I november 2007 håller jag en kortare föreläsning om Pichon-Rivière och det gruppoperativa konceptet. Det sker inför ett litet (seminarie)sällskap på 10 personer, vilka i stort sett samtliga har sitt fokus speciellt på grupp och samhällsfrågor.
Bland de emergenter, som dyker upp under den efterföljande diskussionen (och eventuellt väckta av föreläsningens innehåll), finns bland annat följande:
- Känslan av ”inlåsning” i en oöverblickbar situation med åtföljande rädslor för förlust och för attack … men i sin förlängning också med en rädsla för förvirring – eftersom den då dagsaktuella psykoterapivärld-verkligheten blir mycket närvarande i diskussionen (en verklighet präglad just av oro för förlust av det man har, för att inte ha verktyg att tackla en ny situation och i slutändan för att inte veta vad man ska göra).
- Att gå ut och berätta vad man står för, vad man vill och tänker inrymmer alltid möjligheten att få det man säger sönderplockat (sönderanalyserat), ”förstört” (det vill säga bli utsatt för attack i form av kritik och/eller negligerande).
SL-reflektioner (också ett slags emergenter) omkring vad som kommer fram i gruppsamtalet:
Det finns i den här situationen en stark tendens i åhörargruppen att klänga sig fast vid det man har och blunda för det som är nytt. Man vill inte inse att situationen har förändrats och därmed också förutsättningarna … Och därmed blir man också ”blind” för nya inbrytande situationsemergenter. För att tala ”freudianska” kan man här tala om att gruppen tränger bort faran genom att inte BENÄMNA den och därmed kan man heller inte tänka omkring den. Man varken söker anpassa sig passivt eller aktivt – utan söker snarast hantera situationen genom att ”stänga igen”. Och då låter man heller inte sitt ECRO berikas av något eventuellt nytt … och kan inte förfärdiga nya ”verktyg” att hantera situationen med.
Det finns en önskan om ett friare tankeklimat … samtidigt som (seminarie)gruppens eget ”grupp-ECRO” tycks ”förbjuda” allt som går utöver den tidigare fastlagda (nu implicita) ramen.
Med föreläsningen om Pichon-Rivière och den operativa gruppen kommer efter ett tag känslan hos mig av att ha trampat in i något förbjudet, alternativt att ha blivit ”lagd på is” … därför att åhörargruppen INTE VET vad den ska göra med det man lyssnat till. Vad väcks genom detta nya? Vad måste man göra med det? Är det nya ”vän eller fiende”? Måste det sagda ”frysas ned” för att bli möjligt att tänka omkring? Och hur mycket speglar reaktionerna det kristillstånd det egna paradigmet eller ECRO:t befinner sig i?
Ty med resonemanget om ECRO blir det också möjligt att betrakta den egna referensramen på ett lite mer distanserat sätt … som en referensram likt alla andra. Hur får man olika språk och världsuppfattningar att börja kommunicera med varandra? Man kanske endast kan göra det via ett tredje ”språk” – en tredje terminologi eller begreppsvärld – som inte är så determinerande för vad som är möjligt att säga och/eller (in)se? Talar Pichon-Rivière och det gruppoperativa konceptet om att man faktiskt kan TÄNKA omkring sin situation … men genom att tänka lyfter man också in sådant som kan hota det dittillsvarande?
Resonemanget omkring den explicita och den implicita uppgiften i den gruppoperativa processen öppnar upp för tanken att en grupp också måste arbeta med sina egna relationer – och inte bara med det innehåll en föreläsning exempelvis kommer med. Det blir möjligt att ”läsa mellan raderna” om gruppskeendet när man tar itu med att tänka och diskutera vad som sagts under en föreläsning. Att tala om hur en operativ grupp fungerar med sin explicita och implicita uppgift innebär också att lyfta blicken till DEN EGNA GRUPPEN och fundera över om samma process finns där och att den kan upptäckas om man ”tar på sig andra glasögon” (finns här något av en överföringsaspekt?).
Den dialektiska spiralen blir en illustration av gruppens process … men man kan också tänka sig att kultur- och maktfrågor samtidigt blir synliga som en del av ”nedstigandet i spiralen”.
När emergentåterlämnande (en tolkning) sker från ett samordnarteam – så blir det ofta tyst och ett slags reflekterande tycks börja i gruppen … ty det är ju vad gruppen själv arbetat fram som vidareprocessats av samordnarteamet och därpå återlämnas i ”smält” form. Det blir ett sätt att hålla kvar det som exempelvis arbetats fram inom gruppen – men också att någon tänker vidare omkring ”arbetsresultatet”, att någon ”sett” det och också lämnat en kommentar. Genom att således bearbeta det gruppen arbetat fram och lämna åter de samordnaremergenter detta gett upphov till hjälper man till med att hålla kvar det som ”vandrat” upp till den explicita ytan (av spiralen).
Vad som möjligen blir en emergent här är att åhörargruppen inrymmer en föreställning om att det GRUPPEN arbetat fram är ”heligt och oberörbart” – vilket det givetvis inte är!! Föreläsningen pekar på att man visst kan göra något utöver det gruppen gör – och man kan också lyfta in det man observerat i gruppen för att på så sätt göra det möjligt för gruppen att se mer än vad den skulle ha sett på egen hand. Finns det en oro eller rädsla för att något man hittills uppfattat som fritt och obundet ska bli formaliserat och mekaniskt om man tillåter en begreppsvärld som ”ritar upp en karta eller ett schema”? Om man nämner ordet ”schema” så väcks genast tanken om att något är inrutat och bundet … eller?
Vad det gruppoperativa arbetssättet alltså lägger till andra grupperspektiv (inte minst det paradigm som finns i seminariegruppen) är att det gör det möjligt att (via de nya begreppen) se lite annorlunda saker – som kan framstå som hot eller möjligheter. Man kan tänka sig att samordnaremergenterna, som vidareutveckling av gruppens eget tänkande, kan ses som något motsatt den ”lita-till-gruppen”attityd seminariegruppen sitter med.
Finns det således något slags motsatsförhållande mellan den operativa gruppens uppgiftsfilosofi och ”lita på gruppen”-filosofin (uttryckt på annat sätt att låta gruppen hitta sin egen väg eller att delvis styra den)?