Denna text handlar om en socialpsykologisk konferens, som gick av stapeln i Chile 21-23 augusti 2014. Den är en fortsättning på det arbete som påbörjades med konferensen i Madrid 2006 (som jag var med på - se “Actualidad del grupo operativo ERFARENHET ). Redan 2006 talades det om att snart åter träffas för en konferens och att den skulle förläggas till Sydamerika. Att det skulle dröja så länge som till 2014 var det väl ingen som hade anat, men troligtvis har det att göra med att en av centralfigurerna – argentinaren Armando Bauleo – dog ett par år efter Madridkongressen.
Den person som organiserade kongressen i Chile 2014, Horacio Foladori (från Uruguay men bosatt i Chile sedan länge), kontaktade mig i Argentina när jag var där i oktober 2012 (för att delta i den socialpsykologiska kongressen Jornadas de Pichon). Han informerade mig om tilldragelsen, undrade om jag var intresserad samt ville också ha mer information om Göteborgs Psykoterapi Institut och deras användning av grupper (operativa) genom åren. Bakgrunden till Horacios (och kongressens) intresse för Göteborgs Psykoterapi Institut var att man kände till dess anknytning till Angel och Dora Fiasché, Hernan Kesselman, Tato Pavlovsky etc och att dessa personer introducerade grupper på Institutet. Så man var a) helt enkelt nyfikna på hur det har gått och vad man gör idag i gruppform; b) man var även intresserade av att kongressen bland sina representanter även skulle ha ett land utanför den latinsk-romanska delen av världen (Europa – och speciellt då Nordeuropa - har stor prestige i Sydamerika). Egentligen ville Horacio Foladori (som huvudorganisatör för CIGO-kongressen) att Göteborgs Psykoterapi Institut skulle delta och ställa sig bakom kongressen. Därvidlag uppfattade han mig som del av Institutet. Jag klargjorde att så inte var fallet, men att jag kunde åta mig att förmedla vidare mellan Göteborgs Psykoterapi Institut och kongressorganisatörerna. Den hälsning man sedan från Göteborg skickade till kongressen blev följande:
Kära vänner i CIGO!
Till er sänder vi en hälsning från norden som är kallt inte bara klimatologiskt utan även nedkylt av ekonomism och nyliberalism. Medborgarna har satts ut i en samhällskyla och förvandlats till konsumenter och ryckts loss från sitt sociala och själsliga sammanhang. Överlevnadstrategierna har förvandlats till diagnoser och sjukdomar.
Det gläder oss djupt och varmt att veta att ni strävar på med Er mission att hålla Enrique Pichon-Rivières arbete om människan levande. Hur hon stiger fram från sin bakgrund och är kapabel att förändra sina förutsättningar även om det understundom känns både tungt och hopplöst. Ni håller hoppet levande!!
Sedan 70-talet har vi haft kontinuerlig kontakt med de synsätt Ni representerar. Framför allt förmedlade av Angel Fiasché och Fernando Taragano, vilka må vila i frid, och Ricardo Avenburg, Hernan Kesselmann och ”Tato” Pavlovsky här i Sverige. Och våra möten med Ana Quiroga i Buenos Aires. Alla har förmedlat olika aspekter av den rika skatt som Ni förvaltar och utvecklar, vilket vi också söker göra här vid Göteborgs Psykoterapi Institut i Göteborg. Synsätt har spridit sig långt utanför stadens gränser och tillhör idag, om än i liten skala, vår nationella tradition och med all sannolikhet kommer den att röna en mer omfattande utbredning i förståelsen av medmänniskan allteftersom samhällets ekonomiska kriser rullar vidare. Alltmer uppenbart blir sambandet mellan den själsliga hälsan och de sociala strukturerna. Och vi berättar vidare till yngre generationer om individen och samhället till dem som söker vår kunskap och erfarenhet!!
Vi respekterar och beundrar era initiativ, er strävan och er hängivenhet. Och vi delar er önskan om ett annat; mer jämlikt och kärleksfullt samhälle!
CIGO (Congreso Internacional de Grupos Operativos ) Santiago de Chile 2014
a) Datum för kongressen var den 21-23 augusti 2014.
b) Arbetsnamn för kongressen blev ”Internationell kongress om den operativa gruppen”. Det centrala temat var ”Gruppintervention och makt”.
c) Mer specifika undertema-förslag för olika paneldiskussioner och/eller seminarier var följande:
Marginalisering och grupprocesser.
Lidande i grupper och organisationer.
Kön och makt.
Samhällspolitiska emergenter
Grupp och 'mot/kontra-institutioner'
Krisen i delegering av makt
Konstruktion av gruppanordningar
Olika familjegrupper.
Ytterligare ett tema, som Horacio Foladori föreslog var att diskutera samordningens teknisk-metodologiska problem vid tillämpning av operativ grupp.
I och med att kongressen skulle bli en fortsättning på den jag var med på i Madrid 2006 uttryckte jag mitt intresse för att delta. Man satte därefter också upp mig som ”internationell representant från Sverige” (på samma sätt som skedde med ovannämnda Jornadas de Pichon i Buenos Aires 2012) i den reklam man därefter började göra för kongressen. Den internationella kommitténs medlemmar bestod av följande personer: Alejandro Scherzer (Uruguay), Alicia Montserrat (Spanien), Ana María Fernández (Argentina), Carlos Fumagalli (Argentina), Diana Sastre (Spanien), Eugenia Vilar (México), Federico Suárez (Spanien), Gregorio Kazi (Argentina), Horacio Foladori (Chile), Leonardo Montecchi (Italien), Loredana Boscolo (Italien), Manuel Calviño (Cuba), Margarita Baz (México), Osvaldo Saidon ( Argentina), Pilar Errazuriz (Chile), Rosa Jaitin ( Frankrike), Sören Lander (Sverige), Thomas Von Salis (Schweiz).
Från Göteborgs Psykoterapi Institut representerades man av tre personer: Anders Kjällström (AK), Thord Magnusson (TM) och Ann-Mari Seldén (AM). De presenterade 3 texter under samlingsnamnet “From a consciousness in itself to a consciousness by itself; operative groups in education and treatment”. Ursprungligen var såväl samlingsnamn som texter på svenska. För kongressens skull översattes de till såväl engelska som spanska. Texterna kommer med godkännande från sina författare att i sin helhet presenteras under rubriken “Essäer” på denna hemsida. Jag tillfrågades om jag ville vara samordnare/moderator för göteborgarnas seminarium i Chile och tackade “ja”.
En liten generalrepetition skedde i Göteborg i maj 2014. Rubriken på seminariet var “Från ett medvetande i sig till ett medvetande för sig” med följande teman: a) den svenska folkbildningstraditionen i folkrörelserna och hur ett operativt gruppkoncept kan integreras i detta; b) erfarenheter från ett gruppoperativt koncept i utbildningssammanhang; c) erfarenheter från en operativ grupp i kvinnobehandling. I kort sammanfattad form beskrevs innehållet på följande sätt:
………………………………………………………………………….
Från ett medvetande i sig till ett medvetande för sig. ”Tyst kunskap” och det gruppoperativa konceptet.
Rubriken för vårt seminarium är ”Från ett medvetande i sig till ett medvetande för sig”.
Seminariet bygger på två olika erfarenheter från grupp operativt arbete: utbildning samt kvinnobehandling. Det rör sig om vidareutveckling av en missbrukskurs vi genomförde för ett par år sedan. Vi fick en förfrågan om ett kommunalt uppdrag som handlade om att ge utbildningen till samtliga tjänstemän i en större kommun. Syftet var att fördjupa kompetensen inom ämnesområdet, öka förståelsen och samverkan mellan kommunens olika verksamheter samt stärka samhörigheten inom olika områdesfält. Ställda inför denna uppgift valde vi att använda det gruppoperativa konceptet för att integrera teori och den tysta kunskap som deltagarna bar med sig. Vi visar hur det gruppoperativa angreppssättet har förutsättningar att fördjupa kommunikationen inom såväl gruppen som utanför det egna områdets gränser.
Vår utgångspunkt var att i grupperna blanda personal från olika verksamheter, vilka delar en erfarenhet som är socialt sammanbindande. I gruppen sätts den individuella erfarenhet, som var och en bär med, sig i rörelse. Här skapas förutsättningar för att utveckla ett gruppoperativt lärande. För vår del innebar det såväl ett arbete som undervisare som att vara samordnare i det gruppoperativa arbetet.
Vi utvecklade denna form utifrån de erfarenheter vi bär med oss, och med inspiration främst från den argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Riviéres arbete i Argentina. Det har även inneburit en naturlig integrering av vår inhemska bildnings- och folkrörelsetradition.
I Sverige har folkrörelse och folkbildning av tradition haft en genomgripande betydelse. Folkbildning är samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet och studiecirkeln utgör dess form. Inom den svenska folkrörelsen finns det operativa grupptänkandet latent förankrat genom att man processar den informella kunskapen i studiecirkelns form.
Vi vill visa hur ett operativt gruppkoncept utgör en bra grogrund för att integreras med en svensk folkbildningstradition.
Vår andra ”ingång” kommer från ett arbete med kvinnor med en missbruksproblematik. Vi redovisar här erfarenheter från ett gruppoperativt arbete med kvinnobehandling. Gruppen har likheter med kvinnors egen tradition ”om själva med varandra” och bygger på en berättartradition specifikt inom kvinnorörelsen.
När det gäller den kvinnliga missbrukaren kommer identitetsproblematiken i förgrunden. För henne är det nödvändigt att nå en för henne själv äkta social och personlig identitet. Via det gruppoperativa konceptet skapas utrymme för att framträda med sin berättelse (som en form av tyst kunskap) och identifiera sig med olika aspekter av övriga deltagare.
……………………………………………………………………..
Jag deltog i seminariet för att få en närmare uppfattning av vad som skulle presenteras i Chile i augusti månad. Mina spridda anteckningar och kommentarer från den tilldragelsen lyder så här:
AK: I den operativa gruppen sätts kunskaper i rörelse. Den operativa gruppens mål är att ge verktyg att påverka omgivningen och att bli bekant med sitt eget sätt att ta till sig kunskap … häri inbegrips också reflektioner omkring hur man genererar handling.
I Sverige kan våra folkrörelser (3 st) ses som en illustration av den informella kunskapens framväxt, som samtidigt befinner sig i gränslandet mellan det politiska och det pedagogiska.
I den operativa gruppen handlar det bl a om att skapa tilltro till den egna inlärningsförmågan. Men motivation är en viktig del i detta: ”Man kan leda hästen till vattnet, men inte tvinga den att dricka”. Hinder för att lära kommer att uppenbara sig på vägen.
SL-reflektion: 1) Det är bra med den historiska tillbakablicken på folkrörelserna; man kanske kan uppehålla sig ännu mer vid dessa som en illustration av hur viktiga dessa varit för Sverige som modern nation (och fortfarande som något av en ”modell” i stora delar av världen). 2) Hur pass långa bitar att läsa innan tolk får gå in och översätta? Ett alternativ är att tolk översätter från engelska till spanska på förhand och att åhörarna får text på spanska (fast hur går det då med övriga språk?). Ytterligare 2 alternativ finns: a) simultantolkning i hörlurar; b) att översätta mening för mening – men här kommer tidsaspekten in! Det tar dubbelt så lång tid med texten 2 ggr på det sättet! 3) Ska man på CIGO ha möjlighet – som åhörare – att avbryta i framställningen (möjligheten fanns ju på GPI) eller är det så att frågor, kommentarer etc skjuts till efterföljande diskussion?
Det gruppoperativa konceptet – liksom folkrörelserna – lyfter fram ”den tysta kunskapen” … att man möter människorna där de befinner sig (”gräv där du står”).
I den operativa gruppen synliggörs hur vi människor tolkar världen på olika sätt (vars och ens ECRO eller världsåskådning). I den processen handlar det inte om att ”programmera” utan snarast om att ”problematisera”.
TM: ”Bildning har man kvar när man glömt det man lärt sig”.
I den operativa gruppen sker en rörelse fram och tillbaka mellan implicit och explicit. Utgångspunkten är dock det explicita (eller observerbara).
SL-reflektion: Det är bra att Vektorsmodellen ritas upp som figur under föreläsningen … som en hjälp för tänkandet.
Emergenter är den ”dolda kunskap” som (oförmodat) kommer ut i ljuset.
Förarbetet i processen ”förarbete-uppgift-projekt” innebär i princip att man befinner sig i en ”status quo”-position.
SL-reflektioner: 1) Från dessa seminarieföreläsningar är det möjligt att gå in i den gruppoperativa modellen genom att låta åhörarna i smågruppsform (med samordnare och observatör) diskutera innehållet och att sedan emergenter presenteras. 2) Vektorsmodellen är något att använda sig av även vid individuella psykoterapier. 3) Hur kommer det här sättet att föreläsa att tas emot på CIGO? GPI:s framställningssätt blir också ett åskådliggörande av hur den operativa gruppen (som koncept) uppfattats i en skandinavisk kontext.
A-M: I den operativa gruppen med kvinnliga missbrukare handlar det om att nå fram till självständiga och egna val.
SL-reflektion: Att kvinnligt missbruk är mer skamligt … att man anammat ett manligt ideal genom sitt missbruk – hur landar detta i Chile (och exempelvis i Bolivia där alkoholism är ett stort problem som slår sönder familjen)?
I den operativa gruppen kan ett igenkännande skapas … att man använder sig av berättarkonsten som behandlingsmetod – och med ”syjuntan” som en modell. Pichon-Rivière använde sig ju själv av nyckelhålsmetaforen!
SL-reflektion: Vilka emergenter vacks hos CIGO:s åhörare? Här kommer det föreläsare från en annan kulturkrets än den latinska – och de förmedlar inte bara med innehållet i det de säger, men även med sitt sätt att vara (alltså inte bara ”vad” utan också ”hur”).
Gruppmedlemmarna avstår från att ge råd, förslag och kritik … deras uppgift är att se till att gruppen inte lämnar sin uppgift … och att peka på motstånd i gruppen som hindrar processens framåtskridande … att synliggöra emergenterna eller övergångarna.
A-M: Det handlade om 15 sessioner (inledning-mitt-avslutning).
TM: 1,5 timmar teori; 1,5 timmar praktik.
A-M: Hur hanterade man uteblivanden i gruppen? Detta kom att bli en mycket viktig del i processen. Tidigt i gruppen klargjordes (och fick samordnaren delegation för) att ringa hem vid uteblivanden. En nyfikenhet fanns hos de som varit borta: ”Vad pratade ni om förra gången?”. Frågan återspeglar en identifikation med gruppen och grupprocesserna (tillhörighet).
Vektorsmodellens tolkningsvektorer är ett sätt att orientera sig i gruppskeendet.
I gruppen berättade man och lyssnade. Det var sällan gruppsamordnaren behövde ingripa i och med att samtalsklimatet var icke-attackerande. Härigenom blir även grupprocessen till en ”korrigerande erfarenhet”.
Bland de missbrukande kvinnorna kunde man notera något slags skam över att inte ha lyckats uppnå sitt ideal (att ha blivit begränsad eller begränsat sig själva). Och man kunde se hur gruppmedlemmarna med humor ”tog udden av” det man berättade. Samtliga hade varit utsatta för våld … och det fanns ett begär efter upprättelse! ”Utseendefixering” som ett skydd mot de värdelöshetskänslor övergreppen givit upphov till. I gruppen gick man från ”fasaden” till att dela ”gemensamma upplevelser”.
Fanns en risk att man i dessa grupper blev ”förförda” till att tala?
Slutligen: Det är viktigt att komma ihåg att lärande är den operativa gruppens mål!
–----------------------
I SYDAMERIKA!!
140813
Tankar omkring att vara samordnare/”moderator” för seminariet ”Från ett medvetande i sig till ett medvetande för sig”. Tankarna går osökt till Marx’s formulering (återgiven i text av Pichon-Rivière) ”att förvandla saken i sig till en sak för sig” … och därmed också till att något blir en gripbar kunskap för mig som ett kunskapssökande subjekt. I den läroprocess GPI-seminariet beskriver finns en spiralprocess såväl nedåt i riktning mot en fördjupning som uppåt i form av informationsansamling och så småningom ett dialektiskt språng när det som tidigare mer varit ”information” blir till ”kunskap för mig”. Vad som beskrivs är en förändringsprocess med utgångspunkt i såväl de deltagandes egna erfarenheter som de emergenter som uppstår när samtligas erfarenheter förs samman och blir till ny kunskap - och därvid går man från ett medvetande i sig om sina egna erfarenheter till ett medvetande för sig om något som inte bara är något enskilt privat. Det är således en ”tyst kunskap” som får liv såväl i den svenska folkrörelsetraditionen, i de kvinnliga missbrukarnas delade erfarenheter - som i den specifika form av grupprocess som benämns ”operativ grupp”. I det svenska samhället kom dessa ”tysta erfarenheter” att gradvis forma delar av den samhällsförändring som ägde rum under i stort sett hela det 20:e seklet … och som åtminstone i delar av världen kom att betecknas som ”det svenska undret”.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och vi svenskar idag (i 50-60-årsåldern) har lite svårt att känna igen oss om vi jämför med det samhälle (mer präglat av solidaritet och rättvisetänkande) som vi växte upp i. Globalisering, medlemskap i EU (på gott och ont) och terrorbalansens upphörande har gjort Sverige mer likt ett land vilket som helst (där folkrörelsetraditionen inte längre spelar samma roll som tidigare).
Att samordna en operativ grupp med de insikter som där växer fram torde väl åtminstone delvis kunna liknas vid den process som folkrörelsearbetet gav upphov till. DÅ gällde det de fristående religiösa grupperna och deras önskan om att komma ifrån den statliga kyrkans monopol på trosinriktning; behovet av att få kontroll över den alkoholkonsumtion som starkt påverkade familjeliv och samhälle; de arbetande klassernas krav på större rättvisa vad gäller fördelning av samhällets rikedomar. Ty man ska inte glömma att Sverige vid början av 1900-talet var ett mycket konservativt samhälle med klasskillnader som mer liknar tredje världens idag.
Det var detta folkrörelsetraditionen sökte förändra genom att föra upp i ljuset den tysta kunskap som fanns inom de fattiga klasserna.
Sedan ca 70-talet har en motsvarande kamp förts av kvinnorna i Sverige; gradvis har positionerna flyttats fram (även om mycket finns kvar att göra) till en punkt där vissa frågor är möjliga att föra upp på dagordningen (frågor som tidigare inte kunnat formuleras). Ett uttryck för detta är att i höstens svenska riksdagsval har för första gången någonsin ett feministiskt parti möjlighet att ta sig in i riksdagen (efter att under vårens EU-val tagit en plats i EU-parlamentet). Jag föreställer mig att en del av denna process att ge kvinnorna en mer självklar plats i Sverige också givits möjlighet att ta form i Ann-Maries grupper med kvinnliga missbrukare (och att därvid en ”kvinnlig tyst kunskap” kunnat formuleras och ges liv via den gruppoperativa metoden) … - och att det i slutändan rör sig om ett ”upplysningsprojekt”. Den operativa gruppen är ett verktyg, en anordning, som lyser upp något dittills dolt! Vilket också den svenska folkrörelsetraditionens studiecirkelverksamhet bidrog till.
Tankar i punktform om presentation på CIGO-kongressen:
1) En presentation av operativgrupp-användning inom pedagogik och behandling. 2) Operativ grupp en gruppform som belyser den ”tysta kunskap” som människor bär med sig. 3) Den svenska folkrörelsetraditionen (religiös, nykterhet, arbetarrörelse) lyfter fram massornas ”tysta kunskap” som ett sätt att synliggöra annars osynliga aspekter. Skedde detta i spiralform? 4) Idag kan den lyfta fram kvinnors tysta kunskap. Erfarenhet blir till kunskap! 5) Nåväl, vad väcker detta för tankar hos er som åhörare? Konsonans, resonans eller dissonans? 6) Presentationen är ett exempel på hur anordningen Operativ Grupp används inom en skandinavisk kontext - långt från den latinska värld inom vilken modellen växte fram.
Och tänka framåt från idag? Började igår läsa Ana Quirogas text om dialektik och Pichon-Rivière samt hur denne använder dialektiken i sitt gruppoperativa tänkande. Ana framhåller där att i motsatsernas enhet och kamp är det ”kamp” som är det mer permanenta tillståndet, dvs att balans/jämvikt är ett tillfälligt tillstånd medan motsatsernas kamp är mer permanent och också det som driver utvecklingen. Innebär detta i sig också att hela tanken om en planerad ekonomi/ett planerat samhälle är en odialektisk föreställning? … en fruktlös kamp för att låta ”enhet” komma i förgrunden, men att i längden slår de inneboende motsättningarna (kampen) igenom (och därför föll realsocialismen, som verkar ha försökt sätta dialektiken ur spel).
Så här i efterdyningen av läsningen av Quirogas artikel dyker det först upp praxis’ betydelse … att det är i våra förbindelsers praxis det dialektiska samspelet mellan behov och dessas tillfredsställande äger rum … men att när ett behov tillfredsställs kommer denna ömtåliga balans förr eller senare att brytas av en ny obalans … varpå hela rörelsen börjar på nytt - men inte som ett återvändande till något gammalt, utan med nya erfarenheter i bagaget (en blandning av gammalt och nytt?). Kanske kan GPI:s deltagande i CIGO bidra till en ny ”sväng” i den dialektiska spiralen - och som sådan väcka till liv eller fördjupa det pichonianska inslaget på GPI nu när GPI fyller 40 år?
140819
Träff med Horacio Foladori, AK, A-M, TM under ca 1 timmes tid på Hostel Cienfuegos i Santiago. Vi hinner presentera oss, ta upp de frågor som hänger lite i luften.
Samordnar/moderator lämnar över till observatör mot slutet för ca 5 minuters genomgång av vad som observerats. Därefter återlämnande till åhörarna. Detta gäller för varje seminariegrupp. Det observatören skrivit (+ återlämning?) går sedan in till sekretariatet för att bli del av den stora slutåterlämningen den sista dagen (lördagen). Det finns också böcker utlagda att skriva ned sina tankar i.
Om det är en liten grupp är det möjligt att jobba mer med gruppen och dess processer. En intressant fråga är annars hur den gruppoperativa modellen landar i en annan kultur. Koppla detta till några av de teman som seminariet lyfter fram: Tyst kunskap, genderfrågan och frågan om makt.
Modell: Om lagom stor grupp 3 svenska observatörer + 1 spansk observatör. Om större grupp dela in i mindre grupper och observatörerna vandrar runt. Ett alternativ är också att i språkgrupper utse observatörer som sedan lämnar det språkligt observerade till SL/GPI för därpå följande återlämning.
En kortare inledande fråga att arbeta med för gruppen. Därefter sedvanlig gruppoperativ arbetsordning. Tolk följer med GPI för översättning.
Ett ev tillägg till seminariet: Att lägga de sista 10 minuterna för rent kunskapsmässiga frågor. Men inte ge svar på sådant som gruppen själv bör arbeta med.
140820
AK-EMAIL: Lite tankar om temat för vår avslutande operativ grupp. Det gemensamma temat i våra tre inledningar är den tysta kunskapen. Kan inte det vara frågan som vi förhåller oss till?
SL-EMAIL: Vad gäller temat ”tyst kunskap” är det säkerligen ett bra tema i och med att jag knappast tycker mig ha sett frågan om vad som sker i de operativa grupperna formulerad så tidigare.
Lite ytterligare funderingar från min sida omkring detta tema: Jag har för mig att vi igår också tänkte omkring att länka den till genderfrågan och frågan om makt. Att den gruppoperativa modellen hjälper till att belysa den tysta kunskap människor bär med sig. Det är således en del av ”upplysningsprojektet” att lyfta fram människors tysta kunskap!
Och den svenska folkrörelsetraditionen lyfter fram den tysta kunskap människor bär med sig (vad är den svenska arbetarlitteraturen annat än ett formulerande av denna tysta kunskap?). En intressant fråga är om denna tysta kunskap växte fram i dialektisk spiralform även i den svenska folkrörelsetraditionen … och om den gör det idag i genderfrågan?
För mig blir det här extra intressant (att formulera grupp-produkterna som ”tyst kunskap”) i och med att jag på konferensen om Pichon i Buenos Aires 2012 fick en känsla av att man gick lite på tomgång terminologiskt … att man fastnat i ett visst språkbruk som i sig är praktiskt, men samtidigt blir det lite av ett terminologiskt tryck att uttrycka sig på ett visst sätt. Terminologi är alltid bra för att belysa saker, men den kan också bli en ”tvångströja”. I processen att lyfta fram den tysta kunskapen omvandlas erfarenheter till just - kunskap. Nåväl, vad väcker detta anslag för tankar hos åhörarna? Konsonans, dissonans eller resonans?
……………………………………………………..
Detta är vad som händer i realiteten på seminariet:
Presentation av mig själv som moderator: Vem är jag? Varför är jag här? Email från Horacio Foladori 2012 under ”Jornadas de Pichon” … därefter kontakt med Göteborgs Psykoterapi Institut (GPI) och vad som händer med deras grupper (angående att konceptet introducerades på 70-talet).
Var och en av GPI presenterar sig; AK lite längre omkring GPI:s historia.
Föreläsningarna igång: AK, TM och AM drar sina delar.
Paus
Introduktion av konceptet: Uppgift att diskutera “tyst kunskap”; beroende på gruppstorlek antingen EN grupp eller FLERA grupper; AK, TM och AM är observatörer (med tolkhjälp) och 1-2 spansktalande observatörer; 30 minuters diskussion; därefter observatörerna in med sina emergenter (inledning-mitt-avslutning) och därpå bearbetning samordnare/observatörer och så tillbakalämning för en storgruppsdiskussion).
Därefter ganska snabbt komma fram till gruppindelning. Två grupper på vardera ca 10 personer. Tolkar i vardera gruppen. Gladys Adamson organiserar delvis upp det hela.
Därefter en disciplinerad diskussion, ganska lågmäld. Uppgiften är att reflektera över ”tyst kunskap” (som säkerligen också finns i den operativa gruppen); observatörerna söker 1 emergent i respektive öppning-mitt-avslutning.
Därefter diskussion 10-15 minuter med observatörerna och så återlämnande av bearbetad syntes.
Öppning Emergenter:
Farlig plats - säker plats.
Att lära genom exempel.
Det är en stor blandning av allt.
Tystnad hela tiden om … inte om kunskapen.
Talade om kunskapen.
Metafor.
Mitt Emergenter:
I tomheten kommer tystnaden.
Jag bara tänkte - och det är farligt.
Tystnad … reflektioner.
Talade om lärare … hur lärare och elever påverkar varandra.
Icke-språkliga erfarenheter. Gester.
Avslutning Emergenter:
Det finns i gesten
det man gör … inte i det verbala.
Gjorde omedvetet … gjorde som mor och utan att veta om det.
Kroppsligen.
Tillbakalämnade (av samordnare och observatörer) bearbetade emergenter:
Fellini: “Om det fanns mer tystnad, skulle vi förstå mer”.
”Säg något!”.
Det lever mycket i oss utan att vi tänker på det.
Den tysta kunskapen har inga gränser. Det gav oss något att tänka på.
Ser man världen på ett sätt och människan vill alltid avancera.
Till sist så går kunskapen och utvecklingen fram och tillbaka. Tillhör tyst kunskap.
Trygghet: Att inte bli kritiserad.
Mycket intressant diskussion. Att möter nya intressanta tankar. Alla ger något av sin kunskap.
Avslutande reflektioner.
Fler människor var med på del 2 av seminariet än del 1. Man är sugna på att delta … Den gemensamma nämnaren utifrån de 3 seminariedelarna - ”den tysta kunskapen”. Vi valde att presentera den … ”tystnad” framkom som en emergent … ”Tystnaden förföljde mig” …
Alla blir ett team och operativa. En egen process. Att alla gick igång direkt på uppgiften. Gladys A ”såld” på konceptet. Välkomnande atmosfär. OK att dra över tiden …
En baktanke att ej frågestund därför att därigenom undviks att gå in i en traditionell undervisningssituation.
Den procedur eller sekvens som i princip följs under seminariet illustreras i nedanstående figur (ursprungligen togs figuren fram för att illustrera en grupputbildningsprocess i ett annat sammanhang, men den går att använda för att synliggöra den process som följdes under seminariet på CIGO): Föreläsningar, smågruppsdiskussioner och därur emergenter, emergentbearbetning (samordnare och observatörer), återlämning av emergenter och diskussion i storgrupp.
Seminarium ”Utbildningen av gruppsamordnare (skolor)”
Ana Quiroga (Argentina), Leonardo Montecchi (Italien), Nelma Campos(Brasilien), Marcela Chiarappa (Chile)
En inledande tvekan … svårt att utse observatörer. Ana Quiroga erbjuder sig skämtsamt (även fastän hon sitter i panelen), men det avvisas. Till sist erbjuder sig en observatör. Därpå inleder Ana Q.
Lärandekonceptet … ett instrumentalt intagande av verkligheten … en dialektik .. i stort sett allt inom Pichon-Rivières teorivärld är genomsyrat av denna tanke om lärande.
Konceptet om subjektet … en varelse med behov som tillfredsställs socialt … producent i en praxis utifrån sina relationer.
Pichon arbetade mycket med hindren … Finns med i såväl terapi, operativ grupp som … att ”syntetisera” ÄR ett hinder!
Människan utmärks av att vara en tänkande varelse … Utifrån protoförbindelsen börjar fantasmatiska konfigurationer att ta form rörande verkligheten. Det handlar om mötet med objektet, dvs verkligheten. Vad var det som fick Pichon att utforska detta? Subjektet som ”bundet” av objektet och svårt att lösgöra sig från detta utan att förstöra det.
I lärandet genomkorsar vi olika miljöer … sociala … där vi emottar budskap som inte nödvändigtvis är … Hur pass ”penetrerbart” är objektet? Vilka hinder uppenbarar sig? Utbildningen syftar till att skapa en förmåga att ”containa” det som kommer fram i gruppen … att i oss själva kunna processa det ”fantasmatiska” som dyker upp i en grupp … Öppning - gör det möjligt att ”äntra” …
I rollen som samordnare handlar det mycket om hur denne subjektivt konstrueras … Rollen innehåller i sig en viss instrumentalitet … Att konstruera en ”förmåge-givande förbindelse” … det är det viktigaste syftet med samordnarrollsformandet.
Att inkorporera ”verktyg” är det viktigaste i lärandeprocessen - inte avslutad eller ”färdig” kunskap. Varje ”enseñaje” (lärovisning) bör ifrågasättas …
Att vara i en grupp (under diktaturen) var att konspirera mot regimen. Ca 1993 var man ännu inte borta från följderna av diktaturen i Chile. Att tala inför en grupp (tidigare) kunde innebära repressalier … ”Anti-institution” var en idealisering som växte … gjorde oss blinda … “byråkratiserade” vårt vara och tänkande. De pichonianska idéerna var nya och frigörande … ett nytt fräscht sätt att tänka om grupp.
Att institutionen reproducerar det den kommit till för att bekämpa (Bleger-tanke)? ”Hinder” … emergent en del av utvecklingen av Pichons tänkande … kvantitativa och kvalitativa förändringar … Emergenten kan uttrycka det patogena i familjen. Hinder talar om den ständiga rörelsen … skapar så småningom en motsättning vilken skapar ångest … omöjligheten att bearbeta ångesten skapar i sin tur ett hinder
………………………………………………………………………………………………………………………………
Seminarium ”Ursprungliga och aktuella problem i den operativa gruppen”.
Ana Quiroga och Ana Mercado (Argentina), Graciela Chatelain (Brasilien)
3 inledare varav en är Ana Quiroga, som tar ut svängarna ordentligt och berättar mycket om Pichons tidigare historia kopplad till hans psykiatriska erfarenheter.
Han talade om emergenten som kvalitativ förändring … som en blind omedveten anklagelse … Det handlade om en familjesituation med ”förövare” och ”offer”. Hur att vända på den situationen?
Att arbeta med fragmenteringen? Att integrera en grupp är en långsam process. I dagens värld ska allt ske på ögonblicket! Gruppen kommer därmed att stå i motsatsställning till dagens ”på ögonblicket”.
Varför finns det efterfrågan på det slags arbete vi står för?
………………………………………………………………………………………………………………………
Gladys Adamson-föreläsning/workshop ”Enrique Pichon-Rivières sociopsykologi och användning av autonoma operativa grupper”.
Pichon-Rivières socialpsykologi … dess ECRO handlar om att avgränsa en bestämd del av verkligheten. Teorin är en ”verktygslåda” … ECRO är en ”teoretisk kropp” som tillåter en läsning av det komplexa. ”Här säljer vi en apparat (ECRO)”, sade Pichon-Rivière under en föreläsning. Den gav oss ett sätt att artikulera vårt tänkande.
”Operativ” är en viktig del i Pichons socialpsykologi – och han argumenterar därvid mot den nordamerikanska socialpsykologin (som till övervägande delen är akademisk). Det är ”människan i situationen” som är i fokus för Pichon.
Det finns ingen mindre enhet än ”förbindelsen”. Att förstå något i sin kontext är att tänka i förbindelsetermer. Subjektet är protagonist. - annars är det alienerat. I vårt inre är vi förbindelseskeenden. Men i vårt inre saknas aldrig någon som kritiserar. Att inte känna sig hemmai sin sociala miljö ger upphov till symtom. Människan blir då ett ”språkrör”. Ingenting finns i människan som inte har med samhället ifråga att göra. När man förlorar kontakten med andra förlorar man till sist kontakten med sig själv. Även känslorna ”modelleras” av förbindelseerfarenheter.
Pichon-Rivière (medan han ännu lever) uppfattar konsumtionssamhället (”konsumtionsfesten”) … faran i det samhället ligger i att man förlorar subjektiviteten. Nyliberalismen är ett ”beslut” som framkallar upplevelser av misslyckanden, missbruk, suicid etc.
Fredric Jameson (brittisk filosof) säger att postmodernismen egentligen svarar mot en nyliberal ideologi. Denna är den infrastruktur som ligger under det ytliga postmoderna.
Pichon motsätter sig driftsbegreppet. Talar istället om erfarenhet och förbindelse. Protoförbindelsen … utvecklingen bör gå via hemmet, annan grupp, skola, samhälle etc.
Pichon tänker sig samhället ”psykosocialt” i form av ”ámbitos” … områden, vilka antar formen av ”institutioner” som instituerar. Argentina är en mångfald av ”pluraliteter” … olika immigranter.
Pichon utvecklar begreppet om lärande i vidare mening … att lära av vardagserfarenheter. Att lära sig = att möta och "äntra” något nytt.
Men Pichon använder sig av ett referentiellt schema som inte söker tänka eller innehålla ALLT! För att lära sig måste ens ECRO förändras … det sker en ”desinstrumentalisering”. ECRO = genomsläppligt. Ömsesidigt omvandlande i förhållande till omgivningen. Ett ”restrukturerande” sker därefter …
Förbindelsesystemet kan bli ”förvirrat” men ej patologiskt … kan vara i ”kris”, men ingen psykopatologi. Det finns ångest, hinder etc. Detta är viktigt därför att detta sätt att tänka pekar på ett hälsobegrepp. Sjukdomsbegreppet ”förvirrat beteende” i förhållande till vad samhället anser vara normalt. Pichon var mycket kritisk mot den dominerande ideologin.
Passiv anpassning = överanpassning, alienerad … ej ha kunnat genomföra en kritisk ”läsning” av verkligheten. Varje sjukdom är produkt av samhället … på grund av kris, brist på stöd. Har familjen ej kapacitet att hantera samhällets tryck … kommer detta att visa sig hos någon av familjemedlemmarna. Men ursprunget är ett samhälle i kris … på väg in i en kris.
Mentalskötarna har inga verktyg för att förstå … 1936. Problemet är isoleringen de trasiga förbindelserna. Pichon samlar människorna för att dra nytta av deras erfarenheter. Förvånad över allt mentalskötarna visste om psykiatri - utan att ha genomgått utbildning. ”Den tysta kunskapen” hos mentalskötarna hänger ihop med vad svenskarna (GPI-seminariet) pratade om. Den operativa gruppen tar vara på detta … tillåter att denna kunskap kommer fram. Kunskapen blir till något operativt.
Pichons metodologi var dialektisk … något i blivande … motsatser … men det finns också kvalitativa språng. Subjekt versus grupp, projekt versus motstånd mot förändring …
När en operativ grupp startar … 4-5 ggr först och därefter finns ett förbindelsesystem upprättat, vilket kan ses i form av spontanitet, samarbete, glädje … skämt. Man skrattar … ett ”gruppskratt”.
Den operativa gruppens definition: En begränsad grupp etc … ett mål … konstituerar en grupp. Den gruppoperativa tekniken innebär ”läsning” av den implicita uppgiften (förbindelsekvalitet). I det implicita kan man avläsa vad som händer under ytan … hindren, motstånd etc. Språkrörsroll, syndabock, ledare, sabotör (förhindrar gruppen att se målet och riktningen) är dock inte en dissident (vilken snarast ger energi).
Vektorsmodellen gör det möjligt att utvärdera.
Mina reflektioner: Fotboll med symbolisk respektive verklig ledare; 1936 och skötarna med sin bakgrund från spanska inbördeskriget (anarkister) … tyst kunskap; Befriande med föreläsning som knöt samman olika delar av Pichon; engelskan som språk kommer in i rummet.
…………………………………………………………………………………………………………………………….....
Seminarium: ”Den operativa gruppen på universitetet”. Josefina Racedo (Argentina), Horacio Foladori (Chile), Marcelo Balboa (Chile)
Första operativa grupperna på universitet …. något innovativt. Samtidigt bildades Enrique Pichon-Rivière-institutet (dvs det som Horacio Foladori leder) i Santiago.
Operativa grupper en viktig del i psykologutbildningen … och de var en märklig händelse på universitetet … ett slags ”övergångsobjekt” (transitional objekt). ”Transicional objekt” skapar ett utrymme som ”space” … ger mod. Hjälp under det sista året när man faktiskt ska ut och möta verkliga patienter. Att arbeta med den psykologiska attityden.
………………………………………………………………………………………………………………………………..
Efter önskemål från Horacio Foladori (och som medlem i CIGO:s internationella kommitté) höll jag ett av tre korta avslutningsanföranden dag 3.
Jag tror att namnet Enrique Pichon-Rivière drog min uppmärksamhet till sig första gången 1985 under mina psykologistudier i Göteborg, Sverige. Den lärare som introducerade namnet under sina föreläsningar i klinisk psykolog hette Mats Mogren en av grundarna av Göteborgs Psykoterapi Institut (GPI).
Genom denna kanal kom den argentinska psykoanalysens filosofi och den pichonianska socialpsykologin till Sverige. Men fortfarande var namnet Pichon-Rivière mer som en skugga eller en mytisk figur …Ingen hade läst ett enda ord av honom. Alla hans texter fanns på spanska och ingenting fanns översatt till engelska eller svenska.
Pichon-Rivières tankar förmedlades muntligt till GPI via föreläsningar och seminarier av Angel Fiasché och hans hustru Dora … av Fernando Taragano, Hernan Kesselman, Tato Pavlovsky och andra.
Via en av de argentinska psykologistudenterna i Göteborg fick jag tillgång till två böcker av Pichon-Rivière: ”Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och galenskap'” och ”Förbindelseteorin”.
Men i mina studier … var Pichon-Rivière fortfarande en mytisk - eller kanske snarare - mystisk figur.
Därpå - började jag översätta hans böcker. Och mitt motiv för att översätta? För mig fyllde Pichons texter ett stort tomrum i mitt psykologiska vetande. Man bör vara medveten om att i den svenska psykologiundervisningen existerar vare sig kontext eller samhälle. Vi är mycket positivistiska och individualistiska (som nordamerikanerna) och möter mycket sällan en psykologi med social eller politisk medvetenhet.
Det nya som attraherade mig i det pichonianska tänkandet var integrationen individuellt-samhälleligt (dess sociala och politiska medvetenhet) … det var något som kunde göra min psykoterapeutiska uppgift mer operativ!
Det var möjligt att använda Pichons texter till att skaffa mig enklarare bild över det vardagliga psykiatriska arbetet!! Mitt ECRO berikades i hög grad därigenom.
………………………………………….
Och så för att avsluta idag ... några reflexioner efter dessa dagar i Santiago.
Vi har känt oss välkomna, lyssnade på och sedda. Naturligtvis fanns en nyfikenhet omkring vad som skulle komma ut av mötet mellan det latinska och det skandinaviska … anglosaxiska. Skulle det bli något oväntat eller något redan välbekant?
I vårt bidrag till kongressen, GPI:s seminarium, tyckte vi oss kunna skymta ett svar: Tystnad!!
När emergenter, som processats, lämnas tillbaka i form av en syntes (feedback) … framträder tystnaden (som "reflexive space") … som något väntat eller oväntat?
Något överraskade lade vi märke till att konceptet ”operativ grupp” inte användes som praxis speciellt mycket under kongressen. Och vi frågade oss ”varför?”.
Kanske är just detta för oss den stora emergenten under kongressen … tillsammans med det koncept vi bar med oss från Sverige om ”den tysta kunskap” som den operativa gruppen hjälper till att föda fram (som Pichon-Rivière gjorde med den implicita kunskap mentalskötarna på sjukhuset bar på 1936).
Vi tror att människorna vill delta aktivt i och med att det i oss alla finns en tyst kunskap. Den gruppoperativa formen tillåter denna kunskap att bli explicit!
Den var ingen tillfällighet att vi inte tillät frågor efter att seminarietexterna lästs upp! Frågor leder till att svar gives … och samtidigt till en tendens att återgå till en traditionell undervisningsmodell (som ett epistemofiliskt hinder?). Men svaren – bör uppträda i gruppen själv!
Som helhet var CIGO en mycket intressant erfarenhet med många tankar och möten med vänliga och generösa människor.
Många tack för dessa dagar och våra gratulationer till Er arrangörer!!
Vad jag sökte lyfta fram i talet var dels min väg till Pichon samt de intryck GPI och jag fått under dessa dagar - där VÅR viktigaste emergent var frånvaron av gruppoperativ praxis samt att konceptet ”tyst kunskap” var vad Pichon lyfte fram hos skötarna 1936 … hjälpte dem att ”sätta ord” på sina erfarenheter.
Jag hann i slutskedet också säga till Ana Quiroga hur viktig hon varit vid kunskapsöverföringen från Buenos Aires till Sverige.
Mina reflektioner direkt efteråt omkring dessa dagar: Det är uppenbart att det föreligger något slags ”temposkillnad” mellan Latinamerika å ena sidan (som har fastnat i ett ”idisslande” om teori, samhällsarbete - men där mycket av bidragen utgör en rundgång med brist på utveckling) och ett Europa (inkl Gladys Adamson) med ett mer direkt ”operativt” anslag där betoningen ligger på att faktiskt tillämpa metoden i olika miljöer.
Europa hamnade på många sätt utanför CIGO. Rosa Jaitín pekade i sitt engagerade inlägg på att Europa idag genomgår såväl utarmning som rasistiska högerextrema partiers framväxt … på sätt och vis befinner sig Latinamerika i en bättre situation idag.
Känslan av att den gruppoperativa världen är lite som en ”sekt” kvarstår och där varje tendens har sin egen Pichon (”Jesus”). Med tillämpning av det gruppoperativa synsättet har man fastnat i en stereotyp ond cirkel (som verkar behöva något slags ny näring utifrån för att kunna fortsätta blomstra). Kanske finns det också ”gamla lik i garderoben” … som eventuellt skulle behöva tas ut och vädras. En tyst revolt mot Ana Quiroga som ”uttolkare” av den ”pichonianska evangeliet”? Hon har varit mycket viktig i den gruppoperativa rörelsen, men idag finns det risk att hon blivit något slags epistemofiliskt hinder; att det finns en rädsla att tänka och ifrågasätta det som formulerats av Ana Quiroga med hennes terminologi. Därigenom finns det också åtskilligt med ”tyst kunskap” i det pichonianska lägret … erfarenheter som ej finner ett språk att formuleras på - men de bör formuleras som en väg att utveckla den gruppoperativa rörelsen.
Reflektioner idag ca 5 år efter CIGO
Det var på sätt och vis GPI:s återkomst till den sydamerikanska ”behandlingskontexten” – en återkomst som underlättades av att Horacio Foladori kände till GPI sedan tidigare och att det fanns en nyfikenhet på vad som hänt på gruppområdet inom GPI.
Det var ett lyckligt sammanträffande att jag fanns ”tillgänglig” i Sydamerika (närmare bestämt i Uruguay) för att delta i konferensen Jornadas de Pichon i Buenos Aires 2012 (och därmed blev en ”budbärare” till GPI) – och att det fanns tre personer på GPI (AK, TM och AM) som redan hade ett (empiriskt) material mer eller mindre tillgängligt och färdigt att presentera i seminarieform. CIGO blev också startpunkt för den delen av GPI att fortsatt engagera sig via seminarier i fler kongresser eller mötespunkter för den pichonianska rörelsen i Europa (Rimini 2016 och Madrid 2018).
För min egen del hade jag varit representant för Sverige (inofficiellt i form av ende närvarande svensk) vid Madrid-konferens Actualidad del grupo operativo 2006 och i Buenos Aires 2012 (officiellt, men fortfarande som ende närvarande svensk). När nu GPI kom med ett helt ”team” med seminariekoncept (om ”den tysta kunskapen”) till CIGO 2014 gav detta mig också möjlighet att inta en mer aktiv roll i förhållande till pichonianismen och det gruppoperativa konceptet; vidare att delta på fler kongresser därefter (Rimini 2015 med egen text och Madrid 2018 med egen kortare textpresentation av en nyutkommen bok om Pichon-Rivière på engelska). På CIGO 2014 var jag således officiell representant för Sverige i ledningsgruppen och i Rimini 2015 som inofficiell.
Vad som tycks ha blivit en följd av CIGO är att ett mer eller mindre lösligt nätverk av europeiska pichonianer tog form. Initiativet till detta nätverk togs av Leonardo Montecchi från Italien och Riminigruppen. Överhuvudtaget står Riminis ”Scuola de Bleger” för det mest strukturerade och genomarbetade europeiska bidraget till det gruppoperativa tänkandet i Europa – troligtvis mycket beroende på Armando Bauleos starka band till Riminigruppen (Bauleo avled ett par år efter Madridkonferensen 2006) och de kunskaper och den inspiration som kom från honom. Även Madrid (och Spanien) är viktiga europeiska ”fästen” för det pichonianska gruppoperativa konceptet. Dock verkar man i Spanien vara mer splittrade, medan Montecchi och Rimini siktar mot en mer vetenskaplig ”approach” i sitt sätt att arbeta med det gruppoperativa (för mer information om detta – se text av Montecchi på denna hemsida under rubriken ”essäer”).
Ytterligare en konsekvens av CIGO var att Gladys Adamson från Buenos Aires kom till Göteborg (och Rimini och Madrid) under hösten 2015. I Göteborg gav hon ett 5-dagars seminarium om den operativa gruppen och Pichon-Rivière. Även undertecknad deltog under dessa fem intressanta dagar (se separat text från om dessa dagar under ”övrigt” på denna hemsida). En bok av Gladys Adamson översattes till detta seminarium. Bokens spanska titel är Psicología Social para Principiantes (svensk översättning: Socialpsykologi för nybörjare). Boken är tänkt att tryckas upp i ett begränsat antal exemplar nu under hösten 2019.
En ytterligare möjlig konsekvens av den ökande kontakten mellan (Syd)Europa och Sydamerika (med Pichon-Rivière och dennes verk som gemensam utgångspunkt) är den dokumentärfilm om Pichon-Rivière som kom 2017 – ”El francesito” (den lille fransmannen). Filmen utgör en kärleksfylld hyllning till Enrique Pichon-Rivière och dennes livsverk. En svaghet med filmen är möjligen att den alltför mycket vänder sig till ”redan invigda” och att den kan vara svår att enkelt följa för den som inte känner till sammanhanget. Tillsammans med min hustru har jag satt undertexter till filmen, som förhoppningsvis kommer att visas för ett slutet sällskap under hösten 2019 eller vintern/våren 2020.
Något bör också sägas om en bok som gavs ut för några år sedan – ”Pichon-Rivière som latinamerikansk författare”. Boken innehåller texter av såväl personer som haft direkt kontakt med Pichon-Rivière som av andra som av olika skäl intresserar sig för honom och hans verk.
Att i nuläget försöka säga något om den ”pichonianska rörelsens” framtid är inte helt lätt i och med att så många av de ledande namnen i såväl Sydamerika som Europa (Ana Quiroga, Gladys Adamson, Joaquín Pichon-Rivière, Leonardo Montecchi, Horacio Foladori, Rosa Jaitín, Thomas von Salis med flera) håller på att bli till åren. Vad som dock kan sägas är att den pichonianska ansatsen (såväl individuellt som gruppsligt) hör till det mest intressanta som kommit fram under andra hälften av 1900-talet och att den befinner sig fullt i nivå med den lacanianska ansatsen, som fått en mycket större spridning (såväl i de latinska som de anglosaxiska länderna) än den pichonianska. Att det pichonianska tänkandet inte fått samma publicitet som det lacanianska kan tänkas hänga samman med att det finns en underliggande mer politisk (vänster)tendens i det pichonianska ”budskapet” – trots att han själv uttryckligen varnade för att ”man gör inte revolution med hjälp av psykoanalys eller psykologi”.
Det finns heller ingen mer uttalat vetenskaplig forskning omkring de pichonianska begreppen (som annars finns väl definierade och beskrivna i två stycken ”diccionarios”/ordböcker med fokus på Pichon-Rivières teorier) och detta kan också utgöra en bakgrund till att detta så intressanta perspektiv har svårt att nå ut (i dagens positivistiska evidenskultur). Det finns, som nämnts, ansatser och en önskan från Riminigruppen – med Leonardo Montecchi som drivande kraft – att mer systematiskt forska omkring det pichonianska konceptet. Samma sak gäller för Fernando Fabris vid Ana Quirogas socialpsykologiska skola i Buenos Aires – Fabris har för övrigt skrivit en mycket läsvärd biografi på spanska om Pichon-Rivière: ”En resenär genom tusen världar” och med omsorgsfull källforskning. Även Gladys Adamson har höga ambitioner vid sin socialpsykologiska skola i Buenos Aires.
Slutligen – nästa pichonianska kongress kommer, om allt går enligt planerna, att hållas i Brasilien år 2020.
Senast uppdaterat 190909