I mars 2008 håller jag en seminarieliknande föreläsning som syftar till att sprida information om Pichon-Rivière och operativ grupp. Gruppen jag riktar mig till består av mycket erfarna gruppbehandlare (10 st). De flesta i gruppen har dock aldrig tidigare hört talas om operativ grupp och har alltså ingen kännedom om dess begreppsvärld. I direkt anslutning till föreläsningen sker en diskussion som samordnas i gruppoperativ stil med samordnare och observatör. Diskussionens fokus är föreläsningens innehåll och att tänka vidare utifrån det.
Bland de undringar jag har inför föreläsningen är hur gruppen ska ta emot det jag har att säga:
- Vad sätts igång hos åhörarna? Kommer emergenter att alstras som leder vidare till nya tankegångar och öppningar?
- Här presenteras gruppfältet – som fenomen – som något som kan betraktas från ett lite annorlunda håll än vad man är van vid. Breddas därigenom vars och ens uppfattning om det egna perspektiv (eller ECRO) man bär med sig? Eller är allt välbekant sedan tidigare fastän det nu presenteras med andra ord och begrepp?
- Finns det aspekter i det gruppoperativa konceptet som lyfter in något nytt? Observatörsrollen (som man nu kan iaktta i realiteten) som något härbärgerande? Den dialektiska spiralmodellen som en tankemodell, illustration eller ”karta”? Vektorsmodellen som ett sätt att ”lokalisera” de punkter (eller områden) i en grupprocess där motstånd eller hinder kommer till synes … eller där öppnande lösningar växer fram?
Föreläsningen ges därefter under 45 minuter med en observatör från åhörargruppen och mig själv som samordnare i den efterföljande diskussionen. Syftet med detta förfaringssätt är att ge åhörarna möjlighet att själva känna hur det är att sitta i en operativ grupp med dess speciella samordningsteknik … ett slags ”learning by doing”.
I den avslutande fasen av gruppen pratar jag vidare om det explicita som man arbetat med i gruppen … vidare om ECRO som ”karta” och tankeverktyg, men också att man som samordnare kan tillföra gruppen ny information om det förefaller som att gruppen ”irrar omkring” eller fastnar på grund av brist på information eller kunskap om något som är väsentligt för att kunna fortsätta processen. Vidare pekar jag på att det är väsentligt att var och en i gruppen inser att han eller hon bär med sig sitt eget individuella ECRO.
En möjlig emergent från gruppdiskussionen är om det gruppoperativa konceptet egentligen är för svårt (rent intellektuellt) att installera inom exempelvis dagens psykiatri … att man inom dagens psykiatriska värld med dess dominerande paradigm inte har förutsättningar att förstå eller dra nytta av verktyget ”operativ grupp”. Finns det i dagens svenska behandlarvärld så pass mycket ”attack mot tänkandet” (i Bions mening) att ett koncept som ”operativ grupp” automatiskt utmönstras?
Observatören reflekterar avslutningsvis här över hur nästa varv i spiralen skulle kunna tänkas ha sett ut om det funnits en fortsättning och utrymme för att ytterligare utforska det implicita. Jag lägger här till pers-pektivet ”ECRO som metateori” för att på den vägen kunna tänka och förstå mer i dagens behandlar- och terapivärld.
Tyvärr finns ingen tid för en andra smågruppsdiskussion efter samordnarteamets återlämning … men trots detta verkar det som att den avslutande diskussionen tar sig ned lite i spiralen - det vlll säga i nedanstående figur.
