Dialektiken utgör en mycket viktig aspekt i såväl Pichon-Rivières som Ana Quirogas tänkande.
Ett dialektiskt perspektiv ses som en särskild metod att närma sig verkligheten genom att betrakta de motsatser eller motsättningar som finns. Här ses objektet inte som något homogent utan som något sammansatt av delar. Relationen dessa delar emellan kan vara både komplementär och ”kampbetonad”; de utgör dock en enhet (motsatsernas enhet och kamp) som genomgår omvandlingar. Pichon säger bland annat följande i intervjun med Vicente Zito Lema:
Identitetslagen eller motsatsernas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens processer, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömsesidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar varandra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendynamik och ger oss också nyckeln till förändringsprocesser ...
Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utvecklar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, motsatta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).
Varje grupprocess genomsyras i konsekvens med detta synsätt av motsatser. Dessa utgör en del av en grupps historia och formar den dialektiska spiral, vilken Pichon-Rivière ger grafisk form som ”den upp-och-nedvända konen”.
Ett dilemma i en grupp skulle exempelvis kunna gestaltas som att man ser konflikten (det existerande) mellan person A och person B, men inte den nödvändiga relation dem emellan som samtidigt också finns (och som innehåller nyckeln till en lösning – som en möjlig ny emergent). Här har den dialektiska spiralen (i form av en problematisk situation) blivit till en sluten cirkel där dilemmat träder i förgrunden som stereotypier och upprepningstvång.
En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer - vilka vi karaktäriserar som förändringsblockerande situationer i och med att problemen framläggs i form av ett dilemma; som val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning - bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning - dialektiska situationer - där man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning, vilken är en syntes, som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation. Den tidigare genom en syntes lösta konflikten, vilken sedan fungerar som tes, genererar en operation på grund av att just där etableras nya motsatssituationer. (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
De motsatser man finner i varje grupprocess (enligt gruppoperativt tänkande) är i huvudsak av fem slag. Det finns givetvis fler, men dessa fem är de mest grundläggande och vanliga. De upplöses heller aldrig fullständigt och just detta faktum utgör en garanti för ”projektets” kontinuitet (om någon av dessa motsatser skulle nå en slutgiltig lösning skulle också processen frysas, upphöra och dö). Vad som sker är att lösningarna genomgår olika nivåer. Olika synteser växer fram relaterade till varje motsatspol-par (se nedan) och detta gör att processen fortgår (i form av ”den grundläggande arbetsenheten” existerande-tolkning-emergent etc).
De fem grundläggande motsatspolerna är följande:
- individ/subjekt - grupp;
- det nya – det gamla;
- behov – tillfredsställelse;
- projekt – förändringsmotstånd;
- det manifesta – det latenta.
Gruppen innehåller ”individ/subjekt”-polen i och med att den består av individer/subjekt. Och individen/subjektet innehåller grupp-polen utifrån konceptet ”inre grupp” (de ”personer” som befolkar vårt inre).
Med utgångspunkt i ett grupprocessperspektiv är dessa motsatspoler grundläggande. Moment av övervikt för den ena eller den andra polen kommer att växla. Exempelvis kan en grupps startfas präglas av den förstnämnda polen i och med att inledningen har en stark prägel av överföringar och projektioner. Här uppstår emellertid också en glidning i riktning från subjektets inre värld mot yttervärlden. Om däremot gruppolen överväger uppstår en fantasi om uniformitet – att alla är lika – och därvid negligeras individuella karaktäristika samtidigt som en rädsla för att förlora sin individualitet träder i dagen. Ställda inför denna likhetsfantasi brukar man projicera ut skillnaderna utanför gruppen (mot en annan grupp, organisationen etc); gruppen uppnår härvid identitet genom sin opposition. Oppositionen kan också manifesteras via någon gruppmedlem och därvid uppstår situationer länkade till tankar om syndabock eller ledarskapet. I ytterligare andra fall kan subgrupper växa fram varvid motsättningarna tar form som ”vi” och ”dom”.
Ovanstående utgör några olika vägar motsatspolerna ”grupp – individ/subjekt” kan ta. Om någon av dessa situationer ”fryses” omvandlas den till en stereotyp, möjligheterna till modifiering försvinner och en problematisk situation (ett dilemma) uppstår. Att hantera denna situation av motsatser på ett sammanhangsskapande sätt innebär inte att försöka undvika motsättningar eller konflikter, utan snarare att tolerera, problematisera och bearbeta dessa.
Vad gäller motsatspolerna ”det nya–det gamla” kan konstateras att en gång har det gamla varit nytt; allt nytts öde är att förvandlas till att bli gammalt. Det gäller även de framgångar en grupp uppnår. Vad som i ett visst ögonblick är en framgång för gruppen kan i ett annat förvandlas till ett hinder. Om det exempelvis kostat en grupp mycket arbete att uppnå en viss nivå av tillhörighet och integration så utgör detta en framgång för gruppen. Dock kan denna framgång snart bli till ett hinder som försvårar att ta in nya medlemmar. Alternativt kan hinder uppstå att stänga till grupprocessen på ett adekvat sätt i denna typ av situationer.
När det gäller konkreta lärosituationer kan man ofta känna att det nya som presenteras ifrågasätter det man redan har i sitt bagage av kunskaper och erfarenheter (jmfr ECRO). En ”destrukturering” framkallas och den hänger kvar fram tills att ett nytt dynamiskt jämviktstillstånd uppnåtts.
Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå. I allmänhet har detta latenta i något ögonblick varit manifest. När motsatspolerna ”det manifesta-det latenta” blir till ett dilemma i en grupp (varvid exempelvis det latenta inte kan synliggöras) hamnar gruppen långt från skeendet på den implicita nivån; man uppslukas av den uppgift som ska utföras, men kan inte arbeta med de hinder som uppenbarar sig på förbindelsenivån. Å andra sidan kan det också vara så att gruppen försjunker i det latenta skeendet och därvid varken kan se det manifesta eller fokusera på den explicita uppgiften.
Samordnarens uppgift är att hjälpa gruppen lösa upp de hinder som uppträder, vid behov tolka emergenterna och gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång.
En grupp utgör en plats där gruppmedlemmarna ständigt utsätts för kravet att gradvis ackommodera och anpassa sig till verkligheten, inte minst vad gäller polerna ”projekt” och ”förändringsmotstånd”. I gruppsituationen destruktureras olika situationer för att därefter återigen struktureras i en fortlöpande process. Detta innebär en förändringssituation. I förhållande till en sådan kan ångesten stiga avsevärt och på så sätt bilda förändringsmotstånd. Här kan exempelvis rollen som ”sabotör” framträda och – trots att det sker endast momentant – ”ta ansvar” för motståndet.
Vad gäller motsatspolerna ”behov” och ”tillfredsställelse” finns (från livets början) någon form av subjekt, som begär ett objekt. Utifrån tillfredsställandet – eller icke-tillfredsställandet – av dessa begär eller behov upprättas ett ”behovskartotek”, vilket finns som ”referent” vid fortsatt sökande efter behovstillfredsställelse. I denna dialektiska process mellan behov och tillfredsställelse omvandlas behovet. Enligt ”pichonianskt” tänkande uppenbarar sig nya behov när väl ett gammalt har tillfredsställts – vilket också påverkar ”behovskartotekets” utseende. Ett dilemma uppträder om någon av dessa två poler förnekas och placeras i det yttre. När så är fallet har en deponering skett. Man kan exempelvis förneka ett behov hos sig själv och istället lägga det hos någon annan; det är denne andre som har en brist eller ett behov. Övriga personer i gruppen kan då sitta kvar med sin tillfredsställelse och känna sig fullständigt hela och kompletta. Härigenom undviks (åtminstone tillfälligt) det egna ”behovskartoteket” och då behöver man varken lära nytt eller förändras som resultat av ny kunskap. Återigen kan man här se de två grundläggande ångestformernas inverkan i gruppskeendet (som drivkraft bakom ett förändringsmotstånd).
Det finns … ett permanent samspel mellan rädsla för förlust och rädsla för attack från det som kan uppkomma. Samspelet mellan dessa två situationer styr allt. De utgör uppgiftens essentiella universaler i den operativa gruppen, i den psykotiska situationen eller vid vilken annan sjukdom som helst. Allmänt uttryckt skulle vår uppgift kunna definieras som en desperat kamp inom det som vill förbli som det är och inte vill förändras (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Vad gäller gruppskeendet som helhet är det av vikt att beakta att gruppdynamiken strängt taget leder till en gruppdialektik. Tankegången här utgörs av en ”det oavslutades logik” och en ”ständigt åter påbörjad handling”. Gruppen är en pågående totalisering som dock aldrig slutförs. Dialektiken blir härvid en gruppens alltid oavslutade rörelse.