Obevekligt växelspel mellan människan och världen.

Av Enrique Pichon-Rivière

Ångest framträder när de första tecknen på förändring växer fram. En förändring kan uppstå i alla miljöer. Dess struktur formas dock av det samhälleliga, vilket samtidigt skapar de nödvändiga förut­sättningarna för förändringen.

Det är stor skillnad mellan kris och förändring. Sistnämnda plane­ras undan för undan i form av en ideologi. När den om­fattar hela samhälls­strukturen har den till syfte att påverka i största möjliga omfattning, den kan observeras inom vårt ar­betsområde och är då relaterad till alla slags anpassnings­störningar. När kommunika­tionssystemen råkar ut för stör­ningar hamnar individen (subjektet) i situationer som präglas av till­tagande isolering och desintegration. Där är det också möjligt att observe­ra det kollektiva patologiska fenomen - anomi -som beskrivits av Durkheim. Det karaktäriseras på såväl individ- som samhällsnivå av desintegration, fragmente­ring och splittring. Vi möter sålunda ett splittrat samhälle med splittrade individer.

Revolutionära rörelser kan utgöra uttryck för förändring. Om de förmår inta en autentisk sådan roll kommer det snart att från olika vetenskapliga och politiska områden framträda in­divi­der (subjekt), vilka intar en motsatt roll och representerar ett förän­dringsmotstånd, vars syfte är att upp­rätthålla den existerande strukturen för att därigenom motverka att något förändras. För­ändringsförespråkarna eller -ledarna tar som sin uppgift att pla­nera förändringen, vilken dock ständigt hindras av - institutio­naliserade eller icke-institutionalise­rade - strukturer i form av vissa på­tryckningsgrupper, som tilldelar sig själva rollen som väktare av status quo; därvid personifierar de motståndet. Dessa grupper ut­gör tydliga ut­tryck för en reaktion som i sin tur styrs av mycket större och talrikare grupper med internationella förgreningar. Syf­tet är att motverka föränd­ring och att behålla den dittillsvarande stereotypa situationen.

Krissituationen uppstår när desintegrationen huvudsakligen om­fattar den härskande klassen och dominerande grupper - finans el­ler imperialistiska -, vars mål är kontroll över eko­nomin, hamnar i motsättning till varandra. Splittringen inom de härskande grup­perna - vilka bekämpar varandra med hjälp av hela sin informa­tionsapparat - skapar krissituationen.

Såväl motståndet mot förändring som själva förändringen är före­mål för planering. Historien kan också uppfattas som en kontinu­erlig kamp mel­lan dessa två synsätt. Det gäller såväl samhälls- som individhistoria.

På individnivå inträffar krissituationerna oftare än de situa­tioner som ka­raktäriseras av förändring. De är dock möjliga att såväl förutse som att förbereda sig för. Kriserna utlöser ångesttillstånd hos individen och fram­kallar också den per­sonlighetsutvecklande zigzagformade rörelse, vilken behäftar varje framsteg fram tills dess att förändringen tagit form som de­finitiv situation - med inne­börden att vara en aktivt anpas­sad och enga­gerad människa som funnit sig tillrätta. Indivi­den (subjektet) etablerar därvid ett dialek­tiskt förhållande till världen och omvandlar företeelserna i denna från ting i sig till ting för sig. I den utsträckning individen förändrar sig själv - genom denna permanenta i spiralform verkande praxis - kommer han också att förändra sin omgivning

Den engelske poeten John Donne, född 1572, gav följande ut­tryck för det­ta oupplösliga förhållande och obevekliga sam­spel mellan människan och hennes omgivning:

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig;

varje människa är ett stycke av fastlandet,

en del av det hela;

sköljes en jordklump bort av havet,

varder Europa i samma mån mindre,

såsom ock en udde i havet bleve,

såsom ock ett jordagods,

tillhörande dina vänner eller dig själv;

varje människas död förminskar mig,

ty jag är innesluten i mänskligheten;

och sänd för den skull aldrig bud

och fråga för vem klockan klämtar:

den klämtar för dig!

(Citatet från Ernest Hemingway: Klockan klämtar för dig. Albert Bonniers Förlag Stockholm 1978)

Uttrycken för förändringsmotstånd har till syfte att utplåna käl­lorna till den ångest varje förändring för med sig. Såväl individ som samhälle bör möta de två primära former av rädsla som åstad­kommer en grundläg­gande existentiell stör­ning: rädslan för förlust av redan etablerade strukturer - i människans inre - och rädslan för att förlora förmågan att anpassa sig till de i den sociala omgiv­ningen föreskrivna nor­merna. Förändringen implicerar i sig en för­lust och genererar - till och med in­stitutionaliserar - starka osäker­hetskänslor, vilka utmanar eller ökar iso­leringen och ensamheten - och detta huvudsakligen på grund av att man förlorat känslan av att tillhöra en stabil social grupp.

Den andra formen av rädsla som också finns närvarande är rädslan för attack. Den beror på det faktum att individen har läm­nat sin tidigare ste­reotypi, utan att vara tillräckligt rustad för att kunna försvara sig mot de faror han föreställer sig finns i den nya situationen. Denna i vår kultur så allvarliga konflikt framkallar passivitet och marginalisering. Undan för undan har annars det mänskliga och samhälleliga arbetet omvandlats till en skapelse i vilken en grupp människor före­nats i en stor ansträngning för att genom sina samlade kun­skaper och med varandra som sporre åstadkomma en produk­tivitetsnivå vilken går långt utöver vad varje gruppmedlems enskilda insats i sig betingar.

Ett typiskt exempel på revolutionerande förändring utgör Sigmund Freud. Som operativ förvaltare av den romantiska litterära tradi­tionen mottar han som författare Goethepriset. I egenskap av förändringsagent inom psykologin revolutione­rar han sin epoks moral och skakar om den vik­torianska eti­kens grundvalar. Han ger upphov till ett nytt sätt att förstå människan, vilken härigenom omfattas historiskt i hela sitt djup. Freuds inflytande kan spåras inom alla kunskapens och konstens områden. Parallellt och påver­kade av honom utveck­las litterära strömningar som fullständigt förändrar dialogen med det estetiska objektet. Sålunda växer i Zürich dadaismen fram genom en psykoanalytisk maieutik (maieutik=en mästa­res förmåga att hos sin lärjunge belysa dennes ännu ej formu­lerade uppfattningar /övers anm.). Som ett litet barn, vilket till en början endast kan säga "Da-Da", växer den undan för undan och med vissa namn­förändringar fram tills att den kulmine­rar i surrealismen som ideologisk strömning - om den nu kan be­nämnas så - vilken slutgiltigt kommer att sätta det psykoanaly­tiska inflytandets stämpel på det konstnärliga ve­tandets område. Genom att integreras med denna moderna attityd får dagens värld också ett nytt utseende.

Freud framkallar en total förändring i bilden av människan. Han lyfter fram de dolda och förflutna element, som fungerar beting­ande på beteen­det, och gör dessa begripliga genom att avslöja den mänskliga naturens underjordiska aspekter. Lik­som den stora freudianska skapelsen domi­neras även surrea­lismen av drömele­menten, vilka utgör symboliska ut­tryck för människans fantasi och för poetiskt skapande.

Varje skapande genis verk - i egenskap av förändringsagent - möts av motstånd och upplevs som revolutionärt. Därför bru­kar inte heller konst­verket genast bli förstått och accepterat i och med att det visar fram den verkliga bilden av människan samtidigt som det förstör den dittillsvarande förvrängda - och efter formella normer anpassade - bild som hon haft av sig själv och sin värld.

(1965)

Översättning: Sören Lander

Kriterier för bot och psykoanalysens mål.

Av José Bleger

Officiell rapport till den nionde latinamerikanska psykoana­lytikerkongressen i Caracas 1972

Psykoanalysen tog sin början som terapeutisk åtgärd och har aldrig upphört att vara en sådan. Att bota har varit och fort­far att vara dess mål. Emellertid överskrider den psykoanaly­tiska behandlingens mål och uppnådda effekter vad man med medicinsk terminologi benämner bot - vilken i sin tur är bero­ende av i vilken utsträckning ovanstående mål uppfylls. Med andra ord är det vi benämner bot en del eller viss mängd av effekter som har att göra med psykoanalysens mål eller resul­tat. Upprepade gånger har man pekat på den störande inver­kan ett alltför strikt upprätthållande av ett visst terapeutiskt mål haft för psykoanalysen och att detta mål därvid också på­verkat de terapeutiska resultaten. Vissa författare i ämnet har till och med kommit att tala om de risker som är förknip­pade med denna "furor curandis". Det torde emellertid inte råda något tvivel om att psykoanalysen syftar till bot och att - även om det är korrekt att peka på "furor curandis" - ingen analys saknar en botande intention. Möjligen är det så att frågan handlar om hur den bot man vill uppnå kan karaktäri­seras: huruvida det handlar om att lidandet och patologin försvinner eller om att personligheten i grunden förändras. Frågeställningen är beroende av om samtliga psykoanalysens resultat eller målsättningar kan benämnas bot. Jag tror inte att det är så. Psykoanalysen utövar inverkan genom att söka framkalla förändringar eller uppnå mål, vilka i sin tur påver­kar det mål vi benämner bot.

Jag kommer i det följande att hävda att psykoanalysen syftar till åtskilligt mer än boten som mål - men att denna även frambringar ett slags blandprodukt eller (som Glover uttrycker det) "byproduct". Om man siktar till att acceptera att alla psykoanalysens mål eller resultat och allt det som händer un­der psykoanalysens gång bör kallas för bot kan man fastna i ett besvärligt semantiskt problem. Ett sådant kriterium kom­mer inte att hävdas här - snarare tvärtom. Att inkludera alla psykoanalysens mål eller effekter i benämningen "bot" utgör ett likadant fel som om man skulle betrakta de positiva effek­terna av en grupprelation, en parrelation eller en god relation mellan lärare och elev etc som bot. Att hävda motsatt stånd­punkt innebär att låta sig invaderas av den traditionella me­dicinarutbildningens fördomar. Fortfarande är det tillåtet att fråga sig huruvida analytisk terapi även framgent bör kallas terapi och om inte orden sjukdom och bot borde försvinna från den psykoanalytiska terminologin. Och knappast då för att psykoanalysen inte skulle bota, utan för att dess sätt att åstadkomma bot så totalt överskrider ordets innebörd. Vad beträffar den medicinska modellens negativa konsekvenser för den psykoanalytiska behandlingen har Szasz pekat på dessa.

Som ett metodologiskt klargörande bör här med en gång info­gas att detta mitt inlägg inte har ett normativt syfte i sådan mening att det skulle söka formulera mål eller typ av bot, vilka psykoanalysen bör framkalla eller uppnå. Syftet är tvär­tom att undersöka vilka mål som uppnås under den psyko­analytiska terapin och att bland dessa komplexa mål under­söka såväl typ av uppnådd bot som de kriterier utifrån vilka vissa effekter benämns bot.

Det bör likaledes understrykas att jag här inte direkt kommer att uppehålla mig vid närbesläktade teman som analysens avslutning eller slut, utvärdering av det terapeutiska i psyko­analysen eller det terapeutiska resultatet. Inte heller kommer läroanalysens problem och kriterier eller definitioner rörande hälsa eller sjukdom att beröras. Jag noterar bara att vad gäl­ler en stor del av dessa termer och deras användning står det i realiteten inte klart vad vi talar om när vi använder dom. Även om dessa teman stundtals berörs härnedan kommer vi dock inte direkt eller specifikt att uppehålla oss vid dom och inte heller vid psykoanalysens botande faktorer eller meka­nismer, vid teorier om bot eller utvärdering av huruvida en behandling går bra eller dåligt.

Utifrån vad som skrivits har psykoanalytikerna inte ägnat sig så mycket åt att utforma kriterier för bot. Intresset har istäl­let kretsat kring studiet av psykodynamiken. Freud uppvisar själv många exempel på detta. Nästan alla kliniska arbeten som presenteras i vårt "Sällskap" (det vill säga APA) studerar förändringar rörande psykodynamik, överföringsrelation etc. I allmänhet säger man dock inte något om huruvida man anser patienten vara botad. Eller också rör det sig om patientfall där behandlingen ännu ej avslutats. I denna studie inkluderar jag givetvis inte icke-psykoanalytiska tillvägagångssätt. Inte för att de skulle vara ointressanta utan därför att de faller utanför mitt syfte.

Säkert är dock att psykoanalysens villkor paradoxalt nog inte gynnar en utvärdering av grad av bot. Det beror på att vi - allteftersom tiden går - förlorar helhetsperspektivet och istäl­let alltför mycket fastnar i det vi inte lyckas förändra. Detta är dessutom något som har mycket att göra med patientens förutsättningar vad gäller överföringsrelationen.

Rickman pekar på överföringen som en källa till förvirring vid utvärdering av en terapi. Det beror på att det mest är det olösta som framträder i analysen och att analytikern mer mö­ter ointegrerade än integrerade aspekter av patienten.

…………………………………………………………….

Även om psykoanalysen redan från början i grund och botten är ett terapeutiskt tillvägagångssätt, så är det emellertid lika tveklöst så att den typ av terapi - som i och med psykoanaly­sen introduceras - också kan betraktas som ett pedagogiskt tillvägagångssätt eller som en psykogogik ("psicogogía" på spanska - skulle detta månne kunna översättas till psykope­dagogik?). Återigen måste dock det förbehållet göras att om psykoanalysen uppfattas som ett pedagogiskt eller psykogo­giskt förfarande så innebär detta också att man härmed in­troducerar en ny pedagogik; ett nytt sätt att undervisa och att lära - ett sätt som i hög grad förändrar eller breddar innebör­den därav. Det är likaså en psykogogik som i mycket skiljer sig från de innebörder denna terms skapare gav den (Kronfeld och Baumgarten Tramer).

I och med detta har jag gått in på en allmän analys av psyko­analysens mål. Hittills har jag noterat att även bot, lärande och undervisning kan inkluderas däri, men då på ett sådant sätt att den traditionella formuleringen av dessa termer bör tas upp till förnyat betraktande; att de definitionsmässigt om­värderas, breddas eller modifieras.

I den mening som intresserar oss betyder "bot" gynnsam för­ändring avseende lidande och/eller patologisk organisation. Med denna innebörd är psykoanalysen terapeutisk, dock med en räckvidd långt utöver termens gränser. Och denna utvidg­ning av termen har ett nära samband med den typ av bot som närmar sig lärande - dock utan att innebära ett lärande i ve­dertagen mening. Den latinska etimologiska betydelsen av cura är "omhändertagande" eller "omsorg". Härifrån överfördes det till "församlingspräst". En församlingsprästs uppgift var att sörja för bot eller andligt omhändertagande av församlingsborna. De latin­ska och grekiska rötterna till "terapeutisk" har en liknande innebörd (°Förutom att använda sig av lexikon och etimologiska ordböcker är det här intressant att konsultera "La medicina hipo­crática" av P.Laín Entralgo (kap VI). Madrid. Ed. Revista de Occidente, 1970).

Alla tillvägagångssätt genom vilka man åstadkommer ett lä­rande benämner vi "undervisning". Samtliga de förändringar som är en funktion av erfarenheten benämner vi "lärande". I den meningen är lärande - i denna terms vidaste mening - ett av psykoanalysens grundläggande mål vad beträffar analysan­den. Termen inrymmer i sig givetvis också de förändringar av patologiska strukturer som av oss benämns bot. I denna bety­delse av "undervisning-lärande" inbegrips som minimidel i processen det som kan kallas den intellektuella definitionen av "undervisning-lärande", nämligen ett tillägnande sig av el­ler meddelande av kunskaper. Som funktion av erfarenheten innebär lärande i strikt bemärkelse alltid en förändring av personligheten. Etimologiskt innebär ordet "undervisa" att "anvisa/ markera" eller "beteckna" (ovanstående om ords eti­mologiska betydelse gäller alltså spanska/övers). I psykoana­lysen utgörs "erfarenhet" av det som upplevs som överförings­relation och lärandet har ett nära samband med insight.

……………………………………………………………………….

Under psykoanalysens historia har dess mål formulerats på olika sätt. Utan att fördenskull innebära någon kronologisk ordning eller att listan därmed skulle vara uttömd följer här­nedan några av dessa:

- avreagerande;

- fylla ut minnesluckor;

- göra det omedvetna medvetet;

- (satt i relation till föregående) lösa upp bortträngningar;

- omvandla neurosen till överföringsneuros;

- lösa upp infantila fixeringar;

- åstadkomma en mognare personlighet;

- självkännedom; insight;

- "där Detet finns skall Jaget vara" (Freud 1923);

- "working through";

- större förmåga till sublimering;

- större förmåga till reparation;

- relation till inre objekt; förändring av patientens inre värld;

- ökad inre frihet; större frihet och plasticitet i Jaget (Waelder);

- ökad Jagautonomi; anpassningskriterium (Hartman);

- integrera det dissocierade. Integrera Jaget eller åstadkomma framsteg vad gäller förmåga till Jagsyntes (M. Klein);

- skapa förmåga att skilja ut.

"Att med ett mer fullgånget resultat råda bot på barndomens ofullkomligheter för att på så sätt förstärka Jaget" utpekades 1937 av Freud som psykoanalysens "huvuduppgift".

Nunberg (1931) avslutar sin bok med att säga att "de förän­dringar - Det-energin får större rörlighet, Överjaget blir mer tolerant och Jaget frigör sig från ångest och återfår därmed sin syntetiserande funktion - som i idealfallen uppnås genom behandlingen påverkar hela personligheten".

Botens essentiella mekanism benämns av Balint (1935) som "omstart". Den består i att patienten i behandlingens avslut­ningsfas ger uttryck för bortglömda infantila önskningar, som han begär att omgivningen ska tillfredsställa. Balint citerar Ferenczi och Rank, vilka beskrev analysens mål som en "till den analytiska erfarenheten hörande fullständig reproduktion av de oedipala relationerna". Rank betonade för sin del födel­setraumat, medan Reich höll fram den fulla orgastiska kapa­citet som hör till mogen genitalitet. Kovác pekade på bemäs­trandet av upprepningstvånget.

Även om mitt tema har att göra med vare sig analysens eller läroanalysens avslutning vill jag här beröra den officiella rap­port rörande "Analysens avslutning" som 1964 presenterades i Mexico av doktorerna Alvarez de Toledo, Grinberg och Langer. Ur den rapporten anför jag några citat angående "adekvata re­sultat" av läroanalysen, det vill säga - uttryckt i andra termer - hur några andra författare definierar psykoanalysens mål:

1) Uppnående av "ett starkt och kritiskt Jag kapabelt att ut­härda åtskillig anspänning och fritt från onödiga identifika­tioner, automatiska överföringar eller tankemönster" (Balint);

2) Kandidaten "bör kunna omvandla sitt beroende till en reell introjektion och därigenom uppnå ett genuint intresse" (Bibring);

3) En integrativ Jagstyrka för att "det rationella ska kunna omfatta det irrationella som element i det egna formandet" (Gitelson).

……………………………………………………………………

Angående analysens avslutning pekar J. Rickman på 6 krite­rier:

1) Förmåga att fritt röra sig från det förflutna till nuet och omvänt, det vill säga att lyfta bort barndomsamnesin, vilket givetvis inkluderar att möta och bearbeta oedipuskomplexet;

2) förmåga till genital heterosexuell tillfredsställelse;

3) förmåga att uthärda libidinös frustration och förlust utan att ta till regressiva försvar och utan att känna ångest;

4) förmåga till arbete och vila;

5) förmåga att uthärda aggressiva spänningar inom såväl sig själv som andra utan att vare sig förlora kärleken till objektet i utvidgad mening eller att känna skuld;

6) förmåga att sörja.

För att vara säker på att rötterna till det inledningsvis presen­terade symtomkomplexet tagits bort bör de kriterier som gäller för avslutningen alltid sättas i relation till behandlingens in­ledning. För Rickman (1950) framstår irreversibiliteten i det uppnådda som viktig.

Hoffer å sin sida understryker 3 kriterier:

1) Grad av kännedom om de omedvetna psykiska processerna;

2) minskning av bortträngning och motstånd;

3) förändring från "acting out" till att kunna minnas i överfö­ringen.

Vad gäller boten betonar H. Segal (förutom förmågan att få och uthärda insight): "förnekandet av den psykiska realiteten ersätts av ett accepterande; accepterande av konflikt, ambiva­lens och skuld; omnipotensen ersätts av en realistisk attityd vad gäller den uppgift som ska lösas (och i synnerhet förmå­gan att på ett realistiskt sätt använda sig av analytikerns hjälp); minskning av persekutorisk ångest och aggressivitet tillsammans med ökad kärlek och tillit i förhållande till såväl sig själv som andra; acting out lämnar plats för symbolisering, och symtomet för sublimering; accepterande och användning av såväl tänkande som verbal kommunikation".

För Szasz består behandlingsmålet i att frambringa förut­sättningar som gynnar full utveckling av Jagets potential eller - annorlunda uttryckt - tillåter ett obehindrat växande.

I anslutning härtill bör man också påminna sig att Glover in­nefattar psykoanalysens terapeutiska kriterier i tre kapitel (vilka vi inte kommer att analysera här), nämligen metapsyko­logiska faktorer, kliniska faktorer och metodologiska faktorer.

När Balint (1935) observerar de av olika författare fastslagna eller föreslagna slutliga målen för psykoanalysen sammanfat­tar han dessa i vad han benämner den klassiska och den ro­mantiska positionen. Förstnämnda utgörs av formuleringar i stil med att göra det omedvetna medvetet, övervinna barn­domsamnesin och motstånden. Den sistnämnda grundar sig på de emotionella faktorernas dynamik och är besläktad med katarsis. Balint menar att allt detta sammantaget utgör nöd­vändiga - men ej tillräckliga - faktorer.

För Fairbairn består psykoanalysens grundläggande mål i att åstadkomma maximal jagsyntes. I detta mål inkluderas även maximal reduktion av det infantila beroendet och hatet mot det libidinösa objektet, samt att göra den inre världens slutna system mottagligt för påverkan från den yttre verkligheten.

…………………………………………………………………..

Dessa ovan citerade mål, vilka är korrekt formulerade, är inte varandra uteslutande. Huvuddelen av formuleringarna är dock partiella eller betonar snarast någon specifik faktor, utan att därmed exkludera andra, och blir därigenom komplementära till karaktären.

Några (formuleringar) är alltför vida - som att "göra det omed­vetna medvetet" - eller alltför detaljerade i stil med Rickmans beskrivning. Men där sistnämnda är föredömligt klinisk, kan inte detsamma sägas om förstnämnda. Å andra sidan fram­står vissa mål av typen "personlighetsmognad" som mycket allmänna och bristfälliga vad gäller mer precisa kliniska indi­kationer.

Bland de olika bidragen kan emellertid också urskiljas tek­niska mål som inte nödvändigtvis utgör slutliga behandlings­mål, utan snarare medel för att uppnå dessa. Detta är exem­pelvis fallet vid "avreagera sig" eller "fylla ut minnesluckor". Dessa utgör inte slutmål för psykoanalysen, utan medel för att nå dit. Detsamma kan sägas om satsen "omvandla neuro­sen till överföringsneuros".

Man använder sig således av mycket skiftande kategorise­ringar. Det är dock nödvändigt att upprätta en hierarki bland dessa, och då inte bara för att skapa ordning, utan i grunden även för att avgränsa vårt tema eller problem.

Sålunda ser man att formuleringarna "avreagera sig", "working through" eller "omvandla neurosen till överförings­neuros" inte befinner sig på samma nivå ens när det gäller indikatorer/riktningsgivare eller tekniska mål. En lämpligare ordning och hierarkisering bland dessa medel och tekniska eller tillfälliga (ej slutliga) mål för den psykoanalytiska be­handlingen skulle möjligen kunna uppnås om de efter när­mare undersökning kategoriserades såsom varande teknik, taktik eller strategi.

En annan och intressantare ordning eller kategorisering kan uppnås genom att man skiljer mellan psykoanalysens mål och de formuleringar med vars hjälp målen föreslås eller tydlig­görs. På så sätt måste vi ta hänsyn till skillnaden mellan tekniska (omedelbara mål och medel) och kliniska mål. Dessa (tekniska och kliniska) mål kan å sin sida formuleras såväl tekniskt, kliniskt som teoretiskt. De tekniska målen kan ex­empelvis kliniskt formuleras som "omvandla neurosen till överföringsneuros", teoretiskt som "göra det omedvetna med­vetet" och tekniskt som "working through".

Vad som klart kan fastslås är att vi inte syftar till en be­skrivning eller studie av omedelbara eller tekniska mål; däre­mot till en beskrivning av slutliga eller kliniska mål, som i sin tur kan formuleras (tekniskt, kliniskt och teoretiskt) på åt­minstone tre ovannämnda sätt .

………………………………………………………………………………..

När nu väl det område jag kommer att behandla här nedan avgränsats är det dags att återvända till den skillnad som in­ledningsvis fastslogs mellan bot och andra mål för psykoana­lysen. I detta syfte understryks att man bland de så kallade målen (eller effekterna) för den psykoanalytiska terapin kan urskilja två mycket olika företeelser. Å ena sidan rör det sig om mål vi kan kalla mayeutiska (maieutik=en sokratisk metod där man inom ett system av motsatser karaktäriserat av konti­nuerlig och optimal föränderlighet genom att samarbeta söker upphäva och lösa antinomier/syntes/. Situationen får sin prägel av flödet fram och tillbaka mellan konkret och abstrakt); i andra hand rör det sig om vilka målen är för boten. Strängt taget vet vi att de sistnämnda är beroende av de förstnämnda. I viss mening kan de dock vara oberoende, existera och vara upp­nåeliga i sig själva - därav kommer sig vikten av att skilja mellan dom.

Med jämna mellanrum kan observeras hur man i analysen uppnår mayeutiska mål utan att patienten fördenskull tillgo­dogjort sig dessa på så sätt att de patologiska strukturerna (vare sig dessa är jagdystona eller jagsyntona) förändrats. Det är inte heller ovanligt att man tillgodogör sig en psykoanaly­tisk behandling utan att fördenskull uppnå den önskade bo­ten. Det kan också bli så - vilket Freud pekade på - att en sjukdom i vissa fall ersätts av en annan. När det exempelvis gäller en homosexuell, en frigid kvinna eller en patient med tics, så vet vi att dessa drar nytta av psykoanalysen vad gäller mayeutiska effekter. Däremot sker ingen förändring vad be­träffar homosexualiteten, frigiditeten eller ticsen. Även om det här rör sig om avsevärda mayeutiska förändringar kan man inte tala om uppnådd bot.

I andra fall ser man det som ett gott framsteg - och till och med som ett bra slut på behandlingen (när man inte lyckas uppnå något annat) - att patienten kan känna igen och ac­ceptera sina symtom, fel, begränsningar och svårigheter. Med andra ord uppnår man - återigen - mayeutiska mål och effek­ter; bot uppnås dock ej.

Om vi å andra sidan följer den väg som inledningsvis skisse­rats - nämligen att inte sträva mot ett normativt mål, utan istället undersöka vad som sker - kan man notera att jag inte endast talar om psykoanalysens mål, utan även om dess ef­fekter. Sistnämnda är de mål man uppnår i psykoanalysen. Det innebär att jag inte är intresserad av att utgå från en i förväg gjord formulering, vilken kan vara korrekt eller god­tycklig, men som för det mesta är normativ, utan från effek­terna eller resultaten för att därav kunna sluta mig till målen.

…………………………………………………………………………………..

Mayeutiskt mål eller effekt består i ett berikande; en större utveckling, vilken berör delar av personligheten alternativt personligheten som helhet. Utifrån psykoanalytisk synvinkel - och däri innefattande de kliniska målen - kan detta preciseras med en klinisk formulering som jagsyntes, sublimerings- eller reparationsförmåga; en teoretisk formulering i stil med "där detet är bör jaget vara"; och slutligen en teknisk formulering i stil med uppnående av insight.

Det väsentliga är att alla de ovan citerade kliniska målen är möjliga och ej varandra sinsemellan uteslutande. Detta pekar på att enhetligheten eller det sammanlöpande bör sökas i en mer omfattande kategorisering. Och jag uppfattar att denna inre omfattande kategori uppnås med konceptet mayeutiska effekter eller mål. Härigenom inkluderas eller omfattas alla delkriterier, vilka på så sätt sätts in i ett koncept eller en för­ståelse av mer enhetlig och global art.

Att undersöka hur uppfattningen om mayeutiska effekter eller mål kan inkluderas i ett perspektiv, som ser neurosen som främlingskap och dedialektisering och den psykoanalytiska behandlingen som psykologisk desalienering och dialektise­ring, är dock något jag får låta anstå till ett annat tillfälle (Bleger 1958 och 1965).

…………………………………………………………………………….

Om vi nu mer specifikt återgår till frågeställningen "bot", så tror jag att den termen uteslutande bör användas för att be­teckna en fullständig, delvis eller gynnsam förändring vad gäller lidande och patologiskt strukturerande. Freud (1937) pekar på att den psykoanalytiska behandlingens uppgift be­står i att "söka befria en människa från hennes neurotiska symtom, hämningar och karaktärsanomalier". För mig fram­står detta som enda valida kriterium - skilt från mayeutiska effekter - vad gäller kurativa mål eller effekter (eller bot). Begreppsligt överensstämmer "bot" aldrig med "normalitet". Å andra sidan existerar varken fullständig hälsa eller fullständig bot.

För psykoanalytikern är det också skillnad mellan att åstad­komma en patients botande och att komma fram till - eller besluta om - när en analys ska avslutas. En analys kan av­slutas därför att den inte "fungerar" eller - vilket ofta är fallet - när terapeuten inte tror ytterligare framsteg möjliga; alter­nativt när de ytterligare framsteg som kan nås inte motsvarar i så fall nedlagda pengar, tid eller möda. Detta leder i sin tur till en betydelsefull iakttagelse. Psykoanalytikern sätter alltid behandlingsmålen i relation till såväl uppnådda effekter som till effekter han uppfattar möjliga eller omöjliga att uppnå. "Boten" utgör inte en essens som måste uppnås; ej heller utgör den en essens' (sjukdomens) attribut. Istället är den en grundläggande konsekvens av en helhet eller Gestalt och då sammansatt av patient, psykoanalytiker samt relatio­nen dem emellan. På så sätt värderas också boten som mål utifrån effekterna. Analytikern kan således vid avslutningen vara nöjd med uppnådda (bot)effekter satta i relation till symtomens svårighetsgrad vid behandlingens start eller med tanke på den försämring som därigenom undvikits. Det handlar alltid om att åstadkomma bästa möjliga bot för en given patient. "Som läkare bör vi vara toleranta vad avser den sjukes svaghet och nöja oss med att ha återgivit individen - såvida det inte handlar om personer med överlägsen förmåga - en del av dennes funktionsförmåga och förmåga till njut­ning"(Freud 1912 obs. kolla här den svenska översättningen!). Problemet är också annorlunda när det handlar om kriterier för bot (vilket jag redan har gått igenom) eller indicier för att statistiskt utvärdera psykoanalysens terapeutiska effekter.

Det finns åtminstone två fundamentala frågor att ställa: "Hur mycket bot?" och "Vilken typ av bot"? "Mängden" bot har - trots att den är mycket besläktad med "typ" av bot - mycket att göra med typ av patient eller sjukdom vid behandlingens inledning. En patient kan avsluta sin analys med gott resul­tat och i ett tillstånd som för en annan patient utgör ut­gångspunkten för den analys som påbörjas. En psykotiker av­slutar en tioårig behandling med mycket avsevärda framsteg. Det resultat boten lett till kan dock vara den sjukdom, som en annan patient - som aldrig varit psykotisk - kan påbörja sin behandling utifrån. "Mängden" bot är ett mycket använt kriterium vid utvärderingar och i regel graderar man enligt följande: helt eller delvis botad; alternativt mycket god, mitt­emellan eller ingen bot alls.

De terapeutiska resultat som psykoanalytiker informerat om har - som kriterium - tagit sikte på huruvida de patologiska manifestationerna försvunnit, förändrats till det bättre eller inte alls förändrats. Vad gäller den kvantitativa skalan har det handlat om helt, delvis eller inget tillfrisknande.

Detta är det kriterium och de kännemärken som användes i rapporter av Fenichel (1920-30) från Berlinkliniken, av Jones (1926-36) från den psykoanalytiska kliniken i London, av Alexander (1932-37) och av Knight (1941) från det psykoana­lytiska institutet i Chicago.

I en undersökning av Miles, Barrabee och Finesinger utvärde­ras psykoterapiresultaten i 52 fall av ångestneuros. Härvid beaktas symtom, insight, levnadssätt efter sjukhusvistelsen och social anpassning (anpassning till arbetsliv, äktenskap och sexualliv, samt interpersonella relationer). Varje sådan del graderas i sin tur i en skala med följande indelningar: åter­ställd, mycket förbättrad, förbättrad, lite förbättrad, oförän­drad och försämrad.

Glover återger i sin bok "Technique de la Psychanalyse" resul­taten från en enkät som skickats ut till 29 psykoanalytiker. 24 av dessa svarade och resultaten återspeglar hela den brit­tiska gruppens uppfattningar fram tills 1938. Nionde kapitlet be­handlar enkätens resultat vad beträffar "avslutning" och här låter en tredjedel av psykoanalytikerna bli att svara. De som svarade sade sig använda följande kriterier: a) symtoma­tiska; b) psykosexuella; c) sociala. Symtomkriteriet tycks dock över­väga. Huvuddelen av analytikerna medgav att deras krite­rier var huvudsakligen intuitiva.

1963 organiserade det brittiska sällskapet ett symposium över "Kriterier rörande behandlingens framgång". Här medverkade Jones, Sharpe, Brierley och Glover. Den sistnämnde samman­fattar bidragen i ovannämnda bok. Jones fastslog en skillnad mellan "terapeutiska" resultat och "analytiska" resultat; en skillnad som knappast återspeglar annat än patientens och analyti­kerns respektive åsikter om behandlingens utfall. Jones pekar också på risker för fanatism hos analytikern vad gäller att bota. Man bör föra analysen så långt som möjligt; dock finns det fall där man - för att ej riskera en katastrof - knappast bör söka modifiera djupare liggande försvar.

Sharpe å sin sida hävdade att inget enskilt normalitetskrite­rium i sig kan utgöra mål för analysen. Kriterierna för bot bör fastställas utifrån faktiskt möjlig psykisk rörlighet i varje en­skilt fall.

Brierley behandlade två teman, vilka rörde kriteriernas värde i förhållande till det relativa i vad som uppnåtts. De psyko­sex­uella kriterierna är för honom viktigare än de symtombase­rade.

Glover underströk att det är vetenskapligt vanskligt att be­döma analytiska kriterier: "Vissa subjektiva faktorer kan på­verka analytikern när denne väljer sina kriterier. Troligen växer tvånget att ta hänsyn till standardideal i takt med en ökande osäkerhet. På liknande sätt tillväxer i omvänd rikt­ning en bekräftelsens dogmatism utifrån hur pass säker in­formationen är. De största misstagen inträffar i de fall för­ut­fattade psykoanalytiska standards är rigida. I och med att vi är kliniska psykologer gör vi nog säkrast i att basera våra vär­deringar om framgång på kliniska vittnesbörd hellre än på förutfattade teoretiska idéer". Han föreslår en analys av

a) olika faktorer (självbevarelsedrift, erotism, aggression, hat etc);

b) kliniska faktorer (förändringar i drömmarna; av känslore­aktioner etc);

c) signifikativa kliniska detaljer.

I sin "Diskussion" angående Eysencks bok säger Zetzel mycket riktigt att analysens resultat inte kan mätas genom att ord som "återställd" eller "förbättring" definieras. Han tillägger att en utvärdering av resultat som relateras till inte ett specifikt symtom utan en bred uppsättning funktioner utgör en reell och svår utmaning.

Kubie fastslog att när man undersöker en psykiatrisk terapis effekter krävs vissa utgångsförutsättningar:

1) Enhetliga processer i sjukdomen bör identifieras och av­gränsas.

2) Sjukdomens inledande processer bör skiljas från dess se­kundära och tertiära konsekvenser.

3) Fastslå förändringens karaktär samt förändringskriterierna.

4) Urskiljande av konsistenta enhetliga processer i terapin.

5) Urskiljande av yttre faktorer med inverkan på terapins ef­fektivitet.

………………………………………………………………………………

Efter att i de psykoanalytiska målen dels ha gjort åtskillnad mellan botef­fekter och mayeutiska effekter, dels tagit i beak­tande kvantiteten bot, kommer jag nu mycket summariskt att referera till olika sorters bot. Vad beträffar den psykoanaly­tiska behandlingen vet vi redan att det slutliga målet består i att åstadkomma mayeutiska effekter, vilka i sin tur inverkar på de effekter man kallar bot. Men samtidigt inverkar även andra mekanismer - som ibland framträder isolerade - i den botande processen. Vi tänker dels på den redan kända "över­föringskuren"; dels på en företeelse vi menar borde beaktas mer och som ett kapitel för sig, nämligen det vi kallar "depo­neringskuren". Vanligtvis inverkar båda dessa företeelser även vid mer betydande psykoanalytiska terapeutiska framgångar, men ibland kan de framträda isole­rat och självständigt i för­hållande till de mayeutiska effek­terna. Härigenom komplette­ras sålunda de argument, vilka syftar till att särskilja botande och mayeutiska effekter vid psykoanalys. Till de fall med may­eutiska, men ej botande, effekter jag hänvisade härovan kan nu läggas den motsatta situationen - botande, men ej may­eutiska, effekter vid överförings- och deponeringskuren.

Faktorerna i en effektiv psykoterapi karaktäriserades av Knight i begreppen "support", "rapport" och "import". Förstnämnda begrepp har att göra med de explicita och im­plicita element, som bidrar till att öka patientens känsla av trygghet i psykoterapin; det andra till överföringen och det tredje till den inne­börd, förståelse eller insight patienten uppnår i terapin. Vad psykoanalysen beträffar kan de tre sä­gas samexistera under den analytiska processens gång. De samexisterar emellertid också i botandet som deponerings-, överförings­- och insight-kur. Vid andra tillfällen är endast ett av de två första begreppen för handen; alternativt de två för­sta, men ej det tredje.

Jag lämnar nu därhän andra typer eller klasser av bot - i stil med vad exempelvis Gitelson kallade "analytisk karaktär", vil­ken jag förmodar är en variant av deponeringskuren, samt så­dana som inte lämpar sig att ta upp här (bot i stil med "flykt till verkligheten" eller "flykt in i hälsan" etc).

………………………………………………………………………………….

Även om mycket av den litteratur jag refererat till är av senare datum än 1937 uppfattar jag att det i samtliga fall rör sig om utvecklingar och preciseringar av slutsatserna i Freuds arbete "Den ändliga och oändliga analysen" (1937). Där klarläggs psykoanalysens landvinningar och perspektiv, dess mål och terapeutiska effekter. Slutsatserna gäller enligt min åsikt fortfarande. I samma artikel räknar Freud upp tre faktorer, vilka han ser som avgörande för psykoanaly­sens möjligheter - trauman ,drifterna och jaget.

Utifrån detta Freuds klargörande kan vad jag kallar psyko­ana­lysens mayeutiska effekter och mål preciseras inte bara i sina fenomeniska utan även psykodynamiska aspek­ter. Samtliga psykoanalysens mayeutiska mål och effekter kan förstås uti­från den referensram Freud angav - trau­man, drifterna och ja­get.

Samtidigt utgör emellertid vad som skulle kunna kallas en trifakto­riell karaktäristik av psykoanalysen en formulering som strukture­rats utifrån kunskaperna om neuroser. Detta faktum nödvändiggör ett beaktande av nya "faktorer" som öppnar möjligheter för en vidare förståelse av de av oss be­nämnda mayeutiska målen och dessas psykody­namiska struk­tur. Efter 1937 och fram tills nu har man inte utom i undan­tagsfall i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till de lärdomar som dragits av psykoanalys med psykotiker, barnpsykoanalys, psykoanalys av karaktäropatier och allvar­liga personlighets­störningar. Man har åtminstone inte beak­tat dessa lärdomar tillräckligt när man betraktat målen för psykoanalysen.

Såvitt jag kan förstå omfattar den "trifaktoriella psykoanaly­sen" såväl endast en del av personligheten som en del av vad som i realiteten sker eller utspelar sig under den psykoanaly­tiska behandling­ens gång. Detta inryms i vad jag benämner personlighetens neurotiska del (PNP=la Parte Neurótica de la Personalidad), som alltså huvudsakligen består av ovan­nämnda tre faktorer - trauman, drifterna och jaget. Förståelsen av vad som innefattas i PNP kan utvidgas genom att vi erinrar oss att det psykoanalytiska vetandets utveckling grundas på trauma, konflikt, gratifikation och frustration, bortträngning och pro­jektion, integrering samt jagfunktio­nerna och deras relationer till överjaget, driftimpulser och de inre objekten. Hela PNP kan också förstås som baserat på dy­namiken mellan den schizo-paranoida och den därefter föl­jande depressiva positio­nen. Med andra ord har PNP och den trifaktoriella psykoana­lysen med objektrelationer och inter­personella rela­tioner att göra. De grundläggande tekniska målen består i att utnyttja överföringen och att göra det omedvetna medvetet. Det may­eutiska målet kan kortfattat formuleras som uppnåendet av bättre eller ökad jagintegra­tion, vilken i sin tur innefattar mellanliggande mål som re­glering av relationerna till drifter, överjag och yttervärld.

Om vi beaktar vad som utifrån kliniska och tekniska erfa­ren­heter skrivits om patienter med andra karaktäristika i stil med psykopatiska personligheter, missbrukare, psykotiker, ka­raktäropatier, personlighetsstörningar ("as if", auktoritär per­sonlighet, tvetydig personlighet etc) måste vi förutom ovan­stående tre faktorer, som i sig utgör en personlighets- och analysnivå, lägga till ytterligare en nivå - den psykotiska delen av personligheten (PPP=la Parte Psicótica de la Personalidad). Vi har inte beaktat hur såväl vår allmänna psy­koanalytiska teori som den teori, vilken avser målen för psykoanaly­sen och boten, lider av eftersläpning i förhållande till den psykoanaly­tiska klinikens och teknikens nuvarande vidd och komplexi­tet.

I PPP inkluderas hela den personlighetsdel, som inte nått den schizo-paranoida positionens förmåga till särskiljande, utan fortfarande upprätthåller eller har återvänt till ett fu­sionerat tillstånd - en brist på förmåga till särskiljande - av mig be­nämnt synkretism (från grekiska synkretismos med ungefärlig betydelse "okritisk sammanslagning eller sammanblandning av synpunkter från olika oförenliga religioner eller filosofier så att motsägelsen döljs" /Filosofilexikonet sid. 535) . Delvis har denna PPP innefattats i undersökningar rörande massiv pro­jektiv och introjektiv identifikation. Jag tror emellertid också att en stor del av PPP beror inte endast eller helt på projektiv-introjektiv identifika­tion, utan också på vad som finns kvar av synkretism; den primitiva symbios, vars struktur också är synkretisk.

I viss utsträckning innebär detta en utvidgning eller modifie­ring av psykoanalysens trifaktoriella koncept, vilket grundar sig på en ontologisk uppfattning, som postulerar att bar­net är en individ som föds isolerad; som måste knyta an, rela­tera och finna tillfredsställelse och därvid ge­nomgår trauman och frustrationer. Detta äger sin riktighet, men gäl­ler för endast en del av personligheten - PNP. Vad gäller PNP utgör målen för psykoanalysen breddning och integrering av jaget - något som vilar på ett annorlunda och bättre förhåll­ningssätt visavi trauman, konflikter, impulser, objekt och överjaget.

Beträffande PPP leder teori och klinik till konstateran­det att samtidigt med ett gradvis strukturerande av objekt­relationer och interpersonella relationer existerar också re­dan från fos­terstadiet ett fusionerat tillstånd i avsaknad av särskiljande mellan subjekt och objekt, jag och icke-jag, jag och överjag etc. Detta primitiva or­ganiserandestadium har jag gett nam­net syntetiell (sammansatt) struktur (estructura sincicial). Ovannämnda synkretiska struktur utgör en variant därav. Fragment från den syntetiella strukturen - vilka ut­vecklats från icke-differentiering till särskiljande i en­lighet med den schizo-paranoida positionen - klungar sig samman. En stor del av den syntetiella strukturen bibehålls dock som sådan. Dess stabilisering är ett grundläggande villkor för att utveckla för­mågan till särskiljande och därmed också förmågan till PNP. Stabiliseringen uppnås genom att skapa en "fasthet" el­ler sä­kerhet vad beträffar omgivningsmiljö och känslomässigt sig­nifikativa personer (vilka för oss är yttre, men som för in­divi­den ifråga är varken yttre eller inre). Om detta mål inte nås ställs vi inför ett kapitel inom psykoanalysen - rörande utveck­ling och patologi - som inte längre fokuserar på kon­flik­ter, trauman och frustrationer, utan på deprivation. Härvid har det hittills lagts för liten uppmärkamhet vid bidra­gen från exempelvis Spitz, Bowlby, Searles och undertecknad. Såvitt jag kan förstå utgörs i dessa det grundläggande anta­gandet av att barnet inte föds som en isolerad varelse eller individ, utan snarare som en odifferentierad struktur - vilken aldrig helt försvinner och som tjänar som utgångspunkt för etablerandet av objektrelationer och individens strukture­rande.

Endast om den primitiva syntetiella strukturen organiserar sig som ett symbiotiskt beroende med en eller flera förvarare kan PPP (den psykotiska delen av personligheten) hejdas, pa­ralyseras och deponeras i tillräcklig omfattning för att möjlig­göra utveckling och konsolidering av PNP (den neurotiska de­len av personligheten). Deprivation hänger samman med brist på eller störning av denna symbiotiska förbindelse.

PNP:s konsolidering kulminerar i och med att latensperioden etableras. Det är då PPP hålls paralyserad, depone­rad och stabiliserad. Härigenom uppnås en utveckling av PNP.

Dessa framsteg (som hör till latensperioden) beror emellertid också på vad som hänt tidigare under barnneurosen; alltså på de försvar jaget förmått utveckla och som i sin tur är knutna till närvaro, frånvaro eller störning av det infantila symbio­tiska beroendet. Under latensperioden sker även en tydlig se­paration - av mig benämnd klyv­ning - mellan PNP och PPP. I pubertetskrisen går emellertid den klyvningen sönder - eller blir mer permeabel - på grund av PPP:s utbrott, som på så sätt framkallar PNP:s desorganisering. Pubertetskrisen har just den innebörden. I varierande omfattning bibehålls denna ge­nomsläpplighet senare i vuxenli­vet. Därvid har en patologi dels att göra med sönderfall av, brist eller ofullstän­dighet i klyvningen - eller på att klyvningen eller se­parationen är allt­för omfattande. Men en fråga man kan ställa sig är också hu­ruvida det rör sig om en normal symbiotisk relation/ett nor­malt symbiotiskt beroende eller omvänt om symbiotisk de­pri­vation eller i vissa fall till och med om en störd eller patolo­gisk sym­bios (Bleger 1966 och 1967).

Psykoanalysens mål och kriterier för bot har då att göra med inte endast det skeende som kan knytas till PNP - vars karak­täristika Freud sammanfattade i de tre faktorer som nämnts tidigare - utan också med PPPs och klyvningens öde och rikt­ning.

Jag har pekat på att psykoanalysens "trifaktoriella karaktär" - sammansatt av samspelet mellan trauman (däri inkluderat konflikter och frustationer), drifter och jaget (innefattande överjaget) - endast har att göra med PNP. PPP däremot karak­täriseras av en synkretisk struktur (brist på särskiljande), problem som härrör från symbiotisk deprivation eller problem i samband med en patologi i symbiosen; omständigheter vilka kretsar kring huruvida en klyvning etablerats eller ej, hur den i så fall ser ut, hur PNP utvecklats samt PPPs riktning och "öde". Ibland består patologin just i ri­giditet, orörlighet eller brist på genomsläpplighet vad klyv­ningen beträffar - såsom sker när jaget ålägger sig kraftiga re­striktioner, när det hand­lar om karaktäropatier etc. Precis som PNP etablerar överfö­ringsrelationer, så är PPP ansvarigt för deponeringar och/eller psykotisk eller narcissistisk överfö­ring (vars grundläggande karaktär består just i att vara odiffe­rentierad).

Sålunda bör en dynamisk förståelse av psykoanalysens may­eutiska mål även inkludera PPP och klyvningen satt i relation till PNP. Det rör sig alltså inte endast om det trifaktoriella be­stående av trauman, drifterna och jaget, utan också om ett tvådimensio­nellt synsätt, vilket inbegriper två olika strukturer eller orga­niseringar: PNP och PPP med klyvningen dem emel­lan. Betraktat på detta sätt och beroende på vilket fall det rör sig om kan den psykoanalytiska behandlingens mayeutiska mål in­nefatta:

- att till den terapeutiska relationen lägga den symbios som patienten saknat i sin utveckling (psykopatisk personlighet);

- modifiera en patologisk symbios (homosexualitet, drogmiss­bruk);

- etablera en klyvning (borderline);

- göra en klyvning genomsläpplig (karaktäropatier);

- förstärka PNP och i motsvarande grad förminska PPP (förtydligande av jaget).

De aspekter jag exemplifierat härovan - utan att därför syfta till en uttömmande beskrivning - leder till mayeutiska mål: att personligheten berikas vare sig detta överensstämmer med vad vi kallar bot eller ej. Den trifaktoriella psyko­analysen ut­görs av analys av PNP. Detta är möjligt med alla patienter i vilka PPP ej är synligt i och med att klyvningen är stabil och deponeringen sker på ett tyst och obemärkt sätt. Mot den "bakgrunden" avtecknar sig överföringen som "figur" i en Gestalt.

……………………………………………………………………………………………….

Om vi så återgår till det här behandlade problemet i sin hel­het, så kan bot (i sin medicinska betydelse) alltid sägas vara psykologiskt länkad till exorcism; att ta bort eller avlägsna sjukdom. Psykoanalysen ställer återigen frågan om bot på dagordningen, men på ett sådant sätt att det är rimligt att fråga sig om man ska fortsätta använda termen. Studiet av symtomneuroserna ledde fram till förståelsen att det är möj­ligt att bota endast genom att hela personligheten inbegrips och att man därigenom återvinner det som skilts av som sym­tom. Återvinnandet (och inte extraherandet) består - i första hand - av det beri­kande av personligheten, vilket jag specifikt beskrev som psykoanalysens mayeutiska mål. Psykodynamiskt innefattas däri bland annat jagsyntes, bättre realitets­förankring, upp­lösning av konflikter, att omedvetet blir med­vetet, större eller bättre reparation eller sublimering, uppnå­ende av insight och den depressiva positionen etc. Allt detta omfattas av det jag kallar psykoanalysens trifaktoriella upp­fattning.

När psykoanalysen ställs inför studiet av psykoser och "karak­tärsneuroser" eller karaktäropatier uppnås inte det mayeu­tiska målet genom ett inkorporerande av det som skilts av (som ju var fallet när det rör sig om symtomneuroser). Annorlunda ut­tryckt uppnås ett berikande av personligheten inte längre uti­från vad patienten hade, men ej kunde an­vända. Istället upp­nås detta berikande genom förändringar, vilka är nya och an­norlunda i förhålllande till vad patienten hade innan.

Vad olika typer av personligheter beträffar passeras en tredje milstolpe inom psykoanalysen när det handlar om problema­tik i stil med psykopatiska personligheter, tvetydiga personlig­he­ter ("as if", auktoritära, konstlade etc), drogmissbrukare etc. Här beror berikandet uppenbarligen inte på en lösning eller ett återvinnande, som i fallet med symtomneuroser, utan på en sannskyldig förändring åstadkommen genom särskil­jande och samtidigt förvärvande av möjligheter, förmågor och känslor, som al­drig tidigare funnits hos patienten. Det hand­lar inte om att göra omedvetet medvetet, utan om att förvärva något som ti­digare inte ens existerade som omedvetet.

Detta betyder inte att det finns olika varandra uteslutande former av psykoanalys. Tvärtom - det kommer ögonblick i analysen av symtomneuroser där man bör eller kan övergå till analys av PPP och omvänt. Det finns också situationer där båda tillsammans kräver vår uppmärksamhet.

Problemet med det mayeutiska målet eller personlighetens be­rikande som en - åtminstone - tvådimensionell process har i och med ovanstående framställning tagit sin början. En mer detaljerad presen­tation skulle innebära att kliniska, teore­tiska och tekniska aspekter av psykoanalysen infogades - nå­got som det dock inte är möjligt att ytterligare gå in på här.

Litteratur:

Alvarez de Toledo, L., Grindberg, L., Langer, M.: "Terminación de análisis". Revista de Psicoanálisis. 1967, 24, 2.

Balint, M.: "The final Goal of Psychoanalytic Treatment" (1935). Från Primary Love and Psychoanalytic Technique. New York. Liveright Pub. Corp. 1965.

Balint, M.: "Changing Therapeutical Aims and Techniques of Psychoanalysis". Int. J. Psychoanal. 1950.

Bleger, J.: Psicoanálisis y dialéctica materialista. Buenos Aires, Paidos, 1958.

Bleger, J.: "Alienación, psicología y psicopatología". Seminario 1965.

Bleger, J.: "Simbiosis, psicopatía y manía". Från Rascovsky, A. & Liberman, D.: Psicoanálisis de la manía y la psicopatía. Buenos Aires. Paidos, 1966.

Bleger, J.: Simbiosis y Ambigüedad. Buenos Aires. Paidos, 1967.

Bleger, J.: "Ensayo de categorización de entrevista". Från Temas de Psicología. Buenos Aires. Ed. Nueva Visión, 1971.

Deutsch, H.: "Psychoanalytic Therapy in the Light of Follow-up". J. Am. Psychoanal. Assn. 1959, 7.3.

Eysenck, H.J.: The Effects of Psychotherapy. New York. International Science Press. 1965.

Fairbairn, W.R.D.: "On the Nature and Aims of Psychoanalytic Treatment". Int. J. Psychoanal. 1953. 39.5.

Fenichel, O.: Teoría psicoanalítica de las neurosis (The Psychoanalytic Theory of Neuroses). Buenos Aires, Ed. Nova, 1957.

Freud, S.: "Consejos al médico en el tratamiento psicoanalítico" (Råd till läkaren i den psykoanalytiska behandlingen) (1912). Obras Completas. Band 14. Buenos Aires, Ed. Americana, 1943.

Freud, S.: "On the history of the Psychoanalytic Movement" (1914) St. Ed. XIV.

Freud, S.: "Introductory Lectures on Psychoanalysis" (1916-1917). St. Ed. XV och SVI.

Freud, S.: "The Ego and the Id". (1923) St. Ed. XIX.

Freud, S.: "New Introductory Lectures on Psychoanalysis" (1932). St. Ed. XXII.

Freud, S.: "Análisis terminable e interminable" (Den ändliga och oändliga analysen) (1937). Revista de Psicoanálisis. 1946. 4.2.

Gitelson, M.: "The Analysis of the 'Normal Candidate' ". Int. J. Psycho-Analysis. 1954. 35.2.

Glover, E.: "Therapeutic Criteria of Psycho Analysis". Int. J. Psychoanal. 1954. 35.2.

Glover, E.: Technique de la Psychoanalyse. Paris. P.U.F. 1958.

Hoffer, W.: "Three Psychological Criteria for the Termination of Treatment". Int. J. Psycho Anal. 1950. 31.

Klein, M.: "Sobre los criterios para la terminación de un análisis". Rev. Urug. Psicoanal. 1961-62. 4.2.

Knight, R.P.: "An Evaluation of Psychoterapeutic Techniques". Bull. Menninger Clinic. 1952. 16.4.

Kubie, L.S.: "Discussions". Från Eysenck, H.J.: The Effects of Psychotherapy. New York. International Science Press. 1965.

Menninger Foundation: "The Psychotherapy Research Proyect of the Menninger Foundation". Bull of the Menninger Clinic. 1956. 20.5 & 1958. 22.4.

Miles, H.H.W.; Barrabee, E.L.; Finesinger, J.E.: "Evaluation of Psychotherapy". Psychosomatic Medicine 1951. 13.2.

Nunberg, H.: Teoría General de las Neurosis basada en el Psicoanálisis. (1931). Barcelona. Ed. Pubul. 1950.

Oberndorf, C.P.: "Results of Psychoanalytic Therapy". Internat. J. Psychoanal. 1943. 24. 3-4.

Oberndorf, C.P.; Greenacre, P. & Kubie, L.: "Symposium on the Evaluation of Therapeutic Results". Internat. J. Psychoanalysis. 1948. 29.1.

Rickman, J.: "On the Criteria for the Termination of an Analysis". Int. J. Psychoanal. 1950. 31.

Schmideberg, M.: "After the Analysis". Psychoanal. Quart. 1938. 7.

Segal, H.: "Factores curativos en psicoanálisis". Rev. Uruguaya Psicoanál. 1965. 7. 2-3.

Strachey, J.: "Naturaleza de la acción terapéutica del psicoanálisis". Rev. Psicoanal. 1948. 5.4.

Symposium on the Theory of the Therapeutic Results of Psychoanalyis. Int. J. Psychoan. 1937. 18. 2-3.

Szasz, T.S.: "On the Theory of Psychoanalytic Treatment". Int. J. Psychoanal. 1957. 38. 3-4.

Waelder, R.: "The Problem of Freedom in Psycho Analysis and the Problem of Reality Testning". Int. J. Psychoanal. 1936. 17.

Wallerstein, R.S.: "The Goals of Psychoanalysis". Journ. Am. Psychoanal. Assn. 1965. 13.4.

Zetzel, E.R.: "Discussions". Från Eysenck, H.J.: The Effects of Psychotherapy. New York. International. Science Press. 1965.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 070104

Prolog till "Symbios och mångtydighet".

Av José Bleger

Som rubrik är temat ”symbios” relativt nytt inom psykologi och psykopatologi. Otvivelaktigt innefattas det på många sätt i såväl olika psykoanalytiska skriftställares verk som inom olika ämnesområden och i synnerhet då studier som berör personlighetens första utvecklingsstadier. Med föreliggande verk söker jag föra forskningen framåt på detta område, vilket jag tror har stor betydelse för skapandet av större förståelse för problem som tillhör såväl normalpsykologi som psykopatologi; individualpsykologi likaväl som grupp-, institutions- och samhällspsykologi. Sådant är sammanfattningsvis omfånget på de områden och problem som symbiosforskningen omfattar.

Även med de bibliografiska föregångarna handlar det emellertid inte om att sätta nya namn på redan kända fenomen, utan om att omlokalisera dessa utifrån ett koncept som mer närmar sig verkligheten: symbiosen placerar oss från personlighetsutvecklingens början mitt i det mänskliga samspel som här antar mycket speciella karaktäristika. Studiet därav får oss att förstå andra fenomen i den vuxnes liv med sin patologi. Det kräver också av oss att vi omvärderar vissa hypoteser och teorier, vilket framgår vid läsningen av de olika kapitlen.

Studium av symbiosen ledde mig å andra sidan fram till en annan kritisk punkt: temat mångtydighet (ambigüedad) vid normalitet, patologi och inom vardagslivet. Bron mellan dessa två teman tillhandahölls mig av hypotesen att den kärna – eller grundläggande orsak – genom vilken förbindelsen eller det ömsesidiga symbiotiska beroendet konstitueras eller fortlever till själva sin natur är av mångtydig karaktär. Väl framme vid sistnämnda slutsats blev det oundgängligt att studera mångtydigheten och att med utgångspunkt däri samtidigt på nytt överväga de koncept som tidigare använts, i synnerhet vad gäller autism, primär narcissism, identifikation etc.

Jag tror läsaren snabbt noterar att det första kapitlet innehåller vissa konceptmodifikationer, vilka (enligt vad jag pekat på) själva min undersökning ledde fram till. Vissa grundläggande och till sin karaktär allmänna antaganden, vilka gradvis kommer att framgå, tycks mig viktiga att understryka nu. Orsaken därtill är att de ger boken en helhet och innebär grundläggande punkter, vilka inte bara berör de studerade fenomenens innersta väsen, utan även de teorier och hypoteser med vars hjälp jag söker omfatta dem

Ett av dessa antaganden innebär ett tillbakavisande av föreställningen om att de första stadierna i livet skulle karaktäriseras av en isolering utifrån vilken individen (subjektet) sedan gradvis börjar relatera till andra mänskliga varelser. Sistnämnda påstående utgör kvintessensen av den individualism som förflyttats till det vetenskapliga fältet med innebörden att individen föds som isolerat väsen och att med utgångspunkt häri hans sociala natur gradvis struktureras genom att denna isolering försvinner till förmån för en assimilering av kulturen. Istället för denna hypotes såg jag mig tvingad att formulera ett primitivt odifferentierat tillstånd som utgångspunkt för människans utveckling. Detta innebär bland annat att vi inte längre behöver utforska eller undersöka hur barnet under loppet av sin utveckling knyter an till yttervärlden, utan istället hur det undan för undan modifierar en typ av (odifferentierad) relation för att i bästa fall uppnå identitetsutveckling och realitetskänsla. Med rätta sade G.B. Shaw någon gång att ”oberoende är en medelklassens fördom”. Men med detta kommer vi också in på den vetenskapliga kunskapens sociologiska fält.

Dessutom utgör detta primitiva odifferentierade tillstånd en särskild organisering av jaget och världen med den konsekvensen att vi tvingas till en förnyad ansträngning och att vår narcissism återigen såras, vilket – som Freud formulerade det hela – sker vid varje vetenskapligt framsteg: vår identitet och vår realitetskänsla utgör inte identiteten och realitetskänslan, utan ett av många och möjliga sätt att organisera dessa. Således bör vi erkänna att det som avviker från vår egenart eller struktur och organisering inte alltid utgör ett minus eller en störning, utan ofta en annan organisering som kräver en undersökning i sig.

För vissa kan sistnämnda uppfattning förefalla förenklad och redan känd; för andra absurd och utan mening. För mig utgör i alla fall detta en av den psykoanalytiska teorins grundläggande punkter i sådan mening att den möblerar om en av psykologins och psykoanalysens grundläggande ”modeller” eller vetenskapliga antaganden; vidare ifrågasätter, omvärderar och omformulerar den dessa på en annan grundval. Detta primitiva odifferentierade är strängt taget inte heller ett odifferentierat tillstånd, utan en annorlunda struktur eller organisering som alltid inkluderar individen (subjektet) med sin omgivning, dock ej som åtskilda storheter. Rester av detta primitiva odifferentierades kärnor i en ”mogen” personlighet bär ansvaret för symbiosens varaktighet; som sådan har jag benämnt den ”agglutinerad kärna”. Den manifesteras såväl vid normal (tonårstid, kris- eller förändringsperioder) som patologisk (epilepsi, melankoli etc) utveckling. Om personligheten i sin helhet eller till stora delar struktureras över någon av detta primitiva odifferentierades modaliteter stöter vi på den mångtydiga personligheten, alternativt en personlighet med mångtydiga drag. Å andra sidan utgör detta primitiva odifferentierade – med sina två mest prominenta fenomen (symbios och mångtydighet) – något inte bara kvantitativt, utan dessutom dynamiskt, normalt, vilket också innebär eller implicerar patologiska tillstånd eller ögonblick där vissa av dessa till och med är nödvändiga för en normal personlighetsutveckling. Min förhoppning är att allt detta åtminstone i någon utsträckning återspeglas i boken och förmedlas till läsaren. Tidigare har jag i viss utsträckning separat ägnat mig åt något av dessa teoretiska och kliniska överväganden i andra skrifter, vilka skrevs eller utarbetades i sammanhållen form. Jag tänker på min bok Psicohigiene y psicología institucional och Prólogo och Apéndices i G. Politzers Obra psicológica.

En andra grundläggande hypotes jag hänsyftar till handlar om att överge tron på att ett psykologiskt fenomen tar sin början som något psykiskt; att det psykologiska fenomenet – för att kunna vara ett sådant – ursprungligen måste vara psykiskt och att om något sådant inte framträder i manifest form det redan bör existera eller vara givet i omedveten form. Istället för denna hypotes, vilken – som redan nämnts – utgör mer ett antagande eller en konceptuell modell än en hypotes inom psykologin, postulerar jag att det psykiska fenomenet är en beteendemodalitet, till och med senare än andra (modaliteter) samt att de första primitiva, synkretiska och odifferentierade strukturerna huvudsakligen utgörs av kroppsliga relationer. Även denna hypotes har tagits upp och utvecklats i ovan angivna skrifter och ska här inte återges i detalj. Den tycks mig dock vara av sådan vikt att den åtminstone förtjänar att påminnas om i denna prolog. I bokens olika kapitel inkluderas olika bibliografiska citat i vilka man kan se att dessa två hypoteser strängt taget inte utgör några fullkomliga nyheter inom det psykologiska forskningsområdet. Däremot har de inte tillräckligt betonats och framförallt utvecklats i sina nödvändiga och oundvikliga konsekvenser. Detta är något jag i åtminstone viss utsträckning söker genomföra här.

Presentationen av ett tema med ovannämnda karaktäristika (i och med att symbios och mångtydighet rör sig om samma tema trots att de framträder som skilda fenomen) – där dels forskningen inte kommit speciellt långt, dels det rör sig om mycket omfattande hypoteser – omöjliggör dess framläggande i en bok som har karaktären av en text. I sådan mening tror jag emellertid att läsaren kommer att hålla med mig om att även om det är lättare att läsa en text (fast inte alltid), så är det lika lätt att ”mumifiera” dess lärdomar. Vad jag föresätter mig att göra är precis det motsatta. Så även om jag anknyter till andra skriftställares bidrag till temat gör jag inte en systematisk presentation av bibliografin i ovan angiven mening i och med att mitt syfte är att nedteckna min egen forskning och dess resultat, något som dock inte utgör hinder för att citera andras forskning och uppfattningar. Av samma skäl bör jag särskilt understryka att jag inte tänker värdera likheter och skillnader vad beträffar andra uppfattningar med viss anknytning till temat i stil med den av W. Baranger postulerade uppfattningen om ”dött-levande objekt”, A. Rascovskys om ”fetal psykism” eller A. Cesios om núcleo aletargado (en kort förklarande not ska här föras in angående detta begrepp).

Jag har tvingats till en relativt stor ansträngning för att i denna bok inte fokusera på ”symbios” ur biologisk synvinkel och ”mångtydighet” utifrån ett konstnärligt, estetiskt och filosofiskt perspektiv. Jag går uttryckligen inte in på något av dessa trots att jag känt mig mycket frestad därtill. I striktast möjliga mening har jag önskat hålla mig till det kliniska och till de teorier och hypoteser som kan dras därur och utan någon önskan om att komma in på andra områden – biologi, filosofi och estetik – som säkert skulle fört långt från det kliniska.

……….

Andra och tredje delen av boken har inte tidigare publicerats. De kapitel i den första delen, som har med symbios att göra, har tidigare publicerats. Första kapitlet i Revista de Psicoanálisis, Vol. XVII, 1960; andra kapitlet, presenterat för Asociación Psicoanalítica Argentina (APA) i april 1961, publicerades i Revista de Psicoanálisis, Vol. XVIII, 1961, och Vol. XIX, 1962; tredje kapitlet, presenterat på Symposiet rörande M. Kleins verk (1961), publicerades i Revista de Psicoanálisis, Vol. XIX, 1962; fjärde kapitlet publicerades i Revista Uruguaya de Psicoanálisis, Vol. VI, 2-3, 1964.

Buenos Aires januari 1967.

Texten är från José Blegers bok Simbiosis y ambigüedad.

Översättning: Sören Lander

(Senast uppdaterad 070104)

Fernando Taragano: Introduktion till "Förbindelseteorin" av Enrique Pichon-Rivière.

Av Fernando Taragano (1979)

Det vetenskapliga material, som utgör den här bokens inne­håll, härrör från en kurs som Enrique Pichon-Rivière gav rö­rande "Intervjuns metodologi". Kursen hölls inom det argen­tinska psyko­analytiska sällskapet (APA) med start i oktober 1956 och avslut­ning i januari 1957.

Från varje inspelad föreläsning gjordes avskrifter i två exem­plar. Det ena överlämnade jag till Pichon-Rivière. Det andra behöll jag själv. Jag hyste förhoppningar om att en dag kunna publicera Pichon-Rivières grundläggande verk - något som jag flera gånger lovat honom. Den bakomliggande tanken härvid var att kunna lära ut hans tänkande och teorier. För att kunna göra något så­dant var det emellertid absolut ound­gängligt för mig att även få den andra kursen inspelad. Pichon-Rivière höll den kursens föreläs­ningar under tiden april till december 1957. Ämnet var "Psykopatologi och dyna­misk psykiatri" och dessa föreläsningar - som likaledes gavs inom APA - kommer att bli ämne för en kommande pu­blice­ring.

På liknande sätt har jag kvar inspelningar från Pichon-Ri­vières fö­reläsningar under åren 1960 till 1963. Dessa hölls på "Primera Escuela Privada de Psiquiatría Dinámica". Jag med­arbetade där tillsammans med andra av hans disciplar - José Bleger, David Liberman och Edgardo Rolla. Beroende på att Bleger, Liberman och Rolla hade lämnat skolan 1961 kom vi två att ansvara för ut­formningen av de föreläsningar som gavs till första, andra och tre­dje årskurserna. Detta varade fram till 1964 när jag lämnade Pichon-Rivière för att grunda den skola i gestaltisk psykoanalytisk psykiatri - "Escuela de Psi­quiatría Psicoanalítica Guestáltica" - som jag fortfarande fö­restår.

Idag drygt ett år efter hans frånfälle och mer än tjugo år efter de föreläsningar, vilka utgör innehåll i föreliggande bok, upp­fattar jag detta som helt och hållet giltigt inom dagens veten­skapliga tän­kande. Det beror på såväl den kunskap föreläs­ningarna förmedlar som på det kvalitativa dialektiska tän­kande, vilket röjer en origi­nell forskare.

Pichon-Rivière valde medvetet att ägna sitt liv åt humanistisk forskning; att lära ut psykoanalys och skola de unga utövarna av yrket. Men det handlade i grunden också om att permanent skydda och utveckla sitt dialektiska tänkande - som en sig ständigt öpp­nande och slutande process - genom att inkorpo­rera nya kun­skapsbidrag från de människorelaterade veten­skaperna. Han inne­fattar dessa nya kunskaper i sitt veten­skapliga tänkande, vilket succesivt byggs upp i form av alltmer komplexa och harmoniska gestaltiska strukturer.

Jag kan försäkra att Enrique Pichon-Rivière varit och är en sann­skyldig Maestro för oss alla som varit hans lärjungar. Han uppfyl­ler vad man kan kräva av en Maestro - en ständigt demonstrerad generositet i sin strävan att undervisa sina ele­ver i den svåra kon­sten att lära sig tänka själv och i att bli kapabel att återupptäcka den i universum inneboende ord­ningen och harmonin.

Den som inte haft förmånen att personligen bli undervisad av Pichon-Rivière kommer vid läsningen av denna bok att finna inte bara sådana kunskaper som han brukade använda sig av för att gestalta sitt tänkande. Man kommer också att i grun­den upptäcka såväl detta tänkandes dialektiska kvalitet som dess vetenskapliga värde och förmåga till risktagande. Sist­nämnda manifesteras ge­nom ett ständigt reviderande, modifi­erande och/eller korrigerande av tänkandet. Man kommer också att upptäcka det forskarmod han visade när han utan fruktan konfronterade de - såväl psykia­triska som psykoana­lytiska - rigida referentiella scheman, vilka användes på ett dogmatiskt sätt av flertalet av de forskare och professionella som omgav honom. Hans vetenskapliga ärlighet och mod som forskare tillät honom att uthärda de långa perioder av isole­ring som krävdes för en utveckling av tänkandet.

De mål Pichon-Rivière ständigt hade för ögonen var ett beri­kande av sig själv som människa, självkritik vad den egna ideologin be­träffar samt rektifiering och utveckling av sitt tänkande. Som hans lärjungar blev vi ofta överraskade av hans klara intelligens, men samtidigt också desorienterade av nya tillskott till hans tän­kande. Ibland var vi överens med honom när det han lärde ut över­ensstämde med våra för­väntningar. Men vid andra tillfällen blev vi störda på grund av att han inkluderade för oss helt nya referenti­ella scheman - scheman som vi ännu inte kunde hantera och vilka därige­nom ställde oss inför såväl den ångestfyllda upplevelsen av att vara avväpnade i ideologiskt hänseende som att samtidigt känna oss begränsade i vår vetenskapliga skolning.

Hans tänkande var alltid mångfaldigt och gränsöverskridande. Därmed ställdes vi ständigt inför den krävande uppgiften att följa honom i hans permanenta utvecklingsprocess. Att be­finna sig vid Pichon-Rivières sida innebar att läroprocessen aldrig stannade upp. Det innebar också att befinna sig i ett konstant tillstånd av beredskap för att inte falla för den be­drägliga illusionen att redan besitta den vetenskapliga san­ningen.

Att säga att Pichon-Rivière har varit och fortfar att vara den ar­gentinska psykoanalysens främste Maestro är enligt min åsikt ingen överdrift. Det räcker med att konstatera vilka som idag är de främsta vetenskapliga utövarna inom psykiatrins område i hela Argentina - vad gäller psykoanalysens teoretiker och den psyko­analytiska psykiatrins kliniker; användningen av partekniker, familjetekniker, grupptekniker, samhällstekni­ker etc; institutionell och social forskning etc. Hos nästan samtliga dessa kan man känna av inflytandet från Enrique Pichon-Rivières tänkande. Det har dessutom via hans många disciplar spritt sig i såväl direkt som indirekt form till nästan samtliga spansk- och portugisiskspråkiga länder i Latiname­rika.

De tolv kapitlen i denna bok överensstämmer med kursens tolv fö­reläsningar och har bibehållits i den ursprungliga ord­ningsföljden. Min uppgift har bestått i att selektera den in­formation som Pichon-Rivières föreläsningar innehåll. Därvid har mitt rättesnöre varit sådant som har att göra med förbin­delseteorin. För att kunna bevara hans stil och tänkandes dialektiska kvalitet i en mot origi­nalet trogen form transkribe­rar jag stora delar av hans utlägg­ningar som de återges på in­spelningarna.

Min övertygelse är att om Pichon-Rivière idag kunde läsa denna bok skulle han bli behagligt överraskad över att åter­finna sitt ve­tenskapliga tänkande och återupptäcka dess gil­tighet idag. Han skulle omedelbart känna igen sin egen stil. Kanske skulle han stö­ras av den enkla och mer direkta form jag givit åt hans tankeflöde. Han föredrog ju att låta tankarna vandra fritt - dock utan att nå­gonsin förlora ur sikte den röda tråden i sitt tänkande.

Inledningsvis pekar Pichon-Rivière på behovet av att komplet­tera den psykoanalytiska undersökningen med en social, vil­ken är tre­faldig i sin inriktning. Man närmar sig människan betraktande henne utifrån endast den mänskliga dimensio­nen. Samtidigt ses hon som en av tre dimensioner integre­rad totalitet - psyke, kropp och omgivning (områden 1-2-3), vilka integreras dialektiskt.

Med förbindelseteorin lyckas han ta det kvalitativa språnget från en företrädesvis intrapsykisk psykoanalytisk teori till en social­psykiatri, vilken betraktar individen som dynamiskt-me­kanistiskt resultat (inte av skeenden knutna till drifter och internaliserade objekt, utan) av det samspel som etablerats mellan individ/subjekt och inre och yttre objekt i en relation som huvudsakligen karaktä­riseras av en dialektisk interak­tion, vilken uttrycks i ett visst be­teende. Härmed blir det möj­ligt för honom att utveckla en psykiatri vars fokus ligger i studiet av de interpersonella relationerna. Han benämner den Förbindelsens psykiatri - en dynamisk psykiatri som byggs uti­från psykoanalytiska postulat.

Han ser förbindelsen som en dynamisk struktur stadd i kon­tinuer­lig rörelse och därvid innefattande såväl subjekt som objekt. Strukturen kännetecknas av drag, vilka betraktas som normala, och förändringar, vilka tolkas som patologiska. Förbindelsen eta­bleras i varje ögonblick av personen betraktad som en helhet. Pichon-Rivière tolkar denna totalitet som en Gestalt stadd i en konstant utvecklingsprocess.

Analys av den patologiska förbindelse individen upprättar till nå­gon annan (eller något annat) gör det möjligt att förstå hur det normala strukturerandet av personligheten störs och hur man bör agera gentemot patienten för att därigenom kunna korrigera den­nes patologiska förbindelser, samt hur man tera­peutiskt och pro­fylaktiskt kan bidra till att skydda en sund personlighetsutveck­ling.

Den psykoanalytiska undersökningen förs närmare den expe­ri­mentella vad gäller såväl patient som terapeut. Därför be­traktar Pichon-Rivière psykoanalytikern som medagerande ob­servatör i den psykoterapeutiska handling, vilken på det tera­peutiska områ­det innefattar konstanta variabler som på ett eller annat sätt in­verkar på patienten. Patient och terapeut betraktas såsom for­mande en dialektisk enhet i vilken de utö­var påverkan på varan­dra. Detta slags dialektiska tänkande (vilket hela tiden styr Pichon-Rivières tänkande) gör det möj­ligt att eliminera en mängd antinomiska par: omedvetet-med­vetet, irrationellt-rationellt, pati­ent-terapeut, normalt-pato­logiskt, konstitutionellt-förvärvat etc.

……………………………………………..

I bokens första kapitel utvecklas några allmänna betraktelser rö­rande patologiska förbindelser. Han betonar därvid de olika syften som subjektets beteende gentemot objektet kan ha. Dessa syften kommer att prägla förbindelsernas utseende. En förbindelse kan således vara av paranoisk, hypokondrisk, me­lankolisk, hysterisk, manisk, autistisk, obsessiv, pervers etc karaktär. Pichon-Rivière betonar att man aldrig har att göra med endast ett slags förbin­delse i och med att de relationer subjektet upprättar till världen alltid är blandade. Detta hänger samman med i vilken utsträckning indivi­den samtidigt använder sig av olika förbindelsestrukturer.

Närmandet till socialpsykiatrin gör att han studerar individen inte som en isolerad varelse, utan som medlem av en grupp och i första hand då familjen. På så sätt genomför han en psykosocial och so­ciodynamisk undersökning. Samtidigt un­dersöker han denna grupps inlemmande i och betydelse inom det samhälle den är del av. Detta benämns "institutionell un­dersökning".

Med hjälp av dessa tre typer av undersökning - psykosocial, socio­dynamisk och institutionell - inhämtar han information om vad som sker i patientens inre. Samtidigt ges tillfälle att avtäcka och/eller upptäcka de orsaker vilka - uttryckt i mer generella ter­mer - har pressat patienten så pass mycket att dennes psy­kiska jämvikt, vilken dittills bevarats mer eller mindre stabil, bru­tit samman. När på grund av en bestämd faktor gruppen förlorar sin stabilitet - vanligtvis på grund av att familjens ledare genomgår en prestigeförlust och i sin tur relaterat till hela skeendet inom gruppen - kommer detta att betinga framväxten av psykos hos en av gruppens medlemmar. Att en av gruppmedlemmarna blivit psykotisk framstår då som att något nytt och originellt brutit fram (en ny och originell emergent). Följden blir att sagde psykotiker undan för undan omvandlas till gruppens ledare.

Denna hypotes leder Pichon-Rivière till att peka på vad som får den psykotiske familjemedlemmen att ta på sig ansvaret för hela familjegruppens psykiska sjukdom. Det förvirringstill­stånd en pa­tient uppvisar bör förstås som försök till lösning av en speciell konflikt. Men det bör samtidigt ses som ett för­sök till rekonstruktion av inte bara den egna världen utan även av i första hand familjegruppens och i andra hand sam­hällsgruppens värld. Detta gör det till något grundläg­gande - vad förståelsen av ett förvirringstillstånd beträffar - att under­söka alla inverkande krafter i den familjemiljö där psykisk sjukdom växer fram. På så sätt utvecklar Pichon-Rivière en ope­rationell psykiatri i sådan mening att neuros eller psykos förknip­pas med den struktur ur vilken den växer fram.

Vad beträffar karaktärsstörningarna betonar han att det inte är omdömet som är stört - vilket inträffar vid förvirringstill­stånden - utan beteendet. I konsekvens med sin förbindelsete­ori tolkar han depersonalisering som ett förnekande av för­bindelsen. Den utgör ett försök att undslippa varat, att ej be­höva identifieras med sig själv och att slippa vara någon för att ej behöva stå för en förbin­delse till någon annan. En för­bindelse mellan subjekt och objekt be­traktas som normal när båda parter - som konsekvens av bådas tillräckliga differenti­ering - har möjlighet att göra ett fritt objektval.

I bokens andra kapitel betonar Pichon-Rivière att använd­ningen av begreppet "förbindelse" är mer konkret än använd­ningen av be­greppet "objektrelation". Sistnämnda utgör för­bindelsens inre struktur. Förbindelsen bildar en av psykolo­giska motiv driven dy­namisk struktur i ständig rörelse, vilket resulterar i ett visst upp­trädande i såväl den inre som den yttre objektrelationen. Förbindelsen uttrycks på två psykolo­giska områden - det inre och det yttre. Psykoanalysen inriktar sig framförallt på den inre förbindelsen, medan socialpsyko­login mer fokuserar på den yttre. Det är av vikt att notera att den inre förbindelsen betingar många av beteendets yttre och synliga aspekter. En individs/subjekts karaktär är för­ståelig satt i relation till i vilken utsträckning de inre förbindelserna blottläggs.

Pichon-Rivière återger introspektionen en plats genom att om­tolka den till att vara jämförbar med självanalys, samtidigt som han ser två-analys som analys av relationen till ett yttre objekt. Självanalys är endast möjlig efter genomgången två-analys i och med att självanalysen utgörs av relationen mel­lan två inre perso­ner - inte av en persons relation. Pichon-Rivière uppfattar att den överföringsrelation patienten upprät­tar till psykoterapeuten kommer att variera alltefter hur de inre relationerna till de inre objekten varierar. En psykospsy­koterapis öde kan relateras till graden av exakt och systema­tisk förståelse av överföringspsyko­sen. Hur den kommer att te sig har att göra med analytikerns upp­trädande gentemot pati­enten. Analytikern är ju aldrig en opartisk observatör eller stående utanför situationen. Tvärtom är han som observatör djupt inbegripen i patientens situation. Härvid betonas också att en tolknings effekt och verkningsgrad har att göra med hur pass mycket den syftar till att återförena den goda och onda förbindelsen. Denna hypotes gör att Pichon-Rivière istället för ambivalens talar om bivalens och detta på grund av att de två förbindelserna - den som etablerats till ett gott och den som etablerats till ett ont objekt - hela tiden samexisterar. Av den anledningen lägger Pichon-Rivière enfas vid att det är nöd­vändigt att uppmärksamma det goda objektets patologi - som motvikt till den överdrivna betydelse som alltid lagts vid det onda objektets patologi. Studiet av förbin­delsen innefattas här i den triangulära situation, vilken Pichon-Rivière uppfat­tar som universell grundläggande relation.

Han betonar i det tredje kapitlet att förbindelsen etableras av per­sonen som helhet och inte bara av en del av denne. Därför kan man inte säga att förbindelsen upprättas av Överjaget, Jaget eller Detet. Den psykiska apparaten ses som en helhet. Galenskap tol­kas som resultat av att en inre förbindelse lagts ovanpå en annan yttre och att den inre därvid dominerar. Processen att lära av den yttre verkligheten betingas av karak­täristika, vilka uppstått till följd av hur man tidigare lärt av den inre verkligheten - en läropro­cess som etablerats mellan subjektet och dess inre objekt. Inre och yttre förbindelser in­tegreras i en process som bildar en permanent dialektisk spi­ral. Härigenom uppstår en passage i vilken det inre hela tiden rör sig utåt och det yttre likaledes rör sig konstant inåt.

I det fjärde kapitlet formulerar han skillnaden mellan begrep­pen "irrationellt" och "rationellt" som en gradskillnad. Det ir­rationella i ett beteende beror på graden av omedvetenhet om den inre förbin­delse som i ett givet ögonblick utövar sin inver­kan på en individ. En rationell förbindelse inkluderar alltid en irrationell sådan. Det är denna sistnämnda man strävar att göra rationell under den analy­tiska processen. Omvandlandet av irrationellt till rationellt sker i termer av en spiral - som dialektisk omvandling.

På samma sätt visar Pichon-Rivière på att man inte kan upp­rätta en formell åtskillnad mellan medvetet och omedvetet i och med att dessa två begrepp - som kvaliteter av det psykiska - endast ut­trycker gradskillnader. Överföringsregressionen ut­gör det som tillå­ter en patient att revidera sitt förflutna. Detta sker när patienten i överföringen upprepar ett tidigare beteendemönster och därmed återupplever en historisk situa­tion, vilken - genom att patienten lär på nytt av verkligheten - korrigeras i den aktuella psykoanaly­tiska situationen.

I det femte kapitlet betonar Pichon-Rivière vikten av att stu­dera situationskonceptet eftersom detta pekar på de förän­dringar i vilka miljön inverkar som en faktor. Beteendekon­ceptet inkluderar personligheten som modifierande kraft. Konceptet "psykologiskt område" innefattar interaktionen mellan individ och miljö.

Beteendeaspekten integreras med den existentiella fenomeno­login genom att Pichon-Rivière påtalar det omöjliga i att skilja beteen­dets yttre aspekt från upplevelsens inre aspekt. De båda aspek­terna bildar en momentan situationsbetingad helhet i vilken som helst här-och-nu situation. Han utvecklar här sin teori om de tre områdena - område 1 eller psyket, om­råde 2 eller kroppen och om­råde 3 eller den yttre världen. Denna teori används för att på ett systematiskt sätt iaktta, känna och förklara.

Pichon-Rivière betraktar tolkningen som ett på patienten in­ver­kande faktum, vilket på ett förmedlande sätt åstadkommer synte­sen mellan teori och praktik. Genom att uppfånga indi­cier och ge­nom att använda sig av ett konceptuellt, referen­tiellt och operativt schema (ECRO) kommer man fram till tolkningen. Antinomin mellan teori och praktik upplöses härigenom. Detta sker likaså med antinomin mellan normalt och patologiskt i den meningen att Pichon-Rivière betraktar skillnaderna däremellan som väsentligen kvantitativa och en­dast i vissa moment omvandlande sig till kvali­tativa. Han tar även itu med antinomin mellan beteende och med­vetande och använder sig därvid av Gestaltpsykologin - i synnerhet Kurt Lewins bidrag. Även dikotomin mellan psyke och soma, omed­vetet och medvetet, individ och samhälle, konstitutionellt och förvärvat, endogent och exogent etc tas upp. Vikten av att gå mer på djupet vad gäller utarbetandet av en teori om beteen­det beto­nas. Beteendet utgör konsekvens av interaktionen och är förståe­ligt i den mån den inre världen och förbindelserna till de inre objek­ten inkluderas.

I det sjätte kapitlet analyserar Pichon-Rivière identifikations­pro­cessen. Det gäller dels den introjektiva identifikationen, vilken är resultatet av att en bestämd person internaliserats i form av en roll; dels den projektiva identifikationen, vilken är resultatet av en projektion som lagts över en yttre person. Identifikationsmekanismen sätts i samband med rollteorin. Under den psykoanalytiska sessionen bör terapeuten ständigt vara i stånd att uppta den roll patienten tilldelar honom i och med att den vetenskapliga kunskapen om förbindelsesituatio­nen gör det möjligt för analytikern att förutsäga skeendet un­der sessionen.

I det sjunde kapitlet understryker Pichon-Rivière att analy­sens operationella område bör behandlas som ett den experi­mentella psykologins operationella område. Varje observatör är alltid delta­gare inom och modifierare av observationsområ­det. Mellan obser­vatör och observerad skapas en interak­tionssituation; en rela­tionsenhet eller dialektisk enhet i vil­ken terapeut och patient in­verkar på varandra.

Ytterligare en viktig uppfattning är att själva tolkningen har olika innebörd för varje analytiker. Därför bör alla terapeuter vara med­vetna om sina egna fantasier om tolkningsakten för att inte bli av­trubbade eller störda i sin speciella uppgift gent­emot patienten.

Vid undersökning av de olika roller en person samtidigt och succe­sivt intar under sitt liv är det av grundläggande vikt att analysera såväl graden av överensstämmelse rollerna emellan som den ord­ningsföljd i vilken de intas. Syftet med detta är att bestämma mognadsgraden hos personen ifråga.

I det åttonde kapitlet relaterar Pichon-Rivière sjukdom till stör­ningar i förmågan att dra lärdomar av verkligheten och att därvid den normala dialektiska läroprocessen - sedd som en operativ se­kvens av öppnande och tillslutande vad gäller att inkorporera och assimilera information mottagen från den yttre världen - förän­dras. Han beskriver de två grundläggande ångestformerna - den klaustrofobiska med rädsla för att bli instängd, och den agorafo­biska med rädsla för att alltför länge exponeras gentemot ytter­världen.

Pichon-Rivière menar att till det mest primitiva och ound­gängliga hos människan hör behovet av kommunikation. I fördjupad mening innebär kommunikation allt det en individ gör - i kommunikativ mening kan detta uttryckas såväl i form av en dröm som i svårigheten att uppnå kommunikation, vil­ket sker i autismen. Förbindelsen med den an­dre är kommu­nikationens centrala syfte vare sig det gäller att närma sig el­ler att isolera sig. Vad beträffar de strukturer som skapats mellan subjektet och den andre utgör analys av inre och yttre förbindelser det centrala målet för den analytiska psykote­ra­pin. Syftet härvid är att återskapa den dialektiska kvalitet vil­ken möjliggör en normal personlighetsutveckling.

I det nionde kapitlet pekar Pichon-Rivière på att undersök­ningen av den inre förbindelsen står i förgrunden när det handlar om den introspektiva psykologin. I den psykologi som inriktar sig på bete­endet fokuseras intresset främst på den yttre förbindelsen. Psykoanalysen är den enda teori som beak­tar bägge förbindelsety­perna (inre och yttre). Samtidigt utgör den också den enda opera­tionella teori som i form av en tolkning återlämnar vad som obser­verats till patienten. Där­vid skapas en dialektisk spiralsituation mellan terapeut och patient. Förenade bildar de två en Gestalt och såväl det exis­terande som det framväxande (emergerande) bör uppfattas som figurer, vilka träder fram mot den bakgrund som utgörs av varje här-och-nu.

Förbindelseteorin används för att förstå psykotiskt beteende som konsekvens av ett konstant samspel mellan projektions- och intro­jektionsprocesser, vilka innefattar inre externalise­rade och reintro­jicerade förbindelser. Teorin möjliggör ökad förståelse av det feno­meniska och fenomenologiska i männis­kans beteende.

Pichon-Rivière kritiserar den freudianska och kleinianska psyko­analysen därför att dessa genom att stänga in sig i en ond cirkel utan öppningar för nya kunskaper också kväver det kreativa tän­kandet. Han kan inte heller acceptera nutidens filosofiska system vilka undviker att undersöka människans omedvetna dimension.

I det tionde kapitlet analyseras det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO). Antinomin mellan det som är a priori och a posteriori löses upp. Båda dessa aspekter upp­fattas som formande en struktur i kontinuerlig rörelse - en Gestalt i utveck­ling. ECRO bör vara ständigt öppet gentemot nya och successiva rektifieringsprocesser. En sådan inställ­ning hos terapeuten utma­nar dennes ärlighet och vetenskap­liga mod. Människan uppfattas i en dimension - den mänsk­liga. Som person betraktas hon dock som en av tre dimensio­ner integrerad meningsbärande helhet - psyke, kropp och yttre värld; dock utan formella åtskillnader där­emellan, men däre­mot sedda som dialektiskt integrerade. Inte hel­ler tid och rum kan ses som två åtskilda dimensioner. Tvärtom ut­gör de en enda enhet.

Det existerar ingen motsättning mellan analys och syntes. Syntesen är möjlig endast efter analys, och analysen å sin sida kan bli möjlig endast genom att utföras på en syntes. De båda bildar en struktur eller Gestalt. Det finns heller ingen motsättning mellan det öppna och det slutna i och med att det rör sig om två moment av samma dialektiska process.

I det elfte kapitlet utvecklar Pichon-Rivière teorin om depone­raren, förvararen och det deponerade. Han kopplar detta till förbindelse­teorin. Kommunikationen mellan terapeut och pa­tient upprättas utifrån vad patienten lägger över analytikern, vilken då fungerar som förvarare av de inre objekten eller det deponerade.

Den analytiska relationen är avhängig det förtroende den de­pone­rande (patienten) känner för förvararen (terapeuten) vad gäller dennes förmåga att ta vara på och/eller kontrollera det som depo­neras (goda och onda inre objekt). Denna teori (om den depone­rande, förvararen och det deponerade) knyts nära samman med rollteorin. Förvararen intar en särskild roll i förhållande till dels vad som kännetecknar det som depone­ras; dels utifrån den funktion den deponerande ger förvararen i förhållande till det deponerade.

I det tolfte kapitlet understryker Pichon-Rivière återigen att psy­kisk sjukdom innebär störningar i förmågan att dra lärdo­mar från verkligheten. Därför bör läroprocessen innefattas i den terapeu­tiska processen. I den utsträckning yrket som analytiker och den egna analytiska terapin - sedd som lä­roområde - löper samman, kommer utbildningsanalytikern att möta fler svårigheter än de flesta andra som befinner sig i nå­gon typ av utbildning. En god analytiker är den som utifrån de kunskaper patienten har om sig själv förmår att organisera dessa i en annorlunda Gestalt utan att behöva lägga till nå­got nytt.

Pichon-Rivière pekar slutligen på vikten av att utarbeta ett sam­manhängande psykoanalytiskt schema, vilket fungerar som en sammansatt helhet; ett schema vars minsta gemen­samma näm­nare bör utgöras av samtliga psykoanalytiska te­orier - detta för att möjliggöra en gemensam förståelse psyko­analytikerna emellan och därmed en hög vetenskaplig nivå som har ett värde för alla.

Sören Lander: ERFARENHETER 2004-2012. Del XI: Föreläsning på ”ärevördig gammal plats”.

Plats: En ärevördig gammal byggnad från 1600-talet i en stor medelsvensk stad ... närmare bestämt ett stort gammaldags vardagsrum med en stor yta i mitten (tom) och ett antal stolar och några bord utplacerade kring väggarna. Akustiken är utmärkt ... platsen framför eldstaden passar bra för att stå och hålla en föreläsning som sedan kan utmynna i en allmän reflektion.

Närvarande: Ett antal människor (15 personer) som tillhör en ganska ålderstigen förening eller organisation, där ett av problemen är att medlemsantalet alltmer minskar och framförallt beroende på att människor dör undan av ålder. Således är en av frågeställningarna hur gruppen återigen ska kunna öka sitt medlemsantal. Tilläggas skall att gruppen strax innan föreläsningen hållit ett konstituerande möte som bland annat rör den aktuella situationen.

Mötets syfte: Att få sig till livs en föreläsning vid namn ”Gruppen som mötesplats och möjlighet. En reflektion om grupprocesser” samt därefter i en öppen diskussion reflektera över vad som framförts.

Processen: Föreläsningen inleds med att påminna om vad föreläsningen ska handla om, att den egentligen kommer att fokusera på ett till synes ganska snävt område (grupprocessen) och att den kommer att söka ta upp temat på ett så allmänt sätt att man inte behöver vara ex vis specialiserad på gruppterapi eller gruppbehandling för att förstå.

I och med att fokus är ”grupprocess” ter det sig därför naturligt att inleda med en definition av begreppet "process": ”(av lat. proce'ssus, av procedere, framskrida), fortgång, utvecklingsgång, förlopp. I sin vidaste betydelse betecknar process ett i tiden utdraget förlopp där något förändras”.

Härifrån tas steget till gruppens process eller processer. Det finns några faktorer i en grupps process som betonas under föreläsningen. Med jämna mellanrum kommer föreläsaren tillbaka till dessa ... som ett slags ”refräng”, vilken upprepas för att inte fokus ska försvinna i den fortgående framställningen. Dessa faktorer är i tur och ordning följande:

Anslutning/tillhörighet: Här handlar det om att som person överhu­vudtaget ansluta sig till något som är eller kan bli en grupp. Närvaro i någon mening är nödvändig; hur den närvaron sedan ser ut kanske man kan diskutera (man kan ju vara närvarande i fysisk mening, men ändå ganska frånvarande; man kan vara frånvarande, men närvarande på så sätt att man är en så viktig person att inga beslut kan fattas utan att man är med). Om man stannar kvar i gruppen övergår sedan ens anslutning till tillhörighet; man börjar känna att man har något gemensamt med and­ra i gruppen, något förenar en med de som utgör gruppen. 

Samarbete: Med en känsla av att höra till är det möjligt att utveckla ett samarbete … som syftar till att lösa den uppgift eller målsättning som finns. Här kan man ju tänka sig såväl att gruppens medlemmar sit­ter med individuella målsättningar som kan uppfyllas genom grup­pens arbete, men också att det finns ett gruppmål som samtliga strävar efter att nå. Att ha ett mål eller en uppgift torde vara viktigt för att en grupp överhuvudtaget ska kunna konstitueras som grupp.

Relevans/tillämplighet: Vägen till målet kanske kan nås på olika sätt. Det kan finnas mer eller mindre relevanta eller tillämpliga meto­der/vägar, alltså en tydlig fokusering. Men det kan också finnas en drift bort från vad som är individuell eller gruppslig uppgift.

Kommunikation: Det här är en mycket väsentlig faktor. Om kommunikationen fallerar i alltför hög utsträckning – med miss­förstånd, förvirring och konfrontationer som följd – är detta bland an­nat ett tecken på att det föreligger skillnader i avsändarens/-arnas och mottagarens/-arnas sätt att uppfatta ett budskap … alltså att referens­ramar och förståelsehorisont inte går ihop. Med mycket ”brus” kring kommunicerandet av budskap uppstår oklarheter. Likaså om det finns komplikationer kring de kanaler genom vilka kommunikationen sker. Detta i sin tur skapar svårigheter vad gäller ytterligare en väsentlig faktor i grupprocessen, nämligen läropro­cessen.

Läroprocess: Lärande är uttryck för att en grupprocess går framåt (gi­vetvis kan ett ”negativt” lärande finnas på så sätt att man är upptagen med att lära sig hur man ska undvika att göra det som är ens uppgift, men då avlägsnar man sig också från gruppens mål). Det kan handla om kunskapstillägnande i rent instrumentell mening, det vill säga att man lär sig förmågor, fakta etc (man får ”instrument” eller ”verktyg”). Men det kan också handla om känslomässig kunskap; att lära sig hur man reagerar känslomässigt i olika situationer och hur kanske egna el­ler andras känslor kan bli till hinder för att en läroprocess ska kunna utvecklas eller hållas vid liv. Man kan exempelvis sitta med ett antal antaganden eller förutfattade meningar (”fördomar”) som gör att man får svårt att ”äntra” ny kunskap … alternativt kan man vara ”bränd” av tidigare negativa erfarenheter och dessa blir till känslomässiga hin­der för att våga närma sig något nytt. Här uppstår ett fenomen som med terapeutisk jargong kan benämnas ”överföring” (man ”för över” tidigare negativa – men också positiva - er­farenheter till nuet och låter sitt tänkande/fungerande påverkas därav).

Télé: Man kan alltså ha lättare för att samarbeta med vissa personer än med andra och exempelvis då därför att ens chef eller medarbetare alltför mycket (eller alltför lite) liknar tidigare viktiga (negativa eller positiva) personer. På samma sätt kan omorganisationer, förändringar, annorlunda mål etc skapa länkar tillbaka till vars och ens tidigare historia och inverka som ett (positivt eller negativt) ”brus” i det som är gruppens uppgift. Psykodramatikern Jacob Moreno använde på 30-talet uttrycket ”télé” för att beskriva hur man dras till alternativt undviker vis­sa personer, situationer, företeelser, uppgifter etc (detta är en aspekt av fenomenet ”överföring”).

Nåväl, det är dessa sex faktorer föreläsaren med jämna mellanrum återvänder till för att på så sätt påminna om vad framställningen fokuserar på.

Processen fortsättning: Föreläsningen inleds och flyter så här långt fram som planerat. Men - så händer något! Cirka 15-20 minuter in i föreläsningen inser föreläsaren något som han inte tagit med i beräkningen. Och den insikten (detta nya som bryter fram hos honom) gör att den fortsatta framställningen tar en annan väg. Det verkar nämligen som att den lyssnande åhörargruppen upplever sig tagen på sängen ... att den inte riktigt förstår ”kontexten” eller sammanhanget och att själva sättet att tänka om dessa saker framstår som något alltför nytt.

Och här måste föreläsaren börja tänka över sin egen roll i det som sker och varför det här klimatet växer fram. Man skulle kunna uttrycka det som att föreläsaren tänker något i stil med följande:

I en människogrupp har var och en sitt lyssnande.

I vissa grupper är tystnaden så laddad att den är överlastad av innehåll …

Men det finns också sådana tystnader som är tomma - en tundra!

Tystnaden i den här åhörargruppen skulle kunna beskrivas som en blandning av reflekterande och ”tundrelik” tystnad. Och är den tystnaden egentligen konstruktiv eller destruktiv?

Vad är egentligen föreläsarens uppgift? Jo, att tala om och reflektera över

”Gruppen som mötesplats och möjlighet. En reflektion om grupprocesser”

... samt att efterhand ge utrymme för åhörarnas reflektioner. Varpå tankarna tar följande väg:

Är det som nu sker konstruktivt i förhållande till det vi träffas för att göra? Eller destruktivt … Neutralt?

Behöver jag ändra denna situation, detta tillstånd? Och är det möjligt att ändra …?

Vad skulle jag kunna göra … om jag försöker ändra?

Vad föreläsaren i denna del av framförandet upptäcker är att kommunikationen till åhörarna är otydlig, ”fritt hängande i luften” och ganska tydligt ”sammanhangslös”. Framförallt har föreläsningen varit mycket på ”fri hand” utan alltför mycket vägledning av föreläsningsmanusets stolpar. Varför det blivit så är just då svårt att förklara, men i efterhand är det möjligt att se att det nog mest handlat om vilken kunskapsnivå hos åhörargruppen, som föreläsaren försökt anpassa sig till ... något som i sin tur gjort själva temat eller uppgiften diffus.

Föreläsaren ”bryter” därför sin framställning ... kommenterar den så att säga utifrån och pekar på det komplicerade med att tala om grupp och grupprocess utanför ett sammanhang eller kontext:

Därför kommer återstoden av föreläsningen att baseras på de erfarenheter jag gjort i min verksamhet som gruppterapeut/gruppsamordnare i framförallt kliniska sammanhang. På så sätt blir det lättare att belysa vad som äger rum i en grupprocess. Med jämna mellanrum blir det då också möjligt att återvända till de sex faktorer, vilka tidigare beskrivits som möjliga att ”avläsa” grupprocessen genom.

Föreläsningen, som på detta sätt ”stramats upp” genom ett tydligare fokus på en terapigrupps process, lägger alltmer betoningen på hur implicita (med psykoanalytisk terminologi ”omedvetna” eller ”latenta”) aspekter kan inverka. Det kan till och med vara så att det finns en ”implicit uppgift” att utföra innan man kan gripa sig an med den explicita (detta skulle med Bions terminologi vara motsvarigheten till grundantagandegrupp och arbetsgrupp ... hur en grupps arbete med sin uppgift kan blockeras eller hindras av till synes ovidkommande saker, konflikter etc) ... man måste kanske vara social via ”kafferepsprat” innan man kan ”äntra” den explicita uppgiften på ett verkningsfullt sätt.

Gradvis börjar nu frågor att dyka upp från åhörargruppen ... utforskande frågor, som handlar om att skaffa sig klarhet om huruvida man förstått det som sagts dittills.

I relevans/tillämplighet och télé (ömsesidig överföring) handlar det om att man fördjupar de övriga faktorerna?

Och innebär detta att gruppen gradvis går på djupet i sin process och att det kan väcka till liv rädslor?

Tillhörighet och kommunikation måste ju vara något grundläggande i en grupp och inte något som är speciellt ytligt och explicit?

Hur beter du dig som gruppledare om det dyker upp hinder?

Hur skulle dessa faktorer i en grupprocess kunna ses i vår grupp här ikväll?

Dessa exempel på frågor som växer fram (som ett ”svar” på framställningen kommen så här långt) pekar på att något är i rörelse ”under ytan” i gruppen.

Det är här mycket intressant att till sist någon tar steget från att fråga om grupper i allmänhet till att försöka tillämpa föreläsningsinnehållet på ”vår grupp”. Det ger föreläsaren möjlighet att utveckla ämnet vidare (nu hör det till saken att han ändå avsåg att ta upp om åhörargruppen skulle kunna försöka ”avläsa sig själv” via ovannämnda faktorer – och när nu någon i gruppen själv framför denna tanke blir det en mer naturlig del av gruppens process och inte något som tillförs utifrån).

Att stimulera den andre att fantisera … att själv ta i sökandet efter någonting … ett sätt att försöka öppna …

När nu aktiviteten i åhörargruppen ökar sker också en förändring på så sätt att föreläsningen alltmer antar karaktären av dialog. Framförallt när tanken väcks att ”modellen” eller föreläsningsinnehållet skulle kunna tillämpas på den egna gruppen tas steget från att som åhörare lyssna på en teoretisk genomgång till att som deltagare vara med om ett första praktiskt iscensättande rörande det man lyssnar till och samtidigt söker förstå (och relatera till de egna referensramarna).

Som ”svar” på idén om att tillämpa modellen på den egna gruppen gör föreläsaren en snabb exposé över de sex faktorer, som inledningsvis benämnts som viktiga för en grupps process (anslutning/tillhörighet, samarbete, relevans/tillämplighet, kommunikation, lärande och téle):

I den här gruppen finns uppenbarligen såväl anslutning som tillhörighet. Kommunikationen tycks flyta bra och man samarbetar för att mötet ska komma fram till något. Men – finns det ett lärande i gruppen?

Varpå en av åhörarna bryter in och påpekar att man under mötet faktiskt insett att något måste göras åt den aktuella situationen (med minskande medlemsantal) och att detta väl kan ses som ett lärande.

Föreläsaren fortsätter därefter: Relevansen (eller tillämpligheten) i vad som sägs är inget att kommentera på det här stadiet. Däremot kan man fundera över den så kallade ”téléfaktorn” … om alltså gamla erfarenheter finns med i bilden när man nu sitter på det här mötet upptagna med för föreningen viktiga frågor. Ni har suttit så här tidigare … ni känner varandra … och det går så till synes enkelt och snabbt att avhandla mötets frågor. Men att det går så smidigt – kan detta vara något problematiskt i sig? Man kanske borde stanna upp längre vid det till synes självklara och välbekanta? Det kan finnas andra bottnar.

Föreläsaren för samtidigt frågeställningen tillbaka till de två slags hinder (för lärande) som kan inverka på en grupps arbete och process, nämligen rent kunskapsmässiga hinder (”epistemologiska hinder” med pichoniansk terminologi), men också känslomässiga hinder (”epistemofiliska hinder” på ”pichonianska”, dvs att ens nyfikenhet blockeras av rädslor); har man suttit med liknande medlemsbekymmer tidigare i föreningen och inte löst eller diskuterat dem på ett tillfredsställande sätt kommer dessa nog att kasta sin skugga över hur man nu för diskussionen. För att tala ”psykoanalytiska” så handlar det om överföringsaspekter (den tidigare historien påverkar ”läsningen” av nuet).

En fråga om ”gruppens själ” ställs av en åhörare … och vad tänker föreläsaren om det?

För att kunna besvara den frågan måste jag vidga ramen lite utöver vad jag tänkt mig att prata om idag. Dock – i en terapigrupp (liksom i den här gruppen) sitter var och en av deltagarna med sin egen referensram, sitt eget ”tolkningsschema”, sin egen ”världsåskådning” … det är ett slags ”karta”vi alla bär med oss för att (som ett slags förförståelse eller utgångspunkt) försöka begripa eller förstå det som händer. Vi försöker ”översätta” det för oss okända eller obekanta till något bekant (återigen kommer här fenomenet ”överföring” in … vi ”för över” en tolkningsmall från en välbekant situation till en obekant). Olika hinder uppenbarar sig på vägen när den egna förståelsemodellen inte skapar tillräcklig klarhet och då måste man (för att inte hamna i förvirring) tillämpa receptet (känt från det militära) att ”när karta och terräng inte stämmer överens – så gäller terrängen!”. Samtliga i gruppen ingående stöter i större eller mindre utsträckning på komplicerande faktorer i förhållande till den egna referensramen.

Gradvis formar man en mer gemensam referensram mot bakgrund av de olika ”världsåskådningarnas” möten i gruppen … men en del av vägen in till denna ”gruppens själ” är att överge saker som hör till den egna individuella ”världsåskådningen”. Och här kommer vi åter in på kunskapstillägnande och hinder för ett sådant! Man lälr sig alltid MOT något – och när man tar in ny kunskap (ändrar sitt tänkande, sina känslor och sitt beteende i såväl symbolisk som rent bokstavlig mening) så modifierar eller tar man samtidigt bort gammal kunskap (vilket kan göra ont i rent känslomässig mening samtidigt som man kan vara omedveten om de ”fördomar”/förutfattade meningar man bär med sig).

En av de viktiga motpolerna i en grupps process blir således här synlig, nämligen motsatsförhållandet mellan gammalt och nytt. Rent parentetiskt kan ytterligare några sådana motsatspoler nämnas:

Individ – grupp

Behov – tillfredsställelse

Projekt (alltså planering för förändring) – förändringsmotstånd

Det explicita/manifesta – det implicita/latenta.

Det finns ytterligare en synvinkel som kan läggas på föreställningen om en ”gruppens själ”. Inom gruppanalysen talar man om ”matrix” … det som gruppens medlemmar (medvetet eller omedvetet) delar … det är något som hela tiden är föränderligt beroende på vad som händer i gruppen och vad gruppens medlemmar för in.

Föreläsningen är nu inne i sitt slutskede och teman som tas upp i diskussionen rör tankemodellens användbarhet i andra sammanhang än terapigrupper, likheter med exempelvis psykodramametodik, likheter med Paulo Freire och den sydamerikanska befrielseteologin (”pedagogik för de fattiga”) i sitt sätt att utgå från människors föreställningsvärld och behov – och inte från vad man ”bör” lära ut etc.

Som en kvardröjande reflektion från föreläsarens sida finns bilden av såväl ett (kanske alltför) entusiastiskt anslag (från början) som att gå vilse i framställningen (en osäkerhet i förhållande till vad som är relevant att uppehålla sig vid utifrån åhörarnas föreställningar och önskemål) … men att det ändå bjudits in till ett reflekterande (trots stundvis för mycket traditionell föreläsning) vilket i slutskedet lett till intressant dialog. En avgörande punkt var troligtvis att föreläsaren släppte sin föresats att prata mer allmänt om grupper för att istället gå in på mer konkreta specifika frågeställningar utifrån egna gruppterapeutiska erfarenheter … att alltså utgå från processen i en terapigrupp för att därpå peka på hur grupper kan fundera mer generellt. Därvid öppnades också större möjligheter att peka på de sex gruppfaktorerna och hur de blir synliga i processen … samt även de hinder som finns i form av rädslor och en oro att släppa det gamla trygga, att våga sig in på något nytt och överhuvudtaget att man skulle kunna bli ganska förvirrad av en förändring (att tappa de egna orienteringspunkterna, den egna referensramen).

Möjligen skulle man – bland annat utifrån föreläsningen – kunna beskriva processen som startar i gruppen genom att likna den vid vad som händer om en sten kastas i en damm med spegelblankt vatten:

Stenen träffar ytan … ringar sprider sig på vattnet

… samtidigt sjunker stenen mot bottnen

och för undan vattenväxter på sin väg nedåt …

När stenen träffar dammens botten sätter den i rörelse bottenslammet,

som i sin tur stiger upp mot ytan som ett slags ”damm” …

Man kan tänka sig att det inte alltid framstår som tydligt

VEM som kastade stenen;

inte heller NÄR,

HUR

eller VARFÖR.

… något som också ger upphov till olika ”berättelser”.