Obevekligt växelspel mellan människan och världen.

Av Enrique Pichon-Rivière

Ångest framträder när de första tecknen på förändring växer fram. En förändring kan uppstå i alla miljöer. Dess struktur formas dock av det samhälleliga, vilket samtidigt skapar de nödvändiga förut­sättningarna för förändringen.

Det är stor skillnad mellan kris och förändring. Sistnämnda plane­ras undan för undan i form av en ideologi. När den om­fattar hela samhälls­strukturen har den till syfte att påverka i största möjliga omfattning, den kan observeras inom vårt ar­betsområde och är då relaterad till alla slags anpassnings­störningar. När kommunika­tionssystemen råkar ut för stör­ningar hamnar individen (subjektet) i situationer som präglas av till­tagande isolering och desintegration. Där är det också möjligt att observe­ra det kollektiva patologiska fenomen - anomi -som beskrivits av Durkheim. Det karaktäriseras på såväl individ- som samhällsnivå av desintegration, fragmente­ring och splittring. Vi möter sålunda ett splittrat samhälle med splittrade individer.

Revolutionära rörelser kan utgöra uttryck för förändring. Om de förmår inta en autentisk sådan roll kommer det snart att från olika vetenskapliga och politiska områden framträda in­divi­der (subjekt), vilka intar en motsatt roll och representerar ett förän­dringsmotstånd, vars syfte är att upp­rätthålla den existerande strukturen för att därigenom motverka att något förändras. För­ändringsförespråkarna eller -ledarna tar som sin uppgift att pla­nera förändringen, vilken dock ständigt hindras av - institutio­naliserade eller icke-institutionalise­rade - strukturer i form av vissa på­tryckningsgrupper, som tilldelar sig själva rollen som väktare av status quo; därvid personifierar de motståndet. Dessa grupper ut­gör tydliga ut­tryck för en reaktion som i sin tur styrs av mycket större och talrikare grupper med internationella förgreningar. Syf­tet är att motverka föränd­ring och att behålla den dittillsvarande stereotypa situationen.

Krissituationen uppstår när desintegrationen huvudsakligen om­fattar den härskande klassen och dominerande grupper - finans el­ler imperialistiska -, vars mål är kontroll över eko­nomin, hamnar i motsättning till varandra. Splittringen inom de härskande grup­perna - vilka bekämpar varandra med hjälp av hela sin informa­tionsapparat - skapar krissituationen.

Såväl motståndet mot förändring som själva förändringen är före­mål för planering. Historien kan också uppfattas som en kontinu­erlig kamp mel­lan dessa två synsätt. Det gäller såväl samhälls- som individhistoria.

På individnivå inträffar krissituationerna oftare än de situa­tioner som ka­raktäriseras av förändring. De är dock möjliga att såväl förutse som att förbereda sig för. Kriserna utlöser ångesttillstånd hos individen och fram­kallar också den per­sonlighetsutvecklande zigzagformade rörelse, vilken behäftar varje framsteg fram tills dess att förändringen tagit form som de­finitiv situation - med inne­börden att vara en aktivt anpas­sad och enga­gerad människa som funnit sig tillrätta. Indivi­den (subjektet) etablerar därvid ett dialek­tiskt förhållande till världen och omvandlar företeelserna i denna från ting i sig till ting för sig. I den utsträckning individen förändrar sig själv - genom denna permanenta i spiralform verkande praxis - kommer han också att förändra sin omgivning

Den engelske poeten John Donne, född 1572, gav följande ut­tryck för det­ta oupplösliga förhållande och obevekliga sam­spel mellan människan och hennes omgivning:

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig;

varje människa är ett stycke av fastlandet,

en del av det hela;

sköljes en jordklump bort av havet,

varder Europa i samma mån mindre,

såsom ock en udde i havet bleve,

såsom ock ett jordagods,

tillhörande dina vänner eller dig själv;

varje människas död förminskar mig,

ty jag är innesluten i mänskligheten;

och sänd för den skull aldrig bud

och fråga för vem klockan klämtar:

den klämtar för dig!

(Citatet från Ernest Hemingway: Klockan klämtar för dig. Albert Bonniers Förlag Stockholm 1978)

Uttrycken för förändringsmotstånd har till syfte att utplåna käl­lorna till den ångest varje förändring för med sig. Såväl individ som samhälle bör möta de två primära former av rädsla som åstad­kommer en grundläg­gande existentiell stör­ning: rädslan för förlust av redan etablerade strukturer - i människans inre - och rädslan för att förlora förmågan att anpassa sig till de i den sociala omgiv­ningen föreskrivna nor­merna. Förändringen implicerar i sig en för­lust och genererar - till och med in­stitutionaliserar - starka osäker­hetskänslor, vilka utmanar eller ökar iso­leringen och ensamheten - och detta huvudsakligen på grund av att man förlorat känslan av att tillhöra en stabil social grupp.

Den andra formen av rädsla som också finns närvarande är rädslan för attack. Den beror på det faktum att individen har läm­nat sin tidigare ste­reotypi, utan att vara tillräckligt rustad för att kunna försvara sig mot de faror han föreställer sig finns i den nya situationen. Denna i vår kultur så allvarliga konflikt framkallar passivitet och marginalisering. Undan för undan har annars det mänskliga och samhälleliga arbetet omvandlats till en skapelse i vilken en grupp människor före­nats i en stor ansträngning för att genom sina samlade kun­skaper och med varandra som sporre åstadkomma en produk­tivitetsnivå vilken går långt utöver vad varje gruppmedlems enskilda insats i sig betingar.

Ett typiskt exempel på revolutionerande förändring utgör Sigmund Freud. Som operativ förvaltare av den romantiska litterära tradi­tionen mottar han som författare Goethepriset. I egenskap av förändringsagent inom psykologin revolutione­rar han sin epoks moral och skakar om den vik­torianska eti­kens grundvalar. Han ger upphov till ett nytt sätt att förstå människan, vilken härigenom omfattas historiskt i hela sitt djup. Freuds inflytande kan spåras inom alla kunskapens och konstens områden. Parallellt och påver­kade av honom utveck­las litterära strömningar som fullständigt förändrar dialogen med det estetiska objektet. Sålunda växer i Zürich dadaismen fram genom en psykoanalytisk maieutik (maieutik=en mästa­res förmåga att hos sin lärjunge belysa dennes ännu ej formu­lerade uppfattningar /övers anm.). Som ett litet barn, vilket till en början endast kan säga "Da-Da", växer den undan för undan och med vissa namn­förändringar fram tills att den kulmine­rar i surrealismen som ideologisk strömning - om den nu kan be­nämnas så - vilken slutgiltigt kommer att sätta det psykoanaly­tiska inflytandets stämpel på det konstnärliga ve­tandets område. Genom att integreras med denna moderna attityd får dagens värld också ett nytt utseende.

Freud framkallar en total förändring i bilden av människan. Han lyfter fram de dolda och förflutna element, som fungerar beting­ande på beteen­det, och gör dessa begripliga genom att avslöja den mänskliga naturens underjordiska aspekter. Lik­som den stora freudianska skapelsen domi­neras även surrea­lismen av drömele­menten, vilka utgör symboliska ut­tryck för människans fantasi och för poetiskt skapande.

Varje skapande genis verk - i egenskap av förändringsagent - möts av motstånd och upplevs som revolutionärt. Därför bru­kar inte heller konst­verket genast bli förstått och accepterat i och med att det visar fram den verkliga bilden av människan samtidigt som det förstör den dittillsvarande förvrängda - och efter formella normer anpassade - bild som hon haft av sig själv och sin värld.

(1965)

Översättning: Sören Lander