Första gången Pichon-Rivière mer målinriktat tillämpar konceptet ”operativ grupp” på en större mängd människor sker i den argentinska staden Rosario 1958. Här använder han sig också av begreppet ”den dialektiska spiralen”. Det hela koncentreras i ett grupplärandeexperiment i form av konstruerandet av ett gemensamt och operativt schema (ECRO). Pichon-Rivière leder "Rosarioexperimentet" via IADES (Instituto Argentino de Estudios Sociales), vilket han själv och sociologen Gino Germani skapat i samarbete med "Facultad de Ciencias Económicas", "Instituto de Estadística de la Facultad de Filosofía", "Departamento de Psicología" och "Facultad de Medicina" i Rosario. Syftet med experimentet består i att tillämpa en interdisciplinär kumulativ didaktik varvid metoder av operativt utforskande karaktär används.
Det blir ett långt och produktivt veckoslut. Pichon har på förhand via grupptekniker förberett ett arbetsteam (bestående av psykoanalytiker). Medlemmarna i detta team - David Liberman, Fernando Ulloa, José Bleger, Edgardo Rolla, Angel och Dora Fiasché m m - är dock alla noviser vad gäller den uppgift som ska genomföras.
Publiken man riktar sig till är heterogen och stor - cirka 1000 deltagare och bland dessa allt från studenter och universitetsprofessorer till boxare, konstnärer, försäkringsagenter, hamnarbetare, affärsanställda, husägare, några prostituerade etc.
Å ena sidan kan man notera att situationen med ett helt team psykoanalytiker på plats väcker fantasier om att det handlar om terapi; å andra sidan får Pichons tankar om operativa grupper här en koncentration - genom maximal heterogenitet vad gäller gruppmedlemmar ska man nå största möjliga homogenitet i uppgiften.
Inledningsvis presenteras vissa teman av Pichon. Dessa bearbetas sedan i gruppform. Man bildar heterogena grupper (15 stycken) med cirka nio deltagare i varje - sammansatta dels slumpmässigt, dels i den ordning deltagarna anländer - för den första sessionen (vilken varar 4 timmar).
I varje grupp finns en samordnare och en eller två observatörer, vars uppgift är att registrera allt som händer. Samordnarens uppgift består i att fungera som ”riktningsgivare”, underlätta den intragruppsliga kommunikationen och att söka se till att frontalkollisioner inte uppstår i gruppdiskussionerna. Observatörsuppgiften består i att bidra med data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande gruppens utveckling, dess förhållande till sina mål samt svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften.
Det som här gör observatörsuppgiften specifik är att den som roll är befriad från såväl kravet att verbalt intervenera som att direkt återlämna en tolkning och hypotes angående processer i gruppen till gruppen. Dataregistreringen görs från ett perspektiv, som skiljer sig från varje form av intervenerande roll, och observatören berikar förståelsen av grupprocesserna genom att fungera som samordnarens co-tänkare. Observatörsuppgiften är dock inte något som uteslutande berör observatören. Att observera utgör också ett grundläggande element i samordnaruppgiften i och med att dennes interventioner kommer att styras av de observationer som görs.
Efter den första sessionen sätter sig samordnarteamet ned med Pichon i syfte att gå igenom vad som kommit fram (emergenterna).
En ny session följer med samma gruppkonstellationer och då tar man med i bilden det som nyss analyserats. Åter samlas sedan samordnarna och Pichon för att titta på det nya material (emergenter) som framkommit.
Med dessa data framträder Pichon inför publiken i den stora aulan - dock med den skillnaden att publiken vid det här laget växt i antal och att den dessutom nu börjat fungera som en storgrupp via det arbete som gjorts med tema-emergenterna.
När man sedan skall gå vidare skapas homogena grupper - psykosomatisk medicin (5 stycken), psykologi (3), boxare (1) , statistik (1), målare (1) och försäkringsagenter (1). Efter detta grupparbete blir det åter en genomgång samordnare-Pichon och Pichon avslutar sedan med att ge en översikt över det som skett. I denna deltar de heterogena och homogena gruppernas medlemmar.
Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grupperna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grupper och man börjar åter arbeta med detta nya.
För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som stimulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare. Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emergenter sedan integreras i en avslutande fas. Detta utgör Pichons ackumulativa uppfattning.
Den tidigare omnämnda första användningen av spiralen skedde med studenter på universitetet i Rosario ... i en stor teater. Här ritade Pichon för första gången spiralen och höll en föreläsning. Därefter delade vi upp oss ... vi var cirka fyrtio stycken som hade åkt med till Rosario för att arbeta med detta. Vi delade upp oss i grupper och arbetade med Pichons föreläsning i smågrupper. Därefter återförenades vi med Pichon på teatern. Vi redovisade det som vuxit fram (emergenter) i grupperna och Pichon började åter att arbeta med detta material ... dessa emergenter.
Pichons metod rör den ackumulativa erfarenheten. Det hela utgår från en mer generell kunskap som ges till en åhörarskara. Det sker en uppdelning i grupper ... där arbetar man med och bearbetar det man lyssnat till ... en samordnare antecknar vilka nya emergenter som växer fram ... därefter återförenas samtliga ... samordnarna informerar om de emergenter som kommit upp ... den som talat inledningsvis bearbetar åter dessa emergenter. Om man så önskar kan man fortsätta med denna process en hel vecka. I regel lägger man dock ner ett veckoslut och inget mer (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) )
I förhållande till gruppens uppgift – antingen denna lagts fram i form av ett undervisningsmaterial eller om den handlar om terapi – växer något nytt fram (emergenter). Gruppens ledare samordnar det som växer fram. Därefter börjar man åter arbeta med detta nya som har med uppgiften att göra. Vad gäller det som presenteras i förhållande till uppgiften kan detta dock ses mer som stimulans eller igångsättare. Läroprocessen sker inte genom detta, utan den sker genom gruppen … genom de emergenter som växer fram. Angel Fiasché pekar på att läroprocessen alltid är något som är i växande i form av en uppåtstigande rörelse, som aldrig sluts. Och allt detta är kopplat till förändring.
Den operativa gruppen är en teknik som består i att en samordnare riktar interaktionen mot genomförandet av bestämda mål, vilka har att göra med gruppmedlemmarnas behov här-och-nu. Om sammankomsten rör området "behandling" kommer den till behoven kopplade uppgiften att handla om att åstadkomma en korrigerande process. Om däremot sammankomsten har mer att göra med lärande, kreativitet eller större operativ förmåga inom det egna arbetsområdet så förändras uppgiftens fokus. Den operativa grupptekniken förblir dock densamma. I och med att behoven ser annorlunda ut nyanserar dock samordnaren i viss utsträckning sina interventioner (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).
Den operativa gruppen skiljer således till stor del ut sig från övriga gruppkoncept genom att ha en explicit uppgift att lösa. Denna uppgift utgör också den operativa gruppens egentliga motiv för att finnas till. Man kan till och med uttrycka det som att uppgiften är gruppens egentliga ledare.
Det viktigaste som kommer ut ur "Rosarioexperimentet" är presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi utifrån de erfarenheter som görs. Det grundläggande i metoden är att gruppen - med betoning lagd på att skapa ett för gruppen relevant ECRO - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. Som teknisk modalitet kan den operativa gruppen sägas karaktäriseras av följande (Berstein, M. Contribuciones de Enrique Pichon-Rivière a la psicoterapia de grupo. (pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría Social, Dr. Pichon Riviere) Okänd tryckort: okänt förlag, okänt årtal):
en grupp fokuserad på uppgiften;
tolkningar vertikalt och horisontellt;
bearbetning av de depressiva och paranoida ångestformerna;
att bryta upp stereotyper;
reparation av kommunikationsnäten;
övervinnande av förändringsmotstånd;
kritisk ”läsning” av verkligheten;
utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning;
utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer;
rollföränderlighet;
enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent);
tids- och rumsram;
fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).
Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar konceptet ”operativ grupp” skillnaden mellan grupperfarenheten och (det teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema och att låta nya erfarenheter modifiera teorin.