När Pichon-Rivière 1936 är färdig med sin läkarutbildning tar han anställning på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes. Den situation han möter återspeglar mycket av den vård psykiskt sjuka får i det argentinska samhället vid den tiden. Patienterna göms undan och stängs in; de är isolerade och övergivna. Det största problemet är dock att det inte finns någon metod i behandlingen – och till stor del beror detta på personalens bristfälliga kunskaper. Vad som sedan sker beskrivs med Pichons egna ord:
Det största problemet var att just här av alla platser kunde man inte ge något slags förklaring. Personalen visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga. Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare - kunskaper som förklarade för patienterna orsakerna till deras tillstånd och att de psykiska besvären inte var obotliga; vidare att tillfrisknande var beroende av allas ansträngningar - från den sjuke till den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset rörde skötarna. Av den anledningen beslutade jag mig för att börja med dem. Härvid skapade jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ”operativa grupper” ... I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med personalen. Det handlade om att ge dessa en allmän bred överblick över psykiatrin. Skötarnas framsteg var förbluffande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenhet. Deras brister låg i oförmågan att fånga dessa erfarenheter i språkliga begrepp. Därför hade de inte heller någon nytta av sin erfarenhet ... När de så började förstå dynamiken bakom en psykisk sjukdom och dess ursprung i depressionen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades också behandlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började uppleva sig bättre behandlade. Uttryckt lite annorlunda kände de sig inte längre som '”några stackars dårar” (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).
När Pichon några år senare av politiska orsaker berövas sin personal löser han detta problem genom att låta de patienter som är i bäst skick genomgå en ”skötarutbildning” i gruppform. Från en situation karaktäriserad av rollstereotypi – vad gäller patienterna och deras beteende – ställs uppgiften att utveckla ett mer flexibelt fungerande och ansvarstagande. I denna process förbättras patienterna markant och fullgör till och med skötaruppgifterna bättre än den professionella personalen. Ana Quiroga kommenterar detta skeende:
Hur man än väljer att betrakta det tror jag nog att det mest revolutionerande i Pichons verksamhet är det arbete han utför när han blir stående utan vårdare och då istället ”omskolar” patienter till vårdare. Det var i realiteten problem av politiskt slag som kom att bilda bakgrunden till detta skeende. Pichon anklagades för att uppmuntra ungdomar till prostitution och när man ej kunde avskeda honom tog man istället ifrån honom hans personal. Man ska ha i minnet att Pichons verksamhet vid den här tiden hade ett jämförelsevis högt utskrivningstal och välutbildade behandlare. Sammantaget rörde det sig om något av en mönsterbildande modellverksamhet. När Pichon 1947 berövades sina vårdare började han arbeta med de patienter som var i bäst skick och med syftet att dessa skulle klara av såväl sin egen tillvaro som att hjälpa sämre lottade medpatienter. När patienterna fick en mer positiv roll på mentalsjukhuset gjorde de också ett kvalitativt språng vad gäller det egna tillfrisknandet.
Oftast tänker man på undervisning när operativa grupper kommer på tal. I realiteten handlade dock många av Pichons första erfarenheter av målinriktade grupper om lärdomar vunna under behandling av psykotiker. När det rörde sig om en grupp patienter på en sal handlade uppgiften om att analysera varje persons problematik satt i relation till målet att bli frisk. Rörde det sig om en familjegrupp var målet att klargöra familjekonflikten, fenomenen ”deponering” och ”språkrör” samt hur ”den identifierade patienten'” och familjekonflikten samverkade. Pichons fokus var här familjegruppen som enhet att analysera vid insjuknandeprocessen (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).
En mer allmän definition av begreppet ”operativ grupp” skulle innefatta varje slags grupp i vilken klargörande av gruppens uppgift inte endast möjliggör förståelse av uppgiften, utan även att den – med utgångspunkt i denna förståelse – utförs. Pichon brukade peka på hur Kurt Lewin hjälpt amerikanska armén att skapa operativa grupper under andra världskriget. I en sådan grupp skulle var och en vara medveten om sin roll och om vad som skulle göras för att lösa en bestämd uppgift.
Med detta som bakgrund introducerar Pichon begreppet ”operativ” i sitt teoretiska tänkande. Hans tanke här är att en grupp, som är operativ, kan centreras kring en uppgift. Gruppen ska utföra ett ”arbete” och allteftersom den fokuserar på detta (i form av uppgift) kommer den att stöta på vissa hinder av skiftande svårighetsgrad. Tanken om uppgiften som ett ”arbete” är väsentlig i och med att gruppen härmed placeras i en bestämd verklighet. Horacio Folario hävdar (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997) att detta är den stora skillnaden mellan Pichon-Riviére och andra gruppansatser. Samtidigt är det också något gemensamt för alla grupper, nämligen att de på något sätt syftar till att utföra ett arbete eller en uppgift (ovannämnda Ana Fernández varnar dock i sin skrift El dispositivo grupal för att alltför mycket lägga betoningen på ”uppgift” i och med att prestationsaspekten då kan komma för mycket i förgrunden).
Och vad innebär det då att utföra en uppgift eller ett ”arbete” i denna mening? Det innebär att etablera en relation till sin ”omgivning” i syfte att å ena sidan förändra denna, å andra sidan själv förändras som ett resultat av denna relation (detta utgör den historiska och dialektiska materialismens idé om arbetets roll i historien). En dialektisk relation uppstår genom ”arbetet”; i takt med att gruppen fokuserar på och genomför sin uppgift genereras också en förändringsprocess.
Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas annars av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatörens plats. Förutom att ”importera” den historiska materialismens tanke om arbetet (se ovan) använder sig Pichon av psykoanalysens tanke om ”manifest” och ”latent”, men han benämner dessa ”explicit” och ”implicit”. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift (sitt ”arbete”), så genererar detta också en möjlighet att ”läsa” mer än så – att ”läsa mellan raderna” vad som sker i gruppen – och att göra detta implicita explicit. Samordnarfunktionen som teknik består i att hjälpa till att tydliggöra ”det implicita” (hinder) för att gruppen ska medvetandegöras och gå framåt i arbetet med uppgiften (som del i en dialektisk spiralrörelse).