Medveten närvaro eller mindfulness är ursprungligen ett buddhistiskt begrepp. Begreppet sägs ha sitt ursprung i det arbete som Buddhas efterföljare gjorde med att utveckla förtjänstfulla karaktärsdrag utifrån olika aspekter av den åttafaldiga vägen, särskilt att fokusera på sinnelag och rätt tänkande samt utveckla meditation. Idag används medveten närvaro i västerländsk psykoterapi (tredje vågens KBT) som en behandlingsmetod, och begreppet har ytterst lite med det ursprungliga buddhistiska begreppet och Buddhas egen redogörelse för begreppet "sati" att göra.
Medveten närvaro innebär enligt en definition att avsiktligt vara medveten om det som händer i nuet. Därutöver försöker man att inte värdera och döma det man upplever i nuet, utan bara observera och beskriva sin upplevelse.
Träning i medveten närvaro tränar koncentration och uppmärksamhet och tanken är att det ger oss större möjlighet att påverka det enda som vi faktiskt kan påverka -nuet. Medveten närvaro skiljer sig från att automatiskt reagera på det som händer oss och styras av tankar och känslor, benämnt som att gå på "autopilot". Träning i medveten närvaro används ofta i psykoterapi för personer som lider av t.ex. stress, ångest och nedstämdhet. När man är stressad och har ångest tänker man ofta på det som kommer hända i framtiden, man oroar sig för det som inte ännu har hänt istället för att vara i nuet. Vid nedstämdhet är det vanligt att man ältar det som redan har hänt och är heller inte i nuet (Citatet kommer från Wikipedia).
Jag var således under ett antal veckor med (lite i rollen som auskulterande medlem) i en mindfulness-grupp som erbjöds patienter inom primärvården. Det var på det hela taget en intressant och behaglig ”resa” för min del. Jag var, som sagt, ”deltagande medlem” utan något direkt ansvar för gruppen och den (”ansvarslösa”) rollen gav mig även en del utrymme att såväl observera gruppanordningens (det vill säga mindfulnessgruppens) sätt att fungera som att jämföra med de gruppanordningar jag själv använder mig av (gruppanalytisk gruppterapi, operativ grupp, psykoedukativ grupp, debriefinggrupp etc). Jag misstänker att de ”fenomen” som uppträder i mina grupper både liknar och skiljer sig från mindfulnessgruppen (MFN).
De förföreställningar jag främst hade med mig när jag satte mig i MFN-gruppen hade jag främst lånat från psykiatrikern och KPT-psykoterapeuten Jörgen Herlofssons) beskrivning av hur en kognitiv gruppanordning fungerar. Grundprincipen i en sådan är att förlita sig på en kombination av gruppens egen process och ledarens interventioner … gruppbehandling ses som en noggrant utarbetad beskrivning av hur man skapar förutsättningar för att upprätta en “färdplan” för att finna vägen tillbaka till en personlig stabil bas i livet. Vidare att förbättra stödet åt deltagarna i att dels fokusera egna behov, dels släppa taget om målstyrda, ofta omvärldsdiri-gerade, aktiviteter. I den här processen är det viktigt att finna en balans mellan å ena sidan utrymmet för målinriktade ambitioner och å andra sidan utrymmet för att bara vara i upplevelsen av nuet utan målstyrning och utan att till varje pris värdera upplevelsen ... Det är viktigt att låta gruppmedlemmarna få möta sig själva, sin egen historia och återerövra ansvar och kontroll över sina egna liv så långt möjligt är. Hinder här är rädsla för att möta smärtsamma känslor.
För att mer redovisa min egen referensram (mitt ECRO) i mitt “observerande” vill jag dock först peka på några gruppspecifika faktorer, som gruppanalysens grundare S.H. Foulkes menade var verksamma i stort sett i varje slags grupp (säkerligen närvarade de även i MFN, men synliggjordes inte på grund av att det rent begreppsligt saknades ord för att söka efter eller beskriva dem):
- Spegelfenomenet; man får bilder och aspekter av sig själv i gruppen som i en ”spegelsal” (har med självuppfattningen att göra); det finns oändliga möjligheter till igenkännande av sig själv i andra; möjligheter att ge och ta emot; de andras berättelser, beteenden och problem kan bidra till ökad förståelse av en själv;
- Socialisation utgör en av de starkaste faktorerna i en grupp i form av tillhörighet och identitet (i en grupp med vuxna sker en ”omsocialisation”); genom att bli medlem i en grupp går man in i gemenskap på lika villkor som andra – det är läkande i sig samtidigt som det är en del av tekniken;
- Utbyte av information, råd, tankar och idéer (man får exempelvis råd man aldrig skulle acceptera från ”föräldrar”, men väl från ”syskon”);
- Kedjefenomen, som en variant av kommunikation (någon säger något och någon annan hakar på detta – en ”associationskedja” bildas);
- Resonans: något någon säger i gruppen ger ”återklang” hos andra gruppmedlemmar;
- Kondensationsfenomen: Gruppmedlemmarna har en stimulerande och ”upplösande” effekt på varandra. Genom att samla ihop associationer i gruppen kan drömmars eller symtoms mening framstå klarare. Det är som om det gruppen har gemensamt genom drömmar och symtom plötsligt kan förstås med symbolen i rollen som ”kondensator” (i gruppen laddas olika känslor och erfarenheter upp; undertyckta saker väller fram genom berättande av dröm, känsloutbrott etc).
- Gruppen som stöd: Tolkningar och kommentarer kommer från övriga gruppmedlemmar utifrån dessas erfarenheter.
- Kommunikation: Det finns en strävan mot alltmer artikulerad sådan.
Med användning av dessa faktorer (som ”fönster” att titta in i en grupp genom) blir det också möjligt att ge en lite annorlunda ”reseberättelse”.
Vad som skiljer den gruppanalytiska gruppen (GA) från MFN-gruppen är att sistnämnda mer är en KURS där man på ett planerat och systematiskt sätt går igenom olika punkter … med ”hemläxor” mellan gångerna för att ytterligare befästa det som presenterats under gruppträffarna. Gruppledaren har också en tydlig roll som den som styr processen.
GA-ledaren (eller –samordnaren) har en (till det yttre) mer passiv roll och söker vid behov uppmuntra dynamiken gruppmedlemmarna emellan, dvs att gruppmedlemmarna själva ska komma med interventioner och kommentera det som växer fram i gruppen. I den mån man kan tala om en ”uppgift” i GA-gruppen så är det att via grupprocessen alltmer bli mogna ansvarskännande människor med alltmer växande förmåga att se sin egen del i de relationer som finns till andra människor samt att få större förståelse för sitt eget fungerande i olika sammanhang.
I den operativa gruppen (OG) finns det en mer tydlig explicit uppgift att arbeta med – men där det emellertid också finns en implicit uppgift som det är samordnarens ansvar att hjälpa gruppen att arbeta med (dvs att peka på HUR gruppen arbetar med sin uppgift samt vad som underlättar respektive försvårar det arbetet).
Det är intressant att jämföra dessa olika gruppanordningar när det gäller MFN-gruppens ”autopilot”-begrepp och GA-/OG-gruppernas föreställning om något omedvetet eller implicit som (just likt en autopilot) får människor att upprepa beteenden som de på sätt och vis vet eller känner inte är bra. I gruppen ges möjligheter att ”live” testa dessa föreställningar eller ”automatiska tankar” genom att försöka ta sig från ”där-och-då” (dit tankarna flyter iväg) till ”här-och-nu” (där saker händer i nuet och man behöver stanna upp).
Processen ser utan tvivel olika ut i en MFN-grupp och en GA-/OG-grupp. Utan att ha alltför mycket att jämföra med vad gäller MFN-grupper, så tycker jag ändå att den tydligt präglas av ett ”handlingsprogram” att genomföra, vilket också styr gruppledarens grad av aktivitet. Om man jämför med att följa en stig genom en skog, så håller sig MFN-gruppen mer till stigen och ger sig mindre ut i de omgivande buskagen än vad GA-/OG-grupperna gör.
Man kan också använda liknelsen med ”stenen i källan” (se nedan) för att fånga upp det resonemang jag uppfattar finns bakom MFN-gruppens ”autopilot”-liknelse (alltså att en yttre händelse och/eller inre händelse fungerar som en utlösande faktor, vilken får systemet att komma igång – antingen ”utan medvetenhet” eller med ”medvetenhet och systemet i perspektiv=mindfulness).
... att jämföra med vad som händer om en sten kastas i en damm med spegelblankt vatten: Stenen träffar ytan ... ringar sprider sig på vattnet ... samtidigt sjunker stenen mot botten och för undan vattenväxter på sin väg nedåt ... när stenen träffar dammens botten sätter den i rörelse bottenslammet, som i sin tur stiger upp mot ytan som ett slags ”damm” ... Man kan här tänka sig att det stundtals inte framstår som tydligt VEM som kastade stenen; inte heller NÄR, HUR eller VARFÖR. Det här ger också upphov till olika ”berättelser” ... som sprider sig – som ringar på vattnet.
Den här stenen som kastas i källan kan även illustreras i form av den ”upp-och-nedvända kon”, som den operativa gruppens grundare Enrique Pichon-Rivière, brukade använda sig av för att illustrera såväl individuella som gruppsliga processer.
Den ”upp-och-nedvända konen” (spiralfiguren) är ett sätt att illustrera förhållandet mellan ”det synliga” (explicita) och ”det osynliga” (implicita). Men den är också en ”karta”.
De begrepp jag speciellt vill fästa uppmärksamheten på är ”explicit” och ”implicit”. Som tankefigurer är det möjligt att här innefatta såväl kognitiva som psykodynamiska förklaringssätt.
Nyckelorden här är ”explicit” och ”implicit”.
Med olika betoning och innebörd kan de användas om de grupprocesser som äger rum såväl enligt psykodynamiskt som kognitivt tänkande.
MFN-gruppen kanske främst kan liknas vid att gruppmedlemmarna ”guidas” genom en checklista (något slags motsvarighet till den inledande ”kropps-scanningen”) för att bibringas ökad medvetenhet om sitt sätt att fungera.
I en kognitiv ”gruppanordning” finns en uppgift, plan eller manual som i varierande grad styr hur processen kommer att se ut. Gruppledarens explicita uppgift är att se till att den föreskrivna ”vägen” följs.
Men liksom en GA-/OG-grupp handlar MFN-gruppen mycket om att stanna upp i tillvaron och reflektera omkring sitt eget fungerande.
Själva målet i denna (stresshanterings)grupp är att ge deltagarna insikter, kunskaper och verktyg för att bättre kunna hantera påfrestningar i sina liv. Arbetet i gruppen handlar mycket om att ifrågasätta vanor, tankemönster och beteenden. Hemuppgifter ges mellan sessionerna för att deltagarna ska kunna undersöka vilka verktyg de har nytta av i sin vardag.
Där dock ”verktyg” (som man sedan tar till sig efter eget tycke) via gruppledaren introduceras i MFN-gruppen, så ”upptäcker” GA-/OG-grupperna (själva eller via interventioner från gruppsamordnaren) gradvis VILKA verktyg som skulle kunna vara användbara. I GA-/OG-grupperna är det via processen som medlemmarna själva uppmuntras att skapa den ”checklista” man behöver arbeta med för att dra nytta av gruppen.
Något gemensamt i dessa former av grupptänkanden förefaller vara:
- att stanna upp och
- försöka få tag i det implicita automatiska som kan
- leda till negativa beteendekonsekvenser.
Fokus ligger – likt inom psykoanalysen – på att försöka synliggöra det som är omedvetet eller förmedvetet för att genom medvetet handlande mer kunna kontrollera det egna beteendet och dess (framtida) konsekvenser … ”Där det (automatiska och implicita) är skall jag (medvetet och explicit) vara (i form av ”medveten närvaro”) – för att nu tala ”psykoanalytiska” om ett fenomenområde de flesta psykologiska teorier uppehåller sig vid eller återvänder till.