Process: Jag blir kontaktad av en lärare på skolans IV-program i början av mars månad. Önskemålet rör sig om handledning för den lärargrupp som arbetar med elever som går på IV-programmet (en ganska stor genomströmning av elever sker här). Jag har därefter också kontakt med studie- och yrkesvägledare samt samordnare på IV-programmet.
I den här fasen av vår kontakt är det inte klart vad handledningsuppdraget rör sig om, hur pass stor gruppen handledda kommer att vara och om handledningen i så fall kommer att ske i en eller två grupper.
Vi kommer i alla fall överens om att jag ska komma till skolan för att presentera mig och hur jag kan tänka att handledning skulle kunna ske utifrån det lärargruppen presenterar som sitt behov.
Träff 1: träffar jag lärarlaget under 45 minuter. Det visar sig handla om 12 lärare (sedan tillkommer ytterligare en) som behöver handledning utifrån huvudsakligen tre fokus:
a. om elevernas beteenden och hur dessa kan förstås;
b. hur man som grupp ska förhålla sig till andra lärare utanför IV-lärargruppen;
c. hur man kan samarbeta i gruppen.
Man har fått godkänt med handledning en gång i månaden ca. Under detta första möte kommer vi överens om att inte dela upp gruppen, utan hålla den samlad. Varje handledningsmöte är på 2 x 45 minuter.
Under mötet presenterar jag också vektorsmodellen, som en form av referensram att återvända till för att belysa olika aspekter av de områden handledningen handlar om.
Handledningen ska – enligt gruppen – vara obligatorisk för samtliga i lärarlaget.
Mina reflektioner efteråt: Detta är en arbetsgrupp som känner sig ganska pressad – och framförallt från sin omgivning – och där man nästan väntar på en ”frälsare” som ska komma in och skapa en lösning på det man upplever som problem. Gruppen verkar ”hungrig” och tycks direkt förstå vektorsmodellen. Man bestämmer sig direkt för att säga ”ja” till detta slags handledning. En snabb första handledningstid bestäms redan till nästföljande vecka. Det verkar vara en god stämning sinsemellan i lärargruppen. Noteras bör dock att den lärare som först kontaktade mig om handledning inte är med.
…..........................................................................................................................
Träff 2: Jag träffar HELA lärarlaget + studievägledare. Det är här den egentliga handledningen börjar. Vi bestämmer också datum för att träffas under våren.
Jag beskriver inledningsvis hur jag uppfattat uppdraget (se ovan) vid vårt förra möte. Gruppen beskriver sin situation och det som verkar mest angeläget att prata om är dels IV-elevernas situation under rasterna och hur de påverkar andra elever och lärare, dels hur man som grupp ska kunna hantera det ”skitprat” man uppfattar att andra lärare håller på med om IV-programmet och hur det fungerar.
En fråga verkar vara hur framtiden kommer att vara för IV-eleverna på skolan: om de kommer att hållas samlade i en grupp eller om de kommer att spridas ut mer över hela skolan. Här luftas viss frustration över informationsbrister från skolans ledning angående planerna framåt i tiden och att man inte blir lyssnade på. Vidare finns några lärare kvar från den tid när IV-programmets elever fanns på annan plats och dessa lärare blir på sätt och vis ”traditionsbärare”. Frågan ställs om vad som egentligen är lärarnas uppdrag på IV-programmet. Såväl ”undervisare” som ”sociala fostrare” blir svaret.
Detta första möte utmynnar i ett förslag om IV-lärarna vid nästa personalkonferens ska be att få berätta för övriga lärare om vad man håller på med. Det handlar alltså om att sprida information och kunskap till övriga lärare. Vissa farhågor finns dock för att man inte ska få någon reaktion alls. Vad som kommer fram i slutskedet är något nytt, nämligen att den här lärargruppen mycket väl kan vara skingrad till höstterminen.
Något att här lägga märke till är att lektionerna fungerar ganska OK på IV-programmet – det är rasterna som är problemet när IV-eleverna möter omgivningen (andra elever och lärare) och de sociala kompetensbristerna blir tydliga (man sprider oro omkring sig). Ska dessa elever ”isoleras” från övriga elever eller … ? ”Stigmatisering” hotar då. Ett dilemma för lärarna verkar vara om man ska vara sociala fostrare eller lärare; det är svårt att lära ut saker om inte samtidigt en social fostran sker.
Reflektioner från min sida: Jag kommer in med en modell, har ett behov av att sortera i det som är aktuellt och följer gruppen i att fokusera på att sprida kunskap till skolans övriga lärare. Sett ur vektorsmodellens perspektiv handlar det om kommunikation, lärande och relevans/tillämplighet. Men framförallt syftar jag till att få gruppen att lägga fram vad som är väsentligt och att betrakta det ur olika synvinklar (ventilera). En fråga här: Är IV-lärarna – liksom sina elever – något av en ”utgrupp”?
…..........................................................................................................................
Tankar inför handledningstillfälle 3: Uppdragets tre delar är viktigt att påminna om (a-c). Hittills har fokus på mötena mest handlat om b), dvs hur att bemöta omgivningens reaktioner och försöka skapa en förståelse för vad IV-programmet håller på med. Vad jag som handledare här funderar över är om inte det, åtminstone inledningsvis, handlat mer om ”arbetslagsutveckling” än ”handledning”.
En modell (vektorsmodellen ) finns för att söka ”läsa” situationen (som en ”karta”). Den har presenterats för lärargruppen. Enligt den modellen har fokus främst legat på relevans/tillämplighet och kommunikation. Hur ska man kommunicera med omgivningen och vad är egentligen lärarnas uppdrag? Med ”vad?” och ”hur?” ska vi arbeta? Såväl undervisning som social fostran.
I vilken utsträckning kan vektorsmodellen hjälpa arbetslagets medlemmar att själva ”diagnosticera” (eller genomlysa) var problem finns att arbeta med och var det är möjligt att förändra saker?
Finns det något nytt från förra gången vad gäller arbetslagets existens, anställningar, organisations-förändringar etc?
Det finns ett tydligt problem som har med eleverna att göra: Lektionerna är OK, men problem finns på rasterna. Det är rasterna och ”det sociala spelet” som tröttar IV-eleverna mest.
Hur många olika grupper i gruppen finns på IV-programmet? Går det att få syn på någon speciell grupp?
Vad är vårt uppdrag? Undervisa och lära ut fungerande socialt beteende? När har man rätt att känna sig nöjd? Vad behövs för att göra ett bra jobb?
Mötet med den andra lärargruppen: Hur gick det? Rådet från min sida var att inte ”gå i resonans” med negativ kritik från dessa. Var finns istället de gemensamma problemen och intressena? ”Ordningen i korridorerna”.
Vem eller vilka definierar vad som är viktigt att diskutera och förändra? Använda sig av ”verktyget” LUF (lyssna/observera-utmana/ifrågasätt-förändra/ta bort).
Om inte IV-lärarna når fram på sitt ”civiliserade” sätt kommer säkerligen IV-eleverna att synas på sitt mer ”ociviliserade” sätt?
Och vart kan man rikta sig med de ärenden/elever som behöver hjälp som skolan inte kan ge?
Det är en process som tar tid att skapa en fungerande situation för IV-lärarlaget. Problem uppstår om gruppen slås sönder till hösten. Hur mycket behöver man börja från noll och hur mycket erfarenheter och lärdomar kan man ta med sig (för att inte behöva ”uppfinna hjulet” på nytt)?
Handlingsprogram för hur man löser problem på skolan? Finns sådana?
OBS! Handledningen kan inte ge direkta svar (det är arbetslaget som är experter på sin situation), däremot kan jag som handledare ställa andra frågor som kan öppna nya sätt att tänka, se situationen på andra sätt. Men ex vis ett kbt-förhållningssätt för hur att bemöta elever? Det är kanske något som mer hör till behandlingssammanhang och ska nog inte in i skolmiljön där undervisningen måste ses som det primära. Social fostran bör bibringas genom att eleverna blir medvetna om konsekvenserna av sitt handlande. KBT-förhållningssätt har idag blivit mycket av ett ”mantra” – men glöm inte att det i princip handlar om beteendeterapi då (att belöna gott uppförande och bestraffa dåligt)! Finns det något sådant utrymme på skolan? Idag är det ju ändå så att man genom att lära känna eleverna hittar fungerande sätt att undervisa.
……………………………………………………………………………………..
Träff 3: Vi träffas för andra gången i handledning 2 x 45 minuter (träff 1 härovan var introduktion/information). Här visar det sig att man ej fått någon reaktion på sin önskan att informera övriga lärare om IV-programmet på personalkonferens. Däremot har man fått en inbjudan från andra lärare, som befinner sig närmast IV-eleverna, att ha ett möte om sådant som kan vara gemensamma angelägenheter. Signifikativt här tycks vara den tystnad som möter IV-lärarnas önskan om att få informera (hur pass tydliga är studievägledare och arbetslaget i sin kommunikation om vad man vill?).
Teman som tas upp: Känslan av att inte bli lyssnade på; att i grund och botten finns det större organisationsproblem som är svåra att påverka; att IV-programmet egentligen är en ”skola i skolan”; att man uppfinner hjulet på nytt varje år samt eventuellt en rädsla för något nytt från övriga lärare.
Men det som framförallt präglar detta (och även följande) möte är osäkerheten om hur arbetslaget kommer att se ut till hösten. Det gör det svårt att planera framåt (finns här annars en kvardröjande sorg rörande hur det fungerat tidigare, att inte ha blivit lyssnade på om sina erfarenheter från den tiden och att dessa inte tas tillvara?).
Finns det behov av tydligare struktur och planering i IV-lärarlaget? Finns det också en tendens att söka problemen utanför sig hela tiden – och att på så sätt inte behöva ta itu med det man faktiskt kan göra något åt?
Var går gränsen mellan att vara lärare och ”terapeut” i skolarbetet? När ska man lämna ifrån sig till andra professionella som är mer ”terapeuter”? Är man klara över var den gränsen går? Vad är det man KAN och FÅR göra inom sina nuvarande yrkesgränser? Blir man ”sedda” i det man gör? Och varför inte i så fall? Finns det möjligen en parallellprocess jämfört med hur IV-eleverna hamnar i sina möten med omgivningen?
En reflektion från min sida, som handledare, är om ”detta mer är arbetslagsutveckling än handledning”; att jag därmed omdefinierar situationen.
Finns det ett behov av att få formulera sina erfarenheter i arbetslaget? Vad behöver föras vidare till en ny lärargrupp? Vad är adekvat? Har man lärt sig något – som yrkesgrupp – under detta första år på nuvarande skola? Anslutning/tillhörighet, samarbete och kommunikation är OK i det här arbetslaget. Men hur är det med relevans/tillämplighet, lärande och télé? Hur ser de olika rädslorna i laget ut?
….........................................................................................................................
Träff 4: Det är fyra lärare frånvarande idag. Man har nu också fått besked om att lärargruppen slås sönder och endast ett fåtal blir kvar + studievägledaren.
Inledning: Gradvis droppar folk in efter att det från början bara funnits två lärare i lokalen. Dessa två ska dock iväg på överlämnandekonferens efter ungefär halva handledningstiden. Jag önskar att man går laget runt om vad som behöver tas upp. En lärare vill ha mer fokusering på en eller ett par frågor och för henne handlar det främst om hur att bemöta ”misshandlare” eller ”drogbrukare” och inte låta sina känslor ta för stor plats så att hon blir oprofessionell; också att man inte tittar framåt eftersom det inte går att göra så mycket + att det lätt blir negativt. Mötet med det andra lärarlaget blev dock av och det var positivt.
Nyckelhändelse under träffen: Att lärarlaget slås sönder och endast 4 personer blir kvar till hösten. Övriga lärare i laget får inte förlängt (ej behöriga?). Man ska försöka sprida ut elever från IV till andra klasser. Dock kommer merparten att bli kvar i IV-grupp. Studievägledaren i ”mellanposition” som samordnare – förbannad, men försöker ändå vara konstruktiv.
Tema-fokus under träffen: Studievägledaren var mycket konkret och faktainriktad i mötet med det andra lärarlaget och lyckades förhoppningsvis ge en mer realistisk bild av IV-programmets elevgrupp (Min kommentar här: Det behöver nog göras fler gånger … så småningom sitter det). Studievägledaren betonade också att man försöker fokusera på det friska och fungerande … att det är viktigt att se bakom det yttre beteendet när det gäller dessa elever. Jag frågar hur man rent konkret gör med problemeleverna. Vart vänder man sig när man inte räcker till i sin roll som lärare? Skolhälsovården? Polisen? Socialtjänsten? Hur gör man i själva mötet med problemeleven? Vara faktainriktad och neutral. Någon lärare beskriver hur man blir som ”containers” … man låtsas … vill inte veta. Jag säger: Men det finns ändå en gräns! En annan lärare betonar i slutet att arbetslaget ska vara stolta över sitt sätt att arbeta; att man varit välfungerande och trivts … en positiv upplevelse att ta med sig som lärare.
Avslutning: Jag uttalar mitt önskemål om att man till nästa gång (som är den sista vi kommit överens om) funderar över hur handledningen varit, men också vad man mer tydligt skulle behöva fokusera på i en eventuell framtida handledning (vem som än står för en sådan) … att vår handledning varit en blandning av arbetslagsutveckling och handledning … det har varit ”spretigt” med många ämnen att ta upp. Som handledare har jag i första hand varit upptagen med ”förarbetet” (att få syn på ”kulturen” och sortera för att bli mer klar över vad gruppen behöver). Ett frågetecken finns också för om det kanske ändå skulle ha behövt vara mindre grupper för att mer fokusera på speciella frågor. Mitt råd avslutningsvis är följande: Avgränsa i tid och rum, gör ett så gott professionellt jobb som möjligt och försök tänka bort det andra! Något positivt vad gäller elevernas arbete i skolan är att de flesta ändå klarat sig med godkänt och att de gått igenom en positiv utveckling + att de visat tillit till lärarlaget, respekt och hänsyn. Det påtalas från flera håll att det är viktigt att inte fastna i det dåliga.
Vad gäller handledningen kommenterar jag att jag brukar tänka i implicit och explicit uppgift. Den explicita är ju själva lärarjobbet här – men den implicita är bland annat det som sker i handledningen, nämligen att ”få spy ur sig” för att detta inte ska störa den explicita uppgiften (undervisning och social fostran).
Mina interventioner: Att gå laget runt och peka på varför det är viktigt att få upp även det negativa ”på bordet”. Går igenom inledningsvis reflektioner från förra gången. Utvärdera den här erfarenheten nästa gång. Vad behöver ändras? LUF-”verktyget” introduceras (som KBT-teknik).
Vem är jag som handledare? Någon att vara besviken på? Att det är som i korttidspsykoterapins faser där man går från inledningsvis ”eufori” till ambivalens och kanske mer realism under avslutningsfasen: ”Det var hit vi nådde! Behöver vi kanske något annat? Eller fortsätta i nuvarande eller annan form”?
….........................................................................................................................
Reflektioner inför den sista handledningsgången/Träff 5: Jag beskriver här nedan de teman som främst varit aktuella under handledningen.
Hur ska man kunna få eleverna till lektionerna utan att som lärare bli till ”förföljare”? Att eleverna ska kunna uppfatta lektionerna som något positivt och berikande är en målsättning. Här finns det två slags problem: dels de elever som inte alls kommer till skolan, dels de som kommer men inte finns med på lektionerna utan uppehåller sig i skolans allmänna lokaler (och med frågetecken för vad de då håller på med).
Att IV-programeleverna ofta har en ganska ”traumatisk” erfarenhet av skolan och därför i mycket styrs av rädslor: rädsla för förlust av det man ändå har med sig, rädsla för att bli utsatta för attack eller kritik om man ger sig på något nytt och oprövat, rädsla för att bli förvirrad eller inte förstå det nya man möter. De ”störningsbeteenden” som finns kan – beroende på vilken problematik det rör sig om – hanteras via a) beteendet ”släcks ut” genom att ignoreras; b) eleven blir mer ”sedd” och förstådd i sitt beteende; c) att man från lärarhåll söker stöd och hjälp från utanför skolan i form av insatser från soc, polis, vuxenpsykiatri eller BUP, ungdomsmottagning etc.
Betraktar man den presenterade problematiken så här långt (handledningstillfälle 2) rör den sig om ”anslutning/tillhörighetsvektorn”; det finns problem med lärandet (lärandevektorn) sedan tidigare, men kanske främst negativa erfarenheter som ”ritar den karta” eleverna går in i IV-programmet med (télé). Ett första steg för att åtminstone börja hantera ovanstående kan vara att via motiverande samtal låta eleven själv beskriva sin situation (och tankar däromkring) utan att man som lärare är för styrande. Kan man börja samtala eller kommunicera (kommunika-tionsvektorn) om situationen är mycket vunnet i förhållande till det som faktiskt är syftet med skolan (relevans): att tillägna sig faktiska kunskaper samt få mer kännedom om vad som krävs i livet (social fostran).
Hur pass mycket kan lärarlaget dra nytta dels av egna tidigare lärar- och livserfarenheter, dels av sina kollegers (samarbete)? Det handlar ju i grund och botten om att inte behöva ”uppfinna hjulet på nytt” i varje situation. Lärarlaget är en ”kunskapsbank” där erfarenheter och kunskaper säkerligen är såväl likartade, kompletterande som motstridiga. Vad har överhuvudtaget hänt i den egna process som lärarlaget (likt eleverna) gått igenom så här långt?
Till det andra handledningstillfället verkar det som att merparten av eleverna börjat landa och känna sig mer trygga i den nya situationen (tillhörighet). Den eller de, som upplever närvaron på IV-programmet som ett misslyckande (förlust), försöker man ”peppa” och skapa motivation hos samt tydliggöra vad man från lärarhåll önskar att eleverna ska kunna när de går ut gymnasiet (fokus/relevans/tillämplighet). Det individuella ansvaret kan vara tungt att bära för eleven när det handlar om att uppnå de mål som finns – och det här är i mycket något som genomsyrar dagens samhälle i stort: ”Det är DU som bestämmer (om du ska lyckas eller ej)!” (misslyckande=kritik=attack)
Det vanliga sättet att arbeta som lärare fungerar stundtals inte. Istället blir det som ”öar som spretar”; man får gå runt och lära känna varje enskild elev (kommunikation, samarbete). Och var ska man ”lägga ribban”? Man kan ju inte hjälpa hela världen! Vad är egentligen uppdraget? (relevans/tillämplighet/mål)
Kan den här skolsituationen bli en plats där ”omlärande” sker? Alltså att eleverna kan gå härifrån med skolan som en ”tillräckligt god erfarenhet” (positiv téle) att ta med sig ut i livet; att man har ”lärt sig att lära” och att detta blir ett viktigt ”verktyg” i fortsättningen – kanske viktigare än det man rent konkret lärt sig i varje ämne. Möjligen kan man här tala om en kombination avlärande och social fostran?
Diskussionen kring en enskild elev visar fram såväl skol- som hemproblematik. Den diskussionen blir också en väg in till att man i lärarlaget kan vara varandras ”medtänkare” och samtidigt få en fördjupad bild av den problemsituation som råder (samarbete). Här finns också förhoppningar om att så småningom – med informellt fungerande samarbete (inlett via ex vis lösningsfokuserad modellutbildning) gentemot soc, polis etc – kunna ge mer effektivt (”operativt”) stöd till vissa elever (tillämplighet, samarbete). Det skulle då innebära den kategori elever som ej kan hanteras via ”utsläckning” eller ”motiverande samtal” (här räcker alltså inte skolans normala resurser till).
Det har inte varit så tungt denna hösttermin av IV-programmets andra år på X-skolan. Möjligen kan det bero på att den här annorlunda strukturen underlättar; också att det då inte blir så mycket ”synligt” som tidigare. Viktigt i år att det inte varit problem med lokaler (som det var förra året).
Det finns en ”fredagstimme” för IV-lärarlaget att diskutera tillsammans (kommunikation). Här skulle man exempelvis kunna diskutera de handlingsplaner som finns eller skulle behöva finnas (relevans/ tillämplighet). Även bekymmer omkring droger och hur social bakgrund, diagnoser etc inverkar, skulle kunna vara tema att då beröra.
Det har varit en delvis annorlunda elevgrupp i år jämfört med förra året. Men de som hade problem DÅ har det fortfarande (eller har det ändå skett något slags förändring där?).
Det har fungerat bättre än väntat med att ”sprida ut lektioner” – men å andra sidan har man idag mindre kontroll på vad som sker. Det finns 10-15 elever som i stort sett kör sitt eget ”race” (eventuellt förknippat med droger, kriminalitet etc) och dessa når man inte (ej tillhörighet eller kommunikation). Egentligen är dessa frånvarande elever ett större problem än sådana som bråkar eller stör.
Vad är ett ”konstigt beteende”? Det går nog inte att definiera så tydligt, men kanske det är ett som avviker från elevens vanliga beteende (emergent att lägga märke till?).
Var finns de goda förebilderna (”hjältarna”) i dagens samhälle (télé)? Sådana skulle kunna vara till hjälp i den ”sociala fostran” som också är del i lärarrollen.
En utvärdering av hur handledningssituationen varit och hur terminen som helhet varit samt vad man tänker om kommande termin (förarbete-uppgift-projekt). Kan handledning vara en möjlighet att få utrymme att diskutera teman (kommunikation) som man annars inte har tid för? Och att en sådan ”modell” kan finnas med under den ”fredagstimme” man har (projekt) … där det finns utrymme att dela med sig till varandra och diskutera gemensamma frågor … eller helt enkelt ”deponera” något bekymmer man går med.
Min egen bild av handledarrollen under den här tiden? Jag ser mig som en ”medtänkare”, stundtals som någon kunskaps- eller informationsförmedlare – men framförallt som ”katalysator”, vilken kan bidra till att lärarlaget kan dra nytta av sin sammanlagda kunskap. Min ambition har varit mindre att ge färdiga ”verktyg” än att försöka få lärargruppen att själv ”smida sina verktyg” (lärargruppens egen praxis) (jag anser att det inte går att dela ut färdiga verktyg avpassade för varje tänkbar situation – verktyg måste få växa fram mot bakgrund av den ”här-och-nu”-situation som råder). I den mån det funnits ett “verktygstänkande” från min sida har det alltså mest handlat om att bidra till att lärargruppen blir till en (flexibel) enhet där man kan dra nytta av varandra. Troligen är det så att lärargruppen besitter de flesta kunskaper som krävs i IV-programsituationen. Däremot kan det finnas hinder av annat slag och framförallt då att man kommit in i en ny situation (liksom eleverna) där man kanske måste ompröva en del av sina gamla ”verktyg”.
…………………………………………………….
Träff 5: Vi träffas därefter till en avslutande handledningsomgång där inga anteckningar fördes. Vad som då kom upp bekräftade i stort sett mina ovanstående funderingar inför Träff 5.
………………………………………………………..
Avslutande reflektion (141019): Möjligen kan man se den process som sker under dessa 5 kontakter med IV-programmets lärare, som inledningsvis ett ”förarbete” (i pichoniansk mening), därefter arbete med ”uppgiften” (som den definierats inledningsvis) och slutligen ett ”projekt” (som blir till såväl punkt för det som varit, sörjande och tankar framåt).