I det ”pichonianska” perspektivet finns en tydlig betoning på ”drama” som ett sätt att söka framställa såväl ett inre som yttre skeende. I en text jämför Pichon till och med sitt koncept ”operativ grupp” med den modell som fanns i den grekiska antika teatern.
Vid betraktande av relationen språkrör - grupp kom vi att analysera den modell som fanns i den grekiska teatern. Även i denna finns, genom relationen språkrör (protagonist) - kör, en "expressiv delegering". Vår uppfattning om överensstämmelser mellan den operativa modellen och den dramatiska modellen stärks härigenom. Benämningen "expressiv delegering" består i att fantasi, handling, tanke och känsla deponeras hos någon, som sedan på ett eller annat sätt avtäcker det hela och gör det manifest …
… Den uppfattning språkröret för fram fungerar - likt i tragedin - som ett oundgängligt hjälpmedel för att hålla kvar åskådarens uppmärksamhet. Skeendet i en grupp - eller dess utveckling - har också (likt tragedin) en form. I den kan vi återfinna början, mitt och slut - inledning, förveckling och upplösning. I vår terminologi benämns detta öppning, utveckling och avslutning. Uppgiftens varaktighet eller tidsåtgång är beroende av det nödvändiga och naturliga skeendet (i vårt fall av kontexten) och de tolkningar (ämnade att få fram en kollektiv gruppkatarsis) som söker att - på ett logiskt och progredierande sätt - styra protagonisterna (gruppmedlemmarna) mot upplösningen. Den "dramatiska lag", som Aristoteles beskriver med sina tre enheter handling, tid och plats, motsvaras i gruppsammanhang av termerna "här-nu-med mig".
I ett visst ögonblick träder en aktör (språkrör) fram på scenen (gruppsituationen). Som språkrör ger denna person i allmänhet uttryck för en dubbel upplevelse som blivit honom uppenbarad. Ett stort välbehag uppfyller honom - utan detta skulle det inte finnas dramakonst. Å andra sidan har en olycka eller yttre katastrof lett till att allt vänts upp och ned (vi menar att den inre katastrofen utgörs av den grundläggande depressionen). Språkröret berättar för en andra aktör, som alltid verkar finnas lämpligt till hands (i vårt fall skulle dennes roll vara samordnarens).
Fortsättningsvis framträder andra personer (andra språkrör eller personer som kommenterar vad som håller på att ske), vilka i den klassiska tragedin delar upp sig i två undergrupper: den vita gruppen söker bevara något mycket viktigt som i allmänhet utgörs av kärleken (den positiva överföringen); den andra subgruppen - den svarta - arrangerar en fälla för den förstnämnda, vilken ibland gör en motattack genom att i sin tur arrangera en motfälla … Liksom i tragedin fortskrider förvecklingarna mellan vita och svarta. De blandas med varandra och bilden fördunklas fram tills dess att situationen klarnar. Gruppoperationen kallas i vårt fall för "klargörande". Detta kan - som i tragedin - vara plötsligt och övergående eller av mer skiftande varaktighet (plötslig insight eller ögonblicksinsight, vilken också kan vara övergående). Men det kan även vara något som fortsätter i form av en bearbetningsprocess.
Den eviga och sympatiska magin (genom interaktion samt genom introjektiv och projektiv identifikation) träder nu in på scenen. Gyckelmakaren (den rasande hjälten, språkröret) är samtidigt någon annan (gruppmedlem), vilken botar genom att möjliggöra kollektiv katarsis - om ej autentisk, så dock meningsfylld och i samklang med den utforskning gruppen håller på med (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
”Dramat” äger rum i det förbindelsenät som finns i gruppen. I ”pichonianskt” tänkande skulle man i konsekvens med ovanstående – i likhet med vad Ana Quiroga framför i en intervju - kunna tänka sig att det foulkesianska gruppanalytiska begreppet ”matrix” motsvarar den gruppförbindelse eller det nät av förbindelser, som momentant manifesteras, när det vertikala och horisontala synliggörs i det att en emergent (språkrör) visar sig. Emergenten skulle då vara svar på något latent som satts i rörelse i gruppens förbindelsenät. Begreppet ”förbindelse” är ett nyckelbegrepp i det ”pichonianska” tänkandet!
I gruppen etablerar medlemmarna förbindelser till varandra via den fortgående interaktionen och de däri ingående kommunikations- och läroprocesserna. I denna interaktion internaliserar varje gruppmedlem de övriga. En ömsesidig interioriseringsprocess äger rum varvid en samling människor övergår från att vara en ”serie” (i sartreiansk mening) till att bli en ”grupp” (Rosenfeld, D. Psychoanalysis and groups. History and Dialectis. London: Karnac Books, 1988).
Gruppernas liv utgörs av en ständig spänning mellan dessa två extremer. En grupp tenderar alltid att återvända i riktning mot ”serialitet” oavsett att den konstituerats i motsatt riktning. Denna spänning utgör drivkraften bakom gruppdialektiken (Pavlovsky, E. & De Brasi, J. C. Lo grupal. Devenires. Historias. Buenos Aires: Galerna – Búsqueda de Ayllu, 2000). Man ska inte glömma att gruppers liv alltid är förgängligt. Möjligheten att grupporganisationen ska lösas upp finns alltid närvarande på samma sätt som att ”det utspridda” också kan struktureras (det vill säga att en ”serie” kan bli till en ”grupp”).