Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad.
Hans sätt att skriva var mycket komprimerat och han förtätade mycket när han skrev. När Pichon förberedde en text tycktes han söka i olika riktningar. Det var ungefär så hans sätt att läsa tedde sig och det gjorde stort intryck på mig när jag lärde känna honom. Han gav sin uppfattning om gruppen och samspelet mellan olika discipliner en skriftlig form. Detta uppträder också som ett produktionsinstrument för gruppen. Ur olika kunskapsperspektiv sökte han en idés mångfaldiga återklang hos olika författare och fick - precis som i arbetet med en grupp - fram en mångfacetterad effekt. Därefter åstadkom han en imponerande syntes (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).
Psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” (Bleger, J.: Las enseñanzas fundamentales. Acta Psiquiátrica y psicológica de América Latina, no 4, Diciembre, 1967), varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.
Vad händer exempelvis när en intervention riktas mot den inre världen eller - alternativt - mot omgivningen? Emergenten – det vill säga något nytt - växer fram. Och som begrepp får ”emergent” en betydelsefull roll för honom i det kliniska arbetet. Den är ett ”budskap” att dekodifiera i termer av ”universalerna” (det implicita eller det omedvetna – se nedan!). Som terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad än denna emergent kan bestå av. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon lägger stor vikt vid de svar som ges och tolkningen ses som en arbetshypotes.
Emergenten är således det som gör att man kan fortsätta upptäcka. Samordnaren i en grupp är exempelvis hela tiden i ”situationen” här-och-nu lyssnande och sökande de ”emergenter” som kontinuerligt växer fram som ”svar” på situationen. Processen illustreras (som framgår av intervjun med Ana Quiroga) i ”den upp-och-nedvända konen”. I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spiralen.
Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargörande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda explicit. De framväxande emergenterna bildar sedan det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienterna på vägen och söka förstå deras egen bild – och vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).
Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.
Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp: Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …
Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.
Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.
I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.
Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.
”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).
Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt.
Ana María Fernández (en i pichoniansk – men med en anstrykning av Anzieu – efterföljd arbetande argentinsk gruppterapeut och gruppteoretiker) pekar på att de egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen?
”Grupptexten” har en förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).
Enligt Pichon-Rivières sätt att uppfatta exempelvis psykosen skulle sjukdomen vara den emergerande (nya) kvaliteten, vilken som tecken hänvisar oss till en implicit underliggande situation (i exempelvis familjen). Denna situation skapas av en särskild i det ögonblicket alienerande modalitet i gruppinteraktionen. Den sjuke är det språkrör, genom vilket den patologiska situation, som påverkar hela strukturen, manifesteras. Språkröret (den sjuke) är den ”farkost” genom vilken den implicita sjukdomsorsakande processen börjar manifesteras. Man kan uttrycka det som att varje implicit process manifesteras genom att en ny kvalitet uppenbarar sig inom observationsfältet. Den benämns (som sagt) emergent och hänvisar oss – som utforskare – till ett implicit skeende … en de underliggande händelsernas ordning.