Plats: En ärevördig gammal byggnad från 1600-talet i en stor medelsvensk stad ... närmare bestämt ett stort gammaldags vardagsrum med en stor yta i mitten (tom) och ett antal stolar och några bord utplacerade kring väggarna. Akustiken är utmärkt ... platsen framför eldstaden passar bra för att stå och hålla en föreläsning som sedan kan utmynna i en allmän reflektion.
Närvarande: Ett antal människor (15 personer) som tillhör en ganska ålderstigen förening eller organisation, där ett av problemen är att medlemsantalet alltmer minskar och framförallt beroende på att människor dör undan av ålder. Således är en av frågeställningarna hur gruppen återigen ska kunna öka sitt medlemsantal. Tilläggas skall att gruppen strax innan föreläsningen hållit ett konstituerande möte som bland annat rör den aktuella situationen.
Mötets syfte: Att få sig till livs en föreläsning vid namn ”Gruppen som mötesplats och möjlighet. En reflektion om grupprocesser” samt därefter i en öppen diskussion reflektera över vad som framförts.
Processen: Föreläsningen inleds med att påminna om vad föreläsningen ska handla om, att den egentligen kommer att fokusera på ett till synes ganska snävt område (grupprocessen) och att den kommer att söka ta upp temat på ett så allmänt sätt att man inte behöver vara ex vis specialiserad på gruppterapi eller gruppbehandling för att förstå.
I och med att fokus är ”grupprocess” ter det sig därför naturligt att inleda med en definition av begreppet "process": ”(av lat. proce'ssus, av procedere, framskrida), fortgång, utvecklingsgång, förlopp. I sin vidaste betydelse betecknar process ett i tiden utdraget förlopp där något förändras”.
Härifrån tas steget till gruppens process eller processer. Det finns några faktorer i en grupps process som betonas under föreläsningen. Med jämna mellanrum kommer föreläsaren tillbaka till dessa ... som ett slags ”refräng”, vilken upprepas för att inte fokus ska försvinna i den fortgående framställningen. Dessa faktorer är i tur och ordning följande:
Anslutning/tillhörighet: Här handlar det om att som person överhuvudtaget ansluta sig till något som är eller kan bli en grupp. Närvaro i någon mening är nödvändig; hur den närvaron sedan ser ut kanske man kan diskutera (man kan ju vara närvarande i fysisk mening, men ändå ganska frånvarande; man kan vara frånvarande, men närvarande på så sätt att man är en så viktig person att inga beslut kan fattas utan att man är med). Om man stannar kvar i gruppen övergår sedan ens anslutning till tillhörighet; man börjar känna att man har något gemensamt med andra i gruppen, något förenar en med de som utgör gruppen.
Samarbete: Med en känsla av att höra till är det möjligt att utveckla ett samarbete … som syftar till att lösa den uppgift eller målsättning som finns. Här kan man ju tänka sig såväl att gruppens medlemmar sitter med individuella målsättningar som kan uppfyllas genom gruppens arbete, men också att det finns ett gruppmål som samtliga strävar efter att nå. Att ha ett mål eller en uppgift torde vara viktigt för att en grupp överhuvudtaget ska kunna konstitueras som grupp.
Relevans/tillämplighet: Vägen till målet kanske kan nås på olika sätt. Det kan finnas mer eller mindre relevanta eller tillämpliga metoder/vägar, alltså en tydlig fokusering. Men det kan också finnas en drift bort från vad som är individuell eller gruppslig uppgift.
Kommunikation: Det här är en mycket väsentlig faktor. Om kommunikationen fallerar i alltför hög utsträckning – med missförstånd, förvirring och konfrontationer som följd – är detta bland annat ett tecken på att det föreligger skillnader i avsändarens/-arnas och mottagarens/-arnas sätt att uppfatta ett budskap … alltså att referensramar och förståelsehorisont inte går ihop. Med mycket ”brus” kring kommunicerandet av budskap uppstår oklarheter. Likaså om det finns komplikationer kring de kanaler genom vilka kommunikationen sker. Detta i sin tur skapar svårigheter vad gäller ytterligare en väsentlig faktor i grupprocessen, nämligen läroprocessen.
Läroprocess: Lärande är uttryck för att en grupprocess går framåt (givetvis kan ett ”negativt” lärande finnas på så sätt att man är upptagen med att lära sig hur man ska undvika att göra det som är ens uppgift, men då avlägsnar man sig också från gruppens mål). Det kan handla om kunskapstillägnande i rent instrumentell mening, det vill säga att man lär sig förmågor, fakta etc (man får ”instrument” eller ”verktyg”). Men det kan också handla om känslomässig kunskap; att lära sig hur man reagerar känslomässigt i olika situationer och hur kanske egna eller andras känslor kan bli till hinder för att en läroprocess ska kunna utvecklas eller hållas vid liv. Man kan exempelvis sitta med ett antal antaganden eller förutfattade meningar (”fördomar”) som gör att man får svårt att ”äntra” ny kunskap … alternativt kan man vara ”bränd” av tidigare negativa erfarenheter och dessa blir till känslomässiga hinder för att våga närma sig något nytt. Här uppstår ett fenomen som med terapeutisk jargong kan benämnas ”överföring” (man ”för över” tidigare negativa – men också positiva - erfarenheter till nuet och låter sitt tänkande/fungerande påverkas därav).
Télé: Man kan alltså ha lättare för att samarbeta med vissa personer än med andra och exempelvis då därför att ens chef eller medarbetare alltför mycket (eller alltför lite) liknar tidigare viktiga (negativa eller positiva) personer. På samma sätt kan omorganisationer, förändringar, annorlunda mål etc skapa länkar tillbaka till vars och ens tidigare historia och inverka som ett (positivt eller negativt) ”brus” i det som är gruppens uppgift. Psykodramatikern Jacob Moreno använde på 30-talet uttrycket ”télé” för att beskriva hur man dras till alternativt undviker vissa personer, situationer, företeelser, uppgifter etc (detta är en aspekt av fenomenet ”överföring”).
Nåväl, det är dessa sex faktorer föreläsaren med jämna mellanrum återvänder till för att på så sätt påminna om vad framställningen fokuserar på.
Processen fortsättning: Föreläsningen inleds och flyter så här långt fram som planerat. Men - så händer något! Cirka 15-20 minuter in i föreläsningen inser föreläsaren något som han inte tagit med i beräkningen. Och den insikten (detta nya som bryter fram hos honom) gör att den fortsatta framställningen tar en annan väg. Det verkar nämligen som att den lyssnande åhörargruppen upplever sig tagen på sängen ... att den inte riktigt förstår ”kontexten” eller sammanhanget och att själva sättet att tänka om dessa saker framstår som något alltför nytt.
Och här måste föreläsaren börja tänka över sin egen roll i det som sker och varför det här klimatet växer fram. Man skulle kunna uttrycka det som att föreläsaren tänker något i stil med följande:
I en människogrupp har var och en sitt lyssnande.
I vissa grupper är tystnaden så laddad att den är överlastad av innehåll …
Men det finns också sådana tystnader som är tomma - en tundra!
Tystnaden i den här åhörargruppen skulle kunna beskrivas som en blandning av reflekterande och ”tundrelik” tystnad. Och är den tystnaden egentligen konstruktiv eller destruktiv?
Vad är egentligen föreläsarens uppgift? Jo, att tala om och reflektera över
”Gruppen som mötesplats och möjlighet. En reflektion om grupprocesser”
... samt att efterhand ge utrymme för åhörarnas reflektioner. Varpå tankarna tar följande väg:
Är det som nu sker konstruktivt i förhållande till det vi träffas för att göra? Eller destruktivt … Neutralt?
Behöver jag ändra denna situation, detta tillstånd? Och är det möjligt att ändra …?
Vad skulle jag kunna göra … om jag försöker ändra?
Vad föreläsaren i denna del av framförandet upptäcker är att kommunikationen till åhörarna är otydlig, ”fritt hängande i luften” och ganska tydligt ”sammanhangslös”. Framförallt har föreläsningen varit mycket på ”fri hand” utan alltför mycket vägledning av föreläsningsmanusets stolpar. Varför det blivit så är just då svårt att förklara, men i efterhand är det möjligt att se att det nog mest handlat om vilken kunskapsnivå hos åhörargruppen, som föreläsaren försökt anpassa sig till ... något som i sin tur gjort själva temat eller uppgiften diffus.
Föreläsaren ”bryter” därför sin framställning ... kommenterar den så att säga utifrån och pekar på det komplicerade med att tala om grupp och grupprocess utanför ett sammanhang eller kontext:
Därför kommer återstoden av föreläsningen att baseras på de erfarenheter jag gjort i min verksamhet som gruppterapeut/gruppsamordnare i framförallt kliniska sammanhang. På så sätt blir det lättare att belysa vad som äger rum i en grupprocess. Med jämna mellanrum blir det då också möjligt att återvända till de sex faktorer, vilka tidigare beskrivits som möjliga att ”avläsa” grupprocessen genom.
Föreläsningen, som på detta sätt ”stramats upp” genom ett tydligare fokus på en terapigrupps process, lägger alltmer betoningen på hur implicita (med psykoanalytisk terminologi ”omedvetna” eller ”latenta”) aspekter kan inverka. Det kan till och med vara så att det finns en ”implicit uppgift” att utföra innan man kan gripa sig an med den explicita (detta skulle med Bions terminologi vara motsvarigheten till grundantagandegrupp och arbetsgrupp ... hur en grupps arbete med sin uppgift kan blockeras eller hindras av till synes ovidkommande saker, konflikter etc) ... man måste kanske vara social via ”kafferepsprat” innan man kan ”äntra” den explicita uppgiften på ett verkningsfullt sätt.
Gradvis börjar nu frågor att dyka upp från åhörargruppen ... utforskande frågor, som handlar om att skaffa sig klarhet om huruvida man förstått det som sagts dittills.
I relevans/tillämplighet och télé (ömsesidig överföring) handlar det om att man fördjupar de övriga faktorerna?
Och innebär detta att gruppen gradvis går på djupet i sin process och att det kan väcka till liv rädslor?
Tillhörighet och kommunikation måste ju vara något grundläggande i en grupp och inte något som är speciellt ytligt och explicit?
Hur beter du dig som gruppledare om det dyker upp hinder?
Hur skulle dessa faktorer i en grupprocess kunna ses i vår grupp här ikväll?
Dessa exempel på frågor som växer fram (som ett ”svar” på framställningen kommen så här långt) pekar på att något är i rörelse ”under ytan” i gruppen.
Det är här mycket intressant att till sist någon tar steget från att fråga om grupper i allmänhet till att försöka tillämpa föreläsningsinnehållet på ”vår grupp”. Det ger föreläsaren möjlighet att utveckla ämnet vidare (nu hör det till saken att han ändå avsåg att ta upp om åhörargruppen skulle kunna försöka ”avläsa sig själv” via ovannämnda faktorer – och när nu någon i gruppen själv framför denna tanke blir det en mer naturlig del av gruppens process och inte något som tillförs utifrån).
Att stimulera den andre att fantisera … att själv ta i sökandet efter någonting … ett sätt att försöka öppna …
När nu aktiviteten i åhörargruppen ökar sker också en förändring på så sätt att föreläsningen alltmer antar karaktären av dialog. Framförallt när tanken väcks att ”modellen” eller föreläsningsinnehållet skulle kunna tillämpas på den egna gruppen tas steget från att som åhörare lyssna på en teoretisk genomgång till att som deltagare vara med om ett första praktiskt iscensättande rörande det man lyssnar till och samtidigt söker förstå (och relatera till de egna referensramarna).
Som ”svar” på idén om att tillämpa modellen på den egna gruppen gör föreläsaren en snabb exposé över de sex faktorer, som inledningsvis benämnts som viktiga för en grupps process (anslutning/tillhörighet, samarbete, relevans/tillämplighet, kommunikation, lärande och téle):
I den här gruppen finns uppenbarligen såväl anslutning som tillhörighet. Kommunikationen tycks flyta bra och man samarbetar för att mötet ska komma fram till något. Men – finns det ett lärande i gruppen?
Varpå en av åhörarna bryter in och påpekar att man under mötet faktiskt insett att något måste göras åt den aktuella situationen (med minskande medlemsantal) och att detta väl kan ses som ett lärande.
Föreläsaren fortsätter därefter: Relevansen (eller tillämpligheten) i vad som sägs är inget att kommentera på det här stadiet. Däremot kan man fundera över den så kallade ”téléfaktorn” … om alltså gamla erfarenheter finns med i bilden när man nu sitter på det här mötet upptagna med för föreningen viktiga frågor. Ni har suttit så här tidigare … ni känner varandra … och det går så till synes enkelt och snabbt att avhandla mötets frågor. Men att det går så smidigt – kan detta vara något problematiskt i sig? Man kanske borde stanna upp längre vid det till synes självklara och välbekanta? Det kan finnas andra bottnar.
Föreläsaren för samtidigt frågeställningen tillbaka till de två slags hinder (för lärande) som kan inverka på en grupps arbete och process, nämligen rent kunskapsmässiga hinder (”epistemologiska hinder” med pichoniansk terminologi), men också känslomässiga hinder (”epistemofiliska hinder” på ”pichonianska”, dvs att ens nyfikenhet blockeras av rädslor); har man suttit med liknande medlemsbekymmer tidigare i föreningen och inte löst eller diskuterat dem på ett tillfredsställande sätt kommer dessa nog att kasta sin skugga över hur man nu för diskussionen. För att tala ”psykoanalytiska” så handlar det om överföringsaspekter (den tidigare historien påverkar ”läsningen” av nuet).
En fråga om ”gruppens själ” ställs av en åhörare … och vad tänker föreläsaren om det?
För att kunna besvara den frågan måste jag vidga ramen lite utöver vad jag tänkt mig att prata om idag. Dock – i en terapigrupp (liksom i den här gruppen) sitter var och en av deltagarna med sin egen referensram, sitt eget ”tolkningsschema”, sin egen ”världsåskådning” … det är ett slags ”karta”vi alla bär med oss för att (som ett slags förförståelse eller utgångspunkt) försöka begripa eller förstå det som händer. Vi försöker ”översätta” det för oss okända eller obekanta till något bekant (återigen kommer här fenomenet ”överföring” in … vi ”för över” en tolkningsmall från en välbekant situation till en obekant). Olika hinder uppenbarar sig på vägen när den egna förståelsemodellen inte skapar tillräcklig klarhet och då måste man (för att inte hamna i förvirring) tillämpa receptet (känt från det militära) att ”när karta och terräng inte stämmer överens – så gäller terrängen!”. Samtliga i gruppen ingående stöter i större eller mindre utsträckning på komplicerande faktorer i förhållande till den egna referensramen.
Gradvis formar man en mer gemensam referensram mot bakgrund av de olika ”världsåskådningarnas” möten i gruppen … men en del av vägen in till denna ”gruppens själ” är att överge saker som hör till den egna individuella ”världsåskådningen”. Och här kommer vi åter in på kunskapstillägnande och hinder för ett sådant! Man lälr sig alltid MOT något – och när man tar in ny kunskap (ändrar sitt tänkande, sina känslor och sitt beteende i såväl symbolisk som rent bokstavlig mening) så modifierar eller tar man samtidigt bort gammal kunskap (vilket kan göra ont i rent känslomässig mening samtidigt som man kan vara omedveten om de ”fördomar”/förutfattade meningar man bär med sig).
En av de viktiga motpolerna i en grupps process blir således här synlig, nämligen motsatsförhållandet mellan gammalt och nytt. Rent parentetiskt kan ytterligare några sådana motsatspoler nämnas:
Individ – grupp
Behov – tillfredsställelse
Projekt (alltså planering för förändring) – förändringsmotstånd
Det explicita/manifesta – det implicita/latenta.
Det finns ytterligare en synvinkel som kan läggas på föreställningen om en ”gruppens själ”. Inom gruppanalysen talar man om ”matrix” … det som gruppens medlemmar (medvetet eller omedvetet) delar … det är något som hela tiden är föränderligt beroende på vad som händer i gruppen och vad gruppens medlemmar för in.
Föreläsningen är nu inne i sitt slutskede och teman som tas upp i diskussionen rör tankemodellens användbarhet i andra sammanhang än terapigrupper, likheter med exempelvis psykodramametodik, likheter med Paulo Freire och den sydamerikanska befrielseteologin (”pedagogik för de fattiga”) i sitt sätt att utgå från människors föreställningsvärld och behov – och inte från vad man ”bör” lära ut etc.
Som en kvardröjande reflektion från föreläsarens sida finns bilden av såväl ett (kanske alltför) entusiastiskt anslag (från början) som att gå vilse i framställningen (en osäkerhet i förhållande till vad som är relevant att uppehålla sig vid utifrån åhörarnas föreställningar och önskemål) … men att det ändå bjudits in till ett reflekterande (trots stundvis för mycket traditionell föreläsning) vilket i slutskedet lett till intressant dialog. En avgörande punkt var troligtvis att föreläsaren släppte sin föresats att prata mer allmänt om grupper för att istället gå in på mer konkreta specifika frågeställningar utifrån egna gruppterapeutiska erfarenheter … att alltså utgå från processen i en terapigrupp för att därpå peka på hur grupper kan fundera mer generellt. Därvid öppnades också större möjligheter att peka på de sex gruppfaktorerna och hur de blir synliga i processen … samt även de hinder som finns i form av rädslor och en oro att släppa det gamla trygga, att våga sig in på något nytt och överhuvudtaget att man skulle kunna bli ganska förvirrad av en förändring (att tappa de egna orienteringspunkterna, den egna referensramen).
Möjligen skulle man – bland annat utifrån föreläsningen – kunna beskriva processen som startar i gruppen genom att likna den vid vad som händer om en sten kastas i en damm med spegelblankt vatten:
Stenen träffar ytan … ringar sprider sig på vattnet
… samtidigt sjunker stenen mot bottnen
och för undan vattenväxter på sin väg nedåt …
När stenen träffar dammens botten sätter den i rörelse bottenslammet,
som i sin tur stiger upp mot ytan som ett slags ”damm” …
Man kan tänka sig att det inte alltid framstår som tydligt
VEM som kastade stenen;
inte heller NÄR,
HUR
eller VARFÖR.
… något som också ger upphov till olika ”berättelser”.