Quiroga - PichonRivière: Från psykoanalysen till socialpsykologin

FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN.

Av Enrique Pichon Rivière och Ana P. de Quiroga

Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Oc­tubre de 1972.

För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi un­derstryka utgångs­punkterna - psykoanalysen och den his­toriska och dialektiska materialismen.Förtydligandet bör emellertid sträcka sig därutöver och då peka på hur dessa båda källor kommer till ut­tryck. Detta blir desto viktigare när vi förstår att det som gör ovannämnda ansats till något spe­ciellt och värdefullt inte utgörs av att de båda teorierna ställs bredvid va­randra eller att man söker upprätta ett slags formell parallellism på modellnivå, utan av möjligheten att upprätta ett vertikalt snitt - en kritisk inter­vention vad gäller den psy­koana­lytiska diskursens premisser, vil­ket i sin tur skulle kunna möjliggöra en förnyad bearbet­ning av vad den kommit fram till.

Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en soci­alpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden.

Att välja en sådan teoretisk position implicerar vad psykoana­ly­sen beträffar också att problemområdet förändras och att ett nytt öppnas. Man kommer med andra ord att utgå från nya premisser vad gäller de psykiska processerna. Den socialpsyko­logi vi postule­rar som teori om själslivet utgör ett - jämfört med psykoanalysen - förändrat teoretiskt fält, ett annorlunda synsätt och en förändring av premisserna. Därigenom blir inte psykoanalys och socialpsyko­logi variationer på en och samma teori. Istället kommer de två be­greppsapparaterna att sinsemellan och i grunden skilja sig åt även i de fall de kan dra nytta av varandra.

Att som i detta fall tala om problemområde innebär att göra såväl den psykoanalytiska produk­tionens som vår egen kritiks grundläggande premisser explicita - men även att göra sam­ma­lunda med de premisser som bildar socialpsykologins teo­retiska område.

Driftteorin och den däri implicita människo- och historiesy­nen ut­gör den punkt där psy­koanalysen och socialpsykologin går isär. Den motsättning vi vill peka på har att göra med en av psykoana­lysens grundförutsättningar, vilken samtidigt de­finierar dess teore­tiska område. Vi syftar på antagandet att själslivet vidmakthålls eller är resultatet av medfödda drifters inverkan. Dessa karaktäri­seras som: "endosomatiska krafter med en psykisk represen­tation, energiladdning och driftsfaktor som får organismen att sträva mot ett mål". Driften, en kon­stant kraft, har sin källa i en kroppslig spänning. Dess mål är att upphäva spänningstillståndet - som har sin källa i drift­trycket - och att genom objektet nå sitt mål (urladdning).

Driftspremissen visar på det problematiska med psykoanaly­sen. Det är med utgångspunkt i detta synsätt som själslivets problem tydliggörs inom ett gemensamt område.

Det som exkluderas och undanskyms - genom att en proble­matik definieras utifrån upp­fattningen att drifterna utgör själslivets fun­dament - är den historisk-sociala kontextens deter­minerande funktion i denna process (nämligen hur psy­ket tar form och ut­veck­las/övers anm). Vi uppfattar den his­torisk-sociala kontexten som en själslivets determinant i och med att kontexten är den specifika förut­sättning inom vilken själslivet kan manifesteras som fe­nomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determinant sätter grän­serna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Utifrån de premisser, som definierar socialpsykologins om­råde, ut­gör den mänskliga värl­den, den historisk-sociala kon­struktionen - mer specifikt varje konkret samhällsformation - det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sam­mantaget är det sammanfattade re­sultatet av såväl produktionsvillkor som behoven och deras utveckling.

Betraktat på det här sättet ersätts driftsbegreppet av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: " ... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc". I vårt syn­sätt förflyttas det emellertid från en ekono­misk teoris domäner.

Behovet - omfattande individen/subjektet som helhet - fram­träder som inre förutsättning för själslivets utveckling. Be­hovet utgör inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ/subjekt och natur; mellan individ/subjekt och ytter­värld. Individen/subjektet produceras i denna dialektiska process - i denna motsätt­ning.

Produktionen av individen/subjektet är historisk-social. Samhällsformationen utgör inte behovets orsak (orsak i me­ka­nistisk mening: orsak-verkan). Däremot är den förutsätt­ning för dess existens och utveckling. Samhällsformationen utgör det som sätter ramar för behovet samtidigt som den av­gör hur det kan ut­tryckas. Den styr behovet genom att er­bjuda socialt tillgängliga mål för dess tillfredsställande. Den översätter och ma­nipulerar behovet.

Behovet är inte endast en enkel konsekvens av strukturen. Genom att det är ett inre villkor bakom individens/subjektets uppkomst uppträder, utvecklas och omvandlas behovet i samspel med de yttre förutsättningar som är verksamma i det­samma (den sam­hälleliga produktionen av indivi­den/subjektet - socialisation).

Den tanke om en "relaterad individ/subjekt" som är innebo­ende i den psykoanalytiska problemställningen implicerar där­emot:

a) att individen/subjektet som sådant konstitueras med au­tonomi vad beträffar sina yttre relationer (till detta fogas det idealistiska antagandet om lustprincipen - som ett sätt att legitimera ett tän­kande som vare sig är grundat i erfarenheten eller determinerat av ytter­världen);

b) en senare relation med den yttre verkligheten vilken kom­mer att inverka på indivi­den/subjektet på så sätt att reali­tetsprincipen formas och att det i form av en psykisk in­stans - överjaget - sker en internalisering av den sociala världen;

c) en avhierarkisering av relationen individ/subjekt-objekt och in­divid/subjekt - yttervärld, varvid analysen fokuseras på det ena (individen/subjektet) av relationens två led. Detta i sin tur implice­rar möjligheten till ett autonomt själsliv, som inte tar sin materi­ella grund i erfarenheten.

Utrymme ges därmed för en hypotes om en i lustprincipen grundad hallucinatorisk tillfredsställelse av önskningar; eller om omedvetna fantasier som uttrycker en autistisk narcis­sistisk värld "sak­nande såväl objektivitet som objekt"(Joan Riviere).

I den psykoanalytiska problemställningen finns ett implicit ideolo­giskt antagande - den metafysiska illusionen om "den mänskliga naturen" som till sitt innersta väsen är oför­änder­lig. Det risk­fyllda i detta antagande har att göra med dess döljande karaktär vad gäl­ler den socio-ekonomiska strukturen och hur den fungerar determinerande när det handlar om frå­gor av typen krig, våld, do­minans, privategendom, despotism etc.

När den psykoanalytiska teorin - trots Freuds tvekan härvid­lag - erkänner att den inte kan undvara driftsbegreppet som hypotes­grundande, kommer den också att innesluta sig i en problemställ­ning, vilken tar sitt ursprung i andra driftteorier. Enligt dessa for­mas människornas relationer i sista instans av samspelet mellan medfödda krafter av driftsna­tur. En mer eller mindre expli­cit konsekvens av detta blir då att slutsatser dras utifrån ett gan­ska smalt spektrum - vad gäller variation - av determinerande biologiska modeller.

Här ser vi således den döljande funktion som blir följden av det i driftsperspektivet in­kluderade ideologiska antagandet. Driftsbegreppet - som grund för en teori om själslivet - funge­rar som epistemologiskt hinder vid utarbetande av en be­greppsappa­rat, vilken tar i beaktande dels relationen sam­hällsstruktur - själs­liv, dels analyserar de processer genom vilka individen/subjektet samhälleligt formas.

Det är ingen tillfällighet att psykoanalysen som begreppsram och institutionaliserad prak­tik har ställts i tjänst hos de här­skande klasserna. Psykoanalysens synsätt har möjliggjort en konvertering till en reformistisk antropologi - en alternativ antropologi till den som marxismen fört fram. De element av avslöjande som inklude­ras i psykoanalysens pro­blemställning samt vikten av att formu­lera ett begrepp om det omedvetna kom att föra in ett mått av kluvenhet när det gällde att vär­dera dess schema. Detta kom också att utgöra ett hinder för dess kritiska potential. När man utvärderar den analytiska praktiken, som den idag utvecklats inom de institutioner som använder sig av den, är det berätti­gat att karaktärisera den såsom varande en av de former av indi­vi­dualism som befräm­jar en passiv anpassning. Som ideologiskt instrument verkade den analytiska ortodoxin - "mer freudiansk än Freud" - för att bakom en komplex systema­tisering dölja de förut­sätt­ningar som gäller för individen/subjektets tillblivande.

Socialpsykologins postulat

Som vi redan nämnt implicerar postulerandet av socialpsyko­login - en vetenskap under konstruktion - en ny problem­ställning. Själslivets problem framställs med andra ord uti­från nya pre­misser. Utgångspunkten utgörs av hypotesen att det existerar en dialektisk relation mellan individen/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis.

Gramsci menar att "människan i allmänhet" och "den mänskliga naturen" utgör en abstrak­tion. Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänskligt. Män­niskan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig konstruktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan formas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor.

När man uttrycker att "individen/subjektet är en varelse med be­hov som endast tillfreds­ställs samhälleligt i relationer som är de­terminerande" (Pichon Rivière 1971) samt att "indivi­den är produ­cerad i en praxis och att det i denne inte finns något som inte är re­sultatet av en inter­aktion mellan individer, grupper och klasser", så gör man i konsekvens med detta också gällande:

1) Att de psykiska processerna är uttryck för en dialektisk re­lation mellan indivi­den/subjektet och yttervärlden eller - kan­ske mer strikt uttryckt - mellan behoven och yt­tervärlden. Vi­dare att yt­tervärlden fungerar determinerande för själslivet i egenskap av re­pertoar av möjligheter och förutsättningar för såväl behovets utveckling som tillfredsstäl­lande.

2) Formulerandet av ett aktivt anpassningskriterium skisse­ras. I detta hävdas att assimile­ring av det verkliga samt dess omvandlande - den ömsesidiga modifieringen indi­vid/subjekt-kontext i en dialektisk relation - blir utvärderingsparameter vad beträffar bete­endets kvalitet. Kommunikations- och läro­processerna hierarkiseras härvid.

3) Hanterandet av objekt och yttervärld hierarkiseras. Detta leder till formulerandet av förbindelsestrukturbegreppet, vilket beaktar individen/subjektets relation till världen. Denna re­lation har två dimensioner - den intersubjektiva och den in­trasubjektiva.

4) Som konsekvens av dels hierarkiseringen av objekt och yt­ter­värld, dels ifrågasät­tandet av driftteorin och de i lustprin­cipen innefattade idealistiska elementen, föreslås en omfor­mulering av de hypoteser som rör den omedvetna fantasin. Denna ses istället som uttryck för behovet och för de varia­tioner i den inre förbindelsen som uppstår i relationen behov-yttervärld.

5) Genom att de yttre villkoren får en determinerande karak­tär när det gäller själslivet kommer också hypotesen om den betydel­sebärande karaktären i den omedvetna fantasins och det störda beteendets innehåll att omformuleras. Utifrån detta föreslås en psykoterapi vid psykoser (schizofreni). Vi­dare ett perspektiv på psykisk sjukdom som något ur pato­logiska interaktionsprocesser emergerande (ett tecken) och där den sjuke är ett språkrör.

6) Grupp­terapeutiska (familjegrupp) tekniker formuleras vilka - vare sig de opererar inom dimensionen det gruppfantiserade eller i samspelet mellan omedvetna fantasier som varje gruppmedlem har beträffande sig själv och andra (beaktandet av den dialektiska relationen mellan inre värld och yttervärld) - leder till framläggan­det av en teknik för att skapa ett möte mellan fantasin och de verkliga interaktionsprocesserna; mellan fantiserad och verk­lig grupp. Detta får som följd att man lär av verkligheten, att ång­esten omfördelas etc.

Som nämnts befinner sig en psykologi med utgångspunkt i dessa premisser un­der konstruktion. Ovanstående antagan­den gör det möjligt att inte bara omvärdera vad psykoanalysen kommit fram till. Vi är även intresserade av att undersöka de "antaganden som uppstår" i vardagslivet. Denna problem­ställning avgränsar och styr såväl Skolans uppgift som pro­duktion. Det är till denna uppgift vi hälsar medlemmar till Institutionen.

Bibliografi:

Freud: Los instintos y su destino. Esquema del Psicoanálisis (Drifterna och deras öde. Schema över psykoanalysen). Såvitt jag vet finns inte detta översatt till svenska. Jag har försökt komma underfund med titeln på tyska och engelska. Mitt för­slag är Triebe und Triebschicksale (1915)/Instincts and Their Vicissitudes SE XIV.

Laplanche & Pontalis: Psykoanalytisk ordlista (Vocabulario de Psicoanálisis)

Mao Tse tung: Om motsättningar.

V I Lenin: Om dialektik (Materialism och empiriokriticism)

M Klein och andra: Utvecklingar inom psykoanalysen. (Desarrollos en Psicoanálisis)

L Althusser: Att läsa Kapitalet

A Sercovich: Kurs i epistemologi (Curso de Epistemología)

A Gramsci: Antologi.

Artikeln från "Actualidad Psicológica No 133, Junio de 1987" sid 4-5.