Den position Pichon intar i början av 70-talet återspeglas i nedanstående intervjusvar, vilket också berör hans politiska uppfattning.
Av Enrique Pichon-Rivière
Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp - räknas till klasskampens yttringar förutsatt att ett revolutionärt dialektiskt tänkande uppstår vilket ifrågasätter modellerna för tänkandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. Nya kunskapsformer tenderar däremot att omfatta tänkande, känsla och handling. De inbördes sambanden mellan dessa har systematiskt gömts undan och fördunklats av den härskande ideologin. …
Vad beträffar mitt eget specialområde lägger jag märke till denna kamp genom en begynnande teoretisk revolution. Denna karaktäriseras av sättet att närma sig det problematiska förhållandet mellan den socio-ekonomiska strukturen och själslivet - en utforskning av hur ideologierna genom socialisationsprocesser verkar i det omedvetna. Jag talar om en begynnande revolution i och med att det fram tills nu handlat om att finna en lämplig ram att behandla problemet inom; med andra ord befinner sig fortfarande socialpsykologin som disciplin under uppbyggnad.
På psykologins område - och här slår den härskande ideologin igenom kraftigt - rör den största bristen kriterierna för hälsa och sjukdom
Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revolutionär - för att besvara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar motstånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen/subjektet ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etableras till en annan människa …
Om terapeuten blandar samman uppgiften med förarbetet går han in i sjukdomsspelet och agerar i detta. Terapeuten kan komma att gripa sig an med förarbetet - på grund av eget motstånd mot att 'bli medveten' om målet, ett ideologiskt motstånd vilket lägger hinder i vägen för behandlingen - och hamnar därvid i ett lögnaktigt förhållningssätt till det som utgör uppgiften …
Att gå in som agent i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes direkta grupp av närstående genom att under loppet av denna gemensamma uppgifts förlopp åstadkomma en större förmåga att kritiskt lära av och att påverka verkligheten. 'Boten' består inte i en passiv anpassning - urskillningslös vad gäller normer och värden - utan i att nå en annan nivå, en där man avlägsnat sig från anklagelser och den kritik som - implicit - finns i det avvikande beteendet (sjukdom).
Det handlar om att etablera en ömsesidigt påverkande dialektisk relation med omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi använder oss av. …
Vad beträffar hur samhällskriser påverkar den analytiska situationen skulle jag vilja svara med en fråga: Hur skulle de kunna undvika att påverka? De finns närvarande vare sig terapeut och patient är medvetna om det eller ej …
Den sista frågan slutligen gäller hur psykoanalysen bidrar till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett missförstånd som kan få vådliga konsekvenser: Även om varje mänsklig handling är en politisk handling, så görs inte en samhällsrevolution med psykologin som utgångspunkt (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).