Pichon-Rivières tänkande om Greve Lautréamont, asylkonst, skapande etc.

Vid sidan av Pichons psykiatriska verk­samhet finns ett stort intresse för konst, poesi, musik, fotboll etc. Man kan här inte förbigå hans intresse för den franske 1800-talspoeten Greve de Lautréamont - författare till "Maldorors sånger". Pichon känner ett slags släktskap med dennes livsöde. 1946 ger han ut ett verk om Lautréamont betitlat Lo siniestro en la vida y en la obra del conde de Lautréamont (”Det kusliga” i greve Lautréamonts liv och verk). I analysen av denne använder han sig av ett begrepp som Freud 1913 ägnade en essä - Das Unheimliche (ungefär "det kusliga"). Det handlar om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga - något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända. I sin framställning refererar Pichon dels till Freuds framställning av das Unheimliche, dels till egna nya aspekter.

Enligt Freud är ”det kusliga” det speciellt skrämmande som förknippas med sedan länge välkända och familjära företeelser ... det handlar uppenbarligen om en mycket komplex känsla - fylld med olika nyanser. Freud exempelvis insisterar på att man bör skilja mellan det kusliga som det visar sig i verkligheten, det vill säga i livet, och det kusliga som är fantiserat eller känt i fiktionens form. Därigenom kommer han fram till en slutsats som kan ses som paradoxal: mycket av det som i det verkliga livet framstår som kus­ligt får inte samma innebörd i konsten. Dessutom förfogar fiktionen över större möjligheter att framställa olycksbådande effekter. Den förfogar över medel som inte finns i vardagen. …

Vid analysen av det kusliga bör man vara medveten om inte bara begreppets vidd, utan också om den mångfald medel genom vilka den känslan kan väckas ... Exempelvis finns uppskjutandets teknik, det vill säga att ända till det sista ögonblicket undvika en avgörande förklaring till en händelses bakomliggande orsak - och därigenom uppnås det kusliga. Inom filmen var det Hitchcock som introduce­rade tekniken och då framförallt i filmen "De 39 stegen" …

Ytterligare en allmän observation är att det kusliga uppstår varje gång gränserna mellan det overkliga och det verkliga för­svinner. …

Vad beträffar händelser förknippade med livet och omständig­heter kring sökandet efter fakta, så uppenbarar sig det kusliga här relaterat till det som övervunnits; det vill säga att denna känsla dyker upp ur upprepningen av något välbekant. Den framträder som manifestation av den övervunna animismen …

Den kusliga karaktär som uppstår genom mörkret, ensamhe­ten och tystnaden, kommer sig av att dessa tre tillstånd har ett djupt samband med det lilla barnets ångest, vilken aldrig helt försvinner. Det är en situation som i grunden är relaterad till beroende och barnets sökande efter skydd (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

Vad gäller Lautréamont-studien ser Pichon - i likhet med andra egna undersökningar - den som ett sätt att komma över en egen ångest. Denna ångest gör bland annat att han inte på länge publicerar verket om Lautréamont - trots att han blir färdig med det redan 1946 och betraktar det som bland det viktigaste han skrivit.

Das Unheimliche som begrepp får betydelse för Pichon i hans analyser av det konstnärliga skapandets mekanismer.

Upptäckten av det flytande i övergången mellan dröm och va­kenhet - närvarande i de myter som var mina följeslagare i barndo­men samt i de poem som vittnar om mina första skapande an­strängningar, vilka influerats av såväl Lautréamont som Rimbaud - kom mig att allt ifrån tonåren ha en dragning åt det kusliga (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Han utgår från att ett konstnärligt objekt är något som skapar en es­tetisk upplevelse hos betraktaren - en upplevelse av det fantas­tiska, men samtidigt med underliggande ångestkänslor och en rädsla för det skrämmande och döden. Överhuvudtaget är varje konstutövning ett slags neuros vars dynamik tar sig uttryck i ska­pande. Den djärvt nyskapande konstnären har förmågan att så att säga hänga ut över avgrunden, se vad som finns där och att sedan återvända för att beskriva vad han sett.

Pichons uppfattning om Lautréamonts verk "Maldorors sånger" är att det bär med sig en känsla av det kusliga. Inom bildkonsten ser han exempelvis Picasso som en representant för de konstnärer, vilka i sina tavlor framkal­lar nyanser av det kusliga. Picasso uppnår denna effekt genom den komplexa "stympning" som finns närvarande i hans bilder). I en essä om Picasso från 1944 Picasso y el inconsciente (Picasso och det omedvetna) uttrycker Pichon detta förhållande:

(Picasso) gör framsteg i den meningen att han gradvis - i etapper - i sina verk närmar sig det djupaste och mest regredierade av sitt omedvetna. Men det föreligger en djup skillnad mellan den psyko­tiske och geniet. Denna skillnad består i att den sistnämnde inte du­kar under för trycket från sitt eget omedvetna i och med att han är kapabel att ge uttryck åt det. Geniet som projicerar sin känsla över på duken lever och tar del av vuxenvärlden. Han har sitt förflutna och sin nutid ... Det är tveklöst så att den mängd konstverk Picasso ska­par är priset som betalas för att behålla den psykiska jämvikten (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

Konstprodukterna har sitt ursprung i en (skapande) process som åter sätter samman delar av något som nyss varit sönderdelat. I den processen använder man sig av en specifik teknik. Allt beror på hur man sätter samman bitarna och vilken mening man söker i dem. Det är som om det vore ett puzzel. När processen - eller rörel­sen - siktar mot helheten (och därvid har en dialektisk spiralform som är utvecklande och ej stereotyp) uppkommer skapandet.

Det finns i skapandeprocessen ett skede när något, som ännu bär kvar i sig tecken på en föregående förstörelse, upptäcks - eller hit­tas av en slump - och därvid blir belyst. För att kunna återskapa det nyss upptäckta behöver konstnären besitta en instrumentell färdighet, det vill säga det som karaktäriserar hans konstnärliga jag. En förbindelse (se i annan text på hemsidan om "förbindelse"-begreppet) skapas till ett objekt, vilket genom bearbetning förvandlas till ett estetiskt objekt.

Den estetiska upplevelse, som inställer sig och erfars av åskå­daren, uppstår när ett objekt (konstverk) för denne fungerar symboliskt som ett medel att tillfredsställa sina omedvetna känslomässiga behov (fantasier). Det handlar här om en upp­täckt; i realiteten alltid om en återupptäckt av ens omedvetna fantasier genom det estetiska objektets form och innehåll - som en spegelreaktion. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

Förbindelsen har att göra just med konstnärens speciella temperament och karaktär. I verket återspeglas förbindelsen i konstnärens sätt att anpassa sig till världen och att få den begriplig. Därvid återspeglas en verklighet som dels är konstnärens egen, dels kan kännas igen av andra människor.

Det ursprungliga och primära objektet - utspritt och fragmenterat - repareras av konstnären. Varje fragment från den tidigare helhe­ten genomgår en fullständig metamorfos och bildar en ny form som väntar på att bli gestaltad. Den symboliserar livets triumf över dö­den och hälsans triumf över vansinnet. Det är på så sätt det kus­liga omvandlas till det fantastiska. Sistnämnda innebär här att det kusliga övervinns. Den därigenom uppkomna syntesen formar en ny struktur allteftersom de motsatser som tidigare fanns i den skapande situationen upplöses.

Genom att gå vidare utifrån Freuds studier kunde jag i den estetiska känslans bas knyta samman något fundamentalt - känslan av det fantastiska länkad till upplevelsen av det kus­liga. Med andra ord utgör det fantastiska - via komplexa psy­kiska processer - en bearbetning av upplevelser av destruk­tion, död och det kusliga. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

När en konstnär lyckas reparera objektet och får det att uppstå i en ny form har även den paralyserande konflikt han dittills befun­nit sig i övervunnits. Utvecklingen sker i en konstant rörelse med omväxlande slutna situationer (konfliktsituationer) och öppna si­tuationer (där konflikterna lösts). En verklig konstnär lyckas såle­des i sitt verk genom en medveten bearbetning av den omedvetna närvaron av det kusliga i existensen överföra en sär­skild verklighet av harmoni och rörelse (med väl definierad plan och strategi) till åskådaren.

Pichon ser konsten och vetenskapen som två vägar att utforska och avtäcka verkligheten. I konsten kan man leka med objektet, förändra det och återuppbygga det. Det är också en lek där man gör upp med lidandet. Varje äkta konstnärlig process har som grund reparationsimpulsen och etablerandet av ett integrerat inre objekt. Pichon tolkar härvid konstnärlig verksamhet som en repa­rativ handling. Det viktiga är att ett nytt objekt uppstår, vilket kan begrundas av andra människor. Konstobjektet framkallar en estetisk upplevelse och framstår som något helt och avslutat. Pichon framhåller att den så kallade friske konstnären i sin pro­duktion når fram till en verklig helhet. Han sätter åter samman det som han dessförinnan sönderdelat. I sin verksamhet lär han sig nytt, hans uttryckssätt och stil bär i sig förändringsmöjligheter och han förmår se sitt eget verk som en produkt av den egna verk­samheten. Därigenom får konstnärens uppgift en verklighetsan­knuten prägel.

Pichon ser kreativitet och galenskap som två alternativa vägar i en krisssituation. I det första fallet innebär det en förmåga att på­verka inre och yttre verklighet. I det senare fallet kan inte verklig­heten påverkas. Istället träder vansinnets förvrängningsmeka­nismer in som ett slags kontroll. Sjukdomsfasen varar så länge det primära objektet är upplöst och kommunikationen med omvärlden störd. Man kan se detta förhållande avspeglas hos sjuka konstnä­rer, vars verk från friska perioder jämförs med verk från sjuka pe­rioder.

Upptäckten - den skapande akten - svarar mot en mekanism genom vilken individen (subjektet) undviker det inre kaos, som är resultat av den grundläggande depressiva situationen. På så sätt uppenbaras relationen mellan skapande och vansinne i och med att den skapande i sitt verk - trängd av sin inre fragmenterade värld stadd i upplösning - söker få sina positiva förbindelser till världen att åter framträda (Pichon-Rivière, E. Psicología de la vida cotidiana (Vardagslivets psy­kologi) (i samarbete med Ana Pampliega de Quiroga). Buenos Aires: Edicio­nes Nueva Visión, 1985).

En skillnad mellan den normale och den sjuke konstnären är att den skapande processen hos den förstnämnde framträder i kontrollerad och till­fällig form, medan den hos den sistnämnde är mer automatisk, permanent och på sätt och vis mer tvingande. Konstnären tycks då vare sig söka en publik eller kommunicera. Hans uttrycksformer förblir stela och han söker reparera det objekt som förstörts under depressionen.

Under dessa förhållanden handlar det således mer om en sluten cirkel eller ett slags labyrint där man alltid kommer tillbaka till samma punkt - där aktiviteten antar en stereotyp karaktär. Uttryckt i Pichons termer har en hämning eller fobi inträffat inför det öppna fältet i spiralens nästa cykel (se nedan om begreppet "dialektisk spiral"). När det handlar om en "sjuk" eller "alienerad" konstnär kan man se en distansering, vilken i form av förvrängning tunnar ut lidandet. Konstnären kommer härigenom på sätt och vis att frysa ner objektet. Oklarhet, stereotypier, brist på dynamik och föränderlighet, samt kaos istället för helhet prä­glar då verket - och de utspridda delarna återskapas inte till en helhet.

Pichon skiljer den normala konsten från den så kallade patologiska, vilken han kommit mycket i kontakt med i sitt arbete på mental­sjukhuset. Den senare konsten är stel och livlös och återspeglar på sätt och vis den hämning och passiva verklighetsanpassning som de psykiskt sjuka karaktäriseras av. Den alienerade eller patolo­giska konsten förblir isolerad i motsats till den avantgardistiska med vilken den i och för sig företer likheter. Budskapet i den är in­dividuellt, mycket förvrängt och saknar i allmänhet åskådlighet. Pichon menar att det överhuvudtaget är en ganska liten del - 2 % - av patienterna på institutioner som utövar en skapande verksam­het.

Man kan i den så kallade asylkonsten - och då speciellt hos de schi­zofrena - se vissa karaktäristika i uttrycksformerna: en blandning av hopfogade teckningar och texter, övergångar mellan teckningar och skriven text, en tendens att fylla ut tomma utrymmen, att "tränga ihop", närvaron av stereotypier eller upprepningar med en stelhet som tar sig många olika uttryck, en stor mängd symboler, ornamentala motiv, dominans av profiler gentemot figurer sedda framifrån etc. Dessa patienter återvänder till arkaiska uttrycks­sätt och döljer nedbrytandet av banden till världen. Det är just oförmågan till kontakt och kommunikation med andra som är ut­märkande för de schizofrena och i deras konstnärliga produktion kan detta märkas bland annat genom avsaknaden av mimiska ut­tryck hos figurerna. Det är sällan man stöter på mänskliga ansik­ten som är förståeliga. Detta beror dock inte på brister vad gäller konstnärlig eller teknisk förmåga, inte heller på att patienterna inte skulle kunna känna igen uttrycken hos andra. De är snarast oförmögna att återskapa dem genom teckningar. Ansiktsuttryckens tomhet överensstämmer med den allmänna störning som dessa patienters kontakt med verkligheten präglas av. Konstverket avspeglar mer förbindelsen mellan den sjuke och sjukdomen. Hos den normale riktas det mimiska uttrycket mot en annan person i syfte att nå kontakt - medan hos den sjuke denna kontakt är störd, vilket försvårar kommunikationen. Uttryckt på detta sätt blockerar och förhindrar sjukdomen vägen till livet. Det finns emellertid skillnader mellan hur den neurotiske och den psy­kotiske förhåller sig. Den psykotiske söker hela tiden återskapa banden till världen. Neurotikern är inte upptagen med detta i och med att han inte dragit sig tillbaka lika mycket från världen. När det gäller den neurotiske är gränsen till den normale mycket diffu­sare.

Pichons uppfattning är att den patologiska konsten trots allt tillhör en av de kategorier för det fiktiva från vilka de stora fantastiska produk­tionerna framspringer, det vill säga myter, religioner, konst, dröm­mar, delirier etc. Han menar att det vid sidan av existerande formmässiga skillnader finns allmänna lagar vilka reglerar såväl strukturer som teman och dynamik i dessa produktioner.

ECRO. Av Sören Lander

I Pichons koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. En grundprincip i det som kallas dialektisk materialism utgörs av tanken att det är människans vara som determinerar hennes medvetande och inte tvärtom. Praktiken uppfattas som en process i vilken människan - en materiell varelse - påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Man går från levande betraktelse (av fenomen) till abstrakt tänkande (teori) och därifrån till praktiskt handlande. Det abstrakta tänkandet måste härvid oupphörligen återvända till verkligheten, gripa tag i den och - genom fenomenen - nå lagarna, de ”objektiva väsendena”. Det abstrakta tänkandet och begreppen, som följer härav, kommer på så sätt att återspegla det väsentliga och inte det skenbara - vilket är något annat än en enkel återspegling via sinnesintrycken. Genom detta handlande når människan ett visst resultat vars betydelse dessutom måste inses.

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

I prologen till sin bok El Proceso Grupal tillämpar Pichon konceptet ECRO på sig själv i syfte att teckna en bild av hur han själv formats av såväl sina livserfarenheter (det infrastrukturella) som de teorier (det ytstrukturella) han tillägnat sig. Dessa senare kan sägas innefatta tre stora områden: samhällsvetenskaperna, psykoanalysen och socialpsykologin. Här finns namn som Freud, M. Klein, G. H. Mead, K. Lewin, Marx, Moreno, Piaget, Sartre, H. Lefebre, Fairbairn, Bachelard, Bateson, W. Reich, Sullivan etc. Utifrån Pichons dialektiska uppfattning är detta ECRO ett öppet system i dialog inte endast med andra teoretiska synsätt, utan också i förhållande till praxis (vilket är ett begrepp som betonas).

När vi säger "schema" talar vi om en helhet av kunskaper som ar­tikulerats. Och vi förstår "begreppsligt schema" som de system av idéer vilka uppnår en bredare generali­sering. De är mer eller mindre generella synteser av satser vilka bestämmer de förutsätt­ningar en­ligt vilka de empiriska fenomenen hör ihop. Schemat är en samling kunskaper som styr riktningen för såväl arbetet som undersök­ningen.

En psykologisk under­sökning - eller vilken som helst ve­tenskaplig uppgift - utan ett adekvat begreppsligt sys­tem skulle vara blind och ofruktbar. Upptäckter möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen som undersöks. Det handlar alltså om i vil­ken grad en hypotes är adekvat.

Sammantaget är ett begreppsligt schema en arrangerad samling allmänna begrepp vilka tillåter ett adek­vat närmande till ett bestämt objekt. På så sätt underlättas mö­tet med den konkreta situa­tion som ska undersökas eller lösas. Av den anledningen säger Kurt Lewin: "Det finns inget mer praktiskt än en bra teori".

Det är viktigt att understryka att även om man i vissa vetenskaper, genom ett exklusivt hanterande av begreppsliga scheman, kan nå fram till vissa - via senare experiment - ve­rifierbara upptäckter, så kan man även genom direkta observationer upptäcka fakta som ej innefattas i det begreppsliga schemat. Detta nödvändiggör en korri­gering av det be­greppsliga schemat. På liknande sätt implicerar förstnämnda exempel att det har bekräf­tats. Med andra ord är det alltid nödvändigt med en prövning mot verkligheten

Vetenskapen - och socialpsykologin som en del av den - är en sam­ling observationer som ordnats genom och mot ett begreppsligt schema som är öppet för såväl rektifikatio­ner som ratifikationer. Det är detta som gör vetenskapen dynamisk …

När väl det begreppsliga schemat är utarbetat är dess överförbarhet snabb och lätt; det vill säga det begreppsliga schemat är möjligt att lära sig och att göra användbart …

Man kan säga att ECRO är en modell. Nu har ju den vetenskapliga modellen definierats som 'en förenkling eller approximering av de naturliga fakta som studeras och den har genom sitt logiska bidrag berikat förståelsen av dessa fakta'; annorlunda uttryckt är mo­dellen ett instrument som genom analogier möjliggör vår förståelse av vissa realiteter. Man kan också säga att modellen är ett instrument för att kunna dra lärdom av verklighe­ten. Med ett exempel taget från Levi-Strauss skulle man kunna säga att de sociala relatio­nerna är det råmaterial utifrån vilket man konstruerar en modell med syfte att göra dolda aspekter av den observerade verkligheten manifesta och på så sätt berikande perspektivet …

ECRO utgör en modell i kraft av sin karaktär av instrument för att lära av verkligheten. ECRO är då ett instrument för att kunna dra lärdom från den sektor av verkligheten vi fö­resatt oss att studera, ex­empelvis interaktionen. Som modell möjliggör den förståelse av varje särskilt faktum med utgångspunkt i ett ordnande eller en arti­kulering av allmänna begrepp (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Den referentiella aspekten i ett ECRO pekar mot det område av verk­ligheten man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller begreppsliga - motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken. Ett ECRO måste vara förän­derligt i sådan mening att man på grundval av nya erfarenheter kan ändra det som är orik­tigt i schemat. Ut­tryckt på ett mer filosofiskt sätt förändras varje a posteriori i situation A till ett a priori i situation B (a priori = obero­ende av erfarenhe­ten; a posteriori = beroende av eller grun­dad på erfarenheten). Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter.

Pichon understryker dels att man inte bara kan ta över någon an­nans ECRO, dels att ett ECRO bör vara förändringsbart - inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig, utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Hela denna process har för öv­rigt mycket att göra med Pichons syn på be­greppet "anpassning".

Aktiv realitetsanpassning och förmågan att lära är oskiljak­tigt förenade. Den friske indi­viden/subjektet förändrar - i den ut­sträck­ning han förstår och omvandlar objek­tet - samti­digt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara ut­gångs­punkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiral­process. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdomar av verkligheten ge­nom att möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt. I den utsträck­ning denna väg följs genomgår kommunikationsnätet en kontinuer­lig modifie­ring. Endast på så sätt är det möjligt att ut­veckla ett tän­kande för­möget till såväl dialog med en annan män­niska som till att kunna möta förändring (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det anpassningsbegrepp Pichon använder sig av har en aktiv och föränderlig ka­raktär. Det är motsatsen till den "passiva an­passning" som många behandlingsinsatser inskränker sig till. Den människa som aktivt an­passar sig till sin omgivning ses av Pichon också som en förändringsagent. Genom att påverka sin omgivning bidrar denna person till att förändra sig själv i ett dialektiskt växel­spel mellan individ och miljö.

"Den operativa gruppen" som begrepp är direkt kopplad till ovan­stående tän­kande. Man konstruerar i en sådan grupp ett gemen­samt ECRO (i och med att processerna "lära" och "lära ut" utgör en hel­het). I en operativ grupp utvecklas lärandet och kommuni­kationen genom att man vid ut­formandet av ett gemensamt ECRO på ett framåtsyftande sätt söker ta itu med en uppgift - vare sig denna är av lärokaraktär eller har mer av be­handling över sig.

Jag betecknar en grupp som operativ när den siktar mot ett bestämt mål i syfte att förstå och orientera sig i förhållande till detta. För övrigt är den operativa gruppen vårt in­strument för att komma fram till en praxis ... Min utgångspunkt är att varje förvirrat uppträdande uppkommer ur störningar i förmågan att lära - ur en låsning i förmågan att dra lärdomar av verkligheten. Den operativa gruppen är terapeutisk i den utsträckning den gör det möjligt att lära sig att tänka; att den genom samarbete och komplementaritet i verksamheten övervinner svårigheter att ta till sig kunskap ... Terapi är dock inte den primära målsättningen för den operativa gruppen. En del av dess konsekvenser kan emellertid ses som tera­peutiska utifrån hur de ger individen verktyg att bättre klara av verkligheten. Den operativa gruppen - som teknik - hjäl­per till att lösa upp varje individs inre svårigheter - låsningar och grubbel - och blir dialektisk genom en praxis i vilken innefattas klargörandet av motståndet mot den förändring som det innebär att dra lärdom. Som vi sagt ger den dialektiska lös­ningen verktyg för att kunna möta denna nya situation ... Man kan också uttrycka det som för att kunna vara grupp - terapeu­tisk eller operativ - krävs ovillkorligt att man koncentrerar sig på grundtanken - att vara ska­pande (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Det som skiljer konceptet "operativ grupp" från andra gruppkoncept är inte så mycket dess psykoanalytiska (och systemteoretiska) drag som dess poängterande av den komplexa dialektiken mellan teori och praktik. Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer viktiga för lärandet och hinder som försvårar ett sådant. Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar detta koncept skillnaden mellan grupperfarenheten och det (teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema.

Lärande, kommunikation, förändring och Uppgiftskonceptet. Av Sören Lander

”Lärande” och ”kommunikation” utgör två nyckelbegrepp i Pichons syn på såväl psykisk sjukdom som psykoterapi. Vid psy­kisk sjuk­dom är dessa förmågor störda. Kommunikationsbehovet ses av Pichon som det mest primi­tiva och tvingande hos människan. Detta perspektiv på kommunikationens vikt uttrycks såväl i form av drömmar som i de kommunikationssvårigheter exempelvis au­tism återspeglar. Förbindelsen el­ler kontakten med den andre är det centrala syftet såväl i proces­sen att närma sig som i att dra sig undan.

Psykoterapin söker öka patientens förmåga till att lära och kom­municera genom att skapa större möjligheter att hantera de två grund­läggande ångest­former - rädsla för förlust av objektet och rädsla för attack från ett förföljande objekt - som aktiveras när en män­niska i sin personlighetsut­veckling går från en fastlåst "gam­mal" situation till en föränderlig "ny" situation. Ett positivt ut­fall av denna process innebär att en tidigare sluten ond cirkel bryts och att det istället upp­kommer en progredierande dialektisk spiral­rörelse, där förmågan att - genom ökad kommunikationsför­måga - as­simi­lera nya kunskaper domine­rar (48). Vad Pichon i sin syn på lärande pekar på är att kunskapshindret inte är så mycket epistemo­logiskt som epistemofiliskt, det vill säga att det snarast rör sig om ett omedvetet hinder att närma sig viss kunskap (49). Genom att lösa upp omedvetna hinder, som blockerar lärandet, öppnas också möjligheter till en personlig utveck­ling - ett kritiskt ställningsta­gande till såväl sitt eget liv som till om­givningen (50) och därmed innebärande förändring.

"Förändring" och rädslan för en sådan utgör därmed ytterligare ett tema i Pichons tan­kevärld. Motstånd mot förändring har till syfte att un­danröja de källor till ångest som upplevs när något börjar förän­dras. Såväl individ som samhälle konfronteras därvid med den rädsla som uppstår när något grundläggande existentiellt störs - rädsla för att redan etablerade strukturer (inom människan) förlo­ras och rädsla för att förlora den anknytning till samhället som är föreskriven genom normer och anpassningsmönster. Förändringen innebär förlust och genererar djupa osäkerhetskänslor, vilka i sin tur framkallar eller ökar fenomen som isolering och ensamhet - och detta framförallt genom att känslan av att tillhöra en bestämd grupp i samhället går förlorad.

Aktiv realitetsanpassning och förmågan att lära är oskiljak­tigt förenade. Den friske indi­viden (subjektet) förändrar - i den ut­sträck­ning han förstår och omvandlar objek­tet - samti­digt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara ut­gångs­punkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiral­process. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdomar av verkligheten ge­nom att möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt. I den utsträck­ning denna väg följs genomgår kommunikationsnätet en kontinuer­lig modifie­ring. Endast på så sätt är det möjligt att ut­veckla ett tän­kande för­möget till såväl dialog med en annan män­niska som till att kunna möta förändring (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

För mig är neurosen i alla dess former länkad till en läro- och kommunikationsstörning varvid det finns en oförmåga att lösa upp förändringsmotstånd. På så sätt kan terapi definieras som en omlärningsprocess; att man tar till sig nya lärdomar varvid man uppnår en anpassning när väl de situationer som göder förändringsmotståndet löses upp. (Föreläsning om reflexologi etc (1966) av Pichon-Rivière E. /tillgänglig på Internet)

Förändring innebär också att träda in i en ny situation. Individen har lämnat sin tidigare stereotypa tillvaro och upplever nu - när något nytt uppträder - en rädsla för att bli attackerad. Rädslan för attack har att göra med en känsla av att inte vara tillräckligt rustad för att kunna handskas med den nya situation som uppenbarar sig.

Under sin barndom möter Pichon situationer som har direkt med natu­ren och människans utsatthet att göra. Han upplever över­svämningar, och dessa ger honom de första erfarenheterna av vad en kollektiv panik­reaktion kan innebära och hur den avspeglas i människans förmåga att hantera en ny och förändrad situation. Många år senare skriver han (i artikeln Inundados: Las reaccio­nes psicológicas ante el desastre) på temat psykologiska reaktio­ner inför olyckor.

I den analysen gör jag gällande att motstånd mot förändring utgör kärnan i den attityd som intas av den katastrofdrabbade. Förändring är nödvändig för att kunna handskas med den nya situ­ation som uppstått - och inte på grund av samhället utan på grund av naturen ... Beroende på rädsla för den förändring som krävs gör den katastrof­drabbade individen på alla tänkbara sätt motstånd. Han söker uppskjuta och till och med hindra flykt eller ut­rymning, dvs att lämna sitt hem. Under denna fas kan den olycksdrabbade faktiskt be­traktas som psykiskt sjuk, i och med att han visar upp drag och beteenden som är typiska för paranoikern ... Vid översvämningar och andra liknande katastrofsituationer upp­står panik som en situa­tionens andra fas -vi benämner denna 'effekt'. Genom sin betydelse framstår paniken som det mest fram­trädande vid sådana här händelser. Den kan orsaka värre konse­kvenser och större skador än den händelse som ger upphov till pani­ken ... Det karaktäristiska - och farliga - med paniken är dess förmåga att smitta. Som vi vet från bland annat vardagslivet har den orsakat oräkneliga olyckor och detta beroende på de handlingar som utlöses: tumult, blind flykt, och även mord, våldtäkter och annat ohäm­mat våld ... Panik kan karaktäriseras som en komplex helhet, vars grundläg­gande element utgörs av fruktan, bestörtning, rådlöshet samt brist på såväl kontroll som orientering (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Begreppet "uppgift" spelar en viktig roll i Pichons socialpsykologiska koncept. Det har som funktion att ge tillgång till överblick över det som framträder som problema­tiskt, patologiskt etc, och med syftet att utifrån den kunskapen dra upp en planering för att åstadkomma en förändring. Man kan härvid urskilja tre moment: förarbete, uppgift och projekt. Dessa utveck­las succesivt och de kan sägas inrymmas i varje situation eller uppgift som syftar till förändring av en människa (och/eller si­tua­tion).

I förarbetet identifieras de försvarstekniker som utgör motstånd mot förändring. Drivkraft bakom dessa är den ångeststegring som har att göra med rädsla för förlust och för att bli attackerad. Försvarsteknikernas syfte är att uppskjuta eller förhindra bear­betning av den rädsla, vilken - när den ökar - fungerar som epis­te­mologiskt hinder i "läsningen" av verkligheten. Som en följd upp­står en "spricka" mellan vad man kan kalla verklighet och vad som är fantasi. Vid exempelvis naturkatastrofer kan detta som resul­tat få att man inte kan ta till sig information om vad som hänt, om hur pass reell faran är och om hur man bör handla för att på bästa sätt klara sig.

Det motstånd som uppträder i förarbetsfasen kan te sig som ett "som om" - som om man verkligen tog itu med att lösa uppgiften. Detta "som om"-uppträdande har dock något ofärdigt, splittrat och dissocierat över sig. Att det förhåller sig så beror på att det finns en tendens att uppfatta delar som helheter. Manifesta och latenta delar kan inte integreras på ett helhetsskapande syntetiserande sätt. Försvarsmekanismerna blir till ett slags formelement i vilka såväl uppgift som projekt upplöses. Det man i denna fas kan ob­servera är olika sätt att undvika att ta itu med uppgiften.

När det handlar om terapi överväger överförings- och motöver­föringsprocesser mestadels under förarbetet. Om terapeuten då blandar ihop förarbete och uppgift, går han in i överföringsneurosen och agerar i denna. Därvid förvandlas uppgiften till förarbete. Vad som då sker är att terapeuten (som ett slags ideologiskt motstånd) värjer sig mot att ta itu med den specifika uppgift han har fram­för sig. Terapeuten undviker därvid det väsentliga - att ta sig an, att bli del av, att medvetandegöra sig samt att se framåt.

Överföring bör förstås som uttryck för omed­vetna känslor vilka, genom att tendera till stereotyp upprepning av tidigare situationer, leder till ett beteende som är karaktäristiskt för passiv anpass­ning. Denna återupprepning får genom häm­mande inverkan från de två grundläggande ångestformerna (rädsla för förlust och rädsla för attack) förändringsmotstånd och undvikande av smärtsam insikt till följd.

Det förnekande av tid och rum som gestaltas i överföringssituatio­nen framstår som en försvarsteknik när det gäller att värja sig mot förändring. I gruppsituationer kommer rädslan för förändring att ta sig formen av sabotage - att en progredierande utveckling stannar upp eller aldrig kommer igång. Detta kan iakt­tas på såväl den horisontella nivån (det gruppen har tillsammans eller den ge­mensamma nämnare som håller ihop den) som på den vertikala nivån (det som har att göra med varje gruppmedlems individuella livshistoria och som resulterar i att vissa i gruppen tilldelade roller accepteras).

Individens vertikalitet och gruppens horisontalitet får sitt uttryck i ”rollen” . Dialektiken individ-grupp och vertikalitet-horisontalitet blir begriplig genom att begreppet "språkrör" används. Genom sin individuella problematik tenderar en speciell person i gruppen att framträda som språkrör. Men i egenskap av just språkrör kommer han att bidra till att en speciell kvalitet i gruppen blir synlig - en kvalitet som berör de infrastruk­turella relationerna och som till sin karaktär är implicit. Den har dock beröring med alla de i gruppen ingående.

Det moment som innebär att man börjar arbeta med uppgiften be­står i bearbetning av den grundläggande ångesten - dess två for­mer (se ovan) - och den därvid alltmer synliga depressiva utveck­lingspositionen. Därvid blir det möjligt att närma sig kunskaps­objektet på grund av att det hittillsvarande stereotypa och dissoci­ativa mönstret bryts. Detta har dels fungerat som bromsande fak­tor när det gäller att dra lärdom av verkligheten, dels har det för­sämrat kommunikationsförmågan. Härvid ska man dock vara medve­ten om att överföring och motöverföring är närvarande i varje typ av interak­tion eller kommunikation. Och det är interaktionen - genom att vara just interaktion - som kommer att framkalla en situation som i sig implicerar att lära av verkligheten.

I uppgiften bearbetas således den depressiva positionen och därvid är det centrala att göra det omedvetna medvetet. Härvid ökar in­dividens överblick över sin situation. Han kan på ett bättre sätt finna sig tillrätta i tillvaron och genom att använda en lämpligare strategi i vardagen också åstadkomma förändringar - vilka i sin tur gör att situationen (vilken nu framstår som ny för individen) också förändras. Detta startar återigen den process i spiralform där det som nyss var en ny förändrad situation blir till utgångssituation eller -position för nästa varv i spiralrörelsen.

Vid övergången från förarbete till uppgift gör individen ett språng - den tidigare summe­rade kvantitativa mängden insight kommer att ge upphov till ett kvalitativt språng, vilket som följd ger en större förmåga att skilja ut sig som individ och därmed också till att se var gränsen mellan själv och andra går. Ett projekt formas, vilket innebär en mer realistisk framtidsplanering.

Kunskap som en ny situation implicerar kravet på aktiv reali­tetsanpassning eller med andra ord att indivi­dens (subjektets) för­bindelser omstruktureras. Varje läropro­cess el­ler handling för att på ett aktivt sätt anpassa sig till verkligheten implicerar med nöd­vändighet att förbindelsestrukturen och dittill­svarande former för realitetsanpassning förändras. I den här situ­ationen uppträder de ursprungliga rädslorna - rädsla för förlust av de tidigare förbindel­serna och rädsla för att bli utsatt för attack i den nya situation vil­ken individen (subjektet) ej känner sig ha verk­tyg för att kunna kon­trollera. Dessa ångestformer kommer - sammanvävda - att ta sig form i motstånd mot förändring. Motståndet manifesteras som nämnts i form av stereotypi och upprepning - något som är mot­satsen till den läroprocess som ska förstås som verk­ningsfull för­ändring.

Begreppen förarbete, uppgift och projekt är delar av vad som skulle kunna benämnas terapeutisk attityd. Vart och ett av dessa tre moment innefattar tanke, känsla och handling - vilket är cen­tralt i varje terapi. Härvid är det självklart att den modifiering som sker i situationen äger rum i båda riktningar - såväl i förbindelsen till som från individen/subjektet. Till syvende och sidst handlar uppgiftsbegreppet om att ha ett perspektiv som innebär att när individen (subjektet) betraktas, så betraktas även dennes relationer till andra och till situationen.

Pichon-Rivière och Förbindelseteorin. .Av Sören Lander

I

I en serie föreläsningar i mitten på 50-talet - återgivna i Teoría del vín­culo (Förbindelseteorin) som föreläsningar nedtecknade av Fernando Taragano - ger Pichon bland annat en beskriv­ning av sin syn på vad som äger rum i psy­koanalys eller psykote­rapi. Parentetiskt bör här nämnas att han vid det här laget har avlägs­nat sig från sin tidigare mer or­todoxa syn på psykoanalysen (vad gäller den påbörjade förflyttningen mot socialpsykologin märks den också genom att han avlägsnar sig från ett mer ortodoxt psyko­analytiskt uttryckssätt).

Sett med Pichons ögon är psykoanalys eller psykoterapi en läro­process - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Om man analyserar tänkandets två grundläggande mönster - det formella tän­kandet och det dialektiska tänkandet - så kan man säga att det först­nämnda har formen av en sluten cirkel, medan det sistnämnda inklu­derar språnget och omvandlingen. Via suc­cessiva övergångar från en sluten till en öppen cirkel växer då något annat fram. När exempelvis tera­peuten intervenerar i den tera­peutiska processen så utgörs den ideala situationen av att patienten ges en tolkning som för denne möjlig­gör en ökad insikt i den störning och det stillastående (i form av en sluten cirkel) som dennes tänkande befinner sig i. Med andra ord skulle en sådan klar­görande tolkning bidra till ett medvetandegörande av de omed­vetna motiv (epistemofiliskt kunskapshinder) som orsakar patientens ifrågavarande svårigheter att ut­vecklas (att öppna upp den slutna cirkeln).

Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan be­skrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse. Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar. Detta ut­görs av en interaktionssitua­tion mellan två personer. Allt bör be­traktas som en funktion av hela den relation som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rö­relse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förän­dringar inom det ge­mensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur på­verkar tillbaka.

En psykoanalys eller psykoterapi är enligt Pichons synsätt en pro­cess eller levande situation som etableras mellan två personer; analyti­kern/terapeuten och patienten. I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den an­dre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Denna tolkning är en funktion av vad som väcks inom terapeuten.

Terapeuten utför genom sin tolkning en "operation" i patientens psyke. Syftet är att klargöra något för såväl terapeut som patient. I tolkningen är tre processer verksamma:

1) att klargöra för tera­peuten vad som händer inom patienten;

2) att formulera en tolk­ning som klargör detta för patienten;

3) att klargöra det som hän­der mellan patient och terapeut i sam­spelet dem emellan.

I takt med att man blir medveten om processen i sig kan man sätta krafter i rörelse och förutse reaktioner. Man kan alltså för­utse situa­tioner inom det operationella fältet. Vad terapeuten såle­des gör - som en del av en dialektisk spi­ralsi­tu­ation - är att via en tolkning återlämna vad han ob­serverat till pa­tienten. I varje ögonblick och situation av denna spiral kan man tala om ett exi­stentiellt fenomenologiskt ögonblick. Det feno­meno­logiska momen­tet består i att uppfånga det existerande. Dess syfte är dock inte att endast nedteckna, registrera och återge fakta. Observation på det empiriska området "här-och-nu med mig" utgör det empiriska och dynamiska momentet i en psyko­te­rapi. "Här-och-nu med mig" är i realiteten ett "här-och-nu med mig som jag framträder" - och där­med ett "här-och-nu med mig" även utifrån det latenta innehåll jag bär med mig. De verktyg terapeuten använder sig av är dels rationell observation, dels fria associationer. Denna syntes mellan det rationella och det irratio­nella formar en hypo­tes om detta speciella ögonblicks latenta skeende.

Terapeuten närmar sig patienten med ett informellt schema (se nedan om ECRO), vil­ket används som ett slags modell för att söka förstå vad det är som händer. Detta schema bör emellertid vara dynamiskt i den me­ningen att det måste vara öppet för förän­dringar allteftersom ny information påverkar dess användbarhet. Förändringar som bidrar till omvandling eller nedbrytande av schemat framkallar ångest hos terapeuten genom att förlusten av vissa referenspunkter handikappar dennes operationella förmåga.

För att kunna arbeta på ett bra operatio­nellt sätt använder tera­peuten sig inte endast av sitt schema utan även av sina känslor. När således analytikern analyse­rar någon bör han också känna att han ana­lyserar sig själv och att han använder in­strument - sina inre objekt - vilka härrör endast från honom själv.

Det är viktigt att använda sig av ett referentiellt schema som man själv utarbetat och att inte bara ta över någon annans. När man korrigerar sitt schema bör detta ske med perspektivet att berika det - inte att det skulle vara dåligt eller bra. Den dialektiska pro­cessen förutsätter också väx­ling mellan öppenhet och slutenhet; sluten­het för assimileringens skull och öppenhet för införlivandet av nya erfarenheter.

Psykoanalys innebär enligt Pichon omvandlingen av en från impli­citet präglad situation till en som präglas av explicitet och kom­munikation. Hela tiden bör det som är implicit i kommunikationen göras explicit av analytikern och upptas av patienten i en spiralrö­relse i ständig utveck­ling. Den analytiska situationen bör för pati­enten utgöra en ständig lä­rosituation genom testande, utforskning, konfrontationer, rättelser och bekräftelser av alla de element och företeelser som ingår i en läropro­cess. Framsteg i analysen skulle kunna definieras som en progredie­rande ökning av förmågan att få budskap att nå ett allt större antal personer.

II

Med förbindelseteorin lämnar Pichon en psykoanalytisk teori som han ser som företrädesvis intrapsykisk för att istället forma en socialpsykia­tri (senare socialpsykologi). Härvid ser han indivi­den som dynamiskt-me­ka­niskt resultat inte av drifternas spel och av de internaliserade objekten, utan av det samspel som etablerats mellan indivi­den (subjektet) och de inre och yttre objek­ten. Han ut­vecklar en psykiatri som kretsar kring studiet av de inter­perso­nella relatio­nerna och kallar den förbindelsens psykiatri. Denna byggs upp uti­från psykoanalytiska postulat.

Förbindelsens inre struktur utgörs av objektrelationen. Den skiljer sig emellertid från objektrelationen i och med att den inbegriper be­teendet. Pichon menar att "förbindelse" - som den definieras av ho­nom - ersätter den freudianska benämningen "objektrelation".

En förbindelse kan etableras till såväl ett inre som till ett yttre objekt. Ur psykosocial synvinkel (det vill säga den del av individen som ut­trycker sig utåt mot de omgivande människorna) är den yttre förbindel­sen intressantast. Ur psykoanalytisk eller psykia­trisk synvinkel är den inre förbindelsen ( det vill säga den speciella form som Jaget har när det relaterar till bilden av ett inre objekt) intressantast.

Den inre strukturens område - som förvaringsplats för drivkraf­ter, behov och önskningar - utgörs av det omedvetna med sina fan­ta­sier, vilka är produkter av de inbör­des relationerna mellan den inre gruppens delar (den inre gruppen som indi­rekt och direkt inter­nali­serad grupp). Gruppen blir det som för socialpsykologin möjlig­gör en undersökning av samspelet mel­lan det psykosociala (den inre grup­pen) och det sociodynamiska (den yttre gruppen). Detta sker genom att man obser­verar meka­nismerna för hur roller ges och tas.

"Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp i och med att Pichon använder det för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats som han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om detta på något systematiskt sätt. Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt in­begrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".

Förbindelsen etableras av personen som helhet och inte av en del av denne. För man in termer som "Det", "Jag" och "Överjag" kan man inte säga att endast någon av dessa storheter formar förbin­delsen. Den psykiska apparaten uppträder som en helhet. "Van­sinne" kan exempelvis tolkas som att en inre förbindelse läggs ovanpå en annan yttre och att den inre dominerar. Det irrationella i ett bete­ende kommer att bero på gra­den av omedvetenhet om den inre förbindelsen i och med att denna in­verkar på individens beteende i ett givet ögonblick. En (explicit) ra­tionell förbin­delse inkluderar alltid en (implicit) ir­rationell förbindelse. Det är den senare man strävar efter att göra medveten under exempelvis den analytiska proces­sen.

En människas karaktär kan förstås i termer av förbindelser. En mer eller mindre stabil och permanent förbindelse ger hennes ka­raktär uti­från sett. Denna betingas i sin tur av den inre förbindel­sen. En särskild psykisk verklighet betingar människans sätt att vara. I den mån den inre förbindelsen avtäcks är karaktären ana­lyserbar.

Förbindelsen är en dynamisk struktur stadd i ständig förändring. Såväl individ (subjekt) som objekt innefattas i denna. Den har karak­täristika som betraktas som normala och förändringar som kan tolkas som pato­logiska. Förbindelsen knyts till personen som en helhet. Den är en Gestalt i en konstant utvecklingsprocess.

Det existerande har struktur och form (utgör en Gestalt), och detta "här-och-nu"-sig-formande bildar vad som i Gestaltteoriter­mer kallas för ”figur”. I varje struktur finner man delningen i ”figur” och ”bakgrund”. Vad som framträder i förgrunden för oss har inre el­ler bakomliggande de­terminanter. Enligt Gestaltsynsättet organi­serar sig strukturer kontinuerligt och de utgör företeelser som framträder (de är det i varje ögonblick existerande) och som vi be­möter med en ny tolk­ning.

När en patient och en terapeut tillsammans befinner sig inom ett gemensamt arbetsfält blir resul­tatet en Gestalt. Denna situation på två, som hela tiden verkar för att förän­dra en bestämd struk­tur, formar en levande och permant process i dialektisk spiralrö­relse. Den psykoanalytiska undersökningen förs med detta perspektiv när­mare den experimentella undersökningen såväl vad beträffar tera­peut som patient. Psykoanalytikern betraktas som medage­rande observatör i den psykoterapeutiska behandlingen.

Vardagslivet och samhället, Ana Quiroga och Pichon-Riviére. Av Sören Lander

I

Ana Quiroga lär känna Pichon 1965 när de två arbetar ihop med en serie artiklar om "det vardagliga" uppfattat såsom varande ett direkt uttryck för den sociala ordningen. I det arbetet betraktar de utforskandet av det uppenbara eller vardagliga som en mer eller mindre "kungsväg" för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna. För Pichon framstår människor som taxichauffören, tidningsförsäljaren eller cigarettförsäljaren som nyckelpersoner. "De utgör den allmänna meningen i koncentrat", var Pichons uttryck. De korta artiklar, som varje vecka publiceras i tidskriften Primera Plana, ges sedan ut i bokform under titeln Psicología de la vida cotidiana .

Den socialpsykologi Pichon postulerar skulle kunna definieras som en kritik av vardagen. Denna vardag utgörs av den familj vi fötts in i, den familj vi lever i, den dagstidning vi läser, television, bio, teater, mat, mode, kommunikationsmedel, arbete, sport, kön, konsum­tionsmönster, var­dagsekonomin, den musik vi lyssnar på etc. "Vardagen" eller det vardag­liga kan beskrivas som ett slags myt om det som är "naturligt", "evigt", "verklighet", "det som bara är" etc.

Realiteterna i samhället såväl visar sig i som döljs bakom det vardagliga. Kritiken av det vardagliga genom­förs genom ett ifråga­sättande av detsamma; genom att "det som bara är" problemati­seras; att fenomen och relationer ifrågasätts.

En konse­kvens av kritiken blir en avmytifiering, ett övervinnande av illu­sioner eller fantasier kopplade till vissa företeelser. Pichon-Rivière ser individen (subjektet) som något emerge­rande el­ler framväxande - produkt av en komplicerad väv av förbindel­ser och sociala relationer; individen som producerad och emerge­rande och på så vis determinerad, men samtidigt någon som pro­ducerar, handlar och har rollen som hu­vudperson.

I denna socialpsykologi ser Pichon psykisk sjukdom - inte som en indi­vids kris - utan som en familjens och den sociala strukturens kris. Dessa tre påverkar varandra och förändrar hela tiden varan­dra. Famil­jen ser han som en i stort sett oförstörbar institution ge­nom historien. Han kan heller inte se att den med sina roller - mor, far och barn - nå­gonsin skulle kunna ersättas. Däremot kan famil­jen ha olika sätt att fungera i olika typer av samhällen.

Pichon av­färdar dock före­ställningen att man med psykologin som verktyg kan förändra världen eller sam­hället. Däremot poängterar han vikten av sam­hällsförändring och att på så sätt förändra de förhållan­den som bidrar till utslagning. Han ser dagens sam­hälle som ett ut­tryck för hur klassers intres­sen får genomslag såväl i en rent for­mali­serad juri­disk lagstiftning som i icke-formaliserade men icke desto mindre sanktio­nerande normer. Sistnämnda menar Pichon får sitt ge­nomslag i hur vissa tan­kar och beteenden omöj­liggörs, avskiljs och ut­sätts för negativa sanktioner. Därav också vikten av att kriti­sera "vardagslivet" och att se vad som finns un­der dess yta. I kon­sekvens med detta menar Pichon att den övervägande delen av da­gens psy­kiatri uttrycker samhällets klasskaraktär och de ideolo­giska förhållanden som råder. Enligt honom existerar det idag två former av lagar. Dels finns den skrivna - kodifierade - som ut­gör den juridiska ordningen och ut­trycker den härskande klassens vilja. Utöver denna lag finns en annan som har samband med den kodifierade och implicerar nor­malitetskriteriet. Även denna sista - oskrivna - lag är ett uttryck för klassintressen. Utifrån den bedö­mer man en människas bete­ende och antingen sanktionerar eller diskvalificerar det. Som förtätning av den domi­nerande ideologin kommer kriteriet på hälsa att ha den döljande och mystifierande karaktär som ideologin ger det i dess roll i klass­kampen (58 f). Den som bryter mot dess normer - likaväl som mot de ju­ridiska normer som finns i samhället - gör sig till föremål för sam­hällets sociala sank­tioner. Dessa kan uttryckas som marginali­se­ring och systematisk diskvalificering av den be­rörde individens tankar och handlingar. Inspärrning på mental­sjukhus är en kon­kret form som denna marginalisering eller sank­tion kan anta.

Vid analys av olika kriterier och definitioner på hälsa (samt de or­ga­nisations- och vårdformer dessa ger upphov till eller rättfärdi­gar) får man gå tillbaka till deras uppkomstförutsättningar - som är histo­riska, ekonomiska och politiska. Varje teori om hälsa och sjukdom implicerar och leder vidare till den individ-, världs- och his­torieupp­fattning som utgör dess grund. Normerna för uppförandet samt de kri­terier som gör det möjligt att fastställa huruvida en persons uppförande är anpassat, normalt eller pato­logiskt är be­släktade dels med ett system av föreställningar, dels med en in­frastruktur av sociala relationer eller produktionsförhål­landen. I sin tur legitimeras dessa i det system av fö­reställningar som styr och inrymmer samhällets förväntningar. Kriteriet på hälsa är funktionellt i systemet av sociala relationer på samma sätt som den juridiska normen i samhället är det.

Pichon-Rivières socialpsykologi undersöker således de lagar som styr formandet av individen (subjektet) mot bakgrund av samspelet mellan behov och tillfredsställelse. Det är i denna dialektik mellan behov och tillfredsställelse - mellan individ (subjekt) och kontext - som varje repre­sentation, social innebörd och ideologi är förankrad. Inom detta sam­spel organiserar sig såväl perceptionssystemen som kunskapsvärlden. På så sätt blir det möjligt att få tillgång till den ordning av betydelser som utgörs av den historisk-sociala ord­ningen - den symboliska ord­ningen - vilken är något för människan specifikt.

II

Vad man bör hålla i minnet när det gäller Pichon-Riviere är att hans verksamhet kan delas upp i tre olika etapper, varav den första handlar om psykiatern Pichon-Riviere, den andra om psykoanalytikern Pichon-Riviere och den tredje etappen om socialpsykologen Pichon-Riviere. Till sin karaktär har de alla tre beröring med vad han definierar som "det epistemofiliska" i människans existens som varelse.

Pichon betraktar sitt förändrade teoretiska perspektiv (vilket inte ska uppfattas som att han tar avstånd från den psykoanaly­tiska teorins resultat) som en förändringsprocess i vilken han lämnar ett verksamhetsfält där han upplevt sig vara rustad med verktyg, skyddad av en organisk/biologisk teori och med tillhörighet i en grupp. Det område han förflyttar sig mot är ostrukturerat och de grundläggande begreppen är fortfarande under utarbetande. Den problematik han föresätter sig att utforska rör sambandet mellan personlighetens strukturering och samhällets utseende.

Trots sin i många stycken kritiska inställning till många av psykoanalysens begrepp avvisar således inte Pichon psykoanalysen som grund att stå på - men det är också i samband med att han under en viss period uppfattar att divanen "stänger in" patienten som han lyfter fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna. Den utgör en scen och så gör också vår inre värld.

Vad Pichon under den här tiden också tillämpar är gruppanalys för terapeuter som ett slags läroanalys. Han upptäcker nämligen att yngre terapeuter i sitt möte med psykiskt sjuka på mentalsjukhusen fylls av ångest. Pichon samlar dessa terapeuter i en grupp för att de där ska kunna uttrycka vad de upplever i sitt arbete med psykotiker. Det som vanligtvis framkommer är att terapeuten blir mycket ångestfylld av sådant han varseblivit hos patienten och som har många berörings-punkter med det egna inre skeendet. Om man alltså skulle kunna prata om denna ångest i gruppen kan man senare nå en punkt där den ångest som finns i patientens terapi bearbetas på ett mer fruktbart sätt. På så sätt lär sig alltså terapeuten att hantera sin rädsla. Pichons uppfattning var att den största fara som hotar terapeuten i behandlingsarbetet är att inta så pass stor distans att den andre inte existerar, alternativt att komma så pass nära att möjligheterna att skilja ut sig försvinner - och i ingetdera fallet blir patienten hjälpt.

Så länge inte Pichon sätter den analytiska referensramen ifråga kommer det inte till några större konflikter med kolleger. Men gradvis växer polemiken och det är också ett skäl till att han börjar arbeta på ett annat sätt ute i samhället, med bland annat "Rosario-experimentet", med José Bleger och människor från andra discipliner. Pichon har också stöd från en yngre generation som passionerat tar till sig hans teorier. Kollegerna från den egna generationen ser däremot hans idéer som misstag och avvikelser från de psykoanalytiska principerna.

Pichon lämnar aldrig APA som institution. Däremot blir han på sätt och viss hängande i luften; han blir marginaliserad, vilket på sätt och vis kan ses som något av en brytning. Han tar detta ganska hårt och är tidvis deprimerad. Han hade lagt ned mycket i APA.

Förändringen är således ångestfylld, väcker behov av dialog och att kunna tänka tillsammans med andra. Därur föds tanken på ett socialpsykologiskt institut med åtföljande tankeutbyte, vil­ket allt­ef­tersom också bidrar till att övervinna det epistemofiliska mot­stånd Pichon känner - inte så mycket mot att skriva som mot att ge den teori han utarbetat förtätad skriftlig form (59 d) och att däref­ter få den publicerad. När Pichon så mot slutet av 60-talet startar La Escuela de Psicología So­cial (Skola i soci­alpsykologi) syftar den - förutom ovanstående - dels till att lära skolans elever att konstru­era ett ECRO (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper ska kunna befria samhället från före­teelser som får alie­ne­rande effekter).

Pichon kan för övrigt ses som något av en grundare av institutioner - Asociación de Análisis de Grupo, Escuela de Psiquiatría Dinámica (med José Bleger och David Liberman), Escuela de Psiquiatría Social och 1966 Escuela de Psicología Social. En av hans medarbetare från den tiden, Janine Puget (61), ser dock hans roll i de av honom skapade institutionerna som först sammanhållande och därefter tumultskapande. Pichon skapar något, men många gånger lämnar han sedan det påbörjade arbetet i händerna på sina efterföljare.

III

Roberto Manero Brito poängterar i essän Las locuras de Pichon-Rivière (Pichon-Rivières egensinnigheter), att ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som ännu några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som enligt Marie Langer skapade en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Och han rör sig som sagt inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichons 70-årsdag 1977. Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

IV

Tanken på ett kulturellt brott - något i stil med en kulturell eftersläpning mellan olika samhällssektorer - är något högst aktuellt vad gäller 50- och 60-talets Argentina; ett bristande jämviktstillstånd eller funktionella oöverensstämmelser mellan landsbygd och modern stadsvärld som bildar bakgrund till bland annat den våldsamma nationalism och gauchoromantik som frodades under Perón-perioden. Det rör sig om en förflyttning från det traditionella, statiska och nästan helt integererade landsbygdssamhället till massamhället och den moderna staden med dess sociala rörlighet, instabilitet och bristfälliga integration.

I denna atmosfär växer också den argentinska "psi"-rörelsen fram med sitt interdisciplinära fokus på humanvetenskaper, sin skepsis mot den ortodoxa psykoanalysen med sin betoning av drifterna och med en ambition att inte låta sig stängas in i en ideologisk "skola". Pichon-Rivière talar om en "konvergerande epistemologi", José Bleger söker skapa en "beteendets psykologi" som en syntes mellan psykologin och psykoanalysen etc. Kort sagt söker man väva samman psykoanalys, psykologi och samhällsvetenskaperna.

Typiskt här är säkerligen också hur Pichons "objekt" alltmer förflyttas i riktning mot de samtida samhällsförändringarna; familjefokus rör sig från ärftlighet och konstitutionsbetingat mot förbindelser och roller. På samhällsnivån kan detta ha att göra med den förändring den argentinska familjen genomgår - från det traditionella till det urbana och "moderna". Pichon lägger dock ingen större möda på att empiriskt söka bekräftelse på sina tankar. Det är istället så att en pichoniansk psykosocial "tradition" tar form, vilken mindre baseras på empiriska källor och material än på en didaktisk modell, vilken snarast betraktar sina resultat som en direkt effekt av gruppdynamiken. Själva forskningsperspektiven är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen. Egentligen borde man snarare diskutera hans praxis än hans teorier. Han hade stor förmåga att uppfatta olika situationer, att intervenera i dem och att därefter konstruera teorier utifrån interventionerna. Först uppfångade han olika "reflexer" av det fenomen han var upptagen med för att därefter låta detta bidra till den teoretiska referensramen; den därpå följande interventionen styrs dock alltid av den teoretiska ramen.

Vad beträffar Pichon själv lägger han i sitt eget konceptuella, referentiella och operativa schema (ECRO) betoningen inte så mycket på sin egen - som barn - driftsvärld, utan mer på barndomskonflikten mellan två kulturer, ett öde han delade med otaliga andra immigranter världen över och inte bara i Argentina. Och Pichons eget liv blir en del av vandringen från landsbygdssamhället till städernas komplexa liv - i hans fall från Goya och Rosario till Buenos Aires (63). Möjligen kan det vara så att hans intresse för "förbindelsen" som begrepp - där interaktionen ersatte drifterna - har sitt ursprung här. Förmågan att kunna se saker och ting från olika synvinklar samt att kunna föra en dialog (etablera en ”förbindelse”) med vem det vara månde - allt från en prostituerad till en torterare - återspeglar på sitt sätt hur Pichon undvek att skapa sig en stereotypiserad bild av verkligheten. Några av hans medarbetare uppfattar också att Pichon hade en förmåga att betrakta verkligheten förutsättningslöst och att kunna låta sig överraskas av det han mötte.

60-talet i Argentina karaktäriseras av djupa sociala och kulturella förändringar beroende på en såväl politisk, ekonomisk, social som kulturell kris. Dessa tar sig uttryck i strejker, statskupper, revolter, kidnappingar, politiska mord etc. I konsekvens med detta pendlar styrelsesättet mellan framröstade regeringar och militärregeringar. Under dessa senare kommer samhället i sin helhet att präglas mer av militarism.

Här tar också "den psykiska hälsans område" som idé form, varvid psykiatrin upphör att vara ett exklusivt verksamhetsområde, där man botar "psykiska sjukdomar" för att istället börja samexistera med andra discipliner som psykologi, psykopedagogik, antropologi, sociologi etc. Psykoanalysen får en oväntad prestige som inverkar på alla kunskapsområden.

Som en del i den allmänna bakgrunden finns också det faktum att IPA (International Psychoanalytic Association) vid den här tiden omvandlats till en byråkratisk apparat, vars främsta syfte tycktes bestå i att försvara intressena hos de didaktiker som styrde institutionen. Några av de namn som kritikerna stödde sig på är Lacan, Bion, Caruso och Winnicott. En liknande process sker i Argentina på 70-talet i och med grupperna Plataforma och Documento som också åstadkommer den första brytningen inom APA. En grupp APA-medlemmar med marxistisk inriktning - inspirerade bland annat av maj 68 och argentinska arbetskonflikter mot slutet av 60-talet - kritiserar APA på grund av dess reaktionära, slutna och maktorienterade organisationskaraktär. Bland Plataformas medlemmar finns namn som Marie Langer, Emilio Rodrigué, Eduardo Pavlovsky, Armando Bauleo, Hernán Kesselman m m. De tankar man för fram handlar om att söka förena psykoanalysen med ett marxistiskt samhällsprojekt. Militärdiktaturen från mitten av 70-talet (den brutalaste form av statsterrorism Argentina, trots flera tidigare militärregimer, upplevt under sin historia) sätter dock stopp för allt sådant och merparten av medlemmarna i Plataforma - i den mån de klarar sig undan - sprids över världen till bland annat Spanien (Kesselman och Pavlovsky), Mexiko (Langer), Kuba, Italien (Bauleo), Brasilien etc varvid de var och en på sitt sätt söker fortsätta projektet att förena psykoanalysen med ett samhällsperspektiv.

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse. Argument för sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda begrepp som "förbindelse", "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område (64).

Socialpsykologi i Pichons tappning - med sina utgångspunkter i psykoanalysen - är en omformande och kreativ socialpsykologi. Detta har att göra med att den argentinska psykoanalysen importeras från England. Och den engelska psykoanalysen var just omformande och kreativ i motsats till den amerikanska som till sin inriktning var mer anpassande.

Hand i hand med detta och då som något större - den argentinska psi-rörelsen - kan man se att det i Argentina under efterkrigstiden sker en viktig utveckling inom forskningsområden som psykoser, grupper, psykodrama (med bland annat namn som Hernán Kesselman, Eduardo Pavlovsky och deras "dramatiska multiplikation") och det originella socialpsykoanalytiska projekt som bland annat Ana de Quiroga och hennes socialpsykologiska institut representerar och vilket på sätt och vis ger kontinuitet åt de idéer Pichon utvecklade.

Den pichonianska idévärlden av idag domineras bland annat av Ana de Quiroga och hennes skola för operativa grupper. Det rör sig då emellertid inte så mycket om psykoanalytikern Pichon-Rivière. Fokus ligger istället på operativa grupper, teorin om lärande och psykosociala konflikter.