Pichon-Rivière i polemik. Av Sören Lander

Men med vem eller vilka polemiserade då Pichon i sin teoretiska och praktiska verksamhet? Han polemiserade med det argentinska kleinianska tänkandet. När han talar om socialpsykologi polemiserar han med dem som har sitt fokus på endast de intrapsykiska processerna (och därvid blockerande dessa från dialektiken, samspelet mellan intrasubjektivt och intersubjektivt, det vill säga det som framstår som inre dramatik och skeende i den inre världen). Pichons uppfattning om "omedveten fantasi" skiljer sig mycket från den kleinianska, vilken ser den omedvetna fantasin som driftens psykiska ekvivalent. Pichon däremot uppfattar den omedvetna fantasin som den inre världens dramatik; som ett den inre världens strukturerande element, men dessutom som den inre världens berättelse eller uttryck.

Dessa relationer av intersubjektivt slag fungerar styrande och de har sin grund i behov, vars skiftningar och intensitet på­verkas av den omedvetna fantasin. Sammantaget utgör detta förbindelsens motivationella fundament. Varje sålunda upp­fattad förbindelse implicerar existensen av avsändare, motta­gare samt ett budskaps kodifiering och dekodifiering. Genom denna kommunikationspro­cess manifesteras innebörden av objektets inkluderande i förbindelsen (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Melanie Klein framstår dock, trots ovanstående invändningar, som en mycket betydelsefull ingrediens i Pichon-Rivières tankevärld. I en intervju söker Dora Fiasché belysa skälen till detta:

(Det kan ses) exempelvis vad gäller de tre områdena …. folk förvränger eller ljuger när de säger att Melanie Klein inte värderar den yttre världen … att hon lägger allt i fantasin, i den inre världen och i monster och i kastration och liknande saker. Men så är det inte eftersom hon hela tiden – och det måste vem som än läser henne erkänna – insisterar på den yttre världens vikt för barnet och människan. Vad som i realiteten händer är att det alltid funnits många som intresserat sig för den yttre världen … många strömningar inom psykologin har gjort så … men däremot mycket mindre för den inre världen. Hon fokuserar på den inre världen – på sådant som mörkerrädsla, omedvetna känslor etc – i och med att detta är vad hon lade märke till och upptäckte hos barnen, exempelvis det tidiga Oedipuskomplexet (och visst kan man se Oedipuskomplexet … och vem som helst kan se det när den lille pojken eller den lilla flickan säger att ”jag vill gifta mig med …” ) … men det tidiga Oedipuskomplexet identifierar man inte alltid. Man kan också säga att hon talar mycket om den inre världen i och med att detta var vad som krävdes för att i grunden förstå barn och psykotiker - men då tror folk att hon inte värderar (den yttre världen) … Ett annat skäl är att hon (exempelvis i sina fallbeskrivningar av barn) talar mycket lite om familjen … ty det handlade många gånger om barn till kolleger och hon kunde inte berätta om familjens angelägenheter. Och slutligen ett tredje skäl till varför hon ville betona det inre – vilket hon lägger till det yttre – men då är det som att detta är ett mikroskop med vilket man ”plockar ut” saker för att tydligare kunna se det centrala … för att kunna se det för den mänskliga varelsen egna – ty vi vet att varje levande varelse är produkt av det hon bär med sig och av miljön. Genom att betona det inre - ge mer utrymme åt det inre - vill hon komma närmare det essentiella … det som finns inom en … som är nästan biologiskt … nästan instintivt … som inte beror av den yttre världen … som utgör del av individen i sig; men därefter kommer det yttre att utöva inflytande (Samtal mellan Sören Lander och Dora Fiasché mars 2002. (Opublicerat)).

I boken Hacia una psicopatología de la pobreza utvecklar Angel Fiasché temat ytterligare:

Det var dock lärdomarna från Freud och Melanie Klein som möjliggjorde för (Pichon-Rivière) att förstå och integrera psykoanalysen. Det var han och hustrun Arminda Aberastury som tillsammans introducerade Melanie Klein i Argentina. Arminda var psykopedagog och har varit barnpsykoanalysens pionjär i såväl Argentina som resten av Latinamerika. Det bör noteras att den kleinianska teorin och tekniken från första början behölls på en strikt vetenskaplig nivå. Efter de första decennierna började dock ett förvrängt kleinianskt tänkande att tillämpas i vårt land, något som ledde till en ideologisering med fundamentalistiska förtecken. Detta accepterades inte i London av vare sig Klein eller av hennes grupp. Britterna kände inte till termen "kleiniansk" och de hade heller ingen aning om att "kleinianismen" var så dominerade i vårt land. Så när Melanie Klein vid ett tillfälle fick reda på vilken inriktning psykoanalysen i Argentina hade, sade hon: "Jag är ingen rörelse. Jag är psykoanalytiker. Jag gör mina erfarenheter och jag undervisar" … Det finns ett djupliggande motiv till varför Pichon introducerade Melanie Klein. Hon lämnade aldrig psykosens område. Följaktligen utgjordes det enda svar Pichon hittade - när det gällde att ge psykosens område kontinuitet - den engelsk-österrikiska psykoanalytikerns teorier (Fiasché, A. Hacia una psicopatología de la pobreza. Buenos Aires: Ediciones Madres de Plaza de Mayo, 2003).

För Pichon-Rivière är individen (subjektet) inte endast ett relaterande subjekt i vilket den andre alltid är närvarande som objekt, modell, rival eller hjälpare. Om det låg till på det sättet skulle han inte befinna sig i polemik med psykoanalysen eftersom detta just är Freuds uppfattning inte minst som han framlägger den i "Masspsykologi": "I vid bemärkelse är all psykologi social", "den andre är alltid närvarande i det psykiska livet" etc. och Freud pekar inte endast på att individen/subjektet är relaterande, utan också på att identifikationsprocesserna är strukturerande. Men - Freud gör också en reservation för ett utrymme eller speciellt slag av situationer där driftstillfredsställelsen kan uppnås i den andres frånvaro. Han benämner dessa processer, där subjektet kan ta sig själv till objekt, för narcissistiska. För Pichon finns dock även i denna uppenbarligen självtillräckliga narcissism (och detta konstaterat via observationer av psykotiker, schizofrena och de processer Bleuler kallar autistiska och Freud narcissistiska) en underliggande förbindelse i den inre världen; att i denna den andre alltid finns närvarande - ett objekt som i och för sig kan vara en fusionerad förbindelse eller en förbindelse, där subjektet inte helt skilt ut sig från ett upplevt omnipotent objekt.

Pichon befinner sig också i polemik med de freudianska strömningar som stödjer hypotesen om en objektlös period, alltså en period där relationen till och närvaron av den andre inte skulle märkas eller lämna spår. Utifrån sina erfarenheter av psykoser och barnpsykologi kommer han att hävda motsatsen, nämligen att de psykiska processerna växer fram ur och har sina förutsättningar i samspelet mellan en biologisk organisation (det vill säga en kropp, ett nervsystem) och en social erfarenhet som formmässigt determineras av den historiska och sociala organisation, vilken är verksam på vissa nivåer redan under fosterstadiet. Psyket har således som uppkomstvillkor denna dialektik mellan subjekt; detta samspel och denna ömsesidiga determinering som sker i förbindelsen.

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Förbindelsen - som interaktionsenhet - determineras i sin tur av de former som familjeinteraktionsprocesserna tillsammans med de institutionella och ytterst de samhälleliga processerna antar. Dessa sistnämnda utgör grunden för den symboliska ordningen, som är en specifikt mänsklig ordning - språkets ordning - , vilken har sitt fundament i produktionsförhållandena, det vill säga de relationer människorna upprättar med varandra och med naturen utifrån sina behov och för att materiellt kunna producera sin existens.

Genom att tala om behov och förbindelse - och genom att överge driftsuppfattningen - hierarkiserar Pichon erfarenheterna med den andre i konstituerandet av subjektet. Han pekar alltså på relationens vikt; att det som bör analyseras inte endast är subjektets rörelse mot objektet (något som redan analyserats av psykoanalysen och som Pichon ej tar avstånd från) utan även objektets rörelse mot subjektet, det vill säga den andres rörelse mot subjektet. Detta blir också determinerande för förbindelsens och erfarenhetens kvalitet liksom för sätten att tolka verkligheten och för den inre världens och denna inre dramatiks former. När man talar om förbindelsen måste man således ta i beaktande en dialektisk relation (och ej en linjär, vilken finns i objektrelationsuppfattningen). Pichon benämner denna dialektiska ömsesidigt determinerande relation "förbindelse".

Genom att på detta sätt betona interaktionens vikt når han fram till hypotesen om individen (subjektet) som historisk och socialt determinerad emergent, vilken endast kan "äntras" via de inre relationsnäten; som endast kan förstås utifrån de relationsnät i vilka individen konstitueras och formas som subjekt.

Pichon-Riviére och politiken.

Den position Pichon intar i början av 70-talet återspeglas i ned­anstående intervjusvar, vilket också be­rör hans politiska upp­fattning.

Av Enrique Pichon-Rivière

Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp - räknas till klasskam­pens yttringar förutsatt att ett revolutionärt di­alektiskt tänkande uppstår vilket ifrågasätter modellerna för tän­kandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. Nya kunskapsformer tenderar däremot att omfatta tän­kande, känsla och handling. De inbördes sambanden mellan dessa har systematiskt gömts undan och för­dunklats av den härskande ideologin. …

Vad beträffar mitt eget specialområde lägger jag märke till denna kamp genom en begyn­nande teoretisk revolution. Denna karaktäri­seras av sättet att närma sig det problematiska förhållandet mellan den socio-ekonomiska strukturen och själslivet - en utforskning av hur ideologierna genom socialisationsprocesser verkar i det omed­vetna. Jag talar om en begynnande revolution i och med att det fram tills nu handlat om att finna en lämplig ram att behandla proble­met inom; med andra ord befinner sig fortfarande socialpsykologin som disciplin under uppbyggnad.

På psykologins område - och här slår den härskande ideologin igenom kraftigt - rör den största bris­ten kriterierna för hälsa och sjukdom

Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revo­lutionär - för att be­svara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar motstånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen/subjektet ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etable­ras till en annan män­niska …

Om terapeuten blandar samman uppgiften med förarbetet går han in i sjukdomsspelet och agerar i detta. Terapeuten kan komma att gripa sig an med förarbetet - på grund av eget motstånd mot att 'bli medveten' om målet, ett ideologiskt motstånd vilket lägger hinder i vägen för behandlingen - och hamnar därvid i ett lögnaktigt förhåll­ningssätt till det som utgör uppgiften …

Att gå in som agent i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes direkta grupp av närstående genom att under loppet av denna gemensamma uppgifts för­lopp åstadkomma en större förmåga att kritiskt lära av och att påverka verkligheten. 'Bo­ten' består inte i en passiv anpassning - urskillningslös vad gäller normer och värden - utan i att nå en annan nivå, en där man av­lägsnat sig från anklagelser och den kritik som - implicit - finns i det avvikande beteendet (sjukdom).

Det handlar om att etablera en öm­se­sidigt påverkande dialektisk relation med omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi an­vänder oss av. …

Vad beträffar hur samhällskriser påverkar den analytiska situatio­nen skulle jag vilja svara med en fråga: Hur skulle de kunna und­vika att påverka? De finns närvarande vare sig te­rapeut och patient är medvetna om det eller ej …

Den sista frågan slutligen gäller hur psykoanalysen bidrar till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett missförstånd som kan få vådliga konsekvenser: Även om varje mänsklig handling är en politisk handling, så görs inte en samhällsrevolution med psy­ko­login som utgångspunkt (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Pichon-Rivière, Ana Quiroga, Bleger, Politzer, Vardagen och drama. Av Sören Lander

Pichons och Ana Quirogas texter om ”det vardagliga” kan ses mot bakgrund av den diskussion som förs kring den franske filosofen Georges Politzer och hans tänkande (som ett försök att nå fram till en ny ”konkret” psykologi) i mer radikala kretsar i Argentina på 50- och 60-talet. Den tidigare nämnde argentinska psykoanalytikern (och tillika Pichons elev) José Bleger är en av de som tänker vidare med utgångspunkt i Politzers tankar om psykoanalys och psykologi. Även Pichon-Rivière känner till Politzer och hänvisar till honom vid några tillfällen; det verkar rimligt att Politzers tankar om vardagen skulle ha influerat Pichon. Nedanstående utvikning kring Politzers och Blegers tankar får därför tjäna som bakgrund mot de tankar om ”det vardagliga” som Pichon (och Ana Quiroga) utvecklar.

Politzer menar att med psykoanalysen börjar för första gången en psykologi i egentlig mening ta form. Den dittillsvarande psykologin – den ”klassiska” psykologin – hade inte analyserat den konkreta människan och hennes medvetande. Han menade att det var nödvändigt att studera människan som aktör. Det medvetande man då skulle studera var det vardagliga medvetandet. Det är först psykoanalysen som närmat sig människan på detta konkreta sätt. Politzer såg på psykologin som utforskare av människan i hennes vardagliga konkreta liv.

Psykologins objekt ses genom totaliteten av de mänskliga händelserna när dessa betraktas i sitt förhållande till individen, det vill säga så länge som de utgör en människas liv och människornas liv. Äktenskap är en psykologisk händelse endast såsom äktenskap, det vill säga utfört under bestämda villkor av enskilda individer. Men själva de mänskliga händelserna har en struktur och är underställda en determinism som psykologen bör känna till för att kunna se dessa händelser i förhållande till individen. Och han måste söka den där den faktiskt finns” (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin? Sid 156-157).

Han lutar sig i sitt tänkande mot en, som han uppfattade det, tidigare huvudströmning inom psykologin – den dramatiska traditionen. Denna tradition föresätter sig att studera den konkreta människan såsom hon framstår i sitt livssammanhang. Politzer hämtar sitt centrala begrepp ”dramat” från denna tradition.

Vi har valt begreppet ”drama” i dess glanslösaste betydelse, fri från alla känslor och sentimentalitet, kort sagt i dess sceniska betydelse. Bör teatern imitera livet? För att psykologin skall kunna bryta med en tusenårig tradition och återvända till livet, så bör den kanske imitera teatern. Bör psykologerna avvänjas från sökandet efter processer? Det bästa vore, tror jag, att ge dem en dramatikers mentalitet, trots att det inte gäller att uppfinna, stilisera eller romantisera något. Det gäller bara att ersätta processerna och deras artificiella miljö med människorna och deras egentliga levnadsvillkor (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin).

Det är dramat som är den konkreta psykologins studieobjekt och detta utspelar sig under människans liv; ”liv” dels som ett biologiskt begrepp, men samtidigt människans vara mellan födelse och död – ”människans dramatiska liv”. ”Dramatisk” har dock inte innebörden av ”spännande” i Politzers terminologi, utan det handlar om människans görande och varande. Psykologin blir konkret först genom att till sitt objekt ta dramat och härigenom kan man – genom att förstå människan i hennes konkreta livssammanhang – också förstå henne och hennes handlande.

Politzer kritiserar vad han kallar den ”klassiska” – eller ”mytologiska” – psykologin (som studerar ”själen” som avskild från människan i övrigt) på tre punkter:

a) Realismen. Genom att betrakta psykologiska fakta ur ”tredje person” förtingligar eller objektiverar man de fakta som till sin natur endast existerar i relation till ”första person” (ett jag betraktar objektet och objektet får härigenom en personlig betydelse och relation till jaget). Politzers uppfattning är att psykologin är ”första personens” vetenskap, medan exempelvis en vetenskap som fysiken är den ”tredje personens”; därför är det endast existensen av jaget, det vill säga ”första personen” som motiverar att det finns en psykologisk vetenskap. Alla psykologiska fakta måste ses i relation till den konkreta akt eller det drama de ingår i. Det är då de kan ses som fakta i ”första person”. Enligt Politzer blir introspektion därför en naturlig metodologisk följd av realismen.

b) Abstraktionen. Genom detta ”realistiska” betraktelsesätt blir de psykologiska fenomenen till från jaget skilda ting eller abstraktioner. Härigenom ses inte heller exempelvis en dröm som en produkt av en individ/subjekt , utan som en produkt av impersonella krafter.

c) Formalismen. En konsekvens av ”realismen” och ”abstraktionen” är att den ”klassiska” psykologin (som saknar ett subjekt eller jag i egentlig mening) betraktar alla psykologiska fakta utifrån på förhand upp-gjorda och bestämda klassifikationsbegrepp; det blir en formell psykologi.

I och med Freuds drömteori förs psykologin tillbaka till att bli en vetenskap om det konkreta subjektet. Drömmen är en produkt av en enskild individ och kan endast ha en betydelse och mening inom ramarna för denna individuella, konkreta individs drama eller liv. Politzer hävdar också i konsekvens med detta att Freud analyserar vardagslivets människa.

Han menar vidare att den psykologiska metoden inte kan vara observation. De enskilda handlingarna och akterna måste tolkas utifrån individens hela drama. Först i det sammanhanget får de psykologiska fakta en mening som är konkret och användbar.

För José Bleger var Politzers sätt att använda psykoanalysen, som ”kungsväg” till det mänskligas drama, viktigt. Freuds ”Drömtydning” speciellt hade tillåtit Politzer att studera drömmen ”som en handling av individen (subjektet)” … och analys av drömmen liksom av symtomen kunde bara äga rum i ”första person”. I den meningen kunde ”tolka” inte vara annat än att ”finna innebörden”, vilket i sin tur implicerade en förklaring av såväl drömmen som symtomen ”utifrån individens (subjektets) konkreta liv”. Just här låg en av Politzers största förtjänster enligt Bleger.

José Bleger använder sig av Politzer och dennes tankar för att företa en radikal revision av psykoanalysen – möjligtvis också för att grunda en ny psykologi. Det är i boken Psicoanálisis y dialéctica materialista Bleger inleder detta företag. Han pekar på att Politzer i Crítica de los fundamentos de la psicología (Kritik av psykologins grunder) understryker att psykoanalysen tar sin början som en konkret undersökning av människornas liv genom att studera de neurotiska symtomen som mänskliga handlingar. Detta var vad Politzer benämnde ”drama”.

Det är med utgångspunkt i detta drama som psykoanalysen genomför en teoretisk förflyttning i form av en ”abstraktionens”, ”realismens” och ”formalismens” trefaldiga manöver (se ovan). Härvid överges dock dramat och de konkreta mänskliga handlingarna. Istället övergår psykoanalysen till att studera förtingligandets produkter, vilket exempelvis är fallet vid konstruerandet av ”det omedvetna”. Symtomens innebörd görs härmed ”realistiska” eller ”förtingligas” i ett inre livsväsende, vilket tenderar att uppfattas som såväl självständigt som alstrare av de verkliga och synliga fenomenen. Vad här psykoanalysen gör är att överge dramat till förmån för dynamiken (det vill säga en formulering i form av krafter och drifter). Härvid upphör dessa krafter och drifter att utgöra förkortade beskrivningar av en process för att istället övergå till att ha eget självständigt liv.

Uttryckt på annorlunda sätt har därmed i psykoanalysens själva sköte utvecklats en motsättning mellan teori och praktik. Den för spontant in en klyvning eller spricka mellan de handlingar som rapporteras och de teorier med vilka dessa handlingar återspeglas. Inom psykoanalysen kan med utgångspunkt i detta resonemang en tredubbel motsättning konstateras:

a) Den psykoanalytiska praktiken hanteras inom den dramatiska ramen, medan teorin utvecklas i dynamiska formuleringar;

b) Den operationella modaliteten i psykoanalysen sker i ”här-och-nu”-ramen (situationell), medan den psykoanalytiska teorin i grunden är historisk-genetisk;

c) Praktiken innefattar ett affektivt hanterande av faktorer som befinner sig i dialektisk interaktion, medan däremot teorin företrädesvis utvecklats i termer av formell logik.

Man kan uttrycka psykoanalysens dilemma inte så mycket i termer av en ”skilsmässa” mellan teori och praktik som att det har utvecklats en spricka mellan det dynamiska och det dramatiska. Det dynamiska kriterium de psykoanalytiska teorierna baseras på återspeglar inte längre den ”dramatiska” verkligheten.

Det är för att uppnå större tankeprecision som termen ”dramatisk” introduceras. Men – vad är det då som benämns ”dramatisk”? Freud studerar symtomet i relation till den sjukes liv. Enbart information ”från utsidan” om alla händelser i dennes liv räcker dock inte; den ger heller inte fullständig innebörd eller förståelse vad gäller symtomet. Detta uppnås dock om dessa relateras till den sjukes egna upplevelser av dem. Symtomet blir därigenom förklarat utifrån och som del av det mänskliga beteendet. Vad som kallas ”dramatisk” är alltså ytterst en beskrivning, förståelse och förklaring av beteendet utifrån patientens liv och hela beteende. Detta är också något som kan noteras om man observerar psykoanalytikern i arbete inom sitt operationella fält.

När psykoanalytikern förstår och tolkar är det för att han i det mänskliga livets konkreta termer reducerar beteendet till drivkrafter, handlingar och situationer. ”Dramatiken” utgör den verkligt centrala kärnan i Freuds innovativa bidrag till psykologin. Den är ett fundamentalt faktum i psykoanalysen och kan som sådant ge upphov till flerfaldiga teorier.

Den teori Freud använde för att generalisera och abstrahera ”dramatikens” händelser utgörs av den dynamiska teorin, det vill säga han reducerade beteendet till kraftvektorer som befinner sig i ett permanent samspel; dock kom dessa vektorer att i Freuds händer genomgå samma metamorfos som inträffar inom andra vetenskapliga områden. Från att ha varit vektorer, som i deskriptiv och sammanfattad form ersatte en komplex interaktion mellan olika handlingar, kom de att uppfattas som kausala element eller faktorer, vilka i sig skulle vara tillräckliga och yttersta förklaringar till mänskligt beteende. Ytterligare ett steg i den riktningen tas inom den psykoanalytiska dynamiska teorin när dessa krafter reduceras till några få ”väsenden”, som existerar i sig och för sig. Det handlar alltså om drifterna av vilka beteendet i sista hand skulle vara beroende. Vad som här sker är att den dramatiska processen först återspeglas i den dynamiska rörelsen, men att därefter processens subjekt blir omvänt. I ”dramatiken” är det personen som är subjekt, i dynamiken ersätts personen av drifterna.

Dessutom sker ytterligare en sak. Eftersom den process som sker i dramatiken är dialektisk och den rörelse Freud återspeglar i sina dynamiska teorier är en mekanisk rörelse, så blir resultatet att subjektet inte bara ersätts av drifterna utan dessutom av instanser (det, jag och överjag) som därigenom upphör att peka på funktioner eller aspekter hos beteendet för att istället själva förvandlas till subjekt, vilka i likhet med drifterna, placeras i det inre – i människans psyke – och där styr och utgör drivkrafter för beteendet.

Den ”dramatiska” beskrivningen gör det möjligt att säga att patienten i ett givet ögonblick varit exempelvis aggressiv eller känslosam. Detta utgör då beteendets deskriptiva uttryck. Den fortsatta abstrahering eller generalisering psykologen bör använda sig av – för att kvarstanna inom det dramatiskas domäner – kan formuleras som att patienten är aggressiv eller känslosam utifrån andras beteende gentemot honom och utifrån hans egna tidigare upplevelser. Men när psykoanalysens dynamiska teorier – genom hänvisning till ”realiteter” – abstraheras, sker också en förflyttning av mänskliga handlingar till ”väsenden”, som såväl ersätter handlingarna som framstår som dessas orsaker; detta är fallet om man säger att patienten är aggressiv eller känslosam därför att Thanatos dominerar över Eros eller viceversa. Personen och de mänskliga handlingarna ersätts av sannskyldiga mytologiska väsen. Skillnaden i förhållande till den klassiska mytologin består i att i sistnämnda fallet placeras gudarna i en speciell miljö (Olympen eller Himlen), medan de i den mytologi som har sitt ursprung i dynamiken placeras i människans eget inre. Människan framträder som ett förkroppsligande av något ”illusoriskt” och världen blir till en externalisering av dessa ”perfekta” illusoriska företeelsers rörelser.

I sitt ifrågasättande av Freuds referentiella schema kom Bleger att studera vad han kallade ”dynamisk psykologi”, en term som inbegrep en kluvenhet. Å ena sidan hade den en innebörd av ”evolutionism”, vilket innebar att studera de psykologiska fenomenen som processer, å andra sidan en innebörd som visade i riktning mot att undersöka de krafter som fungerande determinerande för de psykologiska ”handlingarna”. Mellan dessa två synsätt fanns, enligt Bleger, en ”avgrund” som skilde dialektiken från den formella logiken. Medan förståelsen av beteendet som process tillät framsteg på det operationella området, så kom hanterandet av ”handlingarna” och reducerandet av dessa till ett samspel mellan krafter (drifterna) att implicera en teoretisk förflyttning, som innebar en distansering från det konkreta för att istället grunda sig på en ontologisk realism som i realiteten inte utgjorde något annat än en form av idealism.

Bleger menar att det finns rikligt med citat från Freud där denne refererar till skillnaden mellan dynamik och det Bleger benämner ”dramatik”. Vad Bleger pekar på är att Freud beskriver symtomuppträdandet i situationer som inbegrep en handlingsimpuls, men där denna av skilda orsaker ej fullföljdes. Han menar att om man betraktar impulsen som ”emergent” i en definierad situation, så befinner man sig inom ”dramatiken”. Gör man dock en dynamisk överflyttning så betraktas situationen som indikator på och uttryck för psykologiska impulser (krafter). Och Freud kom att följa sistnämnda väg. Härigenom förflyttar man sig inte bara från det ”dramatiska” till det dynamiska. Genom att uppfatta beteendet som frambringat av impulser istället för att se impulsen som en situations ”emergent” vänder Freud också upp och ned på skeendet. Sett ur dialektisk-materialistisk synvinkel passerar man därigenom också gränsen mellan materialism och filosofisk idealism.

Vad driftteorin beträffar var Blegers syfte att ”omarbeta abstraktionerna” för att belysa de verkliga och konkreta rörelser, som doldes bakom de animistiska eller idealistiska formuleringarna. I detta syfte föresatte han sig att studera psykoanalysen kraft-koncept. Hur mycket än Freud låtit detta vara beroende av soma framstod dock inte drifterna som om de hade med materialism att göra – snarast då med idealism. Kraft-konceptet, som lånats från fysiken (och därvid givits en förmodad objektivitet), hade under namnet ”drift” använts som kausal förklaring och inte som fenomenisk beskrivning. Här valde Bleger – likt Pichon-Rivière – att använda sig av Kurt Lewins fältteori för att korrigera Freud. Beteendet kom då inte längre att bero på inre krafter, utan på det fälts struktur inom vilket objektet befann sig i relation till sin omgivning. Just driftteorin kom Bleger att specifikt använda sig av för att belysa hur beteendets dialektiska rörelse därvid förändrats till mekanisk rörelse. Och den uppgift Bleger föresatte sig var att få beteendet att återvända till ”dramatiken”.

För att förklara skillnaden mellan ”dramatik” och den dynamiska ”överflyttningen” av den kan man säga att i det förstnämnda fallet impulserna har sitt ursprung i objektrelationerna; Freud däremot utvecklade i de dynamiska teorierna tanken att objektrelationerna tar sitt ursprung i impulsernas samspel.

Vid analys av det ”dramatiska” kan undersökaren inta olika attityder. Tyngdpunkten kan läggas på antingen nu-nivå, historisk nivå eller framtidsnivå. Freud lade speciell emfas på den historiska nivån. Dock är dessa tre nivåer inte varandra uteslutande och en komplett undersökning bör således ta hänsyn till alla tre. I realiteten finns inget utrymme för godtycke här i och med att hela skeendet inom analytikerns arbetsområde – den psykoanalytiska sessionen – äger rum utifrån en definierad konkret situation: ”här-och-nu med mig”.

Ett sådant förfaringssätt innebär emellertid inte automatiskt en ”dramatisk” analys. Kurt Lewin reducerade ju beteendet till vektorer, vilket innebär ett avlägsnande från den psykologiska ”dramatiken”. Enligt Lewins uppfattning står benämningen ”dynamisk” för en förståelse av rörelsen i termer av vektorer, vilka är beroende av objektrelationen i en definierad situation. Hans dynamik breddade den freudianska dynamikens fokus, men den berikas ytterligare i sin tur genom den ”dramatik” vars introduktion och studium inom psykologin är beroende av Freuds insatser.

För Bleger är psykoanalysen främst en undersökningsmetod som aldrig tidigare funnits och som ännu ej heller blivit ersätt eller överträffad. Det karaktäristiska i denna metod överensstämmer i stora drag med själva den terapeutiska processen. Sett utifrån samhällsbetydelse har psykoanalysen säkerligen mycket större vikt som undersökningsmetod; att den möjliggör kunskaper som kan tillämpas inom ett mycket brett fält i stil med mentalhygien, undervisning etc etc. I framtiden kommer psykoanalysen möjligen endast att tjäna som förberedelse för forskare inom psykoanalysens område. Psykoanalysen kan dock inte ”rädda” mänskligheten; den är en vetenskaplig disciplin med ett begränsat fält, vars resultat är viktiga i förhållande till den typ av fenomen som utforskas.

Det tycks dock som att det i stor utsträckning varit användbart att använda sig av driftskonceptet i och med att dessa vektorer – i likhet med konceptet ”kraft” inom fysiken – möjliggjort en begränsning av en undersöknings mångfaldiga variabler. Som sådant har driftskonceptet möjliggjort en kunskapsutveckling fram till en viss punkt. Där bortom uppträder dock motsägelser vilka kräver en problemomformulering.

Vad Bleger hävdar är att endast psykoanalysen förmått genomföra en forskning syftande till att klarlägga hur psykologiska fakta determineras. Den har gjort det genom att relatera beteendet till människornas konkreta liv. Materialism är inte enbart att förklara psykologiska fenomen via biologi eller sociologi. Människornas liv är ett lika materiellt faktum som ett biologiskt faktum är det.

Likt allt annat existerande följer psykoanalysen en dialektisk bana. Den är dock på inte sätt konsekvent dialektisk, men trots allt innebär den att de psykologiska processernas dialektiska lopp för första gången i viss utsträckning uppfångas och hanteras. Freud är en av dessa forskare om vilka Friedrich Engels generellt sagt att ”de tänkte dialektiskt långt innan man visste vad dialektisk var på samma sätt som (människan) talade i prosaform långt innan det ordet existerade”.

Till sist kom den blegerianska ”dramatiken” att mer närma sig Pichon-Rivières förbindelsebegrepp och koncept om det psykologiska fältet än Politzers perspektiv. Denna glidning mellan ”dramatik” och ”fält”, som uppstod på teorins nivå, åtföljdes även av en omdefinition av den psykoanalytiska praktiken i pichonianska termer. I sådan mening formulerades relationen mellan analytiker och analysand som en dialektisk relation i spiralform i vilken analytikern oundvikligen var en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör” som inom naturvetenskaperna. Parallellt härmed kom denna positionsförändring att implicera en reducering av den historisk-genetiska metodens vikt i och med att symtomen började framträda mer som ”situtionella emergenter” än som resultatet av individens/subjektets förflutna. Därmed borde tolkningarna baseras på ”konkreta handlingar så som dessa visade sig i beteendet” och därvid undvikande tekniska termer eller abstrakta konstruktioner. En konsekvens härav var också att det blev nödvändigt att anpassa teorin till praktikens krav. Därmed introducerades den sociala dimensionen, vilket implicerade att den psykoanalytiska sessionen uppfattades som en tvåperson-relation och dynamisk helhet eller konfiguration inplacerad i en situation. Den situationella emergenten presenterades som något nytt och originellt – som moment av den gemensamma Gestalt terapeut och patient bildade med sina beteenden – och inte som exteriorisering av något redan givet.

Återigen finns här en explicit hänvisning till Pichon-Rivière. I enlighet med dennes uppfattning om beteendeområden menade Bleger att psykoanalysen från att tidigare ha fokuserat på psyke och kropp nu slutligen kommit att inkludera yttervärlden, det vill säga den sociala dimensionen. Vad Bleger här i sin ”revidering ” av psykoanalysen företar sig är i många avseenden parallellt med Pichons egna tankar – och det kanske inte är så märkligt i och med att båda två rörde sig i samma kretsar i det Buenos Aires som på 60-talet var så dynamiskt i psykologiskt och psykoanalytiskt hänseende (Bleger, J. Psicoanálisis y dialéctica materialista. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1988).

Pichon-Riviére, den dialektiska materialismen och Lenin, Vygotskij, marxistisk psykologi etc. Av Sören Lander

Det som främst är av intresse vad gäller det dialektiska perspektivet och Pichon-Rivière är den dialektiska materialismen (begreppet myntades av den marxistiske teoretikern Plechanov). Den dialektiska materialismen avvisar idealism och mysticism, men även den så kallade vulgärmaterialismen och bestrider att verkligheten endast skulle bestå av fysiska kroppar i rörelse och lagarna för dessa. Den hävdar att det finns flera nivåer i verkligheten (det fysiska, det organiska, det kulturellt-historiska osv) där de högre nivåerna visserligen förutsätter de lägre som nödvändiga betingelser och står i ett växelverkanförhållande till dessa, men där de högre nivåerna inte kan reduceras till de lägre.

Varje nu existerande natur- eller samhällsform har en lång historia, som sträcker sig långt tillbaka i det förflutna. Den är ett resultat av en långvarig utveckling; en progressiv rörelse från det enkla till det komplicerade och ett uppåtstigande från det lägre till det högre (den spiralformade utvecklingen). Historien känner inga oföränderliga tillstånd; allting föds och dör, allting är i rörelse, vare sig det tillhör naturens värld eller den mänskliga världen. Engels karaktäriserar i Ludwig Feuerbach dialektiken som den stora grundtanken och att

" ... världen inte bör uppfattas som ett komplex av färdiga ting utan som ett komplex av processer, i vilket de skenbart oföränderliga tingen liksom deras avbilder i vår tänkande hjärna, begreppen, befinner sig i oavbruten förändring, där det ena blir till och det andra går under, varvid en fortskridande utveckling, trots all skenbar tillfällighet och trots alla momentana bakslag, ändå till slut gör sig gällande ..." (Gareth Stedman Jones: Engels och den dialektiska materialismen. Göteborg. New Left Review/Arkiv 1976).

Lenin menade i enlighet med detta att utvecklingen utgörs av motsatsernas kamp. Så länge vi betraktar ett ting i vila, i statiskt tillstånd, ser vi naturligtvis i detta endast olika egenskaper och kännetecken, men kan inte märka någon som helst "kamp" mellan motsatser och följaktligen inga motsägelser. Men vi behöver bara försöka följa ett tings rörelse, förändring och utveckling, så upptäcker vi genast att det i tinget finns motsatta sidor och processer. Människans tänkande och kunskaper är också underkastade principen om den dialektiska motsägelsefylldheten. Under kunskapsprocessen exempelvis ser vi ständiga sammanstötningar mellan motsatta åsikter, motsägelser mellan gamla teorier och nya fakta osv.

Den dialektiska materialismen antar också existensen av särskilda utvecklingsformer. Ett exempel härpå är att samhällets utveckling inte ses som att den går i en cirkel eller en rät linje, utan i en spiral: den reproducerar vissa av det förflutnas drag, men på ett ojämförligt högre stadium (negationens negation). Det är dock viktigt att göra skillnad mellan evolutions- och revolutionsaspekten vad gäller utveckling. En utvecklings väsen består däri att en gradvis skeende förändring på ett visst stadium avbryts och att ett språng inträder - det gamla försvinner och något kvalitativt nytt kommer istället (det är inte längre frågan om en gradskillnad utan om en artskillnad). För att en kvalitativ förändring ska ske måste dock en föregående kvantitativ förändring ha varit.

Den dialektiska materialismen uppfattar praktiken som en process i vilken människan, en materiell varelse, påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Men när den dialektiska materialismen sätter det praktiska handlandet som kriterium på sanningen ignorerar den ingalunda tänkandets betydelse. Vid fastställandet av idéernas och teoriernas relevans spelar tänkandet en mycket viktig roll. Praktiken som sanningens kriterium är inget instrument, vars visare automatiskt pekar på "sant" eller "fel". Genom praktiskt handlande når människorna ett visst resultat, vars betydelse dessutom måste förstås och inses. Att gå från levande betraktelse till abstrakt tänkande och från detta till praktik utgör således den dialektisk-materialistiska vägen till kunskap om sanningen och de objektiva realiteterna. Henri Lefebvre återger i Lenins tänkande hur Lenin begreppsligt och bildligt med utgångspunkt i Hegels framställning söker framställa denna väg:

"Då vi analyserar ett fenomen, då vi studerar skenet (eller ”uppträdandet”) når vi ett väsen. Detta väsen blir i sin tur ett fenomen för oss: väsendet innehåller, döljer och uppenbarar ett annat, ännu mer djupgående väsen. Och så vidare i all oändlighet.

Lenin ger ett exempel: flodens rörelse. På ytan finns skummet, på bottnen de djupa strömmarna. Det finns mer eller mindre djupa strömmar ända till den ström som gröper ur flodbädden, bestämmer riktningen och anger framtiden. (För att lära känna floden måste man gå längre: studera jordmånen, den geologiska bildningen och så vidare.) Men ”också skummet är uttryck för väsendet”; man måste både undersöka och avlägsna det för att nå de allt djupare strömmarna. I floden finns också vattendropparna, varje vattendroppes läge, dess förhållande till andra vattendroppar, dess förbindelse med andra droppar, dess riktning ... Det är uppenbart att Lenin tänker på det sociala livet: ideologiernas skum - de djupa strömmarna vilka gör historien. Analysen går från överbyggnaden, (medvetandets fenomen), till det som utgör rörelsens grundval genom de mellanliggande strömmarna i floden ...

... Kunskapsteorin ... för oss fram till uppfattningen om ett oändligt djupt universum i alla riktningar: tid, rum, ”sfärer” som inneslutes däri, väsenden som följer på varandra. Men universums totalitet ger sig till känna i den minsta lilla del, i det minsta av naturens och samhällets fenomen. Detta måste vi veta för att inte förakta vare sig fenomenet - eller väsendet eller lagen. Och också för att inte stanna kvar där på kunskapens (och begreppets) väg, vid dessa ofullständiga och bedrägliga bestämningar: allt finns i allt, allt verkar och återverkar på allt - allt förgår, osv. Uppfattningarna om orsak och verkan, om ömsesidig påverkan eller interdependens är grundlagda begrepp, men de förblir otillräckliga och tomma om de skils från universum som totalitet (som ändlöst djupt och på samma gång vardande) (Lefebvre, H. Lenins tänkande. Uddevalla. Zenit/Rabén & Sjögren 1971).

Mer direkt uttrycker sig Pichon-Rivière på följande sätt om Lenin och dennes dialektiska uppfattning samt vilken innebörd den får i hans egen referensram:

Lenin poängterar - och med all rätt - det grundläggande draget i dialektiken som 'tudel­ningen av det en­hetliga och kunskapen om dess varandra motsägande beståndsde­lar'. De antinomiska princi­pernas enhet är ett begrepp som uttrycker en av kunskapslagarna och en lag om den objektiva världen. Identitetslagen eller motsat­ser­­nas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens proces­ser, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömse­sidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar va­randra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendy­namik och ger oss också nyckeln till förändringspro­cesser ... Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utveck­lar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, mot­satta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... Det är denna metod som möjliggör frambringandet av kunskaper om de lagar som styr naturen, samhället och tänkandet; tre aspekter av det verkliga som finns i vad vi kallar ”människan-i-si­tuationen”. I en process som reintegrerar det som fragmenterats av ett dis­socierat tänkande - vilket splittrar relationerna mellan individ, natur och samhälle - och med begreppet ”människa-i-situa­tionen” föresätter man sig att karaktärisera ett kunskaps­objekt.

Som Lefébvre säger så passerar kunskapen metodiskt från individnivå till samhällsnivå genom att det särskilda integreras med det allmänna och det allmänna med det särskilda. På så sätt förlorar vår kunskap om vardagshändelserna sin triviala karaktär. Socialpsyko­login är en av de former som utgör en kritik av vardagstillvaron (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

När det gäller den dialektiska materialismens grundläggande drag förefaller Pichon således att i flera avseenden falla tillbaka på Lenin och dennes dialektiska tänkande som det kommer till uttryck i Philosophical Notebooks (Filosofiska häften). Texten däri består av Lenins utdrag från, understrykningar och kommentarer till främst Hegels Science of Logic och Lectures on the History of Philosophy:

”I denna lika omfattande som osammanhängande samling koncentreras intresset runt fragmenten om Hegel och då huvudsakligen fragmenten om Logiken. Men det skulle uppenbarligen vara ett allvarligt misstag att isolera dessa. De övriga fragmenten förbereder, kommenterar och fördjupar Lenins avsnitt om Logiken som i sig själv utgör en djup och fruktbar - ehuru fragmentarisk - framställning av dialektiken och den materialistiska kunskapsteorin” (Lefebvre, H. Lenins tänkande. Uddevalla. Zenit/Rabén & Sjögren 1971).

Härnedan följer en samling utdrag ur Philosophical Notebooks, vilka syftar till exemplifieringar av Lenins framställning av dialektiken. Det kan ha ett visst intresse i och med att Pichon-Rivières framställning av dialektiken såväl innehållsmässigt som formmässigt i många avseenden bär liknande drag - och då inte minst Pichons begrepp "dialektisk spiral" och "praxis".

Man is confronted with a web of natural phenomena. Instinctive man, the savage, does not distinguish himself from nature. Conscious man does distinguish, categories are stages of distinguishing, i.e., of cognising the world, focal points in the web, which assist in cognising and mastering it.

The idea of including Life in logic is comprehensible - and brilliant - from the standpoint of the process of the reflection of the objective world in the (at first individual) consciousness of man and of the testing of this consciousness (reflection) through practice.

Knowledge is the reflection of nature by man. But this is not a simple, not an immediate, not a complete reflection, but the process of series of abstractions, the formation and development of concepts, laws, etc., and these concepts, laws, etc. ... embrace conditionally, approximately, the universal law-governed character of eternally moving and developing nature. Here there are actually, objectively, three members: 1) nature; 2) human cognition = the human brain (as the highest product of this same nature), and 3) the form of reflection of nature in human cognition, and this form consists precisely of concepts; laws, categories, etc. Man cannot comprehend = reflect = mirror nature as a whole, in its completeness, its 'immediate totality', he can only eternally come closer to this, creating abstractions, concepts, laws, a scientific picture of the world etc., etc.

Thought proceeding from the concrete to the abstract - provided it is correct ... - does not get away from the truth but comes closer to it. The abstraction of matter, of a law of nature, the abstraction of value etc., in short all scientific (correct, serious, not absurd) abstractions reflect nature more deeply, truly and completely. From living perception to abstract thought, and from this to practice, - such is the dialectical path of the cognition of truth, of the cognition of objective reality..

Human thought goes endlessly deeper from appearance to essence, from essence of the first order, as it were, to essence of the second order, and so on without end.

Truth is a process. From the subjective idea, man advances towards objective truth through ”practice” (and technique).

Dialectics in the proper sense is the study of contradiction in the very essence of objects: not only are appearances transitory, mobile, fluid, demarcated only by conventional boundaries, but the essence of things is so as well.

Not empty negation, not futile negation, not sceptical negation, vacillation and doubt is characteristic and essential in dialectis, - which undoubtedly contains the element of negation and indeed as its most important element - no, but negation as a moment of connection, as a moment of development, retaining the positive, i.e., without any vacillations, without any eclecticism.

Dialectics consists in general in the negation of the first proposition, in its replacement by a second (in the transition of the first into the second, in the demonstration of the connection of the first with the second, etc.). The second can be made to predicate the first ...

... In relation to the simple and original, ”first”, positive assertions, propositions, etc., the ”dialectical moment”, i.e., scientific consideration, demands the demonstration of difference, connection, transition. Without that the simple positive assertion is incomplete, lifeless, dead. In relation to the ”second”, negative proposition, the ”dialectical moment” demands the demonstration of ”unity”, i.e., of the connection of negative and positive, the presence of this positive in the negative. From assertion to negation - from negation to 'unity' with the asserted - without this dialectics becomes empty negation, a game, or scepsis ...

... The result of this dialectical transformation into the ”third” term, into the synthesis, is a new premise, assertion, etc., which in turn becomes the source of a further analysis. But into it, into this 'third' stage has already entered the ”content” of cognition ... and the method is extended into a system.

The beginning of all consideration, of the whole analysis - this first premise - now appears indeterminate, ”imperfect”; the need arises to prove, ”derive” it and it turns out that ”this may seem equivalent to the demand for an infinite backward progress in proof and derivation” (Hegel: Science of Logic) - but, on the other hand, the new premise drives forward …

Cognition is the eternal, endless aproximation of thought to the object. The reflection of nature in man's thought must be understood not "lifelessly", not "abstractly", not devoid of movement, not without contradictions, but in the eternal process of movement, the arising of contradictions and their solution).

1. Ordinary imagination grasps difference and contradiction, but not the transition from the one to the other, this however is the most important.

2. Intelligence and understanding. Intelligence grasps contradiction, enunciates it, brings things into relation with one another, allows the 'concept to show through the contradiction', but does not express the concept of things and their relations.

3. Thinking reason (understanding) sharpens the blunt difference of variety, the mere manifold of imagination, into essential difference, into opposition. Only when raised to the peak of contradiction, do the manifold entities become active ... and lively in relation to one another, - they acquire that negativity which is the inherent pulsation of self-movement and vitality.

Human knowledge is not (or does not follow) a straight line, but a curve, which endlessly aproximates a series of circles, a spiral. Any fragment, segment, section of this curve can be transformed (transformed one-sidedly) into an independent, complete, straight line, which then (if one does not see the wood for the trees) leads into the quaggmire, into clerical obscurantism (where it is anchored by the class interests of the ruling classes). Rectilinearity and one-sidedness, woodenness and petrification, subjectivism and subjective blindness - voilà the epistemological roots of idealism. And clerical obscurantism ( = philosophical idealism), of course has epistemological roots, it is not groundless; it is a sterile flower undoubtedly, but a sterile flower that grows on the living tree of living, fertile, genuine, powerful, omnipotent, objective, absolute human knowledge …

The approach of the (human) mind to a particular thing, the taking of a copy ( = a concept) of it is not a simple, immediate act, a dead mirroring, but one which is complex, split into two, zig-zag-like, which includes in it the possibility of the flight of fantasy from life; more than that: the possibility of the transformation (morover, an unnoticeable transformation, of which man is unaware) of the abstract concept, idea, into a fantasy ... For even in the simplest generalisation, in the most elementary general idea ..., there is a certain bit of fantasy. (Vice versa: it would be stupid to deny the role of fantasy, even in the strictest science ... ) (Lenin, V.I. Collected Works Vol. 38. Philosophical Notebooks. Moscow. Progress Publishers 1981).

Pichon-Rivière är inte heller obekant med den sovjetiska marxistiska psykologin och dennas utgångspunkter. Förutom att värdera Pavlov högt (reflexologin, som hade en stark ställning tidigare i Argentina hos psykiatrer med anknytning till det argentinska kommunistpartiet, har sitt ursprung i Pavlov) utgörs denna marxistiska psykologis utgångspunkt framförallt av Marx’ sjätte Feuerbachtes såsom den återges i sovjetisk psykologisk litteratur:

”Människans medvetna verksamhet determineras av de objektiva livsbetingelserna, men samtidigt förändrar människan dessa betingelser genom sin verksamhet. Människan med sin inre värld står således inte utanför determinationsprocessen: människorna med sina behov, motiv, medvetande och vilja är också indragna i händelsernas lagbundna förlopp. Samtidigt som människan återspeglar den objektiva verkligheten ändrar hon också denna med sina handlingar, vilka kan vara förutseende, föregripande, tankemässigt planerade etc – och detta tack vare att hon har ett medvetande. Följaktligen ingår människan som en determinerad och determinerande aktiv länk i den lagbundna kedjan av objektiva beroenden, och i denna oavbrutna process för människans determination och aktivitet realiseras växelverkan mellan det yttre och det inre” (”Marxistisk psykologi” sid 107).

Överensstämmer finns mellan Pichon-Rivière och den ryske psykologen Lev Vygotskij (och dennes kulturalistiska perspektiv). I en intressant argentinsk (ej översatt) text, som kom för några år sedan, jämför Héctor Rougier dessa två tänkare (Confluencias del Pensamiento de  Enrique Pichon Rivière y Liev Semiónovich Vygotski).  Vygotskij hävdade på 30-talet att för att förstå de högre psykiska processerna var det nödvändigt att gå utanför organismens gränser och söka rötterna till dessa komplexa processer i tillägnandet av allmänmänskliga erfarenheter som ackumulerats under historiens lopp (de samhälleliga livsbetingelserna; i barnets kommunikation med vuxna, föremålen, redskapen och språket som utformats under samhällshistoriens lopp). Detta tillägnande inte bara förändrar det psykiska livets innehåll (föreställningar och kunskaper) utan bildar också nya typer av psykiska processer som skiljer människans från djuren. Det nya och speciella med Vygotskijs tanke var att han – samtidigt med att bevara föreställningen om de naturliga lagbundenheterna för hjärnans arbete – också påvisade vilka nya egenskaper dessa lagar uppnår i och med att de innefattas i de samhällshistoriska relationernas system.

Vygotsky menade att alla enskilda psykiska funktioner måste ses ur ett historiskt perspektiv – att de har växt fram som svar på olika historiska situationer. Han bygger här vidare på den tes Engels lade fram i ”Om arbetets betydelse för apans utveckling till människa”. Utvecklingens drivkrafter kan inte förläggas till exempelvis den biologiska nivån - som psykoanalysen gör – utan utvecklingens ”motor” måste sökas i barnets interaktion med den vuxna världen, i familjen och i samhället i övrigt. Tanken är här att en gradvis socialisering inte påförs barnet utifrån, utan att det tvärtom sker en gradvis individualisering på grundval av barnets inre sociala väsen (Vygotsky: Psykologi och dialektik sid 95). Barnets utveckling från det egocentriska språket representerar således inte – som Piaget hävdade – ett övergångsfenomen från intra- till interpsykiska funktioner, utan tvärtom. Barnet går från en social kollektiv handlingsform till en individuell funktion.

Den uppfattning om determinism som kommer till uttryck i den marxistiskt influerade psykologin präglas framförallt av vad som kan uttryckas som ett ”prismaperspektiv”: yttre orsaker verkar genom inre betingelser; yttre påverkningar bryts genom de för människan karaktäristiska inre säregenheter som bildats under inflytande av tidigare yttre påverkningar. Vad man söker undvika att hävda är uppfattningar som att medvetandet skulle vara entydigt determinerat enbart inifrån genom inre organiska förhållanden eller att medvetandet enbart skulle handla om det psykiskas återspeglingskaraktär av verkligheten.

I konsekvens med detta resonemang formulerar den marxistiska psykologin vissa teser:

• Det psykiska uppfattas som en funktion hos hjärnan; det är en egenskap som uppstått under den organiska naturens långvariga utvecklingsprocess.

• Denna speciella egenskap – det psykiska – är en återspegling av den reella verkligheten, och det psykiska livets fenomen är kausalt betingade av denna verklighet.

• Som en återspegling av verkligheten uppfattas det psykiska inte som en passiv process, utan som människans aktiva verksamhet.

• Genom att det psykiska är en återspegling av verkligheten spelar det en speciellt viktig roll i människans liv och verksamhet. Människan ändrar verkligheten i överensstämmelse med det sätt hon återspeglar den på och orienterar sig i den.

• Under återspeglingens utveckling urskiljer man en rad former bland vilka medvetandet är den högsta. Detta är samhälleligt betingat och bestäms i sista hand av samhällets materiella levnadsbetingelser.

• Medvetandets samhälleliga betingelser och dess beroende av de konkreta historiska livsbetingelserna i ett samhälle kommer till uttryck i personlighetens specifika säregenheter. Dessa är typiska för människor under en viss historisk epok och i en viss samhällsklass.

Man måste komma ihåg att de högre formerna för människans medvetna verksamhet inte har uppstått på evolutionens väg utifrån biologiska lagar för hjärnans utveckling, utan att de är en produkt av högst komplicerade samhällshistoriska processer; ett resultat av det samhälleliga arbetet; användandet av redskap och människornas kommunikation med varandra med hjälp av språkets koder, vilka har utformats i den samhälleliga historien.

föreläsning Madrid 2007

Av Ana Quiroga

INTRODUKTION TILL SEMINARIUM RÖ­RANDE ENRIQUE PICHON-RIVIÈRES TEO­RI OM DEN ENDA SJUKDOMEN (TES).

Översättning: Sören Lander

Översättarens kommentar: Nedanstående text utgörs av en föreläs­ning som hölls av Ana Quiroga under ovannämnda seminarium. Jag har med hennes godkännande översatt texten för att på så sätt kunna publicera och sprida den på internet. Det är dock en komplicerad text fylld av termer och begrepp, som inte är speciellt bekanta ens för den som i vanliga fall kän­ner sig förtrogen med psykoanalys, socialpsykolo­gi och gruppteo­ri. Jag har därför lagt till ett ganska stort antal noter som förhoppningsvis kan definiera och fördjupa begrepp och re­sonemang. För att ge möjlighet till större förståelse är vissa no­ter ganska omfattande; i regel rör det sig om citat från Vicente Zito Lemas intervjubok med Pichon-Rivière från 1976.

Ana Quirogas text kan därför läsas på två sätt; dels genom att läsa no­terna som ett slags "dörrar" ( ) in till citat (ur företrädes­vis Pichon-Rivières egna texter) som definierar och fördjupar re­sonemangen i tex­ten, dels genom att hoppa över noterna och läsa texten direkt.

Introduktion till seminarium, som organiserades av La Asociación para el Estudio de Temas Grupales, Psicosociales e Institucionales i Madrid den 24 no­vember 2007. Texten presenterades sedan i inter­nettidskriften Àrea 3. Cuadernos de temas grupales e institucionales. No 12, våren 2008.

Del 1

Presentation och syfte

Detta seminarium syftar, enligt vad jag uppfattat, till att gemen­samt konstruera en sfär inom vilken det är möjligt att reflektera, utveckla hypoteser och gå igenom begrepp som rör Enrique Pichon-Rivières tankevärld. Drivkraften (1) bakom samman­komsten utgörs av vår egen vardagsverksamhet (såsom varande mest autentiska källa till ovannämnda frågeställningar) till vilken vi sedan ska kunna återföra vad som producerats i detta vårt ge­mensamma arbete (2). Och med ”produktion” avser jag inte bara svar utan framförallt nya frågeställningar ...

Denna fokusering på praxis (3) utgör kunskapens och uppgiftens essens ... enligt Pichon-Rivière ... och jag tror att det är något vi är överens om.

Fortsättningsvis avser jag att ta upp några av huvudtankarna i Pichon-Rivières teori och hur dessa hänger samman ... men jag är också medveten om att tiden inte räcker till för den fördjupning ämnet förtjänar. Jag kommer alltså – och kanske inte så struktu­rerat – att gå igenom aspekter av Teorin om den Enda Sjukdomen (4) (förkortat i det följande till TES = Teorin om den Enda Sjukdo­men; detta sker i konsekvens med förkortningen på spanska som är TEU och står för Teoría de la Enfermedad Unica/övers.anm.) och inkludera den i teorin om beteendet. Jag kommer också att re­ferera till det gruppsliga (5); till den tekniska anordningen ”ope­rativ grupp” (6) som instrument för utforskning och intervention i dialektiken hälsa-sjukdom (7) ... vidare till begreppet ”hinder” (8) och dess samband med lärande, hälsa-sjukdom och patogen kär­na. Jag hoppas att ni ställer frågor i anslutning till mitt anförande eller avseende sådant som för närvarande befinner sig inom ert intressefokus.

Att jag valt att göra så här är inte något godtyckligt även om te­mats utveckling delvis styrs av sin egen logik, vilket har att göra med hur olika teman länkats samman hos mig under förberedelse­arbetet till seminariet samt den relevans jag tillmäter dessa. Jag har fått mig förmedlat några önskemål från er; och dessa har konkretiserats i följande frågor där vi dels stöter på en del av vad som utgör TES' gemensamma nämnare, dels hur TES kan bidra till att förstå grupprocessen. Det är dock inte helt lätt att svara eftersom det ”inbjuder” till att etablera samband som inte explicit uttryckts hos Pichon-Rivière ... och dessutom utan att förenkla dessa båda temans komplexitet.

Jag går nu över till era frågeställningar:

”Hur kan man använda sig av den patogena kärnans bearbetning som 'nyckel' till läsning av gruppen?”.

”På vilka punkter finns, enligt Er Uppfattning, samband mellan TES och gruppdynamiken: uppgift, roller, motstånd ... gruppmoment?”.

”Att fördjupa sig i jagteknikernas instrumentella karaktär som in­strument för lärande förutom att de uppfattas som försvarsme­kanismer ... ”

”Att fördjupa sig i förståelsen av objektets dramatik (konstruktion, destruktion, rekonstruktion) och dess samband med gruppupp­giften samt gruppens växlingar, ambivalenskonflikten och dess skiftningar”.

”Förtydliganden vad gäller psykosens centrala kärna ... den me­lankoliska och den konfusionella”.

”Klargöranden avseende förhållandet mellan förbindelseteorin (9) och objektrelationsteori” (10).

Givetvis krävs mer tid än den vi nu har till förfogande för att kun­na utveckla alla dessa teman ... det är därför jag talar om ett när­mande.

Efter att ha tänkt mycket omkring hur att strukturera min fram­ställning ... och efter att utifrån mitt – eller, som jag uppfattar, Pichon-Rivières – perspektiv ha bearbetat ovannämnda frågeställ­ningar, vilka är intressanta och berättigade, kom jag fram till att alla vägar bär till Rom ... Att oavsett hur jag grep mig an dessa ut­forskningsvägar leddes jag hela tiden fram till signifikanta aspek­ter av den uppfattning Pichon-Rivière först benämnde TES, däref­ter teorin om mognads- och utvecklingsprocesser (i och med att den implicerar hypoteser och bearbetningar avseende dessa /pro­cesser/, något man kan se i principerna om mångkausalitet och genetisk kontinuitet) och slutligen till teorin om beteendet ... i och med att Pichon-Rivière tänker sig att dessa koncept och katego­rier, begrepp och principer, är valida för att kunna beakta varje beteendes genes och alternativ ... och jag citerar: ”Oavsett om detta är normalt eller patologiskt”. Genom detta uttryckssätt fö­reställer Pichon-Rivière sig redan att ECRO:t (11) utgör en mer omfattande bearbetning än den han inledningsvis syftat till.

Ni lägger betoningen på TES och jag talar till er om beteendet (12). Varför beteende? Det är faktiskt så att utforskning av bete­endet utgör en konstant i Pichon-Rivières liv ... alltifrån hans spontana närmanden (därtill) som barn och tonåring; i början på hans medicinska bana ... och de skilda områden, som blev föremål för hans utforskning ... kreativitet, konst, det gruppsliga, institutio­ner, idrott ... det var frågan om beteendet som fick Pichon-Rivière att slå in på psykiatrins bana i och med att han intresserade sig för såväl beteendevariationer inom olika samhällssektorer, kultu­rella sfärer och beteenden som rollintaganden och rolltilldelning, uttolkning av erfarenheter, världen, estetisk produktion, sätt att relatera etc. Han sporrades av både de mest bizarra beteenden och sådana, vilka utgör del av vår vardag, men som det icke desto mindre vore vågat att benämna friskt - trots att de rättar sig efter de styrande normerna.

Pichon-Rivière identifierar denna konstant i prologen till Del Psi­coanálisis a la Psicología Social: ”Min uppgiftsväg kan beskrivas som en utforskning av beteendets struktur och mening, samt upp­dagandet av dess sociala karaktär” ... Han refererar vidare till tan­ken om ”människan-i-situationen”, något som är grundläggande för att förstå den pichonianska positionen när det exempelvis handlar om hälsa och sjukdom.

I en annan av sina sena texter säger han dock: ”Mitt sökande har rört kunskap om människan och i synnerhet kunskap om sorgen; jag menar att här finns källan till de så kallade särpräglade bete­endena”. Han refererar här till psykisk sjukdom, vilket leder oss till den aspekt av teorin som är mest känd som TES. Resten av frasen refererar till hans strävan att förstå melankolins roll i det mänskliga psyket (4).

I Pichon-Rivières tankevärld och den psykologiuppfattning han po­lemiskt benämner ”socialpsykologi” (13) intar frågan om lidandet en central roll ... vare sig det handlar om att ta itu med lidandet – efter att detta (som misslyckat försök att komma igenom en outhärdlig kris) övergått till patologi – eller förebygga det genom att stärka individens (subjektets) utveckling i termer av läroför­måga och att på ett kreativt sätt kunna lösa de anpassningskrav, som ställs på oss att (utan att gå under) hantera de villkor vi ställs inför som individer (subjekt) i krissituationer och lösa dem.

Utforskningen av det vardagliga (14) i förbindelser och roller, socia­la och institutionella relationer ... detta tid-rum i vilket vi kan bli psykotiska eller leva på ett aktivt, kritiskt och omvandlande sätt, knöts hos Pichon-Rivière samman med hans passion för det dolda, det oroande och det kusliga (15) ... det som de så kallade ”förbannade poeterna” Rimbaud, Lautréamont och Baudelaire – språkrör för sin tid och därigenom grundare av den moderna es­tetiken – i högt bearbetad form gav uttryck för i sina verk. De överraskade och blev till en början demoniserade eftersom de blottade det mörka, det dolda och det mest okända och fruktade i det mänskliga psyket (16) ... våra fantasier och känslor ... det som samhället bestraffade – och bestraffar – som vansinne genom att det utgör ett avvikande, oförståeligt och oacceptabelt tänkande, något man försökte kontrollera genom mentalsjukhusinstitutionen. Detta sökande fick Pichon-Rivière att såväl studera konstnärligt skapande som arbeta på mentalsjukhus samt välja psykoanalysen som främsta och avslöjande väg till att förstå det som tycktes outgrundligt ... att fördjupa sig i de till synes tysta helveten som finns underliggande till skapande och lärande ... och hans sökande gav klarhet nog att kunna knyta insjuknandeprocessen först till familjegruppsskeendet och sedan till den komplexa sociohistoriska ordningen och det som är kännetecknande för den.

Via dessa många vägar upptäckte också Pichon-Rivière att de alla – i sin mångfald – ledde fram till det omfattande ämnet ”beteen­de”.

Men – vad är beteende för Pichon-Rivière? Det finns tidiga defini­tioner, vilka vittnar om sökandets början och de ger en bild av neurologen Pichon-Rivière - fast redan nu med önskan om svar från ett subjekt i en konkret värld eller situation. Jag kommer i det följande att låta hans senast utvecklade definitioner vägleda mig i och med att dessa pekar på att hans utgångspunkt är situations­betingad.

I Neurosis y psicosis, una teoría de la enfermedad (Neuros och psykos, en teori om sjukdomen), en text som utgör främsta refe­rent under vissa delar av seminariet, karaktäriserar han beteendet som ”en totalitet i dialektisk utveckling” (referens till komplexite­ten, motsatsernas enhet, multipla interagerande aspekter, motsättningar och den form av rörelse som impliceras) och jag ci­terar: ”Vi definierar beteendet som struktur; ett dialektiskt och meningsbärande system in­begripet i ständig interaktion. Utifrån detta perspektiv söks en lösning på antinomierna psyke-kropp, in­divid-samhälle, or­ganism-miljö” (som för Pichon-Rivière är epistemologiska hinder för att förstå beteendet). Han följer här La­gache: ”Inkluderandet av dialektiken får oss att bredda definitio­nen av beteende. Det uppfattas inte endast som struktur, utan även som strukturerande; som multipel helhet eller interaktions­system. Som dialektiskt interaktionskoncept introduceras begrep­pet ömsesidig modifikation, intrasystemiskt (individens inre värld) och intersystemiskt (individens inre världs relation till den yttre världen) samspel ... som intrasystemisk relation förstår jag den re­lation, som äger rum i individens (subjektets) jagmiljö där de in­ternaliserade objekten och förbindelserna bildar en inre värld, en intrasubjektiv dimension i vilken de interagerar och på så vis formar en inre grupp” (17) Sistnämnda (inre grupp) rekonstruerar på sitt speciella vis det nät av relationer individen (subjektet) varit – och är – invecklad i eftersom denna inre värld eller grupp besit­ter historicitet.

Detta skeendes former brukar vi benämna ”inre dramatik”, omed­vetna inre scener. Det är i denna sceniska och intrasubjektiva di­mension det ni frågar om utspelas ... det vill säga objektets dramatik. I inre scener – laddade med intensiv emotionalitet – tar här förbindelsens växlingar form.

Det inre skeende, som exempelvis kännetecknar ambivalensen (18), tar formen av situationer i vilka konflikten hat-kärlek utveck­las; där båda på ett ”tillspetsat” sätt samexisterar i den upplevel­se individen (subjektet) har av sig själv, (det nu i sin helhet integ­rerade) modersobjektet och förbindelsen. Detta sker på grund av att ett fundamentalt faktum (via mognad, minne, erfarenhets- och lärosekvenser) uppstått i det psykiska livet: integrering, som fram tills nu inte funnits.

Vi talar här om ambivalensens inbrytande i den depressiva ut­vecklingspositionen. Möjligheten till ambivalens är något av en konstant i varje betydelsefull förbindelse.

Vad denna integrering framkallar hos individen (subjektet) tror jag bör relateras till den uppfattning om lärande, rörelse, hinder och uppgift som Pichon-Rivière utformar (vilket vi kommer att se läng­re fram).

Integreringen utgör framsteg i lärandet och ett uppgiftsplan, som implicerar en rörelse med destrukturering av den föregående organisationen (av Melanie Klein benämnd schizo-paranoid posi­tion), som domineras av dissociering. Desorganiseringen framkal­lar kris.

Detta kritiska utvecklingsmoment kan betecknas som ett kvali­tativt språng vad gäller kunskap om verkligheten.

Den process genom vilken man upptäcker – och som är identisk med den som belönar och frustrerar, beledsagar och överger, äls­kar och hatar – består i att lära från verkligheten.

Kunskap om verkligheten – i dess mångfaldiga och motsägelseful­la aspekter – får ibland en mycket djupgående inverkan på indi­viden (subjektet) ... en kris vad beträffar lärande, kunskap och re­laterande. Den pekar på en dimension som alltid finns närvarande i uppgiften. Jag tänker på den nödvändiga bearbetningen av den­na inverkan, på motsatsförhållandet mellan det dittillsvarande och det nya, på de scener som omedvetet sätts i rörelse i vår kontakt med nya verklighetsaspekter ... en kontakt i vilken det kan finnas lust, men där också konflikter kan dyka upp. Ett av syftena med anordningen ”operativ grupp” är att genom ömsesidigt stöd bear­beta ovannämnda inverkan.

Som vi känner till finns förstörelsen närvarande som en dominant i ambivalensens dramatik ... förstörelse (genom egna fientliga im­pulser) av det, som är kärleksobjekt, och medförande en katastro­fal irreparabel förlust. Skuld, kaos, ensamhet ... ibland ... upplevs risken att objektet ska hämnas och denna dramatik är paralyse­rande.

Intensiteten i de känslor, som befinner sig i konflikt, är sådan att hämning framträder som effekt och teknik ... i vilken utsträckning den utgör ett försvar eller är instrumentell kan vi inte avgöra utan att analysera varje fall för sig.

Men psyket är rörelse ... progressiv och regressiv. Man tar sig ur denna paralyserande situation genom psykiska ”operationer” ... som inkluderar en operativ och nödvändig regression, vilken be­står i att använda sig av instrumentella tekniker.

Individen (subjektet) återvänder, som sagt, till en tidigare position - av Klein och Fairbairn benämnd schizo-paranoid, av Pichon-Riviè­re instrumentell – ty i den gestaltas jagets tekniker och resurser, vilka som främsta funktion har att tjänstgöra som (och vara) in­strument för att närma sig verkligheten genom aktiv anpassning (19). De växer gradvis fram utifrån vissa vitala funktioner, ex­empelvis inkorporering och utstötning ... och övergår från att (i dessa funktioner) vara något materiellt till att bli något tankemäs­sigt.

Av den anledningen genomför individen (subjektet), enligt Pichon-Rivière, inte bara ett defensivt återvändande. I återvändandet finns även nyckeln till att gå framåt. Jag beskriver här vad som sker i utvecklingens depressiva position – i och med att den utgör ett determinerande element i den grundläggande depressiva posi­tionens (4) eller centrala patogena kärnans konstituerande (om vi anlägger det perspektiv som finns i TES) – även om denna regres­sion tillbaka till när teknikerna var instrumentella också sker vid andra tillfällen i livet då individen (subjektet) inte kan hantera ”här-och-nu”-krav och -förluster samt en ny och intensiv ambiva­lenskonflikts uppträdande. I denna (i riktning mot integration) pro­gressiva – regressiva rörelse (alltså oförmåga att stå ut med och situationsmässigt ”smälta” konflikten, hämning och tillgripande av tekniker från en icke-integrerad dissociativ period) – vad är önskvärt? Utvecklandet av en ny progressiv rörelse i vilken ett stärkt jag undan för undan bearbetar konflikten i form av repara­tion och rekonstruktion av objektet på en högre integrationsnivå där individen (subjektet) kan erkänna de goda aspekternas över­vikt i objektet. Detta hänger samman med vad vi tidigare talat om i termer av att tillägna sig ny jagstyrka (20), som gör det möjligt att tolerera motsatsförhållandet i jaget, objektet och förbindelsen; motsatsförhållandet som gör det specifika i ambivalenskonflikten till en existentiell och djupt oroande situation för människan som varelse – kanske den mest omvälvande, i synnerhet om man be­finner sig på en utvecklingströskel.

Förmågan att uthärda (eller lösa upp) detta motsatsförhållande kommer sig av att kärleken (och det gratifierande, som domine­rande aspekt i den kontradiktoriska förbindelsen) erkänns som del av en komplex process i vilken innefattas det instrumentella disso­cierande, som är nödvändigt för tänkandet (21), samt en senare integration som sker på högre nivå än den nivå där konflikten ut­löstes i sin påträngande känslomässiga intensitet.

I den bearbetande rörelsen återvinns det älskade objektet; jagets och förbindelsens goda aspekter bekräftas. Jag vill dock understry­ka att denna intrasubjekt-dramatik inte bara äger rum i den inre världen. Den gör det även i förbindelsens verkliga scenario; i den andres stöd- och kärlek som dechiffrerar, håller och gratifierar trots att där också finns ambivalenta ögonblick hos den andre i dennes egen inre dramatik.

Fortfarande mitt i konflikten – när ambivalensen finns i förgrunden och formuleras som dominerande situation – upphör inte andra motsatsförhållanden att inverka på individen (subjektet) och för­bindelsen ... och sammanflätade med känslan av kärlek-hat och, exempelvis, behov-tillfredsställelse, interaktion, kommunikation. Det här är av speciell vikt för att förstå en individs (subjekts) och en konflikts växlingar. Dessa växlingar inverkar också på individen (subjektet) och bidrar till hans eller hennes psykiska livs rörlighet och emotionalitet.

Som ni vet är detta ett grundläggande moment i den inre världens konstituerande ... och även om det inträffar första gången i den så kallade depressiva utvecklingspositionen uppträder det, som sagt, återigen vid stora kriser och utifrån individens (subjektets) historia ... alltså i enlighet med de sätt och lösningsnivåer som uppnåddes i tidigare situationer. Det förflutna interagerar med nuets förbin­delseskeenden utifrån principen om mångkausalitet och däri inklu­derade faktorer. Interaktionen är inte enkelriktad ... dessa faktorer kan leda till signifikativa nivåer av aktiv anpassning – eller till patologi. Det finns ett multipelt orsakssamband, som länkar samman situationer från livets början med de hälsa/sjukdom-al­ternativ vi stöter på under andra viktiga perioder (av livet) ... det sambandet hänvisar oss till den grundläggande depressiva situa­tionen, den patogena kärnan, som för Pichon-Rivière är av de­pressiv – icke-konfusionell – natur, och inkluderar växlingar i ut­vecklingens depressiva position, aspekter av protodepression (22) och regressiv depression (23) (om vi nu uttrycker oss i termer av patologi).

Vid analys av den kärnan kan vi inte bortse från de karaktäristika, som jagteknikerna – deras formbarhet eller stereotypi – har.

De scener (skeenden som utspelas i den inre världen och formar den) jag anspelade på är för Pichon-Rivière – till skillnad från hur Klein tänker när hon också identifierar denna inre rörelse (den omedvetna fantasi i vilken subjektet fragmenterar, integrerar, ser sig attackerat, förstör, rekonstruerar) – inte bara en intrasubjektiv produktion och driftens psykiska korrelat ... Vi såg att det finns ett annat aktivt opererande subjekt i denna produktion och det sub­jektet benämnde Pichon-Rivière (med spår av psykoanalytiskt språkbruk) ”objekt”; men det objektet är ”någon annan”, som re­lateras både till den yttre världen och samtidigt, genom in­ternalisering, är ”inskriven” i den inre världen.

Denne ”andre” utgör del och person i ovannämnda skeende; dock inte på avstånd eller utanför dramatiken vid den inre världens formande - utan som en ”co-författare”. Därför säger vi att inter­aktionen inverkar, ger upphov till effekter ... och det här är en av dessa, alltså att på något sätt vara ”co-författare” eller alstrare av scener i detta skeende med den andre – och i förbindelsen.

Förbindelse och objektrelationer

Om vi återgår till Pichon-Rivière (vilket för oss in på förbindel­setanken och hur den skiljer sig från objektrelationstanken) (24) ... I den interaktion, som sker i yttre värld och skrivs in i inre värld (25) ”rör sig faktiskt den andre i riktning mot gratifiering eller fru­stration” (26). Jag vill understryka detta på grund av dess centrala karaktär i Pichon-Rivières tänkande ... i och med att han genom denna tanke formulerar en ny position med avseende på hur verkliga objektiva relationer, en annan individs (subjekts) varande och görande samt situationen närvarar och inverkar i det psykiska livet.

Med detta som utgångspunkt (och uppkommet ur hans familje­gruppbehandlingspraktik) framgår att det som bör analyseras är vad som sker och inte bara ens föreställningar om vad som sker.

Och det här är en huvudtanke i vår utforskning av relationen mel­lan individ (subjekt) och verklighet ... i och med att det är den re­lationens kvalitet som – i termer av lärande – definieras som psy­kisk hälsa (27).

Ovanstående utgör en öppen konfrontation med objektrelations­uppfattningen som har sitt ”laboratorium” - sitt ”rum” - i den intrasubjektiva dimensionen ... bortom objektets konkreta varande och görande, närvaro eller frånvaro, formerna för sin närvaro; ob­jektrelationen, som för psy­koanalysen är ”individens (subjektets) relation till sin värld” - inte till världen.

Förbindelsetanken som relationell struktur beaktar – och det utgör ett av dess essentiella drag – det ömsesidiga samspelet; sam­spelet mellan intrasubjektivitet och intersubjektivitet utan att där­vid exkludera någon av dessa två dimensioner. Den fokuserar på såväl den reella situationen som dess ”inskription” i form av inre scen ... och därigenom utforskar den kommunikations- och läro­processer. Intersubjektivitetens former präglas av intrasubjek­tivitet i och med att det är ur sistnämnda som förbindelsemodali­teterna uppkommer. Den intrasubjektiva dimensionen å sin sida formas i interaktioner och därför talar vi om dialektik, ömsesidigt formande, ömsesidig determinering ...

Pichon-Rivière hävdar att förbindelsen för individens (subjektets) del implicerar en aktiv relation till världen och verkligheten. Enligt hans synsätt lägger den andre – objektet – aktivt innebörder över individen (subjektet), dennes existens, dennes beteende ... Jag skulle vilja säga att på samma sätt som vi talar om en subjektiv dramatik på den inre världens nivå finns det också en grupp- eller familjedramatik liksom institutionella myter eller dramatik ...

För Pichon-Rivière är den inre gruppens system inte slutet. Det be­finner sig i ett permanent samspel med den yttre världen. Psyket är från första början inte en - i förhållande till världen - stängd in­stans eller yta. Tvärtom konstitueras det (genom att vara socialt och av förbindelsekaraktär) i, av och genom sin relation till verkligheten ... en realitet som till en början särskilt utgörs av för­bindelsens ”den andre”. När samspelet utarmas eller stängs försämras eller hejdas lärandet från verkligheten (28). Denna rela­tion mellan inre och yttre värld benämner Pichon-Rivière inter­systemisk. Trots att han inte tar upp temat i sina texter bör man också vara klar över att den intersystemiska relationen även är en relation mellan inre världar. Den finns närvarande i förbindelsen, i gruppen och äger rum på de intersubjektiva relationernas plan ... och dessa relationers förverkligande i den yttre världen (29). En grupp konstitueras inte om den dialektik mellan individer (subjekt), som bidrar till dess essens, inte innefattar detta sam­spel mellan inre världar ... vilket bidrar till gruppdiskussioner eller underliggande förbindelseskeenden samt existensen av de former den ena av grupporganisatörerna antar; alltså den ömsesidiga inre representationen, reciprok internalisering (polycentrisk syn­tes) ... en ”slutsats” om gruppen som dess medlemmar utvecklat. Gruppens andra organisatör eller konfigurationsprincip utgörs av behovskonstellationen, syftet, uppgiften.

Patogen kärna och ”läsning” av det gruppsliga

Frågan om de inre världarnas samspel hänger – liksom uppgifts­frågan – samman med frågan om den patogena kärnans bearbet­ning som nyckel till ”läsning” av det gruppsliga. Frågan leder mig fram till två analystrådar: samspelet individ (subjekt) – grupp, inre grupp och yttre grupp samt det jag benämner samspel mellan inre grupper, utmynnar stundvis i diskussioner ... i ångest. Det sätter tidigare hinder i rörelse och gestaltar aktuella hinder. Sätten att bearbeta hinder i nuet kan hänvisa (tillbaka) till hur varje grupp­medlem bearbetar den historiska kärna, depressiva situation eller patogena kärna som vi antar är i verksamhet – och kanske intensi­fierad – om gruppen har en terapeutisk uppgift som explicit ak­tivitet ... Det intensifierade skulle kunna visa sig i form av mot­stånd mot tillfrisknande på grund av den ångest, som sätts i rörel­se inför en uppgift och ett kunskapsobjekt, vilket i sig inbegriper en hög grad av lidande ... och där patologin utgör en form av för­svar; ett balanstillstånd i förhållande till världen ... ett balans­tillstånd som är misslyckat och fyllt av smärta, men ändå ett ba­lanstillstånd.

Gruppens här-och-nu, den framväxande ångesten och hur den be­arbetas i den aktuella situationen kan utgöra en ”analysator” av­seende det som är karaktäristiskt hos varje gruppmedlem vad gäl­ler hans eller hennes historia av hinder och lösningar ... dispone­rande punkter för hälsa och sjukdom, den inre dramatiken.

Jag vill här poängtera ”kan” därför att, på samma sätt som att allt beteende är situationsbundet, är gruppen också ett gynnsamt överföringsfält, vilket framkallar, uppväcker och inbjuder till inre scener. Omständigheterna, typen av konflikt, förbindelsemodalite­ter samt interaktionen här-och-nu kan vara faktorer som ger upphov till ett alternativt beteende ... och historien återupprepas inte på något tydligt sätt inom detta fält.

Att sätten att hantera gruppuppgiften eller gestalta förarbetet (30) tydligt och med regressiv kraft skulle peka hän mot en hi­storisk kärna (alltså den patogena kärnan) hos varje medlem ut­gör inte en konstant eller lag rörande gruppens fungerande ... Dä­remot tror jag att gruppen – genom sin närvaro vid psykets tillbli­velse och dess potentiella förmåga att bli stödfunktions-”arvtaga­re” - mobiliserar primärfenomen via primärrelationen kropp-mo­der-grupp. Mobilisering är, enligt min mening, inte detsamma som regression.

När jag talar om varje medlems kärna, så gör jag det därför att jag inte förstår hur det skulle kunna finnas en gruppkärna – med undantag av, och på ett speciellt vis, i en familjegrupp (med en rad obearbetade sorger) ... även om jag också kan tillstå dispone­rande punkters förekomst hos gruppen som struktur i termer av konflikter, vilka inte bearbetats tillräckligt av dess medlemmar (exempelvis det oförutsedda).

I själva verket siktar gruppen som anordning till modifiering av sätten att möta ångest och övervinna hinder i den meningen att stereotyper bryts upp (31) och jagteknikerna (i dess instrumentel­la aspekt) återtas och förstärks. Om väl de individuella (subjek­tiva) modaliteter man föresätter sig att förändra troligen har en tendens att inledningsvis (ett moment präglat av ambiguitet/mångtydighet (32) uppträda på nytt - där inre scener glider fram över de yttre och inre figurer överskuggar de verkliga personerna – kan heterogenitet, identifikation, kommunikation och det gruppsamarbete, som blir till stöd för bearbetningsprocesser­na, skapa ett förändrande och förändrat fält i vilket det inte är så lätt att vare sig avläsa individuella sätt att bearbeta den pato­genetiska kärnan eller mer (för en viss kärna specifika) personliga aspekter.

Jag vill understryka: Om frågan gäller möjligheten att i en grupp och inför en, kontradiktorisk, konfliktsituation aktualisera varje medlems särskilda patogenetiska kärna, så menar jag att ”ja” ... det är möjligt och önskvärt. Detta för oss dock över till temat dis­position och där kan vi urskilja två motsatta och interrelaterade aspekter: disposition för patologi och disposition för hälsa och lä­rande. Vi kan inte på förhand se vilken (av dem) som kommer att mobiliseras. Dessutom vet vi inte alltid vilken aspekt som mo­biliserats och varför.

Dessa (i det disponerande samtidiga) motsatta aspekter pekar i riktning mot den följd av anpassningssituationer individen (subjek­tet) genomgått (i livet) och hur de under olika omständigheter kommit att lösas.

Annorlunda uttryckt: det som i termer av lärande har lösts och inte lösts; det som blivit kvar som mindre sammanhängande och meningsfyllt (misslyckat) svar spelar in i individens (subjektets) historia, i hans eller hennes inre värld och i gruppens här-och-nu vad gäller det som är aktuell konflikt. Och precis som en er­farenhet kan ”reparera” en annan kan (också) vissa negativa er­farenheter försämra förmågan till lärande.

Det här är en problematik som utvecklas i individen (subjektet), i den terapeutiska förbindelsen och särskilt inom gruppfältet.

En av den patogena kärnans manifestationsformer inom grupp­området – oavsett om den inverkar utifrån sina mer skadade, de­fensiva och stereotypiserade aspekter eller utifrån sina positiva lösningsmodaliteter – får oss att rikta blicken mot språkrörsrollens (33) intagande.

Del 2

Språkrörsrollen

Vad är det då den individ (subjekt), som intar språkrörsrollen, upptäcker? En fantasi, en ångest; något potentiellt som finns inom gruppfältet, men inte når fram till medlemmarnas medvetna – men som ger återklang inom honom själv utifrån den egna livshi­storien (34). Han är ett språkrör (i det som kallas disponerande faktor) om det som väcker anklang (hos honom) finns i gruppen och hans handlingar, utsagor om sig själv, känslor, försvars- och upplevelsemodaliteter mobiliserar (vissa accepterade, andra avvi­sade) associationskedjor, identifikationer, hos övriga medlemmar ... Men han har faktiskt då fört det som var implicit, och till synes något personligt, upp till det explicitas och grupps­ligas plan. Samordnarens – tolkande eller icke-tolkande – interven­tion bör här omfatta bägge dessa plan (35); dels vad språkröret lyfter fram som framsteg eller egen konflikt, dels genom att rela­tera detta till gruppstrukturen. Ovanstående utgör ett av uttryc­ken för Pichon-Rivières uppfattning om grupp och operativ grupp ... om den konstanta och strukturerande dialektiken mellan individ (subjekt) och grupp som analys- och interventionsområde. Motsatsförhållandet individ (subjekt) – grupp upplöses på olika sätt via integration. Det försvinner dock aldrig.

Ett endast vertikalt återlämnande (från samordnaren/övers.anm.) isolerar språkröret och får konflikten att framstå som ett uteslu­tande individuellt faktum. Därigenom förloras möjligheten att dela ångesten, smälta och bearbeta fantasier samt uppnå en annan nivå av tänkande. Ett endast gruppsligt (horisontalt/övers.anm.) återlämnande homogeniserar å andra sidan det heterogena och gör tvång på verkligheten genom att det komplexa förenklas (36).

Grupprocessens rikedom och många kreativa, reparativa och pro­duktiva möjligheter uppkommer ur det heterogena.

Sammanfattningsvis: gruppens komplexitet kan inte utläsas med utgångspunkt i en enda ”nyckel” även om tekniken eller TES, tvi­velsutan, utgör verktyg i en sådan läsning och bör inkluderas vid konceptualisering av det gruppsliga.

Att utifrån emergenterna (37) och deras olika språkrör (och dessa emergenters relation till hinder och försvarsmodaliteter likaväl som till lärandeförmåga och kreativa anpassningssätt) följa upp gruppens rörelse, interaktion och uppgift utgör faktiskt en väg att analysera och förstå vad som händer i gruppen (38).

Samordnare

Om skeendet i gruppen utvecklas och bearbetas med gruppope­rativ ram får samordnaren en betydelsefull roll; inte därför att det skulle framträda en ny emergent för honom eller henne vid varje intervention (något vi vet inte inträffar), men därför att med ett sådant perspektiv - ”osymmetriskt” och med rollen som med­tänkare (39) - har vi möjlighet att analysera processen, dess rörel­seformer, trådar eller emergenter, dess förändringsmoment, sam­spelet mellan progressivt och regressivt. Jag antar att den ställda frågan har med detta samspel att göra.

Vår analys bör delas med gruppens medlemmar – och deras protagonism framhävas – i en ständigt pågående sekvens av in­sight (40) och bearbetning, insight och bearbetning ...

Jag vill tillägga att på samma sätt som bearbetning kräver (fö­regående) insight, så måste det - för att nå fram till insight - dess­förinnan ha funnits en bearbetningsprocess.

Även när insight får den här formen av plötslig inbrytande kun­skap (41) utgör den ett kvalitativt språng som föregås av kvantita­tiva förändringar. Samtidigt bör den här beskrivna grupplärande­processen (ihop med en ”medtänkare”) ge medlemmarna för­måga till självkännedom och eget hållande, ett vetande och sätt att vara och bearbeta ... och detta är något man konstruerar ge­mensamt i gruppen, men även utgör något specifikt för varje medlem.

Om den ställda frågan skulle formulera en annorlunda frågeställ­ning ... exempelvis om det finns en patogen kärna som delas av gruppens medlemmar och resulterar i en ”nyckel” för att läsa en särskild grupprocess, så menar jag att så är det inte ... i och med att även när det finns allmängiltiga situationer (som den depressi­va positionen) är ångesten, hindren, konflikterna, det psykiska li­vets växlingar och sättet att hantera dessa, något unikt för varje individ (subjekt).

Emellertid vet vi att det finns predominans för det slags situatio­ner, vilka homogeniserar gruppfältet och går bortom den hetero­genitet Pichon-Rivière formulerar som optimal förutsättning för gruppens fungerande. Att en lärogrupp exempelvis består av medlemmar, som genomgått allvarliga förluster i barndomen, kan (enligt vår erfarenhet) ge viss ”skevhet” åt gruppen; en tendens till ”melankolisering” och upplevelser av övergivenhet, men då in­för bestämda situationer eller teman, vilka väcker sådana upple­velser av tidig förlust till liv. Men jag tror ändå inte man kan tala om gemensam gruppkärna, vilket skulle implicera en ”gruppsjäl” ... en tanke som Pichon-Rivière avfärdade.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att förståelsen av en in­divids (subjekts) beteende och sätt att bearbeta sina dispone­rande (4) situationer hänvisar oss till utforskning av händelser vars komplexitet aldrig kan uttömmas. Grupper är specifika och, som sagt, i hög grad komplexa strukturer. De genomtränger ver­tikaliteten, de individuella historierna; analys och ”läsning” av dem kräver därmed en mer omfattande teoretisk ram - vilken ut­gör del av den pichonianska socialpsykologin - men som idag, av tidsskäl, inte kan bli till föremål för en systematisk framställning.

Hindret

Temat ”att läsa en grupprocess” - även när detta skulle vara av värde vid analys av en person - hänvisar oss till ett centralt kon­cept i det pichonianska tänkandet: hindret och dess oundvikliga framväxt i utvecklings- och förändringsprocesser, det vill säga förhållandet mellan utveckling eller rörelse och hinder.

Enligt Pichon-Rivière är hindret (42), som universellt fenomen, den centrala (och till sin natur depressiva) patogena kärnans fö­regångare.

Jag tror det skulle vara intressant att analysera relationen rörelse-ångest-hinder från livets början ... och likaså att reflektera kring det särskilda hinders karaktär, som den (av Pichon-Rivière benämn­da) patogenetiska kärnan antar ... och hur den kärnan till viss del finns latent i påföljande hinder genom att, som prototy­pisk situation, kanske vara den mest konfliktfyllda ... den som mest mobiliserat individen (subjektet) i termer av krav på lärande.

Detta sker alltifrån födelsesituationen, vilken också innefattas i kärnan eller den grundläggande depressiva situationen. Ty den ut­gör ytterligare en stor kris att lösa. ”Vårt inträde i livet” - säger Kaës - ”består i att gå in i ett kristillstånd”. Och vår egen födsel implicerar en radikal omdefiniering av våra existensvillkor, ett de­strukturerande av vad som varit för handen så långt samt ett nytt strukturerande (43).

Därför utgör detta första adaptationskrav på oss vårt proto-lä­rande (44), alltså att bli berövad något dittillsvarande för att där­på träda in i (och därmed konstituerande) en ny erfarenhetsvärld. Sätten att lösa situationen – ur vilken man träder in i en förbindel­se; in i en grupps sköte och en social ordning (protoförbindelsen) – är mer än något knutna till den andres handlingar. Som tidigare nämnts förs man (och utgående från vitala funktioner) i förbindel­serörelsen in i ett formande av instrumentella tekniker, vilka gör det möjligt att ta sig igenom denna första livsfas fram tills upp­nåendet av den depressiva utvecklingspositionen.

Hindret (allmängiltig eller universell situation), inneboende i rörel­sen, och den patogena kärnan (som grundläggande depressiv si­tuation – en inre kris att lösa och också allmängiltig eller universell i sådan mening att den motsvarar individens/subjektets utveck­lingsformer) - är inte identiska trots att de är besläktade.

Hindret uppstår med livet (45). Det finns inneboende i förändring, rörelse och det faktum att livet utgör en ständig följd av krav om anpassning och lärande; att vi också ständigt är underkastade de­strukturerings- och nystruktureringsrörelser tills sistnämnda (rörel­ser) ”åldras” och en rörelse på nytt ”öppnas”, vilken genererar ångest som – när den intensifieras – kan leda till (nya) hinder. Det står klart att den grundläggande depressiva situationen som situa­tion – med element från protodepression, utvecklingens de­pressiva position samt formande och användning av instrumentel­la tekniker – utgör ett stort hinder att lösa i individens (subjektets) utveckling. Låt oss beakta detta som problemområde och referent vid analys av grupprocessen (46) ... på samma sätt som vi måste beakta både hur medlemmarna i gruppmiljön använder sig av sina jagtekniker och analysera huruvida dessa till karaktären främst är instrumentella eller i grund och botten försvarsinriktade.

Detta placerar – förutom analys av rörelse, ångest och framväxan­de hinder – in oss i en utforskning av och intervention i fältet för motsatsförhållandet uppgift-förarbete (30).

Hälsa-sjukdom

Om vi så går vidare till Pichon-Rivières reflektioner rörande bete­ende kommer vi in på dels den relation han etablerar mellan bete­ende, hälsa och sjukdom; dels på varför vi säger att han uppfattar sig ha nått fram till en vision, vilken innefattar det dialektiska pa­ret hälsa/sjukdom.

I sina skrifter omdefinierar han den klassiska psykiatrins indelning av beteende i normalt eller patologiskt. Han inkluderar paret häl­sa-sjukdom (7) och betraktar dessa två som varandra motsatta former av realitetsanpassning. Motsatsförhållandet utgörs av den aktiva eller passiva karaktären (av anpassning/övers.anm.). Den­na karaktärisering, som varit föremål för polemik med särskilt Watzlawick, hänvisar oss återigen till det metateoretiska samman­hanget ... till Pichon-Rivières grundläggande idéer. Hos Pichon-Rivière befinner sig nämligen ”anpassning” ljusår från ”anpass­barhet” (31); ”anpassning” implicerar en individ (subjekt) som bland sina (personlighets)drag besitter möjligheten att lära känna den objektiva verkligheten ... att vara ett till sitt väsen kunskaps­sökande subjekt trots att verkligheten många gånger, mer eller mindre, förvrängs.

Det är utifrån den kunskapen Pichon-Rivière talar om beteende, hälsa och sjukdom i termer av ”adekvat” eller ”in-adekvat” vad gäller en persons sätt att förhålla sig till omgivningskraven, huruvida det föreligger överensstämmelse eller ej i förhållande till dessa samt om det finns en operativ eller icke-operativ kontakt med verkligheten. Om beteendet är operativt är de instrumentella teknikerna (jagresurserna) verksamma. Till dem räknas de me­kanismer, som M. Klein beskrivit i den schizo-paranoida positionen (dissociation, introjektion, projektion) – även om Pichon-Rivière omtolkar dem i enlighet med sin teori.

Hos Pichon-Rivière har, som nämnts, dessa tekniker som främsta funktion, att på ett operativt sätt utveckla en dialektik i förhål­lande till verkligheten för att på så sätt utveckla utforskningspro­cesser i denna ... resonans, lärande och omvandling av såväl sig själv som verkligheten (47) (se ”En ny problematik för psykiatrin” i El Proceso Grupal).

Om inte ”kontakten” är sådan ... om den inte är operativ, så har dessa tekniker (i förhållande till en situation eller som något mer permanent) förlorat sin instrumentalitet och grundläggande funk­tion – nämligen att vara verktyg för lärande, tillgodogörande, kun­skap, verklighet – för att istället veckla ut sig i känslolivets och tänkandets infrastruktur. De övergår då till att bli en exklusivt de­fensiv funktion som räddar individen (subjektet) undan ångesten. Om de stereotypiseras blir de rigida, avlägsnar sig från verklighe­ten och ”fryser” läroprocessen (48).

När vi beskriver detta skeende hamnar vi återigen inom hindrets ”terräng” ... Vad är det för situation, som finns underliggande till och bildar hindret ... och som kan bli mer överkomligt, situations­relaterat eller få mer utrymme inom individen (subjektet)? Det är i denna situation – med den destrukturering av det dittillsvarande, som kontakten med nya verklighetsaspekter framkallar; med olika slags ångest mobiliserad av situationen och det föregående, kän­da och ”ägda” (nu en del av jaget) – som en partiell desorganise­ring sker, vilken tvingar en (som person) att färdas genom en mångtydigt destrukturerad terräng för att därefter nå fram till en ny strukturering, vilken negerar, och samtidigt innehåller, den ti­digare (struktureringen). I destruktureringen och behovet av en ny strukturering växer ångest fram som – beroende på intensitet och hanteringssätt – kan ge upphov till olika slags hinder (49).

Destrukturering, förlust, mångtydighet (ambiguitet) och nystruktu­rering är utmärkande drag för kriser; genom sin per­manenta närvaro i våra liv talar vi om dem som stora kriser eller minikriser (som varje lärande implicerar). Pichon-Rivière stude­rade speciellt det slags kris, som finns inneboende i lärande och växande ... och synliggjorde hur dessa uppgifter (det vill säga lä­rande och växande/övers.anm.) inom psykoterapins, utbildningens och skapandets område genererar ångest som i vissa fall kan be­arbetas varvid jagets tekniker blir instrumentella. Genom sin in­tensitet kan ångesten ibland bara kontrolleras med hjälp av en ri­gid struktur – stereotypins struktur – som (kanske inte för evigt) står i motsättning till utvecklings-, förändrings- och växandepro­cesser. Jag vill här såväl betona släktskapen mellan hinder och kärna som sambandet mellan utveckling och hinder.

Det var för att hantera denna situation som Pichon-Rivière – när han väl mött gruppen som struktur samt avancerat i sin utforsk­ning av de lagar som styr den – skapade anordningen ”operativ grupp” (50).

Det här kanske blir en upprepning, men jag vill betona vikten av att Pichon-Rivière i sin definition av hälsa och sjukdom inkluderar passiva och aktiva former därav ... alltså det situationsbundnas och relativas karaktär. Härvid blir det möjligt att förstå rörelsen i riktning mot hälsa och sjukdom inom en förbindelse-, familje- och samhällsinstitutionell kontexts sköte ... i konkret tid och under konkreta omständigheter, vilka bidrar till en viss individs (subjek­ts) historia – exempelvis i en katastrofsituation i stil med den som drabbade er vid Atocha (tågattentat i Madrid 2003 med många döda/övers.anm.) eller oss nyligen i Cromañon (diskoteksbrand med många dödsoffer i Buenos Aires 2004/övers.anm.) ... Övergi­vande av vissa roller, som bidrar till identiteten; fokusering på ex­empelvis kampen för att identifiera de skyldiga och bestraffa dem är ett – sett till situationen – aktivt anpassningssvar och nöd­vändigt såväl i personlig som samhällelig mening. Det betonar rättvisa och vikten av att inte nya offer uppkommer. Samtidigt omvandlas det till en ny och nödvändig livskraftig referent, en psykisk ”organisatör” i förhållande till den massiva destrukturering man befinner sig i (och som överskuggar alla tidigare referenter) vid en personlig katastrof där de som borde ge institutionellt och socialt stöd är likgiltiga ... där med andra ord en dissoceringsprocess sker.

Förlusten och sättet att genomgå den gör också nya identifikatio­ner och stödjande förbindelser möjliga ... och att man lär sig myc­ket nytt. Det är vad som i första hand hände med ”(de galna) Mödrarna” (som under den argentinska militärjuntans tid proteste­rade mot de styrandes sätt att låta oliktänkande ”försvinna” och fortfarande idag kräver att sanningen ska komma fram/övers.anm.) ... Men om fasthållandet vid situationen får en absolut karaktär ... så att man är bara detta, att det är ens enda verklighet och enda universum, så förbyts det i sin motsats i och med att accepterande och bearbetning av förlusten då inte får plats ... och man kan inte gå igenom de mest smärtfyllda och ång­estladdade aspekterna, vilket är nödvändigt för att bearbeta sin smärta (51).

Här finns skillnaden mellan det instrumentella och det mycket för­svarsinriktade. Uppgiften att stödja och intervenera skiljer sig åt mycket i en situation jämfört med en annan. Man måste också be­akta situationens tidsmässiga aspekter. Jag vill poängtera att i dessa särskilda fall blir det gruppterapeutiska arbetet till något fundamentalt ... Om det väl föreligger homogenitet vad gäller ut­lösande faktorer (den aktuella faktorn) så föreligger också den nödvändiga heterogeniteten i individernas (subjektens) historier och strukturer (det vill säga i vars och ens grundläggande de­pressiva situationer; deras – i positiv och negativ bemärkelse - dis­ponerande faktorer) samtidigt som ett visst identitetsdrag (som senare ges ny betydelse) bibehålls under den tid som är nöd­vändig.

”Jag är överlevande från ...”. ”Jag är mamma till ... ” ... Detta är vad som inledningsvis finns. Ett tecken på framsteg i den terapeu­tiska processen visar sig genom behovet att återvända till vardagslivet – som aldrig blir detsamma igen; att söka arbete, bry sig om sina andra barn, inte bara vara ett offer utan berika en identitet (inledningsvis stympad av förlusten) – även efter att de nya drag katastrofen lagt till identiteten fått en, i förhållande till situationen, instrumentell karaktär.

Om vi tar detta exempel och går vidare i Pichon-Rivières text, så säger han ... och definierar (utifrån genetiskt-historiskt perspektiv) beteendet ”som ett försök till sammanhängande och meningsfyllt svar. Jag vill betona det grundläggande postulatet bakom vår teori om psykisk sjukdom – att varje inadekvat svar; varje (från nor­men; en norm som till sin karaktär är mycket ideologisk och soci­alt kontrollerande) avvikande beteende utgör konsekvensen av en utarmad eller förvrängd läsning av verkligheten. Sjukdomen implicerar såväl en störning i processen att lära från verkligheten som en brist i kommunikationskretsen”. Denna huvudsakligen tankemässiga karaktär hos individen (subjektet) är försämrad; ändå uppfattar inte Pichon-Rivière – med stöd i sin stora psykiatriska erfarenhet – detta drag som helt frånvarande.

Därför hävdar han att den dialektik, som finns mellan friskt och sjukt, genomtränger oss alla. Och därför ”finns alltid” - som Pichon-Rivière säger - ”en tid och plats för den terapeutiska dia­logen”. Den finns i överföringskontexten, det situationsmässiga, symtomets interaktionskaraktär, strukturernas rörlighet och ett tänkande fokuserat på förändringens, rörelsens och utvecklingens problematik.

Vad vill han säga med att beteendet alltid är koherent och signi­fikativt? Han talar till oss om tolkningen och om att tillerkänna be­teendet mening vid såväl hälsa som sjukdom. Man försöker svara på det man upplever ... Att exempelvis inför en förlust, som upp­levs som outhärdlig, dissocera; och inför den inre närvaron av en förföljare placera denne i kroppen och etablera en idealiserad för­bindelse till läkaren ... detta är försök till koherenta och signifika­tiva svar i självets relation till objekten. Även i denna patologiska form överensstämmer det med ens tolkning av verkligheten. Indi­viden (subjektet) kontrollerar sin mest fruktade och smärtsamma ångest även om konflikten inte löses. Här står vi inför vad Pichon-Rivière kallar en nosografi baserad på begreppen ”kärna”, ”förbin­delse” och ”område” (52).

Den verklighetstolkning vi möter hos patienterna är inte alltid helt förvrängd ... inte ens i patologins mest extrema ögonblick. Arbetet med familjegrupp visar hur dessa tolkningar tar form i vissa grup­per under vissa omständigheter. I varierande utsträckning är de förvrängda, men pekar samtidigt på något existerande, en förbin­delse- eller funktionsmodalitet, som tillåter dem att komma fram ... och som finns i deras ”produktionsvillkor”.

I samband med detta konstaterande vill jag klargöra att Pichon-Rivière – till skillnad från anti-psykiatrin (53) – aldrig förnekade förvirring och sjukdom; han skönmålade den inte som ett ”väl­signat tillstånd” - tvärtom undersöker han och försöker, utifrån li­dandets uttryck, bidra till dess dekodifiering och lösning.

När vi talar om språkröret, som ”anklagare” av skeendet i famil­jen, tolkar vi inte detta bokstavligt och naivt. Språkrörets ankla­gelse är inte tydlig ... i allmänhet är den omedveten och blind. Men ibland är den en indikator inte bara på att något äger rum – som symtomet ... den har en innebörd och pekar också på delar av vad som sker, kommunikationsformer, rollintaganden ... ex­empel från Laing ... Det hör dock inte till det vanliga, ty i så fall vore allt enklare.

Pichon-Rivière säger här att en individ (subjekt) är frisk i den ut­sträckning han eller hon – i gradvisa försök till totalisering – lär från verkligheten utifrån ett integrerande perspektiv och har för­måga att omvandla verkligheten och samtidigt sig själv (54).

Integrering utgör då tecken på hälsa. Men den sker samtidigt med dissociering, där de båda formar ett analys- och syntesplan inbe­gripet i en permanent rörelse av fragmentering, integrering; i ett (det instrumentellas) samspel som dissocierar, projicerar etc ... och därpå ett annat moment med möjlighet till integration genom ångestminskning, möjlighet till lösning av konflikten och till ett tänkande kapabelt att ”äntra” de multipla inre och yttre motsätt­ningarna genom att förmå urskilja vilken pol som dominerar och vilken som är sekundär. Där finns det spiralformade i rörelsen ef­tersom varje sväng av spiralen (55) är mer omfattande ... och det är detta som är integreringen, vilken först krävde destrukturering och därefter restrukturering på en annan nivå, ett annat plan.

Ett konkret exempel på individers (subjekts) möjlighet till suc­cessiva integreringar – som kräver fragmentering, ångestminsk­ning och förnyad integrering med ökad jagstyrka – är när en grupp konstitueras ... de ögonblick i vilka gruppen som sådan föds (ex­empel på den gruppintegration som organiserar en grupp).

Efter denna utläggning, där jag önskat tydliggöra det som finns underliggande till och utgör grund för den pichonianska uppfatt­ningen – som metateoretisk ”korsväg” och samling grundläg­gande idéer, vilka definierar ett problemområde – vill jag peka på den teoretiska plats utifrån vilken Pichon-Rivière betraktar verkligheten som konkret utforskningsfält. Den platsen är den ma­terialistiska dialektiken.

Pichon-Rivière använder den inte för att komma fram till en psyko­logisk teori ... utan han är verksam i en praktik ... bearbetar den ... och återvänder sedan till praktiken ... men, som ni ser, så mötte han inom det fältet – såsom centrala fakta – rörelsen, utveck­lingen och de däri genererade multipla motsättningar, vilka be­finner sig i ett permanent, till varandra refererande, ömsesidigt samspel.

Det interrelaterade i dessa fenomen och komplexiteten ... det är den tanken som är grundläggande i ECRO:t (11).

Pichon-Rivière gör detta explicit i många texter, speciellt i texten ”Gruppterapeutiska tillämpningar” ... men framförallt – och enligt min mening är detta det viktiga – så manifesteras det i hans tänkandes hela struktur och sätt att operera gentemot det han avgränsar som kunskapsobjekt ... och det är detta vi fördjupat och utvecklat ytterligare i sådan mening att vi uppfattar det inte bara som en valid tankemetod, utan även som form för hur verklighe­ten kommer till uttryck.

Det är utifrån de här beskrivna huvudtankarna – motsättningar, utveckling, komplexitet – jag uppfattar att Pichon-Rivières verk bör analyseras.

Noter:

(1) I det ögonblick vi ställer oss frågan, varför vi uppträtt på ett visst sätt och inte på ett annat, penetrerar vi drivkrafternas kontext. Det är dessa krafter som - i likhet med de som inne­fattas i konceptet "önska" eller "frukta" - verkar drivande i riktning mot handling. (Psicología de la vida cotidiana: Los motivos del comportamiento. Uppträ­dandets motiv.)

(2) Uppfattningen om lärande som praxis gör det möjligt att formule­ra processen i termer av att lära sig att lära och att lära sig att tänka. Denna uppfattning är av instrumentell karaktär och stöder sig på en teori om ett tänkande och en kunskap, vilka verkar i ett socialt sammanhang. (El Proceso Grupal: Grupo operativo y modelo dramático. Operativ grupp och dra­matisk modell.)

(3) För oss är socialpsykologin meningsbärande, styrande och ope­rativ. Den orienteras mot en praxis ur vilken dess instrumentella ka­raktär växer fram. Dess utgångspunkt är en praxis. Och erfarenheter­na från denna praxis - som konceptualiseras genom kritik och självkri­tik - berikar och korrigerar teorin genom korrigerings- och verifierings­mekanismer varvid objektiviteten gradvis växer.

En syntesskapande spiral av teori och praktik sätts här igång, vilken undan för undan kommer att öka "operatörens" förmåga att utarbeta en logistik och konstruera en strategi, som - genom taktikens och teknikens operativa karaktär - leder fram till ett annorlunda slags planerande ... för att det ska bli möjligt att realisera den spiralformade förändring, vil­ken består i den mänskliga existensens fulla utveckling genom att män­niska och natur förändras.

Zito Lema: Er höga värdering av praxis är uppenbar.

Pichon-Rivière: Ja, ty endast den kan göra samhällsrelationerna dialek­tiskt förståeliga och skapa en överensstämmelse mellan representatio­ner och verklighet. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enri­que Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enri­que Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(4) Zito Lema: Vad var det Ni sökte i psykiatrin?

Pichon-Rivière: Jag ville förstå sorgens mysterium ...

... mitt sökande har rört kunskap om människan ... och där inom, men mer begränsat, kunskap om sorgen. Jag anar att där finns grunden till alla enskilda beteende ...

Zito Lema: Finns det dock inte i accepterandet av sorgen ett avståen­de från livet helt och fullt?

Pichon-Rivière: Man väljer inte alltid vad som kommer att hända en i li­vet ... ännu mindre i den tidiga barndomen. Men jag har aldrig resig­nerat eller med liknöje accepterat sorgen. Därför fortsätter jag att ar­beta. Om det än må vara sant att melankolin alltid funnits närvarande i mitt liv, så är det också sant att jag aldrig sökt eller ”kallat” på den.

Den som accepterar sorgen avstår från livet helt och fullt – men då under förutsättning att den accepteras.

Sorgen bör bekämpas; det är nödvändigt som profylax, ty alla psy­kiska sjukdomar föds med sitt ursprung i depressionen. Detta är vad jag kal­lar ”den enda sjukdomen” eller ”varje sjukdoms alstrande kär­na”. An­norlunda uttryckt är depres­sionen den grundläggande patoge­na situa­tion som sedan ut­vecklas till schizofreni, neuros etc.

Vi kan idag således upprepa och bevisa vad redan Griesinger sade i mitten av 1800-talet: ”Inledningsfas vid alla psykiska sjukdomar är ett tillstånd av melankoli” ...

Zito Lema: Jag förstår att Ert minne är mycket selektivt. I våra samtal märker jag ibland Er olust över att inte komma ihåg vissa saker till­räckligt tydligt. Sådant, som har med me­lankoli och sorg att göra, är emellertid ständigt närvarande hos Er.

Pichon-Rivière: Det beror nog på den varierande grad av in­tresse som olika människor och idéer väcker hos oss. Just 1946 skrev jag – som del av boken Psicoanálisis de la melan­colía (Psykoanalys vid melankoli), vil­ken gavs ut av Asocia­ción Psicoanalítica Argentina (APA) – ett arbete som hi­storiserade den manodepressiva psykosen; där re­fererar jag bland annat till Griesingers studier. Och jag tror det är i den texten, vilken skrevs med stort engagemang, som man på sätt och vis kan finna grunderna till min teori om den ”enda sjuk­domen”.

Zito Lema: Alla människor har upplevt någon sorg. Men vad svarar den­na känsla mot? Hur föds den? Finns det en gemen­sam genes bakom alla dessa tillstånd? Finns det med andra ord grundläggande element som kvarstår oavsett varje konf­likts omständigheter?

Pichon-Rivière: Varje sorg har sitt ursprung i en förlust. Den förlusten brukar vara av känslomässig natur. Den kan också ha att göra med en ekonomisk kris eller en frihetsinskränk­ning. Jag vill dock understryka att det alltid handlar om en förlust. Och det är där konflikten har sitt ursprung. Därigenom kommer också den patogena depressiva situa­tionen – som utgångspunkt för varje psykisk störning – att få sin lös­ning genom det gradvisa återskapandet av objektet. Detta utgör den essentiella uppgiften ... att ge liv åt det som blivit förstört och som stör en god läsning av verkligheten.

Zito Lema: Om man ser sorgen, eller depressionen, som en struktur – menar Ni att nya element kommer till, dock utan att förändra kärnan, när den (sorgen eller depressionen/övers.anm.) omvandlas till patolo­gi?

Pichon-Rivière: Nej, jag har till och med schematiserat de principer, som inverkar i strukturens bakomliggande orsaks­sammanhang, och de skil­jer sig inte åt vare sig det rör sig om en patologisk eller normal struktur.

Schemat, sammanfattat, ser ut på följande sätt:

1. Mångkausalitet. Dess parametrar utgörs av:

a) Den konstitutionella faktorn (sammansatt av det genetiska och det re­dan tidigt i moderlivet förvärvade); b) den dispone­rande faktorn, som uppstår när den konstitutionella faktorn samspelar med en viss familje­grupp (det disponerande kommer att betinga den ”personliga stilen”); c) den aktuella faktorn, vilken kan beskrivas som en förlust el­ler ett berövande av sådan intensitet att den normala bearbetningsför­mågan överskrids.

2. Fenomenisk mångfald. Konceptet ”fenomeniskt uttrycks­område” (psy­ke, värld, kropp) bör beaktas. Det finns en sym­tomatisk mångfald, som manifesteras inom företrädesvis ett område. Ytterligare en princip, som här är fundamental, är principen om strukturernas rör­lighet. Med andra ord besitter de så kallade patologiska strukturerna en instrumentell ka­raktär, vilken överensstämmer med de ”situations­mässigt” anpassade resurser individen (subjektet) använder sig av; denna (instrumentella karaktär/övers.anm.) kommer att de­terminera huruvi­da symtomen hamnar inom det ena eller andra området.

3. Genetisk och funktionell kontinuitet. Med andra ord exi­stensen av en central patogen kärna (grundläggande depres­sion). Nåväl: i den de­pressiva situationen - betraktad som röd tråd genom insjuknandepro­cess och terapeutisk process - kan fem karaktäristiska former ur­skiljas:

a) Protodepression: den som har sitt ursprung i när barnet lämnar mo­derlivet;

b) Depressiv utvecklingsposition: den blir synlig i sorge- och förlustsi­tuationer eller i positiva eller maniska reparations­mekanismer;

c) Depression eller varje psykisk sjukdoms inlednings- eller utlösnings­fas;

d) Regressionsdepression: regression till de punkter, som fö­regår den in­fantila depressiva positionen och dennas misslyc­kade bearbetning genom oförmåga till instrumentering av den schizo-paranoida positio­nen;

e) Iatrogen depression: i vilken den korrigerande uppgiften söker integ­rera individens (subjektets) till olika områden ut­spridda delar.

Naturligtvis har inte min lidelse för detta tema uttömts i och med ovanstående, inte heller med vad jag tidigare sagt; och lika litet genom allt jag skrivit och talat som handlat om sorg och depression under olika perioder i mitt liv. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(5) Varje samling personer, som genom inre ömsesidiga representa­tioner (ekologisk dimension) länkas samman i tid och rum, formar en gruppsituation. (El Proceso Grupal: Grupo opera­tivo y modelo dramático. Operativ grupp och dramatisk modell.)

Man föresätter sig explicit och implicit en uppgift. Den uppgif­ten utgör också ändamålet med gruppen. Därigenom kan man säga att struktur, funktion, sammanhang och syfte samt ett bestämt antal gruppmedlemmar bildar den gruppsituation vars naturliga modell ut­görs av familjegruppen. (El Proceso Grupal: Estructura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola struktu­rerad för att utbilda socialpsykologer.)

(6) Den operativa gruppen (som grupp betraktad) fokuserar på upp­giften och syftet är därvid att lära sig tänka i termer av hur man löser - inom grup­pens område skapade och manifes­terade - svårighe­ter. Det handlar alltså inte om var och en av gruppmedlemmarna. Då skul­le vi snarare tala om in­dividual­psykoanalys i grupp. Men fokus ligger inte heller (som när det gäller gestaltidéer) på uteslutande gruppen, ty i alla uppgiftens här-och-nu-med-mig opererar man i två dimensio­ner. På så sätt åstadkoms i viss ut­sträckning en syntes av samtliga (i gruppen ingående/övers anm) strömningar. (El Proceso Gru­pal: Grupos operativos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen.)

(7) Jag har nämnt att varje hälsokriterium vilar på en människo­uppfattning och den historia som är dess grund.

Genom att jag uppfattar människan som formande sig i en praxis ... i en omvandlande aktivitet ... i en dialektisk – i förhållande till världen sig ömsesidigt modifierande – relation vars drivfjäder utgörs av beho­vet, in­nebär utarbetandet av det hälsokriterium vi benämner aktiv an­passning en analys av individens (sub­jektets) sätt att relatera till vär­lden ... de former som detta konstituerande av människan som sådan antar.

Denna analys' utvärderingsparametrar utgörs av förmågan att utveck­la en omvandlande aktivitet, ett lärande.

Jag omformulerar det inom psykiatrin gällande begreppspa­ret hälsa och sjukdom i termer av aktiv eller passiv anpass­ning till verkligheten.

Med termen anpassning refererar jag till det adekvata eller inadekvata i individens (subjektets) svar på kraven från om­givningen ... och till den operativa, omvandlande eller icke-fungerande, utarmade förbin­delsen mellan individ (subjekt) och omgivning.

Individen (subjektet) är ”friskt” i den utsträckning han eller hon kan omfatta världen utifrån ett integrerande perspektiv med förmåga till omvandling av denna verklighet och att, samtidigt, kunna omvandla sig själv.

Individen (subjektet) är ”aktivt anpassad” i den utsträckning han eller hon upprätthåller ett dialektiskt samspel med om­givningen och inte en rigid, passiv och stereotypiserad rela­tion. Den psykiska hälsan be­står i att kunna lära av verkligheten i en relation, som är syntetise­rande och helhetsskapande (totaliserande) vid lösandet av de motsättningar, vilka uppstår i relationen individ (subjekt) – värld. An­passning implicerar här inte ”social kompetens”, urskillningslöst ac­cepterande av normer och värderingar, utan tvärtom en ”läsning” av verkligheten med förmåga till utvärdering och förslag till förändring.

I mitt konceptuella schema motsvarar begreppet ”aktiv an­passning” be­greppet ”lärande”, vilket jag definierar som in­strumentellt tilläg­nande av verkligheten i syfte att omvandla den.

Bearbetningen av behovskonceptet, av individen (subjektet) som hi­storisk varelse, en behovsvarelse, analysen av vårt hi­storiska varande och av den roll, som i detta skeende spelas av en psykologi, vilken ut­vidgar begreppet ”aktiv anpassning” till politisk praxis (definitionen av den dialektiska relationen är inte något annat än detta), fick mig och Ana Quiroga att i en sista etapp inkludera begreppet ”kritiskt medvetande” i vårt utarbetande av anpassningskriteriet.

Kritiskt medvetande är alltså erkännandet av de egna beho­ven och av det samhälle man tillhör, en kunskap som åtföljs av strukturerandet av förbindelser som möjliggör att dessa behov kan lösas.

Kritiskt medvetande är en form av anknytning till det verkliga; en form av lärande, vilket implicerar övervinnandet av illusioner rörande det egna situationen ... som individ (sub­jekt), som grupp, som befolkning. Vad man uppnår är en omvand­lingsprocess ... i en praxis som modifie­rar situationer vilka man behöver använda fantasin eller illusioner för att stå ut med. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(8) Min betoning av begreppet "hinder" centreras till utforsk­ningen av de drivande elementen bakom varje svårighet att närma sig ett kun­skapsobjekt eller att göra en riktig "läsning" av verkligheten. Därför talade jag i princip om "epistemofiliskt hinder". (El Proceso Grupal: Cuestionario para Gentemer­gente. Utfrågning för "Gentemer­gente".)

(9) Det analytiska utforskandet ... kom mig att - ge­nom formu­lerandet av begreppet förbindelse - utvidga kon­ceptet "objektrelation". Jag definierar "förbindelse" som en komplex struk­tur bestående av ett - i form av kommunika­tions- och läroproces­ser - öm­sesidigt samspel mellan ett sub­jekt och ett objekt. (El Proceso Gru­pal: Prólogo. Prolog.)

Vi skulle kunna definiera förbindelsen som en speciell relation till ett objekt. Denna relation formar ett pattern, ett beteen­demönster, vilket tenderar att upprepa sig automatiskt i såväl den inre som den yttre re­lationen till objektet. I förbindelsen finns således två psykologiska områden - ett inre och ett yttre. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens pato­logi.)

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

Dessa relationer av intersubjektivt slag fungerar styrande och de har sin grund i behov, vars skiftningar och intensitet på­verkas av den omedvetna fantasin. Sammantaget utgör detta förbindelsens motiva­tionella fundament. Varje sålunda upp­fattad förbindelse implicerar exi­stensen av avsändare, motta­gare samt ett budskaps kodifiering och dekodifiering. Genom denna kommunikationspro­cess manifesteras in­nebörden av objektets inkluderande i förbindelsen. (El Proceso Gru­pal: Prólogo. Prolog.)

(10) Förbindelsens inre struktur utgörs av objektrelationen. En förbin­delse är således en särskild typ av objektrelation. (Teoría del víncu­lo: Patología del vínculo. Förbindelsens pato­logi.)

(11) Zito Lema: Ni har refererat till ECRO – alltså det Konceptuella, Refe­rentiella och Operativa Schemat - som ett instrument man "opere­rar” med inom socialpsykologins fält. Jag skulle vilja be Er ange det kon­ceptuella schemats såväl innebörd som referen­tiella och operativa att­ribut; givetvis utan att glömma att Ni, ge­nom att referera till ECRO som instrument, också har kategori­serat det som något enhetligt.

Pichon-Rivière: När vi säger "schema" talar vi om en sammanhäng­ande mängd kunskaper. Ett ”konceptuellt schema” är ett system av idéer, vil­ka uppnår en bred generali­sering. De utgör mer eller mindre generella synteser av satser, som fastställer de förutsättningar enligt vilka empi­riska fenomen kan relateras till varandra. Det är en samling kunskaper, som bidrar med ”trådar” att följa i ett arbete eller en undersökning. Utan ett adek­vat konceptuellt system skulle en psykolo­gisk undersök­ning - eller vilken som helst annan vetenskaplig uppgift - bli såväl blind som ofruktbar.

En upptäckt möjliggörs av hur pass adekvat undersökarens konceptu­ella schema är satt i förhål­lande till karaktäristika hos det fenomen som ska undersö­kas. Det skulle således handla om att göra en hypo­tes adekvat i förhållande till verkligheten. Sammantaget är ett kon­ceptuellt schema en organiserad mängd allmänna begrepp som möj­liggör ett adekvat närmande till ett särskilt objekt. Därige­nom underlättas mötet med den konkreta situation som ska utforskas eller lösas. Av den anled­ningen säger Kurt Lewin: "Det finns inget mer prak­tiskt än en bra teo­ri".

Det är av vikt att poängtera att man i och för sig genom att använda sig av konceptuella scheman inom vissa vetenskaper kan nå fram till speci­ella upptäckter, vilka senare verifieras via experiment; men man kan också genom direkt observation nå fram till fakta som inte inne­fattas i konceptuella scheman. I sistnämnda fallet medför detta en korrigering av schemat, medan det i förstnämnda fallet innebär en ve­rifiering. Med andra ord är det alltid nödvändigt med en prövning mot verkligheten

Vetenskapen - och socialpsykologin som del därav - är en samling ob­servationer genom och mot ett konceptuellt schema öppet för korri­gering eller verifiering. Det är detta som gör vetenskapen dynamisk.

När det konceptuella schemat väl är utarbetat är dess överför­barhet snabb och lätt; det konceptuella schemat är med andra ord möjligt att lära sig och att överföra

Man kan säga att ECRO är en modell. Den vetenskapliga mo­dellen har definierats som förenkling eller approximering av de naturliga fakta som studeras. Genom sin logiska kon­struktion har den berikat förståel­sen av dessa fakta. Modellen är med andra ord ett instrument som genom analogier möjlig­gör vår förståelse av vissa realiteter. Modellen är alltså ett in­strument för att dra lärdom av verkligheten. Med ett ex­empel taget från Levi-Strauss' Antropología estructural (Strukturell antropologi) skulle man kunna säga att de sociala relatio­nerna är det råmaterial utifrån vilket man konstruerar en modell i syfte att göra dol­da aspekter av den observerade verkligheten manifesta för att på så sätt berika perspektivet.

ECRO konstruerat som konceptuellt och referentiellt schema utgör en modell vad gäller dess karaktär av instrument för att lära av verklighe­ten. ECRO är då ett instrument för att kunna dra lärdom från den sektor av verkligheten man föresatt sig att studera, exempelvis inter­aktionen. Utifrån en organisering - eller ett sammanförande - av all­männa begrepp möjliggör ECRO som modell en förståelse av varje en­skilt faktum.

Den referentiella aspekten anspe­lar på det område - det segment av verkligheten - inom vilket man tänker och handlar ... och på de till det­ta område eller konkreta faktum relaterade kunskaper vi kommer att refe­rera när vi handlar.

Ett grundläggande element i vårt ECRO är kriteriet operatio­nalitet. I vårt konceptuella schema representerar operationalitet vad som i and­ra scheman utgörs av det traditio­nella san­ningskriteriet (det tänktas eller formulerades överensstäm­melse med sitt objekt).

Om vi med vårt ECRO ställs inför en konkret social situation är vi inte bara intresserade av huruvida tolkningen är exakt. Vi är i grunden också intres­serade av hur pass adekvat den är i handling, det vill säga av möjligheten att åstadkomma en kreativ eller adaptiv - enligt kriteri­et om aktiv anpassning till verkligheten - förändring. Därför har vi ofta sagt att socialpsyko­login är styrande och meningsbärande i den mån den inriktas på förändring.

Detta operationalitetskriterium inkluderas i vårt kon­ceptuella schema och orienterar det mot handling.

Zito Lema: I den mån schemat syftar till att objekti­veras i form av ett in­strument, som "opererar" i den sociala verkligheten - tror Ni inte att praxis borde inkluderas som ytterli­gare ett konstitutivt element i sche­mat?

Pichon-Rivière: Jo, detta har vi också gjort genom att vi betraktar praxisbegreppet som ett ständigt berikande av teori och praktik.

I enlighet med den dialektiska processen och dess modell tes, antites och syntes förändras en given situations a posteriori till en ny situa­tions a priori.

I den mån en dialektisk process studeras - människans relation till sin omgivning - kommer ECRO (som ett sätt att närma sig) att innefatta en dialektisk metodologi; den socialpsykologi vi postulerar är orienterad mot praxis och är därför av instrumentell karak­tär ... och når inte sina lösningar inom en sluten cirkel, utan via ett kontinuerligt berikande av teorin genom dess möte med praktiken. Erfarenheten av en genom kri­tik och självkritik konceptualiserad praktik berikar och korrigerar teo­rin genom korrigerings- och verifieringsmekanismer.

Zito Lema: Vad uppfattar Ni som de viktigaste bidragen i uppbygg­naden av ECRO?

Pichon-Rivière: Vad gäller den aspekt, som har med personlighetens upp­komst och strukturerande att göra, utgörs vårt ECRO av bidrag från Freud, Melanie Klein, G. H. Mead etc. När det handlar om förståel­se av sociala processer - och speciellt grupprocesser - lutar vi oss mot Kurt Lewins upptäckter. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(12) Pichon-Rivière: Vad som finns ”bakom” ett sjukt beteende är också en social konflikt. Med andra ord – bakom tecken på ett ”onormalt”, ”förvil­lat” eller ”sjukt” beteende finns alltid som något underliggande en konf­liktsituation ur vilken sjukdo­men växer fram som misslyckat försök till lösning.

Utifrån ett totaliserande fokus definierar jag beteendet som struktur ... som dialektiskt och meningsbärande system i per­manent interaktion ... som utifrån detta perspektiv söker en lösning på antino­mierna psyke-kropp, individ-samhälle, organism-omgivning. Och dia­lektikens inklu­derande leder oss till att bredda definitionen av ”bete­ende”, varvid detta förstås inte endast som struktur utan som struktu­rerande i en multipel interaktionsenhetlighet/ett multipelt interak­tionssystem; på så sätt in­troduceras konceptet ”dialektisk in­teraktion” och begreppen ”ömsesidig modifiering”, ”inter­systemiskt samspel”, ”individens (subjektets) inre värld” och ”individens (subjektets) inre världs relation till yttervärlden”.

Zito Lema: Hur bör ”intersystemisk relation” förstås? Eller – annorlun­da uttryckt – vad är det som här är identifierande? Var lägger Ni tyngd­punkten i analysen av individens relation till sin omgivning?

Pichon-Rivière: Den relation, som utgörs av individens (sub­jektets) jag­dynamik i vilken internaliserade individer (sub­jekt) och förbindelser konfigurerar en inre värld, förstår jag som intersystemisk relation; alltså en intersubjektiv dimen­sion i vilken de (internaliserade individer­na (subjekten) och förbindelserna) interagerar och konfigurerar en inre grupp. Det här systemet är inte slutet, utan förhåller sig till den ytt­re världen genom projektionsmekanismer. Jag benämner den­na re­lationsform intersystemisk. I sådan mening talar jag om upplösning av den antinomi, vilken visat sig som dilemmatisk situation samt om en ut­veckling av den psykologiska reflektionen inom människoveten­skapernas kontext.

Zito Lema: Ni har många gånger sagt att psykisk sjukdom i grund och botten är ett kommunikationsproblem.

Man vet att här inverkar (såsom komplext faktum betraktat) flerfal­diga och till och med föränderliga faktorer. Men trots allt – tror Ni det är möjligt att fastställa huvudorsaken ... det som är gemensamt för de flesta fall av psykisk sjukdom (alienation)?

Pichon-Rivière: Ja, denna sjukdomsalstrande (morbigena) faktor utgörs av samhället. De psykiska sjukdomarna är följ­den av individernas konf­likt med samhället. Och naturligtvis räknar jag in familjekonflikterna i de sociala konflikterna genom att familjen utgör permanent cell i varje slags samhäl­le. Givetvis skiftar orsakens tyngd beroende på individen och dennes plats i världen. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(13) Den socialpsykologi vi postulerar har som studieobjekt utveck­lingen och omvandlingen av en dialektisk relation, vilken äger rum mellan social struktur och individens (på dennes behovsrelationer ba­serade) omedvetna fantasi. (El Proceso Grupal: Aportaciones a la didáctica de la psicología social. Bidrag till socialpsykologins didaktik.)

Den socialpsykologi vi postulerar - utifrån dess "äntrande" av indi­viden (subjektet) i dennes konkreta existensvillkor - defini­eras som kri­tik av det vardagliga. (Psicología de la vida coti­diana: La psico­logía social. Socialpsykologin.)

(14) Vardagslivet manifesteras som en mångfaldig helhet av fakta, handlingar, objekt, relationer och aktiviteter, vilka för oss framträder i "dramatisk" form, det vill säga som handling och "värld-i-rörelse". Det rör sig om multipla och heterogena fakta, svåra att klassificera, där organiseringen av relationen mellan behov och mål förkroppligas och uppenbaras i frag­mentarisk och omedelbar form. (Psicología de la vida cotidi­ana: Psicología social y crítica de la vida cotidiana. Socialpsy­kologi och kritik av vardagslivet.)

Den dialektiska metoden - genom vilken kunskapsspiralen ut­vecklar sig - implicerar en typ av analys, vilken utifrån elementä­ra fakta (de vardagliga relationerna) avtäcker motsatta principer och motstridiga tendenser såsom formande källor bakom processens dynamik.

Det är denna metod som möjliggör frambringandet av kun­skap om de lagar som styr naturen, samhället och tänkan­det ... tre aspekter av det verkliga som finns i vad vi kallar "människa-i-situation". I en upp­gift, som återintegrerar vad som fragmenterats av ett dissocierat tänkande - vilket splittrar relationerna mellan individer (subjekt), natur och samhälle - föresätter man sig att med termen ”människa-i-situa­tion” karaktärisera ett kunskapsobjekt.

Som Lefébvre säger passerar kunskapen metodiskt från in­divid- till samhällsnivå genom att det partikulära integre­ras med det allmänna och vice versa. På så sätt förlorar vår kunskap om vardagshändelserna sin triviala karaktär. Social­psyko­login är en av de former som kritiken av var­dagslivet antar. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(15) Med avseende på psykoanalysen säger Freud att den för som­liga framträder som kuslig beroende på det faktum att den uppen­barar hemliga krafter, som påverkar vår personlighet. Med andra ord får det som avslöjas som omedvetet en kuslig karaktär. (El Proceso Creador: Lo siniestro en la vida y en la obra del Conde de Lautréamont. Det kusliga i livet och i Conde de Lautreamonts verk.)

(16) Ytterligare en allmän observation är att det kusliga uppstår var­je gång gränserna mellan det overkliga och det verkliga för­svinner. (El Proceso Creador: Lo siniestro en la vida y en la obra del Conde de Lautréamont. Det kusliga i livet och i Conde de Lautrea­monts verk.)

Vad beträffar händelser förknippade med livet och omständig­heter kring sökandet efter fakta, så uppenbarar sig det kusliga här relaterat till det som övervunnits; det vill säga att denna känsla dyker upp ur upprepningen av något välbekant. Den framträder som manifestation av den övervunna animismen. (El Proceso Creador: Lo siniestro en la vida y en la obra del Conde de Lautréamont. Det kusliga i livet och i Conde de Lautreamonts verk.)

(17) Vi förstår den inre gruppen som en samling internalise­rade rela­tioner ... de har alltså gått från "det yttre" till den inre världen och de befinner sig i ständig interaktion. De utgör internaliserade socia­la rela­tioner som i Jagets miljö repro­ducerar ekologiska re­lationer (”ekolo­gisk” definieras som samspel organism-miljö/övers. anm). (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(18) I ambivalenssituationen handlar det om en relation eller förbin­delse till ett helt objekt. Kärlek och hat riktas där mot samma objekt. I den schizoida positionen riktas däremot kär­lek och hat mot skilda ob­jekt. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens patologi.)

(19) Individen (subjektet) är ”aktivt anpassad” i den utsträckning han eller hon upprätthåller ett dialektiskt samspel med om­givningen och inte en rigid, passiv och stereotypiserad rela­tion ... I mitt kon­ceptuella schema motsvarar begreppet ”aktiv an­passning” be­greppet ”lärande”, vilket jag definierar som in­strumentellt tillägnande av verkligheten i syfte att omvandla den.(Vicente Zito Lema: Conver­saciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(20) Jagstyrkan med sina speciella karaktäristika gör det möjligt att hos oss själva och andra utvärdera graden av psykisk hälsa. Det första av dessa kriterier utgörs av grundtilliten - med sin motsats den grund­läggande misstron - och uppnådd genom gradvisa korrigerande er­farenheter. Grundtilliten är re­sultatet härav (Joaquín Pichon-Rivière et al: Diccionario. Ordlista med psykologiska och socialpsyko­logiska termer och begrepp).

(21) Och här uppträder ytterligare ett av Pichons begrepp som har sitt ursprung i psyko­analysen - "den operativa dissociatio­nen". Det handlar om att kunna lägga ifrån sig eller upp­skjuta negativa känslor för att därigenom kunna uppleva po­sitiva känslor. Pichon menar att positiva och negativa känslor alltid finns samtidigt. Att det bara skulle finnas positiva eller bara negativa känslor är inte möjligt. De är alltid såväl nega­tiva som positiva. Belöning och frustration uppträder till­sammans. Det finns inget växande som inte innehåller såväl belöning som frustration. Och det finns inget växande utan positiva och nega­tiva känslor (Information given av Angel Fiasché, en av Pichon-Rivières disciplar, i personligt samtal med översättaren 1997).

(22) Det är den depression barnet upplever när det lämnar moderli­vet. (El Proceso Grupal: Grupos operativos y unfermedad úni­ca. Operativa grupper och den enda sjukdomen.)

(23) Regressionsdepression: regression till de punkter, som fö­regår den in­fantila depressiva positionen och dennas misslyc­kade bearbet­ning genom oförmåga till instrumentering av den schizo-paranoida po­sitionen. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(24) Psykoanalysens objektrelationsteori är mager jämfört med för­bindelseteorin. Objektrelationsteorin har endast en rikt­ning, medan förbindelseteorin pekar på multipla relationer och utgör en psyko­social utveckling av objektrelationerna - en utveckling som gör det som sker i en grupp förståeligt.(Enrique Pichon-Rivière: Teoría del vínculo. Förbindelseteorin).

(25) Vi talar om inre och yttre förbindelser som integreras i en dia­lektisk spiralprocess. Förbindelsen (som först är yttre, sedan inre och återigen yttre för att senare åter bli inre etc) bidrar genom denna sig ständigt formande dialektiska spirals formel till att - som rörelse ini­från och ut, utifrån och in - gestalta en uppfattning om gränserna mel­lan inre och yttre. (Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendizaje. Förbin­delse, kommunikation och lärande.)

(26) Subjekt och objekt interagerar öm­sesidigt och ger varandra näring i alla strukturer av förbindelsekaraktär ... I denna in­teraktion äger den internalisering rum vilken antar en in­trasubjektiv dimension. Huruvida det kommer att handla om en "god" eller en "ond" förbindel­se är kopplat till i vilken mån den känsla av gratifiering eller frustra­tion, som åtföljer det initiala for­mandet av förbindelsen, också ka­raktäriserar över­gången eller in­ternaliseringen. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

(27) Den friske indivi­den (subjektet) förändrar - i den utsträckning han förstår och om­vandlar objektet - samtidigt sig själv. Han ingår där­vid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara utgångspunkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spi­ralprocess. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdo­mar av verklighe­ten genom att möta, hantera och lösa konflikter på ett inte­grerande sätt. (El Proceso Grupal: Una nueva problemáti­ca para la psiquiatría. En ny problematik för psykiatrin.)

(28) De intrasubjektiva relationer - eller internaliserade förbindelse­strukturer - som kommer till uttryck i den inre världen be­tingar hur man lär av verkligheten. Lärandet underlättas eller försvåras beroen­de på om mötet mellan det intersubjektivas och det in­trasubjektivas sfär blir dialektiskt eller problema­tiskt - om inter­aktionsprocessen fun­gerar som en öppen krets i spiralform eller som en sluten krets för­lamad av stereotypi. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.

Läroprocessen bör förstås som ett dialektiskt fungerande sys­tem, vil­ket öppnar och sluter sig. I ett visst ögonblick sluter det sig för att sedan öppna sig för att på nytt sluta sig. Om ett tänkande alltför länge förblir slutet i en bestämd struktur blir det också stereotypt och for­mellt. (Teoría del vínculo: Vín­culo e interpretación. Förbindelse och tolkning.)

(29) Denna mängd internaliserade relationer i ständig interaktion och under påverkan från försvarsteknikers eller -mekanismers ak­tivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omedvetna fantasins innehåll. (El Proceso Grupal: Freud: un punto de parti­da de la psicología social. Freud - utgångspunkt för socialpsy­kologin.

I denna mening bereds man tillträde till grup­pen genom den sjukes inre representationer av var och en av famil­jemedlem­marna, dvs det som benämns inre grupp. (El Proceso Grupal: Tratamiento de gru­pos familiares: psicoterapia colectiva. Be­handling av familje­grupper: Kollektiv psykoterapi.)

(30)

Förarbete:

I förarbetet befinner sig de försvarstekniker, som strukturerar vad man benämner förändringsmotstånd. De sätts i rörelse av att ånges­ten för förlust och för attack ökar. (El Proceso Gru­pal: La noción de tarea en psiquiatría. Begreppet "uppgift" i psykiatrin.)

Uppgift:

Uppgiftsmomentet består i att ta sig an och bearbeta ångesten och framväxten av en grundläggande depressiv position. I denna görs kun­skapsobjektet penetrerbart genom att ett dis­sociativt och stereoty­piserat mönster bryts. Det har fungerat stagnerande vad gäller verklighetsrelaterat lärande nedbry­tande vad gäller kommunikations­nätet. (El Proceso Grupal: La noción de tarea en psiquiatría. Begreppet "uppgift" i psykia­trin.)

Projekt

Individen (subjektet) har såväl överblick över de element, som är i rö­relse, som förmåga att handskas med dem. I sin kontakt med verkligheten har han å ena sidan förmåga att skifta per­spektiv (det vill säga i sin position som subjekt), å andra si­dan förmåga att arbeta fram strategi och taktik, som syftar till att intervenera och framkalla situationsomvandlingar (livsprojekt), vilka i sin tur modifierar situatio­nen - vilken nu är ny för individen (subjektet) - och därmed startar återigen processen (spiralmodellen). (El Proceso Grupal: La noción de tarea en psiquiatría. Begreppet "uppgift" i psykiatrin.)

(31) I psykia­trisk praxis kan man ofta notera hur patienter skrivs ut som botade utifrån bedömnings­grunden att de äter bra, klär sig korrekt etc. De visar med andra ord upp ett beteende som är till sy­nes "nor­malt". En stereotypi, med vars hjälp man nästan automatiskt hanterar sitt vardagsliv, har for­mats. I denna stereo­typi integreras lä­kare, familj och närstå­ende som kon­text. Individens (subjektets) mathållning och sömn fungerar, men inga djupgående förändringar sker, och han söker heller inte påverka sin situation. (El Proceso Gru­pal: Grupos familiares. Un enfoque operativo. Familjegrupper. Ett operativt fokus.)

(32) Ett viktigt steg i klargörandeprocessen - att lära sig att tänka - utgörs av ett arbete med inriktning på att minska gruppens ambigu­itetsgrad. Detta sker genom en dialektisk upplösning av gruppens inre motsägelser, vilka - genom individers eller subgruppers sammanstöt­ningar - antar formen av ett di­lemma, som paralyserar uppgiftslös­ningen. Den problematiska situationen "steriliserar" grupparbetet och fungerar som för­svar gentemot en förändringssituation. (El Proceso Grupal: Aportaciones a la didáctica de la psicología social. Bi­drag till socialpsykologins didaktik.)

(33) Språkröret är den som i en grupp i ett visst ögonblick säger och lyfter fram något. Detta något är tecken på en gruppro­cess som fram tills detta ögonblick förblivit latent eller impli­cit, liksom dold inom gruppens totalitet. Som tecken bör det språkröret uttrycker avkodi­fieras genom gruppen - i synnerhet via samordnaren - som pekar på denna aspekts innebörd. Språkröret är inte medvetet om att han ut­trycker något som i detta ögonblick är gruppsignifikativt. Det som ut­trycks upp­levs av honom istället som något eget. (De próxima edi­ción: El concepto de portavoz. Språkrörskonceptet.

Som en grupps språkrör fungerar den medlem, vilken i ett visst ögonblick pekar på gruppskeendet och de fantasier som styr detta, samt ångesten och behoven inom gruppen som helhet. Språkröret ta­lar emellertid inte endast för sig själv utan för alla. I språkröret sammanstrålar vad som benämns gruppens vertikalitet och hori­sontalitet. Vertikalitet har att göra med individens (subjektets) person­liga historia. Horisontalitet anspelar på den "här-och-nu"-process som pågår inom med­lemmarna som helhet. (El Proceso Grupal: Estructura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer.)

(34) I egenskap av tecken kan språkrörets uttryck dekodifieras av gruppen och i synnerhet samordnaren. Språkröret har i det ögonblick han uttrycker något av gruppbetydelsen ingen med­vetenhet om att han gör detta; det som uttrycks upplevs av honom som något eget. (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrörskon­ceptet.)

(35) Man kan säga att ett omedvetet återseende sker, vilket gör språkröret speciellt känsligt för situationen. Det driver denne att söka peka på den på något sätt. Språkröret pekar på sin problematik, men kan inte peka ut den i och med att han i detta ögonblick i högre eller mindre grad i viss utsträckning upplever och känner denna proble­matik intensivare än övriga gruppmedlemmar. Därav kommer det sig att han uppfattas som manifestation inte bara för ett individuellt, utan också för ett gruppskeende. Det vertikala blir det personliga; det ho­risontala är det gruppsliga och delade. Det vertikala är det person­liga, det historiska som aktualiseras; det horisontala det närvarande, det gruppsliga. (De próxima edición: El con­cepto de portavoz. Språkrörskonceptet.)

(36) Det vertikala i individen (subjektet) och det horisontala i grup­pen uttrycks i rollen. Dialektiken individ-grupp och vertikali­tet-hori­sontalitet begripliggörs av språkrörskonceptet, vilket - genom en per­sonlig problematik - lyfter fram en emergerande kvalitet som påverkar hela gruppstrukturen. Det fungerar som symbol för de implicita infra­strukturella relationer i vilka alla gruppmedlemmarna medverkar. (El Proceso Grupal: Transfe­rencia y contratransferencia en la situa­ción grupal. Överföring och motöverföring i gruppsitua­tionen.)

I det bestämda ögonblick vertikalitet och horisontalitet före­nas, så konstitueras gruppoperationen. De två vektorer som utgör det essentiella i den operativa gruppen förenas. (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrörskoncep­tet.)

(37) En emergent är ett observerbart faktum vilket har speciella ”produktionsvillkor”. Dessa villkor eller förutsättningar är inte direkt eller omedelbart registrerbara utan det krävs ett arbete för att av-täc­ka dem; med andra ord finns det något observerbart vars existens hänvisar oss – som undersökare – till att utforska de förutsättningar under vilka detta observerbara produceras.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer subtilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - dis­kontinuitet i förhållande till vad? Mellan det föregående, som vi kal­lar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även in­stallerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse. Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten.

I läroprocessen indikerar emergenterna såväl framgångar som brist- eller behovsområden. Emergenterna fungerar därigenom också orienterande eller styrande vad gäller vägar att lösa ”uppgiften”. I denna ”emergenternas didaktik” söker man stimulera utvecklandet av förmågor, synliggöra hinder och omdefiniera positioner visavi kun­skapsobjektet. (Från översättarens e-mail kommunikation med Ana Quiroga om innebörden av begreppet ”emergent”)

(38) Den systematiska analysen av motsägelser (dialektisk analys) utgör gruppens centrala uppgift. I grund och botten riktar denna ana­lys in sig på att utforska den ideologiernas omed­vetna infrastruktur som sätts i rörelse i gruppinteraktionen. (El Proceso Grupal: Aportaciones a la didáctica de la psico­logía social. Bidrag till socialpsykologins didaktik.)

(39) Samordnaren fyller en föreskriven roll i gruppen. Rollen består i att hjälpa medlemmarna att tänka för att de på så sätt ska kunna ta itu med det epistemologiska hinder som utgörs av de grundläggande ångestformerna. (El Proceso Grupal: Estruc­tura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer.)

Samordnarens eller medtänkarens funktion i dessa grupptek­niker be­står huvudsakligen i att skapa, upprätthålla och be­främja kommunika­tionen, som genom en progressiv utveck­ling kommer att anta formen av en spiral i vilken didaktik, lä­rande, kommunikation och verknings­grad sammanfaller. (El Proceso Grupal: Técnica de los grupos operativos. De opera­tiva gruppernas teknik.)

I gruppen finns även en (i regel icke-deltagande) observatör. Dennes funktion består i att fånga upp allt material som ut­trycks verbalt eller pre­verbalt i gruppen och att därigenom bi­dra med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen. (El Proceso Grupal: Estructura de una escuela des­tinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att ut­bilda socialpsykologer.)

(40) Det lidande som hör till den depressiva positionen har att göra med växande insight (autognosis) om den inre och yttre psykiska verkligheten. (El Proceso Grupal: Empleo del To­franil en psico­terapia individual y grupal. Användning av To­franil i individu­al- och gruppsykoterapi.

Den depressiva positionen ger då individen (subjektet) tillfälle att skaf­fa sig identitet - grunden för insight. (El Proceso Gru­pal: Una nue­va problemática para la psiquiatría. En ny pro­blematik för psy­kiatrin.)

(41) I lärandet: Genom att i ett visst moment föra samman grupp­medlemmarnas information verkar den dialektiska lagen om omvand­ling från kvantitet till kvalitet. En kvalitativ förändring inträf­far i grup­pen - en förändring som kan översättas till ång­estupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, projekt etc. (El Proceso Grupal: Estructura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att utbilda so­cialpsykologer.)

(42) Om man tänker sig att psykisk sjukdom eller sociala svårighe­ter av något slag går hand i hand med förändringsmotstånd, så pekar hindret eller "äntringsvårigheten" på en attityd av förändringsmot­stånd. (De próxima edición: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik.)

(43) När barnet föds och etablerar sin första relation till objekt, vilka hanteras genom en rad introjektions- och projektions­processer med vars hjälp en inre värld fylld av yttre objektre­presentationer kon­strueras, får dessa inre objekt - de yttre objektens imagon - speciella karaktäristika. Det finns emel­lertid ingen fullständig överensstämmel­se mellan dessa och objektens verkliga beskaffenhet. (Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendizaje. Förbindelse, kommunikation och lärande.)

I en långsam process av växande upptäcks landskapet och objekten. En känsla av välbekanthet gör att de inkorporeras i vår bild.

Så uppstår de första naturliga modellerna för kommunikation med vär­lden. Där - på den platsen - förverkligas de första lär­domarna. (Psico­logía de la vida cotidiana: Sociología ani­mal. Djursociologi.)

(44) Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant ... (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

(45) Det finns alltid hinder mot att lära sig - att lära sig innebär att övervinna hindret. Man lär sig alltid mot något; mot ett objekt, som ska brytas ner, plockas sönder och sedan åter sät­tas ihop. Därför finns det heller ingen motsättning mellan analys och syntes. Syntesen blir möjlig först efter det att man brutit ned den struktur man vill lära kän­na. (Teoría del vín­culo: Esquema conceptual, referencial y ope­rativo (ECRO), Konceptuellt, referentiellt och operativt schema /ECRO/.)

(46) Den definition vi kunde ge processen var "strukturerande" - inte "struktur" - på grund av den ständiga rörelse den befann sig i.

Vi definierade gruppen som Gestalt, som man vanligtvis säger. Ex­empelvis socialpsykologerna, som arbetar med fokus på gruppen, defi­nierar den som en Gestalt med fix och ej dyna­misk innebörd. Om man säger att den (det vill säga Gestalt) är ett Gestaltung förvandlar man processen till ett strukture­rande. Processen sker alltså gradvis och i en bestämd riktning; Gestaltung blev till den lämpligaste termen för att beteckna att det rörde sig om en rörlig process i en öppen krets - och ej slu­ten som Gestalt kan vara. (De próxima edición: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik.)

(47) Vårt begrepp "aktiv anpassning" är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen (subjektet) förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv. Sålunda formas en permanent spiral i vil­ken den sjuke - som befinner sig i be­handling och förbättras - samti­digt utövar en påverkan på hela familje­kretsen, vars strukturer därigenom modifieras (härvid framkallas en fort­skridande avalienering i såväl inre som yttre grupp). (El Proceso Grupal: Grupos famili­ares. Un enfoque operativo. Familjegrupper. Ett operativt fo­kus.)

(48) Depressiv och paranoid ångest inför att förändras eller att lära underlättar bildandet av stereotypier (liknande "hellre en fågel i handen än tio i skogen"). (El Proceso Grupal: Empleo del Tofranil en psicoterapia individual y grupal. Användning av Tofranil i individual- och gruppsykoterapi.)

(49) När förändringsmotståndets "varför" och förändringens in­nebörd för var och en analyseras, kan man se att det i realiteten exi­sterar två grundläggande rädslor i all patologi och inför varje uppgift som ska påbörjas. Det är dessa två rädslor vi ständigt har att göra med - rädslan för förlust och rädslan för attack.

Rädslan för förlust utgörs då av känslan av att förlora det man in­nehar. Rädslan för attack är känslan av att inför en ny rädsla stå utan försvar och utan verktyg kapabla att skydda. (Joaquín Pichon-Riviè­re et al: Diccionario. Ordlista med psykologiska och socialpsy­kologiska termer och begrepp).

(50) Zito Lema: Inom den struktur Er teori bildar lägger Ni speciell betoning på "operativa grupper". Vilka uppfattar Ni här de främsta skillna­derna vara i jämförelse med en traditionell terapi­grupp?

Pichon-Rivière: Jag betecknar en grupp som ”operativ” när den siktar i en bestämd riktning i syfte att förstå och styra. I övrigt är den opera­tiva gruppen vårt instru­ment för att uppnå en praxis. Och frågan gäl­ler nu alltså om det rör sig om en tera­peutisk grupp eller ej ...

Mitt svar är jakande. Min utgångspunkt är att varje förvirrat uppträ­dande uppkommer ur störningar i förmågan att dra lär­dom ... ur en lås­ning i förmågan att dra lärdomar av verk­lighe­ten. Den operativa grup­pen är terapeutisk i den utsträckning den gör det möjligt att lära sig att tänka; att genom sam­arbete och komplementaritet i verk­samheten övervinna svå­righeter att lära sig.

Den operativa gruppen hjälper alltså till att upphäva låsningar genom att berika såväl självkänne­dom som kunskap om den andre vid en upp­gifts genomförande. Och jag vill upprepa att en operativ grupp därför kan vara terapeutisk i den mening vi ovan be­skrivit; annorlunda ut­tryckt möjliggör den upphävandet av störningar i förmågan att lära, att tänka, i verklighetskontakten etc.

Det är dock klart att den operativa gruppens främsta målsättning inte är terapi; en del av dess konsekvenser kan dock ses som tera­peutiska i den mån de ger individen (subjektet) verktyg att "operera" i verklighe­ten. Den operativa gruppen, som teknik, hjälper till att lösa upp vars och ens inre svårigheter – låsningar och dilemmatiskt tänkande - och blir dialektisk ge­nom en praxis i vilken innefattas klargörande av mot­stånden mot lärande i bemärkelsen förändring. Som vi sagt ger den dia­lektiska lösningen verktyg för att kunna möta denna nya situation.

Zito Lema: Skulle Ni - om vi vänder på det hela - säga att varje tera­peutisk grupp på sätt och vis är operativ?

Pichon-Rivière: Om vi håller oss strikt till min teori säger jag "ja". Och då givet att dess fokus - som grupp - bör vara att den är dy­namisk och operativ.

Vad gäller den terapeutiska gruppen har den som målsättning en upp­gift: att bli frisk, vil­ket är ett sätt att skapa och att lära.

Man kan också uttrycka det som att för att kunna vara grupp - tera­peutisk eller operativ - krävs ovillkorligen att man fokuserar på det centra­la, nämligen att vara skapande.

Zito Lema: Vilket determinerande samband finns mellan en operativ grupp och ECRO?

Pichon-Rivière: Med den operativa gruppen föresätter vi oss att kon­struera ett gemensamt ECRO i och med att det finns en undervi­sandets och lärandets enhet. ECRO, som enda instrument - operativ enhet - orienteras mot lärandet och uppgiften. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(51) Jag hävdar ... att kärnan i den attityd, som den katastrof­drabbade individen (subjektet) intar, utgörs av förändringsmotstånd. Förändring är nödvändig för att kunna ”svara” på en ny situation som uppstått - i det här läget inte på grund av samhället utan naturen; och detta sagt utan att förneka det ansvar samhället i sin helhet - och fram­förallt de ansvariga - må ha för att genom strukturella medel (grävning av diken, muddring av floder etc) eller åtminstone effektiva varnings- eller preventionsåtgärder undvika detta slags kata­strofer.

Den drabbade individen (subjektet) gör motstånd på alla sätt på grund av rädsla för den förändring som är på gång. Alla slags manövrer för att förhala eller till och med förhindra att man måste överge eller läm­na - alltså evakuera - den plats man bor på, kommer att tillgripas. Det är i det läget den olycksdrabbade bör betraktas som jämförbar med en psy­kiskt sjuk eftersom han eller hon framvisar samtliga en paranoi­kers ka­raktäristika och beteenden.

Nåväl, vid översvämningar, liksom vid alla andra olyckor, uppträder paniken under den andra fas jag benämt ”effekt-fas”. Panik utgör den viktigaste emergenten vid detta slags händelser i och med att den kan förorsaka större konsekven­ser och allvarligare skador än den ur­sprungshändelse ur vil­ken den växer fram.

Panikens typiska – och farliga – drag är dess förmåga att smitta, vilket (som vår vardag lär oss) orsakat oändligt myc­ket elände beroende på de reaktioner som då utlöses: tumult, blind flykt och också mord, våld­täkter och annat slags ohäm­mat våld.

För att karaktärisera ”panik” skulle man kunna säga att den utgörs av en komplex enhet vars grundläggande element är: fruktan, bestört­ning, rådlöshet samt förlust av kontroll och orientering. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(52) Ur fenomenisk synvinkel kan man beskriva tre sätt att vara: ett psykiskt sätt, ett kroppsligt sätt och ett sätt som är bete­endemässigt relaterat till den yttre världen. 1 är alltså psyket, 2 är kroppen och 3 är den yttre världen. (Teoría del vínculo: Esquema conceptual, refe­rencial y operativo /ECRO/. Koncep­tuellt, referentiellt och ope­rativt schema.)

Därvid ser man att alla tre områdena befinner sig i ett stän­digt sam­spel. Uppdelningen i område 1, 2 och 3 är en feno­menisk sådan i den meningen att ett av områdena i ett givet ögonblick kan överväga. (Te­oría del vínculo: Vínculo, campos de interacción y de conduc­ta. Förbindelse, interaktions- och be­teendeområden.)

(53) Zito Lema: Utifrån perspektivet "antipsykiatri" - och då speci­ellt Laing och Cooper - och andra områden för sociologiskt protest­tänkande ifrå­gasätts den klassiska psykologins fokuse­ring på individen genom att den inte inbegriper samhälle och familj ... och sistnämnda är en institu­tion, som uppfattas vara av repressiv karaktär samt befin­na sig i kris med tendenser att försvinna. Kritiken gäller även den mo­derna soci­alpsykologin och riktar in sig på att denna inte uppfattar familjen som "grundläggande centrum för förståelse av orsaksbak­grunden till psy­kisk sjuk­dom", utan – tvärtom - ser den som endast förmedlande in­stitution för social påverkan. Vad anser Ni om denna kritik?

Pichon-Rivière: "Antipsykiatrin" är en uppfattning som fram­bringats av mycket kapabla personer ... det finns där mycket som har med Sartres tänkande att göra ... men där finns slutligen också allvarliga, såväl te­oretiska som praktiska, förvillelser. Dess största nytta består i att man fått unga te­rapeuter att tänka mer och att i grunden ställa sig frågor, som det med jämna mellanrum finns skäl att återvända till. De är med andra ord "inspiratörer" ... med mysticis­tiska rötter, som jag förkas­tar, och surrealistiska med vilka jag känner mig befryndad. Just av denna anledning finns det så­väl överensstämmelser som skillnader mellan min uppfattning och Laings och Coopers. Jag håller ex­empelvis inte med om Laings alienationsuppfattning och den funktion familjen har inom Coo­pers schema. Jag tror det är nödvändigt att skilja mellan olika typer av familj och mellan de olika samhällsmiljöer kärnfamiljen finns inom.

Familjens roll är exempelvis mycket speciell och signifikativ i ett under­utvecklat land ... och mycket annorlunda jämfört med dess roll i ett in­dustrialiserat land. Detta kan lätt konstateras om man jämför den nor­damerikanska familjen med den syda­merikanska. Det finns djupgåen­de skillnader dem emellan och med sinsemellan skiljaktiga roller; de har också haft olika modeller.

Jag ser fortfarande familjen som en grundläggande sam­hällelig struktur ... och psykisk sjuk­dom som en kris för den struktur familje­gruppen ut­gör – inte för individen. Och här har jag lanserat begreppet "språkrör": den sjuke är med and­ra ord språkrör för gruppens sjuk­dom.

De sociala konflikterna slår in i den grundläggande kärnan, det vill säga familjen. Det är där bristerna tenderar att få genomslag ... och det är där en depressiv struktur formas som kommer att finna en ”syndabock” i någon av cellens medlemmar.

Man talar om familjens död, men jag tror inte att den (oav­sett allvaret i sin kris) kommer att försvinna. Den utgör en oförstörbar institution. Rollerna som far, mor och barn är per­manenta, genuina och känne­tecknande för alla kulturer ... och de har upprätthållits genom mänsklighe­tens hela historia. Det innebär dock inte att jag förnekar de i grunden djupa problem familjen står inför. Men jag menar att den riktiga upp­giften inte består i att utannonsera ”frånfällen”, som inte blir till verklighet ... utan i att undersöka familjens kris samt förändra dess verklighet genom lämpliga sociala tek­niker ... och detta för att åstad­komma nya ideo­logier inom denna in­stitution som ett led på vägen mot att förbättra den ... tills familjerna förvandlas till reella centran för ett dynamiskt lärande från verkligheten, för kärlek och för att på så sätt generera en större kommunikativ förmåga.

Man måste ”instrumentera” familjerna på ett lämpligt sätt och detta kräver en ny ideologi. Jag vill understryka att det handlar om att över­vinna de främsta orsakerna till denna kris, som utgörs av bristen på kommunikation mellan familjens medlemmar ... eller kanske snarare på en förvillad kommunikation, som stereotypiseras i ett visst ögonblick av familjens utveckling varvid ett grundläggande hinder skapas.

Å andra sidan är det nödvändigt att klargöra att socialpsyko­login inte lägger sin tonvikt på familjen, utan på interak­tionen mellan familj och samhälle. Socialpsykologin utgår från ett reellt faktum - att familjen är den sociala strukturens kärna - och den söker utforska den interaktion som finns mellan centrat (det vill säga familjen) och det sociala sammanhanget. Och schemat (alltid i spiralform) fullständigas med in­dividen, som i dynamisk form integrerar familjen och sam­hället. Det finns inget rigidt i detta. Modifierar man fa­mil­jen så modifierar man samhället och individen. Och om individen förändras kommer också familjen och samhället att förändras. Men jag vill under­stryka att be­toningen läggs på interaktionen mellan kärna och struktur.

Jag har också hävdat att det finns en dubbel - ver­tikal och horisontell - dimension vad gäller beteendet. Och att varje korrigering av en pro­cess uppnås genom att det im­plicita görs explicit. För att uppnå detta krävs en dynamisk, historisk och struk­turell psykologi. Den här fö­reställningen motsvarar den uppfattning, som på det ekonomisk-socia­la planet skiljer mellan ytstruktur och infra­struktur ... och den placerar behovet i rollen som verklig im­pulsgivande drivkraft.

I en terapeutisk process löses sprickorna mellan de två beteendedi­mensionerna (den vertikala och den hori­sontella) upp via ett ”produk­tionsinstrument”, som uttrycks i ter­mer av kunskap ... och detta möj­liggör övergången från passiv till aktiv realitetsanpassning. Passiv an­passning innebär aliena­tion. (Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne).

(54) Var och en av patienterna tillägnar sig undan för undan vad som kan benämnas en "ny livsstil". Den ba­seras som sagt på en aktiv reali­tetsanpassning. Indivi­den (subjektet) modifie­ras av miljön - en korrige­rande operation som sker genom grup­pen. Det grundläggande består emellertid i att han i sin tur omvandlas till agent för so­cial förändring. (El Proceso Grupal: Grupos operativos y enfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen.)

(55) Den dialektiska uppfattningen pekar på det faktum att det inte föreligger någon motsägelse mellan en öppen och en slu­ten situation. Det beror på att det rör sig om situationer som öppnar och sluter sig tillfälligt eller gradvis. Vare sig det rör sig om neuros eller psykos har i stort sett alla störningar, vilka har med utvecklingen att göra, sin grund i det stillastå­ende som den slutna processen ger upphov till ... I termer av lärande kan man säga att den te­rapeutiska processen i grund och botten består i att den onda cirkeln öppnas och att därigenom en öppning mot den yttre världen framkallas. (Teoría del vínculo: Vínculo y dialéctica del aprendizaje. Förbindelse och lärandets dialektik.)

Den korrigerande eller tera­peutiska operationen utförs genom att följa en icke-linjär för­bindelses bana, vilken utvecklas i form av en oavbruten spiral, där motsägelser mellan olika delar av individen upplöses. (El Proceso Grupal: Una nueva problemática para la psiquiatría. En ny problematik för psykiatrin.)

Senast uppdaterad 080819