ERFARENHETER 2004-2012. DEL II.

Inledning

När jag börjar genomgången av de faktiska empiriska erfarenheter (under tiden 2004-2014) jag fått av den gruppoperativa modellen (inklu­derat då ett mer övergripande socialpsykologiskt tänkande utifrån Pichon-Rivière) slås jag av tanken … att modellen egentligen handlar om vad som driver en förändringsprocess.

Det är en förändringsprocess för mig själv som ”introduktör” av – och fö­respråkare för – den operativa gruppen. Likaså är det något nytt (förändrande?) jag (i mina tillämpningar av den operativa gruppen) utsätter åhörare och med­lemmar för när jag ger en bild av den tankevärld som döljer sig bakom den operativa gruppens olika modaliteter.

Vad man kan notera är att det finns flera erfarenheter här nedan, som söker integrera det gruppoperativa angreppssättet med andra synsätt: Bion, Turquet, Foulkes, kognitiv och beteendekognitiv teori och praktik, Balintgrupper samt ”alternativ psykologi”. Här fungerar den operativa gruppen antingen som ”ram” inom vilken andra synsätt används utifrån pichonianska ”glasögon” eller som ”verktyg” för att synliggöra aspekter som andra perspektiv inte uppmärksammar. Det är framförallt under åren 2004-2009 som förstnämnda användning är närvarande medan tiden därefter mer präglats av den pichoninska teorins belysande av undanskymda aspekter inom andra teoritillämpningar (kognitiv beteendeteori, Balintgrupp, psykoanalys etc).

Något av en ”empirisk skatt” under sammanställningen har varit de emergentframställningar de mer ”rena” gruppoperativa tillämpningarna har tillfört – men även ramanvändningen av operativ grupp under en 2-årig utbildning för blivande steg 1-terapeuter samt de skriftliga avtryck den gav (som aspekt av den gruppoperativa metodtillämpningen i grupparbeten).

Det finns en tydlig ”slagsida” i materialet i riktning mot att plocka fram de positiva erfarenheterna från gruppoperativa tillämpningar (dess ”hållande” och öppnande förmåga); det negativa finns inte så mycket närvarande mer än som en ”otålighet” över att den operativa gruppen som metod lämnar över mycket initiativ åt gruppmedlemmarna själva (att det inte givits så stort utrymme åt negativ kritik beror på att den gruppoperativa metoden tydligt pekar på vikten av att som samordnare/”medtänkare” inte överdrivet mycket driva på grupprocessen utan låta gruppens medlemmar mobilisera sina egna kunskaper i egen takt utifrån devisen ”vägen blir till när man går”).

Det som egentligen varit nytt under tiden från ca 2009 och framåt är min användning av delar av det gruppoperativa konceptet i handledningssituationer (Balint, lärare på gymnasium), som samordnare (av terapeuter inom primärvård) etc. Här använder jag det gruppoperativa konceptet som något av ett ”filter” över det som sker för att på så sätt söka avläsa det implica skeendet och göra gruppens medlemmar mer medvetna om detta. Vad som varit speciellt spännande har varit att integrera den s k ”vektorsmodellen” (och den dialektiska spiralen) i den Balintgrupphandledning jag givit på dels vårdcentral (2010-2012), dels till ST-läkare (2011-2013). Av materialet från dessa sammanlagt 50 tillfällen kan en del intressanta synpunkter och kommentarer hämtas. Framförallt verkar läkarna ha dragit nytta av möjligheten till fri reflektion omkring mötet läkare-patient (som ju är Balintgruppens fokus) – men också att med hjälp av vektorsmodellens 6 vektorer kunna tänka mer strukturerat omkring vad som händer.

Den föreställning, som svävar över Pichon-Riviéres ”projekt”, är att lära ut förmågan att tänka. ”Att tänka” är ett beteende som kanske är bland det mest ångestframkallande en människa kan utföra i och med att pro­cessen ”att tänka” kan resultera i en ny situation … där man kan upptäcka något nytt, uppfinna något nytt – och framkalla förändringar. Man kan därmed komma att bli såväl ”förändringsagent” som ”syndabock” just på grund av att förändringar framkallar ångest för för­lust (av något föregående relativt stabilt och förutsägbart) och för attack (när man rör sig in i något nytt och oförutsägbart).

Det som slagit mig (när jag fört samman allt mitt skrivna material 2004-2013) är att det finns TVÅ parter som reflekterar över den opera­tiva gruppen och dess praxis: dels de olika personer, som fått möta me­toden (eller tänkandet) i rollen som åhörare, gruppdeltagare, samordna­re och observatör; dels jag själv med mina erfarenheter som introduktör – men också med ett stort nedtecknat material i vilket jag kan söka emergenter utgående från förstnämndas reflektioner. På sätt och vis blir min egen reflektionsprocess och dess resultat en samling preliminä­ra hypoteser eller tolkningar av vad den operativa gruppen i realiteten skulle kunna bidra med till terapi, undervisning, handledning, organi­sationsarbete etc. Och rimligtvis är det dessa hypoteser som bör länkas samman med de slutsatser jag tycker mig dra av den hittillsvarande an­vändningen av konceptet i Sverige.

Dock har det blivit allt svårare att tillämpa ett sådant förhållningssätt på grund av de krav om snabba resultat och evidens som idag till stor del ”organiserar” vad man kan erbjuda allmänhet, vårdsektor, skola etc. Med framförallt KBT-konceptets intåg (och det explicitas dominans) har dels kravet ökat på användning av en evidensbaserad ”godkänd” metod, dels på snabba resultat (och därmed, som sagt, en överdriven betoning på det explicita och observerbara). I den föreläsning jag ger 2012 i Lund (om primärvård och operativ psykoanalys) pekar jag just på hur de mer implicita (omedvetna) aspekterna skyms bort i det (begränsade och begränsande) beteendeperspektiv KBT erbjuder – samtidigt som det blir tydligt hur de som inte passar in i KBT-mallen faller ifrån eller erbjuds medicinering.

Möjligtvis är det så att vi i dagens globaliserade nyliberala värld alltmer drivs in i individualiserade tidsbegränsade lösningsmodeller – och att de som inte blir hjälpa av dessa ställs åt sidan temporärt eller mer permanent (i form av förtidspensionering, medicinering, diagnoser etc).

———————————————————————

Erfarenhet 1 samt allmänna reflektioner omkring operativa grupper.

Så – hur ser de emergenter ut som gradvis växer fram som konsekvens av att Pichon-Rivière och konceptet ”operativ grupp” börjat presenteras och tillämpas i Sverige? Jag presenterar tillämpningen i form av ”Erfarenheter”.

Förutom ett par spridda och inte så genomtänkta presentationer 1991 och 2002 är det inte förrän i april 2004 som den första mer ”seriösa” presentationen görs. Det sker på ett terapiinstitut i Göteborg och benämns ”öppet seminarium”. Bland de frågeställningar som lever kvar efter seminariet finns främst två: Varför finns inte översättningarna av Pichon-Riviére utgivna ännu? Hur ser de hinder ut som försvårar en ut­givning?

Uppslutningen är förvånansvärt stor (ca 90 personer) med tanke på att ämnet är nytt och att senare presentationer knappast drar så många (det har då handlat om högst 30 personer). Har uppslutningen (då och senare) att göra med ämnet, ”tidsandan” eller sättet att presentera kon­ceptet på? Åhörarna (eller gruppdeltagarna om det handlat om en gruppoperativ erfarenhet) har i regel intagit följande två attityder: a) att detta varit något befriande nytt; b) det här är komplicerat, snårigt eller obegripligt (i alla fall svåranvändbart), alternativt att det knappast tillför något nytt. De här två typerna av reaktioner samman­fattar nog vad det socialpsykologiska gruppoperativa konceptet ännu brottas med, nämligen att dels vara terminologiskt (såväl språkligt som innehållsmässigt) svårtillgängligt, dels bära med sig en mystisk, undfly­ende innebörd (genom att det är svårt att få direkttillgång till källorna).

Reflektioner från min sida från denna första erfarenhet i Göteborg (och med sin förlängning in i senare erfarenheter) är att redan då finns det föreställningar om Pichon-Rivière och operativ grupp som något likty­digt med ”förändringsagent” samt att det här är nytt, svårtillgängligt, mystiskt och komplicerat. Och en ”förändringsagent” blir då till något som väcker ångest av såväl depressiv (rädsla för förlust) som förföljande (rädsla för attack) karaktär just genom det faktum att de dittillsvarande ”stereotyperna” - den allmänna meningen, det accepterade, det vanliga eller vardagliga, accepterad användning eller sed etc (idag kanske man borde infoga ”det evidensbaserade” i den här uppräkningen av stereoty­pier) - utmanas.

När nu en grupp människor samlades 2004 till denna första offentliga föreläsning om Pichon-Rivière och operativa grupper kom man dit med sina respektiva referensramar/ECRO:n (till större delen utformade på den grund som anglosaxisk psykologi- och psykoterapitradition påbju­der) och fick kanske dessa utmanade av ett annat slags ECRO, som bland annat lyfte in samhälle och politik i ett ”rum”, där man vanligtvis inte diskuterar den typen av frågor?

Ty vad Pichon-Rivière hävdar är (som nämnts här ovan) att det handlar om att ”lära sig tänka”, vilket är ångestskapande på grund av att en så­dan handling (ett sådant beteende) kan medföra något nytt. En betydel­sefull ingrediens i den pichonianska hållningen är därför att hitta den optimala distans som gör det möjligt att observera verkligheten på ett sätt som är tydligt och klargörande.

Utifrån vars och ens ECRO (eller världsåskådning) kommer olika aspek­ter av den verklighet som observeras att träda fram som viktiga. Det finns ingen teorilös ”ren” observation (jämför med uttalandet ”det finns ingen ’oskyldig’ världsåskådning” av den marxistiske filosofen Georg Lu­kacs), utan det man ser (eller tycker sig se) betingas av ens bakomlig­gande ideologi. Och det är kanske här den pichonianska ”ideologin” eller världsåskådningen kan lyfta fram aspekter av verkligheten, vilka an­nars förblir undanskymda i framförallt det nypositivistiska betraktel­sesätt som är det idag dominerande (”allt ska kunna mätas och det som inte går att mäta – finns inte eller går i alla fall inte att ta hänsyn till”).

Att ”öppna munnen” och tala om det som inte är comme il faut att berö­ra är fortfarande en uppgift, som dagens psykologi och psykoterapeu­tiska strömningar (haft och) har svårt att hantera. Givetvis rör det sig i grund och botten om hur människors sätt att organisera sina samhällen bidrar till att forma dess medlemmars inre liv (”inre grupp” för att an­vända ett av Pichon-Riviéres begrepp) på ett speciellt sätt. Ett samhälle, som exempelvis lyfter fram solidariteten på det individuellas bekostnad, kommer med stor sannolikhet att avsevärt skilja sig från ett samhälle som gör tvärtom. På samma sätt gynnade medeltidens religiöst präg­lade samhällen framväxten av ett annat slags inre liv (”inre grupp”) än exempelvis den människas som lever tvåhundra år framåt i tiden från idag. Och det samhälle, som ”krymper” sina medborgares kreativitet och ”växtkraft”, kommer att begränsa själva samhällets utvecklingsförmåga – samtidigt som spänningar genereras ur vilka speciella personer/språkrör eller emergenter (som ”språkrör” eller ”emergenter” för utvecklingstendenser i samhället kan nog också olika ”moderna” dia­gnoser inkluderas) kliver fram som ”avslöjare” av det under ytan fördol­da (det implicita).

Pichon-Rivière står som en representant för detta implicita som i form av ”språkrör” eller emergent blir synligt. På samma sätt torde framlyf­tandet av ett pichonianskt perspektiv i Sverige skapa spänningar, visa på nya perspektiv, ”uppmana” till andra handlingar etc.

Allmänna reflektioner

Att låta de framväxande emergenterna fungera som ett slags ”spejare” utifrån vad det pichonianska tänkandet väcker hos de som möter det? Dessa personer blir på så sätt med sina reaktioner till ett slags ”med­tänkare” i mitt projekt att söka utröna det gruppoperativa anslagets po­tential i Sverige med sin (jämfört med det latinsk-romanska området) annorlunda kultur, traditioner, dominerande tankar och stora mottag­lighet för idéer utifrån med sitt ursprung främst i anglosaxiskt veten­skapligt och kulturellt tänkande.

Genom att jag dels beskriver eller direkt citerar vad jag uppfattar som emergenter hos de grupper eller personer, som deltagit i gruppoperativa erfarenheter, dels återger mina egna reflektioner (och delvis emergen­ter) är det möjligt att tänka sig en kunskapsprocess i vardande (avläs­bar i det skriftliga material som ovannämnda erfarenheter givit upphov till) … en kunskapsprocess som tar sin näring just i mötet mellan en alltmer erfarenhetsberikad introduktör (jag själv) och de allteftersom nya grupper, vilka möter de gradvis modifierade gruppoperativa upplägg och framställningar av det pichonianska gruppoperativa tänkande som skapats av mina ackumulerade erfarenheter (och allt det­ta skulle kunna beskrivas som en dialektisk process).

En tanke som slår mig – kommen så här långt i beskrivningen av en möjlig metodik för att illustrera den gradvisa introduktionen av det pichonianska tänkandet i Sverige – är att det finns en tydlig förbindel­selänk mellan begreppen ”emergent” och ”operativ grupp”. ”Emergent” talar om emergency och akutsituationer eller –tillstånd … alltså det nya oförutsedda som dyker upp och inom en snar framtid måste hanteras. På samma sätt är det tydligt (utifrån Pichon-Rivières framställning av vad en operativ grupp är) att en grupp är operativ endast i den mån den uppnår resultat (jämför med hur förmågan att göra mål avgör om ett fotbollslag är operativt eller ej – oavsett hur vackert man än spelar). Att fånga upp emergenterna i en grupp är alltså att arbeta med det här-och-nu som också har en historisk dimension hos var och en.

I en operativt arbetande grupp (som till och med kan minskas ned till den dyadiska terapeut-patient-relationen) söker man ”gripa tag i” de emergenter som uppträder – just därför att dessa (korrekt uttolkade som emergenter) talar om de hinder eller framsteg, vilka behöver tyd­liggöras. Att arbeta med emergenterna i varje skede av en (grupp)pro­cess innebär också att arbeta med att göra det implicita (icke-synliga, omedvetna och latenta) explicit (synligt, medvetet och manifest).

En ytterligare konsekvens av det här resonemanget är att kunna göra skillnad mellan ”sken” (figur) och ”väsen” (bakgrund) … alltså mellan någots sätt att framträda och vad detta, djupare sett, står för och avspeg­lar. Vad en grupp uppfattar som problem behöver inte vara vad den behöver ta itu med i grund och botten – även om det samtidigt gi­vetvis är så att varje analyserande process måste ta sin utgångspunkt i det explicita (eller som fenomen existerande) för att sedan gradvis ta sig in mot det implicita (som mer står för det ”väsen” som ”skenet” - i form av något explicit - återspeglar).

För att återvända till hur begreppet ”emergent” används i den här fram­ställningen av konkreta gruppoperativa tillämpningar i Sverige - så måste även ovanstående aspekter ”sken” och ”väsen” beaktas. Vad är det egentligen för slags emergenter som dyker upp i grupperna? Avspeglar de verkligen nya ”aha-insikter” – eller är de framförallt försök att ”fånga upp” och ”översätta” mötet med den gruppoperativa modellen till tidiga­re befintliga referensramar eller ECRO:n (neutralisera det nya genom att göra det till något välbekant gammalt med uttryck som ”det är inget annat än …” och ”det här är välbekant sedan tidigare och inget nytt”)? Ty det är ju exempelvis möjligt att såväl använda det pichonianska kon­ceptet till att ”avläsa” skeenden på ett tydligt beteendekognitivt sätt som till att vara väldigt psykoanalytisk i sitt sätt att tillämpa pichoni­anska begrepp eller resonemang. Den upp-och-nedvända konens figur inrymmer allt detta! Från ett ”ytligt" beteendekognitivt perspektiv i närheten av den ”explicita ytan” till ett mer djupgående psykoanalytiskt betraktelsesätt som söker sig ned mot det implicita. Faktiskt är det även möjligt att i samspelet mellan samordnare och observatör fokusera på bägge dessa aspekter (samordnaren och det explicita, observatören och det implicita) ...

Pichon-Rivière använder den illustrativa bilden av ”barnet som kikar in genom nyckelhålet” för att på så sätt beskriva hur emergenter kan ses som produkter av vissa bestämda spänningssituationer. I samspelet mellan samordnare och observatör kan sistnämnda på ett djupare plan gå in och peka på spänningsförhållanden, som annars endast mo­mentant och diffust uppfångas av samordnaren. Hanterandet av en så­dan situation kan också beskrivas som det spänningsfyllda förhållandet mellan att vara kreativ, alternativt att ”underkasta sig” de kontextbero­ende regler som situationen inrymmer (”aktiv anpassning” versus ”passiv anpassning”).

Uttryckt annorlunda tar här en situation form där kampen står mellan att vara kvar vid ”det gamla” och att skapa ”något nytt”, vilket innebär förändring - men därmed också oro för dess konsekvenser. Pichon-Riviè­re exemplifierar i föreläsningen ”Upptäckaren som förändringsagent” (från 1966) detta fenomen genom sin beskrivning av hur stora företag i USA på 60-talet köpte upp småuppfinnares patent för att därefter låsa in dem i kassaskåpet så att de inte skulle kunna hota den befintliga produktion, som baserades på andra (äldre och mindre konstruktiva) uppfinningar eller patent. Beroende på storföretagens intresse av att få ut vinst på redan gjorda investeringar (genom att ”frysa ned” nyare pa­tent) hämmades ovannämnda småuppfinnares kreativa förmåga på så sätt att de genom försäljning av sina patent också förhindrades att vi­dareutveckla dem.

För att återvända till hur det pichonianska tänkandet och den gruppo­perativa modellen tas emot i en ny miljö eller ett nytt samhälle – så tor­de ovannämnda mekanismer vara verksamma även inom psykologins, psykoterapins, undervisningens etc värld. De gamla befintliga ”produk­tionsmallarna” fortsätter att användas och nya angreppssätt har en ten­dens att neutraliseras i form av antingen assimilation av valda delar inom ramarna för det gamla eller genom att ”uteslutas” (”låsas in) och därmed inte kunna tillämpas.

Om jag återvänder till det dubbla perspektiv, som styr textens tillba­kablickar på ”den operativa gruppens praxis” i Sverige, så har detta alltså två fokus: a) reflektioner eller emergenter hos de personer som fått möta det gruppoperativa konceptet i realiteten (antingen i form av föreläsning eller som seminarium/tillämpad gruppoperativ metodik); b) reflektioner eller emergenter hos mig själv som introduktör, föreläsare eller förevisare, samordnare etc.

I detta samspel tjänar personerna i a) som ett slags ”spejare” för att för mig (som översättare och introduktör) visa på eller demonstrera vad slags tankar eller associationer som väcks av detta (som jag antar) del­vis nya sätt att betrakta såväl lärande, terapi som handledning etc.

Sören Lander: En lång sydamerikansk resa i tid och rum …

Att börja en introduktion och bokrecension med ett långt citat (som dessutom inte kommer från boken som recenseras) tillhör kanske inte vanligheterna. Här blir det dock ett sätt att låta läsaren kliva in i den undanskymda kontext, som åsyftas i rubrikens ”långa sydamerikanska resa i tid och rum”.

Den norska och överhuvudtaget nordiska psykiatrin, även dess psykoterapeutiska del, har i flera decennier varit orienterad mot USA. För att lära känna det som sker på psykoterapins och psykoanalysens område i vår egen tid måste vi emellertid vidga horisonten och ta del av utvecklingen i de fransk-, tysk- och spansk-talande delarna av världen.

Men är det ändå inte lite väl långsökt att intressera sig för psykoanalysen i Latinamerika? Undrar kanske någon. Svaret blir att länder som Argentina och Brasilien inte bara är giganter då det gäller litteratur, filmkonst och fotboll utan också då det gäller psykoanalys. Minst en fjärdedel av den psykoanalytiska litteratur som skrivs idag författas av personer som har spanska, portugisiska eller italienska som modersmål. Länderna ifråga har kanske en kortare tradition än vi, men de har haft fördelen att ta emot idéer från flera kulturområden. Psykoanalytikerna där läste Hartmann, Rapaport och George Klein samtidigt som de läste Lacan och Bion på 1960-talet, vid en tidpunkt då vi i Norden på sin höjd kände till de båda sistnämnda namnen … Argentinska analytiker har gett bidrag på många områden, speciellt barnanalys och barnets allra tidigaste utveckling, behandlingstekniska frågor, psykoser och metapsykologi … (1).

Den situation citatet beskriver rör främst den ”kultur (men också språk- ) barriär” som på olika sätt tycks förhindra inflödet av tankar och idéer från andra delar av världen än främst den anglosaxiska sfären. Och genom att jag under de senaste tio åren översatt argentinska texter om psykoanalys och psykologi (och då främst av den schweizisk-födde argentinske psykoanalytikern Enrique Pichon-Rivière – han är ett av de riktigt stora namnen inom argentinsk psykiatri, psykoanalys och socialpsykologi) har jag med jämna mellanrum förvånats över bristen på översatta texter överhuvudtaget från just Argentina med sina mycket rikhaltiga och avancerade teoretiska bidrag inom framförallt det psykoanalytiska området.

Det var därför mycket glädjande att vid en Londonvistelse i december 2003 upptäcka en (av mig) länge efterlängtad bok i Karnacs bokhandel. Bokens titel är Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis (Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24). Den är skriven av två mexikanska analytiker, Juan Tubert-Oklander (född i Argentina och utvandrad till Mexiko 1976) och Reyna Hernández de Tubert. Författarna vill med sin bok (utifrån ett gradvis växande intresse i den engelskspråkiga världen) introducera de ”operativa grupper”, vilka vuxit fram i Latinamerika som en självständig latinamerikansk gruppanalytisk gren baserad på ovannämnde Pichon-Rivières verk.

Bokens syfte är trefaldigt: 1) att introducera Pichon-Rivières koncept "operativ grupp" för engelskspråkiga läsare; 2) att presentera författarparets egna tankar och erfarenheter (vilka kommer från och inkluderas i den gruppoperativa traditionen, men där det också finns starka influenser från den engelske gruppanalytikern S. H. Foulkes och dennes "följeslagare") inom detta område; 3) att tydligt illustrera hur den operativa gruppens teoretiska och tekniska koncept kan användas i praktiskt arbete med grupper.

Tubert-Oklander etc har bemödat sig om att göra boken användbar för engelskspråkiga läsare genom att skapa konceptuella "överbryggningar" mellan den gruppanalytiska och gruppoperativa traditionen. Med jämna mellanrum berör författarna likheter och olikheter mellan Pichon-Rivières operativa grupper och Foulkes’ gruppanalys. Vad man här – som ett kuriosum - kan notera är Tubert-Oklanders etc påpekande att Pichon-Rivière faktiskt inledde sin ”gruppanalytiska” verksamhet redan 1938 – två år innan Foulkes inledde sin (annars är det kanske främst Foulkes vi tänker på när det talas om gruppanalysens ”pionjärer”).

Författarnas bestämda uppfattning är att de två grupptraditionerna har mycket att lära av varandra. Hittills har dock ett utbyte dem emellan försvårats av språkbarriären. Endast ett fåtal översättningar av Foulkes finns på spanska; till yttermera visso är några av dem bristfälliga. Och Pichon-Rivière finns inte på engelska. Om man ska döma av Malcolm Pines i bokens förord tycks begreppet ”operativ grupp” trots detta genom åren ha spridits i olika gruppterapeutiska kretsar och därmed väckt ett intresse som hittillsdags inte varit möjligt att tillfredsställa genom litteraturstudier:

For many years my Latin-American colleagues in psychoanalysis and group analysis have frequently told me that in Latin America Enrique Pichon-Rivière was the great pioneer in our field, that his ”operative groups” – to me a mysterious concept that was never properly clarified – were closely related to Foulkes’ group-analytic groups, as were their basic idea. The few papers set out to illustrate Pichon-Rivières work were stimulating but insufficient, snacks rather than a substantial meal. Now we can feast on the substance of this remarkable, important book (2).

Vad beträffar vissa koncept och intressefokus finns mindre väsentliga skiljaktigheter (som troligen kan hänföras till de båda uppfattningarnas olika uppkomstbetingelser). Annars delar dessa två gruppanalytiska skolor en gemensam uppfattning om människan, grupprocesser och gruppanalytisk psykoterapi. I bokens förord reflekterar den engelske gruppanalytikern Malcolm Pines över detta förhållande på följande sätt:

Pichon-Rivière was a radical reformer who studied and influenced social organisations at one time even attempting to work with a network of a whole city, Rosario. The Latin-American lifestyle of meeting in cafés late into the night with ardent discussions is in marked contrast to Foulke’s more conventional London lifestyle.

What is fascinating is the convergence of their ideas, part of the developing network of psychoanalytic and socio-psychological knowledge of the mid-twentieth century (2).

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan dessa båda tidiga gruppanalytiska ”pionjärer”. Pichon-Rivière betonar alltid ”uppgiften” som huvudsaklig ”organisatör” av grupprocessen. Foulkes däremot menar att det inte finns någon formell uppgift i gruppanalytisk psykoterapi i och med att ett sådant medvetet förfarande skulle fungera som motstånd.

Det korta avslutande kapitlet blir till en betraktelse över operativa grupper och gruppanalys i förhållande till psykoanalysen. Här torgför författarna uppfattningen att gruppanalysen utgör en naturlig utveckling av psykoanalysen. Tankegången här är dels att gruppanalys- och psykoanalyskoncepten (beroende på sina ursprung i skiljaktiga erfarenheter) skiljer sig åt i stor utsträckning; dels att koncepten ändå förenas på grund av att de såväl söker utforska dolda innebörder i mänskligt beteende och erfarenheter som att det rör sig om ett speciellt sätt att lyssna. Resonemanget utmynnar i följande ”slutsats”:

... perhaps, instead of being sometimes psychoanalysts and sometimes group analysts, we are just analysts, working with people in an attempt to understand them, as well as ourselves, and using whatever concepts we may find useful in this endeavour (2.).

Enrique Pichon-Rivière - en bakgrundsteckning

Beroende på att Pichon-Rivières bidrag är så pass okänt i vår del av världen har jag valt att fortsätta recensionen med en relativt omfattande beskrivning av de ”avtryck” han satt såväl teoretiskt som praktiskt i den argentinska analyskontexten. Det blir något av en introduktion av såväl honom som hans sätt att tänka. Delar av framställningen baseras på min introducerande text om operativa grupper och det pichonianska tänkandet ”En argentinsk operativ gruppansats. Enrique Pichon-Rivièrs tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet ’operativ grupp’ ” (7). Här liksom i recensionen i övrigt kommer jag att hänvisa till (förutom Tubert-Oklander etc) spanskspråkiga källor (se litteraturförteckning) som ligger utanför de som boken tar upp.

Enrique Pichon-Rivière (1907-77) föddes i Genève av franska föräldrar, som emigrerade till Argentina när han var mycket ung. Han växte upp i den glest befolkade nordöstra delen av Argentina, där inslaget av den indianska guaraní-kulturen var påfallande. Han utbildade sig till läkare och psykoanalytiker och blev under sin bana en av de stora inom argentinsk psykoanalys, gruppteori och socialpsykologi (stundtals kan man få intrycket att det är nästan obligatoriskt att på något sätt hänvisa till honom i viss argentinsk psykoanalytiskt färgad litteratur). Vidare var han en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och länge verksam som ortodox psykoanalytiker med ”kleiniansk” inriktning.

Som följd av sin kliniska verksamhet blev Pichon-Rivière alltmer uppmärksam på psykoanalysens praktiska begränsningar som individuellt inriktad behandlingsmetod och inte minst då vilka människor som kan få tillgång till den. Han var i vissa avseenden även kritisk till några av psykoanalysens begrepp, bland annat driftsuppfattningen och dess blindhet för den historisk-sociala kontextens betydelse för människans formande. I takt härmed växte det fram ett allt större socialpsykologiskt inslag i hans tänkande. Dessa tankegångar, i vilka betoningen ligger på studiet av de interpersonella relationerna, utgjorde grunden till den förbindelsens psykiatri, som Pichon-Rivière utvecklade uti­från psykoanalytiska postulat. Begreppet ”förbindelse” (där den intrasubjektiva ”objektrelationen” byggs ut till den intra- och intersubjektiva ”förbindelsen”) är ett av nyckelbegreppen i hans teoribyggnad. Det utgör en interpersonell relationsstruktur inkluderande ett subjekt och ett objekt, subjektets relation till objektet och vice versa i vilken båda parter fyller en funktion inom en social situations kontext. I begreppet inryms även ett implicit inre multipersonellt nätverk genom det faktum att man som människa föds in i en grupp. I Pichons psykosociala tänkande är därför individens (och förbindelsens) problematik alltid relaterad till ett nät av inre och yttre förbindelser.

I en serie föreläsningar i mitten av 50-talet förtydligade han sin förbindelseteori. Här blir också närmandet till ett grupptänkande alltmer synligt. Han använder konceptet "den inre gruppen" för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om detta på något systematiskt sätt.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö) (5)

Individen internaliserar de personer han har relationer (förbindelser) till, de grupper han är medlem i, de institutioner han är del i samt samhället som helhet med sin kultur, sina värderingar, traditioner, roller och konflikter. Förbindelsekonceptet och den inre gruppen belyser det ”inre drama” han tyckte sig kunna identifiera i varje människas inre värld - ett inre drama som också via det intersubjektiva samspelet med andra människor i olika form tenderar att upprepa sig i de yttre relationerna (förbindelserna). Den fråga Pichon således kom att ställa sig när han mötte en patient och dennes problematik var: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?”.

Det är i samband med att Pichon-Rivière under en viss period av sin utveckling uppfattade att divanen och den traditionella psykoanalysen "stänger in" patienten som han lyfte fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har, enligt Pichon, större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna; den utgör en scen och så gör också människans inre värld. Dock övergav han aldrig psykoanalysen som individuell behandlingsmetod.

När Pichon-Rivière mot slutet av 60-talet startade La Escuela de Psicología So­cial (idag Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere, som leds av hans efterträdare Ana Quiroga) syftade den - förutom som forum för dialog - dels till att lära skolans elever konstru­era ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema ECRO/CROS (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter, vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper ska kunna befria samhället från före­teelser, som får alie­ne­rande effekter). Det tankeutbyte, som här tog form, bidrog till att övervinna det epistemofiliska motstånd (3) (i betydelsen känslomässigt hinder att närma sig ett visst kunskapsobjekt) han kände - inte så mycket mot att skriva som mot att ge den teori han utarbetat förtätad skriftlig form och att sedan få den publicerad.

En viktig tankegång bakom Pichon-Rivières socialpsykologiska institut (som lever kvar hos Ana Quiroga) var att personer med denna (operativa) utbildningserfarenhet kan utvecklas till att bli ”förändringsagenter” i den egna sociala närmiljön. Av den orsaken accepterade hans institut människor från alla yrken och samhällsklasser – även sådana som inte hade några tidigare formella studier. Tanken var utbilda ett nytt slags ”problemlösare”, som kan hjälpa individer, grupper, familjer, institutioner m m att diagnosticera sina egna problem och undersöka sin ”vardag”, planera korrigerande interventioner, träna sina medlemmar att utföra sådana interventioner samt utvärdera dem i en ”spiralformad utvecklingsprocess”. Härvid blir interventionerna till en kombination av undersökning, lärande och terapi.

The particular kind of research propounded by this school is the inquiry into the hidden meanings and sources of everyday life, in order to free the social actors from their ideological subjection. In this, Pichon-Rivières project was not only scientific and therapeutic, but also political. From his point of view, the greater development of the individual’s personality is rooted in his participation in collective projects, and therefore requires a social change, in addition to the individual and the group change (2).

Utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (det explicita) - som en mer eller mindre "kungsväg” för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna (det implicita) - utgör en av de grundläggande aspekterna i Pichon-Rivières socialpsykologiska tänkande (jmfr Freud och drömmen som en kungsväg till det omedvetna).

Operativ grupp, gruppanalys, förändring, lärande och världsbild

De gruppbehandlingsinsatser Pichon-Riviere i slutet av 30-talet initierade inom psykiatrisk slutenvårdskontext (på Hospicio de las Mercedes) benämndes "operativa grupper". Dessa grupper var mycket influerade av Kurt Lewins Gestaltperspektiv och tog sig uttryck i att patienter, vårdare och läkare sågs som en helhet. Med detta som grund sökte Pichon-Rivière skapa ett mer operativt och konstruktivt behandlingsarbete. I slutet av 50-talet användes denna gruppoperativa teknik i utvecklad form i det så kallade Rosarioexperimentet. Det explicita syftet var att i en stad i det inre av Argentina (Rosario, vilken är Argentinas tredje största stad) genomföra ett samhällsarbete - ett socialt laboratorium som experiment där den som så önskade kunde delta; ett försök att analysera en hel stad genom intensivt tolkningsarbete i smågrupper - varvid vissa tekniker och interdisciplinär didaktik kom att tillämpas.

Rosarioexperimentet genererade flera nya grupper, vilka fortsatte att ägna sig åt stadens problem under handledning från Pichons institut IADES. Dessa operativa grupper - vars föregångare kan spåras just till Pichons gruppverksamhet på Hospicio de las Mercedes på 40-talet - bidrog till att grupper och psykoanalytiker kunde ta sig ut ur "kurens" kontext för att senare spridas till olika sektorer av samhälle och kultur. Experimentet nedtecknades i efterhand med bistånd av José Bleger, David Liberman y Edgardo Rolla (kända namn inom den argentinska psykoanalysen) och publicerades under titeln Técnica de los grupos operativos (De operativa gruppernas teknik) i Acta Neuropsiquiátrica Argentina, 6, 1960 (4).

Det viktigaste resultatet av "Rosarioexperimentet" var presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi. Det grundläggande i denna är att en grupp - med betoningen lagd på att skapa ett för gruppen relevant konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO eller CROS) - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. De operativa grupperna introducerades sedan snabbt i undervisningen på medicinska fakulteter, inom psykologi och andra utbildningar. Lärarna, som saknade pedagogisk träning, började få sådan genom att lära sig hantera grupper, genom att kunna reflektera över gruppens svårigheter med en viss uppgift och genom att förstå hur ett för varje grupp i sig relevant ECRO/CROS kan utvecklas. Såväl terminologin som tekniken populariserades sedan under 60-talet.

Många tycks, enligt författarna, vilja se operativa grupper som ett slags grupp som bör särskiljas från andra grupper i stil med terapigrupper, undervisningsgrupper etc. Detta är dock oriktigt. Namnet ”operativ grupp” betecknar tvärtom en hel uppfattning om hur livet i grupper gestaltar sig och hur man bäst bör leda grupper. Pichon-Rivière gjorde därvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocessen å den andra.

Den av oss - i form av så kallade operativa grup­per - skapade grupptekniken får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift. Uppgiften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), diagnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hinder i varje utvecklings- el­ler förändringssituation (4).

Författarna menar att ovanstående definition ganska mycket liknar den standarddefinition av gruppanalys man kan hitta i S.H. Foulkes verk. De illustrerar med följande citat från Elizabeth T. Foulkes (The Origins and development of group analysis, 1984):

Group analysis or more specifically, group-analytic psychotherapy, is an intensive form of treatment in small groups. The term group analysis also includes application of the principles both within and outside the therapeutic field. While fully based on psycho-analytic insights it is not an application of psychoanalysis to a group but a method and technique based on the dynamics of the group. It is therapy in the group, of the group and by the group, the group providing the context in which the individual person is treated. Intra-psychic processes are seen as interacting within the mental matrix of the group as a whole (2).

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar detta koncept skillnaden mellan grupperfarenheten och det (teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema. En teori är nämligen inte valid i sig själv, utan den ska alltid utvärderas i förhållande till konkreta mänskliga varelser i deras permanenta kommunikation med sin verklighet/omgivning (vilket Kurt Lewin på ett pregnant sätt berör i sin berömda formulering:

”Det finns inget mer praktiskt än en bra teori!”) (5).

En av Pichon-Riviéres nära medarbetare, José Bleger, har i Grupos operativos en la enseñanza (1961) givit följande definition av operativ grupp (enligt Tubert-Oklander etc kanske den mest koncisa definitionen):

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team (2)

En operativ grupp är dock inte en grupp som huvudsakligen kan definieras utifrån sina mål. Den utgör istället ett perspektiv – ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper – samt en uppsättning värderingar om vad som åstadkommer bättre fungerande och ”produktivitet” i mänskliga grupper. Det handlar om vilket slags läroprocess man uppfattar som önskvärd, något som i sin tur är beroende av världsåskådning (se ECRO/CROS) och värderingar hos den som väljer form av läroprocess. Tubert-Oklander etc (2) poängterar att samordnarens huvuduppgift i en operativ grupp knappast handlar om att ”dela ut” information, utan snarast om vad Balint (1957) beskriver som att ”bidra till en begränsad med djup förändring i gruppmedlemmarnas personlighet” och att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.

Pichon använde sig av psykoanalysens tanke om ”manifest” och ”latent” (men han benämner dessa ”explicit” och ”implicit”) för att tydliggöra de processer som äger rum i en grupp. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift (sitt ”arbete”), så genererar detta skeende också en möjlighet att observera och ”läsa mellan raderna” vad som sker i gruppen – och att göra detta implicita explicit. Samordnarfunktionen som teknik består i att hjälpa till att tydliggöra ”implicita” (hinder) för att gruppen ska medvetandegöras och gå framåt i arbetet med uppgiften.

Denna utforskande process (från ytan mot djupet) uttrycks som en upp-och-nedvänd kon i vilken spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse, som går från det explicita (de yttre förbindelserna) till det implicita (de inre förbindelserna) i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit.  

Ana Quiroga beskriver tankegången:

… om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här (pekar på konens bas) …

… emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på konens spets och bas). Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit (7).

De framväxande emergenterna bildar det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå.

I processen bör samordnaren vara något av en ”medtänkare”, följa gruppmedlemmarna på vägen och söka förstå deras egen bild – samt vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka) samt gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång. Att på detta sätt reflektera över erfarenheter och att i sin tur låta dessa korrigera teorin i en kontinuerlig cykel av ”varseblivning-reflektion-handling-ny varseblivning” (annorlunda uttryckt ”existerande-tolkning-emergent-nytt existerande” etc) utgör det Pichon-Rivière benämner praxis.

Pichon-Rivière’s operative technique aimed at integrating the false opposition between theoretical and practical work into a concrete praxis, understood as a perpetual coexisting of inquiry and operation, in a complementary and mutually enriching relation … this mutual regulation between theory and practice is what Pichon-Rivière calls praxis, and it takes the form of an ever-widening dialectic spiral (2)).

”Den dialektiska spiralen” kan uppfattas som en expanderande kommunikations- och tankeprocess. Det operativa arbetssättet syftar till att hjälpa gruppmedlemmarna att ”lära sig tänka” och ”lära sig lära”.

Gruppsamordnaren i en operativ grupp ska understödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bidra till ett grupptänkande som går från det vardagliga mot ett mer vetenskapligt utforskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

Pichon-Rivière modifierade senare den upp-och-nedvända konen och konstruerade en ”vektorsmodell”, där tanken om den dialektiska spiralen finns kvar. Syftet med nya modellen var att – utifrån sex olika tolkningsvektorer – söka ”läsa” skeendet i en grupp. Medlemmarnas deltagande i gruppen tänks återspeglas i dessa vektorer.

”Anslutning” är vad som först karaktäriserar en individs grupptillvaro och handlar då om en rätt ytlig identifikation med gruppen och dess processer. ”Tillhörighet” innebär att individerna i gruppen ser på såväl sig själva som övriga som tillhöriga gruppen istället för att - som under anslutningsfasen - bara ”vara där”. ”Samarbete” är resultatet av att gruppmedlemmarna ömsesidigt internaliserat varandra. ”Tillämplighet/relevans” betyder att de individuella medlemmarna har internaliserat gruppuppgiften, så att deras handlingar blir relevanta utifrån gruppens syfte.

I kommunikationsvektorn noterar man som samordnare inte endast olika budskaps innehåll utan även deras form och avsändare (om dessa hamnar i ett motsatsförhållande uppstår missförstånd i gruppen). ”Lärande” innebär en kvalitativ förändring i gruppen genom att gruppmedlemmarnas information i ett visst moment sammanförs (en förändring som kan jämställas med ångestupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, ”projekt” etc). ”Télé” slutligen bildar en atmosfär som kan översättas till positiv eller negativ gruppöverföring såväl i förhållande till samordnaren och uppgiften som gruppmedlemmarna emellan. Attityden till förändring utgör här den operativa gruppens centrala situation. Denna attityd kan yttra sig i såväl ökning som minskning av depressiv (rädsla för att förlora en stabil trygg situation) och paranoid (rädsla för att bli ”attackerad” i en ny förändrad situation) ångest.

Det finns ett syfte med vektorernas placering i ovanstående modell. Genom att följa vektorerna nedifrån och upp kan innebörden bli klarare. Det är ett slags ”läsning” av gruppdynamiken, som man lite lekfullt kan kalla ”hissleken”, och som innebär att man följer vardera sida av konen nedifrån och upp. Om man således blir varse en brist i tillämplighet/relevans-vektorn alternativt en negativ tillämplighet/relevans (i gruppen kan man inte fokusera på uppgiften) innebär detta att något inte fungerar i den närmast ovanliggande vektorn, dvs samarbetsvektorn. Det betyder i sin tur att krafter, som gynnar en tillbakagång, överväger. Och om det finns en störning i samarbetsvektorn måste vi titta på eventuella störningar i närmast ovanliggande vektor, dvs tillhörighets-vektorn. Om en sådan störning finns innebär det att man inte passerat från anslutning till tillhörighet (från ”jag” till ”vi”). Ofta befinner man sig då i ”bedrägeri”-situationer i vilka gruppmedlemmarna beter sig som om de hade gått från anslutning till tillhörighet fastän det i sådana fall i realiteten rör sig om pseudo-tillhörighet.

Om man på konens andra sida finner en negativ telé, som stör grupputvecklingen så pass mycket att relationerna mellan gruppmedlemmarna paralyseras eller störs, betyder detta att något inte fungerar bra på nästa vektorsnivå, dvs lärande-vektorn. Vi måste då fundera över hur de epistemofiliska hinder (dvs känslomässiga hinder som gör att man inte kan närma sig viss kunskap eller lära sig vissa saker) ser ut, som motverkar att man finner andra sätt att relatera till varandra än de stereotypa varianter man dittills återvänt till och upprepar. I gruppen kan man alltså inte lära sig alternativa beteenden och man kan heller inte förhålla sig annorlunda till varandra än tidigare. Vi behöver då förflytta oss uppåt till nästa vektor. Något fungerar med andra ord illa på kommunikationsnivån och därför måste vi söka upptäcka de kortslutningar och missförstånd, vilka stoppar upp och hindrar kommunikationen att flyta smidigt (och som också gör att gruppmedlemmarna regredierar och beter sig mer omoget). I den pichonianska tankemodellen går kommunikation och lärande hand i hand och varje störning i kommunikationsprocessen leder oundvikligen till förändringar i sättet att lära av verkligheten och av erfarenheter (vilket Pichon-Rivière ser som utgångspunkt för bland annat utvecklandet av psykisk sjukdom).

Uppgiftsprocessen: Förarbete, uppgift och projekt

Som framgått spelar begreppet "uppgift" en viktig roll i Pichons gruppoperativa koncept. Uppgiftens funktion är att skapa överblick i förhållande till det som framträder som problema­tiskt, patologiskt etc. Med denna kunskap gör man sedan upp en planering i syfte att åstadkomma en förändring. Uppgiften möjliggör och etablerar här delar av kontraktet, arbetsalliansen eller den ram inom vilken man ”arbetar”. Men uppgiften utgör också en metafor. I realiteten känner ingen till den fullständigt i och med att det som vid processens början framstår som uppgift inte är samma sak när det är dags att avsluta. Ana Quiroga beskriver relationen mellan uppgift, kontrakt och gruppförbindelsen på följande sätt:

Uppgiften har ”installerats” i det inledande kontrakt som redan tidigare upprättats … Handlar det om en studiegrupp lägger man fast dagens tema - om det redan tidigare givits en lektion … och så väntar man. Tema läggs inte fast varje dag i och med att det står i kontraktet att gruppens uppgift är att arbeta med den information som ges under lektionerna.

Man återvänder ofta till kontraktet i och med att det gradvis ”tas” i spiralform fram tills att det integrerats; att det förstås och accepteras … tills ett psykologiskt kontrakt finns som ”installerar” en fungerande förbindelse mellan samordnare och gruppmedlemmar - en förbindelse som gör det möjligt för en (som samordnare) att ”operera” … att tolka exempelvis (7).

I Pichon-Rivières gruppoperativa koncept kan gruppuppgiften sägas ha en såväl explicit som implicit dimension där sistnämnda till en början är uppenbar endast för samordnaren. Det är dock inte möjligt att uppehålla sig vid bara en av dimensionerna, utan uppgiftens båda dimensioner behöver utföras för att gruppen ska kunna bli ett arbetande team. Att stanna vid att utföra den yttre (explicita) uppgiften - utan en samtidig inre (implicit), det vill säga något som gör den meningsfull - gör att gruppens aktivitet snart mattas av med minimal produktion som följd. Omvänt kan man inte heller ha bara en inre uppgift utan att en sådan blir till tom ritual. Den inre uppgiften får mening endast i förhållande till en yttre. Tubert-Oklander etc gör följande liknelse med kroppens fungerande:

The difference between the internal and the external task could perhaps be better clarified if we compared the internal task with the organism’s basal metabolism – i.e. that continuous work that our body has to carry out, just to keep on living, even when it is in repose – and the external task with the additional energy expended by our organism whenever it starts to ”do something” (2).

I en grupp kan uppgiften sägas beskriva en cykel i vilken följande moment ingår:

Förarbetet.

Uppgiften, som kan delas in i a) dilemma-fasen; b) problem-fasen; c) besluts-fasen.

Projektet.

I förarbetsmomentet finns ett slags omedveten ”konspiration”, som syftar till att bibehålla status quo; det handlar om ett regressivt moment präglat av fragmentering, förnekande, omnipotens, idealisering, nedsvärtning och primitiva former av projektion och introjektion. Den bakomliggande drivkraften är rädsla för förvirring (konfusionell ångest); rädsla för att bli skadad av ny kunskap, nya vanor eller nya relationsmönster (paranoid ångest); samt rädsla för att förlora tidigare kunskap, vanor eller relationsmönster (depressiv ångest). Dessa omedvetna konflikter måste genomarbetas antingen i form av i gruppen uppkomna spontana insikter eller genom samordnarens tolkande interventioner som syftar till påvisa underliggande ångest och försvarsmekanismer.

Uppgiftsfasen inleds när gruppen börjar kunna arbeta med problemet att nå det manifesta målet. I början går gruppmedlemmarna här till väga på ett dissocierat sätt. Frågeställningen framställs i form av absoluta motsatser i vilka det som sammanbinder dessa inte synliggörs. Diskussionen blir därför av "antingen-eller"-karaktär och det blir ett omöjligt val mellan två "delinsikter". Denna fas kallas för dilemma-fasen. Emellertid är inte gruppuppgiften längre frånvarande i diskussionen (som under förarbetsfasen); däremot genomgår den en inre fragmentering som blockerar framsteg. I detta läge söker samordnaren via tolkningar visa på fragmenteringsprocessen och dess motiv samt hjälpa gruppen att bli varse det partikulära och komplementära i de motsatsförhållanden som manifesteras.

När man lär sig överger man nödvändigtvis, fast inte helt medvetet, andra sätt att betrakta världen, verkligheten eller vad det nu är som upplevs som förlorat. Detta ger också vårt arbetes inriktning. Genom att den operativa gruppen tillåter ett lärande görs den till en grupp som är lika terapeutisk som om någon annan teknik tillämpats. De tidigare defensiva teknikerna … överges och individen (subjektet) kan lära sig nya realitetsaspekter - som är den konkreta verkligheten - vilka korrigerar dennes tidigare uppfattning om världen (8.)

När gruppen tagit sig förbi denna fragmentering går man vidare in i problemstadiet. Här kan gruppen ta sig an uppgiften från nya och varierande synvinklar. En ny kreativitet uppkommer. Medlemmarna förmår formulera frågan i bearbetningsbara termer genom att använda sig av all tillgänglig information och genom att samarbeta i diskussionen istället för att slösa energi på sterila konfrontationer. Man kan identifiera olika variabler och möjligheter, avväga dessa mot den egna förmågan och slutligen komma fram till beslut som öppnar väg mot den avslutande projektfasen. Detta är vad Pichon kallade "den vetenskapliga metoden".

Projektfasen vidtar när gruppen tar ut en ny handlingskurs baserad på realistisk analys utifrån nyfunna delade intressen. I och med detta tar en cykel slut i gruppaktiviteten och öppnar väg för en ny vars genomförande kan överskrida gränserna för de formella sessionerna med samordnaren (vanligtvis händer detta när man jobbar med en real life group som en familj, organisation eller ett arbetsteam eller när de medlemmar som ursprungligen bildat gruppen kommer överens om att formera sig till en permanent grupp).

”En apparat för att tänka verkligheten”. Det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO/CROS) och Weltanschauung

Pichon-Rivière ser individens (subjektets) ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i världen – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel med världen försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna gynnar därför framväxt av gamla ”spöken” som läggs över nuets sociala relationer.

Dessa tankegångar fick Pichon att formulera det begreppsliga ”verktyget” ECRO/CROS (ECRO = Esquema conceptual referencial y operativo; CROS = Conceptual referential operative schema) eller konceptuellt, referentiellt och operativt schema, vilket kan ses som en flexibel ”tankeapparat för att tänka verkligheten”. I denna understryker han såväl de begreppsliga elementen (det ytstrukturella) som den egna ”livsresan” (det djupstrukturella).

Den referentiella aspekten i ett ECRO/CROS pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Att schemat refererar till en viss bestämd sektor av verkligheten är något fundamentalt i och med att inget begreppsligt schema kan täcka in hela verkligheten. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar här det som i andra referentiella sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten.

Att schemat alltid refererar till en konkret situation samt att det används som ”handlingsguide” i den bestämda sektor av världen där vi ”opererar” fungerar också determinerande för att det alltid ska testas av mot verkligheten – vilket i sin tur befordrar en attityd av självkritik. Av betydelse är exempelvis inte bara hur pass ”sann” en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing). I en operativ grupp är därmed effektivitet det enda kriterium som kan sägas gälla. Man kan göra liknelsen med ett fotbollslag; det avgörande för dess effektivitet är om det vinner sina matcher. På samma sätt är en operativ grupps effektivitet beroende av vad den uppnår för resultat, det vill säga hur pass effektivt den tar itu med sin uppgift.

Det är det ömsesidigt omvandlande (dialektiska) samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” en människas ECRO/CROS utgör. ”Upptäckter” möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen som undersöks. Därför bör ett ECRO/CROS också vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då som ett öppet modifierbart system. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter.

I en operativ grupp bryts nödvändigtvis olika referensramar eller världsåskådningar mot varandra. Bara det faktum att andra människor varseblir, tänker och handlar annorlunda än en själv och utifrån andra antaganden är något som kan öppna vägen för att utveckla ett kritiskt tänkande (i vilket det finns utrymme för unlearning, omlärning och nyinlärning).

Konkret går denna grupprocess till så att till en början har varje gruppmedlem sin egen uppfattning om saker och ting (sin egen ”kod” eller ECRO/CROS). Vad som försvårar ”mötet” i gruppen är att stora delar av varje medlems ECRO/CROS är omedvetet. Gruppsamordnarens uppgift är här att ”uttolka” dessa och bidra till att skapa en explicit formulering av något som dittills dags varit en uppsättning implicita antaganden (personliga tankar om hur saker och ting förhåller sig, vilket inom parentes sagt befordrar dogmatism). Pichon-Rivière talar om hur det förflutnas ”bilder” implicit ligger kvar som ett ”som om”. Tendenser till missförstånd uppstår således när vars och ens personliga ECRO/CROS möter de övrigas. Tubert-Oklander etc understryker att missförstånd utgör en allvarligare kommunikationsbrist än brist på förståelse i och med att en människa som missförstått egentligen tror att hon förstått – och därför också saknar skäl att ytterligare undersöka det som kommuniceras till henne.

Gruppsamordnaren visar på förekomsten av möjliga missförstånd för att på så sätt underlätta för gruppmedlemmarna att gå vidare i utforskandet av vars och ens referentiella ”koder” eller ”scheman”. Syftet i slutändan är att komma fram till en gemensam ”kod” som möjliggör effektiv kommunikation i gruppen. Därför blir också en av gruppens huvuduppgifter att bygga ett gemensamt ECRO/CROS. I processen att konstruera ett gemensamt ECRO/CROS i en operativ grupp kan de ursprungliga missförstånden omvandlas till förståelse. Detta skapande av ett ”gemensamt språk” utgör emellertid också en partiell och temporär förlust av gruppmedlemmarnas ”individualism”, vilken istället underordnas behovet av att skapa ett effektivt team kapabelt att lösa det som är gruppens uppgift (vare sig denna är av lärokaraktär eller har mer av be­handling över sig). Förlusten implicerar en känsla av sorg; att ge upp något av sin individuella särprägel blir också en del av vägen in i gruppen.

Noteras kan för övrigt att även Foulkes hade liknande tankegångar i det att han konstaterade att en grupp – för att nå en tillfredsställande funktionsnivå – behöver utveckla en gemensam grund och ett gemensamt språk. Han beskrev detta (Teaching, study and research, 1964) i termer liknande Pichon-Rivières:

… basic differences of personality make-up … creates a further problem for every group as to whether sufficient common ground or language can be found to render full cooperation possible, while making allowances for the individual personalities involved (2).

Den operativa lärogruppen och gruppoperativ teknik i handledningssituationen

Tyvärr finns ingen riktigt tydlig beskrivning i boken av hur en operativ grupp med gruppsykoterapi som ”uppgift” fungerar. Möjligen är detta en av bokens svagheter. Man kan dock få en del ledtrådar till hur detta går till genom att bokens senare hälft ägnas åt en beskrivning av hur författarna konkret går till väga när det rör sig om operativa lärogrupper och handledningsgrupper samordnade med gruppoperativ teknik.

I sitt sätt att arbeta diskuterar den operativa lärogruppen kring ett förberett ämne, medan samordnaren observerar diskussionen och med jämna mellanrum intervenerar (i tolkande termer) för att peka på något hinder som blockerar arbetet med uppgiften. Samordnaren strävar efter att dels identifiera underliggande premisser i diskussionen, dels relatera dessa till medlemmarnas referentiella scheman. Syftet är att ta reda på de begreppsliga element en person vanligtvis (mer eller mindre omedvetet) använder sig av för att varsebli, tänka och handla. I sina tolkningar diskuterar och analyserar samordnaren dessa scheman och hjälper gruppmedlemmarna att utveckla ett gemensamt ECRO/CROS för att de därigenom ska få såväl teoretisk som praktisk hjälp att effektivt handskas med det problem de brottas med.

Gruppsamordnarens funktion påminner såväl om en gruppanalytisk terapeuts – på så sätt att han söker identifiera och tolka gruppens känslomässiga konflikter i förhållande till uppgiften ifråga – som en epistemologikers (eng. epistemologist) därigenom att han söker få gruppmedlemmarna att göra en kritisk analys av sina egna teorier och de antaganden som ligger till grund för dessa.

En sådan analys kräver bland annat att medlemmar och samordnare delar en gemensam utgångspunkt eller gemensam information som ”diskussionsigångsättare”. Härvid kan man göra på tre sätt:

- Man ger en inledande föreläsning om något överenskommet ämne och därefter ber man gruppen diskutera detta. Det är den modell Pichon-Rivière och hans medarbetare väljer i ”Rosarioexperimentet” 1958. I denna form av storgrupp ges föreläsningen vanligtvis av en lärare och åhörarna delas därefter upp i mindre diskussionsgrupper med en samordnare eller ett samordnarteam i var och en av grupperna.

  - Den andra modellen används vanligtvis i mindre klasser eller studiegrupper, vilka möts regelbundet över en längre period. Här har alla medlemmar haft möjlighet att läsa rekommenderad litteratur i förväg och gruppens uppgift består i att diskutera sin läsning med utgångspunkt från de intryck läsningen givit dem. Samordnaren besvarar inte frågor eller reder ut svårigheter som uppstått vid gruppmedlemmarnas läsning; istället hjälper han dem att utnyttja sina egna resurser till klargörande och ytterligare diskussion kring materialet och dess implikationer. Samordnaren förutsätter att gruppmedlemmarna har läst materialet. Om så inte skett ”väljer” han i regel att uppfatta situationen som ett hinder och ett motstånd mot uppgiften, varför han då också undersöker motiven härtill samt medvetna och omedvetna innebörder i dessa.

  - Modellen används ofta i små workshops på institutioner eller konferenser, varvid utgångspunkten är ett visst problem eller en viss fråga, som vanligtvis anges redan i det namn som väljs för workshopen. Samordnaren inleder här med att påminna om det problem medlemmarna önskar ta itu med. Därefter ber han dem ge sin syn på ämnet och att diskutera vad de kommit fram till. Här undviker samordnaren att ge sin egen bild av ämnet för att istället medlemmarna ska kunna få utrymme att uttrycka sina egna uppfattningar. Sedan söker han hjälpa dem att utveckla en kritisk analys av underliggande antaganden och ”trossystem” (beliefs). Det är endast i den avslutande fasen av denna typ av grupp, som samordnaren kan ge uttryck för sin egen uppfattning; dock inte som en sammanfattande slutsats, utan snarare som ytterligare ett exempel på de olika synvinklar (vertexes) man kan anlägga på utgångsfrågeställningen och dess konsekvenser.

I författarnas beskrivning av handledning i gruppoperativ form ställs denna mot den traditionella normativa handledningsform, vilken beskrivs enligt följande: handledning bedrivs av en expert, som kommer fram till diagnos, terapeutiska indikationer och behandlingsplanering; den handledde undervisas i hur den ”korrekta tekniken” ska tillämpas i behandlingsprocessens alla stadier och får förslag om de åtgärder som bör vidtas. Den traditionella handledningsmodellen baseras på antagandet att det finns en standardteknik för att praktisera psykoterapi och att denna måste läras ut av en handledare till en handledd som lär in den. Det väsentliga här är att den handledde lär sig att tillämpa metoden korrekt. Den operativa handledningsgruppen betonar däremot de kliniska diskussionernas kreativa aspekter samt återskapande av och kritisk diskussion kring underliggande antaganden och teorier. Man skulle kunna kalla denna process för en epistemologisk kritik av den kliniska praktiken. Ett sådant perspektiv betraktar varje behandling som en gemensam ”skapelse” av patient (patienter) och terapeut (terapeutiskt team) anpassad till plats, ögonblick, människor och omständigheter (och därigenom oförenlig med accepterandet av något slags standardteknik).

Vid sin praktiska tillämpning av den gruppoperativa modellen i en handledningssituation lägger Tubert-Oklander etc speciell vikt vid hur gruppens känslomässiga och defensiva processer dynamiskt påverkas av det presenterade materialets omedvetna aspekter. Man kan här som handledare observera materialets inverkan på var och en av gruppens medlemmar. På samma sätt som en patients känslomässiga processer skapar återklang i analytikerns känslor – och vice versa - kommer det komplexa omedvetna utbyte, som sker dem emellan, att ge resonans hos samtliga i handledningsgruppen (handledaren inkluderad). Den gruppoperativa tekniken används för att skapa ett reflektionsutrymme i vilket den handleddes konceptuella, referentiella och operativa schema (ECRO/CROS) kan rekonstrueras, analyseras och ifrågasättas. Syftet är att hjälpa terapeuten att utveckla sitt eget referentiella schema och att bevara en hela tiden ifrågasättande attityd i förhållande till de kliniska fenomen som betraktas.

Tubert-Oklander etc vill understryka vikten av att varje gruppoperativ handledare (som är sysselsätt med ”forskning” på den grupp han arbetar med) ger tillbaka till gruppen allt han lärt av den och dess medlemmar, så att dessa i sin tur kan använda, korrigera eller avfärda det som handledaren lägger fram. Syftet med detta är framförallt att gruppmedlemmarna ska kunna diskutera vidare med analytikern och bland annat hjälpa denne att revidera sin förståelse av vad han delat med dem. Pichon-Rivière betonar här det ”demokratiska ledarskapets” vikt:

Den ideala roll man kan inta i grupparbetet utgörs av det de­mokratiska le­darskapet. Växelspelet mellan ledare-samordnare och grupp har formen av en per­manent spiral i vilken ut- och inlärningsprocesser hänger samman som en enhet av givande och tagande (feedback) (4).

Om handledningsgruppens medlemmar (med samordnarens hjälp) är kapabla att förstå vilka känslomässiga reaktioner exempelvis en viss fallbeskrivning inducerar i dem – och om de hittar sätt att syntetisera denna mångfacetterade ”bild” – så kommer de också att få en mycket djupare och mer mångdimensionell förståelse av inte bara den behandling, som tas upp till handledning, utan även av vad psykoanalys är och skulle kunna bli. I handledningsgrupper, som samordnas med gruppoperativ teknik, används de känslomässiga reaktioner fallmaterialet väcker till att sätta igång reflektioner och teoretisk förståelse av vad som pågår i såväl den handledda behandlingen som handledningsgruppen själv. Det slutliga målet för tankeprocessen i gruppen är konceptualisering och att ”väcka till liv” tidigare inläst litteratur, som nu kan knytas samman med nya personliga erfarenheter.

Den operativa gruppen som terapeutiskt ”projekt”

När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar. Som ovan nämnts tas inte detta upp explicit i boken. Nedanstående avdelning får därför fungera som kompletterande beskrivning av en teknik och ett tänkande (jag föreställer mig bokens författare ändå är väl förtrogna med) där tanken om lärande spelar en viktig roll.

I Pichon-Riviéres individualpsykoterapeutiska perspektiv ses individualpsykoanalys (eller –psykoterapi) som en läro­process - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan be­skrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse. I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den an­dre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Denna tolkning är en funktion av vad som väcks inom terapeuten. Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar (en interaktionssitua­tion mellan två personer). Allt bör här be­traktas som en funktion av hela den relation (Gestalt) som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rö­relse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förän­dringar inom det ge­mensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur på­verkar tillbaka (hela detta resonemang om ömsesidig påverkan skulle i korthet kunna ses som något av en förbindelsens princip).

I det ”pichonianska” gruppoperativa perspektivet bildar samordnare och gruppmedlemmar (och kontext) tillsammans en Gestalt som hela tiden förändras utifrån det samspel som sker. Relationen mellan samordnare och gruppmedlemmar formuleras som en dialektisk relation i spiralform i vilken förstnämnde oundvikligen är något av ”aktiv agent” och inte ”ren observatör”. Pichon betonar det samspel mellan Gestalt och Gestaltung (gestaltande) som äger rum. Gestalten utgör det existerande och härur växer också fram de emergenter, vilka i form av en gryende ”ny situation” pekar på en förändringsprocess i vardande.

Då framträder emergenten som tecknet på en implicit process, det vill säga som tecken på den redan befintliga underliggande process som måste göras explicit. Att göra det implicita expli­cit äger rum i det "strukturerande", vars innebörd är att vara en ständigt öppen krets. Ordet gestaltung har denna innebörd. I början av vår uppgift framträdde ordet Gestalt ständigt i ter­mer av struktur eller funktion. Men när det spiralartade i den kontinuerliga processen upptäckts, var vi tvungna att ge det en särskild innebörd. Till och med Gestalt-psykologerna själva, och bland dem Kurt Lewin, började använda termen gestal­tung, vilken är släkt med termen Gestalt och med betydelsen "strukturerande" … Den definition vi kunde ge processen var "strukturerande" - inte "struktur" - på grund av den ständiga rörelse den befann sig i … Vi definierade gruppen som Gestalt, som man vanligtvis säger. Exempelvis socialpsykologerna, som arbetar med fokus på gruppen, definierar den som en Gestalt med fix och ej dyna­misk innebörd. Om man säger att den (det vill säga Gestalt) är ett Gestaltung förvandlar man processen till ett strukture­rande. Processen sker alltså gradvis och i en bestämd riktning; Gestaltung blev till den lämpligaste termen för att beteckna att det rörde sig om en rörlig process i en öppen krets - och ej slu­ten som Gestalt kan vara. (8.)

Varje gruppmedlems ”inre drama” (det vertikala eller livshistorien) formar tillsammans med det ”yttre dramat” (det horisontala eller det gruppen här och nu har tillsammans) det som befinner sig i rörelse i gruppen (Gestaltung). Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.

Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen … Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar … Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar … I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans … Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter (12).

Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt. I enlighet med det tidigare beskrivna samspelet mellan ”inre grupp” och ”yttre grupp” (se härovan avsnittet ”Operativ grupp, gruppanalys, förändring, lärande och världsbild”) kan den här processen beskrivas som externaliserat tänkande (grupptänkande). Kommunikationen blir till en externaliserad ”tankeprocess” (i den yttre gruppen), medan det individuella tänkandet utgör en intrapersonell kommunikation (i den inre gruppen). Pichon använder sitt koncept ”den upp-och-nedvända konen” (den dialektiska spiralen – se ovan!) för att grafiskt illustrera den dynamik mellan implicit och explicit som här är närvarande (och kan ses som en expanderande tanke- och kommunikationsprocess).

Genom att vara observerbart på ytan finns det explicita – eller manifesta - i situationen i konens bas. Det implicita – eller omedvetna – placeras i spetsen. Till det yttre kan man få intrycket att det explicita spelar huvudrollen genom att få störst plats i figuren. Dock ska det implicita här ses som en parallell till ett isberg – den största delen är inte synlig. Inom denna kon rör sig den dialektiska spiralen, vilken i detta sammanhang representerar såväl individ- som grupprocess. Utifrån de universaler (de två grundläggande ångestformerna – rädsla för förlust och för attack), som placerats i spetsen, kommer grupprocessen att gradvis alltmer förändras i ett permanent framväxande av nya emergenter. Härvid kan exempelvis symtom ses mer som ”situationella emergenter” (något nytt och originellt som moment av exempelvis den gemensamma Gestalt terapeut och gruppmedlemmar bildar med sina beteenden) än som direkta resultat av individens (subjektets) förflutna och något redan givet (det implicita finns dock närvarande genom överföringssituationen). Utifrån samma tankegång åstadkommer den operativa gruppen ett meningsfullt förhållande mellan det vertikala (individen) och det horisontala (den situation som skapas i mötet). När det uppstår ”brott” i det horisontala (gruppskeendet) framträder de olika ”vertikaliteterna” (individerna med sina ”subjektiviteter”).

Pichon-Rivière pekar på att berättelsens roll i individuell analytisk behandling snarast spelas av det dramatiska skeendet i en grupp. Därför måste gruppterapeuten (gruppsamordnaren i en operativ grupp) mer än att endast lyssna analytiskt även betrakta analytiskt och ställa sig frågan vad som sker framför ögonen i det ”förbindelsenätverk” som är i rörelse och ömsom gestaltas, ömsom gestaltar. Denna ”observatörsroll” beskrivs i förenklad ”prematur” form i nedanstående citat:

(Pichon) berättar hur han (i tonåren) ... utförde sin första icke-deltagande observation - arketyp och modell för hur de operativa gruppernas samordnare utbildades:

”Exempelvis samlades byns kvinnor en gång i veckan i vårt hus för att prata. Min mor deltog aktivt i dessa möten. Jag hade ordnat ett hål att se och lyssna genom. På så sätt noterade jag de motsättningar och det skeende som ägde rum i dessa grupper. Och jag tror att det var där jag - som icke-deltagande observatör - fick mina första kunskaper om hur mänskliga grupper fungerar. Man kan säga att det var en undervisning genom nyckelhålet’” (9).

Om således Freud grundar den klassiska analysen på att få patienten att betrakta sina egna fantasier för att sedan kunna berätta dem för analytikern, så går gruppen omvänt till väga. Och det är då gruppbehandlaren måste betrakta och tolka gruppen och dess dialog likt en dröm som utvecklas inför hans ögon. De egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan härvid beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen? Denna ”grupptext” har förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (10).

Sammanfattande kommentar

Förhoppningsvis kommer Tubert-Oklanders bok att bidra till ökad kunskap om en argentinsk grupptradition som i stort sett är okänd i Europa och den anglosaxiska världen (som man ibland frestas misstänka att åtminstone Sverige tillhör) – men delvis också i det egna landet, vilket framgår av nedanstående citat:

In the twenty-five years that have passed since his death, he has been largely forgotten in the world of psychoanalysis. Even though his name still rings a bell for young psychoanalysts, his works are rarely read or quoted in psychoanalytic papers. His books on groups and social psychology are ignored by many analytic group thereapists, even though they are mandatory reading for those with a social bent (2).

En av Pichons målsättningar var att ”demokratisera psykoanalysen” – därav titeln på hans samlade verk Del psicoanálisis a la psicología social (6). Tubert-Oklander etc menar dock att han misstog sig därvidlag och att hans arbete innebar något mer än så.

His work is really a breakthrough in psychoanalytic theory and practice. It is a major contribution towards the development of a new paradigm of the human being that we so sorely need (2).

Såväl Pichon-Rivière som Foulkes - som kliniska psykiatrer och psykoanalytiker - skapade en öppning mot sociologin, filosofin och andra discipliner. Detta tillät dem att berika den vision de som psykoanalytiker hade om att konstruera ett ECRO/CROS (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) med möjlighet att skapa förståelse och förklaring av mänskligt gruppbeteende. Möjligen var även denna attityd av öppning något gemensamt för de båda pionjärerna (11).

Pichon-Rivière rörde sig dessutom inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande. Man kanske till och med kan gå så långt som att säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc (författare som var del av den latinamerikanska litterära boom som benämnts ”magisk realism”).

Stundtals kan man vid läsning av hans texter få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som enligt psykoanalytikern Marie Langer skapade en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Pichon rör sig från en grupp till en annan ... han får vissa grupper att framträda i andra, han gör fotbollsspelare av oligofreniker, vårdare av sjuka, öppnar terapeutiska ”rum” inom utbildningsinstitutioner på samma gång som han ser terapi som en läroprocess (9)

I Syd- och Mellanamerika har Pichon-Rivière ”givit upphov till” morenianer, freudianer, kleinianer, lacanianer, systemiker, gestaltiker, analytiska psykodramatiker etc; inte bara professionella utövare från olika strömningar inom den dynamiska psykologin, utan också representanter för discipliner som omfattar de mest skilda samhällsområden: utbildning, arbete, förströelse, hälsa etc (11).

Vissa i Argentina verksamma gruppterapeuter - mer trogna det traditionella sättet att utbilda endast läkare och psykologer till gruppbehandlare och terapeuter – har tenderat att ta avstånd från det revolutionerande projekt Pichon-Rivière inledde (och som nu fortsatts av Ana Quiroga). Tubert-Oklanders etc uppfattning är att Pichon-Rivières begrepp och tekniker definitivt förtjänar att uppmärksammas även om man inte delar de implicita politiska tankar och målsättningar han hade. En framträdande argentinsk gruppterapeut, Ana María Fernández (10), reflekterar över om man kanske snarare borde karaktärisera Pichon-Rivière som ”någon som förirrar sig utanför det institutionella” än som en ”gruppolog”. Vad beträffar hans gruppbidrag poängterar hon dock vikten av att inte bara stereotypt upprepa det han kommit med, utan att utveckla detta vidare.

Det bör tilläggas att namnet Enrique Pichon-Rivière tidigare – såvitt jag vet - endast förekommit i svenskspråkig text hos den som vanligt välinformerade Svein Haugsgjerd (bland annat i dennes ”Den nya psykiatrin”):

Pichon-Rivière är känd för det psykoterapeutiska arbete han bedrev med psykotiska pati­enter på 40-talet och för att tillämpa psykoana­lysen i grupp- och miljöterapi, bland annat genom att inrätta ett in­stitut för socialpsy­kologi (1).

Han är dock inte helt okänd i Sverige. För de som kommit i närmare kontakt med Göteborgs Psykoterapiinstitut är namnet välbekant i och med att man från detta institut alltsedan dess start på 70-talet haft nära kontakter med den argentinska grenen av psykoanalysen och då framförallt med ”lärjungar” till Pichon-Rivière.

Litteraturförteckning

(1) Haugsgjerd, S. Den nya psykiatrin: bakgrund och utveckling. Stockholm. Prisma, 1988.

(2) Tubert-Oklander, J. & Hernández de Tubert, R. Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24.

(3) Actualidad Psicológica. Diálogo con Ana Quiroga. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan. (Samtal med Ana Quiroga. Pichon-Rivière mellan socialpsykologin, läroprocess och Lacan. No 133, Junio de 1987).

(4) Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995.

(5) Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976.

(6) Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995 / La psiquiatría. Una nueva problemática. Del Psicoanálisis a la Psicología Social II. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1983. / El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982.

(7) Lander, S. En argentinsk operativ gruppansats. Enrique Pichon-Rivières tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet ”operativ grupp”. Uppsats på legitimationsgrundande psykoterapiutbildning med gruppanalytisk inriktning, Psykoterapisällskapet, Stockholm, 2003.

(8) Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995.

(9) Manero Brito, R. Las ”locuras” de Pichon-Rivière. (Pichon-Rivières 'egensinnigheter') Internet: Biblioteca Grupal. (Internetadress www.campogrupal.com )

(10) Pavlovsky, E. & De Brasi, J. C. (Antologi) Lo grupal. Devenires. (Ana Fernández: El dispositivo grupal. Gruppanordningen). Historias. Buenos Aires: Galerna – Búsqueda de Ayllu, 2000.

(11) Kesselman, H. La psicoterapia operativa I. Crónicas de un psicoargonauta. Buenos Aires: Editorial Lumen-Humanitas, 1998.

(12) Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997.

ERFARENHETER 2004-2012. DEL I.

I

Första gången jag överhuvudtaget hörde namnet Pichon-Rivière var under en föreläsning i klinisk psykologi på psykologutbildningen i Göte­borg 1985. Den som yttrade orden var Mats Mogren, på den tiden an­svarig för klinisk psykologi-delen på PEG (de två sista åren av psykolog­utbildningen). Han hade tillsammans med andra psykologstudenter i mitten av 1970-talet startat Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI). Inspi­ratörer och medgrundare var de argentinska psykoanalytikerna Angel och Dora Fiasché, vilka bägge var tidigare disciplar till Pichon-Rivière. Det var på det här sättet den argentinska psykoanalysen med sin mer socialpsykologiskt influerade filosofi kom till Sverige.

Föreläsningarna i klinisk psykologi på min psykologutbildning ba­serades främst på kleiniansk och objektrelationistisk teori i vilken dock en argentinsk ”färgning” fanns närvarande. De texter, som var aktuella för inläsning, togs i regel från mer traditionell engelsk och nordame­rikansk psykoanalytisk teoribildning. Den argentinska kunskapstradi­tionen kom främst att överföras i muntlig form via föreläsningarna.

Och namnet Pichon-Rivière framstod mest som en ”skugga”, en mytisk figur ... och ingen hade, såvitt jag förstod, läst ett enda ord av honom på svenska eller engelska heller för den delen. Alla hans texter fanns på spanska.

Till GPI kom med jämna mellanrum föreläsare och utbildare från Ar­gentina på besök. Namnen på de som då förekom var nyss nämnda Angel och Dora Fiasché, Hernán Kesselman, Eduardo Tato Pavlovsky och Fernando Taragano.

Det fanns några latinamerikaner, som studerade psykologi i Göteborg, och från en av dessa lånade jag en vid det här laget legendarisk inter­vjubok med den vid intervjutillfället redan dödsmärkte Pichon-Rivière. Intervjun skedde mitt under förstadiet till den militärjunta, som skulle sitta vid makten mellan 1976 och 1983 – en tid från vilken fortfarande traumatiska spår finns kvar i dagens Argentina. Intervjuboken med Pichon utgör en mer eller mindre historisk exposé över hans liv och verk. Bokens titel är Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Den föreligger nu i svensk översättning under titeln ”Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne” och finns på min hemsida www.pichon.se för nedladdning. Tillstånd att utge boken finns från bokens medförfattare, intervjuaren Vicente Zito Lema, men den är dock ännu inte publicerad i bokform.

Under den här tiden fick jag också tillfälle att låna ytterligare en bok med anknytning till Pichon-Rivière. Bokens titel var Teoría del vínculo (svensk titel: ”Förbindelsteorin”). Den är en samling föreläsningar, som Pichon-Rivière höll 1956-57, vilka nedtecknades av Fernando Taragano.

Det var en mycket intressant läsning, men fortfarande ... Pichon-Rivière var en mytisk figur – eller kanske snarare mystisk – som omnämndes med respekt, men det fanns inget att läsa av honom på vare sig eng­elska eller svenska. Självklart funderade jag en del över varför. Och det kändes onekligen lite ensamt att i och för sig kunna läsa honom i ori­ginal, men inte ha någon att diskutera eller tänka tillsammans med om texternas innehåll. Gradvis växte tanken fram att börja översätta dessa.

Jag hade studerat spanska vid Göteborgs universitet under några år i början av 80-talet, dock utan att vara alltför säker på språket och dess olika nyanser. Men ämnet Pichon-Rivière var så pass intressant – och jag kunde obehindrat läsa spansk text – så jag gav mig därför 1986 i kast med uppgiften att översätta ovannämnda Teoría del vínculo. Att översätta var emellertid mer komplicerat än jag trott och den råversion, som blev resultat, kom att ligga i byrålådan fram till mitten av 90-talet. Jag var inte speciellt nöjd med den otympliga svenska jag översatt den spanska texten till.

II

Men åter till mitt intresse för Pichons texter. För mig, som blivande psy­kolog, fyllde han det vakuum jag uppfattade fanns inom svensk psykolo­gi (som till övervägande delen be­stod av import från det anglosaxiska språkområdet). Kontexten eller samhället existerade knappast i den be­greppsvärlden och i den mån så var fallet blev det i en fragmenterad el­ler sammanhangslös form. Det var mycket sällan man fick känslan av att psykologiska processer äger rum i ett historiskt existerande samhäl­le med speciella betingelser som rimligtvis borde påverka hur män­niskor uppfattar sina liv och sin värld.

Det nya, som attraherade mig i det pichonianska tänkandet, var att han integrerade det individuella och samhälleliga på ett begripligt sätt ... social och politisk medvetenhet framstod i det perspektivet som något oundgängligt för att överhuvudta­get kunna arbeta ”operativt” som psykolog eller terapeut. Den neutrala objektiva psykologin blev i det perspektivet snarast en anakronism som inte var speciellt användbar (eller ”operativ”, som var ett begrepp Pichon använde). För mig framstod Pichons texter som något potentiellt operativt (användbart) därför att de gav en klarare bild av hur psykolo­giska kunskaper skulle kunna användas på ett mer verkningsfullt sätt (och inte minst i det vardagliga psykiatriska arbetet).

III

Några år gick och Pichon-Rivière lades åt sidan för andra sa­ker. I mitten av 90-talet kom jag på nytt i kontakt med GPI som vid det laget påbörjat ett projekt att översätta Pichon till svenska. Man var dock inte nöjda med de provöversättningar som då gjorts. Jag berättade om mina försök att närma mig Pichons texter och vi kom överens om att jag skulle översätta merparten av texterna i Pichons bok El Proceso Grupal (Grupprocessen). I samband härmed kom jag också att översätta Teoría del vínculo.

1997 fick jag förmånen att träffa Angel Fiasché i Göteborg för en lång intervju om Pichon-Rivière. Intervjun ingick som del av det översätt­ningsarbete jag gjorde för GPI. Den kom i slutversionen att omfatta 25 sidor text och var betydelsefull därför att den lyfte fram flera aspekter som jag dessförinnan vare sig uppmärksammat eller förstått. Framfö­rallt blev begreppet ”emergent” något av en uppenbarelse liksom den psykosociala filosofi som ständigt närvarar i Pichons tankevärld.

Tyvärr finns dessa översättningar ännu inte tillgängliga i bokform, utan existerar endast i texter för internt bruk vid GPI:s utbildningar. Att det är så beror på oklarheter om utgivningsrättigheterna.

IV

Fortfarande var jag vid den här tiden mer inriktad på ett individuellt än ett gruppsligt perspektiv. Dock hade översättningen av El Proceso Gru­pal väckt ett spirande intresse för gruppmetoder inom behandlingsfältet och delvis på grund av detta började jag år 2001 utbilda mig till grupp­terapeut vid Psykoterapisällskapet i Stockholm. Och här fick jag – lite oväntat – möjlighet att använda mig av de kunskaper om grupp jag tillägnat mig vid översättning av Pichons texter.

Psykoterapisällskapets undervisning hade sitt fokus på den tysk-eng­elske gruppanalytikerns S. H. Foulkes teoretiska perspektiv, vilket benämndes ”gruppanalys”. Dessa för mig nya grupptankegångar kom rent praktiskt att påverka min förståelse av det pichonianska begreppet ”operativ grupp”. För tydlighetens skull kommer jag därför nu att göra en kort utvikning och beskriva vad jag uppfattar några väsentliga drag i den foulkesianska gruppanalysen:

Varje individ föds, enligt det foulkesianska synsättet, in i ett nätverk av kommunikationsprocesser, vilka oundvikligen utövar en djup in­verkan såväl från födseln som troligtvis även dessförinnan. Och gi­vetvis bidrar också det nyfödda barnet till kommunikationsnätverket med sina egna unika handlingar och responser. Foulkes ser män­niskan som en samhälleligt relaterad individ såväl i den yttre fysiska som den inre psykologiska verkligheten.

I grund och botten betraktar Foulkes en sjuk individ som en re­lativt iso­lerad del av en ”organism”, det vill säga den sociala gruppen och då främst familjen ur vilken människan utvecklar sin personlighet och identitet. Foulkes såg ensamhet och isolering från gruppen som sjuk­domssymtom och stör­ningar i kommunikationsförmågan. Indi­videns väg från gruppen (samhället och andra människor) ses som en väg mot undergång.

Foulkes menar att neuroser med flera psykiska störningar utgörs av störningar i förmågan att kommunicera. Kommunikationen är också det medel man använder i gruppanalys. Den utgör då motsvarighe­ten till psykoanalysens fria associationer. Målet för den gruppanaly­tiska tera­pin är att återupprätta förmågan till kommunikation. Kommunikatio­nen syftar till ett hög­re mått av självinsikt och att göra det omedvetna medvetet.

Gruppen ses i gruppanalytisk teori som en helhet, där individer­na ingår som delar. Gruppanalys är analys i, av och genom gruppen. Grup­pen är den primära enheten och individen endast en del av grup­pen.

Foulkes beskriver att terapeuten önskar använda gruppen som ett tera­peutiskt verktyg. Genom att etablera och upprätthålla den gruppanaly­tiska situationen smider han detta ”verktyg” och förfinar det kontinuer­ligt. Huvudsakligen uppehåller han sig vid den närva­rande omedelbara situationen.

Den gruppanalytiska situationen utgörs av den gruppanalytiska grup­pen om 7-8 personer. Här är arrangemangen informella. Tera­peuten fö­reskriver inte speciella procedurer som medlemmarna mås­te följa. Vare sig program eller plan läggs fram rörande vad som ska tas upp. ”Diri­genten”/terapeuten uppmuntrar spontanitet och ett fritt uttryckande av tankar; vidare att en kultur utvecklas där varje bidrag accepteras samt medlemmarna är fria från den ”sociala cen­sur” som de till vardags åläg­ger sig. Närhelst möjligt låter tera­peuten gruppen tala, plockar fram in­stämmanden och ifrågasättanden, bortträngda tendenser och ”motvals­reaktioner”. Så­ledes aktiverar och mobiliserar terapeuten vad som är la­tent och hjälper till vid analys och tolkning av innehåll och interperso­nella re­lationer. Ur analytisk synvinkel kan terapeutens/dirigentens funk­tion således ses som en ”katalyserande agent”.

Tolkning av motstånd och överföring kommer in i gruppanalysen från psykoanalysen. ”Trust the group” är dock något av en grund­hållning hos terapeuten, vilken tolkar så lite som möjligt och istället underlättar för medlemmarna att tala med varandra. Går terapeuten in för mycket och för tidigt i dialogen kan detta fungera som ett hin­der. När väl tera­peuten tolkar görs detta på såväl grupp- som indi­vidnivå (det är indi­viden i förhållande till gruppen).

”Förgrund” och ”bakgrund” (tagna från gestaltpsykologin) är viktiga be­grepp i den foulkesianska teorin. Det totala kommunikationsnät­verk, som utvecklas i  gruppen (matrix), blir oundvikligen till den bakgrund mot vilken varje individ i gruppen deltar och handlar. Var­je individ blir här till knutpunkt i ett hypotetiskt nätverksfält. I en­lighet med detta tänkande uppvisar gruppen ett manifest beteende (figur) mellan med­lemmarna utifrån en latent delad grund – grupp­matrix (bakgrund). Den avgör ytterst alla händelsers mening och in­nebörd; all kommunika­tion och alla tolkningar vilar på denna grund. Detta hypotetiska nät­verksfält är tidsligt (vertikalt, dvs den egna livshistorien) och rumsligt (horisontalt, dvs skeendet i gruppen) rela­terat. Det som uttrycks i grup­pen har alltid sin utgångspunkt i matrix och allt som sägs i gruppen av­sätts också i denna matrix, vil­ken styr skeendet i gruppen. Denna matrix utgör ett långsamt sig ut­vecklande gruppfenomen i vilket de en­skilda individernas neurotiska responser kan kartläggas i förhållande till gruppkontexten.

Foulkes var inne på tankar om en kreativ anpassning till samhället, men då knappast som någon ytlig företeelse. Vad han tänker sig här­vid är något som stärker varje gruppmedlems kreativa förmåga och utveck­ling och att den neurotiska hämningen av spontanitet, käns­lighet och förmåga till känslomässig tillhörighet och relaterande där­med skulle minska.

V

Jag upptäckte snart att det fanns påfallande likheter mellan Foulkes och Pichon-Rivières sätt att tänka. Men jag läste den foulkesianska gruppanalysen via mina ”pichonianska glasögon”!

Den person som vid den tiden var direktor för Psykoterapisällskapet hette Göran Ahlin. Han visade sig vara intresserad av vad Pichon-Rivié­re hade att tillföra. Namnet var bekant för honom via hans italienska gruppanalytikerkontakter. Göran lotsade mig också vidare till den per­son som kom att bli min uppsatshandledare, nämligen Olov Dahlin, ytterligare en av den svenska gruppanalysens förgrundsfigurer.

Min utbildningsuppsats fick titeln ”En argentinsk operativ gruppan­sats. Enrique Pichon-Rivières tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet 'operativ grupp' ” och utgjorde en introduktion till de viktigare begreppen inom Pichon-Rivières mer gruppsliga tänkande. Den centrala delen av uppsatsen var det ”fältarbete” i form av en inter­vju med Ana Quiroga jag gjorde i Buenos Aires 2002 (vid det besöket in­tervjuade jag även Angel och Dora Fiasché, Tato Pavlovsky, Hernán Kesselman och en grupputbildare från Universidad de Buenos Aires vid namn Susana Quiroga).

Mitt syfte var, som sagt, att introducera och presentera ett grupptänkande som var mer eller mindre okänt i den anglosaxiska och svenska gruppvärlden. I den svenska gruppvärlden finns namn som Bion, Foulkes, Yalom m fl – samtliga med anknytning till den engelsk­språkiga kulturkretsen. Att det finns en fransk- och spanskspråkig del av grupp­världen, som också producerar intressanta och viktiga texter, kom ald­rig fram i ljuset. I stort sett samtliga litteraturreferenser under utbild­ningen på Psykoterapisällskapet rörde engelsk- eller svensksprå­kiga (på sin höjd) författare.

På min väg för att lyfta fram Pichon-Rivière i ljuset gjorde jag dock en del intressanta upptäckter. Om Pichon-Rivière var osynlig i den eng­elskspråkiga världen, så var Foulkes det i nästan lika hög grad i den spanskspråkiga. Där var Bion det ledande namnet (precis som i Sverige för övrigt). Det här blev jag medveten om när jag kom i kontakt med den spanske gruppanalytikern Juan Campos (personligt bekant med Foul­kes), vilken på 70-talet bidrog till den första spanska översätt­ningen av ett verk av Foulkes. Det visade sig att Juan Campos och Hernán Kessel­man (en av Pichon-Rivières disciplar från Argentina, som flytt från mili­tärjuntans Argentina) samarbetat under 80-talet med att söka föra samman gruppanalytiskt och gruppoperativt tänkande till nå­got slags syntes som benämndes ”operativ gruppanalys”. Dessa två te­oretiker hade då sökt kombinera eller jämföra Pichon-Rivières och Foul­kes teo­rier.

Jag å min sida läste som sagt Foulkes genom mina ”pichonska glasögon”. Det fanns många aha-upplevelser vid läsningen av Foulkes. Pichon-Rivière förtydligade sådant jag uppfattade som dunkelt eller snårigt hos Foulkes – men samtidigt fick Foulkes mig att se och förstå vissa sidor i Pichons tänkande som dittills gått mig förbi. Framförallt var den erfarenhet jag fick av att leda terapigrupper gruppanalytiskt och ”lita på gruppen” (något av ett foulkesianskt ”mantra”) ovärderligt.

Hur som helst var det en berikande upplevelse för mig att ha fått till­gång till bägge dessa grupptänkandets giganter (en tredje sådan gigant är givetvis Bion, som finns någonstans i bakgrunden vid läsning av såväl Foulkes som Pichon-Rivière). Idag uppfattar jag mig som så pass förtrogen med gruppanalytisk teori att jag också kan läsa pichoni­anska grupptexter med ”foulkesianska glasögon”. Inte minst har jag haft nytta av detta när jag använt gruppoperativ metod för att samord­na exempel­vis undervisnings- och handledningsgrupper.

Ett intryck, som blivit bestående hos mig, är att Pichon-Rivières texter eller per­spektiv förefaller mig bredare, djupare och mer ”multidisci­plinärt” än Foul­kes. An­norlunda uttryckt skulle man kanske kunna säga att den gruppanaly­tiska teo­rin utan svårigheter inryms i det gruppoperativa perspektivet, medan däremot motsatsen är svårare att hävda.

Möjligen beror detta på att det pichonianska gruppoperativa perspekti­vet av sina utövare uppfattas som ”socialpsykologi” och därmed innefat­tar mer än ett avgränsat grup­perspektiv vilket gruppanalysen ofta ten­derar att göra (utan att därför kunna reduceras till bara ett grupptänkande – gruppanalysen är defini­tivt mer än så). Begreppet ECRO (ett begreppsligt, referentiellt och operativt schema) spelar en stor roll i vad som kan sägas innefatta grunddragen i den pichonianska socialpsykologin och skulle också kunna tänkas förklara varför jag uppfattar det pichonianska (socialpsykologiska perspektivet) som ”bredare etc” än det foulkesianska (grupptänkandet). Detta ECRO be­står av främst följande fyra aspekter:

Som ”schema” har ECRO sitt fokus på det segment av verkligheten man tänker omkring och opererar i förhållande till.

Schemat utgör vidare en generell syntes av påståenden, som faststäl­ler de förutsättningar enligt vilka olika empiriska fenomen ömsesi­digt hänger ihop.

ECRO är en sammansatt mängd universella begrepp, vilka gör det möjligt att på ett adekvat sätt närma sig ett visst (kunskaps)objekt.

Det innehåller förändringar eller modifikationer möjliga att åstad­komma inom det fält vi rör oss.

Enligt Pichon-Rivière är människan en varelse – stadd i omvandling – som modifierar eller förändrar sin omgivning och samtidigt sig själv. Förändringen möjliggör ett kvalitativt språng till situationer präglade av större frihet, autonomi och mänskligt självförverkligande. Förutom att i ett sådant sammanhang direkt utgöra ”scen” och ”horisont” kan då gruppen få rollen som ”verktyg” för att genomföra en viss förändring.

VI

Och då är vi framme vid en intressant fråga – VAD är det i den pichoni­anska teorin som är så intressant? Och VARFÖR operativ grupp?

Jag tror det handlar om vissa begrepp som för mig är högst relevanta el­ler användbara vid såväl grupp- som individualinterventio­ner:

- existerande-intervention-emergent-nytt existerande etc;

- dialektisk spiral” eller ”den upp-och-nedvända konen;

- förarbete-uppgift-projekt;

- förbindelse;

- konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO);

- operativ grupp.

Det finns givetvis fler intressanta begrepp, men jag tror att dessa för mig formar ett slags centralt ”begreppskluster”. De understryker den dialektiska principen om ständig rörelse och processen Gestalt-gestal­tande ... och det här sättet att tänka är så viktigt som praktiskt ”instru­ment” i exempelvis terapigrupper. Den modifierade formen av ”den upp-och-nedvända konen” (som jag kallar ”vektorsmodellen”) fungerar som något av en mental karta för att kunna såväl orientera som reorientera sig i en grupps föränderliga process ... och inte minst när processen går i stå (blir stereotyp) och verkar sakna öppningar.

Begreppet ”emergent” är annars det begrepp som fascinerar mig mest i den pichonianska tankevärlden. Det handlar om något nytt som växer fram ... till synes oförmodat ... som inte bara är summan av det man vetat eller behärskat tidigare (ordet ”emergent” finns fak­tiskt på svenska och betyder enligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart).

Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den.

Detta observerbara är inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.).

Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Mellan det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt.

Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer sub­tilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (från email-kontakt SL-Ana Quiroga 2007).

Något nytt avtecknar sig mot det gamla och blir till den syntes, vilken – i ett dialektiskt perspektiv (tes, antites, syn­tes) – bildar en ny tes med sin antites och därefter syntes etc (här kan man möjligtvis också tänka gestaltpsykologiskt på så sätt att emer­genten är en aspekt av samspelet mellan figur och bakgrund). Ibland kan begreppet få mig att associera till den latinamerikanska litteratu­rens ”magiska realism” (med namn som Jorge Luis Borges, Julio Cortá­zar, García Márquez m fl) ... ibland till filmer av Ingemar Bergman och Tarkovskij ... men också till ”det kusliga” som det beskrivits av Freud och Pichon-Rivière ... och i filmens värld av främst Alfred Hitchcock (alltså att det vardagliga och ”normala” plötsligt framträder som något okänt, nytt och illavarslande). Och visst uppträder sådana ögonblick även i en terapigrupps process (möjligen berör Hernán Kesselman detta i sin text om ”Samordnarens fruktade scener”).

I gruppsituationen söker jag – som samordnare – först observera och re­gistrera det som synbarligen äger rum framför mina ögon. Sedan – om jag har tillräckligt med tålamod – växer gradvis dolda innehåll fram (”den magiska processen”) ... länkade till fantasier, känslor, tankar, hän­delser, drömmar etc. Som terapeut söker man underlätta framväxten av en nyfiken och utforskande attityd i gruppen ... och att inte (som tera­peut) bli stereotypiserad i sin egen referensram (ECRO eller världs­åskådning) när man bevittnar skeendet i gruppen. Det nyfikna och ut­forskande berör ytterligare ett pichonianskt begrepp, ”det epistemofi­liska perspektivet”, vilket handlar om viljan eller nyfikenheten att ut­forska och lära sig (nytt) ... att ta in och lära från verkligheten och sina erfarenheter. Att stänga dörren till sina erfarenheter och den verklighet man lever i leder dessutom till en förvrängd eller anakronistisk (”föråld­rad”) verklighetsuppfattning, vilket i sin tur leder till en tendens att misstolka eller ”felavläsa” världen eller verkligheten.

Förändringsmotstånd är därför en av de faktorer man måste arbeta med i varje grupprocess (och givetvis även individuell process). Här finns ett samspel mellan två faktorer. En av dessa är att inte veta hur man ska möta framtiden. Den andra – och mäktigare – är att bearbeta den förlust som varje förändringssituation ger upphov till. I alla slags förändringar överger man vissa förbindelser eller verktyg. Det finns alltid en smärta eller förlust att bearbeta. Och när det gäller kollektiva processer närvarar alltid dessa två faktorer i varje grupps utveckling.

Den upp-och-nedvända konen (den dialektiska spiralen) har ofta hjälpt mig att tänka och ”betrakta” grupprocessen i icke-språkliga termer (alltså processen mer som en krökt linje i rörelse) ...

… den har hjälpt mig att vara kvar i en avvaktande och nyfiken attityd som också bromsat tendensen att göra alltför tidiga interventioner ... och därigenom beröva gruppen dess egen kreativa utforskande förmåga.

I samordnar- eller terapeutrollen är det nödvändigt att kunna vänta på att något nytt och oväntat ska få utrymme att (som emergent) växa fram – var sig det är något bra eller dåligt ... att kunna vänta och veta att något kommer att växa fram ur den existerande (här-och-nu) situa­tionen.

Som terapeut behöver jag beväpna mig med tålamod för att inte säga för mycket ... för att inte styra processen (utom när den hotar att bli destruktiv); att vän­ta i rollen som gruppens ”medtänkare” (vilket inte alltid är lätt). Foul­kes menade att denna attityd handlar om att ”lita på gruppen”.

Ett annat viktigt pichonianskt begrepp är ”förbindelse” som utveckling av objektrelationsbegreppet (det är inte bara subjektets rörelse mot ob­jektet, utan också objektets rörelse mot subjektet som illustreras i den in­tersubjektiva relation en förbindelse är). I Pichon-Rivières förbindel­sekoncept (där förbin­delsen är såväl inre som yttre) skapas länkar även till ”döda” föremål (en tändsticksask ex vis) ... förbindelsebegreppet illu­strerar således hur man laddar upp inte bara relationer till människor utan även till fö­remål, händelser etc.

I den individuella behandlingen arbetade Enrique Pichon-Rivière uti­från sin psykoanalytiska ram med att utforska patientens inre världs struktur och dynamik samt sättet att tolka verkligheten. Och han gjorde det med utgångspunkt i analys av överföringen, vilken han senare skulle komma att definiera - inte bara som aktualisering i nuet av en relation från det förflutna, utan också - som iscensättning av ett i den inre vär­lden ”inskrivet” rollspel, vilket röjer en inre dramatik ...

... Utan att åsidosätta analysen av samspelet mellan medvetna och omedvetna processer kommer utforskandet av förbindelsen att träda i förgrunden som grundläggande enhet för att kunna ”äntra” och förstå individen (subjektet) och dennes vara i en permanent dialektik mellan inter- och intrasubjektivitet.

Ytterligare något att tillägga (som en filosofisk kommentar) – och av vikt för att kunna förstå den i sig komplexa, vetenskapliga och person­liga position som intogs av Pichon-Rivière – är att han var en ”rigorös” marxist. Det är därmed inte heller en slump att de koncept, som utgör brytpunkter omkring 1955, var ”förbindelsen” och ”dia­lektisk spiralprocess”. Förbin­delsebegreppet indikerar att indivi­dernas/subjektens beteende implice­rar mångsidighet och materi­ell konkreticitet. Spiralprocessbegreppet understryker en pro­spektiv uppfattning om den mänskliga subjektivite­ten. Män­niskan utgör konfliktens subjekt … och är därför också kun­skapens, lärandets och projektets subjekt. Givetvis innebär ingen av dessa två idéer en naiv optimism; dock motsvarar de en grund­läggande tillit vad gäller människans öde. Denna tillit bortser dock inte – snarast tvärtom – från det ”mörka djupet” i omedvet­na determineringar och inte heller från ”vardagslivets djup utan mysterium” som frambringar pato­logi.

VII

I en hyllningsartikel till Pichon-Rivière (2007) söker Ana Quiroga fånga vad som gör honom till en unik tänkare:

Det speciella med hans livshistoria, de många kulturella erfarenheter och kontrasterande situationer han var med om, gjorde honom till en tänkare särskilt öppen för en mängd kunskapsområden. Från sin första ungdom kännetecknades han som individ av en speciell sensibilitet i förhållande till revolutionära processer, innovationer och växlingar i det politiska livet, inom vetenskapen och det estetiska området samt de socia­la rörelser som i så mycket kom att prägla 1900-talet.

Härav kommer sig denna passionerade upptäckare med förmåga att gå på djupet; som aldrig missade tillfället att söka förstå det uppenbarligen mest banala, vilket han utforskade på ett kreativt sätt ända tills han funnit dess dolda innebörd. Därför skrivs hans verk också in i den stora tankeströmning, som kallas kritik av vardagslivet, och vars domine­rande figur är H. Lefevbre. Den här strömningen växer fram under 40-talet, skyms undan från 80-talet för att under senare år utvecklas och åter få ny kraft.

Roberto Manero Brito poängterar i essän Las locuras de Pichon-Rivière (Pichon-Rivières egensinnigheter) att ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som ännu några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande krea­tiva aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som enligt Ma­rie Langer skapade en viss olust och desorientering bland hans psyko­analytikerkolleger).

VIII

Att lära känna Pichon

genom hans skrifter

är svårt

eftersom han var någon

som kommunicerade

främst genom

sin närvaro ...

... och utan

tålamod

att skriva

Hans kontakt

med den andra världen ...

... l'autre monde ...

för att finna

hemligheten

bakom liv och död

sker inte

genom att öppna

"gamla ensamma

likkistor",

utan genom

de okända rum

som uppenbarades

i vansinnets värld ...

i Freuds

"oroande främlingskap" ...

... i det kusliga.

Hos Pichon

finns en kollision

mellan olika kulturer

som skapar

ett komplext

varande.

Liksom tidigare

i Madrid

och Paris

är det på kafégator

som människor

av olika kultur

och ras

möter varandra ...

... immigranter ... emigranter ...

flyktingar ... oroliga själar ...

... som uttrycker idéer

och tankar i

tangons nostalgiska rytm.

Att psykoanalysen

fick sådant genomslag

i Argentina

och Buenos Aires

har att göra med

tangons filosofi.

Pichon tyckte om tangon ...

... nattlivet ...

... och de många

mötena ... på kaféer.

"Mina verkliga universitet

var dessa spännande möten

på Buenos Aires' kaféer ...

... Calle Corrientes

var en förtätning

av olika platser i Europa -

- men med helt

egen anknytning ...

... där bokhandlarna

var öppna

till två på morgonen".

Det är möjligt

att den ofta kusliga

bild man har

av Pichons sista år

(och som han

gärna framvisade)

inte stämmer överens

med hans

verkliga karaktär.

Han inbjöd till

att känna ...

... till att reflektera ...

... till att utbyta

idéer sinsemellan.

"Det som staden

eller samhället

tryckt undan

kommer fram på nytt

inom psykiatrin"!

Pichons allt överskuggande

emergent

kan kanske mytiskt

förstås

som något framfött

ur ett "antikverat"

omedvetet ...

... bestående av

en kunskap

om psykosen

som något aktuellt ...

... som något framfött

ur det allt överskuggande

"antika"

som var och en

bär med sig ...

och vars framträdande är

den psykotiska

krisen.

Den psykotiska ångesten

är en önskan

om att se

det moderliga ansiktets

baksida ...

... eller månens baksida?

Det sägs att Nebukadnessar ...

... som ett av de först

beskrivna psykosfallen ...

... förvandlade sig

till en varg

när han längtande

kallade på sin

"månmor".

Det magiska

och metaforiska

i det psykotiska

tänkandet

fascinerade Pichon ...

... han sökte penetrera

denna outforskade

värld av förvirring ...

... och att komma i kontakt

med dess rent omedvetna

och grundläggande

drivkrafter.

I det arbete som sker

kan man märka

en "operativ resonans" ...

... en tanke om "grupparbete"

och verklighetsuppfattning ...

... om sättet

att lära sig något

om andras

verklighet

genom identifikation

(projektiv och introjektiv)

... att delvis vara

i den andre

för att förstå denne

utan att samtidigt

bli den annorlunda

"andre".

Pichon knöt tanken

om en grundläggande

depression ...

till Freuds regressionstanke ...

... och utvecklade därur

teorin

om den enda

sjukdomen.

Teorin om

den enda sjukdomen

är inte bara

ett teoretiskt bidrag

utan också

ett kraftfyllt

arbetsverktyg ...

... som binder samman

den enda sjukdomen

med dess varierande

kliniska uttryck

i en komplex

fenomenologi

av "förbindelsemodeller"

och därmed kompletterande

Mrs Kleins

objektrelation.

Om den grundläggande

depressionen

är ett slags

"födselattest" ...

... så utgör

"den tredjes" närvaro ...

... som separerande element

mellan mor och barn

också en "brygga"

där förbindelsen

blir till

strukturerande

element.

När Pichon talar om

"det framväxande

element"

som föds i relationen

mellan analytiker

och analysand

så frammanar detta

också föreställningen

om ett slutet

cirkulärt tal ...

... resultat

av det kaos

som öppnas

likt en väsentlig

labyrints

spiral.

"Den upp och nedvända

konen"

för tankarna

till Dantes

"gudomliga komedi"

där det talas om

nedstigning

i helvetet

som en rad

koncentriska cirklar

vilka avslutas med

en spets av is.

I den versionen

motsvarar helvetet

tanken om ett

ursprungligt kaos

där allt föds och dör.

IX

Enrique Pichon-Rivière (1907-77) föddes i Genève av franska föräldrar, som emigrerade till Argentina när han var mycket ung. Han växte upp i den glest befolkade nordöstra delen av Argentina, där inslaget av den indianska guaraní-kulturen var påfallande. Han utbildade sig till läkare och psykoanalytiker och blev under sin bana en av de stora inom argentinsk psykoanalys, gruppteori och socialpsykologi (stundtals kan man få intrycket att det är nästan obligatoriskt att på något sätt hänvisa till honom i viss argentinsk psykoanalytiskt färgad litteratur). Vidare var han en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och länge verksam som ortodox psykoanalytiker med ”kleiniansk” inriktning.

Som följd av sin kliniska verksamhet blev Pichon-Rivière alltmer uppmärksam på psykoanalysens praktiska begränsningar som individuellt inriktad behandlingsmetod och inte minst då vilka människor som kan få tillgång till den. Han var i vissa avseenden även kritisk till några av psykoanalysens begrepp, bland annat driftsuppfattningen och dess blindhet för den historisk-sociala kontextens betydelse för människans formande. I takt härmed växte det fram ett allt större socialpsykologiskt inslag i hans tänkande. Dessa tankegångar, i vilka betoningen ligger på studiet av de interpersonella relationerna, utgjorde grunden till den förbindelsens psykiatri, som Pichon-Rivière utvecklade uti­från psykoanalytiska postulat. Begreppet ”förbindelse” (där den intrasubjektiva ”objektrelationen” byggs ut till den intra- och intersubjektiva ”förbindelsen”) är ett av nyckelbegreppen i hans teoribyggnad. Det utgör en interpersonell relationsstruktur inkluderande ett subjekt och ett objekt, subjektets relation till objektet och vice versa i vilken båda parter fyller en funktion inom en social situations kontext. I begreppet inryms även ett implicit inre multipersonellt nätverk genom det faktum att man som människa föds in i en grupp. I Pichons psykosociala tänkande är därför individens (och förbindelsens) problematik alltid relaterad till ett nät av inre och yttre förbindelser.

I en serie föreläsningar i mitten av 50-talet förtydligade han sin förbindelseteori. Här blir också närmandet till ett grupptänkande alltmer synligt. Han använder konceptet "den inre gruppen" för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om detta på något systematiskt sätt.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö).

Individen internaliserar de personer han har relationer (förbindelser) till, de grupper han är medlem i, de institutioner han är del i samt samhället som helhet med sin kultur, sina värderingar, traditioner, roller och konflikter. Förbindelsekonceptet och den inre gruppen belyser det ”inre drama” han tyckte sig kunna identifiera i varje människas inre värld - ett inre drama som också via det intersubjektiva samspelet med andra människor i olika form tenderar att upprepa sig i de yttre relationerna (förbindelserna). Den fråga Pichon således kom att ställa sig när han mötte en patient och dennes problematik var:

”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?”.

Det är i samband med att Pichon-Rivière under en viss period av sin utveckling uppfattade att divanen och den traditionella psykoanalysen "stänger in" patienten som han lyfte fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har, enligt Pichon, större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna; den utgör en scen och så gör också människans inre värld. Dock övergav han aldrig psykoanalysen som individuell behandlingsmetod.

När Pichon-Rivière mot slutet av 60-talet startade La Escuela de Psicología So­cial (idag Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere, som leds av hans efterträdare Ana Quiroga) syftade den - förutom som forum för dialog - dels till att lära skolans elever konstru­era ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema ECRO/CROS (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter, vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper ska kunna befria samhället från före­teelser, som får alie­ne­rande effekter). Det tankeutbyte, som här tog form, bidrog till att övervinna det epistemofiliska motstånd (i betydelsen känslomässigt hinder att närma sig ett visst kunskapsobjekt) han kände - inte så mycket mot att skriva som mot att ge den teori han utarbetat förtätad skriftlig form och att sedan få den publicerad.

En viktig tankegång bakom Pichon-Rivières socialpsykologiska institut (som lever kvar hos Ana Quiroga) var att personer med denna (operativa) utbildningserfarenhet kan utvecklas till att bli ”förändringsagenter” i den egna sociala närmiljön. Av den orsaken accepterade hans institut människor från alla yrken och samhällsklasser – även sådana som inte hade några tidigare formella studier. Tanken var utbilda ett nytt slags ”problemlösare”, som kan hjälpa individer, grupper, familjer, institutioner m m att diagnosticera sina egna problem och undersöka sin ”vardag”, planera korrigerande interventioner, träna sina medlemmar att utföra sådana interventioner samt utvärdera dem i en ”spiralformad utvecklingsprocess”. Härvid blir interventionerna till en kombination av undersökning, lärande och terapi.

The particular kind of research propounded by this school is the inquiry into the hidden meanings and sources of everyday life, in order to free the social actors from their ideological subjection. In this, Pichon-Rivières project was not only scientific and therapeutic, but also political. From his point of view, the greater development of the individual’s personality is rooted in his participation in collective projects, and therefore requires a social change, in addition to the individual and the group change (Tubert-Oklander).

Utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (det explicita) - som en mer eller mindre "kungsväg” för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna (det implicita) - utgör en av de grundläggande aspekterna i Pichon-Rivières socialpsykologiska tänkande (jmfr Freud och drömmen som en kungsväg till det omedvetna).

De gruppbehandlingsinsatser Pichon-Riviere i slutet av 30-talet initierade inom psykiatrisk slutenvårdskontext (på Hospicio de las Mercedes) benämndes "operativa grupper". Dessa grupper var mycket influerade av Kurt Lewins Gestaltperspektiv och tog sig uttryck i att patienter, vårdare och läkare sågs som en helhet. Med detta som grund sökte Pichon-Rivière skapa ett mer operativt och konstruktivt behandlingsarbete. I slutet av 50-talet användes denna gruppoperativa teknik i utvecklad form i det så kallade Rosarioexperimentet. Det explicita syftet var att i en stad i det inre av Argentina (Rosario, vilken är Argentinas tredje största stad) genomföra ett samhällsarbete - ett socialt laboratorium som experiment där den som så önskade kunde delta; ett försök att analysera en hel stad genom intensivt tolkningsarbete i smågrupper - varvid vissa tekniker och interdisciplinär didaktik kom att tillämpas.

Rosarioexperimentet genererade flera nya grupper, vilka fortsatte att ägna sig åt stadens problem under handledning från Pichons institut IADES. Dessa operativa grupper - vars föregångare kan spåras just till Pichons gruppverksamhet på Hospicio de las Mercedes på 40-talet - bidrog till att grupper och psykoanalytiker kunde ta sig ut ur "kurens" kontext för att senare spridas till olika sektorer av samhälle och kultur. Experimentet nedtecknades i efterhand med bistånd av José Bleger, David Liberman y Edgardo Rolla (kända namn inom den argentinska psykoanalysen) och publicerades under titeln Técnica de los grupos operativos (De operativa gruppernas teknik) i Acta Neuropsiquiátrica Argentina, 6, 1960.

Det viktigaste resultatet av "Rosarioexperimentet" var presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi. Det grundläggande i denna är att en grupp - med betoningen lagd på att skapa ett för gruppen relevant konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO eller CROS) - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. De operativa grupperna introducerades sedan snabbt i undervisningen på medicinska fakulteter, inom psykologi och andra utbildningar. Lärarna, som saknade pedagogisk träning, började få sådan genom att lära sig hantera grupper, genom att kunna reflektera över gruppens svårigheter med en viss uppgift och genom att förstå hur ett för varje grupp i sig relevant ECRO/CROS kan utvecklas. Såväl terminologin som tekniken populariserades sedan under 60-talet.

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse. Argument för sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda begrepp som "förbindelse", "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.

Många tycks vilja se operativa grupper som ett slags grupp som bör särskiljas från andra grupper i stil med terapigrupper, undervisningsgrupper etc. Detta är dock oriktigt. Namnet ”operativ grupp” betecknar tvärtom en hel uppfattning om hur livet i grupper gestaltar sig och hur man bäst bör leda grupper. Pichon-Rivière gjorde därvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocessen å den andra.

Den av oss - i form av så kallade operativa grup­per - skapade grupptekniken får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift. Uppgiften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), diagnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hinder i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar detta koncept skillnaden mellan grupperfarenheten och det (teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema. En teori är nämligen inte valid i sig själv, utan den ska alltid utvärderas i förhållande till konkreta mänskliga varelser i deras permanenta kommunikation med sin verklighet/omgivning (vilket Kurt Lewin på ett pregnant sätt berör i sin berömda formulering: ”Det finns inget mer praktiskt än en bra teori!”).

En av Pichon-Riviéres nära medarbetare, José Bleger, har i Grupos operativos en la enseñanza (1961) givit följande definition av operativ grupp (enligt Tubert-Oklander etc kanske den mest koncisa definitionen):

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team.

Los vínculos del Yo. Av Sören Lander

The linked self in psychoanalysis. The pioneering work of Enrique Pichon-Rivière.

Edited by Roberto Losso, Lea S. De Setton, David E. Scharff.

New International Library of Group Analysis. KARNAC

Año de publicación 2017.

Este libro fue publicado durante la primavera del año 2017 y tiene su enfoque de atención en el teórico psicoanalítico Argentino Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Él no ha sido traducido antes al inglés y por eso ha sido más o menos invisible desde el horizonte anglosajón (y por consiguiente el horizonte escandinavo). Se puede ver su influencia en varios de los nombres grandes dentro de la tradición sudamericana de psicoanálisis. Horacio Etchegoyen, Virginia Ungar, Otto Kernberg entre otros han mencionado su gran importancia. Kernberg ubica su obra a nivel de Klein, Fairbairn y Winnicott por lo que se refiere a aportes a la contemporánea teoría psicoanalítica de relaciónes objetales. Es un acontecimiento muy interesante en el cual su obra, al fin, puede ser conocida en el mundo anglosajón.

Pichon-Rivière fue uno de los fundadores de APA (Asociación Psicoanalítica Argentina) a principios de los años 40. Durante largo tiempo era un psicoanalista ortodoxo para después gradualmente tener una inclinación kleiniana y al fin crear una “Escuela Argentina” de psicología social. Pero nunca dejó el psicoanálisis como método individual de tratamiento. Via traducciones al francés, italiano y portugués, y via refugiados de la dictadura militar argentina, el pensamiento pichoniano fue introducido en Sudeuropa y también en Gotemburgo, Suecia (en forma de Göteborgs Psykoterapi Institut (GPI), fundado con la ayuda de dos discípulos tempranos de Pichon – Angel y Dora Fiasché, psicoanalistas los dos).

El libro consiste de tres partes. La introducción da una descripción de Pichon-Rivière y su obra. Después siguen nueve textos del mismo Pichon-Rivière, textos que reflejan varios de los ingredientes centrales de su mundo de pensamiento. Aunque estos textos de Pichon fueron escritos durante el período de los años 40 hasta los primeros años de los 70 mantienen todavía gran valor como lectura y tienen una sorprendente frescura moderna visto desde una mirada de hoy.

Sin embargo, el libro requiere un espacio mucho más extenso que lo que permite esta reseña para poder dar una presentación más total. Por eso me he limitado a señalar unos importantes conceptos pichonianos – como “link” (la palabra inglesa de “vínculo”), ECRO/CROS, “work unit” y “emergent” – y a mencionar algo de Pichon-Rivière en relación al psicoanálisis argentino. No voy a tratar su revolucionando pensamiento grupal en forma de grupos operativos, ni su teoría de Enfermedad Única, pero la lectura de estas partes sin duda es algo muy recomendable.

Para empezar se debe decir algo breve sobre el concepto español de “vínculo” y cómo se lo traduce al inglés y al sueco. La palabra que los traductores ingleses han elegido es “link”, pero ellos constatan simultaneamente que pudieran haber elegido la palabra “bond”. En esta reseña (que originalmente fue escrito en sueco para los lectores suecos y escandinavos) he elegido la palabra “förbindelse” como la traducción más correcta al sueco de ”vinculo” (pero igual como en la traducción inglesa la palabra sueca no encubre el contenido más amplio de la palabra española).

El título del libro es “The linked self in Psychoanalysis” y en ella alude a la importancia con que Pichon-Rivière veía la relación mutua/intersujetiva (vínculo) entre terapeuta y paciente – que cada uno es sujeto para el otro – y en su prolongación a las relaciones que en un sentido más amplio vinculan al ser humano tanto a su contorno (perspectiva horizontal) como a su propia historia (perspectiva vertical). Además Pichon-Rivière señala que toda su teoría sobre salud y enfermedad psíquica está centrado en torno al estudio del vínculo (“the link”) como estructura en la cual la teoría objetal es parte del concepto “vínculo”.

Pichon-Rivière subraya que lo que debe ser analizado no sólo es el movimiento del sujeto hacia el objeto, sino también el movimiento del objeto hacia el sujeto, algo que funciona determinante en cuanto a la calidad del vínculo y la experiencia asimismo como uno interpreta la realidad y sus formas de mundo interno y dramático.

En el concepto “vínculo” está implicitamente incluída una red interior multipersonal por el hecho de que como ser humano uno empieza su vida dentro de un grupo. Por eso la subjetividad tiene un carácter social, es algo que se construye vía la red vincular. Analogicamente al pensamiento de Freud en “Psicología de Masas y Análisis del Yo” Pichon-Rivière sostiene que ”el otro” siempre se halla al horisonte de cada experiencia humana. Usa la noción de “grupo interior” para esclarecer el pensamiento de psicología social que está intuído ya en Freud – aunque él nunca lo mencionaba de modo sistemático. Para Pichon-Rivière la noción de “grupo interior” tiene el sentido de ser relaciones internalizadas pasando desde el mundo exterior al mundo interior y en interacción permanente tanto en el mundo interior como con el mundo exterior.

A partir de un largo proceso de identificación – en el cual se puede vislumbrar rasgos de las estructuras vinculares dentro de las cuales vivimos como seres humanos – cada persona construye su propio esquema referencial, lo cual funciona estabilizante por dar acceso a cierto modo de percibir y relacionar al mundo y a la realidad (un tipo de “mapa mental”). Este “aparato para pensar la realidad” posibilita a percibir, diferenciar, sentir, organizar, pensar y operar en la realidad. Si no tuviera tal capacidad el ser humano terminaría en un estado indiferenciado por falta de límites, falta de perspectiva y en un caos. La tendencia de cambio permanente del mundo moderno crea, sin embargo, necesariamente modificaciones del esquema referencial (o ”aparato de pensar”) desde donde percibimos la realidad.

A partir de esta perspectiva Pichon-Rivière percibe la permanente interacción dialéctica del individuo con el mundo como única posibilidad de construir una “lectura” adecuada de su realidad. Esta manera de pensar hace que formule el instrumento conceptual de ECRO/CROS (o Esquema Conceptual Referencial y Operativo/Conceptual Referential and Operative Scheme), que puede ser visto como un flexible ”aparato para pensar la realidad”. En este esquema subraya tanto los elementos conceptuales como el ”viaje de vida” de uno mismo – también las experiencias personales crean el ECRO/CROS de uno mismo y a la manera de percibir el mundo.

El aspecto ”referencial” de un ECRO/CROS alude al campo de la realidad que uno piensa o quiere influir. El hecho de que el esquema refiera a un sector determinado de la realidad es algo fundamental ya que ningun esquema conceptual tiene la capacidad de incluir la realidad en su totalidad. El criterio “operacional” (o el criterio de acción) representa lo que otros esquemas referenciales suelen denominar criterio de verdad, es decir “qué?” de lo pensado – lo conceptual – refleja la realidad. Para el analista o terapeuta tendrá las siguientes consecuencias:

When we approach a patient, we work with a frame of reference whereby we try to understand what is happening to him. This framework must be dynamic. For example, when we see a patient, we develop an image of him. When we see him the next day, we try to understand the material he provides on the basis of this image. Nonetheless, if there is something in the new emergent that leads us to see this image differently, we are forced to modify it. Doing so requires scientific honesty or courage, to demolish our internal structure and face a new one. Changing our frame of reference provokes anxiety because the loss of certain reference points leaves therapists without tools to operate and facilitates the emergence of depressive and paranoid anxieties in them and in their patients (“The Linked Self in Psychoanalysis”, página 91).

Cuando nos acercamos a un paciente lo hacemos con un esquema referencial mediante el cual tratamos de entender qué es lo que le sucede, pero ese esquema debe ser dinámico. Por ejemplo, si hemos visto un paciente el día anterior tenemos un esquema de dicho paciente, y en la medida en que lo enfrentamos de nuevo al día siguiente tratamos de comprender el material que nos proporciona en función de ese esquema. Pero si lo que surge en el nuevo emergente nos lleva a pensar algo nuevo acerca de nuestro esquema estamos obligados a rectificarlo, en caso de que sea necesario. Esto plantea la idea de la honestidad científica o del coraje científico del terapeuta, la necesidad de romper una estructura interna y de enfrentarse con una nueva. La ruptura del esquema provoca ansiedad porque la pérdida de ciertos puntos referenciales desinstrumenta al terapeuta en su operatividad y facilita la aparición de ansiedades depresivas y paranoides, tanto en el terapeuta como en el paciente (E. Pichon-Rivière: “Teoría del vínculo”, página 99-100).

El hecho de que el esquema siempre refiera a una situación concreta junto a su uso como guía de acción en el sector definido del mundo donde operamos también determina que uno siempre debe comprobarlo en su relación a la realidad – algo que a su vez facilita una actitud de autocrítica. Por ejemplo es importante no sólo que una interpretación sea verdad, pero también si es practicamente adecuada.

Es el transformante o dialéctico interjuego mutuo que decide la verificación respectivamente la falsificación del esquema referencial que forma el ECRO/CROS de un ser humano. “Descubrimientos” se posibilitan por la adecuacidad del esquema conceptual (“el mapa”) del investigador enrelación a características del fenómeno investigado (”el terreno”). Por eso un ECRO/CROS debe ser flexible y posible a cambiar – no porque fuera bueno o malo en sí, sino porque es necesario enriquecerlo con nuevos conocimientos. De esta manera funciona como un sistema abierto y modificable. Cada experiencia anterior se incluye en el esquema y forma parte de la perspectiva que influye la interpretación de experiencias posteriores – pero también al revés de tal manera que experiencias y conocimientos posteriores cambian la interpretación de experiencias y conocimientos anteriores.

En lo siguiente enfocaré en el, según mi opinion, más interesante concepto pichoniano, es decir “emergente”. Este concepto es a la vez un ejemplo muy claro mostrando la manera de pensar dialecticamente por parte de Pichon-Rivière y una manera diferente de conceptualizar un aspecto importante del proceso terapéutico.

Lo que hace un analista, como parte de una situación de espiral dialéctica (ver abajo), es devolver - vía una interpretación - al paciente lo que ha observado.

Este proceso de averiguar, siguiendo un camino desde la superficie hacia lo más profundo, está ilustrado en forma de un cono invertido en el cual la espiral dibuja el movimiento dialéctico, esclarecedor e investigador que va desde lo explícito (los vínculos manifiestos o exteriores) - arriba en la figura - hasta lo implícito (los vínculos latentes o interiores) - abajo en la figura - y con el fin de explicitar este ultimo.

Lo que es ímplicito en la comunicación debe ser explicitado por el analista y asimilado por el paciente en un movimiento de espiral en contínuo desarrollo.

Pichon-Rivière resume este proceso en algo que denomina “unidad de trabajo” (“work unit”). Esta unidad de trabajo consiste de tres aspectos:

1) “Existente” que está presente; que está desde el principio del proceso;

2) “Interpretación” que molesta lo existente;

3) “Emergente” como algo nuevo en relación a lo existente y como consecuencia de la interpretación.

El emergente contiene diferentes aspectos que señala tanto algo observable como significa un corte o ruptura vis a vis lo anterior. Algo irrumpe esclareciendo o intuyendo la presencia de algo nuevo. Es importante aquí tratar de ver la conexión entre lo anterior y lo nuevo. Uno podría decir que el emergente “resume” lo latente, lo cual vía este proceso emerge al nivel de lo manifiesto. Como acontecimiento manifesto este “hecho” observable (el emergente) posibilita un saber sobre algo subyacente en forma de “acontecimientos escondidos”. Así el emergente constituye un tipo de “respuesta” a la interpretación.

El analista debe ser algo parecido a un “co-pensador” en este proceso de averiguar; acompañando al paciente en el camino y tratando de entender la perspectiva de este y, si es necesario (si el proceso se frena en un círculo estereotipado) intervenir y señalar los obstáculos en el proceso de descubrir.

En el mundo de pensamiento pichoniano se ven porciones notables de algo que uno pudiera llamar lo típico del psicoanálisis sudamericano. También puede uno preguntarse si el pensamiento pichoniano forma parte del movimiento psicoanalítico Argentino que tuvo un “boom” tan grande desde los principios de los años 40 y 50 – o si en la realidad se trata de un pensamiento que busca diferenciarse y poner un límite justamente hacia aquel movimiento. Un argumento para este último pudieran ser las tendencias claras por parte de Pichon-Rivière de cambiar su perspectiva teórica simultaneamente a un distanciamiento de la “lengua” psicoanalítica utilizando conceptos como “vínculo”, “estereotipia”, “espiral dialéctica”, “grupo interior” etc etc – nuevos conceptos que pudieran señalar que Pichon-Rivière estaba en camino de crear un nuevo campo científico.

La perspectiva de investigación (en su sentido común) es bastante ausente en el aporte pichoniano – si uno no vuelve la mirada a sus textos de los años 40 cuando era un psicoanalista más ortodoxo. Sin duda escribe bastante, pero en su forma de expresarse no están ausentes las complicaciones. El psicoanalista José Bleger (uno de los discípulos de Pichon y uno de los grandes nombres del psicoanálisis argentino) sostenía que el pensamiento vivo y dinámico de Pichon-Rivière funcionaba mejor en dialogos verbales con otros comparado con la más estructurada forma de un texto escrito. Sus clases parecían más grupos de trabajo. La audiencia participaba activamente en ”una atmósfera de creación intelectual y científico” mientras los temas tratados eran objeto de revisiones y cambios. Uno de veras debía hablar más de la praxis de Pichon que de sus teorías. Tenía (según testigos) gran capacidad de captar diferentes situaciones e intervenir en ellas para después construir teorías a partir de las interacciones.

Pichon-Rivière es paralelamente activo dentro de varias áreas: psiquiatría, psicoanálisis, arte, periodismo. En cierto sentido pertenece al grupo de intelectuales vanguardistas en Argentina desde principios del siglo pasado y adelante – con nombres como Jose Luis Borges, Roberto Arlt, Julio Cortázar etc. Algo de esto se ve reflejado en la mezcla heterogénea de personas que en 1977 le festejaron a Pichon en sus cumpleaños de 70 en un gran teatro de Buenos Aires justamente unas semanas antes de fallecer. Allí estaban presentes psiquiatras, psicoanalistas, psicodramaturgos, psicólogos, periodistas de deporte, historiadores, antropólogos, actores, dramaturgos, artistas, poetas de tango y músicos.

A veces uno puede tener la impresión que ahora - al fin - el mundo haya llegado al nivel de Pichon-Rivière en su pensamiento multidisciplinario; este pensamiento que puede ser descrito como una tendencia a dejar aparecer aspectos contradictorios tanto en la teoría como en la práctica, algo que parece haber despertado cierta molestia y desconcierto entre sus colegas psicoanalistas.

Esta reseña fue publicada en sueco en la revista sueca “Divan” Nr 1-2/2018 (página 135-138) y pensado para lectores suecos. Ahora traducido al español por Sören Lander en colaboración con Inés del Carmen Lander.

La reseña también fue publicada en Area3 en 2019 página web: http://www.area3.org.es/sp/news/85/Rese%C3%B1a%20libro%20en%20ingl%C3%A9s%20sobre%20la%20obra%20de%20Pichon-Rivi%C3%A8re,%20por%20S%C3%B6ren%20Lander

……………………………………………………………….

Otra reseña fue escrita por mi, también en cuanto a la traducción en colaboración con Inés del Carmen Lander, para la II Asamblea Internacional sobre investigación en torno a la Concepción Operativa de Grupo, Madrid 26-28 de Abril de 2018. La reseña fue dirigida a los lectores de habla español que ya tienen muchos conocimientos de la teoría pichoniana, pero sin información sobre el contenido de este primer libro en inglés con textos de Pichon-Rivière. Sigue abajo la mencionada reseña.

The linked self in psychoanalysis. The pioneering work of Enrique Pichon-Rivière.

Edited by Roberto Losso, Lea S. De Setton, David E. Scharff.

New International Library of Group Analysis. KARNAC

Año de publicación 2017.

El título español de este libro sería algo como: ”El yo vinculado en psicoanálisis. La obra pionera de Enrique Pichon-Rivière”.

El libro tiene 3 partes. La primera parte nos da una biografía breve de Pichon-Riviére, su vida y obra. La segunda parte contiene 9 textos de Pichon-Rivière traducidos al inglés. Son textos que demuestran los intereses multifaceticos de Pichon incluyendo psiquiatría clásica, psiquiatría dinámica, psicoanálisis, psicoterapia de grupo, terapia familiar y de pareja, psicología social y psicoanalisis aplicado. Se trata de los siguientes textos:

1. Una nueva problemática para la psiquiatría.

2. Neurosis y psicosis: Una teoría de la enfermedad.

3. Algunas observaciones sobre la transferencia en los pacientes psicóticos.

4. Técnica de los grupos operativos (en colaboración con los Drs José Bleger, David Liberman y Edgardo Rolla).

5. Grupos familiares. Un enfoque operativo.

6. Tratamiento de grupos familiares. Psicoterapia colectiva.

7. Los 6 últimos capítulos del libro ”Teoría del vínculo”:

- Vínculo y unidad dialéctica de interacción;

- Vínculo y dialéctica del aprendizaje;

- Vínculo e interpretación;

- Esquema conceptual, referencial y operativo (ECRO);

- Vínculo y teoría de los tres D (depositante, depositario y depositado);

- Vínculo y terapia psicoanalítica.

8. Lo siniestro en la vida y en la obra del Conde de Lautréamont.

9. Algunos ensayos sobre la vida cotidiana (de fútbol) del libro ”Psicología de la vida cotidiana” escrito por Enrique Pichon-Rivière y Ana Quiroga.

Esta prueba de textos subraya el carácter de Pichon-Rivière como pensador original y muy adelantado a sus contemporáneos.

Es una buena traducción de los textos elegidos. Pichon-Rivière nunca ha sido traducido al inglés antes y es un hecho interesante en sí. El libro no da ninguna respuesta a este hecho que probablemente explica por qué él es más o menos desconocido en el mundo anglosajón (a lo cual pertenece también la Escandinavia; el horisonte anglosajón generalmente forma nuestro límite por lo que se refiere a la importación de nuevas teorías e ideas).

Sus ideas han sido transmitidos al mundo anglosajón sobre todo via sus discípulos y colegas. Yo por ejemplo escuché su nombre por primera vez como estudiante de psicología en la Universidad de Gotemburgo a mediados de los años 80. Fue uno de los fundadores de GPI (Göteborgs psykoterapiinstitut), Mats Mogren, quien introdujo parte de sus ideas en sus conferencias de psicología clínica. Él a su vez había recibido estas ideas de uno de los discípulos de Pichon-Rivière – Angel Fiasché, quien junto a su esposa Dora Fiasché y otros latinoamericanos (Hernán Kesselman, Tato Pavlovsky, Fernando Taragano etc), apoyaron a la fundación de GPI en Gotemburgo en los años 70. Se puede decir que la filosofia psicosocial de Pichon-Rivière ha sobrevivido durante todos estos años en Suecia gracias al trabajo práctico y teórico de GPI

Pero volvamos al libro! En la tercera parte del libro hablan personas quienes han tenido contacto personal con Pichon-Rivière y/o con conocimientos profundos de su obra: Roberto Losso, Rosa Jaitín, René Kaës, Ana Quiroga, Alberto Eiguer, Vicente Zito Lema, David Scharff. Más o menos complementa la biografía breve de la introducción mientras también comenta y actualiza hasta la situación de hoy.

Al final del libro hay un diccionario de los términos y conceptos más importantes de Pichon-Rivière.

Para finalizar voy a decir algo breve sobre algunos textos más en inglés que tocan el tema de Pichon-Rivière.

En 1989 fue publicado un artículo, ”Group Analysis and Pichon-Rivière’s Grupos Operativos” en la revista grupoanalítica Group Analysis. The International Journal of Group-Analytic Psychotherapy. Fue escrito por dos argentinos – Bella Rippa y Ben Rippa – y tenía la intención de esclarecer unos malentendidos que habían aparecido durante unos anteriores congresos del movimiento grupoanalítico. El artículo es interesante y describe de una manera sencilla partes importantes del pensamiento sobre grupos operativos.

En 2003 los grupoanalistas mexicanos, Juan Tubert-Oklander y Reyna Hernández de Tubert, publicaron un libro en inglés - ”Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis”. El grupo operativo pichoniano está descrito en el libro como el variante latinoamericano de grupoanálisis. Sobre todo la primera parte del libro es interesante ya que en ella dan una buena presentación del pensamiento pichoniano. En 2005 escribí una reseña del libro bajo el título sueco “En lång sydamerikansk resa i tid och rum … till den anglosaxiska (och europeiska) världen. Introduktion av en ‘ny’ psykoanalytiskt orienterad grupptradition samt recension av en efterlängtad bok” (Un largo viaje sudamericano en el tiempo y el espacio … al mundo anglosajón y europeo. Introducción de una ‘nueva’ tradición grupal de orientación psicoanalítica mas una reseña de un libro ansiado) para la revista de terapia escandinava Matrix. Según mis conocimientos es la primera vez que alguien escribe de Pichon-Rivière en sueco (yo tomo la oportunidad de introducir a Pichon a la vez que hago la reseña del libro). Y en 2017 escribí otro texto para la misma revista de Matrix con el título “Tolkning, emergent och en liten dos argentinsk tango” (Interpretación, emergente y una pequeña dosis de tango argentino). Se puede leerlo en italiano y español en la revista Area3.

Y para terminar – una reseña mía del libro recién publicado “The linked self … “ va a ser publicado en la revista sueca de terapia Divan en el mes de Junio de este año. A ver si despierta más interés.

Sören Lander

Psicólogo certificado

Psicoterapeuta grupal certificado

Miembro de Group Analytic Society

Miembro de GAI (Gruppanalytiska Institutet, Stockholm; Instituto de Análisis Grupal de Estocolmo, Suecia)

Miembro de la Organización Sueca de Psicoterapia Grupal y Desarrollo Grupal (Svenska Föreningen för Gruppsykoterapi och Grupputveckling, SFGG).

Traductor

Tanguero por pasión

La reseña fue publicada en la revista Area 3 (EXTRA Nº 3) verano2018.

http://www.area3.org.es/uploads/a3-E3-edicionlibroPichoneningles-SLander.pdf

Leonardo Montecchi: Några preciseringar avseende den konvergerande eller sammanlöpande epistemologin Författare: Leonardo Montecchi

Material presenterat vid kongressen II Asamblea Internacional (med fokus på det Gruppoperativa Perspektivet) i Madrid 26-28 April 2018. Den italienska och spanska versionen ingår i tidskriften Area3 Número Especial 3 där även övriga texter från kongressen presenteras.

Jag har stannat vid ovanstående rubrik beroende på att Escuela Bleger (Rimini, Italien) vill söka kreditering för att kunna starta specialistutbildningar i psykoterapi. Ett sådant sökande av kreditering innebär i Italien att man bland annat påvisar ”sin metodinriktnings validitet”.

Detta utgör bakgrunden till några tankegångar som jag önskar dela med Er.

För det första: Vad menar vi när vi talar om ”metod”? Det grekiska ordet för ”metod” (μέθοδος) består av två delar: Meta betyder ”att förflytta sig mot”; Odus betyder ”väg”. Det rör sig således om en väg mot ett mål. Betydelsen är dock bredare än så i och med att det grekiska ordet även kan översättas till ”undersökning”.

Och här befinner vi oss vid dagens frågeställning: Vilken är vårt referentiella, begreppsliga och operativas schemas (vårt ECRO:s) undersökningsmetod?

Även vi har vårt ursprung i den spricka, som Descartes tillsammans med Galileo och Newton, infört i det antika tänkandet. Därför talar vi om vetenskaplig metod. Med alla de förändringar som skett i vetenskaperna under det gångna seklet är det dock inte längre möjligt att tala om ”vetenskaplig metod” utan vi bör istället tala om ”vetenskapliga metoder”. Vägarna till säker kunskap (ἐπιστήμη) har mångfaldigats och det finns inte längre någon enda väg att följa för att få kunskap om objektet.

Låt oss apropå detta stanna upp vid upptäckten av fältets existens. Jag talar om objektet som fysiskt objekt, upptäckt först av Faraday, därpå av Maxwell utvidgat till elektromagnetiskt fält och sedan av Einstein till allmän relativitet.

Fältet, som fysiskt objekt, komplicerar kunskapsrelationen mellan subjekt och objekt i och med att det för in ömsesidighet.

När Kurt Lewin introducerar begreppet ”fält” inom psykologin talar han om en övergång från det aristoteliska till det galileiska. Avseende ”psykologiskt fält” säger José Bleger följande i boken Psicología de la conducta (Beteendets psykologi):

Ett fält definieras som en mängd element, vilka i ett givet ögonblick samexisterar och interagerar (...) Relationen ”subjekt-omgivningsmiljö” är därmed inte en enkel linjär relation ”orsak-effekt”, mellan två olika och avskilda objekt, utan bägge utgör delar av en enda hel struktur ... .

Dessa tankar får oss att lämna den naiva kunskapsteori, som säger att subjektet skulle lära känna objektet på något slags ”opåverkat sätt”. I realiteten sker kunskapsprocessen på ett fält inom vilket subjektet modifierar objektet och objektet samtidigt modifierar subjektet. I Fenomenología de la percepción (Perceptionens fenomenologi) säger Merleau Ponty följande i kapitel 4 (vilket bär rubriken ”Det fenomeniska fältet”):

Vi säger inte längre att varseblivning (perception) utgör vetenskapens begynnelse, utan tvärtom - att den klassiska vetenskapen utgörs av en föreställning som glömt sitt ursprung och tror sig vara avslutad. Den första filosofiska handlingen skulle därmed utgöras av ett återvändande till den upplevda världen som finns bortom den objektiva världen.

Även makarna Baranger (Willy och Madeleine Baranger) understryker i sitt grundläggande verk La situación analítica como campo dinámico (Den analytiska situationen som dynamiskt fält) att:

Det analytiska paret är en trio, med en av sina medlemmar frånvarande kroppsligt och närvarande upplevelsemässigt.

Och då kommer vi fram till psykoanalysen som för Freud var en flerfald av metoder; det vill säga en kurens metod, en kunskapens metod och (i tredje hand) en teori om psyket.

Kurens metod har utvecklats alltifrån relationen ”läkare-patient”; den har passerat genom hypnosen och kommit fram till paret ”fri association-flytande uppmärksamhet”. Men den anordning, som möjliggör den psykoanalytiska processen är, som Bleger säger, en ”icke-process”: ramen, det vill säga

... analytikerns roll, den sammantagna mängden rum-(miljö)-tidsmässiga faktorer och del av tekniken (i vilken inkluderas fastställande och vidmakthållande av tider, avgift, överenskomna uppehåll etc).

Kurens metodanordning, som varar under år och upprätthålls via en samling normer och attityder

... är inget annat än (genom just sin själva definition) en institution.

Denna den psykoanalytiska kurens institution har också producerat en specifik teori om psyket: Metapsykologin.

Denna institution har dessutom skapat ytterligare en anordning: Det internationella Psykoanalytiska Sällskapet (IPA); den grupp analytiker, som skyddade den ortodoxa psykoanalytiska kurens metod, och som kunde inkludera och exkludera den som genomförde icke-auktoriserade förändringar i kurens anordning eller som introducerade nyskapande begrepp, vilka skulle kunna uppfattas som kätteri.

Det var kanske av denna anledning Karl Popper inte uppfattade psykoanalysen som vetenskap i och med att dess konstrukt inte – utan auktorisation från institutionen (det vill säga den psykoanalytiska/övers anm - tycktes kunna utsättas för experiment.

Den aspekt, som här kommer in i bilden, är den psykoanalytiska metoden som forskningsmetod och därmed psykoanalysen som tillämpning inom andra fält än det traditionella med vuxna neurotiker i behandling på privata mottagningar.

Med pedagogiken, antropologin, litteraturen, barnen, psykotikerna, och institutioner som klinikerna, sjukhusen, skolorna, asylerna etc har vi fått en viktig rad nya fält liksom andra tillämpningar vilka i hög grad förstärkt de kliniska anordningarna. Dessa experiment har dock ofta hamnat i konflikt med den psykoanalytiska organisationen i och med att de har uppfattats utgöra en instituerande aspekt i förhållande till de instituerade reglerna.

Under åren mellan de två krigen kom politiska konflikter och viktiga teoretiker att vävas ihop, något som kan sammanfattas som en spricka mellan en psykoanalytisk ”höger” och en psykoanalytisk ”vänster”. ”Högern” fortsatte med fri yrkesutövning och privata mottagningar. ”Vänstern” tänkte sig en tillämpning av den psykoanalytiska anordningen utanför privatmottagningarna och reflekterade då omkring prevention, sociala teman, asyler, skolan, arbetarstadsdelarna.

Dessa varierande metoder har producerat olika metapsykologiska begrepp. Från ”högerdelen” försöker man teoretisera en ”individuell” upplevelse som om fältbegreppet inte skulle existera och som om man kunde återvända till en linjär sammanlänkning ”orsak-verkan” i vilken ett subjekt med ett från början ”jagområde fritt från konflikter” (Hartmann) skulle kunna utveckla sin egen samhällsförståelse oberoende av relationen till ”den andre”.

I motsats därtill utgår den andra konceptualiseringen från att Jaget inte är fritt i sitt handlande utan beroende av Detet och Överjaget - alltså av det biologiska och av det sociala. Detta är att åter ta upp Wilhelm Reich och dennes ”Dialektisk materialism och psykoanalys”; Reich som med sin Sexpol-rörelse hade fört den psykoanalytiska metoden till det sociala och det politiska.

Å andra sidan har, som vi vet, Melanie Kleins tillämpning av kurens metod på barn, och Rosenfelds och Bions på psykotiker, modifierat metapsykologin genom att introducera objektrelationer och projektiv identifikation. All denna forskning och nya konceptualiseringar har genererat konflikter inom den psykoanalytiska institutionen. I början på 50-talet grundar Jacques Lacan sin Skola, presenterad som den idealistiska dialektikens introduktion inom psykoanalysen, vilken genom den hegelianska dialektiken leder psykoanalysen till en annorlunda subjektets konceptualisering.

Enligt Armando Bauleo säger Lacan oss att barnet i spegelstadiet

lämnar det upplevda jagets verklighet för att istället hänvisa till det imaginära jag till vilket den spekulerande bilden utgör en början.

På detta följer sedan

dialektiken i identifikationen med den Andre.

Dessa begrepp kommer i konflikt med den ”ortodoxa” freudianska metapsykologin.

Under samma period använder Pichon-Rivière den materialistiska dialektiken för att tillämpa den psykoanalytiska metodens kur på psykotiker; och i sin förlängning i sitt institutionella experiment på det psykiatriska sjukhuset där han experimenterar med den operativa gruppen som anordning. När Pichon tänker tillbaka på detta i prologen till El Proceso Grupal (Grupprocessen) använder han det av Bachelard utvecklade begreppet ”epistemologiskt hinder”, ett fundamentalt begrepp som helt går ihop med vår metapsykologi, det vill säga vårt ECRO.

För Pichon-Rivière skulle hindret utgöras av begreppen ”drift” och ”primär narcissism”. Mot dessa ställer han begreppet ”förbindelse” som

ett proto-lärande, som ”farkost” för de första sociala erfarenheterna och konstituerande för subjektet som sådant.

Utan tvivel är detta ett paradigmskifte (ett sådant som Thomas Kuhn talar om) som blir tydligare genom att psykoanalysens kliniska metod och anordning tillämpas på institutionen som helhet i en krissituation där

det blev nödvändigt att med hjälp av en grupp patienter bilda ett skötarteam i verksamheten.

Pichon upplevde behovet av ett epistemologiskt brott (som Althusser säger med avseende på Marx). Med andra ord utvecklar han några begrepp som ”uppmärksammar” en annorlunda praxis än den som tillämpas av det ”ortodoxa psykoanalytiska tänkandet”.

Undersökningsmetoden leder honom här till att utforma hypotesen om ett ”abstrakt objekt”, något som han senare vidareutvecklar tillsammans med Bauleo. Vad det handlar om är ”uppgiften”. Peirce skulle ha talar om ”abduktion” (Se not 1 den svenske översättaren/SL), men man kan också tala om en ”dada-operation” (Not 2 den spanske översättaren) av Pichon (som kände till Tzara), om ett begreppsligt ”ready-Made” (Not 3 den svenske översättaren).

Not 1: Att man förklarar företeelser och sammanhang med hjälp av begrepp och hypoteser som efterhand tar form och revideras under forskningsprocessen. Man ”gissar” att vissa fenomen har med varandra att göra på något sätt och undersöker sedan saken närmare/Citat Psykologiguiden).

Not 2: Här refereras till Dadaismen vilken Tristan Tzara var en av de främsta representanterna för.

Not 3: Ett vardagligt föremål som en konstnär valt ut och upphöjt till konst/ Wikipedia.

En den konvergerande epistemologins emergent.

Om man så återknyter till något som René Kaës skrivit så tillhör uppgiften (som Kaës inte nämner när han talar om hur han skiljer sig från Pichon) ett tredje slags metapsykologi, vilken har att göra med analytiska metoders användning på par, familjer och grupper. Kaës tar inte upp institutioner.

Bauleo hade redan breddat det begreppsliga och operativa schemat, vår metapsykologi. Och i förordet till den italienska upplagan av El Proceso Grupal (Grupprocessen) säger han följande:

Gruppens uppgift (eller mål) utgör nyckelelement i gruppsituationens problematik, av mig nu uppfattad som triangulerandets spets (uppgift-samordning-gruppstruktur).

Men idag har vårt begreppsliga, referentiella och operativa schema (ECRO) breddats via många andra praxisformer. Här bör vi inkludera den praxis som Bauleo och De Brasi benämnde ”institutionell”, vilken kännetecknas av en specifik anordning – ”den allmänna samlingen” (la asamblea general). Det är en anordning som konceptualiserats av speciellt institutionella analytiker som Georges Lapassade. Den har dock också varit – och är – en anordning tillämpad vid avinstitutionaliseringsprocesser med utgångspunkt i Franco Basaglias erfarenheter. Och 68-rörelsens.

Idag experimenterar man med multifamiljanordningar i olika miljöer. Många av oss skapar anordningar för att kunna tänka utifrån skillnader i kön. Ytterligare andra utarbetar etnopsykoanalytiska anordningar för migrantpersoner.

Jag är övertygad om att vår forskning utgör ett berikande av vårt ECRO i form av en ny spiralsväng, som leder oss till att hypotetisera ett fjärde slags metapsykologi och att kunna föra dialog med de olika psykoanalytiska skolbildningarna för att på så sätt övervinna kommunikationssvårigheter och – via en mångfald i metoder – understryka behovet av forskning.

Konceptet ”uppgift”, i sin manifesta och latenta aspekt, hjälper oss härvidlag: Uppgiftskonceptet, som uttrycks i förarbete, uppgift och projekt; och som beskriver en psykisk apparats fungerande, som den kommer till uttryck i olika situationer och inom olika fält, och med en räckvidd in över områden innefattande specifika ”rum” - det individuella eller psykosociala, den inre gruppen, familjen, den yttre gruppen eller det sociodynamiska, det institutionella, det samhälleliga och det globala.

På vart och ett av dessa områden organiserar vi analytiska anordningar avseende såväl kuren som forskning och härifrån för vi över nya objekt till teorin.

Den konvergerande epistemologin innebär då att kring uppgiften låta diverse bidrag från olika discipliner, olika erfarenheter och upplevelser konvergera.

Jag är övertygad om att den konvergerande epistemologin är oundgänglig för att kunna möta det komplexa utan att hamna i vare sig reduktionism eller det banala.

Det Edgar Morin säger i El Método (Metoden) kan vi göra till vårt:

Cirkeln kommer att vara vårt hjul, spiralen vår väg.

Detta kan inte praktiseras om man inte epistemologiskt bryter med individualism och narcissism, vilka ger näring åt ett arbetsklimat kännetecknat av en hierarkisk ideologi där en disciplins representant söker överträffa en annans. När ett sådant tillstånd råder har man förlorat uppgiften ur sikte.

Brytningen implicerar behovet av en praxis i och med att det är i praxis som olika vetanden kan kombineras på nytt och ett för situationen ifråga specifikt operativt och begreppsligt schema konstrueras.

Paul Feyerabend:

Tanken om en metod – innehållande oföränderliga och sinsemellan helt sammanlänkade fasta principer – i den vetenskapliga verksamheten stöter på avsevärda svårigheter ( ... ) (de viktigaste upptäckterna) har gjorts endast på grund av att vissa tänkare antingen beslutat sig för att inte låta sig påverkas av vissa metodologiska normer eller därför att de ofrivilligt gjort våld på dessa.

Jag ska avslutningsvis kort beskriva ett experiment vi håller på med i Rom inom ”Avdelningen för Patologiskt beroende”.

Sedan några år tillbaka träffas en tvärvetenskaplig grupp vars uppgift är att skapa en ”komplexitetens klinik”. Vad innebär detta?

Vi har kunnat notera att det finns en mängd fall som är aktuella inom olika fält - från en inledande kontakt med sjukhusenheten för diagnostik och behandling till Mentalhälsocentrat, mottagningsenheten för patologiska beroendesjukdomar och olika terapeutiska behandlingshem etc.

Vid dessa sammankomster deltar läkare, sjuksköterskor, utbildare, socialarbetare, psykologer, psykiatriker, psykoterapeuter från olika allmänna och privata enheter i stil med terapeutiska behandlingshem, dagcentra, servicehus, gatu-utbildare. Alla deltagare har samma rätt att yttra sig.

Under den första timmen presenteras fall i tur och ordning. Därefter diskuterar man utan brådska varvid information tillförs eller hypoteser formuleras i syfte att skapa större förståelse, tillämpa olika kunskaper och fatta konkreta beslut.

I detta arbete tydliggörs det epistemologiska hindret när exempelvis en mänsklig varelses olika slags manifestationer begränsas till vilken som helst psykiatrisk diagnos med pretentionen att kunna förklara allt, vare sig det rör sig om ett biologiskt-medicinskt, socialt eller pedagogiskt perspektiv. Hindret ges också av det partiella perspektivet på en situation, exempelvis när något generaliseras som ett ärendes ”sanning” i en sjukhusverksamhet eller annan resurs av typ global terapeutisk åtgärd.

I detta arbete (som i alla operativa grupper) uppträder det specifika sanningskriteriet, vilket innebär att man inte kan pådyvla ett visst perspektiv, utan istället bör söka en samsyn som uppstår genom gemensam uppgiftsförståelse.

På så sätt framspringer begreppen som effekt av olika tillämpade kunskapers rekombination inom ett bestämt fält. Det epistemologiska hindret återfinns i ”förarbetet” och kännetecknas av att institutionella aspekter får företräde. Och som om de medverkande inte vore medvetna om att de befinner sig på ett nytt fält får den del av personligheten, som är länkad till tillhörighetsinstitutionen, dem att leva med ett falskt medvetande. Pichon-Rivière och Bauleo säger avseende denna situation att det är här

... ”som om” eller uppgiftsbedrägeriet uppträder. Man beter sig ”som om” man utförde det specificerade arbetet (eller det nödvändiga beteendet).

Det var genom forskning vid CIR:s (Se not 4) Gruppoperativa Avdelning som det påvisades hur övergången från ”förarbete” till ”uppgift” bromsades av institutionstillhörighet.

Not 4: CIR – den verksamhet, med koppling till det pichonianska tänkandet, som byggdes upp i Italien av Armando Bauleo, men som han själv satte punkt för på 90-talet/övers anm).

Den konvergerande epistemologin möjliggör således användandet av instrument som kommer från de mest skilda discipliner. Detta sker genom att de tillämpas i arbetet med uppgiften inom ett konkret fält när dissociering och stereotyp upprepning bryts upp och ”det som är omedvetet blir medvetet”. I dessa övergångar finns gruppens produktiva aspekt, dess möjlighet att skapa specifika begrepp för ett visst fält och en viss situation, begrepp som kan cirkulera och på så sätt berika vårt ECRO:s spiral, något som kommer att ske under dessa konferensdagar (dvs Asamblea 2018 i Madrid).

Vilken metod det är - det vill säga den konvergerande epistemologins väg - säger oss följande rader av Machado:

Vandrare, det finns ingen väg

Vägen blir till när man går.

Framåt kamrater!

Madrid, 26 April 2018

Den italienska titeln: Precisazioni sulla epistemologia convergente

Den spanska titeln: Precisiones sobre la epistemología convergente (översatt till spanska av Federico Suárez).

Översättning från spanska till svenska av Sören Lander

Senast uppdaterad 20190216.