ERFARENHETER 2004-2012. DEL II.

Inledning

När jag börjar genomgången av de faktiska empiriska erfarenheter (under tiden 2004-2014) jag fått av den gruppoperativa modellen (inklu­derat då ett mer övergripande socialpsykologiskt tänkande utifrån Pichon-Rivière) slås jag av tanken … att modellen egentligen handlar om vad som driver en förändringsprocess.

Det är en förändringsprocess för mig själv som ”introduktör” av – och fö­respråkare för – den operativa gruppen. Likaså är det något nytt (förändrande?) jag (i mina tillämpningar av den operativa gruppen) utsätter åhörare och med­lemmar för när jag ger en bild av den tankevärld som döljer sig bakom den operativa gruppens olika modaliteter.

Vad man kan notera är att det finns flera erfarenheter här nedan, som söker integrera det gruppoperativa angreppssättet med andra synsätt: Bion, Turquet, Foulkes, kognitiv och beteendekognitiv teori och praktik, Balintgrupper samt ”alternativ psykologi”. Här fungerar den operativa gruppen antingen som ”ram” inom vilken andra synsätt används utifrån pichonianska ”glasögon” eller som ”verktyg” för att synliggöra aspekter som andra perspektiv inte uppmärksammar. Det är framförallt under åren 2004-2009 som förstnämnda användning är närvarande medan tiden därefter mer präglats av den pichoninska teorins belysande av undanskymda aspekter inom andra teoritillämpningar (kognitiv beteendeteori, Balintgrupp, psykoanalys etc).

Något av en ”empirisk skatt” under sammanställningen har varit de emergentframställningar de mer ”rena” gruppoperativa tillämpningarna har tillfört – men även ramanvändningen av operativ grupp under en 2-årig utbildning för blivande steg 1-terapeuter samt de skriftliga avtryck den gav (som aspekt av den gruppoperativa metodtillämpningen i grupparbeten).

Det finns en tydlig ”slagsida” i materialet i riktning mot att plocka fram de positiva erfarenheterna från gruppoperativa tillämpningar (dess ”hållande” och öppnande förmåga); det negativa finns inte så mycket närvarande mer än som en ”otålighet” över att den operativa gruppen som metod lämnar över mycket initiativ åt gruppmedlemmarna själva (att det inte givits så stort utrymme åt negativ kritik beror på att den gruppoperativa metoden tydligt pekar på vikten av att som samordnare/”medtänkare” inte överdrivet mycket driva på grupprocessen utan låta gruppens medlemmar mobilisera sina egna kunskaper i egen takt utifrån devisen ”vägen blir till när man går”).

Det som egentligen varit nytt under tiden från ca 2009 och framåt är min användning av delar av det gruppoperativa konceptet i handledningssituationer (Balint, lärare på gymnasium), som samordnare (av terapeuter inom primärvård) etc. Här använder jag det gruppoperativa konceptet som något av ett ”filter” över det som sker för att på så sätt söka avläsa det implica skeendet och göra gruppens medlemmar mer medvetna om detta. Vad som varit speciellt spännande har varit att integrera den s k ”vektorsmodellen” (och den dialektiska spiralen) i den Balintgrupphandledning jag givit på dels vårdcentral (2010-2012), dels till ST-läkare (2011-2013). Av materialet från dessa sammanlagt 50 tillfällen kan en del intressanta synpunkter och kommentarer hämtas. Framförallt verkar läkarna ha dragit nytta av möjligheten till fri reflektion omkring mötet läkare-patient (som ju är Balintgruppens fokus) – men också att med hjälp av vektorsmodellens 6 vektorer kunna tänka mer strukturerat omkring vad som händer.

Den föreställning, som svävar över Pichon-Riviéres ”projekt”, är att lära ut förmågan att tänka. ”Att tänka” är ett beteende som kanske är bland det mest ångestframkallande en människa kan utföra i och med att pro­cessen ”att tänka” kan resultera i en ny situation … där man kan upptäcka något nytt, uppfinna något nytt – och framkalla förändringar. Man kan därmed komma att bli såväl ”förändringsagent” som ”syndabock” just på grund av att förändringar framkallar ångest för för­lust (av något föregående relativt stabilt och förutsägbart) och för attack (när man rör sig in i något nytt och oförutsägbart).

Det som slagit mig (när jag fört samman allt mitt skrivna material 2004-2013) är att det finns TVÅ parter som reflekterar över den opera­tiva gruppen och dess praxis: dels de olika personer, som fått möta me­toden (eller tänkandet) i rollen som åhörare, gruppdeltagare, samordna­re och observatör; dels jag själv med mina erfarenheter som introduktör – men också med ett stort nedtecknat material i vilket jag kan söka emergenter utgående från förstnämndas reflektioner. På sätt och vis blir min egen reflektionsprocess och dess resultat en samling preliminä­ra hypoteser eller tolkningar av vad den operativa gruppen i realiteten skulle kunna bidra med till terapi, undervisning, handledning, organi­sationsarbete etc. Och rimligtvis är det dessa hypoteser som bör länkas samman med de slutsatser jag tycker mig dra av den hittillsvarande an­vändningen av konceptet i Sverige.

Dock har det blivit allt svårare att tillämpa ett sådant förhållningssätt på grund av de krav om snabba resultat och evidens som idag till stor del ”organiserar” vad man kan erbjuda allmänhet, vårdsektor, skola etc. Med framförallt KBT-konceptets intåg (och det explicitas dominans) har dels kravet ökat på användning av en evidensbaserad ”godkänd” metod, dels på snabba resultat (och därmed, som sagt, en överdriven betoning på det explicita och observerbara). I den föreläsning jag ger 2012 i Lund (om primärvård och operativ psykoanalys) pekar jag just på hur de mer implicita (omedvetna) aspekterna skyms bort i det (begränsade och begränsande) beteendeperspektiv KBT erbjuder – samtidigt som det blir tydligt hur de som inte passar in i KBT-mallen faller ifrån eller erbjuds medicinering.

Möjligtvis är det så att vi i dagens globaliserade nyliberala värld alltmer drivs in i individualiserade tidsbegränsade lösningsmodeller – och att de som inte blir hjälpa av dessa ställs åt sidan temporärt eller mer permanent (i form av förtidspensionering, medicinering, diagnoser etc).

———————————————————————

Erfarenhet 1 samt allmänna reflektioner omkring operativa grupper.

Så – hur ser de emergenter ut som gradvis växer fram som konsekvens av att Pichon-Rivière och konceptet ”operativ grupp” börjat presenteras och tillämpas i Sverige? Jag presenterar tillämpningen i form av ”Erfarenheter”.

Förutom ett par spridda och inte så genomtänkta presentationer 1991 och 2002 är det inte förrän i april 2004 som den första mer ”seriösa” presentationen görs. Det sker på ett terapiinstitut i Göteborg och benämns ”öppet seminarium”. Bland de frågeställningar som lever kvar efter seminariet finns främst två: Varför finns inte översättningarna av Pichon-Riviére utgivna ännu? Hur ser de hinder ut som försvårar en ut­givning?

Uppslutningen är förvånansvärt stor (ca 90 personer) med tanke på att ämnet är nytt och att senare presentationer knappast drar så många (det har då handlat om högst 30 personer). Har uppslutningen (då och senare) att göra med ämnet, ”tidsandan” eller sättet att presentera kon­ceptet på? Åhörarna (eller gruppdeltagarna om det handlat om en gruppoperativ erfarenhet) har i regel intagit följande två attityder: a) att detta varit något befriande nytt; b) det här är komplicerat, snårigt eller obegripligt (i alla fall svåranvändbart), alternativt att det knappast tillför något nytt. De här två typerna av reaktioner samman­fattar nog vad det socialpsykologiska gruppoperativa konceptet ännu brottas med, nämligen att dels vara terminologiskt (såväl språkligt som innehållsmässigt) svårtillgängligt, dels bära med sig en mystisk, undfly­ende innebörd (genom att det är svårt att få direkttillgång till källorna).

Reflektioner från min sida från denna första erfarenhet i Göteborg (och med sin förlängning in i senare erfarenheter) är att redan då finns det föreställningar om Pichon-Rivière och operativ grupp som något likty­digt med ”förändringsagent” samt att det här är nytt, svårtillgängligt, mystiskt och komplicerat. Och en ”förändringsagent” blir då till något som väcker ångest av såväl depressiv (rädsla för förlust) som förföljande (rädsla för attack) karaktär just genom det faktum att de dittillsvarande ”stereotyperna” - den allmänna meningen, det accepterade, det vanliga eller vardagliga, accepterad användning eller sed etc (idag kanske man borde infoga ”det evidensbaserade” i den här uppräkningen av stereoty­pier) - utmanas.

När nu en grupp människor samlades 2004 till denna första offentliga föreläsning om Pichon-Rivière och operativa grupper kom man dit med sina respektiva referensramar/ECRO:n (till större delen utformade på den grund som anglosaxisk psykologi- och psykoterapitradition påbju­der) och fick kanske dessa utmanade av ett annat slags ECRO, som bland annat lyfte in samhälle och politik i ett ”rum”, där man vanligtvis inte diskuterar den typen av frågor?

Ty vad Pichon-Rivière hävdar är (som nämnts här ovan) att det handlar om att ”lära sig tänka”, vilket är ångestskapande på grund av att en så­dan handling (ett sådant beteende) kan medföra något nytt. En betydel­sefull ingrediens i den pichonianska hållningen är därför att hitta den optimala distans som gör det möjligt att observera verkligheten på ett sätt som är tydligt och klargörande.

Utifrån vars och ens ECRO (eller världsåskådning) kommer olika aspek­ter av den verklighet som observeras att träda fram som viktiga. Det finns ingen teorilös ”ren” observation (jämför med uttalandet ”det finns ingen ’oskyldig’ världsåskådning” av den marxistiske filosofen Georg Lu­kacs), utan det man ser (eller tycker sig se) betingas av ens bakomlig­gande ideologi. Och det är kanske här den pichonianska ”ideologin” eller världsåskådningen kan lyfta fram aspekter av verkligheten, vilka an­nars förblir undanskymda i framförallt det nypositivistiska betraktel­sesätt som är det idag dominerande (”allt ska kunna mätas och det som inte går att mäta – finns inte eller går i alla fall inte att ta hänsyn till”).

Att ”öppna munnen” och tala om det som inte är comme il faut att berö­ra är fortfarande en uppgift, som dagens psykologi och psykoterapeu­tiska strömningar (haft och) har svårt att hantera. Givetvis rör det sig i grund och botten om hur människors sätt att organisera sina samhällen bidrar till att forma dess medlemmars inre liv (”inre grupp” för att an­vända ett av Pichon-Riviéres begrepp) på ett speciellt sätt. Ett samhälle, som exempelvis lyfter fram solidariteten på det individuellas bekostnad, kommer med stor sannolikhet att avsevärt skilja sig från ett samhälle som gör tvärtom. På samma sätt gynnade medeltidens religiöst präg­lade samhällen framväxten av ett annat slags inre liv (”inre grupp”) än exempelvis den människas som lever tvåhundra år framåt i tiden från idag. Och det samhälle, som ”krymper” sina medborgares kreativitet och ”växtkraft”, kommer att begränsa själva samhällets utvecklingsförmåga – samtidigt som spänningar genereras ur vilka speciella personer/språkrör eller emergenter (som ”språkrör” eller ”emergenter” för utvecklingstendenser i samhället kan nog också olika ”moderna” dia­gnoser inkluderas) kliver fram som ”avslöjare” av det under ytan fördol­da (det implicita).

Pichon-Rivière står som en representant för detta implicita som i form av ”språkrör” eller emergent blir synligt. På samma sätt torde framlyf­tandet av ett pichonianskt perspektiv i Sverige skapa spänningar, visa på nya perspektiv, ”uppmana” till andra handlingar etc.

Allmänna reflektioner

Att låta de framväxande emergenterna fungera som ett slags ”spejare” utifrån vad det pichonianska tänkandet väcker hos de som möter det? Dessa personer blir på så sätt med sina reaktioner till ett slags ”med­tänkare” i mitt projekt att söka utröna det gruppoperativa anslagets po­tential i Sverige med sin (jämfört med det latinsk-romanska området) annorlunda kultur, traditioner, dominerande tankar och stora mottag­lighet för idéer utifrån med sitt ursprung främst i anglosaxiskt veten­skapligt och kulturellt tänkande.

Genom att jag dels beskriver eller direkt citerar vad jag uppfattar som emergenter hos de grupper eller personer, som deltagit i gruppoperativa erfarenheter, dels återger mina egna reflektioner (och delvis emergen­ter) är det möjligt att tänka sig en kunskapsprocess i vardande (avläs­bar i det skriftliga material som ovannämnda erfarenheter givit upphov till) … en kunskapsprocess som tar sin näring just i mötet mellan en alltmer erfarenhetsberikad introduktör (jag själv) och de allteftersom nya grupper, vilka möter de gradvis modifierade gruppoperativa upplägg och framställningar av det pichonianska gruppoperativa tänkande som skapats av mina ackumulerade erfarenheter (och allt det­ta skulle kunna beskrivas som en dialektisk process).

En tanke som slår mig – kommen så här långt i beskrivningen av en möjlig metodik för att illustrera den gradvisa introduktionen av det pichonianska tänkandet i Sverige – är att det finns en tydlig förbindel­selänk mellan begreppen ”emergent” och ”operativ grupp”. ”Emergent” talar om emergency och akutsituationer eller –tillstånd … alltså det nya oförutsedda som dyker upp och inom en snar framtid måste hanteras. På samma sätt är det tydligt (utifrån Pichon-Rivières framställning av vad en operativ grupp är) att en grupp är operativ endast i den mån den uppnår resultat (jämför med hur förmågan att göra mål avgör om ett fotbollslag är operativt eller ej – oavsett hur vackert man än spelar). Att fånga upp emergenterna i en grupp är alltså att arbeta med det här-och-nu som också har en historisk dimension hos var och en.

I en operativt arbetande grupp (som till och med kan minskas ned till den dyadiska terapeut-patient-relationen) söker man ”gripa tag i” de emergenter som uppträder – just därför att dessa (korrekt uttolkade som emergenter) talar om de hinder eller framsteg, vilka behöver tyd­liggöras. Att arbeta med emergenterna i varje skede av en (grupp)pro­cess innebär också att arbeta med att göra det implicita (icke-synliga, omedvetna och latenta) explicit (synligt, medvetet och manifest).

En ytterligare konsekvens av det här resonemanget är att kunna göra skillnad mellan ”sken” (figur) och ”väsen” (bakgrund) … alltså mellan någots sätt att framträda och vad detta, djupare sett, står för och avspeg­lar. Vad en grupp uppfattar som problem behöver inte vara vad den behöver ta itu med i grund och botten – även om det samtidigt gi­vetvis är så att varje analyserande process måste ta sin utgångspunkt i det explicita (eller som fenomen existerande) för att sedan gradvis ta sig in mot det implicita (som mer står för det ”väsen” som ”skenet” - i form av något explicit - återspeglar).

För att återvända till hur begreppet ”emergent” används i den här fram­ställningen av konkreta gruppoperativa tillämpningar i Sverige - så måste även ovanstående aspekter ”sken” och ”väsen” beaktas. Vad är det egentligen för slags emergenter som dyker upp i grupperna? Avspeglar de verkligen nya ”aha-insikter” – eller är de framförallt försök att ”fånga upp” och ”översätta” mötet med den gruppoperativa modellen till tidiga­re befintliga referensramar eller ECRO:n (neutralisera det nya genom att göra det till något välbekant gammalt med uttryck som ”det är inget annat än …” och ”det här är välbekant sedan tidigare och inget nytt”)? Ty det är ju exempelvis möjligt att såväl använda det pichonianska kon­ceptet till att ”avläsa” skeenden på ett tydligt beteendekognitivt sätt som till att vara väldigt psykoanalytisk i sitt sätt att tillämpa pichoni­anska begrepp eller resonemang. Den upp-och-nedvända konens figur inrymmer allt detta! Från ett ”ytligt" beteendekognitivt perspektiv i närheten av den ”explicita ytan” till ett mer djupgående psykoanalytiskt betraktelsesätt som söker sig ned mot det implicita. Faktiskt är det även möjligt att i samspelet mellan samordnare och observatör fokusera på bägge dessa aspekter (samordnaren och det explicita, observatören och det implicita) ...

Pichon-Rivière använder den illustrativa bilden av ”barnet som kikar in genom nyckelhålet” för att på så sätt beskriva hur emergenter kan ses som produkter av vissa bestämda spänningssituationer. I samspelet mellan samordnare och observatör kan sistnämnda på ett djupare plan gå in och peka på spänningsförhållanden, som annars endast mo­mentant och diffust uppfångas av samordnaren. Hanterandet av en så­dan situation kan också beskrivas som det spänningsfyllda förhållandet mellan att vara kreativ, alternativt att ”underkasta sig” de kontextbero­ende regler som situationen inrymmer (”aktiv anpassning” versus ”passiv anpassning”).

Uttryckt annorlunda tar här en situation form där kampen står mellan att vara kvar vid ”det gamla” och att skapa ”något nytt”, vilket innebär förändring - men därmed också oro för dess konsekvenser. Pichon-Riviè­re exemplifierar i föreläsningen ”Upptäckaren som förändringsagent” (från 1966) detta fenomen genom sin beskrivning av hur stora företag i USA på 60-talet köpte upp småuppfinnares patent för att därefter låsa in dem i kassaskåpet så att de inte skulle kunna hota den befintliga produktion, som baserades på andra (äldre och mindre konstruktiva) uppfinningar eller patent. Beroende på storföretagens intresse av att få ut vinst på redan gjorda investeringar (genom att ”frysa ned” nyare pa­tent) hämmades ovannämnda småuppfinnares kreativa förmåga på så sätt att de genom försäljning av sina patent också förhindrades att vi­dareutveckla dem.

För att återvända till hur det pichonianska tänkandet och den gruppo­perativa modellen tas emot i en ny miljö eller ett nytt samhälle – så tor­de ovannämnda mekanismer vara verksamma även inom psykologins, psykoterapins, undervisningens etc värld. De gamla befintliga ”produk­tionsmallarna” fortsätter att användas och nya angreppssätt har en ten­dens att neutraliseras i form av antingen assimilation av valda delar inom ramarna för det gamla eller genom att ”uteslutas” (”låsas in) och därmed inte kunna tillämpas.

Om jag återvänder till det dubbla perspektiv, som styr textens tillba­kablickar på ”den operativa gruppens praxis” i Sverige, så har detta alltså två fokus: a) reflektioner eller emergenter hos de personer som fått möta det gruppoperativa konceptet i realiteten (antingen i form av föreläsning eller som seminarium/tillämpad gruppoperativ metodik); b) reflektioner eller emergenter hos mig själv som introduktör, föreläsare eller förevisare, samordnare etc.

I detta samspel tjänar personerna i a) som ett slags ”spejare” för att för mig (som översättare och introduktör) visa på eller demonstrera vad slags tankar eller associationer som väcks av detta (som jag antar) del­vis nya sätt att betrakta såväl lärande, terapi som handledning etc.