ERFARENHETER 2004-2012. DEL I.

I

Första gången jag överhuvudtaget hörde namnet Pichon-Rivière var under en föreläsning i klinisk psykologi på psykologutbildningen i Göte­borg 1985. Den som yttrade orden var Mats Mogren, på den tiden an­svarig för klinisk psykologi-delen på PEG (de två sista åren av psykolog­utbildningen). Han hade tillsammans med andra psykologstudenter i mitten av 1970-talet startat Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI). Inspi­ratörer och medgrundare var de argentinska psykoanalytikerna Angel och Dora Fiasché, vilka bägge var tidigare disciplar till Pichon-Rivière. Det var på det här sättet den argentinska psykoanalysen med sin mer socialpsykologiskt influerade filosofi kom till Sverige.

Föreläsningarna i klinisk psykologi på min psykologutbildning ba­serades främst på kleiniansk och objektrelationistisk teori i vilken dock en argentinsk ”färgning” fanns närvarande. De texter, som var aktuella för inläsning, togs i regel från mer traditionell engelsk och nordame­rikansk psykoanalytisk teoribildning. Den argentinska kunskapstradi­tionen kom främst att överföras i muntlig form via föreläsningarna.

Och namnet Pichon-Rivière framstod mest som en ”skugga”, en mytisk figur ... och ingen hade, såvitt jag förstod, läst ett enda ord av honom på svenska eller engelska heller för den delen. Alla hans texter fanns på spanska.

Till GPI kom med jämna mellanrum föreläsare och utbildare från Ar­gentina på besök. Namnen på de som då förekom var nyss nämnda Angel och Dora Fiasché, Hernán Kesselman, Eduardo Tato Pavlovsky och Fernando Taragano.

Det fanns några latinamerikaner, som studerade psykologi i Göteborg, och från en av dessa lånade jag en vid det här laget legendarisk inter­vjubok med den vid intervjutillfället redan dödsmärkte Pichon-Rivière. Intervjun skedde mitt under förstadiet till den militärjunta, som skulle sitta vid makten mellan 1976 och 1983 – en tid från vilken fortfarande traumatiska spår finns kvar i dagens Argentina. Intervjuboken med Pichon utgör en mer eller mindre historisk exposé över hans liv och verk. Bokens titel är Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Den föreligger nu i svensk översättning under titeln ”Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne” och finns på min hemsida www.pichon.se för nedladdning. Tillstånd att utge boken finns från bokens medförfattare, intervjuaren Vicente Zito Lema, men den är dock ännu inte publicerad i bokform.

Under den här tiden fick jag också tillfälle att låna ytterligare en bok med anknytning till Pichon-Rivière. Bokens titel var Teoría del vínculo (svensk titel: ”Förbindelsteorin”). Den är en samling föreläsningar, som Pichon-Rivière höll 1956-57, vilka nedtecknades av Fernando Taragano.

Det var en mycket intressant läsning, men fortfarande ... Pichon-Rivière var en mytisk figur – eller kanske snarare mystisk – som omnämndes med respekt, men det fanns inget att läsa av honom på vare sig eng­elska eller svenska. Självklart funderade jag en del över varför. Och det kändes onekligen lite ensamt att i och för sig kunna läsa honom i ori­ginal, men inte ha någon att diskutera eller tänka tillsammans med om texternas innehåll. Gradvis växte tanken fram att börja översätta dessa.

Jag hade studerat spanska vid Göteborgs universitet under några år i början av 80-talet, dock utan att vara alltför säker på språket och dess olika nyanser. Men ämnet Pichon-Rivière var så pass intressant – och jag kunde obehindrat läsa spansk text – så jag gav mig därför 1986 i kast med uppgiften att översätta ovannämnda Teoría del vínculo. Att översätta var emellertid mer komplicerat än jag trott och den råversion, som blev resultat, kom att ligga i byrålådan fram till mitten av 90-talet. Jag var inte speciellt nöjd med den otympliga svenska jag översatt den spanska texten till.

II

Men åter till mitt intresse för Pichons texter. För mig, som blivande psy­kolog, fyllde han det vakuum jag uppfattade fanns inom svensk psykolo­gi (som till övervägande delen be­stod av import från det anglosaxiska språkområdet). Kontexten eller samhället existerade knappast i den be­greppsvärlden och i den mån så var fallet blev det i en fragmenterad el­ler sammanhangslös form. Det var mycket sällan man fick känslan av att psykologiska processer äger rum i ett historiskt existerande samhäl­le med speciella betingelser som rimligtvis borde påverka hur män­niskor uppfattar sina liv och sin värld.

Det nya, som attraherade mig i det pichonianska tänkandet, var att han integrerade det individuella och samhälleliga på ett begripligt sätt ... social och politisk medvetenhet framstod i det perspektivet som något oundgängligt för att överhuvudta­get kunna arbeta ”operativt” som psykolog eller terapeut. Den neutrala objektiva psykologin blev i det perspektivet snarast en anakronism som inte var speciellt användbar (eller ”operativ”, som var ett begrepp Pichon använde). För mig framstod Pichons texter som något potentiellt operativt (användbart) därför att de gav en klarare bild av hur psykolo­giska kunskaper skulle kunna användas på ett mer verkningsfullt sätt (och inte minst i det vardagliga psykiatriska arbetet).

III

Några år gick och Pichon-Rivière lades åt sidan för andra sa­ker. I mitten av 90-talet kom jag på nytt i kontakt med GPI som vid det laget påbörjat ett projekt att översätta Pichon till svenska. Man var dock inte nöjda med de provöversättningar som då gjorts. Jag berättade om mina försök att närma mig Pichons texter och vi kom överens om att jag skulle översätta merparten av texterna i Pichons bok El Proceso Grupal (Grupprocessen). I samband härmed kom jag också att översätta Teoría del vínculo.

1997 fick jag förmånen att träffa Angel Fiasché i Göteborg för en lång intervju om Pichon-Rivière. Intervjun ingick som del av det översätt­ningsarbete jag gjorde för GPI. Den kom i slutversionen att omfatta 25 sidor text och var betydelsefull därför att den lyfte fram flera aspekter som jag dessförinnan vare sig uppmärksammat eller förstått. Framfö­rallt blev begreppet ”emergent” något av en uppenbarelse liksom den psykosociala filosofi som ständigt närvarar i Pichons tankevärld.

Tyvärr finns dessa översättningar ännu inte tillgängliga i bokform, utan existerar endast i texter för internt bruk vid GPI:s utbildningar. Att det är så beror på oklarheter om utgivningsrättigheterna.

IV

Fortfarande var jag vid den här tiden mer inriktad på ett individuellt än ett gruppsligt perspektiv. Dock hade översättningen av El Proceso Gru­pal väckt ett spirande intresse för gruppmetoder inom behandlingsfältet och delvis på grund av detta började jag år 2001 utbilda mig till grupp­terapeut vid Psykoterapisällskapet i Stockholm. Och här fick jag – lite oväntat – möjlighet att använda mig av de kunskaper om grupp jag tillägnat mig vid översättning av Pichons texter.

Psykoterapisällskapets undervisning hade sitt fokus på den tysk-eng­elske gruppanalytikerns S. H. Foulkes teoretiska perspektiv, vilket benämndes ”gruppanalys”. Dessa för mig nya grupptankegångar kom rent praktiskt att påverka min förståelse av det pichonianska begreppet ”operativ grupp”. För tydlighetens skull kommer jag därför nu att göra en kort utvikning och beskriva vad jag uppfattar några väsentliga drag i den foulkesianska gruppanalysen:

Varje individ föds, enligt det foulkesianska synsättet, in i ett nätverk av kommunikationsprocesser, vilka oundvikligen utövar en djup in­verkan såväl från födseln som troligtvis även dessförinnan. Och gi­vetvis bidrar också det nyfödda barnet till kommunikationsnätverket med sina egna unika handlingar och responser. Foulkes ser män­niskan som en samhälleligt relaterad individ såväl i den yttre fysiska som den inre psykologiska verkligheten.

I grund och botten betraktar Foulkes en sjuk individ som en re­lativt iso­lerad del av en ”organism”, det vill säga den sociala gruppen och då främst familjen ur vilken människan utvecklar sin personlighet och identitet. Foulkes såg ensamhet och isolering från gruppen som sjuk­domssymtom och stör­ningar i kommunikationsförmågan. Indi­videns väg från gruppen (samhället och andra människor) ses som en väg mot undergång.

Foulkes menar att neuroser med flera psykiska störningar utgörs av störningar i förmågan att kommunicera. Kommunikationen är också det medel man använder i gruppanalys. Den utgör då motsvarighe­ten till psykoanalysens fria associationer. Målet för den gruppanaly­tiska tera­pin är att återupprätta förmågan till kommunikation. Kommunikatio­nen syftar till ett hög­re mått av självinsikt och att göra det omedvetna medvetet.

Gruppen ses i gruppanalytisk teori som en helhet, där individer­na ingår som delar. Gruppanalys är analys i, av och genom gruppen. Grup­pen är den primära enheten och individen endast en del av grup­pen.

Foulkes beskriver att terapeuten önskar använda gruppen som ett tera­peutiskt verktyg. Genom att etablera och upprätthålla den gruppanaly­tiska situationen smider han detta ”verktyg” och förfinar det kontinuer­ligt. Huvudsakligen uppehåller han sig vid den närva­rande omedelbara situationen.

Den gruppanalytiska situationen utgörs av den gruppanalytiska grup­pen om 7-8 personer. Här är arrangemangen informella. Tera­peuten fö­reskriver inte speciella procedurer som medlemmarna mås­te följa. Vare sig program eller plan läggs fram rörande vad som ska tas upp. ”Diri­genten”/terapeuten uppmuntrar spontanitet och ett fritt uttryckande av tankar; vidare att en kultur utvecklas där varje bidrag accepteras samt medlemmarna är fria från den ”sociala cen­sur” som de till vardags åläg­ger sig. Närhelst möjligt låter tera­peuten gruppen tala, plockar fram in­stämmanden och ifrågasättanden, bortträngda tendenser och ”motvals­reaktioner”. Så­ledes aktiverar och mobiliserar terapeuten vad som är la­tent och hjälper till vid analys och tolkning av innehåll och interperso­nella re­lationer. Ur analytisk synvinkel kan terapeutens/dirigentens funk­tion således ses som en ”katalyserande agent”.

Tolkning av motstånd och överföring kommer in i gruppanalysen från psykoanalysen. ”Trust the group” är dock något av en grund­hållning hos terapeuten, vilken tolkar så lite som möjligt och istället underlättar för medlemmarna att tala med varandra. Går terapeuten in för mycket och för tidigt i dialogen kan detta fungera som ett hin­der. När väl tera­peuten tolkar görs detta på såväl grupp- som indi­vidnivå (det är indi­viden i förhållande till gruppen).

”Förgrund” och ”bakgrund” (tagna från gestaltpsykologin) är viktiga be­grepp i den foulkesianska teorin. Det totala kommunikationsnät­verk, som utvecklas i  gruppen (matrix), blir oundvikligen till den bakgrund mot vilken varje individ i gruppen deltar och handlar. Var­je individ blir här till knutpunkt i ett hypotetiskt nätverksfält. I en­lighet med detta tänkande uppvisar gruppen ett manifest beteende (figur) mellan med­lemmarna utifrån en latent delad grund – grupp­matrix (bakgrund). Den avgör ytterst alla händelsers mening och in­nebörd; all kommunika­tion och alla tolkningar vilar på denna grund. Detta hypotetiska nät­verksfält är tidsligt (vertikalt, dvs den egna livshistorien) och rumsligt (horisontalt, dvs skeendet i gruppen) rela­terat. Det som uttrycks i grup­pen har alltid sin utgångspunkt i matrix och allt som sägs i gruppen av­sätts också i denna matrix, vil­ken styr skeendet i gruppen. Denna matrix utgör ett långsamt sig ut­vecklande gruppfenomen i vilket de en­skilda individernas neurotiska responser kan kartläggas i förhållande till gruppkontexten.

Foulkes var inne på tankar om en kreativ anpassning till samhället, men då knappast som någon ytlig företeelse. Vad han tänker sig här­vid är något som stärker varje gruppmedlems kreativa förmåga och utveck­ling och att den neurotiska hämningen av spontanitet, käns­lighet och förmåga till känslomässig tillhörighet och relaterande där­med skulle minska.

V

Jag upptäckte snart att det fanns påfallande likheter mellan Foulkes och Pichon-Rivières sätt att tänka. Men jag läste den foulkesianska gruppanalysen via mina ”pichonianska glasögon”!

Den person som vid den tiden var direktor för Psykoterapisällskapet hette Göran Ahlin. Han visade sig vara intresserad av vad Pichon-Rivié­re hade att tillföra. Namnet var bekant för honom via hans italienska gruppanalytikerkontakter. Göran lotsade mig också vidare till den per­son som kom att bli min uppsatshandledare, nämligen Olov Dahlin, ytterligare en av den svenska gruppanalysens förgrundsfigurer.

Min utbildningsuppsats fick titeln ”En argentinsk operativ gruppan­sats. Enrique Pichon-Rivières tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet 'operativ grupp' ” och utgjorde en introduktion till de viktigare begreppen inom Pichon-Rivières mer gruppsliga tänkande. Den centrala delen av uppsatsen var det ”fältarbete” i form av en inter­vju med Ana Quiroga jag gjorde i Buenos Aires 2002 (vid det besöket in­tervjuade jag även Angel och Dora Fiasché, Tato Pavlovsky, Hernán Kesselman och en grupputbildare från Universidad de Buenos Aires vid namn Susana Quiroga).

Mitt syfte var, som sagt, att introducera och presentera ett grupptänkande som var mer eller mindre okänt i den anglosaxiska och svenska gruppvärlden. I den svenska gruppvärlden finns namn som Bion, Foulkes, Yalom m fl – samtliga med anknytning till den engelsk­språkiga kulturkretsen. Att det finns en fransk- och spanskspråkig del av grupp­världen, som också producerar intressanta och viktiga texter, kom ald­rig fram i ljuset. I stort sett samtliga litteraturreferenser under utbild­ningen på Psykoterapisällskapet rörde engelsk- eller svensksprå­kiga (på sin höjd) författare.

På min väg för att lyfta fram Pichon-Rivière i ljuset gjorde jag dock en del intressanta upptäckter. Om Pichon-Rivière var osynlig i den eng­elskspråkiga världen, så var Foulkes det i nästan lika hög grad i den spanskspråkiga. Där var Bion det ledande namnet (precis som i Sverige för övrigt). Det här blev jag medveten om när jag kom i kontakt med den spanske gruppanalytikern Juan Campos (personligt bekant med Foul­kes), vilken på 70-talet bidrog till den första spanska översätt­ningen av ett verk av Foulkes. Det visade sig att Juan Campos och Hernán Kessel­man (en av Pichon-Rivières disciplar från Argentina, som flytt från mili­tärjuntans Argentina) samarbetat under 80-talet med att söka föra samman gruppanalytiskt och gruppoperativt tänkande till nå­got slags syntes som benämndes ”operativ gruppanalys”. Dessa två te­oretiker hade då sökt kombinera eller jämföra Pichon-Rivières och Foul­kes teo­rier.

Jag å min sida läste som sagt Foulkes genom mina ”pichonska glasögon”. Det fanns många aha-upplevelser vid läsningen av Foulkes. Pichon-Rivière förtydligade sådant jag uppfattade som dunkelt eller snårigt hos Foulkes – men samtidigt fick Foulkes mig att se och förstå vissa sidor i Pichons tänkande som dittills gått mig förbi. Framförallt var den erfarenhet jag fick av att leda terapigrupper gruppanalytiskt och ”lita på gruppen” (något av ett foulkesianskt ”mantra”) ovärderligt.

Hur som helst var det en berikande upplevelse för mig att ha fått till­gång till bägge dessa grupptänkandets giganter (en tredje sådan gigant är givetvis Bion, som finns någonstans i bakgrunden vid läsning av såväl Foulkes som Pichon-Rivière). Idag uppfattar jag mig som så pass förtrogen med gruppanalytisk teori att jag också kan läsa pichoni­anska grupptexter med ”foulkesianska glasögon”. Inte minst har jag haft nytta av detta när jag använt gruppoperativ metod för att samord­na exempel­vis undervisnings- och handledningsgrupper.

Ett intryck, som blivit bestående hos mig, är att Pichon-Rivières texter eller per­spektiv förefaller mig bredare, djupare och mer ”multidisci­plinärt” än Foul­kes. An­norlunda uttryckt skulle man kanske kunna säga att den gruppanaly­tiska teo­rin utan svårigheter inryms i det gruppoperativa perspektivet, medan däremot motsatsen är svårare att hävda.

Möjligen beror detta på att det pichonianska gruppoperativa perspekti­vet av sina utövare uppfattas som ”socialpsykologi” och därmed innefat­tar mer än ett avgränsat grup­perspektiv vilket gruppanalysen ofta ten­derar att göra (utan att därför kunna reduceras till bara ett grupptänkande – gruppanalysen är defini­tivt mer än så). Begreppet ECRO (ett begreppsligt, referentiellt och operativt schema) spelar en stor roll i vad som kan sägas innefatta grunddragen i den pichonianska socialpsykologin och skulle också kunna tänkas förklara varför jag uppfattar det pichonianska (socialpsykologiska perspektivet) som ”bredare etc” än det foulkesianska (grupptänkandet). Detta ECRO be­står av främst följande fyra aspekter:

Som ”schema” har ECRO sitt fokus på det segment av verkligheten man tänker omkring och opererar i förhållande till.

Schemat utgör vidare en generell syntes av påståenden, som faststäl­ler de förutsättningar enligt vilka olika empiriska fenomen ömsesi­digt hänger ihop.

ECRO är en sammansatt mängd universella begrepp, vilka gör det möjligt att på ett adekvat sätt närma sig ett visst (kunskaps)objekt.

Det innehåller förändringar eller modifikationer möjliga att åstad­komma inom det fält vi rör oss.

Enligt Pichon-Rivière är människan en varelse – stadd i omvandling – som modifierar eller förändrar sin omgivning och samtidigt sig själv. Förändringen möjliggör ett kvalitativt språng till situationer präglade av större frihet, autonomi och mänskligt självförverkligande. Förutom att i ett sådant sammanhang direkt utgöra ”scen” och ”horisont” kan då gruppen få rollen som ”verktyg” för att genomföra en viss förändring.

VI

Och då är vi framme vid en intressant fråga – VAD är det i den pichoni­anska teorin som är så intressant? Och VARFÖR operativ grupp?

Jag tror det handlar om vissa begrepp som för mig är högst relevanta el­ler användbara vid såväl grupp- som individualinterventio­ner:

- existerande-intervention-emergent-nytt existerande etc;

- dialektisk spiral” eller ”den upp-och-nedvända konen;

- förarbete-uppgift-projekt;

- förbindelse;

- konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO);

- operativ grupp.

Det finns givetvis fler intressanta begrepp, men jag tror att dessa för mig formar ett slags centralt ”begreppskluster”. De understryker den dialektiska principen om ständig rörelse och processen Gestalt-gestal­tande ... och det här sättet att tänka är så viktigt som praktiskt ”instru­ment” i exempelvis terapigrupper. Den modifierade formen av ”den upp-och-nedvända konen” (som jag kallar ”vektorsmodellen”) fungerar som något av en mental karta för att kunna såväl orientera som reorientera sig i en grupps föränderliga process ... och inte minst när processen går i stå (blir stereotyp) och verkar sakna öppningar.

Begreppet ”emergent” är annars det begrepp som fascinerar mig mest i den pichonianska tankevärlden. Det handlar om något nytt som växer fram ... till synes oförmodat ... som inte bara är summan av det man vetat eller behärskat tidigare (ordet ”emergent” finns fak­tiskt på svenska och betyder enligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart).

Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den.

Detta observerbara är inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.).

Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Mellan det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt.

Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer sub­tilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (från email-kontakt SL-Ana Quiroga 2007).

Något nytt avtecknar sig mot det gamla och blir till den syntes, vilken – i ett dialektiskt perspektiv (tes, antites, syn­tes) – bildar en ny tes med sin antites och därefter syntes etc (här kan man möjligtvis också tänka gestaltpsykologiskt på så sätt att emer­genten är en aspekt av samspelet mellan figur och bakgrund). Ibland kan begreppet få mig att associera till den latinamerikanska litteratu­rens ”magiska realism” (med namn som Jorge Luis Borges, Julio Cortá­zar, García Márquez m fl) ... ibland till filmer av Ingemar Bergman och Tarkovskij ... men också till ”det kusliga” som det beskrivits av Freud och Pichon-Rivière ... och i filmens värld av främst Alfred Hitchcock (alltså att det vardagliga och ”normala” plötsligt framträder som något okänt, nytt och illavarslande). Och visst uppträder sådana ögonblick även i en terapigrupps process (möjligen berör Hernán Kesselman detta i sin text om ”Samordnarens fruktade scener”).

I gruppsituationen söker jag – som samordnare – först observera och re­gistrera det som synbarligen äger rum framför mina ögon. Sedan – om jag har tillräckligt med tålamod – växer gradvis dolda innehåll fram (”den magiska processen”) ... länkade till fantasier, känslor, tankar, hän­delser, drömmar etc. Som terapeut söker man underlätta framväxten av en nyfiken och utforskande attityd i gruppen ... och att inte (som tera­peut) bli stereotypiserad i sin egen referensram (ECRO eller världs­åskådning) när man bevittnar skeendet i gruppen. Det nyfikna och ut­forskande berör ytterligare ett pichonianskt begrepp, ”det epistemofi­liska perspektivet”, vilket handlar om viljan eller nyfikenheten att ut­forska och lära sig (nytt) ... att ta in och lära från verkligheten och sina erfarenheter. Att stänga dörren till sina erfarenheter och den verklighet man lever i leder dessutom till en förvrängd eller anakronistisk (”föråld­rad”) verklighetsuppfattning, vilket i sin tur leder till en tendens att misstolka eller ”felavläsa” världen eller verkligheten.

Förändringsmotstånd är därför en av de faktorer man måste arbeta med i varje grupprocess (och givetvis även individuell process). Här finns ett samspel mellan två faktorer. En av dessa är att inte veta hur man ska möta framtiden. Den andra – och mäktigare – är att bearbeta den förlust som varje förändringssituation ger upphov till. I alla slags förändringar överger man vissa förbindelser eller verktyg. Det finns alltid en smärta eller förlust att bearbeta. Och när det gäller kollektiva processer närvarar alltid dessa två faktorer i varje grupps utveckling.

Den upp-och-nedvända konen (den dialektiska spiralen) har ofta hjälpt mig att tänka och ”betrakta” grupprocessen i icke-språkliga termer (alltså processen mer som en krökt linje i rörelse) ...

… den har hjälpt mig att vara kvar i en avvaktande och nyfiken attityd som också bromsat tendensen att göra alltför tidiga interventioner ... och därigenom beröva gruppen dess egen kreativa utforskande förmåga.

I samordnar- eller terapeutrollen är det nödvändigt att kunna vänta på att något nytt och oväntat ska få utrymme att (som emergent) växa fram – var sig det är något bra eller dåligt ... att kunna vänta och veta att något kommer att växa fram ur den existerande (här-och-nu) situa­tionen.

Som terapeut behöver jag beväpna mig med tålamod för att inte säga för mycket ... för att inte styra processen (utom när den hotar att bli destruktiv); att vän­ta i rollen som gruppens ”medtänkare” (vilket inte alltid är lätt). Foul­kes menade att denna attityd handlar om att ”lita på gruppen”.

Ett annat viktigt pichonianskt begrepp är ”förbindelse” som utveckling av objektrelationsbegreppet (det är inte bara subjektets rörelse mot ob­jektet, utan också objektets rörelse mot subjektet som illustreras i den in­tersubjektiva relation en förbindelse är). I Pichon-Rivières förbindel­sekoncept (där förbin­delsen är såväl inre som yttre) skapas länkar även till ”döda” föremål (en tändsticksask ex vis) ... förbindelsebegreppet illu­strerar således hur man laddar upp inte bara relationer till människor utan även till fö­remål, händelser etc.

I den individuella behandlingen arbetade Enrique Pichon-Rivière uti­från sin psykoanalytiska ram med att utforska patientens inre världs struktur och dynamik samt sättet att tolka verkligheten. Och han gjorde det med utgångspunkt i analys av överföringen, vilken han senare skulle komma att definiera - inte bara som aktualisering i nuet av en relation från det förflutna, utan också - som iscensättning av ett i den inre vär­lden ”inskrivet” rollspel, vilket röjer en inre dramatik ...

... Utan att åsidosätta analysen av samspelet mellan medvetna och omedvetna processer kommer utforskandet av förbindelsen att träda i förgrunden som grundläggande enhet för att kunna ”äntra” och förstå individen (subjektet) och dennes vara i en permanent dialektik mellan inter- och intrasubjektivitet.

Ytterligare något att tillägga (som en filosofisk kommentar) – och av vikt för att kunna förstå den i sig komplexa, vetenskapliga och person­liga position som intogs av Pichon-Rivière – är att han var en ”rigorös” marxist. Det är därmed inte heller en slump att de koncept, som utgör brytpunkter omkring 1955, var ”förbindelsen” och ”dia­lektisk spiralprocess”. Förbin­delsebegreppet indikerar att indivi­dernas/subjektens beteende implice­rar mångsidighet och materi­ell konkreticitet. Spiralprocessbegreppet understryker en pro­spektiv uppfattning om den mänskliga subjektivite­ten. Män­niskan utgör konfliktens subjekt … och är därför också kun­skapens, lärandets och projektets subjekt. Givetvis innebär ingen av dessa två idéer en naiv optimism; dock motsvarar de en grund­läggande tillit vad gäller människans öde. Denna tillit bortser dock inte – snarast tvärtom – från det ”mörka djupet” i omedvet­na determineringar och inte heller från ”vardagslivets djup utan mysterium” som frambringar pato­logi.

VII

I en hyllningsartikel till Pichon-Rivière (2007) söker Ana Quiroga fånga vad som gör honom till en unik tänkare:

Det speciella med hans livshistoria, de många kulturella erfarenheter och kontrasterande situationer han var med om, gjorde honom till en tänkare särskilt öppen för en mängd kunskapsområden. Från sin första ungdom kännetecknades han som individ av en speciell sensibilitet i förhållande till revolutionära processer, innovationer och växlingar i det politiska livet, inom vetenskapen och det estetiska området samt de socia­la rörelser som i så mycket kom att prägla 1900-talet.

Härav kommer sig denna passionerade upptäckare med förmåga att gå på djupet; som aldrig missade tillfället att söka förstå det uppenbarligen mest banala, vilket han utforskade på ett kreativt sätt ända tills han funnit dess dolda innebörd. Därför skrivs hans verk också in i den stora tankeströmning, som kallas kritik av vardagslivet, och vars domine­rande figur är H. Lefevbre. Den här strömningen växer fram under 40-talet, skyms undan från 80-talet för att under senare år utvecklas och åter få ny kraft.

Roberto Manero Brito poängterar i essän Las locuras de Pichon-Rivière (Pichon-Rivières egensinnigheter) att ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som ännu några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande krea­tiva aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som enligt Ma­rie Langer skapade en viss olust och desorientering bland hans psyko­analytikerkolleger).

VIII

Att lära känna Pichon

genom hans skrifter

är svårt

eftersom han var någon

som kommunicerade

främst genom

sin närvaro ...

... och utan

tålamod

att skriva

Hans kontakt

med den andra världen ...

... l'autre monde ...

för att finna

hemligheten

bakom liv och död

sker inte

genom att öppna

"gamla ensamma

likkistor",

utan genom

de okända rum

som uppenbarades

i vansinnets värld ...

i Freuds

"oroande främlingskap" ...

... i det kusliga.

Hos Pichon

finns en kollision

mellan olika kulturer

som skapar

ett komplext

varande.

Liksom tidigare

i Madrid

och Paris

är det på kafégator

som människor

av olika kultur

och ras

möter varandra ...

... immigranter ... emigranter ...

flyktingar ... oroliga själar ...

... som uttrycker idéer

och tankar i

tangons nostalgiska rytm.

Att psykoanalysen

fick sådant genomslag

i Argentina

och Buenos Aires

har att göra med

tangons filosofi.

Pichon tyckte om tangon ...

... nattlivet ...

... och de många

mötena ... på kaféer.

"Mina verkliga universitet

var dessa spännande möten

på Buenos Aires' kaféer ...

... Calle Corrientes

var en förtätning

av olika platser i Europa -

- men med helt

egen anknytning ...

... där bokhandlarna

var öppna

till två på morgonen".

Det är möjligt

att den ofta kusliga

bild man har

av Pichons sista år

(och som han

gärna framvisade)

inte stämmer överens

med hans

verkliga karaktär.

Han inbjöd till

att känna ...

... till att reflektera ...

... till att utbyta

idéer sinsemellan.

"Det som staden

eller samhället

tryckt undan

kommer fram på nytt

inom psykiatrin"!

Pichons allt överskuggande

emergent

kan kanske mytiskt

förstås

som något framfött

ur ett "antikverat"

omedvetet ...

... bestående av

en kunskap

om psykosen

som något aktuellt ...

... som något framfött

ur det allt överskuggande

"antika"

som var och en

bär med sig ...

och vars framträdande är

den psykotiska

krisen.

Den psykotiska ångesten

är en önskan

om att se

det moderliga ansiktets

baksida ...

... eller månens baksida?

Det sägs att Nebukadnessar ...

... som ett av de först

beskrivna psykosfallen ...

... förvandlade sig

till en varg

när han längtande

kallade på sin

"månmor".

Det magiska

och metaforiska

i det psykotiska

tänkandet

fascinerade Pichon ...

... han sökte penetrera

denna outforskade

värld av förvirring ...

... och att komma i kontakt

med dess rent omedvetna

och grundläggande

drivkrafter.

I det arbete som sker

kan man märka

en "operativ resonans" ...

... en tanke om "grupparbete"

och verklighetsuppfattning ...

... om sättet

att lära sig något

om andras

verklighet

genom identifikation

(projektiv och introjektiv)

... att delvis vara

i den andre

för att förstå denne

utan att samtidigt

bli den annorlunda

"andre".

Pichon knöt tanken

om en grundläggande

depression ...

till Freuds regressionstanke ...

... och utvecklade därur

teorin

om den enda

sjukdomen.

Teorin om

den enda sjukdomen

är inte bara

ett teoretiskt bidrag

utan också

ett kraftfyllt

arbetsverktyg ...

... som binder samman

den enda sjukdomen

med dess varierande

kliniska uttryck

i en komplex

fenomenologi

av "förbindelsemodeller"

och därmed kompletterande

Mrs Kleins

objektrelation.

Om den grundläggande

depressionen

är ett slags

"födselattest" ...

... så utgör

"den tredjes" närvaro ...

... som separerande element

mellan mor och barn

också en "brygga"

där förbindelsen

blir till

strukturerande

element.

När Pichon talar om

"det framväxande

element"

som föds i relationen

mellan analytiker

och analysand

så frammanar detta

också föreställningen

om ett slutet

cirkulärt tal ...

... resultat

av det kaos

som öppnas

likt en väsentlig

labyrints

spiral.

"Den upp och nedvända

konen"

för tankarna

till Dantes

"gudomliga komedi"

där det talas om

nedstigning

i helvetet

som en rad

koncentriska cirklar

vilka avslutas med

en spets av is.

I den versionen

motsvarar helvetet

tanken om ett

ursprungligt kaos

där allt föds och dör.

IX

Enrique Pichon-Rivière (1907-77) föddes i Genève av franska föräldrar, som emigrerade till Argentina när han var mycket ung. Han växte upp i den glest befolkade nordöstra delen av Argentina, där inslaget av den indianska guaraní-kulturen var påfallande. Han utbildade sig till läkare och psykoanalytiker och blev under sin bana en av de stora inom argentinsk psykoanalys, gruppteori och socialpsykologi (stundtals kan man få intrycket att det är nästan obligatoriskt att på något sätt hänvisa till honom i viss argentinsk psykoanalytiskt färgad litteratur). Vidare var han en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och länge verksam som ortodox psykoanalytiker med ”kleiniansk” inriktning.

Som följd av sin kliniska verksamhet blev Pichon-Rivière alltmer uppmärksam på psykoanalysens praktiska begränsningar som individuellt inriktad behandlingsmetod och inte minst då vilka människor som kan få tillgång till den. Han var i vissa avseenden även kritisk till några av psykoanalysens begrepp, bland annat driftsuppfattningen och dess blindhet för den historisk-sociala kontextens betydelse för människans formande. I takt härmed växte det fram ett allt större socialpsykologiskt inslag i hans tänkande. Dessa tankegångar, i vilka betoningen ligger på studiet av de interpersonella relationerna, utgjorde grunden till den förbindelsens psykiatri, som Pichon-Rivière utvecklade uti­från psykoanalytiska postulat. Begreppet ”förbindelse” (där den intrasubjektiva ”objektrelationen” byggs ut till den intra- och intersubjektiva ”förbindelsen”) är ett av nyckelbegreppen i hans teoribyggnad. Det utgör en interpersonell relationsstruktur inkluderande ett subjekt och ett objekt, subjektets relation till objektet och vice versa i vilken båda parter fyller en funktion inom en social situations kontext. I begreppet inryms även ett implicit inre multipersonellt nätverk genom det faktum att man som människa föds in i en grupp. I Pichons psykosociala tänkande är därför individens (och förbindelsens) problematik alltid relaterad till ett nät av inre och yttre förbindelser.

I en serie föreläsningar i mitten av 50-talet förtydligade han sin förbindelseteori. Här blir också närmandet till ett grupptänkande alltmer synligt. Han använder konceptet "den inre gruppen" för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om detta på något systematiskt sätt.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö).

Individen internaliserar de personer han har relationer (förbindelser) till, de grupper han är medlem i, de institutioner han är del i samt samhället som helhet med sin kultur, sina värderingar, traditioner, roller och konflikter. Förbindelsekonceptet och den inre gruppen belyser det ”inre drama” han tyckte sig kunna identifiera i varje människas inre värld - ett inre drama som också via det intersubjektiva samspelet med andra människor i olika form tenderar att upprepa sig i de yttre relationerna (förbindelserna). Den fråga Pichon således kom att ställa sig när han mötte en patient och dennes problematik var:

”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?”.

Det är i samband med att Pichon-Rivière under en viss period av sin utveckling uppfattade att divanen och den traditionella psykoanalysen "stänger in" patienten som han lyfte fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har, enligt Pichon, större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna; den utgör en scen och så gör också människans inre värld. Dock övergav han aldrig psykoanalysen som individuell behandlingsmetod.

När Pichon-Rivière mot slutet av 60-talet startade La Escuela de Psicología So­cial (idag Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere, som leds av hans efterträdare Ana Quiroga) syftade den - förutom som forum för dialog - dels till att lära skolans elever konstru­era ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema ECRO/CROS (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter, vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper ska kunna befria samhället från före­teelser, som får alie­ne­rande effekter). Det tankeutbyte, som här tog form, bidrog till att övervinna det epistemofiliska motstånd (i betydelsen känslomässigt hinder att närma sig ett visst kunskapsobjekt) han kände - inte så mycket mot att skriva som mot att ge den teori han utarbetat förtätad skriftlig form och att sedan få den publicerad.

En viktig tankegång bakom Pichon-Rivières socialpsykologiska institut (som lever kvar hos Ana Quiroga) var att personer med denna (operativa) utbildningserfarenhet kan utvecklas till att bli ”förändringsagenter” i den egna sociala närmiljön. Av den orsaken accepterade hans institut människor från alla yrken och samhällsklasser – även sådana som inte hade några tidigare formella studier. Tanken var utbilda ett nytt slags ”problemlösare”, som kan hjälpa individer, grupper, familjer, institutioner m m att diagnosticera sina egna problem och undersöka sin ”vardag”, planera korrigerande interventioner, träna sina medlemmar att utföra sådana interventioner samt utvärdera dem i en ”spiralformad utvecklingsprocess”. Härvid blir interventionerna till en kombination av undersökning, lärande och terapi.

The particular kind of research propounded by this school is the inquiry into the hidden meanings and sources of everyday life, in order to free the social actors from their ideological subjection. In this, Pichon-Rivières project was not only scientific and therapeutic, but also political. From his point of view, the greater development of the individual’s personality is rooted in his participation in collective projects, and therefore requires a social change, in addition to the individual and the group change (Tubert-Oklander).

Utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (det explicita) - som en mer eller mindre "kungsväg” för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna (det implicita) - utgör en av de grundläggande aspekterna i Pichon-Rivières socialpsykologiska tänkande (jmfr Freud och drömmen som en kungsväg till det omedvetna).

De gruppbehandlingsinsatser Pichon-Riviere i slutet av 30-talet initierade inom psykiatrisk slutenvårdskontext (på Hospicio de las Mercedes) benämndes "operativa grupper". Dessa grupper var mycket influerade av Kurt Lewins Gestaltperspektiv och tog sig uttryck i att patienter, vårdare och läkare sågs som en helhet. Med detta som grund sökte Pichon-Rivière skapa ett mer operativt och konstruktivt behandlingsarbete. I slutet av 50-talet användes denna gruppoperativa teknik i utvecklad form i det så kallade Rosarioexperimentet. Det explicita syftet var att i en stad i det inre av Argentina (Rosario, vilken är Argentinas tredje största stad) genomföra ett samhällsarbete - ett socialt laboratorium som experiment där den som så önskade kunde delta; ett försök att analysera en hel stad genom intensivt tolkningsarbete i smågrupper - varvid vissa tekniker och interdisciplinär didaktik kom att tillämpas.

Rosarioexperimentet genererade flera nya grupper, vilka fortsatte att ägna sig åt stadens problem under handledning från Pichons institut IADES. Dessa operativa grupper - vars föregångare kan spåras just till Pichons gruppverksamhet på Hospicio de las Mercedes på 40-talet - bidrog till att grupper och psykoanalytiker kunde ta sig ut ur "kurens" kontext för att senare spridas till olika sektorer av samhälle och kultur. Experimentet nedtecknades i efterhand med bistånd av José Bleger, David Liberman y Edgardo Rolla (kända namn inom den argentinska psykoanalysen) och publicerades under titeln Técnica de los grupos operativos (De operativa gruppernas teknik) i Acta Neuropsiquiátrica Argentina, 6, 1960.

Det viktigaste resultatet av "Rosarioexperimentet" var presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi. Det grundläggande i denna är att en grupp - med betoningen lagd på att skapa ett för gruppen relevant konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO eller CROS) - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. De operativa grupperna introducerades sedan snabbt i undervisningen på medicinska fakulteter, inom psykologi och andra utbildningar. Lärarna, som saknade pedagogisk träning, började få sådan genom att lära sig hantera grupper, genom att kunna reflektera över gruppens svårigheter med en viss uppgift och genom att förstå hur ett för varje grupp i sig relevant ECRO/CROS kan utvecklas. Såväl terminologin som tekniken populariserades sedan under 60-talet.

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse. Argument för sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda begrepp som "förbindelse", "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.

Många tycks vilja se operativa grupper som ett slags grupp som bör särskiljas från andra grupper i stil med terapigrupper, undervisningsgrupper etc. Detta är dock oriktigt. Namnet ”operativ grupp” betecknar tvärtom en hel uppfattning om hur livet i grupper gestaltar sig och hur man bäst bör leda grupper. Pichon-Rivière gjorde därvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocessen å den andra.

Den av oss - i form av så kallade operativa grup­per - skapade grupptekniken får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift. Uppgiften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), diagnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hinder i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar detta koncept skillnaden mellan grupperfarenheten och det (teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema. En teori är nämligen inte valid i sig själv, utan den ska alltid utvärderas i förhållande till konkreta mänskliga varelser i deras permanenta kommunikation med sin verklighet/omgivning (vilket Kurt Lewin på ett pregnant sätt berör i sin berömda formulering: ”Det finns inget mer praktiskt än en bra teori!”).

En av Pichon-Riviéres nära medarbetare, José Bleger, har i Grupos operativos en la enseñanza (1961) givit följande definition av operativ grupp (enligt Tubert-Oklander etc kanske den mest koncisa definitionen):

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team.