Kriterier för bot och psykoanalysens mål.

Av José Bleger

Officiell rapport till den nionde latinamerikanska psykoana­lytikerkongressen i Caracas 1972

Psykoanalysen tog sin början som terapeutisk åtgärd och har aldrig upphört att vara en sådan. Att bota har varit och fort­far att vara dess mål. Emellertid överskrider den psykoanaly­tiska behandlingens mål och uppnådda effekter vad man med medicinsk terminologi benämner bot - vilken i sin tur är bero­ende av i vilken utsträckning ovanstående mål uppfylls. Med andra ord är det vi benämner bot en del eller viss mängd av effekter som har att göra med psykoanalysens mål eller resul­tat. Upprepade gånger har man pekat på den störande inver­kan ett alltför strikt upprätthållande av ett visst terapeutiskt mål haft för psykoanalysen och att detta mål därvid också på­verkat de terapeutiska resultaten. Vissa författare i ämnet har till och med kommit att tala om de risker som är förknip­pade med denna "furor curandis". Det torde emellertid inte råda något tvivel om att psykoanalysen syftar till bot och att - även om det är korrekt att peka på "furor curandis" - ingen analys saknar en botande intention. Möjligen är det så att frågan handlar om hur den bot man vill uppnå kan karaktäri­seras: huruvida det handlar om att lidandet och patologin försvinner eller om att personligheten i grunden förändras. Frågeställningen är beroende av om samtliga psykoanalysens resultat eller målsättningar kan benämnas bot. Jag tror inte att det är så. Psykoanalysen utövar inverkan genom att söka framkalla förändringar eller uppnå mål, vilka i sin tur påver­kar det mål vi benämner bot.

Jag kommer i det följande att hävda att psykoanalysen syftar till åtskilligt mer än boten som mål - men att denna även frambringar ett slags blandprodukt eller (som Glover uttrycker det) "byproduct". Om man siktar till att acceptera att alla psykoanalysens mål eller resultat och allt det som händer un­der psykoanalysens gång bör kallas för bot kan man fastna i ett besvärligt semantiskt problem. Ett sådant kriterium kom­mer inte att hävdas här - snarare tvärtom. Att inkludera alla psykoanalysens mål eller effekter i benämningen "bot" utgör ett likadant fel som om man skulle betrakta de positiva effek­terna av en grupprelation, en parrelation eller en god relation mellan lärare och elev etc som bot. Att hävda motsatt stånd­punkt innebär att låta sig invaderas av den traditionella me­dicinarutbildningens fördomar. Fortfarande är det tillåtet att fråga sig huruvida analytisk terapi även framgent bör kallas terapi och om inte orden sjukdom och bot borde försvinna från den psykoanalytiska terminologin. Och knappast då för att psykoanalysen inte skulle bota, utan för att dess sätt att åstadkomma bot så totalt överskrider ordets innebörd. Vad beträffar den medicinska modellens negativa konsekvenser för den psykoanalytiska behandlingen har Szasz pekat på dessa.

Som ett metodologiskt klargörande bör här med en gång info­gas att detta mitt inlägg inte har ett normativt syfte i sådan mening att det skulle söka formulera mål eller typ av bot, vilka psykoanalysen bör framkalla eller uppnå. Syftet är tvär­tom att undersöka vilka mål som uppnås under den psyko­analytiska terapin och att bland dessa komplexa mål under­söka såväl typ av uppnådd bot som de kriterier utifrån vilka vissa effekter benämns bot.

Det bör likaledes understrykas att jag här inte direkt kommer att uppehålla mig vid närbesläktade teman som analysens avslutning eller slut, utvärdering av det terapeutiska i psyko­analysen eller det terapeutiska resultatet. Inte heller kommer läroanalysens problem och kriterier eller definitioner rörande hälsa eller sjukdom att beröras. Jag noterar bara att vad gäl­ler en stor del av dessa termer och deras användning står det i realiteten inte klart vad vi talar om när vi använder dom. Även om dessa teman stundtals berörs härnedan kommer vi dock inte direkt eller specifikt att uppehålla oss vid dom och inte heller vid psykoanalysens botande faktorer eller meka­nismer, vid teorier om bot eller utvärdering av huruvida en behandling går bra eller dåligt.

Utifrån vad som skrivits har psykoanalytikerna inte ägnat sig så mycket åt att utforma kriterier för bot. Intresset har istäl­let kretsat kring studiet av psykodynamiken. Freud uppvisar själv många exempel på detta. Nästan alla kliniska arbeten som presenteras i vårt "Sällskap" (det vill säga APA) studerar förändringar rörande psykodynamik, överföringsrelation etc. I allmänhet säger man dock inte något om huruvida man anser patienten vara botad. Eller också rör det sig om patientfall där behandlingen ännu ej avslutats. I denna studie inkluderar jag givetvis inte icke-psykoanalytiska tillvägagångssätt. Inte för att de skulle vara ointressanta utan därför att de faller utanför mitt syfte.

Säkert är dock att psykoanalysens villkor paradoxalt nog inte gynnar en utvärdering av grad av bot. Det beror på att vi - allteftersom tiden går - förlorar helhetsperspektivet och istäl­let alltför mycket fastnar i det vi inte lyckas förändra. Detta är dessutom något som har mycket att göra med patientens förutsättningar vad gäller överföringsrelationen.

Rickman pekar på överföringen som en källa till förvirring vid utvärdering av en terapi. Det beror på att det mest är det olösta som framträder i analysen och att analytikern mer mö­ter ointegrerade än integrerade aspekter av patienten.

…………………………………………………………….

Även om psykoanalysen redan från början i grund och botten är ett terapeutiskt tillvägagångssätt, så är det emellertid lika tveklöst så att den typ av terapi - som i och med psykoanaly­sen introduceras - också kan betraktas som ett pedagogiskt tillvägagångssätt eller som en psykogogik ("psicogogía" på spanska - skulle detta månne kunna översättas till psykope­dagogik?). Återigen måste dock det förbehållet göras att om psykoanalysen uppfattas som ett pedagogiskt eller psykogo­giskt förfarande så innebär detta också att man härmed in­troducerar en ny pedagogik; ett nytt sätt att undervisa och att lära - ett sätt som i hög grad förändrar eller breddar innebör­den därav. Det är likaså en psykogogik som i mycket skiljer sig från de innebörder denna terms skapare gav den (Kronfeld och Baumgarten Tramer).

I och med detta har jag gått in på en allmän analys av psyko­analysens mål. Hittills har jag noterat att även bot, lärande och undervisning kan inkluderas däri, men då på ett sådant sätt att den traditionella formuleringen av dessa termer bör tas upp till förnyat betraktande; att de definitionsmässigt om­värderas, breddas eller modifieras.

I den mening som intresserar oss betyder "bot" gynnsam för­ändring avseende lidande och/eller patologisk organisation. Med denna innebörd är psykoanalysen terapeutisk, dock med en räckvidd långt utöver termens gränser. Och denna utvidg­ning av termen har ett nära samband med den typ av bot som närmar sig lärande - dock utan att innebära ett lärande i ve­dertagen mening. Den latinska etimologiska betydelsen av cura är "omhändertagande" eller "omsorg". Härifrån överfördes det till "församlingspräst". En församlingsprästs uppgift var att sörja för bot eller andligt omhändertagande av församlingsborna. De latin­ska och grekiska rötterna till "terapeutisk" har en liknande innebörd (°Förutom att använda sig av lexikon och etimologiska ordböcker är det här intressant att konsultera "La medicina hipo­crática" av P.Laín Entralgo (kap VI). Madrid. Ed. Revista de Occidente, 1970).

Alla tillvägagångssätt genom vilka man åstadkommer ett lä­rande benämner vi "undervisning". Samtliga de förändringar som är en funktion av erfarenheten benämner vi "lärande". I den meningen är lärande - i denna terms vidaste mening - ett av psykoanalysens grundläggande mål vad beträffar analysan­den. Termen inrymmer i sig givetvis också de förändringar av patologiska strukturer som av oss benämns bot. I denna bety­delse av "undervisning-lärande" inbegrips som minimidel i processen det som kan kallas den intellektuella definitionen av "undervisning-lärande", nämligen ett tillägnande sig av el­ler meddelande av kunskaper. Som funktion av erfarenheten innebär lärande i strikt bemärkelse alltid en förändring av personligheten. Etimologiskt innebär ordet "undervisa" att "anvisa/ markera" eller "beteckna" (ovanstående om ords eti­mologiska betydelse gäller alltså spanska/övers). I psykoana­lysen utgörs "erfarenhet" av det som upplevs som överförings­relation och lärandet har ett nära samband med insight.

……………………………………………………………………….

Under psykoanalysens historia har dess mål formulerats på olika sätt. Utan att fördenskull innebära någon kronologisk ordning eller att listan därmed skulle vara uttömd följer här­nedan några av dessa:

- avreagerande;

- fylla ut minnesluckor;

- göra det omedvetna medvetet;

- (satt i relation till föregående) lösa upp bortträngningar;

- omvandla neurosen till överföringsneuros;

- lösa upp infantila fixeringar;

- åstadkomma en mognare personlighet;

- självkännedom; insight;

- "där Detet finns skall Jaget vara" (Freud 1923);

- "working through";

- större förmåga till sublimering;

- större förmåga till reparation;

- relation till inre objekt; förändring av patientens inre värld;

- ökad inre frihet; större frihet och plasticitet i Jaget (Waelder);

- ökad Jagautonomi; anpassningskriterium (Hartman);

- integrera det dissocierade. Integrera Jaget eller åstadkomma framsteg vad gäller förmåga till Jagsyntes (M. Klein);

- skapa förmåga att skilja ut.

"Att med ett mer fullgånget resultat råda bot på barndomens ofullkomligheter för att på så sätt förstärka Jaget" utpekades 1937 av Freud som psykoanalysens "huvuduppgift".

Nunberg (1931) avslutar sin bok med att säga att "de förän­dringar - Det-energin får större rörlighet, Överjaget blir mer tolerant och Jaget frigör sig från ångest och återfår därmed sin syntetiserande funktion - som i idealfallen uppnås genom behandlingen påverkar hela personligheten".

Botens essentiella mekanism benämns av Balint (1935) som "omstart". Den består i att patienten i behandlingens avslut­ningsfas ger uttryck för bortglömda infantila önskningar, som han begär att omgivningen ska tillfredsställa. Balint citerar Ferenczi och Rank, vilka beskrev analysens mål som en "till den analytiska erfarenheten hörande fullständig reproduktion av de oedipala relationerna". Rank betonade för sin del födel­setraumat, medan Reich höll fram den fulla orgastiska kapa­citet som hör till mogen genitalitet. Kovác pekade på bemäs­trandet av upprepningstvånget.

Även om mitt tema har att göra med vare sig analysens eller läroanalysens avslutning vill jag här beröra den officiella rap­port rörande "Analysens avslutning" som 1964 presenterades i Mexico av doktorerna Alvarez de Toledo, Grinberg och Langer. Ur den rapporten anför jag några citat angående "adekvata re­sultat" av läroanalysen, det vill säga - uttryckt i andra termer - hur några andra författare definierar psykoanalysens mål:

1) Uppnående av "ett starkt och kritiskt Jag kapabelt att ut­härda åtskillig anspänning och fritt från onödiga identifika­tioner, automatiska överföringar eller tankemönster" (Balint);

2) Kandidaten "bör kunna omvandla sitt beroende till en reell introjektion och därigenom uppnå ett genuint intresse" (Bibring);

3) En integrativ Jagstyrka för att "det rationella ska kunna omfatta det irrationella som element i det egna formandet" (Gitelson).

……………………………………………………………………

Angående analysens avslutning pekar J. Rickman på 6 krite­rier:

1) Förmåga att fritt röra sig från det förflutna till nuet och omvänt, det vill säga att lyfta bort barndomsamnesin, vilket givetvis inkluderar att möta och bearbeta oedipuskomplexet;

2) förmåga till genital heterosexuell tillfredsställelse;

3) förmåga att uthärda libidinös frustration och förlust utan att ta till regressiva försvar och utan att känna ångest;

4) förmåga till arbete och vila;

5) förmåga att uthärda aggressiva spänningar inom såväl sig själv som andra utan att vare sig förlora kärleken till objektet i utvidgad mening eller att känna skuld;

6) förmåga att sörja.

För att vara säker på att rötterna till det inledningsvis presen­terade symtomkomplexet tagits bort bör de kriterier som gäller för avslutningen alltid sättas i relation till behandlingens in­ledning. För Rickman (1950) framstår irreversibiliteten i det uppnådda som viktig.

Hoffer å sin sida understryker 3 kriterier:

1) Grad av kännedom om de omedvetna psykiska processerna;

2) minskning av bortträngning och motstånd;

3) förändring från "acting out" till att kunna minnas i överfö­ringen.

Vad gäller boten betonar H. Segal (förutom förmågan att få och uthärda insight): "förnekandet av den psykiska realiteten ersätts av ett accepterande; accepterande av konflikt, ambiva­lens och skuld; omnipotensen ersätts av en realistisk attityd vad gäller den uppgift som ska lösas (och i synnerhet förmå­gan att på ett realistiskt sätt använda sig av analytikerns hjälp); minskning av persekutorisk ångest och aggressivitet tillsammans med ökad kärlek och tillit i förhållande till såväl sig själv som andra; acting out lämnar plats för symbolisering, och symtomet för sublimering; accepterande och användning av såväl tänkande som verbal kommunikation".

För Szasz består behandlingsmålet i att frambringa förut­sättningar som gynnar full utveckling av Jagets potential eller - annorlunda uttryckt - tillåter ett obehindrat växande.

I anslutning härtill bör man också påminna sig att Glover in­nefattar psykoanalysens terapeutiska kriterier i tre kapitel (vilka vi inte kommer att analysera här), nämligen metapsyko­logiska faktorer, kliniska faktorer och metodologiska faktorer.

När Balint (1935) observerar de av olika författare fastslagna eller föreslagna slutliga målen för psykoanalysen sammanfat­tar han dessa i vad han benämner den klassiska och den ro­mantiska positionen. Förstnämnda utgörs av formuleringar i stil med att göra det omedvetna medvetet, övervinna barn­domsamnesin och motstånden. Den sistnämnda grundar sig på de emotionella faktorernas dynamik och är besläktad med katarsis. Balint menar att allt detta sammantaget utgör nöd­vändiga - men ej tillräckliga - faktorer.

För Fairbairn består psykoanalysens grundläggande mål i att åstadkomma maximal jagsyntes. I detta mål inkluderas även maximal reduktion av det infantila beroendet och hatet mot det libidinösa objektet, samt att göra den inre världens slutna system mottagligt för påverkan från den yttre verkligheten.

…………………………………………………………………..

Dessa ovan citerade mål, vilka är korrekt formulerade, är inte varandra uteslutande. Huvuddelen av formuleringarna är dock partiella eller betonar snarast någon specifik faktor, utan att därmed exkludera andra, och blir därigenom komplementära till karaktären.

Några (formuleringar) är alltför vida - som att "göra det omed­vetna medvetet" - eller alltför detaljerade i stil med Rickmans beskrivning. Men där sistnämnda är föredömligt klinisk, kan inte detsamma sägas om förstnämnda. Å andra sidan fram­står vissa mål av typen "personlighetsmognad" som mycket allmänna och bristfälliga vad gäller mer precisa kliniska indi­kationer.

Bland de olika bidragen kan emellertid också urskiljas tek­niska mål som inte nödvändigtvis utgör slutliga behandlings­mål, utan snarare medel för att uppnå dessa. Detta är exem­pelvis fallet vid "avreagera sig" eller "fylla ut minnesluckor". Dessa utgör inte slutmål för psykoanalysen, utan medel för att nå dit. Detsamma kan sägas om satsen "omvandla neuro­sen till överföringsneuros".

Man använder sig således av mycket skiftande kategorise­ringar. Det är dock nödvändigt att upprätta en hierarki bland dessa, och då inte bara för att skapa ordning, utan i grunden även för att avgränsa vårt tema eller problem.

Sålunda ser man att formuleringarna "avreagera sig", "working through" eller "omvandla neurosen till överförings­neuros" inte befinner sig på samma nivå ens när det gäller indikatorer/riktningsgivare eller tekniska mål. En lämpligare ordning och hierarkisering bland dessa medel och tekniska eller tillfälliga (ej slutliga) mål för den psykoanalytiska be­handlingen skulle möjligen kunna uppnås om de efter när­mare undersökning kategoriserades såsom varande teknik, taktik eller strategi.

En annan och intressantare ordning eller kategorisering kan uppnås genom att man skiljer mellan psykoanalysens mål och de formuleringar med vars hjälp målen föreslås eller tydlig­görs. På så sätt måste vi ta hänsyn till skillnaden mellan tekniska (omedelbara mål och medel) och kliniska mål. Dessa (tekniska och kliniska) mål kan å sin sida formuleras såväl tekniskt, kliniskt som teoretiskt. De tekniska målen kan ex­empelvis kliniskt formuleras som "omvandla neurosen till överföringsneuros", teoretiskt som "göra det omedvetna med­vetet" och tekniskt som "working through".

Vad som klart kan fastslås är att vi inte syftar till en be­skrivning eller studie av omedelbara eller tekniska mål; däre­mot till en beskrivning av slutliga eller kliniska mål, som i sin tur kan formuleras (tekniskt, kliniskt och teoretiskt) på åt­minstone tre ovannämnda sätt .

………………………………………………………………………………..

När nu väl det område jag kommer att behandla här nedan avgränsats är det dags att återvända till den skillnad som in­ledningsvis fastslogs mellan bot och andra mål för psykoana­lysen. I detta syfte understryks att man bland de så kallade målen (eller effekterna) för den psykoanalytiska terapin kan urskilja två mycket olika företeelser. Å ena sidan rör det sig om mål vi kan kalla mayeutiska (maieutik=en sokratisk metod där man inom ett system av motsatser karaktäriserat av konti­nuerlig och optimal föränderlighet genom att samarbeta söker upphäva och lösa antinomier/syntes/. Situationen får sin prägel av flödet fram och tillbaka mellan konkret och abstrakt); i andra hand rör det sig om vilka målen är för boten. Strängt taget vet vi att de sistnämnda är beroende av de förstnämnda. I viss mening kan de dock vara oberoende, existera och vara upp­nåeliga i sig själva - därav kommer sig vikten av att skilja mellan dom.

Med jämna mellanrum kan observeras hur man i analysen uppnår mayeutiska mål utan att patienten fördenskull tillgo­dogjort sig dessa på så sätt att de patologiska strukturerna (vare sig dessa är jagdystona eller jagsyntona) förändrats. Det är inte heller ovanligt att man tillgodogör sig en psykoanaly­tisk behandling utan att fördenskull uppnå den önskade bo­ten. Det kan också bli så - vilket Freud pekade på - att en sjukdom i vissa fall ersätts av en annan. När det exempelvis gäller en homosexuell, en frigid kvinna eller en patient med tics, så vet vi att dessa drar nytta av psykoanalysen vad gäller mayeutiska effekter. Däremot sker ingen förändring vad be­träffar homosexualiteten, frigiditeten eller ticsen. Även om det här rör sig om avsevärda mayeutiska förändringar kan man inte tala om uppnådd bot.

I andra fall ser man det som ett gott framsteg - och till och med som ett bra slut på behandlingen (när man inte lyckas uppnå något annat) - att patienten kan känna igen och ac­ceptera sina symtom, fel, begränsningar och svårigheter. Med andra ord uppnår man - återigen - mayeutiska mål och effek­ter; bot uppnås dock ej.

Om vi å andra sidan följer den väg som inledningsvis skisse­rats - nämligen att inte sträva mot ett normativt mål, utan istället undersöka vad som sker - kan man notera att jag inte endast talar om psykoanalysens mål, utan även om dess ef­fekter. Sistnämnda är de mål man uppnår i psykoanalysen. Det innebär att jag inte är intresserad av att utgå från en i förväg gjord formulering, vilken kan vara korrekt eller god­tycklig, men som för det mesta är normativ, utan från effek­terna eller resultaten för att därav kunna sluta mig till målen.

…………………………………………………………………………………..

Mayeutiskt mål eller effekt består i ett berikande; en större utveckling, vilken berör delar av personligheten alternativt personligheten som helhet. Utifrån psykoanalytisk synvinkel - och däri innefattande de kliniska målen - kan detta preciseras med en klinisk formulering som jagsyntes, sublimerings- eller reparationsförmåga; en teoretisk formulering i stil med "där detet är bör jaget vara"; och slutligen en teknisk formulering i stil med uppnående av insight.

Det väsentliga är att alla de ovan citerade kliniska målen är möjliga och ej varandra sinsemellan uteslutande. Detta pekar på att enhetligheten eller det sammanlöpande bör sökas i en mer omfattande kategorisering. Och jag uppfattar att denna inre omfattande kategori uppnås med konceptet mayeutiska effekter eller mål. Härigenom inkluderas eller omfattas alla delkriterier, vilka på så sätt sätts in i ett koncept eller en för­ståelse av mer enhetlig och global art.

Att undersöka hur uppfattningen om mayeutiska effekter eller mål kan inkluderas i ett perspektiv, som ser neurosen som främlingskap och dedialektisering och den psykoanalytiska behandlingen som psykologisk desalienering och dialektise­ring, är dock något jag får låta anstå till ett annat tillfälle (Bleger 1958 och 1965).

…………………………………………………………………………….

Om vi nu mer specifikt återgår till frågeställningen "bot", så tror jag att den termen uteslutande bör användas för att be­teckna en fullständig, delvis eller gynnsam förändring vad gäller lidande och patologiskt strukturerande. Freud (1937) pekar på att den psykoanalytiska behandlingens uppgift be­står i att "söka befria en människa från hennes neurotiska symtom, hämningar och karaktärsanomalier". För mig fram­står detta som enda valida kriterium - skilt från mayeutiska effekter - vad gäller kurativa mål eller effekter (eller bot). Begreppsligt överensstämmer "bot" aldrig med "normalitet". Å andra sidan existerar varken fullständig hälsa eller fullständig bot.

För psykoanalytikern är det också skillnad mellan att åstad­komma en patients botande och att komma fram till - eller besluta om - när en analys ska avslutas. En analys kan av­slutas därför att den inte "fungerar" eller - vilket ofta är fallet - när terapeuten inte tror ytterligare framsteg möjliga; alter­nativt när de ytterligare framsteg som kan nås inte motsvarar i så fall nedlagda pengar, tid eller möda. Detta leder i sin tur till en betydelsefull iakttagelse. Psykoanalytikern sätter alltid behandlingsmålen i relation till såväl uppnådda effekter som till effekter han uppfattar möjliga eller omöjliga att uppnå. "Boten" utgör inte en essens som måste uppnås; ej heller utgör den en essens' (sjukdomens) attribut. Istället är den en grundläggande konsekvens av en helhet eller Gestalt och då sammansatt av patient, psykoanalytiker samt relatio­nen dem emellan. På så sätt värderas också boten som mål utifrån effekterna. Analytikern kan således vid avslutningen vara nöjd med uppnådda (bot)effekter satta i relation till symtomens svårighetsgrad vid behandlingens start eller med tanke på den försämring som därigenom undvikits. Det handlar alltid om att åstadkomma bästa möjliga bot för en given patient. "Som läkare bör vi vara toleranta vad avser den sjukes svaghet och nöja oss med att ha återgivit individen - såvida det inte handlar om personer med överlägsen förmåga - en del av dennes funktionsförmåga och förmåga till njut­ning"(Freud 1912 obs. kolla här den svenska översättningen!). Problemet är också annorlunda när det handlar om kriterier för bot (vilket jag redan har gått igenom) eller indicier för att statistiskt utvärdera psykoanalysens terapeutiska effekter.

Det finns åtminstone två fundamentala frågor att ställa: "Hur mycket bot?" och "Vilken typ av bot"? "Mängden" bot har - trots att den är mycket besläktad med "typ" av bot - mycket att göra med typ av patient eller sjukdom vid behandlingens inledning. En patient kan avsluta sin analys med gott resul­tat och i ett tillstånd som för en annan patient utgör ut­gångspunkten för den analys som påbörjas. En psykotiker av­slutar en tioårig behandling med mycket avsevärda framsteg. Det resultat boten lett till kan dock vara den sjukdom, som en annan patient - som aldrig varit psykotisk - kan påbörja sin behandling utifrån. "Mängden" bot är ett mycket använt kriterium vid utvärderingar och i regel graderar man enligt följande: helt eller delvis botad; alternativt mycket god, mitt­emellan eller ingen bot alls.

De terapeutiska resultat som psykoanalytiker informerat om har - som kriterium - tagit sikte på huruvida de patologiska manifestationerna försvunnit, förändrats till det bättre eller inte alls förändrats. Vad gäller den kvantitativa skalan har det handlat om helt, delvis eller inget tillfrisknande.

Detta är det kriterium och de kännemärken som användes i rapporter av Fenichel (1920-30) från Berlinkliniken, av Jones (1926-36) från den psykoanalytiska kliniken i London, av Alexander (1932-37) och av Knight (1941) från det psykoana­lytiska institutet i Chicago.

I en undersökning av Miles, Barrabee och Finesinger utvärde­ras psykoterapiresultaten i 52 fall av ångestneuros. Härvid beaktas symtom, insight, levnadssätt efter sjukhusvistelsen och social anpassning (anpassning till arbetsliv, äktenskap och sexualliv, samt interpersonella relationer). Varje sådan del graderas i sin tur i en skala med följande indelningar: åter­ställd, mycket förbättrad, förbättrad, lite förbättrad, oförän­drad och försämrad.

Glover återger i sin bok "Technique de la Psychanalyse" resul­taten från en enkät som skickats ut till 29 psykoanalytiker. 24 av dessa svarade och resultaten återspeglar hela den brit­tiska gruppens uppfattningar fram tills 1938. Nionde kapitlet be­handlar enkätens resultat vad beträffar "avslutning" och här låter en tredjedel av psykoanalytikerna bli att svara. De som svarade sade sig använda följande kriterier: a) symtoma­tiska; b) psykosexuella; c) sociala. Symtomkriteriet tycks dock över­väga. Huvuddelen av analytikerna medgav att deras krite­rier var huvudsakligen intuitiva.

1963 organiserade det brittiska sällskapet ett symposium över "Kriterier rörande behandlingens framgång". Här medverkade Jones, Sharpe, Brierley och Glover. Den sistnämnde samman­fattar bidragen i ovannämnda bok. Jones fastslog en skillnad mellan "terapeutiska" resultat och "analytiska" resultat; en skillnad som knappast återspeglar annat än patientens och analyti­kerns respektive åsikter om behandlingens utfall. Jones pekar också på risker för fanatism hos analytikern vad gäller att bota. Man bör föra analysen så långt som möjligt; dock finns det fall där man - för att ej riskera en katastrof - knappast bör söka modifiera djupare liggande försvar.

Sharpe å sin sida hävdade att inget enskilt normalitetskrite­rium i sig kan utgöra mål för analysen. Kriterierna för bot bör fastställas utifrån faktiskt möjlig psykisk rörlighet i varje en­skilt fall.

Brierley behandlade två teman, vilka rörde kriteriernas värde i förhållande till det relativa i vad som uppnåtts. De psyko­sex­uella kriterierna är för honom viktigare än de symtombase­rade.

Glover underströk att det är vetenskapligt vanskligt att be­döma analytiska kriterier: "Vissa subjektiva faktorer kan på­verka analytikern när denne väljer sina kriterier. Troligen växer tvånget att ta hänsyn till standardideal i takt med en ökande osäkerhet. På liknande sätt tillväxer i omvänd rikt­ning en bekräftelsens dogmatism utifrån hur pass säker in­formationen är. De största misstagen inträffar i de fall för­ut­fattade psykoanalytiska standards är rigida. I och med att vi är kliniska psykologer gör vi nog säkrast i att basera våra vär­deringar om framgång på kliniska vittnesbörd hellre än på förutfattade teoretiska idéer". Han föreslår en analys av

a) olika faktorer (självbevarelsedrift, erotism, aggression, hat etc);

b) kliniska faktorer (förändringar i drömmarna; av känslore­aktioner etc);

c) signifikativa kliniska detaljer.

I sin "Diskussion" angående Eysencks bok säger Zetzel mycket riktigt att analysens resultat inte kan mätas genom att ord som "återställd" eller "förbättring" definieras. Han tillägger att en utvärdering av resultat som relateras till inte ett specifikt symtom utan en bred uppsättning funktioner utgör en reell och svår utmaning.

Kubie fastslog att när man undersöker en psykiatrisk terapis effekter krävs vissa utgångsförutsättningar:

1) Enhetliga processer i sjukdomen bör identifieras och av­gränsas.

2) Sjukdomens inledande processer bör skiljas från dess se­kundära och tertiära konsekvenser.

3) Fastslå förändringens karaktär samt förändringskriterierna.

4) Urskiljande av konsistenta enhetliga processer i terapin.

5) Urskiljande av yttre faktorer med inverkan på terapins ef­fektivitet.

………………………………………………………………………………

Efter att i de psykoanalytiska målen dels ha gjort åtskillnad mellan botef­fekter och mayeutiska effekter, dels tagit i beak­tande kvantiteten bot, kommer jag nu mycket summariskt att referera till olika sorters bot. Vad beträffar den psykoanaly­tiska behandlingen vet vi redan att det slutliga målet består i att åstadkomma mayeutiska effekter, vilka i sin tur inverkar på de effekter man kallar bot. Men samtidigt inverkar även andra mekanismer - som ibland framträder isolerade - i den botande processen. Vi tänker dels på den redan kända "över­föringskuren"; dels på en företeelse vi menar borde beaktas mer och som ett kapitel för sig, nämligen det vi kallar "depo­neringskuren". Vanligtvis inverkar båda dessa företeelser även vid mer betydande psykoanalytiska terapeutiska framgångar, men ibland kan de framträda isole­rat och självständigt i för­hållande till de mayeutiska effek­terna. Härigenom komplette­ras sålunda de argument, vilka syftar till att särskilja botande och mayeutiska effekter vid psykoanalys. Till de fall med may­eutiska, men ej botande, effekter jag hänvisade härovan kan nu läggas den motsatta situationen - botande, men ej may­eutiska, effekter vid överförings- och deponeringskuren.

Faktorerna i en effektiv psykoterapi karaktäriserades av Knight i begreppen "support", "rapport" och "import". Förstnämnda begrepp har att göra med de explicita och im­plicita element, som bidrar till att öka patientens känsla av trygghet i psykoterapin; det andra till överföringen och det tredje till den inne­börd, förståelse eller insight patienten uppnår i terapin. Vad psykoanalysen beträffar kan de tre sä­gas samexistera under den analytiska processens gång. De samexisterar emellertid också i botandet som deponerings-, överförings­- och insight-kur. Vid andra tillfällen är endast ett av de två första begreppen för handen; alternativt de två för­sta, men ej det tredje.

Jag lämnar nu därhän andra typer eller klasser av bot - i stil med vad exempelvis Gitelson kallade "analytisk karaktär", vil­ken jag förmodar är en variant av deponeringskuren, samt så­dana som inte lämpar sig att ta upp här (bot i stil med "flykt till verkligheten" eller "flykt in i hälsan" etc).

………………………………………………………………………………….

Även om mycket av den litteratur jag refererat till är av senare datum än 1937 uppfattar jag att det i samtliga fall rör sig om utvecklingar och preciseringar av slutsatserna i Freuds arbete "Den ändliga och oändliga analysen" (1937). Där klarläggs psykoanalysens landvinningar och perspektiv, dess mål och terapeutiska effekter. Slutsatserna gäller enligt min åsikt fortfarande. I samma artikel räknar Freud upp tre faktorer, vilka han ser som avgörande för psykoanaly­sens möjligheter - trauman ,drifterna och jaget.

Utifrån detta Freuds klargörande kan vad jag kallar psyko­ana­lysens mayeutiska effekter och mål preciseras inte bara i sina fenomeniska utan även psykodynamiska aspek­ter. Samtliga psykoanalysens mayeutiska mål och effekter kan förstås uti­från den referensram Freud angav - trau­man, drifterna och ja­get.

Samtidigt utgör emellertid vad som skulle kunna kallas en trifakto­riell karaktäristik av psykoanalysen en formulering som strukture­rats utifrån kunskaperna om neuroser. Detta faktum nödvändiggör ett beaktande av nya "faktorer" som öppnar möjligheter för en vidare förståelse av de av oss be­nämnda mayeutiska målen och dessas psykody­namiska struk­tur. Efter 1937 och fram tills nu har man inte utom i undan­tagsfall i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till de lärdomar som dragits av psykoanalys med psykotiker, barnpsykoanalys, psykoanalys av karaktäropatier och allvar­liga personlighets­störningar. Man har åtminstone inte beak­tat dessa lärdomar tillräckligt när man betraktat målen för psykoanalysen.

Såvitt jag kan förstå omfattar den "trifaktoriella psykoanaly­sen" såväl endast en del av personligheten som en del av vad som i realiteten sker eller utspelar sig under den psykoanaly­tiska behandling­ens gång. Detta inryms i vad jag benämner personlighetens neurotiska del (PNP=la Parte Neurótica de la Personalidad), som alltså huvudsakligen består av ovan­nämnda tre faktorer - trauman, drifterna och jaget. Förståelsen av vad som innefattas i PNP kan utvidgas genom att vi erinrar oss att det psykoanalytiska vetandets utveckling grundas på trauma, konflikt, gratifikation och frustration, bortträngning och pro­jektion, integrering samt jagfunktio­nerna och deras relationer till överjaget, driftimpulser och de inre objekten. Hela PNP kan också förstås som baserat på dy­namiken mellan den schizo-paranoida och den därefter föl­jande depressiva positio­nen. Med andra ord har PNP och den trifaktoriella psykoana­lysen med objektrelationer och inter­personella rela­tioner att göra. De grundläggande tekniska målen består i att utnyttja överföringen och att göra det omedvetna medvetet. Det may­eutiska målet kan kortfattat formuleras som uppnåendet av bättre eller ökad jagintegra­tion, vilken i sin tur innefattar mellanliggande mål som re­glering av relationerna till drifter, överjag och yttervärld.

Om vi beaktar vad som utifrån kliniska och tekniska erfa­ren­heter skrivits om patienter med andra karaktäristika i stil med psykopatiska personligheter, missbrukare, psykotiker, ka­raktäropatier, personlighetsstörningar ("as if", auktoritär per­sonlighet, tvetydig personlighet etc) måste vi förutom ovan­stående tre faktorer, som i sig utgör en personlighets- och analysnivå, lägga till ytterligare en nivå - den psykotiska delen av personligheten (PPP=la Parte Psicótica de la Personalidad). Vi har inte beaktat hur såväl vår allmänna psy­koanalytiska teori som den teori, vilken avser målen för psykoanaly­sen och boten, lider av eftersläpning i förhållande till den psykoanaly­tiska klinikens och teknikens nuvarande vidd och komplexi­tet.

I PPP inkluderas hela den personlighetsdel, som inte nått den schizo-paranoida positionens förmåga till särskiljande, utan fortfarande upprätthåller eller har återvänt till ett fu­sionerat tillstånd - en brist på förmåga till särskiljande - av mig be­nämnt synkretism (från grekiska synkretismos med ungefärlig betydelse "okritisk sammanslagning eller sammanblandning av synpunkter från olika oförenliga religioner eller filosofier så att motsägelsen döljs" /Filosofilexikonet sid. 535) . Delvis har denna PPP innefattats i undersökningar rörande massiv pro­jektiv och introjektiv identifikation. Jag tror emellertid också att en stor del av PPP beror inte endast eller helt på projektiv-introjektiv identifika­tion, utan också på vad som finns kvar av synkretism; den primitiva symbios, vars struktur också är synkretisk.

I viss utsträckning innebär detta en utvidgning eller modifie­ring av psykoanalysens trifaktoriella koncept, vilket grundar sig på en ontologisk uppfattning, som postulerar att bar­net är en individ som föds isolerad; som måste knyta an, rela­tera och finna tillfredsställelse och därvid ge­nomgår trauman och frustrationer. Detta äger sin riktighet, men gäl­ler för endast en del av personligheten - PNP. Vad gäller PNP utgör målen för psykoanalysen breddning och integrering av jaget - något som vilar på ett annorlunda och bättre förhåll­ningssätt visavi trauman, konflikter, impulser, objekt och överjaget.

Beträffande PPP leder teori och klinik till konstateran­det att samtidigt med ett gradvis strukturerande av objekt­relationer och interpersonella relationer existerar också re­dan från fos­terstadiet ett fusionerat tillstånd i avsaknad av särskiljande mellan subjekt och objekt, jag och icke-jag, jag och överjag etc. Detta primitiva or­ganiserandestadium har jag gett nam­net syntetiell (sammansatt) struktur (estructura sincicial). Ovannämnda synkretiska struktur utgör en variant därav. Fragment från den syntetiella strukturen - vilka ut­vecklats från icke-differentiering till särskiljande i en­lighet med den schizo-paranoida positionen - klungar sig samman. En stor del av den syntetiella strukturen bibehålls dock som sådan. Dess stabilisering är ett grundläggande villkor för att utveckla för­mågan till särskiljande och därmed också förmågan till PNP. Stabiliseringen uppnås genom att skapa en "fasthet" el­ler sä­kerhet vad beträffar omgivningsmiljö och känslomässigt sig­nifikativa personer (vilka för oss är yttre, men som för in­divi­den ifråga är varken yttre eller inre). Om detta mål inte nås ställs vi inför ett kapitel inom psykoanalysen - rörande utveck­ling och patologi - som inte längre fokuserar på kon­flik­ter, trauman och frustrationer, utan på deprivation. Härvid har det hittills lagts för liten uppmärkamhet vid bidra­gen från exempelvis Spitz, Bowlby, Searles och undertecknad. Såvitt jag kan förstå utgörs i dessa det grundläggande anta­gandet av att barnet inte föds som en isolerad varelse eller individ, utan snarare som en odifferentierad struktur - vilken aldrig helt försvinner och som tjänar som utgångspunkt för etablerandet av objektrelationer och individens strukture­rande.

Endast om den primitiva syntetiella strukturen organiserar sig som ett symbiotiskt beroende med en eller flera förvarare kan PPP (den psykotiska delen av personligheten) hejdas, pa­ralyseras och deponeras i tillräcklig omfattning för att möjlig­göra utveckling och konsolidering av PNP (den neurotiska de­len av personligheten). Deprivation hänger samman med brist på eller störning av denna symbiotiska förbindelse.

PNP:s konsolidering kulminerar i och med att latensperioden etableras. Det är då PPP hålls paralyserad, depone­rad och stabiliserad. Härigenom uppnås en utveckling av PNP.

Dessa framsteg (som hör till latensperioden) beror emellertid också på vad som hänt tidigare under barnneurosen; alltså på de försvar jaget förmått utveckla och som i sin tur är knutna till närvaro, frånvaro eller störning av det infantila symbio­tiska beroendet. Under latensperioden sker även en tydlig se­paration - av mig benämnd klyv­ning - mellan PNP och PPP. I pubertetskrisen går emellertid den klyvningen sönder - eller blir mer permeabel - på grund av PPP:s utbrott, som på så sätt framkallar PNP:s desorganisering. Pubertetskrisen har just den innebörden. I varierande omfattning bibehålls denna ge­nomsläpplighet senare i vuxenli­vet. Därvid har en patologi dels att göra med sönderfall av, brist eller ofullstän­dighet i klyvningen - eller på att klyvningen eller se­parationen är allt­för omfattande. Men en fråga man kan ställa sig är också hu­ruvida det rör sig om en normal symbiotisk relation/ett nor­malt symbiotiskt beroende eller omvänt om symbiotisk de­pri­vation eller i vissa fall till och med om en störd eller patolo­gisk sym­bios (Bleger 1966 och 1967).

Psykoanalysens mål och kriterier för bot har då att göra med inte endast det skeende som kan knytas till PNP - vars karak­täristika Freud sammanfattade i de tre faktorer som nämnts tidigare - utan också med PPPs och klyvningens öde och rikt­ning.

Jag har pekat på att psykoanalysens "trifaktoriella karaktär" - sammansatt av samspelet mellan trauman (däri inkluderat konflikter och frustationer), drifter och jaget (innefattande överjaget) - endast har att göra med PNP. PPP däremot karak­täriseras av en synkretisk struktur (brist på särskiljande), problem som härrör från symbiotisk deprivation eller problem i samband med en patologi i symbiosen; omständigheter vilka kretsar kring huruvida en klyvning etablerats eller ej, hur den i så fall ser ut, hur PNP utvecklats samt PPPs riktning och "öde". Ibland består patologin just i ri­giditet, orörlighet eller brist på genomsläpplighet vad klyv­ningen beträffar - såsom sker när jaget ålägger sig kraftiga re­striktioner, när det hand­lar om karaktäropatier etc. Precis som PNP etablerar överfö­ringsrelationer, så är PPP ansvarigt för deponeringar och/eller psykotisk eller narcissistisk överfö­ring (vars grundläggande karaktär består just i att vara odiffe­rentierad).

Sålunda bör en dynamisk förståelse av psykoanalysens may­eutiska mål även inkludera PPP och klyvningen satt i relation till PNP. Det rör sig alltså inte endast om det trifaktoriella be­stående av trauman, drifterna och jaget, utan också om ett tvådimensio­nellt synsätt, vilket inbegriper två olika strukturer eller orga­niseringar: PNP och PPP med klyvningen dem emel­lan. Betraktat på detta sätt och beroende på vilket fall det rör sig om kan den psykoanalytiska behandlingens mayeutiska mål in­nefatta:

- att till den terapeutiska relationen lägga den symbios som patienten saknat i sin utveckling (psykopatisk personlighet);

- modifiera en patologisk symbios (homosexualitet, drogmiss­bruk);

- etablera en klyvning (borderline);

- göra en klyvning genomsläpplig (karaktäropatier);

- förstärka PNP och i motsvarande grad förminska PPP (förtydligande av jaget).

De aspekter jag exemplifierat härovan - utan att därför syfta till en uttömmande beskrivning - leder till mayeutiska mål: att personligheten berikas vare sig detta överensstämmer med vad vi kallar bot eller ej. Den trifaktoriella psyko­analysen ut­görs av analys av PNP. Detta är möjligt med alla patienter i vilka PPP ej är synligt i och med att klyvningen är stabil och deponeringen sker på ett tyst och obemärkt sätt. Mot den "bakgrunden" avtecknar sig överföringen som "figur" i en Gestalt.

……………………………………………………………………………………………….

Om vi så återgår till det här behandlade problemet i sin hel­het, så kan bot (i sin medicinska betydelse) alltid sägas vara psykologiskt länkad till exorcism; att ta bort eller avlägsna sjukdom. Psykoanalysen ställer återigen frågan om bot på dagordningen, men på ett sådant sätt att det är rimligt att fråga sig om man ska fortsätta använda termen. Studiet av symtomneuroserna ledde fram till förståelsen att det är möj­ligt att bota endast genom att hela personligheten inbegrips och att man därigenom återvinner det som skilts av som sym­tom. Återvinnandet (och inte extraherandet) består - i första hand - av det beri­kande av personligheten, vilket jag specifikt beskrev som psykoanalysens mayeutiska mål. Psykodynamiskt innefattas däri bland annat jagsyntes, bättre realitets­förankring, upp­lösning av konflikter, att omedvetet blir med­vetet, större eller bättre reparation eller sublimering, uppnå­ende av insight och den depressiva positionen etc. Allt detta omfattas av det jag kallar psykoanalysens trifaktoriella upp­fattning.

När psykoanalysen ställs inför studiet av psykoser och "karak­tärsneuroser" eller karaktäropatier uppnås inte det mayeu­tiska målet genom ett inkorporerande av det som skilts av (som ju var fallet när det rör sig om symtomneuroser). Annorlunda ut­tryckt uppnås ett berikande av personligheten inte längre uti­från vad patienten hade, men ej kunde an­vända. Istället upp­nås detta berikande genom förändringar, vilka är nya och an­norlunda i förhålllande till vad patienten hade innan.

Vad olika typer av personligheter beträffar passeras en tredje milstolpe inom psykoanalysen när det handlar om problema­tik i stil med psykopatiska personligheter, tvetydiga personlig­he­ter ("as if", auktoritära, konstlade etc), drogmissbrukare etc. Här beror berikandet uppenbarligen inte på en lösning eller ett återvinnande, som i fallet med symtomneuroser, utan på en sannskyldig förändring åstadkommen genom särskil­jande och samtidigt förvärvande av möjligheter, förmågor och känslor, som al­drig tidigare funnits hos patienten. Det hand­lar inte om att göra omedvetet medvetet, utan om att förvärva något som ti­digare inte ens existerade som omedvetet.

Detta betyder inte att det finns olika varandra uteslutande former av psykoanalys. Tvärtom - det kommer ögonblick i analysen av symtomneuroser där man bör eller kan övergå till analys av PPP och omvänt. Det finns också situationer där båda tillsammans kräver vår uppmärksamhet.

Problemet med det mayeutiska målet eller personlighetens be­rikande som en - åtminstone - tvådimensionell process har i och med ovanstående framställning tagit sin början. En mer detaljerad presen­tation skulle innebära att kliniska, teore­tiska och tekniska aspekter av psykoanalysen infogades - nå­got som det dock inte är möjligt att ytterligare gå in på här.

Litteratur:

Alvarez de Toledo, L., Grindberg, L., Langer, M.: "Terminación de análisis". Revista de Psicoanálisis. 1967, 24, 2.

Balint, M.: "The final Goal of Psychoanalytic Treatment" (1935). Från Primary Love and Psychoanalytic Technique. New York. Liveright Pub. Corp. 1965.

Balint, M.: "Changing Therapeutical Aims and Techniques of Psychoanalysis". Int. J. Psychoanal. 1950.

Bleger, J.: Psicoanálisis y dialéctica materialista. Buenos Aires, Paidos, 1958.

Bleger, J.: "Alienación, psicología y psicopatología". Seminario 1965.

Bleger, J.: "Simbiosis, psicopatía y manía". Från Rascovsky, A. & Liberman, D.: Psicoanálisis de la manía y la psicopatía. Buenos Aires. Paidos, 1966.

Bleger, J.: Simbiosis y Ambigüedad. Buenos Aires. Paidos, 1967.

Bleger, J.: "Ensayo de categorización de entrevista". Från Temas de Psicología. Buenos Aires. Ed. Nueva Visión, 1971.

Deutsch, H.: "Psychoanalytic Therapy in the Light of Follow-up". J. Am. Psychoanal. Assn. 1959, 7.3.

Eysenck, H.J.: The Effects of Psychotherapy. New York. International Science Press. 1965.

Fairbairn, W.R.D.: "On the Nature and Aims of Psychoanalytic Treatment". Int. J. Psychoanal. 1953. 39.5.

Fenichel, O.: Teoría psicoanalítica de las neurosis (The Psychoanalytic Theory of Neuroses). Buenos Aires, Ed. Nova, 1957.

Freud, S.: "Consejos al médico en el tratamiento psicoanalítico" (Råd till läkaren i den psykoanalytiska behandlingen) (1912). Obras Completas. Band 14. Buenos Aires, Ed. Americana, 1943.

Freud, S.: "On the history of the Psychoanalytic Movement" (1914) St. Ed. XIV.

Freud, S.: "Introductory Lectures on Psychoanalysis" (1916-1917). St. Ed. XV och SVI.

Freud, S.: "The Ego and the Id". (1923) St. Ed. XIX.

Freud, S.: "New Introductory Lectures on Psychoanalysis" (1932). St. Ed. XXII.

Freud, S.: "Análisis terminable e interminable" (Den ändliga och oändliga analysen) (1937). Revista de Psicoanálisis. 1946. 4.2.

Gitelson, M.: "The Analysis of the 'Normal Candidate' ". Int. J. Psycho-Analysis. 1954. 35.2.

Glover, E.: "Therapeutic Criteria of Psycho Analysis". Int. J. Psychoanal. 1954. 35.2.

Glover, E.: Technique de la Psychoanalyse. Paris. P.U.F. 1958.

Hoffer, W.: "Three Psychological Criteria for the Termination of Treatment". Int. J. Psycho Anal. 1950. 31.

Klein, M.: "Sobre los criterios para la terminación de un análisis". Rev. Urug. Psicoanal. 1961-62. 4.2.

Knight, R.P.: "An Evaluation of Psychoterapeutic Techniques". Bull. Menninger Clinic. 1952. 16.4.

Kubie, L.S.: "Discussions". Från Eysenck, H.J.: The Effects of Psychotherapy. New York. International Science Press. 1965.

Menninger Foundation: "The Psychotherapy Research Proyect of the Menninger Foundation". Bull of the Menninger Clinic. 1956. 20.5 & 1958. 22.4.

Miles, H.H.W.; Barrabee, E.L.; Finesinger, J.E.: "Evaluation of Psychotherapy". Psychosomatic Medicine 1951. 13.2.

Nunberg, H.: Teoría General de las Neurosis basada en el Psicoanálisis. (1931). Barcelona. Ed. Pubul. 1950.

Oberndorf, C.P.: "Results of Psychoanalytic Therapy". Internat. J. Psychoanal. 1943. 24. 3-4.

Oberndorf, C.P.; Greenacre, P. & Kubie, L.: "Symposium on the Evaluation of Therapeutic Results". Internat. J. Psychoanalysis. 1948. 29.1.

Rickman, J.: "On the Criteria for the Termination of an Analysis". Int. J. Psychoanal. 1950. 31.

Schmideberg, M.: "After the Analysis". Psychoanal. Quart. 1938. 7.

Segal, H.: "Factores curativos en psicoanálisis". Rev. Uruguaya Psicoanál. 1965. 7. 2-3.

Strachey, J.: "Naturaleza de la acción terapéutica del psicoanálisis". Rev. Psicoanal. 1948. 5.4.

Symposium on the Theory of the Therapeutic Results of Psychoanalyis. Int. J. Psychoan. 1937. 18. 2-3.

Szasz, T.S.: "On the Theory of Psychoanalytic Treatment". Int. J. Psychoanal. 1957. 38. 3-4.

Waelder, R.: "The Problem of Freedom in Psycho Analysis and the Problem of Reality Testning". Int. J. Psychoanal. 1936. 17.

Wallerstein, R.S.: "The Goals of Psychoanalysis". Journ. Am. Psychoanal. Assn. 1965. 13.4.

Zetzel, E.R.: "Discussions". Från Eysenck, H.J.: The Effects of Psychotherapy. New York. International. Science Press. 1965.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 070104

Fernando Taragano: Introduktion till "Förbindelseteorin" av Enrique Pichon-Rivière.

Av Fernando Taragano (1979)

Det vetenskapliga material, som utgör den här bokens inne­håll, härrör från en kurs som Enrique Pichon-Rivière gav rö­rande "Intervjuns metodologi". Kursen hölls inom det argen­tinska psyko­analytiska sällskapet (APA) med start i oktober 1956 och avslut­ning i januari 1957.

Från varje inspelad föreläsning gjordes avskrifter i två exem­plar. Det ena överlämnade jag till Pichon-Rivière. Det andra behöll jag själv. Jag hyste förhoppningar om att en dag kunna publicera Pichon-Rivières grundläggande verk - något som jag flera gånger lovat honom. Den bakomliggande tanken härvid var att kunna lära ut hans tänkande och teorier. För att kunna göra något så­dant var det emellertid absolut ound­gängligt för mig att även få den andra kursen inspelad. Pichon-Rivière höll den kursens föreläs­ningar under tiden april till december 1957. Ämnet var "Psykopatologi och dyna­misk psykiatri" och dessa föreläsningar - som likaledes gavs inom APA - kommer att bli ämne för en kommande pu­blice­ring.

På liknande sätt har jag kvar inspelningar från Pichon-Ri­vières fö­reläsningar under åren 1960 till 1963. Dessa hölls på "Primera Escuela Privada de Psiquiatría Dinámica". Jag med­arbetade där tillsammans med andra av hans disciplar - José Bleger, David Liberman och Edgardo Rolla. Beroende på att Bleger, Liberman och Rolla hade lämnat skolan 1961 kom vi två att ansvara för ut­formningen av de föreläsningar som gavs till första, andra och tre­dje årskurserna. Detta varade fram till 1964 när jag lämnade Pichon-Rivière för att grunda den skola i gestaltisk psykoanalytisk psykiatri - "Escuela de Psi­quiatría Psicoanalítica Guestáltica" - som jag fortfarande fö­restår.

Idag drygt ett år efter hans frånfälle och mer än tjugo år efter de föreläsningar, vilka utgör innehåll i föreliggande bok, upp­fattar jag detta som helt och hållet giltigt inom dagens veten­skapliga tän­kande. Det beror på såväl den kunskap föreläs­ningarna förmedlar som på det kvalitativa dialektiska tän­kande, vilket röjer en origi­nell forskare.

Pichon-Rivière valde medvetet att ägna sitt liv åt humanistisk forskning; att lära ut psykoanalys och skola de unga utövarna av yrket. Men det handlade i grunden också om att permanent skydda och utveckla sitt dialektiska tänkande - som en sig ständigt öpp­nande och slutande process - genom att inkorpo­rera nya kun­skapsbidrag från de människorelaterade veten­skaperna. Han inne­fattar dessa nya kunskaper i sitt veten­skapliga tänkande, vilket succesivt byggs upp i form av alltmer komplexa och harmoniska gestaltiska strukturer.

Jag kan försäkra att Enrique Pichon-Rivière varit och är en sann­skyldig Maestro för oss alla som varit hans lärjungar. Han uppfyl­ler vad man kan kräva av en Maestro - en ständigt demonstrerad generositet i sin strävan att undervisa sina ele­ver i den svåra kon­sten att lära sig tänka själv och i att bli kapabel att återupptäcka den i universum inneboende ord­ningen och harmonin.

Den som inte haft förmånen att personligen bli undervisad av Pichon-Rivière kommer vid läsningen av denna bok att finna inte bara sådana kunskaper som han brukade använda sig av för att gestalta sitt tänkande. Man kommer också att i grun­den upptäcka såväl detta tänkandes dialektiska kvalitet som dess vetenskapliga värde och förmåga till risktagande. Sist­nämnda manifesteras ge­nom ett ständigt reviderande, modifi­erande och/eller korrigerande av tänkandet. Man kommer också att upptäcka det forskarmod han visade när han utan fruktan konfronterade de - såväl psykia­triska som psykoana­lytiska - rigida referentiella scheman, vilka användes på ett dogmatiskt sätt av flertalet av de forskare och professionella som omgav honom. Hans vetenskapliga ärlighet och mod som forskare tillät honom att uthärda de långa perioder av isole­ring som krävdes för en utveckling av tänkandet.

De mål Pichon-Rivière ständigt hade för ögonen var ett beri­kande av sig själv som människa, självkritik vad den egna ideologin be­träffar samt rektifiering och utveckling av sitt tänkande. Som hans lärjungar blev vi ofta överraskade av hans klara intelligens, men samtidigt också desorienterade av nya tillskott till hans tän­kande. Ibland var vi överens med honom när det han lärde ut över­ensstämde med våra för­väntningar. Men vid andra tillfällen blev vi störda på grund av att han inkluderade för oss helt nya referenti­ella scheman - scheman som vi ännu inte kunde hantera och vilka därige­nom ställde oss inför såväl den ångestfyllda upplevelsen av att vara avväpnade i ideologiskt hänseende som att samtidigt känna oss begränsade i vår vetenskapliga skolning.

Hans tänkande var alltid mångfaldigt och gränsöverskridande. Därmed ställdes vi ständigt inför den krävande uppgiften att följa honom i hans permanenta utvecklingsprocess. Att be­finna sig vid Pichon-Rivières sida innebar att läroprocessen aldrig stannade upp. Det innebar också att befinna sig i ett konstant tillstånd av beredskap för att inte falla för den be­drägliga illusionen att redan besitta den vetenskapliga san­ningen.

Att säga att Pichon-Rivière har varit och fortfar att vara den ar­gentinska psykoanalysens främste Maestro är enligt min åsikt ingen överdrift. Det räcker med att konstatera vilka som idag är de främsta vetenskapliga utövarna inom psykiatrins område i hela Argentina - vad gäller psykoanalysens teoretiker och den psyko­analytiska psykiatrins kliniker; användningen av partekniker, familjetekniker, grupptekniker, samhällstekni­ker etc; institutionell och social forskning etc. Hos nästan samtliga dessa kan man känna av inflytandet från Enrique Pichon-Rivières tänkande. Det har dessutom via hans många disciplar spritt sig i såväl direkt som indirekt form till nästan samtliga spansk- och portugisiskspråkiga länder i Latiname­rika.

De tolv kapitlen i denna bok överensstämmer med kursens tolv fö­reläsningar och har bibehållits i den ursprungliga ord­ningsföljden. Min uppgift har bestått i att selektera den in­formation som Pichon-Rivières föreläsningar innehåll. Därvid har mitt rättesnöre varit sådant som har att göra med förbin­delseteorin. För att kunna bevara hans stil och tänkandes dialektiska kvalitet i en mot origi­nalet trogen form transkribe­rar jag stora delar av hans utlägg­ningar som de återges på in­spelningarna.

Min övertygelse är att om Pichon-Rivière idag kunde läsa denna bok skulle han bli behagligt överraskad över att åter­finna sitt ve­tenskapliga tänkande och återupptäcka dess gil­tighet idag. Han skulle omedelbart känna igen sin egen stil. Kanske skulle han stö­ras av den enkla och mer direkta form jag givit åt hans tankeflöde. Han föredrog ju att låta tankarna vandra fritt - dock utan att nå­gonsin förlora ur sikte den röda tråden i sitt tänkande.

Inledningsvis pekar Pichon-Rivière på behovet av att komplet­tera den psykoanalytiska undersökningen med en social, vil­ken är tre­faldig i sin inriktning. Man närmar sig människan betraktande henne utifrån endast den mänskliga dimensio­nen. Samtidigt ses hon som en av tre dimensioner integre­rad totalitet - psyke, kropp och omgivning (områden 1-2-3), vilka integreras dialektiskt.

Med förbindelseteorin lyckas han ta det kvalitativa språnget från en företrädesvis intrapsykisk psykoanalytisk teori till en social­psykiatri, vilken betraktar individen som dynamiskt-me­kanistiskt resultat (inte av skeenden knutna till drifter och internaliserade objekt, utan) av det samspel som etablerats mellan individ/subjekt och inre och yttre objekt i en relation som huvudsakligen karaktä­riseras av en dialektisk interak­tion, vilken uttrycks i ett visst be­teende. Härmed blir det möj­ligt för honom att utveckla en psykiatri vars fokus ligger i studiet av de interpersonella relationerna. Han benämner den Förbindelsens psykiatri - en dynamisk psykiatri som byggs uti­från psykoanalytiska postulat.

Han ser förbindelsen som en dynamisk struktur stadd i kon­tinuer­lig rörelse och därvid innefattande såväl subjekt som objekt. Strukturen kännetecknas av drag, vilka betraktas som normala, och förändringar, vilka tolkas som patologiska. Förbindelsen eta­bleras i varje ögonblick av personen betraktad som en helhet. Pichon-Rivière tolkar denna totalitet som en Gestalt stadd i en konstant utvecklingsprocess.

Analys av den patologiska förbindelse individen upprättar till nå­gon annan (eller något annat) gör det möjligt att förstå hur det normala strukturerandet av personligheten störs och hur man bör agera gentemot patienten för att därigenom kunna korrigera den­nes patologiska förbindelser, samt hur man tera­peutiskt och pro­fylaktiskt kan bidra till att skydda en sund personlighetsutveck­ling.

Den psykoanalytiska undersökningen förs närmare den expe­ri­mentella vad gäller såväl patient som terapeut. Därför be­traktar Pichon-Rivière psykoanalytikern som medagerande ob­servatör i den psykoterapeutiska handling, vilken på det tera­peutiska områ­det innefattar konstanta variabler som på ett eller annat sätt in­verkar på patienten. Patient och terapeut betraktas såsom for­mande en dialektisk enhet i vilken de utö­var påverkan på varan­dra. Detta slags dialektiska tänkande (vilket hela tiden styr Pichon-Rivières tänkande) gör det möj­ligt att eliminera en mängd antinomiska par: omedvetet-med­vetet, irrationellt-rationellt, pati­ent-terapeut, normalt-pato­logiskt, konstitutionellt-förvärvat etc.

……………………………………………..

I bokens första kapitel utvecklas några allmänna betraktelser rö­rande patologiska förbindelser. Han betonar därvid de olika syften som subjektets beteende gentemot objektet kan ha. Dessa syften kommer att prägla förbindelsernas utseende. En förbindelse kan således vara av paranoisk, hypokondrisk, me­lankolisk, hysterisk, manisk, autistisk, obsessiv, pervers etc karaktär. Pichon-Rivière betonar att man aldrig har att göra med endast ett slags förbin­delse i och med att de relationer subjektet upprättar till världen alltid är blandade. Detta hänger samman med i vilken utsträckning indivi­den samtidigt använder sig av olika förbindelsestrukturer.

Närmandet till socialpsykiatrin gör att han studerar individen inte som en isolerad varelse, utan som medlem av en grupp och i första hand då familjen. På så sätt genomför han en psykosocial och so­ciodynamisk undersökning. Samtidigt un­dersöker han denna grupps inlemmande i och betydelse inom det samhälle den är del av. Detta benämns "institutionell un­dersökning".

Med hjälp av dessa tre typer av undersökning - psykosocial, socio­dynamisk och institutionell - inhämtar han information om vad som sker i patientens inre. Samtidigt ges tillfälle att avtäcka och/eller upptäcka de orsaker vilka - uttryckt i mer generella ter­mer - har pressat patienten så pass mycket att dennes psy­kiska jämvikt, vilken dittills bevarats mer eller mindre stabil, bru­tit samman. När på grund av en bestämd faktor gruppen förlorar sin stabilitet - vanligtvis på grund av att familjens ledare genomgår en prestigeförlust och i sin tur relaterat till hela skeendet inom gruppen - kommer detta att betinga framväxten av psykos hos en av gruppens medlemmar. Att en av gruppmedlemmarna blivit psykotisk framstår då som att något nytt och originellt brutit fram (en ny och originell emergent). Följden blir att sagde psykotiker undan för undan omvandlas till gruppens ledare.

Denna hypotes leder Pichon-Rivière till att peka på vad som får den psykotiske familjemedlemmen att ta på sig ansvaret för hela familjegruppens psykiska sjukdom. Det förvirringstill­stånd en pa­tient uppvisar bör förstås som försök till lösning av en speciell konflikt. Men det bör samtidigt ses som ett för­sök till rekonstruktion av inte bara den egna världen utan även av i första hand familjegruppens och i andra hand sam­hällsgruppens värld. Detta gör det till något grundläg­gande - vad förståelsen av ett förvirringstillstånd beträffar - att under­söka alla inverkande krafter i den familjemiljö där psykisk sjukdom växer fram. På så sätt utvecklar Pichon-Rivière en ope­rationell psykiatri i sådan mening att neuros eller psykos förknip­pas med den struktur ur vilken den växer fram.

Vad beträffar karaktärsstörningarna betonar han att det inte är omdömet som är stört - vilket inträffar vid förvirringstill­stånden - utan beteendet. I konsekvens med sin förbindelsete­ori tolkar han depersonalisering som ett förnekande av för­bindelsen. Den utgör ett försök att undslippa varat, att ej be­höva identifieras med sig själv och att slippa vara någon för att ej behöva stå för en förbin­delse till någon annan. En för­bindelse mellan subjekt och objekt be­traktas som normal när båda parter - som konsekvens av bådas tillräckliga differenti­ering - har möjlighet att göra ett fritt objektval.

I bokens andra kapitel betonar Pichon-Rivière att använd­ningen av begreppet "förbindelse" är mer konkret än använd­ningen av be­greppet "objektrelation". Sistnämnda utgör för­bindelsens inre struktur. Förbindelsen bildar en av psykolo­giska motiv driven dy­namisk struktur i ständig rörelse, vilket resulterar i ett visst upp­trädande i såväl den inre som den yttre objektrelationen. Förbindelsen uttrycks på två psykolo­giska områden - det inre och det yttre. Psykoanalysen inriktar sig framförallt på den inre förbindelsen, medan socialpsyko­login mer fokuserar på den yttre. Det är av vikt att notera att den inre förbindelsen betingar många av beteendets yttre och synliga aspekter. En individs/subjekts karaktär är för­ståelig satt i relation till i vilken utsträckning de inre förbindelserna blottläggs.

Pichon-Rivière återger introspektionen en plats genom att om­tolka den till att vara jämförbar med självanalys, samtidigt som han ser två-analys som analys av relationen till ett yttre objekt. Självanalys är endast möjlig efter genomgången två-analys i och med att självanalysen utgörs av relationen mel­lan två inre perso­ner - inte av en persons relation. Pichon-Rivière uppfattar att den överföringsrelation patienten upprät­tar till psykoterapeuten kommer att variera alltefter hur de inre relationerna till de inre objekten varierar. En psykospsy­koterapis öde kan relateras till graden av exakt och systema­tisk förståelse av överföringspsyko­sen. Hur den kommer att te sig har att göra med analytikerns upp­trädande gentemot pati­enten. Analytikern är ju aldrig en opartisk observatör eller stående utanför situationen. Tvärtom är han som observatör djupt inbegripen i patientens situation. Härvid betonas också att en tolknings effekt och verkningsgrad har att göra med hur pass mycket den syftar till att återförena den goda och onda förbindelsen. Denna hypotes gör att Pichon-Rivière istället för ambivalens talar om bivalens och detta på grund av att de två förbindelserna - den som etablerats till ett gott och den som etablerats till ett ont objekt - hela tiden samexisterar. Av den anledningen lägger Pichon-Rivière enfas vid att det är nöd­vändigt att uppmärksamma det goda objektets patologi - som motvikt till den överdrivna betydelse som alltid lagts vid det onda objektets patologi. Studiet av förbin­delsen innefattas här i den triangulära situation, vilken Pichon-Rivière uppfat­tar som universell grundläggande relation.

Han betonar i det tredje kapitlet att förbindelsen etableras av per­sonen som helhet och inte bara av en del av denne. Därför kan man inte säga att förbindelsen upprättas av Överjaget, Jaget eller Detet. Den psykiska apparaten ses som en helhet. Galenskap tol­kas som resultat av att en inre förbindelse lagts ovanpå en annan yttre och att den inre därvid dominerar. Processen att lära av den yttre verkligheten betingas av karak­täristika, vilka uppstått till följd av hur man tidigare lärt av den inre verkligheten - en läropro­cess som etablerats mellan subjektet och dess inre objekt. Inre och yttre förbindelser in­tegreras i en process som bildar en permanent dialektisk spi­ral. Härigenom uppstår en passage i vilken det inre hela tiden rör sig utåt och det yttre likaledes rör sig konstant inåt.

I det fjärde kapitlet formulerar han skillnaden mellan begrep­pen "irrationellt" och "rationellt" som en gradskillnad. Det ir­rationella i ett beteende beror på graden av omedvetenhet om den inre förbin­delse som i ett givet ögonblick utövar sin inver­kan på en individ. En rationell förbindelse inkluderar alltid en irrationell sådan. Det är denna sistnämnda man strävar att göra rationell under den analy­tiska processen. Omvandlandet av irrationellt till rationellt sker i termer av en spiral - som dialektisk omvandling.

På samma sätt visar Pichon-Rivière på att man inte kan upp­rätta en formell åtskillnad mellan medvetet och omedvetet i och med att dessa två begrepp - som kvaliteter av det psykiska - endast ut­trycker gradskillnader. Överföringsregressionen ut­gör det som tillå­ter en patient att revidera sitt förflutna. Detta sker när patienten i överföringen upprepar ett tidigare beteendemönster och därmed återupplever en historisk situa­tion, vilken - genom att patienten lär på nytt av verkligheten - korrigeras i den aktuella psykoanaly­tiska situationen.

I det femte kapitlet betonar Pichon-Rivière vikten av att stu­dera situationskonceptet eftersom detta pekar på de förän­dringar i vilka miljön inverkar som en faktor. Beteendekon­ceptet inkluderar personligheten som modifierande kraft. Konceptet "psykologiskt område" innefattar interaktionen mellan individ och miljö.

Beteendeaspekten integreras med den existentiella fenomeno­login genom att Pichon-Rivière påtalar det omöjliga i att skilja beteen­dets yttre aspekt från upplevelsens inre aspekt. De båda aspek­terna bildar en momentan situationsbetingad helhet i vilken som helst här-och-nu situation. Han utvecklar här sin teori om de tre områdena - område 1 eller psyket, om­råde 2 eller kroppen och om­råde 3 eller den yttre världen. Denna teori används för att på ett systematiskt sätt iaktta, känna och förklara.

Pichon-Rivière betraktar tolkningen som ett på patienten in­ver­kande faktum, vilket på ett förmedlande sätt åstadkommer synte­sen mellan teori och praktik. Genom att uppfånga indi­cier och ge­nom att använda sig av ett konceptuellt, referen­tiellt och operativt schema (ECRO) kommer man fram till tolkningen. Antinomin mellan teori och praktik upplöses härigenom. Detta sker likaså med antinomin mellan normalt och patologiskt i den meningen att Pichon-Rivière betraktar skillnaderna däremellan som väsentligen kvantitativa och en­dast i vissa moment omvandlande sig till kvali­tativa. Han tar även itu med antinomin mellan beteende och med­vetande och använder sig därvid av Gestaltpsykologin - i synnerhet Kurt Lewins bidrag. Även dikotomin mellan psyke och soma, omed­vetet och medvetet, individ och samhälle, konstitutionellt och förvärvat, endogent och exogent etc tas upp. Vikten av att gå mer på djupet vad gäller utarbetandet av en teori om beteen­det beto­nas. Beteendet utgör konsekvens av interaktionen och är förståe­ligt i den mån den inre världen och förbindelserna till de inre objek­ten inkluderas.

I det sjätte kapitlet analyserar Pichon-Rivière identifikations­pro­cessen. Det gäller dels den introjektiva identifikationen, vilken är resultatet av att en bestämd person internaliserats i form av en roll; dels den projektiva identifikationen, vilken är resultatet av en projektion som lagts över en yttre person. Identifikationsmekanismen sätts i samband med rollteorin. Under den psykoanalytiska sessionen bör terapeuten ständigt vara i stånd att uppta den roll patienten tilldelar honom i och med att den vetenskapliga kunskapen om förbindelsesituatio­nen gör det möjligt för analytikern att förutsäga skeendet un­der sessionen.

I det sjunde kapitlet understryker Pichon-Rivière att analy­sens operationella område bör behandlas som ett den experi­mentella psykologins operationella område. Varje observatör är alltid delta­gare inom och modifierare av observationsområ­det. Mellan obser­vatör och observerad skapas en interak­tionssituation; en rela­tionsenhet eller dialektisk enhet i vil­ken terapeut och patient in­verkar på varandra.

Ytterligare en viktig uppfattning är att själva tolkningen har olika innebörd för varje analytiker. Därför bör alla terapeuter vara med­vetna om sina egna fantasier om tolkningsakten för att inte bli av­trubbade eller störda i sin speciella uppgift gent­emot patienten.

Vid undersökning av de olika roller en person samtidigt och succe­sivt intar under sitt liv är det av grundläggande vikt att analysera såväl graden av överensstämmelse rollerna emellan som den ord­ningsföljd i vilken de intas. Syftet med detta är att bestämma mognadsgraden hos personen ifråga.

I det åttonde kapitlet relaterar Pichon-Rivière sjukdom till stör­ningar i förmågan att dra lärdomar av verkligheten och att därvid den normala dialektiska läroprocessen - sedd som en operativ se­kvens av öppnande och tillslutande vad gäller att inkorporera och assimilera information mottagen från den yttre världen - förän­dras. Han beskriver de två grundläggande ångestformerna - den klaustrofobiska med rädsla för att bli instängd, och den agorafo­biska med rädsla för att alltför länge exponeras gentemot ytter­världen.

Pichon-Rivière menar att till det mest primitiva och ound­gängliga hos människan hör behovet av kommunikation. I fördjupad mening innebär kommunikation allt det en individ gör - i kommunikativ mening kan detta uttryckas såväl i form av en dröm som i svårigheten att uppnå kommunikation, vil­ket sker i autismen. Förbindelsen med den an­dre är kommu­nikationens centrala syfte vare sig det gäller att närma sig el­ler att isolera sig. Vad beträffar de strukturer som skapats mellan subjektet och den andre utgör analys av inre och yttre förbindelser det centrala målet för den analytiska psykote­ra­pin. Syftet härvid är att återskapa den dialektiska kvalitet vil­ken möjliggör en normal personlighetsutveckling.

I det nionde kapitlet pekar Pichon-Rivière på att undersök­ningen av den inre förbindelsen står i förgrunden när det handlar om den introspektiva psykologin. I den psykologi som inriktar sig på bete­endet fokuseras intresset främst på den yttre förbindelsen. Psykoanalysen är den enda teori som beak­tar bägge förbindelsety­perna (inre och yttre). Samtidigt utgör den också den enda opera­tionella teori som i form av en tolkning återlämnar vad som obser­verats till patienten. Där­vid skapas en dialektisk spiralsituation mellan terapeut och patient. Förenade bildar de två en Gestalt och såväl det exis­terande som det framväxande (emergerande) bör uppfattas som figurer, vilka träder fram mot den bakgrund som utgörs av varje här-och-nu.

Förbindelseteorin används för att förstå psykotiskt beteende som konsekvens av ett konstant samspel mellan projektions- och intro­jektionsprocesser, vilka innefattar inre externalise­rade och reintro­jicerade förbindelser. Teorin möjliggör ökad förståelse av det feno­meniska och fenomenologiska i männis­kans beteende.

Pichon-Rivière kritiserar den freudianska och kleinianska psyko­analysen därför att dessa genom att stänga in sig i en ond cirkel utan öppningar för nya kunskaper också kväver det kreativa tän­kandet. Han kan inte heller acceptera nutidens filosofiska system vilka undviker att undersöka människans omedvetna dimension.

I det tionde kapitlet analyseras det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO). Antinomin mellan det som är a priori och a posteriori löses upp. Båda dessa aspekter upp­fattas som formande en struktur i kontinuerlig rörelse - en Gestalt i utveck­ling. ECRO bör vara ständigt öppet gentemot nya och successiva rektifieringsprocesser. En sådan inställ­ning hos terapeuten utma­nar dennes ärlighet och vetenskap­liga mod. Människan uppfattas i en dimension - den mänsk­liga. Som person betraktas hon dock som en av tre dimensio­ner integrerad meningsbärande helhet - psyke, kropp och yttre värld; dock utan formella åtskillnader där­emellan, men däre­mot sedda som dialektiskt integrerade. Inte hel­ler tid och rum kan ses som två åtskilda dimensioner. Tvärtom ut­gör de en enda enhet.

Det existerar ingen motsättning mellan analys och syntes. Syntesen är möjlig endast efter analys, och analysen å sin sida kan bli möjlig endast genom att utföras på en syntes. De båda bildar en struktur eller Gestalt. Det finns heller ingen motsättning mellan det öppna och det slutna i och med att det rör sig om två moment av samma dialektiska process.

I det elfte kapitlet utvecklar Pichon-Rivière teorin om depone­raren, förvararen och det deponerade. Han kopplar detta till förbindelse­teorin. Kommunikationen mellan terapeut och pa­tient upprättas utifrån vad patienten lägger över analytikern, vilken då fungerar som förvarare av de inre objekten eller det deponerade.

Den analytiska relationen är avhängig det förtroende den de­pone­rande (patienten) känner för förvararen (terapeuten) vad gäller dennes förmåga att ta vara på och/eller kontrollera det som depo­neras (goda och onda inre objekt). Denna teori (om den depone­rande, förvararen och det deponerade) knyts nära samman med rollteorin. Förvararen intar en särskild roll i förhållande till dels vad som kännetecknar det som depone­ras; dels utifrån den funktion den deponerande ger förvararen i förhållande till det deponerade.

I det tolfte kapitlet understryker Pichon-Rivière återigen att psy­kisk sjukdom innebär störningar i förmågan att dra lärdo­mar från verkligheten. Därför bör läroprocessen innefattas i den terapeu­tiska processen. I den utsträckning yrket som analytiker och den egna analytiska terapin - sedd som lä­roområde - löper samman, kommer utbildningsanalytikern att möta fler svårigheter än de flesta andra som befinner sig i nå­gon typ av utbildning. En god analytiker är den som utifrån de kunskaper patienten har om sig själv förmår att organisera dessa i en annorlunda Gestalt utan att behöva lägga till nå­got nytt.

Pichon-Rivière pekar slutligen på vikten av att utarbeta ett sam­manhängande psykoanalytiskt schema, vilket fungerar som en sammansatt helhet; ett schema vars minsta gemen­samma näm­nare bör utgöras av samtliga psykoanalytiska te­orier - detta för att möjliggöra en gemensam förståelse psyko­analytikerna emellan och därmed en hög vetenskaplig nivå som har ett värde för alla.

Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Pichon-Rivière). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 6.

Av Ana Quiroga

Föreläsning 12 den 20 juli 1982

Vi har nu tillsammans med andra årets team reflekterat kring vad som kännetecknat den läroprocess ni genomgått under året. Utgående från den analysen skulle man kunna säga att i läroprocessen kom ”lärotexten” (och som ”text” definierar vi här tematisk utveckling, begreppsbearbetning och konstruerandet av gruppen som miljö- och uppgiftsinstrument) att betydligt påverkas av den de-strukturerande kontexten: krigssituationen (Malvinaskriget mellan Argentina och Storbritannien 1982/övers. anm.), som var en ny situation … som innebar en ny kris i vardagen och därpå följande kris vad gäller referensramar … en inre och yttre mobilisering … samt därefter krigets slut, ”efterkrigstiden” med känslor av frustration, vrede, misstro och osäkerhet. Alla dessa händelser kom att sätta sin prägel på vår uppgift … ibland kom de att generera stora svårigheter för såväl er elever som för oss samordnare och lärare att finna vår roll, definiera behoven och det som var relevant.

Vad vi idag kan konstatera är att i ett visst ögonblick (i början) dök speciella hinder att ”äntra” såväl det tematiska som texten upp på grund av att gruppmiljön hela tiden ”invaderades” av nyss nämnda kontext … och detta skakade om oss alla. I den stunden föreföll det oss i teamet lämpligast att modifiera vissa aspekter av programmet, anpassa oss till emergenten (alltså det som framträtt som ”behovspunkter”) och att med utgångspunkt däri följa er i ert företag att ”träda in i” läromiljön … och i ert konstruerande av en gruppmiljö utifrån redan given information - men så att denna erfarenhet (ovannämnda yttre kontext) skulle bli belyst. Vi talar alltså här om lärande, utbildning, institutionella mål och didaktik. Vi gjorde ett första ”äntrande” av ECRO-temat, individ(subjekt)uppfattningen och definierandet av socialpsykologi. Men - varje gång vi avancerade från teorin i riktning mot det komplexa i temat fick vi ”svar” som talade om överkrav.

När vi (utifrån en analys av relationen mellan historisk-sociala förhållanden och en teoris framväxt) fördjupade oss i temat om ett visst ECRO:s ursprung och konstituerande, så dök ett tema upp, nämligen ”kreativitet”. ”Det skapade” och ”kreativitet” (som teman) utgjorde dock inte temafokus. Vi riktade först in oss på en analys av den freudianska teorins fundament och påverkanskällor; därefter gick vi över till grunderna … till Pichon-Rivières ECRO:s ursprung samt de mångfaldiga influenser som samlas upp och syntetiseras däri … det rör sig alltså om den teori vi använder här.

Som teman kom ”det skapade” och ”kreativitet” att få störst betydelse i grupparbetet. Den ”avgränsning” - och också betoning - ni här gjorde med utgångspunkt i er information ”skvallrar” om en emergent … ett tecken på behov att reflektera över skapandets mekanismer som mekanismer för reparation och klarhet.

På frågan om man arbetar i grupperna är svaret ”ja”. Man arbetar ambitiöst och engagerat. Man tar sig an färre teman än de som tagits upp i (den givna) informationen, men man fördjupar sig i dessa teman … annorlunda uttryckt arbetar man sig på gruppnivå fram till en mer genuin integration (av informationen) än vad som var fallet från början. Sammanfattningsvis kan man säga att det inte främst handlar om att hantera begreppen, utan mer om att fördjupa det perspektiv och den ”optik” eller tankemodell som utvecklas med socialpsykologin som utgångspunkt … det vill säga en fördjupning av analysen av relationen ”individ(subjekt)-kontext” och denna kontextproduktions ”emergent-betingelser”. Men här uppträder hos er också en oro inför lärandet.

Jag ska söka lugna er beträffande denna oro, som hänger samman med att vi (på grund av ovannämnda yttre kontext) är en och en halv månad försenade i förhållande till vårt program och dess utveckling. Vi ska försöka lösa situationen genom att be er läsa två små skrifter som Ediciones Cinco kommer att ge ut. Den ena skriften är en sammanställning av lektioner från 1981 som handlar om grunderna för Pichon-Rivières tänkande. Den andra skriften är en sammanställning av lektioner som handlar om kritiken av det vardagliga – också från 1981.

Mot bakgrund av er läsning av 1981 års lektioner kommer jag att fokusera på några nyckelpunkter i Pichon-Rivières tänkande. Jag kommer att nämna de historiska förhållanden under vilka hans utvecklingsarbete äger rum, de erfarenheter som leder till utarbetandet av hans hypoteser eller begrepp samt de tankeströmningar som ger näring åt hans konceptualiseringar.

Förra veckan underströk vi erfarenheten att integrera två mycket heterogena kulturmodeller; alltså att kunna föra samman tänkesätt och familjeideologi hos en familj från den franska storbourgeoisien med guaraní-kulturen i vilken (som Pichon säger) ”överraskning och metamorfos, magiskt tänkande strukturerat som projektiv identifikation skapar en tolkning av verkligheten där närvaron av smärta, död och vansinne är central”. I guarani-tänkandet förmänskligas naturen … solen och månen pratar och djuren gör likadant såväl sinsemellan som med människorna. På samma gång förföriska som farliga ”personligheter” i stil med el Yací Yateré och el Pombero eller Curupí uppträder. Den oedipala tragedin får sin gestaltning genom legenden om Carao, som överger sin sjuka mor (därtill förförd av hönan) och därefter (ställd inför sin mors död) förvandlas till en svart fågel (desperat på grund av sina skuldkänslor), som gömmer sig i skogen under klagande hjärtskärande skrin. Vad jag med detta vill ha sagt är att det system av representationer Pichon-Rivière kommer att innefattas i kännetecknas av en flytande övergång mellan reellt och imaginärt … alltså en ”läsning” av verkligheten och själva existensvillkoren som är på samma gång realistisk och mytisk.

Dessa, av Pichon internaliserade, två tankeformer - kontrasterande former mellan vilka det tidigt finns beröringspunkter med upplevelsen av kontinuitet mellan dröm och vakenhet, medvetet och omedvetet … upplevelser som finns inte endast i guaraní-legender, utan även i Rimbauds poesi och den estetiska sensibilitet som förmedlas via fadern – leder (enligt Pichon själv) till ett sökande som syftar till att avtäcka och dechiffrera det implicita. Men med utgångspunkt i vad? I vissheten om att bakom det tänkande, som följer den formella logikens regler, finns underliggande icke-manifesta innehåll, vilka via gradvisa symboliseringsprocesser genomgått metamorfoser.

Pichons sökande finner ”svar” i psykoanalysen och surrealismen. Det inre samspelet mellan tankemodeller får Pichon att luta mot en ”uppgift” i vilken psykoanalysen (som vetenskaplig utforskning av omedvetna processer) och surrealismen (som speciell kunskapsform gynnsam för framväxt av konst och sökande efter nya konstnärliga uttrycksformer) inkluderas. Breton beskriver surrealismen som ”ett försök till total frigörelse i förhållande till etablerade uttrycksformer och med möjligheter att få fram nya sätt att känna och tala – ett fritt tänkandes äventyr”.

Sammanfattningsvis kommer Pichon-Rivières konkreta erfarenheter av att integrera uppenbarligen motsägande livsstilar (å ena sidan samlevnaden med och ”impregnering” av ett urbefolkningssamhälles kultur, å andra sidan livet i ett samhälle offer för fördomar samt avmytifieringen av dessa grundlösa och till övervägande delen projektiva föreställningar - vilka utgör värderingar av ”den andre” utifrån okunskap och oförmåga att sätta sig in i dennes värderingar och erfarenheter) att hos honom generera en förmåga till öppningar, identifikationer, återhållsamhet och utveckling av ett tänkande kapabelt att etablera relationer och förbindelser mellan sådant som vid första ögonkastet verkar vara sammanhangslöst eller motsägande. En psykologisk attityd tar form som på ett speciellt sätt ”sensibiliserar” honom för att arbeta med vårt samhälles marginaliserade eller fördömda – de psykiskt sjuka. De drag av fördomsfullhet, segregering, projicering in i ”den andre” av upplevda egna farliga aspekter, förkastandet av ”den andres” erfarenheter, systematisk diskvalificering av dennes tankar och känslor (allt det han under barndomen såg ske i förhållande till indianerna) stöter Pichon-Rivière (när han år 1936 börjar arbeta på mentalsjukhus) återigen på som samhälls-, familje- och institutionell ”terapeutisk” attityd gentemot den psykiskt sjuke. I likhet med andra marginaliserade ses den sjuke som annorlunda och farlig. Den sjuke berövas allt han har … inklusive det meningsfulla i sitt tänkande.

Vad Pichon-Rivière syftar till att klargöra (vilket hans kliniska verksamhet skvallrar om) är att den förvirring och det sätt att tänka, som på ett deformerande sätt tolkar verkligheten, inte endast döljer eller förvränger, utan att det (i likhet med myten) också avtäcker, pekar på och avslöjar (jämför med Laing!) … det alluderar öppet eller dunkelt på konflikt och upplevd erfarenhet. Och med begreppet ”psykisk konflikt” ger psykoanalysen ett teoretiskt verktyg att förstå detta.

Att ge sig i kast med detta uppdrag i 30-talets Argentina implicerar att bryta med de dominerande organiska strömningarna (där symtomet ses som renons på varje slags innebörd). Men Pichon-Rivières praktiska verksamhet som läkare på olika psykiatriska institutioner samt närheten till patienterna tillåter honom att göra upptäckter som öppnar en ny väg för honom. En av dessa upptäckter är förekomsten av överföringsprocesser hos psykotiska patienter. Pichon säger: ”Det finns alltid ögonblick när en terapeutisk dialog är möjlig … och dessa fenomen inte bara existerar, utan de är intensiva och tumultskapande”. En annan upptäckt, som har med det föregående att göra, är symtomets interaktiva karaktär. Den freudianska hypotesen talar om libidons tillbakadragande till jaget, vilket skulle förklara det bristande intresset för objekt och yttre värld samt den inre världens förstörelse. Emellertid … med vissa patienter och vissa terapeuter kan en förbindelse etableras och en dialog upprättas. Detta leder Pichon till hypotesen att det inte finns något sådant som den inre världens förstörelse … att det inte finns någon absolut regression … att det alltid finns en dialektik mellan friska och sjuka aspekter – något som öppnar stora möjligheter till psykospsykoterapi. (”Isoleringen bakom den narcissistiska väggen är inte total; väggen har sprickor …”, kommenterar Freud).

De teoretiska bidrag som ger näring åt Pichons utforskning kring psykospsykoterapi är följande: Melanie Kleins och Fairbairns upptäckter rörande det tidiga psyket, objektrelationers etablerande redan från livets början samt fixeringspunkter människan återvänder till i psykotiska processer; vidare den forskning med psykoanalytiska utgångspunkter som Frida Fromm-Reichmann utvecklar i USA rörande behandling av schizofrena patienter.

Utan tvivel utgör Pichon-Rivières erfarenheter från mentalsjukhuset hans viktigaste erfarenheter som terapeut, ty dessa får honom att ifrågasätta, utforska och nå fram till svar som bland annat rör sambanden mellan struktur och dynamik i såväl patientens inre värld som dennes omedelbara kontext och omgivning – familjeorganisationen. (Åren 1940-45. Teorin om den enda sjukdomen).

Vi nämnde att Pichons erfarenheter och lärdomar från barndomsåren (innefattade i och bearbetade utifrån en viss verklighetsuppfattning samt utvecklade med en dialektisk metod som hävdar att verklighet och tänkande sätts i rörelse med sin utgångspunkt i motsatser) får honom att utveckla ett icke-auktoritärt, icke-dilemmatiskt tänkande … att ”processa” egna erfarenheter och undersökningar i en psykologi, som ”äntrar” den konkreta människan i hennes faktiska omständigheter och existensvillkor … vilket gör det möjligt för honom att förstå dessa erfarenheter … och att de konkreta omständigheterna intar en determinerande roll i psykets formande.

Och härifrån så till det relativa i kriterier rörande hälsa och sjukdom … och kulturella determinanters inverkan … Tucumán … Pumamarca … förvirring och den sjuka kvinnan pratande med getter och stenar … utifrån det ”etnocentriska” tänkandet … som getherde … dagar av ensamhet … hon pratar och detta pratande utgör (i just den situationen) aktiv anpassning … (efter flytten till staden) blir hon mycket deprimerad på grund av förlust av sin hemtrakt och kravet på anpassning till storstaden (här anknyter uppenbarligen Ana Quiroga antydningsvis till ett konkret fall åhörarna redan är bekanta med/övers. anm.).

Vid ”äntrandet” av individen (subjektet) kan man här se vikten av att till ”referent” ha kunskap om hur dennes vardag, konkreta existensvillkor, livsmönster och förhållande till hemtrakten ser ut.

Pichons barndomserfarenheter (inkluderat däri att mycket tidigt ha inträtt i produktionslivet på landsbygden) sätts i rörelse genom hans praktik på mentalsjukhus. Den situation av rotlöshet, som han bearbetat, möjliggör nu ett möte, en dialog och identifikation med patienterna, vilka till större delen består av europeiska immigranter och människor från det inre av Argentina … de utgör merparten av mentalsjukhusets ”befolkning”. Pichon-Rivière studerar här transkulturella fenomen, inre förbindelsers de-struktureringar som en effekt av förlust av hemtrakten … och som en attack mot identiteten … en attack som fungerar determinerande för framväxten av paranoid och depressiv ångest. Rädsla och ångest växer fram ur ett konkret faktum, nämligen att ha blivit berövad det som tidigare fungerat som stöd för identitet och självkänsla … och med en åtföljande känsla av att sakna ”verktyg” för att klara av en ny situation och nya anpassningskrav.

Nyligen gjord forskning av Josefin Racedo (som tar sin utgångspunkt i Pichon-Rivières teoretiska ram) understryker att flyttning till ny stad i en transkulturell process genererar följande möjliga ”svar” (reaktioner) från ”emigranten”: aktiv anpassning, varvid individen (subjektet) bevarar sin identitet även när han eller hon ”operativt” innefattas i den nya ”hemtrakten”; passiv anpassning, som innebär identifikation med stadsbon-aggressorn (i detta fall el porteño, Buenos Aires-bon) som inte accepterar den nyinflyttade, förnekande av egen tidigare identitet, bristande anpassning, återvändande samt många gånger psykisk eller somatisk sjukdom.

Denna uppfattning om individen (subjektet) såsom determinerad utifrån sin vardag, sina konkreta existensvillkor och erfarenheter gör att Pichon-Rivière i sin teoretiska referensram också inkluderar – och ”processar” – bidrag från den folkliga kulturen, folklore, myter, berättelser och tangon.

Men om man i få ord skulle söka karaktärisera Pichons bidrag vad gäller förståelse av individen (subjektet) och dennes uppträdande – vad skulle man då säga? Man skulle tala om individen (subjektet) som en emergent framsprungen ur ett relationellt och samhälleligt skeende … man skulle tala om förbindelsebegreppet och tanken om den psykiskt sjuke som en emergent ur familjesamspelet … och den sjuke som språkrör.

Hur kommer Pichon fram till dessa kärnbegrepp i det ECRO han formulerar? Hans namn är ju dessutom för alltid också förknippat med grupper och ett visst arbetssätt (den operativa gruppen), så - hur formas dessa begrepp? Han pekar på detta i prologen till Del psicoanálisis a la psicología social.

Vad är det den praktiska verksamheten som psykospsykoterapeut uppenbarar för honom? Jo, i första hand att det är möjligt att etablera en förbindelse – en interaktionsprocess – till patienten och att det utvecklas en överföringsprocess i denna relation. I ”här-och-nu”-situationen återupplevs relationsmodeller som redan finns ”inskrivna” i patientens inre värld … känslor och önskningar som fanns gentemot andra vid en annan tid återupplevs. Terapeuten som person kommer alltså att ”maskeras” av patientens ”inre person”. Vad avslöjar en analys av denna relation … denna överföringsprocess? Patientens inre ”dramatik”, sätt att tolka verkligheten och ”inre verklighetskrönika”.

Så långt var denna upptäckt (som väl i sig innebar en öppning för det psykoanalytiska tänkandet genom upptäckten att de psykotiska patienterna etablerade överföringsrelationer) något som delades med flera andra analytiker. Vad är det då som får Pichon att gå längre … som får honom att tala om en emergent … och att etablera orsakssrelationer mellan patientens inre grupp, förvirring och symtom (denna anpassningsform som utgörs av sjukdomen) samt familjens struktur och dynamik? Det arbete som är kopplat till det akutpsykiatriska … det vill säga vid krisens utbrott, den kris som äger rum inom patienten när denne inte längre kan stå ut med sitt lidande och sin ångest … det arbete, som är fokuserat till krisen, växer primärt fram som konsekvens av att Pichon-Rivière var ansvarig för intagningsenheten på Hospital Neuropsiquiátrico.

Hur kommer den patient, som befinner sig i kris, till intagningsavdelningen? Han eller hon förs dit av den egna familjen som inte längre står ut med situationen … eller ibland av grannarna eller polisen. Patientens omedelbara ”kontext” kan vara aktivt närvarande eller – omvänt - bli betydelsefull genom sin frånvaro. I sin uppgift som ”inläggningsansvarig” och i arbetet med krisen blir det emellertid tydligt för Pichon att processen inte kan begränsas till patienten. Patienten är protagonist eller huvudperson, men ämnet och ”scenen” inbegriper även andra. Det finns samband mellan ”figur” och ”bakgrund” – mellan språkrör och familjegrupp – i den akuta krissituationen … det är inte endast den ”identifierade patienten” som befinner sig i kris. Patienten är ”översvämmad”, förvirrad, vill ta sitt liv, angriper andra – men vad händer i hans omedelbara ”omgivningsgrupp”? I denna är man ångestfyllda och panikslagna … även här känner man sig översvämmade och förskräckta … några personer tar rollen som ledare i utstötningsprocessen och att göra sig av med patienten i och med att man inte står ut med den egna ångesten. Andra kan lättare identifiera sig med patienten; de känner sig skyldiga … allianser och konfrontationer uppträder. Krisen får likt en ”förstoringslins” samspelsmekanismerna (i gruppen) att bli manifesta.

Krissituationsintervention i en familjegrupp gör det möjligt för oss att fastställa dialektiska – ej spekulativa eller mekaniska – kausalitetssamband mellan vad som händer i språkröret och i övriga medlemmar. Vi upptäcker att det rör sig om ett system och en struktur; att det finns ömsesidiga samband mellan olika personers beteenden. Som Lewin (vars bidrag märkbart spelar in i Pichon-Rivières tänkande) skulle uttrycka det, så utgör detta beteende funktionen i ett psykologiskt fält. Förvirring, självmordsförsök och aggression har innebörd och riktning inom en struktur där lidandet inte bearbetats … där mängden ångest ökat till nästan outhärdliga nivåer … där läroprocesserna hejdats och kommunikationsnäten försämrats.

Ni kommer väl ihåg att inre organiserande principer för varje grupp utgörs av följande: de sammantagna behoven, målen och uppgifterna samt deras ömsesidiga inre representation (hos var och en av medlemmarna). Vad händer i en familjegrupp där sjukdomen bryter ut? Vad händer med dessa organiserande principer? Behoven hos medlemmarna blir på ett ”systematiskt” sätt till något okänt. ”Uppgiften” blir i konsekvens härmed förändrad och kan ibland –vid ett första ögonkast – snarast tyckas utgöras av ömsesidig förintelse. Man förmår inte uppfatta gemensamma behov; kan inte definiera mål som beaktar samtligas behov och som en följd därav blir medlemmarna ensamma, utlämnade åt sina inre förföljande objekt. Och detta äger rum speciellt hos språkröret, vilket (genom sin obearbetade ambivalenskonflikt och skuldkänslor inför det hat, som frustrering av de mest näraliggande förbindelserna väcker) ”gör sig till bärare” av ångesten. Vad händer då med den ömsesidiga inre representationen? Den genomgår förändringar och det system av fantasier, som upprätthåller familjeinteraktionen, antar formen av ett ”tema” i vilket det finns offer och förövare, idealiserade individer (subjekt) … och farliga individer (subjekt) som är förvarare av allt det onda.

Hela strukturen blir påverkad. Det är interaktionen, det vill säga medlemmarnas ömsesidiga relationer, som genererar patologin. Rör det sig om en struktur, en multipel helhet, så är det denna som bör ”äntras” … det är denna interaktion som bör omvandlas.

Dessa konstateranden inom sjukdomens område leder Pichon-Rivière till att hierarkisera interaktionsprocesserna vid den inre världens bildande. Och detta får honom även att omformulera konceptet ”inre värld” i och med att detta hos honom inte längre har den omedvetna fantasin – psykiskt korrelat till driften (såsom Melanie Klein formulerar det) - som strukturerande princip. Istället utgör den inre världen - eller inre gruppen - en inre dimension i vilken det interagerande relationsnät individen (subjektet) är inflätat i rekonstrueras. Pichon-Rivière pekar här på Meads bidrag. Den internalisering Melanie Klein talar om finns – men det Pichon lyfter fram är betydelsen av erfarenheter och verkliga relationer. Även om det är viktigt att analysera individens (subjektets) fantasier, så fångar inte dessa in insjuknandeprocessens mångkausalitet. Man måste ta hänsyn till ”den andres” konkreta handlingar … eller ”de andras” (handlingar) vilka faktiskt i förbindelsen ”rör sig” (i riktning) mot gratifikation eller frustration … och som förmår eller inte förmår fylla en jagfunktion och ett stöd för ”den andres” lärande – eller som lämnar denne oförmögen och berövad de element, vilka är nödvändiga för utvecklandet av ett normalt psyke.

Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Freud). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 4.

Av Ana Quiroga

Föreläsning 10 den 6 juli 1982

De emergenter, som samordnarna förmedlat, gjorde intryck på mig speciellt genom två drag, vilka tydligt pekar på ett moment av lärande och gruppintegration därigenom att relationen mellan text och lärokontext blir mycket manifest. Vi talade om detta tema i början av året … på samma sätt som vi nu talar om relationen mellan ett verks text och kontext, ett ECRO:s text och kontext.

Vad beträffar det begreppsligt-innehållsliga handlade ert grupparbetes text om temat ”skapande”. Ni arbetade med förhållandet mellan skapat och kreativitet, skapat och vansinne … mellan det kulturella verket och dess betingelser … och ni talade om individuellt och kollektivt skapande. Hos flera grupper var dock ”arbetsklimatet” mycket färgat av depression … alltså av berättelser om förluster eller om osäkerhet kring den egna grupplärandeerfarenhetens fortsättning … eller osäkerhet beträffande framtiden för var och en av er genom svårigheterna att arbeta fram ett projekt. I andra grupper visade detta sig som ett slags bristande tolerans inför att kunna vänta samt brådska med att få svar … som om det skulle saknas tid eller som om frånvaron av svar på vissa ställda frågor skapat ett outhärdligt tomrum.

Vad gäller det individuella har var och en av er kännedom om sin egen historia och de omständigheter ni lever under. Så när det gäller det gruppsliga – vad skulle då det gruppsliga kunna ha att göra med vad som händer? Man kan säga att i det gruppsliga ”installeras” sorgen på ett tydligare sätt … över en grupp som inte längre finns och som börjar förstå att den inte längre finns … sorgen över en erfarenhet som ni lämnat bakom er och nu också sorgen över en grupp som ni idag (i en process) konstruerar med annorlunda drag.

Detta ”klimat” och denna avgränsning av kreativiteten som kunskapsobjekt har också sina tydliga determinanter … och då inte bara vad ni upplever individuellt som personliga omständigheter … och inte heller bara det ni upplever i gruppen. ”Klimatet” har också tydliga determinanter vad beträffar de historisk-sociala omständigheter vi delar här … omständigheter som handlar om sorg och otrygghet; omständigheter och en historisk tid i vilken kriget är närvarande (Malvinaskriget 1982 mellan Argentina och England/övers anm), men inte längre som aktuell närvaro, utan som ett just passerat förflutet som har sina konsekvenser. Krisen är närvarande … brytpunkten är närvarande … Argentinas senaste år är närvarande kanske genom att visa på slutet av en situation, som varit mycket smärtsam för oss alla. Vi upplever omständigheter, som mot bakgrund av oundvikliga realiteter, sätter förstörda objekt i rörelse … förlorade objekt … eller förföljande objekt. Den yttre världen ger sig med andra ord tillkänna på ett speciellt sätt i den inre världen och detta får oss också att formulera frågor rörande möjligheterna till reparation, kreativitet och överblickbarhet.

Detta har utgjort ett depressivt moment … ett moment i vilket många av oss hade upplevelser av oförmåga … som av futilitet, värdelöshet och att inte kunna se igenom … lite av att fråga sig vad det vi gör tjänar till … med ögonblick av tvivel på oss själva och det vi gör.

Våra möjligheter till bearbetning av denna förlust och dessa känslor är beroende av vår kreativa förmåga; utgående från ert arbete avgränsas därför också kreativiteten på ett speciellt sätt som undersökningsobjekt. Vi kunde nämligen ha valt vilket annat tema som helst i denna information (från er) … vi kunde ha valt ett annat ”äntringssätt” som mindre skulle ha betonat kreativiteten som tema. Jag tror att detta är en emergent som många av oss är språkrör för.

När vi talar om ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO) talar vi om en teori och en metodologisk repertoar … alltså om ett system av begrepp, vilka ”pekar” på en viss sektor av verkligheten samt en uppsättning procedurer som utgångspunkt för hur man ”opererar” i denna verklighet.

Som tidigare understrukits växer varje teori (som en social produktion) fram ur en historiskt determinerad kontext … och (denna teori eller detta kulturella verk) utgör ett försök att ge ett sammanhängande och meningsfullt svar på behov som ”aktualiseras” i denna speciella historiska tid. Det kulturella verket, teorin eller konstverket, utgör former av svar på de ”frågor” som de konkreta existensvillkoren formulerar för en viss tidsepoks människor … för människor som lever i en viss samhällsorganisation. Och detta ”svar” kan vara mer eller mindre avslöjande, alternativt mer eller mindre döljande beroende på de samhällsintressen som uttrycks däri.

Vi sade också att verket eller teorin uttrycker en viss samhällssektors tanke-, känslo- och handlingstendenser … dock är det verkets upphovsman som - genom sitt verk - gör dem explicita.

Vad är det alltså vi håller på med just nu? Vårt fokus ligger på att analysera det freudianska verket … och då som en analys av hur ett ECRO formats. Vi har alltså inte gått in i Freuds tänkande för att förklara Freud, utan det vi är upptagna med är att analysera hur ett ECRO blir till. Denna typ av analys utgör vårt konceptuella, referentiella och operativa schemas essens. Den utgör också essensen av såväl Pichon-Rivières tänkande som Socialpsykologin. Och varför detta? Jo, därför att vi analyserar teorin - det freudianska verket - i förhållande till en historisk-social … och kulturell kontext. I denna kontext närvarar eller ”utmejslas” de mer eller mindre utvecklade tankar och värderingar som sedan sammanfattas i verket. Vi håller med andra ord på att inom en bestämd historisk kontext utforska dels den skapande processens utseende, dels det säregna med den skapande människan själv.

Ni har ställt en fråga om förhållandet mellan det skapade och kreativitet. Vad är kreativitet? Kreativitet är en ”upplysande möjlighet” … en möjlighet till fri lek mellan det imaginära och det reella och som sådan är kreativiteten en del av det mänskliga varat. Och varje mänskligt beteende (oavsett att förmågan att tänka och tala är en del av det mänskliga varat) är också historiskt och socialt determinerat. Därigenom är även den kreativa förmågan, liksom varje mänskligt beteende, determinerad … med andra ord gynnas eller begränsas den av individernas (subjektens) sociala kontext och relationer.

Vi vet att auktoritära och repressiva sociala organisationer inte kan tolerera lärande uppfattat som fri utforskning av verkligheten. Men vilken typ av tänkande är det då repressiva sociala organisationer och familjer istället tenderar att ”installera”?

Elev: Ett rigidt stereotypiserat tänkande.

Ana Quiroga: Rigidt, stereotypiserat och repetitivt … och just motsatsen till kreativitet. Ett tänkande som inte stöder sig på att man tar tillvara erfarenheter … tvärtom tenderar dessa former av auktoritära organisationer att förkasta individens (subjektets) erfarenheter. ”Att förkasta” kan här översättas med att antingen förhindra eller förneka (individens erfarenheter). Om möjligt söker man förhindra deras möjlighet och om detta inte går så förnekas eller omtolkas de. Med andra ord ersätts det, som skulle kunna bli till utforskning av en erfarenhet, med ett innehåll som istället är främmande för den erfarande individen (subjektet): ”Jag upplever något, men när jag ska försöka förstå det tolkar man mig på ett annorlunda sätt”.

Hur fungerar de auktoritära samhällena? De fungerar genom utövandet av makt … men inte bara på det sättet utan även genom indirekt maktutövande vilket utgör en effekt av det direkta maktutövandet - eller, uttryckt på annat sätt, genom att en ”censur” internaliseras. De auktoritära samhällena ”installerar” således inte endast en censur vad beträffar upplevandet … och förkastar inte endast erfarenheter, utan ”installerar” även en inre självcensur och hejdar därigenom den ”lek” mellan det imaginära och det reella som är kreativitetens själva essens. Det läggs hinder för utforskning av verkligheten … forskningsfält beslöjas … och utforskningsmetoder göms undan. Därför säger María Elena Walsh att detta land (alltså Argentina/övers anm) har förvandlats till en ”kindergarten” (i ordets sämsta innebörd) på så sätt att vuxna behandlas som barn … som om vi inte hade förmåga att definiera vad vi kan se och inte se … vad vi kan läsa och inte läsa … vad vi kan skapa och inte skapa. Allt detta åstadkommes med utgångspunkt i ett samhällssystem - men också utifrån ett familjesystem.

Kreativiteten som reparation av inre förstörda objekt … kreativiteten som vår reparation, reparation av subjektet och som en handling i den yttre världen … kreativiteten som en verkningsfull mekanism för kontroll av inre förföljande objekt och neutralisering av dessa … kreativiteten som möjlighet att trygga identiteten genom att finna oss själva i en objektiverad produkt som återspeglar oss i den yttre världen … kreativiteten som möjlighet till bearbetning av upplevelser av död … kreativiteten som bekräftelse på liv. Kreativiteten är ett grundläggande psykologiskt behov. Även om kreativiteten bekämpas, fängslas och stängs in av censur och självcensur (den internaliserade censuren) med sitt ursprung i yttre samhällsmakt och internaliserade ”personer”, så kan kreativiteten ofta undandra sig dessa begränsningar. Och de (psykologiska) behoven ger oss impulser att söka former och utrymme för kreativitet i vilken det nya och estetiska … och moment av nyskapande framträder.

Kreativiteten utgör en förutsättning för något skapats existens - men detta sistnämnda går också utöver kreativiteten. ”Det skapade” utgör en brytning och nystrukturering, men framförallt är det en kvalitativt annorlunda brytning än den som utgörs av kreativitetens brytning. Den skapande verksamhetens produkt är något originellt, något nytt … den är ”något dittills osett”, vilket uppnår såväl varaktighet som konsensus.

Det som uttrycks i ett kulturellt verk och en kulturell ”skapelse” (vare sig det handlar om ett konstverk, en teori- eller samhällsorganisation) möjliggör en identifikation med detsamma tvärsigenom historien. I konstverket eller ett teoretiskt verk känner inte bara den skapande personen igen sig. Även dennes samtida och efterkommande kan känna igen sig. Vi kan exempelvis känna igen oss i Vivaldis musik … i Atahualpa Yupanquis musik … i Van Goghs eller Picassos målningar … eller i Shakespeares teater. Jag nämner här flera klassiska ”skapare”, vilka uppenbarligen återspeglar universella värden … och detta gör att många år kan förflyta, men män och kvinnor kan fortfarande känna igen sig.

Vi kan exempelvis också känna igen oss i analysen av Freuds drömmar (som ett kulturellt verk, vilket reflekterar aspekter av våra liv). Och just genom att analysera Freud som en skapande person … som för samman det åtskilda (dissocierade) och genomför dittills okända integreringar … som låter sin tids olika begreppsliga, estetiska och känslomässiga tendenser konvergera … och det är genom denna analys vi ska försöka få syn på hur den skapande processen implicerar ett kvalitativt språng förbi och utöver kreativiteten – och detta utifrån såväl individuella som sociala betingelser. Det är dessa sistnämnda betingelser som ”introducerar” möjligheten att skapa ett visst verk … och som ”begär” och ”producerar” den skapande individen.

Vi underströk under den senaste lektionen att Freud syftade till ett vetenskapligt grundande av psykologin och att han därvid stötte på ett epistemologiskt hinder – det inre livet, funktionernas och förmågornas psykologi, den ”atomiserade” människans hindrande bild samt åtskillnaden mellan själ och kropp. Det inre livet uppfattades inte så som vi uppfattar det idag, nämligen som en mängd processer. Det uppfattades inte heller (vilket vi gör) som en dimension av individen (subjektet), utan som en ”substans” och något som kan existera separat, självständigt och bortom varje samhällelig-ideologisk determinering.

Det är under 1800-talet, som de rörelser tar form, vilka bryter med den dominerande strömning vi skulle kunna benämna ”det mytiska närmandet” till en förståelse av det psykiska livet. Och de rörelser som med störst tydlighet och framgång söker övervinna detta hinder är psykoanalysen, beteendepsykologin och formernas psykologi eller gestaltteorin.

Vi har såväl under dagens lektion som tidigare sagt att verken uttrycker vissa sociala gruppers tanke-, sensibilitets- och handlingstendenser. Vilka tendenser är då Freud ”arvtagare” till och vilka nya utforsknings- och tankelinjer kommer han att uttrycka genom psykoanalysen?

Låt oss här först tänka över vad det är han ärver. Låt oss också erinra oss att det är från och med Renässansen samt utvecklandet av nya produktivkrafter, som västerlandets människa börjar överge de teologiska föreställningar, vilka dominerat under medeltiden. ”Kosmovisionen” kommer sålunda att förändras genom Renässansen. Fokus på människan som kunskapsobjekt kommer också alltmer att accentueras. Istället för att reflektera över världens ursprung och framförallt det gudomligas attribut, varats ursprung etc börjar människan inta en central plats i människans tänkande. Hon börjar lära känna sig själv och återuppta en problematik som den grekiska filosofin utvecklat. Man måste dock övervinna hinder och förbud av varjehanda slag. Ty varför utvecklades exempelvis inte kunskaperna om anatomi? Därför att man inte fick dissekera lik. För att kunna utföra sina undersökningar måste Leonardo (da Vinci) göra detta i smyg på grund av att Inkvisitionen bestraffade sådant med döden.

Tron, som utifrån ett religiöst tänkande hade högsta rang som kunskapskälla, ger så småningom plats för förnuftet. Och en av de största filosofiska frågorna under 16- och 1700-talet rörde kunskapens former. Ty människan tar till sig världen … och sätt att vara … och naturlagar, vilket möjliggör ett förvånande kvalitativt språng i behärskandet av naturen. Detta återspeglas i tankar om hur, vad och varför man lär känna något samt hur pass valid denna kunskap är. Den franska revolutionen bär – förutom problematiken kring det samhälleliga – med sig hela sitt system av tankar (encyklopedismen, upplysningen etc), gynnandet av förnuftet (ni har säkert hört uttrycket ”det gudomliga förnuftet”) och en agnostisk position, ett övergivande av det religiösa teologiska tänkandet etc … och tillsammans med framhävandet av förnuftet också behovet av att lysa upp allt vilket tidigare framträtt som dunkelt och ovetbart … med andra ord verklighetens dolda aspekter.

Bland de aspekter som börjar kräva svar om att bli ”upplysta” … finns människans inre processer och i synnerhet då psykisk sjukdom. Betänk att det är endast 50 år innan Freud föddes som man börjar (och endast börjar eftersom denna process ännu inte avslutats) bryta med den ”demoniska” föreställningen om psykisk sjukdom. Vad innebär detta? Det innebar tanken om att den som led av en psykos var besatt av demoner … att själen invaderats av demoner. Därför var också den organiska, ensidigt mekaniska uppfattning vi idag bekämpar, revolutionär under den epok i vilken Pinel säger att mentalsjukdomen springer fram ur en skada i det centrala nervsystemet. Han uppnår också att man inte längre kedjar fast den mentalsjuke.

Vad är det Freud föresätter sig när han söker lyfta psykologin till en naturvetenskaps nivå? Han föresätter sig att avtäcka orsakerna till allt det som dittills framträtt som mysteriöst, oförklarligt och fördolt. Freud hävdar existensen av en psykisk determinism och säger: ” … i det psykiska livet finns det mycket mindre slumpmässigheter och tillfälligheter än vi kan föreställa oss”. Det han vill är att hitta knutpunkterna, sambanden mellan det irrationella – som dittills framträtt som något demoniskt – och det rationella. Vad han med andra ord söker införa är begriplighet i det som fram tills dess framstått som obegripligt … han söker göra det som dittills varit oförståeligt – exempelvis symtomet, psykosen eller neurosen - förståeligt. Och genom att utveckla nyckelbegreppet ”psykisk konflikt” uppnår han detta.

Med hjälp av den förmåga, som kännetecknar en skapande människa (att integrera det tidigare fragmenterade och dissocierade), formulerar han något som verkligen är revolutionärt, men som ändå kostar på mycket att lyssna till - trots att vi vet det i teorin … nämligen att gränserna mellan psykos och neuros, neuros och normalitet, inte är så absoluta. Han visar med andra ord på det flytande mellan hälsa och sjukdom … de labila gränserna mellan hälsa och sjukdom. Freud visar att de fenomen, vilka uppfattas som patologiska, på sätt och vis inte är oss så avlägsna. Utifrån en mer övergripande föreställning om de psykiska processerna visar han vad de så kallade patologiska processerna har gemensamt med vad vi kallar normala processer. Därigenom öppnar Freud ett nytt område - ”ett dittills osett utrymme” - för omformulering av hälso- och sjukdomskriterierna … en omformulering av kriterierna för vad som är normalt och onormalt. Därigenom ”återvinner” han nytt territorium till människan … och genomför utifrån sitt speciella perspektiv en kritik av vardagslivet på så sätt att han utforskar den dialektik som finns mellan de medvetna och omedvetna processer, vilka utgör del av vår vardag.

Vi var alltså upptagna med att bearbeta det Freud ”ärvde”: det positivistiska tänkandet, förnuftstänkandet samt att ”upplysa” allt som varit dunkelt. Vilken ny tendens är det då Freud ger uttryck för? Inom hans område finns en ny tendens, som växer fram (en emergent) utifrån den grad av kunskapsutveckling och naturbehärskande man uppnått … och som tillåter 1800-talets människa att ställa relevanta frågor rörande exempelvis ursprunget till dels de då förhärskande samhällsrelationerna, dels institutioner som dittills tyckts eviga och utomhistoriska, exempelvis familjen. I mitten av 1800-talet föds en vetenskaplig sociologi och historieteori, som sedan vidareutvecklas under andra hälften av 1800-talet och 1900-talet. Även andra discipliner såsom exempelvis antropologin föds och den väger tungt hos Freud. Den nya analytiska tendens, vilken uttrycks såväl i historieteorin, den vetenskapliga sociologin, antropologin som i det freudianska tänkandet, utgörs av utforskandet av de underliggande strukturer, vilka upprätthåller en manifest och observerbar ytstruktur inom exempelvis samhällsvetenskapernas område … att alla ideologisk-juridisk-politiska fenomen utgör en ofantlig ytstruktur, som vilar på en struktur som har att göra med samhällets produktionsförhållanden. När det exempelvis handlar om det freudianska tänkandet kan man uttrycka sig så här: det finns ett ytstrukturellt observerbart fenomen, som är symtomet; det finns en infrastruktur som är given utifrån konflikten mellan två motsatta önskningar.

Under vår förra lektion nämnde vi att Freud formas som vetenskapsman under inflytande av den mekaniska materialismen. Som åskådning implicerar den följande teser: 1) att fenomens orsaker utgörs av fysiska krafter; 2) att alla fenomen är underkastade en strikt determinism, det vill säga att det finns ingen slump; 3) att varje kunskap, om den ska uppfattas som vetenskaplig, bör kunna formuleras kvantitativt.

Vi underströk också förra gången att Freud var trogen dessa principer under hela sitt liv … till en början med ”Utkast till en psykologi” och långt senare när han beskriver det psykiska livet som resultat av eller grundat i ett spel mellan krafter som stimuleras, hämmas, kombineras och sinsemellan kommunicerar … samt att dessa krafter är av driftkaraktär. Här har vi återigen modellen om det ytstrukturella och det strukturella.

Den mekaniska materialismens fenomen (och detta är den syn Freud omfattar) reduceras till materia och kraft … och därför handlar det om att inom varje undersökningsområde hitta de verkande krafterna. Den vetenskapliga tankelinjen inom varje sektor av verkligheten bör med andra ord vara underkastad denna vetenskapliga ideologi – nämligen att söka bli klar över vilka de inverkande krafterna är.

Den driftsuppfattning Freud inledningsvis formulerar (och som han senare - mellan 1919 och 1921 - förändrar när han omformulerar teorin om den psykiska apparaten och övergår från att tala om medvetet-förmedvetet-omedvetet till att tala om det-jag-överjag) framstår redan då som något innovativt jämfört med de driftsuppfattningar som vid den tiden var rådande. Varför? Därför att Freud i denna första formulering understryker att man i driften kan urskilja en energiladdning som ”rörelsefaktor”; en källa i form av ett kroppsligt spänningstillstånd, ett mål som utgörs av urladdning och spänningstillståndets försvinnande samt ett objekt … och det är genom objektet som driftsurladdningen uppnås.

När Freud pekar på att objektet är utbytbart och att urladdningen kan ske genom olika objekt (urladdningen är alltså inte oundvikligen knuten till ett objekt) bryter han med driftsuppfattningen som rigid beteendemodell och rigidt beteendeschema. Utgående från driftsobjektets utbytbarhet söker Freud koppla samman föreställningen om drift som kraft med det psykiska livets komplexitet … och genom att introducera objektets utbytbarhet och möjligheten att driftens objekt kan växla för han också in individens (subjektets) historia under driftens växlingar. Han erkänner det unika i varje individ (subjekt) genom att hålla isär tanken om fixeringsbenägenhet och det rigida schema som driftbegreppet i allmänhet implicerar.

Freud upphör aldrig att använda begreppet laddning … med andra ord att använda kraft som ursprungligt element. Han fortsätter att fördjupa sig i sökandet efter de krafter och laddningar som är ”ansvariga” för de psykiska processerna. Och när han väl upptäcker sexualitetens grundläggande roll (sexualiteten inom det psykiska livet alltid uppfattad i vid mening) omvandlar han denna energiladdning (kraft) till libido – sexualdriftens energi. Och här inträffar återigen (vilket är något säreget för den integrering, konvergens eller ”associering” av det ”dissocierade”, som kännetecknar såväl det freudianska verket som i stort sett alla skapade verk) att när han lokaliserar energin (sexualdriftens energi libidon) till en grundläggande plats länkas den mekaniska materialismen samman med sin sedan lång tid tillbaka gamla ”fiende” – energetismen och vitalismen (Not 19).

Vad är då den ”energetistiska åskådningen”? I Freuds tänkande intar tanken på en psykisk energis existens en central plats i det psykiska livets utveckling. Denna tanke får honom att (alltid trogen sin epoks dominerande uppfattningar) ”modellera” teorin om de psykiska processerna i enlighet med principerna för en av dåtidens mest avancerade grenar av vetenskapen – termodynamiken.

Termodynamikens första princip säger att energin vare sig skapas eller förstörs, utan att den omvandlas. Detta är något vi har hört många gånger, men vad innebär det exempelvis i termer av libidinös energi? Mängden libido är oföränderlig hos var och en av oss, men denna energi är kapabel till en mångfald fenomeniska manifestationer … den här energin kan alltså manifesteras på tusen olika sätt och det är på detta sätt Freud söker förklara det enhetliga psykiska liv, som finns underliggande till fenomenens mångfald.

Vad är det då som händer? Jo, om beteendet förändras, så är det för att det skett en rörelse i libidon. Hos en individ (subjekt) uppträder exempelvis hysterisk stumhet eller hysterisk hosta. Detta utgör en konversion och orsaken är inte av organisk utan psykogen natur. Vad har hänt? Orsaken utgörs av en konflikt mellan önskan och försvar … en konflikt mellan två motsatta önskningar – men konflikten determinerar att libidon passerar från den psykiska apparaten till organet och framkallar därvid stumhet eller hosta.

Termodynamikens andra princip säger att energin inom slutna system följer en irreversibel bana. Med andra ord äger en tendens till nivellering och energiförlust rum. Detta kallas entropi. Freud har upptäckt att det finns något bortom lustprincipen som styr de psykiska processerna. Han sluter sig till detta utifrån kliniska observationer, vilka får honom att fundera över förekomsten av ett upprepningstvång. De olustsituationer, som inte kan förklaras genom lustprincipen, får honom med andra ord att söka en annan förklaring … en förklaring som befinner sig bortom lustprincipen (titeln på ett av Freuds mest imponerande verk i vilket hans uppfattning om psykologi, utveckling, människa etc får ett av sina klaraste uttryck) … och som ogiltigförklarar hans tidigare hypotes om lustprincipen … dock inte fullständigt, men han söker något bortom lustprincipen. Genom att stödja sig på den termodynamiska modellen kommer han fram till sin hypotes om förekomsten av en dödsdrift … vilket utgör hans andra formulering av driftteorin. Enligt Freud består den dominerande tendensen i det psykiska livet med andra ord av förminskning, att behålla konstant och till yttermera visso av att få den spänning, som har sitt ursprung i inre spänningar, att försvinna … annorlunda uttryckt att hålla den psykiska apparaten så fri från spänning som möjligt och, om inte detta lyckas, behålla spänningen på en konstant nivå.

Freud omdefinierar alltså sin driftsuppfattning i ”Bortom lustprincipen” och avlägsnar den också från varje annan driftsuppfattning. Varför? Därför att han definierar driften som en regressiv kraft, som tenderar att rekonstruera ett tidigare tillstånd, vilket på grund av yttre störande faktorer varit tvunget att överges. Driften, den regressiva kraften, tenderar således att ”återställa” det organiska till ett tidigare oorganiskt tillstånd. Och genom att vara en regressiv kraft lägger den grunden till upprepningen. Denna regressiva karaktär gäller såväl för dödsdriften som för livsdriften i och med att ytterst kommer den dominerande kraften att sträva åter mot ett föregående tillstånd.

Freud importerar således modeller. Det är vanligt att man importerar modeller från andra teorier när man håller på att utarbeta en teori. Han importerar modeller från den mekanistiska fysiken och från termodynamiken … dessa sistnämnda är giltiga för slutna system, men problemet här är att han importerar dem till ett öppet system - vilket ett biologiskt system eller psyket är.

José Bleger skriver att dessa hypoteser var mycket användbara för Freud för att kunna närma sig vissa processer, men genom fasthållandet vid den mekaniska materialismen ”översätter” han dialektiken i psyket (som han förstått den och vilket han uttrycker genom konceptet psykisk konflikt) - eller snarare reducerar den till en storheternas dynamik - till en principernas och ”substansernas” dynamik såsom i samspelet mellan Eros och Thanatos, livsdriften och dödsdriften (se not 18). Med ett sådant perspektiv skulle med andra ord den dialektiska motsättningen mellan liv och död reduceras till ett motsatsförhållande mellan livsdrift och dödsdrift. Och det som där väger tungt är en utvecklingsföreställning enligt vilken en utvecklingsprocess’ slutpunkt utgörs av den tidigare utgångspunkten. En utvecklingsprocess’ slutpunkt skulle då inte ligga längre fram utan istället kunna sökas i det förflutna. Detta är något som för tankarna till en filosof, vilken kan ha utövat inverkan – eller utan tvivel inverkade – och det är Nietzsche med sina tankar om ”den eviga återkomsten”. Utifrån denna föreställning skulle materien inte tendera mot ökad komplexitet utan snarare mot förenkling.

Den moderna fysiken (med Heisenberg, Planck och framförallt Einstein) tvingar oss till mycket radikala omformuleringar av dessa hypoteser – inte av termodynamikens principer inom slutna system, men väl av uppfattningen om utveckling och att tillämpa termodynamikens principer på öppna system. Å andra sidan pekar forskning kring livets uppkomst på att materiens utvecklingslinje utgör en alltmer växande komplexitetsprocess och inte en tendens i riktning mot att återställa ett tidigare tillstånd. Detta implicerar inte att förneka att organismer dör, men däremot att universum - som helhet - tenderar mot en materiens tilltagande komplexitet.

En annan av det freudianska tänkandets källor är Darwins evolutionstänkande – en av 1800-talets mest betydelsefulla teorier. Freud drar nytta av Darwin och med utgångspunkt häri utarbetar han det för psykoanalysen karaktäristiska historisk-genetiska kriteriet. Så - på vilket sätt fungerar detta kriterium? I den utsträckning det mänskliga beteendets ursprung utforskas så rör det sig om en genetisk utforskning. Det är historiskt i den utsträckning ett aktuellt beteende determineras utifrån det föregående … det kan inte förstås utom i förhållande till tidigare situationer. Ni erinrar er exempelvis formuleringen ”komplementära serier” där detta historisk-genetiska kriterium formuleras.

Genom att föra samman mekanisk materialism och evolutionstänkande kommer det centrala i Freuds tänkande att röra kausaliteten (det vill säga determinering) och det förflutna – inte det närvarande eller det finala, som är fallet med andra teorier.

”Installerad” i hjärtat av 1800-talets tänkande introducerade Darwins evolutionsuppfattning begrepp som process, förändring och rörelse samt söker bryta med en världsåskådning i vilken objekten är fixa och oföränderliga; en världsåskådning som framträdde genom exempelvis begreppen ”medfött” och ”degenerativt” i synen på mentalsjukdom.

Hur påverkades Freuds tänkande av Darwin? På det sätt vi nämnde idag – genom att kunna innefatta olika händelser eller fakta i en och samma process … som när det gäller normalitet, neuros och psykos … att kunna uppfatta kontinuiteten mellan sömn och vakenhet … att kunna etablera en utvecklingsmässig eller genetisk kontinuitet mellan barnets psyke och den vuxnes … och att därigenom ge innebörd åt barnets psykiska fungerande … att upptäcka barnsexualitetens genes och utveckling. Det är med andra ord psykoanalysens utvecklingstänkande som möjliggör ett fokus, vilket studerar beteendet som en process med ursprung, utveckling och successiva omvandlingar.

Vad som återstår för oss är att beskriva influenserna från en annan form av kunskap, nämligen konsten … och inom konsten den estetikuppfattning som utgörs av den tyska romantiken. Den tyska romantikens poeter Hoffman (vars verk Freud analyserar och använder för att utarbeta temat om det kusliga), Novalis och Hölderlin är alla – om man betraktar dem utifrån perspektivet analys av den skapande processen – upptagna av förhållandet mellan dröm och vakenhet.

Jag ska här ta upp några texter av poeterna. En av dessa kommenterar exempelvis en kinesisk tankegång och säger därvid: ”Är jag den som drömmer eller har jag omvandlats till någots teater eller till någon som presenterar galna och geniala föreställningar”? En annan fråga som de tyska poeterna gör sig är följande: ”Detta skeende av bilder vars sammansättning jag inte styr och som inverkar på mig … har sambandet dem emellan någon meningsfull relation till mitt liv eller till händelser som undflyr mig? Är drömmen en dans, som inte regleras av mitt tänkandes atomer och av mina minnen? Finns det i nattliga drömmar och dagdrömmar en existens som uppenbaras i dessa och andra tecken? Alluderar drömmens, mystikens och poesins språk till samma universum? Är vi bara det medvetna eller kan vi acceptera och erkänna oss som den som drömmer, fantiserar och uppfinner? Vilken plats tillerkänner vi dessa mysteriösa aktiviteter? En underlägsen plats … eller kan vi se dem som en överlägsen form av sanning eller kunskap?”. Detta är några av de romantiska poeternas tankar.

Låt oss då betänka att dessa tankar kring förhållandet mellan skapat, dröm och vakenhet måste ha haft stor inverkan på Freud och inte endast därför att han utforskar drömmarnas innebörd - förhållandet mellan dröm och vakenhet, drömmar och önskningar – utan också därför att hans egna drömmar blev ”nycklar” i den skapande processen. Låt oss inte glömma att upptäckter såsom Oedipusstrukturen, att drömmarnas innebörd utgörs av omedveten önskeuppfyllelse (och detta som en process hos såväl neurotikern som den normale), upptäckten att ordrepresentationen har att göra med ”det näraliggande” (alltså med metonymi och med någots representation) alla framträder utifrån hans drömmar. Och beträffande detta … jag vet inte om ni kommer ihåg att Freud föddes i Tjeckoslovakien, men att även om han föddes i en judisk familj, så var hans barnflicka tjeckiska … han börjar väcka till liv ett glömt språk. Några ord på tjeckiska, den akustiska bilden och ordrepresentationen associeras till representationen av barnflickan – som bör ha varit en mycket betydelsefull bild på samma sätt som att jiddish associeras till modern eller till föräldrarnas samtal med varandra.

Freud bearbetar med andra ord sina upptäckter i sömnen … och han gör upptäckter utifrån sina drömmar (dock inte uteslutande) – vilket intar en central plats i hans bearbetning. Den berömda drömmen om Irmas injektion får Freud att fundera över hysterins problematik. I förhållande till Irma (vän och patient), som lider av hysteri, framträder två vägar, vilka representeras i hans dröm: dels kemisk behandling, dels den väg som uttrycks genom psykoanalysen … vilket är en väg som visar på sambandet mellan hysteri och sexualitet. Detta var något som redan uppenbarats för Freud såväl i hans eget arbete som genom det han lärt via Charcot.

Varför ”dröm” i en skapande process? Därför att i drömmen har censurens inverkan minskat. I drömmen ”återser” man varseblivningar och händelser eller data, som man tidigare - genom censurens inverkan - inte kunnat sammanlänka eller se sambanden mellan … och därmed har de inte heller blivit möjliga att inkludera i någon känd symbolisk ”organisation”. Freud är inte den enda skapande människan, som löser konflikter genom bearbetning under sömnen; Poincaré är ytterligare en sådan person … och det behöver inte nödvändigtvis röra sig om situationer av skapande karaktär, det finns många andra teman … jag vet inte om ni någon gång befunnit er i en mycket pressad studiesituation med stor vånda och att svaren sedan uppenbarat sig under natten.

Freud analyserar således sina drömmar, vilket implicerar att anknyta till deras psykiska innehåll - och att vara kvar i regressionen och stå ut med den, att ha modet att utmana skräcken för att bli fångad i dessa inre ”personer” och önskningar - och att redan i vaket tillstånd kunna varsebli och ”fixera” dessa perceptioner, fantasier och önskningar samt att därefter bearbeta och nedskriva dem. Freud går från drömmens vision till skriften … med andra ord från det intuitiva i drömmens och fantasins språk till den mer avancerade symboliseringsnivå, som skriften utgör. Och just detta är ett karaktäristiskt drag hos den skapande människan – förmågan hos hennes ”jag” att i form av ett skriftligt, plastiskt eller musikaliskt språk strukturera något som dittills inte funnits inom någon känd symbolisk ”organisation”.

Vad har då Freud med den tyska romantiken att göra? Vad har denne positivistiske vetenskapsman att göra med en känslo- och tankeströmning, som fascineras av det dunkla, mysteriösa och döden? I ett verk som heter El alma romántica y el sueño (Den romantiska själen och drömmen) säger Beguín att den romantiske poeten har medvetenhet om sina rötter i det dunkla … om sina rötter i de inre djupen. Den romantiske poeten vet att han inte är ensam upphovsman till sitt verk och att poesin är en sång som bryter fram ur avgrunderna … och att han kommer att söka få dessa mysteriösa röster att framträda. Ytterligare något gemensamt - förutom detta med dröm och vakenhet - är kanske att Freud kunde lyssna på dessa inre röster … och att han genom sitt verk påtog sig att återspegla alla dessa som kom för att berätta, sina egna inre ”personer” samt allt det som utspelades under hans tid … alltså under det liv han har förmåga att återspegla i sitt verk.

Vi har här tidigare nämnt att vi upplever depressiva ögonblick … svåra ögonblick … ögonblick när det är svårt att tänka framåt och planera … när det är krig, smärta etc … och om vi drar oss till minnes hur Freuds liv var (och om vi tänker på att i lärandet spelar alltid hjälteidentifikationer in, så skulle vi kunna ta Freud till hjälte i sådan mening … som en mycket betydelsefull figur som möjliggör vissa identifikationsnivåer), så ser vi att det fanns ett permanent lidande i hans liv. Det fanns mycket lyckliga stunder, men det pågick även krig och revolutioner, som han inte förstod. Han ”sammanlevde” med döden i sin kropp under många år och genomgick 35 canceroperationer. Freud hade käkcancer, vilket tvingade honom att använda protes. Det var med andra ord en mycket smärtsam fysisk beroendesituation. Han kunde inte äta utan hjälp och tvingades (som alla människor som uppnår hög ålder) uppleva såväl ett barns som barnbarns död. Mot slutet av livet genomlevde han också exil och nazi-förföljelse. Men även om Freud upplevde en skepticism, som tog sig sådana uttryck som ”jag förstår mig inte längre på människorna”, fortsatte han att arbeta tills sina sista dagar. Han fortsatte arbetet med att utveckla mekanismer för större klarsyn och reparerade därvid sina inre objekt – och inte bara för egen del, utan han lämnade även kreativitetens väg öppen för andra.

Noter:

(19) Vitalism – biologisk teori, enligt vilken allt organiskt liv beror på en unik livskraft (ibland kallad enteleki), vars beskaffenhet inte kan förklaras utifrån fysisk-kemiska lagar.

Energetism – enligt den är det psykiska en särskild energiform som tillhör energiprocessernas allmänna dynamik i naturen. Denna teori utvecklades av den tyske naturforskaren Ostwald. Han antog att det i naturen existerade en immateriell egenskap, energin, som manifesterar sig i alla processer, fysiska såväl som psykiska.

Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Freud). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 3.

Av Ana Quiroga

Föreläsning 9 den 29 juni 1982

Förra gången gjorde vi ett första analytiskt närmande avseende bearbetningen av ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema … det freudianska konceptuella schemat. I den analysen sökte vi sammanlänka två perspektiv: dels teorin, det vill säga det ”kulturella verket”, som också kan utgöras av estetisk och konstnärlig produktion (vi uppfattar detta kulturella verk som en samhällig emergent); dels dess upphovsman (den skapande personen) som ett språkrör. Vi söker här ”äntra” kunskapsproduktionsprocessen via samspelet mellan samhälleligt och individuellt, alltså via det perspektiv som är vanligt inom socialpsykologin.

Hittills har vi gjort detta genom reflektioner kring text och kontext i psykoanalysen. Idag ska vi söka fördjupa denna tanketråd. I den analysen utgörs det centrala av några inom socialpsykologin grundläggande hypoteser.

Hur ser relationen mellan socialpsykologi och skapande process ut? Socialpsykologin analyserar den skapande processen som ett samhälleligt och historiskt determinerat beteende - som en emergent - och verket som en historisk-social produkt.

Vi har understrukit att den mänskliga kunskapens historia – kulturens historia – inte är något annat än den samhälleliga historien, vilken i sin tur vilar på produktionens, produktionsmedlens och produktionsförhållandenas historia. Mänsklig kunskap, kulturella verk, konst och vetenskap utgör med andra ord speciella indikatorer, som återspeglar de relationer människorna etablerar till varandra och naturen i syfte att tillfredsställa sina behov under en bestämd tidsepok.

Konstverket eller det kulturella verket som indikator är dock inte detsamma som ett mekaniskt återspeglande … istället innebär det förmedlingar och bearbetningar. I viss mening uttrycker ett kulturellt verk det samspel och den kamp mellan dominerande intressen som i ett visst ögonblick råder inom ett socialt och historiskt system. Verket återspeglar delvis ideologiska brytpunkter, öppningar, motsättningar och konsolideringar. Uttryckt med andra ord återspeglar vissa verk det framväxande medan andra uttrycker konsolideringstendenser och åter andra visar fram motsatsförhållandet mellan dessa två krafter.

Hur uppfattar vi historien? Vi förstår den som en permanent process av destrukturering och re-strukturering. Så - vad är det då som destruktureras? Vad är det ni uppfattar de-struktureras under historiens gång?

Elev: De sociala relationerna.

Ana Quiroga: Med andra ord att tidigare relationsformer, tidigare livs- och produktionsformer, de-struktureras samt att nya former, helheter och relationer växer fram. Och denna de-strukturering av det gamla och strukturering av det nya inverkar på såväl samhällets som individens historia. Både individuellt och historiskt-socialt … såväl i vars och ens av oss individers (subjekts) relationer till världen som i sociala gruppers relationer med sin kontext sker ett permanent sökande efter sammanhängande och meningsfulla svar, vilka förmår lösa upp den motsättning som finns mellan individernas (subjektens) – det vill säga var och en av oss - eller gruppens behov och de medel, mål och förutsättningar som omvärlden (den yttre naturliga och sociala miljön) erbjuder.

Dessa försök till sammanhängande och meningsfullt svar är vad som benämns ”beteende” och det kan komma att lösa upp motsatsförhållandet mellan krav och svar … mellan krav, behov och tillgängliga mål. Och vad syftar då detta svar eller beteende till? Det söker etablera ett jämviktsförhållande mellan oss – som subjekt – och de objektiva villkoren … annorlunda uttryckt mellan oss – som social grupp – och våra objektiva villkor.

Hur ser detta jämviktsförhållande ut? Det är alltid labilt, instabilt och provisoriskt. Något känslomässigt svårt att acceptera är just detta speciella faktum, nämligen att varje gång man uppnår en jämviktssituation öppnas ett nytt motsatsförhållande.

Hur kommer det sig att detta jämviktsförhållande alltid är labilt, provisoriskt och instabilt? Är det på grund av en ödets nyck? Nej, det är därför att människornas handlingar – vare sig dessa nu sker på individuell eller samhällelig nivå – förändrar de objektiva villkoren … omvandlar de objektiva villkoren och då växer nya behov och anpassningskrav fram. Härav kommer det sig att det föregående de-struktureras och att det nya med sina nya former växer fram. Livets permanenta rörelse utgörs av just detta.

När vi talar om kulturell produktion – och då i förhållande till varje slags produktion, teori eller konstverk, som kännetecknas av meningsfullhet eller skapande; det vill säga som utgör något annorlunda och som uppnår ”konsensus” – kan man fråga sig vilka jämviktsförhållanden, som upphör att vara dominerande och vad det är som framträder i och med detta nya ”tecken”? Vad är detta verk och vad är det för nya struktureringar vi vänder oss mot? Vilka nya riktningar dyker upp?

Beträffande den kulturella skapelsens kontext implicerar detta också att ställa sig en fråga vi redan tidigare ställt oss: Vem är kulturens subjekt? Vem är den mänskliga kunskapens subjekt? Vem är tänkandets och handlingens subjekt? Vi har redan tidigare arbetat med detta svar och sade då att ”detta subjekt är ett kollektivt subjekt … det är inte ett individuellt subjekt, utan mänskligheten eller bestämda sociala grupper”. Därför bör vi i detta komplexa nät av inter-individuella relationer definiera vad en samhällsgrupp, samhällssektor och samhällsklass (alltså det vi benämner som något ”kollektivt”) är och vilken speciell plats det subjekt eller den individ vi benämner ”skapande människa” här intar? Hon är det manifesta subjektet och verkets ”upphovsman” … eller - som vi uttryckte det förra gången – språkröret. Och visst är det så att den skapande människan är språkrör för en sektor, en grupp, en klass och sin tidsepok – men hon är ”skapare” just på grund av sin förmåga att i sitt verk återspegla sina samtidas liv … detta på grund av att hon besitter vissa speciella karaktäristika … som ger en viss förmåga eller att hon blir till detta ”radar-språkrör”.

Vi har nämnt vissa av dessa karaktäristika eller drag. Ett av dem är en inre förmåga eller frihet att tänka, som för samman (associerar) det som dittills hållits isär; det vill säga att välja nya sammanbindningsvägar och att dissociera det vanligtvis associerade … att vara förmögen till ”brytning” (med det dittillsvarande) och att således kunna utveckla ett divergerande tänkande, som tillåter en ny syntes och en ny konceptuell eller – när det gäller konstnärlig produktion - formell ”organisation”.

Vad får det här för implikationer på den personliga nivån? Hur kommer det sig att en viss individ (subjekt) upptäcker nya associationsvägar? Hur kommer han eller hon att föra samman sådant som dittills varit åtskilt och att dissociera … och att för sig själv formulera dessa möjligheter till ”brytning” (med något föregående)? Vad finns inom denna människa?

En av de saker hon besitter är förmågan att försjunka i sin inre värld … en förmåga till regression och att kunna stanna kvar där; med andra ord att inte försvara sig genom att fly när hon ställs inför denna regressionsprocess och mötet med aspekter från den egna inre världen och ”imagon” som kan upplevas som kusliga. Hon flyr alltså inte fastän hon är ångestfylld och rädd. Hon flyr inte inför ett objekt hon kan uppleva som förstört … detta älskade och hatade objekt som kan ha skadats av den egna fientligheten när den skapande processen utvecklats utifrån en depressiv position eller ett depressivt moment. Hon flyr inte när hon i dissocierande ögonblick ställs inför objektets förföljande aspekter.

Det handlar här med andra ord om en människa som situationsmässigt kan stanna kvar i sin inre värld och dess djup … och inte bara stanna kvar där utan att också kunna upprätthålla dialogen med sina fantasmer … stanna kvar i dialogen med sina inre ”personer” … och att ur denna regression kunna rädda kvar vissa varseblivningar, ”märken”, förnimmelser och sedan bearbeta dem till en ”kod”, vilken i sin tur kan utgöras av konstens ”kod”, vetenskapens ”kod” etc.

Vi sade att Freud gav ett generöst exempel på detta när han, nedsjunken i sorgeprocessen efter faderns död, ger sig hän åt en regression, vilken tillåter honom att gå på ”spaning efter den tid som flytt” (la recherche du temp perdu, som den franske författaren Proust - vars skapande process Anzieu analyserade parallellt med Freuds - uttryckte det) … att söka efter den förlorade tiden och de bilder, som blev kvar inhysta i den inre världen (och i det omedvetna, som Freud skulle uttrycka det) … att söka efter arkaiska minnen och arkaiska fantasier. Freud ger sig ut och söker efter sin glömda och förlorade historia … dessa minnen och fantasier. Han bearbetar dem och knyter kontakt med dem … han transkriberar dem till en begreppslig ”kod” inom psykologin … han konceptualiserar dem och kan därigenom upptäcka Oedipusproblemet …Oedipuskomplexet. Härvid utgår han dock från analysen av sina egna erfarenheter och konfronterar dessa med sin kliniska erfarenhet, vilket möjliggör för honom att utarbeta en hypotes av universell karaktär. Förutom detta upptäcker han också barnsexualiteten, den innebörd drömmen har för normalindividen (det vill säga drömmen som önskeuppfyllelse). Han upptäcker … på samma gång som han upptäcker så konceptualiserar han … och visar oss på vilket sätt processen att upptäcka äger rum.

Freud synliggör med andra ord det inre i processen att upptäcka. Varför? Freud drömde … han skrev ned sina drömmar och sina associationer. Och då – genom läsning av detta material – blir det möjligt att förstå ”processandet” … denna transkribering från vad som registrerats på ett personligt, säreget, speciellt sätt – och samtidigt intimt sammanflätat med Freuds egen historia som individ (subjekt) – till en universellt giltig ”kod” av koncept, vilka kan förstås, assimileras och föras samman med många andra individers (subjekts) erfarenheter.

Vi sade att till det grundläggande hör att vara medveten om att kulturproduktionens verkliga subjekt utgörs av det kollektiva; med andra ord att en samhällsgrupp eller en grupp människor är sammanlänkade genom ett relationssystem … sammanlänkade eller sammanbundna av gemensamma intressen och relationer, som uttrycks genom verket. Det är i denna kontext som det är nödvändigt att utforska ”språkrörets” plats och specificitet … denna speciella individ (subjekt) eller skapare.

Lucien Goldmann säger att den sociala gruppen hos sina medlemmar konstituerar en struktureringsprocess … som i deras medvetande utvecklar känslomässiga, intellektuella och praktiska tendenser. De sociala grupper vi tillhör är med andra ord strukturer, vilka hos oss utvecklar känslomässiga, intellektuella och praktiska tendenser i riktning mot ”svar” som stämmer överens med de problem som våra relationer med andra människor och naturen ”formulerar” för oss. Det är den ”kollektiva individen (subjektet)” – det vill säga den sociala gruppen – som utvecklar dessa tendenser. Vad gör då den skapande människan? Hon gör de tendenser som utvecklats i denna sociala grupp explicita.

Den skapande människan gör tanke- , känslo- och handlingstendenser explicita … och härigenom görs innebörden i de tendenser, som dittills varit implicita, medvetna för gruppens och andra gruppers medlemmar. Annorlunda uttryckt är det som alltid på så vis att när språkröret pekar på något så görs något dittills implicit till explicit. Man kan säga att strukturerna i ett verks ”universum” (exempelvis ett litterärt verk) motsvarar tankestrukturerna hos de sociala grupper, vilka får ett uttryck genom verket. Således finns likheter mellan verkets strukturer och tankestrukturerna hos den grupp som uttrycker sig genom verket … eller om det inte finns likheter eller överensstämmelser, så finns det åtminstone ett samband som kan göras begripligt och förståeligt … och som är relativt lätt att etablera. Och de strukturer och tendenser, som författaren eller den skapande människan gör explicita, innebär två möjliga vägar: den ena leder mot en re-strukturering av samhället, den andra mot ett bevarande av de sociala formerna … alltså en väg mot förändring och förnyelse eller - å andra sidan - en väg som leder mot konsolidering. Det här är dock mycket förenklat framställt eftersom det även finns vägar som är motsägelsefulla. I ett verk kan finnas tendenser som drar åt såväl förändring som åt bevarande och detta är något som kan ses på ett speciellt sätt just i det freudianska verket.

Vi talade om Freud och hans originella formulering av den psykoanalytiska teorin. För att kunna analysera det freudianska verket som en emergent … och för att kunna utforska vilken grupp och vilka samhällsintressen som här får sitt uttryck är det nödvändigt att teckna vad man skulle kunna kalla en situationsbild, det vill säga en bild av det samhällsekonomiska och politiska skeendet under andra hälften av 1800-talet i Europa, den epok under vilken Freud föds och formas till vetenskapsman.

För att förstå det freudianska tänkandet tror jag det är grundläggande att vara medveten om att Freud som vetenskapsman är en klassisk företrädare för 1800-talet – även om hans verk får en speciell betydelse för 1900-talets tänkande. Glöm dock inte att Freud fyller 50 år 1900 och att han alltså formas till vetenskapsman och uppnår mognad som människa under 1800-talets sista tredjedel. Låt oss alltså betrakta vilka samhällssektorer och intressen, som befann sig i kamp under detta så komplexa samhällsformande skeende … och låt oss ”öppna” några hypoteser rörande förhållandet mellan dessa intressen, det freudianska tänkandet och dess källor.

Vad hände i Europa i mitten av 1800-talet? Vid den tiden hade redan den andra industriella revolutionen ägt rum. England och Frankrike befann sig på den industriella utvecklingens höjdpunkt, vilket innebar att man gått från manufaktur till storindustri. Dessa två stormakter konsolideras här … Frankrike till det andra imperiet och England under drottning Viktorias långa styre.

Vad hände i England? I detta lands inre förstärks den ekonomiska liberalismen och frihandeln … kapitalismen börjar ta form som finanskapitalism, det vill säga som ett instrument för att kontrollera ekonomin i de länder som inte var direkta kolonier, men som ekonomiskt var beroende av de stora industrimetropolerna ((exempelvis hela Latinamerika).

Vad beträffar direkt politisk-militär dominans var England inåt sett ett avancerat land i det att man nu förstärkte rösträtten. Man var en parlamentarisk monarki och har inom sitt välde Indien, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Afghanistan, Burma, Rhodesia, Beluchistan, Sudan, Zanzibar, Östafrika, Nigeria. Vidare kontrollerar man Suezkanalen och – tillsammans med Frankrike – Egypten.

I denna andra industriella revolution utvecklas en storbourgeoisie i förbund med finanskapitalismen … som sedan blir imperialistisk. Bourgeoisien är nu inte längre revolutionär som under den första industriella revolutionen då den däremot representerade varje slags förändringstendens. Nu tenderar dock denna klass att konsolideras i opposition mot – ja, mot vad? Vad var det som började växa fram vid denna tid?

Elev: De arbetande massorna.

Ana Quiroga: De socialistiska rörelserna börjar med andra ord ta form i Europa. I Frankrike uppträder socialismen direkt. I England utvecklar två tyskar, Marx och Engels, mellan år 1860 och 1890 en politisk ekonomi, en teori om historien och en politisk teori. Bondeuppror utbryter. I Paris uppstår samhällsfenomenet Pariskommunen 1870. Också anarkismen växer fram. Det finns med andra ord djupgående sociala konvulsioner och dessa börjar uttrycka andra intressen än bourgeoisiens.

Hela Europa är vid denna tid oroligt på grund av att något håller på att upplösas för att därefter re-struktureras (det här är under Freuds ungdomstid). Panoramat är dock inte entydigt, ty likaväl som att två imperier - det franska och det engelska - konsolideras, så börjar andra nationalstater växa fram: Italien, som just förenats, och Tyskland, som börjar på att förenas. Nationalitets- och nationalstatstemat får en speciell betydelse vid denna tid.

Och var föds och bor Sigmund Freud? Han föds i det som idag är Tjeckoslovaken, vilket vid den tiden befann sig inom det österrikisk-ungerska imperiet. Detta faktum får en speciell vikt i såväl hans liv som i hans verk och dess betydelse. I detta europeiska panorama, där motsättningar mellan bourgeoisien och de folkliga klasserna börjar kunna skönjas, representerar Österrike-Ungern och Ryssland det mest efterblivna och feodala … de utgör två regimer som vilar på den absoluta monarkins struktur – de är alltså två helt auktoritära stater.

De idéer, som uttrycker intressena hos den bourgeoisie, vilken tenderar att konsolideras i hela Europa … de dominerande värderingarna i de länder, som är indragna i den kapitalistiska utvecklingen … vilka är dessa värderingar? Vilka idéer är nära förbundna med kapitalismens?

Elev: Liberalismen.

Ana Quiroga: Kommer ni ihåg att vi förra året analyserade gruppkonceptets ursprung och att vi då nämnde att gruppkonceptet uppträdde tillsammans med ett annat koncept, nämligen individkonceptet … det vill säga att här framträder motsatsförhållandet individ-grupp. Vid denna tid och bland dessa värderingar uppträder individualismen som värdering … och som talar om individens frihet … och refererar till individen (subjektet) som fri och ensam träder in på arbetsmarknaden … och som fritt disponerar över sin arbetskraft – men som också är fri i ordets dåliga betydelse … i bemärkelsen lösryckt från sin jord och sina produktionsmedel.

Detta är de robinsonska utopiernas epok. Rousseaus modell om den till sitt väsen individuella och isolerade människan, som väljer att låta sig inkluderas i samhällsordningen och som i slutändan ”fördriver” sin naturlighet, fanns med i ursprunget till den franska revolutionen. Den fortsätter emellertid att utöva sin inverkan i och med att det, som tidigare användes till att förändra (något gammalt), nu används för att konsolidera (något nytt). Lägg här märke till hur en ideologi - från att under en period ha använts till att avtäcka - senare omvandlas till att täcka över! Och det är under övertäckandets fas - det vill säga när de sociala strukturerna tenderar att konsolideras – som ideologin gör det enskilda och partikulära till något allmängiltigt, förevigar det historiska och gör det sociala till något naturbundet. På detta sätt konsolideras det kapitalistiska produktionssättet. Och med utgångspunkt i vad? I en tanke om människan som abstrakt, isolerad och fri individ.

Dessa värderingar hade emellertid redan övervunnits i andra länder där man utvecklat nya idéer i vilka människan uppfattas som en samhällsvarelse. Dock var dessa värderingar (individualismens och liberalismens värderingar rörande individens moral, som inom det teoretisk-filosofiska fältet upprätthållits av positivismen och på det estetiska området av romantiken), vilka i de utvecklade länderna spelade rollen av konsoliderande idéer och uttryck för de dominerande sektorernas intressen, progressiva tankar i länder med absoluta regimer. I Österrike-Ungern var således dessa idéer progressiva!

Vi nämnde att nationalitetsproblemet var ett ”nedfryst” problem och speciellt då i Österrike-Ungern, som inte hade någon nationell enhet. Problemet med nationaliteten eller den nationella identiteten berör speciellt Freud. Man får inte glömma att han tillhör en etnisk, nästan aldrig accepterad, minoritet ständigt utsatt för växlingar mellan förföljelse och tolerans. Jag har redan berättat för er om det intryck den diskriminering fadern utsattes för vid ett tillfälle gjorde på Freud. Han upplevde den emellertid även i egen person genom det faktum att han inte kunde få undervisningsuppdrag på universitetet på grund av att han var jude.

Freud identifierar sig med det enande av Tyskland på preussisk grund som Bismarck genomför. Freud var så pass mycket Bismarckanhängare att han i trettioårsåldern kunde vänta i två timmar för att få se Bismarck passera förbi.

I sin ungdom följer han hänryckt det fransk-tyska kriget. Han ville bli general och om inte det var möjligt så åtminstone minister … och detta så mycket att han tvekar vad gäller att fortsätta studera medicin. Han hyser stora tvivel om sin yrkesbana … uppenbarligen därför att de yrkesalternativ hans omgivningsmiljö erbjöd inte hade mycket att göra med hans kunskapsintressen … och det han ville utforska. Det är här intresset för teologi och för naturvetenskaperna uppträder … men det var hela tiden en linje som hade med utforskande att göra.

Men som ni säkert kommer ihåg var Freud ”märkt” av en hjälteidentifikation … en identifikation med dragning åt det heroiska. Han ville med andra ord bli något … och han hade dessutom förutspåtts bli något betydelsefullt. I familjekretsarna uttolkades detta ”något” som minister. Freud var tveksam till att bli läkare och detta därför att under den här epoken kunde en läkare knappast bli minister. Det var mycket lättare om man var advokat.

I kriget 1914 – Freud var nu omkring sextio år gammal – säger han att han ”satsat” all sin libido på Österrike …

Temat ”nationaliteternas konsolidering” … konsolidering eller grundande av moderna stater intresserar Freud mycket … och det är utifrån detta vi kan se honom innefattad i den tankelinje som inom det nationella – och i hans omedelbara omgivningskontext – kommer att representera en progressiv rörelse. Hans verk – eller tänkande – utgör med andra ord i Österrike ett av de många ”förkroppsliganden” av bourgeoisiens intressen, vilka står i motsatsställning till absolutismen.

I den europeiska kontexten (de källor från vilka Freud tar sin näring … dessa referensramar som utgör grund för Freuds tänkande) - utanför hans eget efterblivna feodala lands kontext med sin absoluta monarki - hade bourgeoisien förvandlats till dominerande klass. Det tänkande och de mentala strukturer, som uttrycks via den mekanistiska fysiken, positivismen, den tyska romantiken, värderingar om individualism och frihet samt ett sätt att förstå världen och vetenskapen etc, ägnas här mer åt att konsolidera bourgeoisien som klass än åt att omvandla de sociala relationerna.

Blir detta begripligt för er? I Österrike-Ungerns kontext representerar detta tänkande – positivismen, den mekanistiska fysiken etc – den klass som opponerar sig mot den dominerande klassen, men inom det övriga Europas kontext representerar däremot dessa teoretiska strömningar och tankeformer intressen hos klasser, vilka nu ägnar sig mer åt att konsolidera formerna och inte åt att omvandla dem.

Den motsättning, som framträder beträffande innebörden i Freuds verk, är särskilt tydlig i det han skrivit om samhället. Detta förringar absolut inte hans upptäckter, men han placeras däremot inom sin kontext. Vi får med andra ord en förklaring på vissa av psykoanalysens ”instrumenteringar” … instrumenteringar som är möjliga utifrån den människo- och världsåskådning, som finns underliggande till och genomsyrar det freudianska tänkandets utveckling.

Sammanfattningsvis kan man lägga fram den lite djärva hypotesen att en komplex kamp mellan nya och gamla strukturer utvecklades i Europa. Bourgeoisien och de bredare befolkningslagren kämpade, trots sinsemellan allvarliga motsättningar, mot det mest efterblivna, vilket utgjordes av monarkin och det absoluta systemet, det vill säga den absoluta monarkin, feodalsystemet etc.

I denna motsättningsfyllda ”front” placerar det freudianska tänkandet in sig (som representant för det mest avancerade i det egna landet), dock utan att få sin näring från det på den tiden mest avancerade tänkandet. Det freudianska tänkandet uttrycker nämligen i det egna landet den sektor, som i den västliga världen tenderar till konsolidering via nya värderingar: positivism, agnosticism, individualism, liberalism etc. Tillsammantaget bidrar allt detta till det freudianska verkets essens … ett verk mycket rikt på element som, trots att det inte tagit sin näring från de allra nyaste tendenserna, kommer att bidra till utvecklandet av en ny människo- och verklighetsuppfattning.

Vad utgjorde Freuds specifika kontext inom psykologins område? Hans kontext dominerades av ett epistemologiskt hinder, det vill säga av ett hinder vad gäller att producera vetenskaplig kunskap inom psykologin. I sina möten med detta hinder åstadkommer Freud stundvisa genombrott. Vid andra tillfällen snärjs han av hindret som faktiskt ännu ingen psykologisk teori övervunnit i och med att psykologin som vetenskap fortfarande befinner sig under utveckling.

Vilket var då detta hinder? Det utgjordes av tron på eller myten om ”det inre livet”. Vad innebär myten om det inre livet? Det innebär att det inre livet uppfattas som en självständig storhet och inte som en mängd processer, vilka determinerats utifrån samspelet mellan kroppen och den givna sociala ordningen. Det inre livet uppfattas som ”substans”, som något ”i sig” existerande och avskilt - långt från varje samhällsideologisk erfarenhet och determinering. En storhet vars ursprung man inte känner till …

Elev: Själen …

Ana Quiroga: Själen utgör arketypen för detta hinder … konceptet ”själ” som en från kroppen avskild storhet … som ockuperar kroppen och sedan kommer att överge den. Just detta hinders kvintessens’ utgörs av idén om själen och av det psykiska livet som en funktion av själen. Ett hinder som till formen motsvarar ovannämnda hinder – eller som kanske är en del därav – framträder genom delningen psyke-kropp.

1800-talets psykologi – den prefreudianska psykologin – kännetecknades av att vara en psykologi om det inre livet och i synnerhet om funktionerna; det vill säga en psykologi som analyserade sinnesintryck, uppmärksamhet, minne etc. Med utgångspunkt i denna psykologi fragmenterades hela människan som kunskapsobjekt.

Gentemot denna psykologiska uppfattning (det inre livets och funktionernas psykologi), som i grund och botten byggde på introspektion, utvecklas tre framgångsrika och motsatta strömningar: psykoanalysen, beteendeteorin (vilken producerade sådana lysande tänkare som Mill) och Gestaltteorin (som utgör den strukturellt fokuserade förståelse av helheter vars upphovsmän heter Kohler och Koffka).

Det inre livet uppfattat som själ och ”system av förmågor”, men hela tiden en autonom storhet och ”substans” radikalt avskuren från kroppen och den sociala ordningen, verksamhet, görande, interaktion, dialektik mellan subjekt och värld … detta inre liv omvandlas till en myt i sådan mening att det innefattar vad som av vissa teoretiker benämns det subjektivas ”fetischering”.

Vad innebär detta? Allt som man i vid mening indikerar med termen ”fetischering” innebär ett döljande av en viss händelses eller ett visst faktums uppkomstbetingelser, med andra ord av vad som föregår det och vad det är som händer. Händelsen eller faktumet skärs bort och isoleras från sin egen kausalitet. Det som här förblir dolt är förutsättningarna för det subjektivas framväxt. Det psykiska livet tycks därför inte framträda som en aspekt av individen (subjektet); det tycks inte hänga samman med dennes handlingar och konkreta liv, utan snarare framstå som en sak och storhet med egen ”natur”.

Denna myt om det inre livet (med sin grund i tanken om människans natur som något pre-samhälleligt och ahistoriskt) kommer – om man betraktar den ur ett annat perspektiv än individualismens eller liberalismens – att legitimera arbetsdelningen i samhället. Arbetsdelningen i manuellt och intellektuellt arbete legitimeras av denna uppfattning om själen som autonom storhet. Denna delnings historisk-sociala karaktär döljs på grund av att man framställer själen eller anden som något avskilt från verksamheten, praktiken och det vardagliga.

Om den psykiska aktiviteten befinner sig långt från görandet – alltså långt från praxis – skulle man kunna härleda uppdelningen i samhället (mellan människor som arbetar med händerna och människor som arbetar med intellektet) från det psykiskas själva ”natur” och inte från människornas objektiva, sociala och ekonomiska existensvillkor.

Är ”den andliga människan” och ”den förädlade själen” en social produkt, resultatet av en bestämd praktisk verksamhet eller något som har att göra med en särskild kvalitet i denna autonoma ”substans”? Visst finns detta slags förädlade och andliga människa med förmåga att kultivera sin själ. Denna möjlighet finns … visst finns det mer förädlade individer (subjekt) som är högre kulturellt utvecklade. Det handlar dock inte om ett väsensdrag … eller ett kvalitetsdrag hos denna autonoma storhet … något som skulle vara mer utvecklat hos vissa människor än hos andra – utan det handlar om något som växer fram utifrån en social verksamhet. Och detta är vad som döljs med myten om själen och myten om det inre livet … myten om det andliga livet … något som skulle vara avskilt från praktiken och förvandlat till autonoma storheter. Om man skulle tillämpa ett sådant synsätt skulle alltså den människa som måste sälja sin arbetstid och som brutaliseras av sina existensvillkor … ha dessa karaktäristika inte på grund av sina existensvillkor och sin plats i samhället utan beroende på sin egen natur.

I varierande utsträckning kommer Freud att implicera en brytning med en sådan position … med myten om det inre livet och själen som storhet. Freud bryter med funktionernas, perceptionernas, minnets etc psykologi och studerar beteendet och uppträdandet i sin komplexitet. Han studerar inte enskilda data - som om dessa i sig skulle vara nog - utan intar en tolkande attityd på så sätt att varje data utgör ett tecken som pekar på individens (subjektets) konkreta liv. Varje data pekar på en komplex helhet som är livet självt … han studerar alltså drömmen, lapsusen och symtomet i förhållande till den individuella dialektik som yttrar sig i samspelet mellan konstituerande, disponerande och aktuella faktorer … och hur det i detta samspel uppenbarar sig ett centralt faktum i det psykiska livet (och det är detta Freud upptäcker) – den psykiska konflikten.

Genom att knyta varje data i sin utforskning till individens (subjektets) konkreta liv och individuella utveckling bryter Freud med de själsliga storheternas psykologi. Några av Freuds kritiker, såsom Politzer och Bleger (vars tankar vi delvis kommer att följa här se Not 18), hävdar att när Freud i sin första formulering av den psykiska apparaten går från att förstå det omedvetna som en kvalitet av de psykiska processerna till att definiera det omedvetna som system - alltså genom att definiera det som en storhet - har han uppenbarligen återvänt eller återfallit till något han ville överskrida. Freud skulle med andra ord - när det omedvetna förvandlas till ”det omedvetna” - återigen ha återfallit i sökandet efter en storhet.

Med utgångspunkt i adjektivet: omedvetna processer och substantivet: ”det omedvetna” skulle enligt denna hypotes (Politzer, Bleger) en ny version av de psykiska storheterna uppstå. I vilket fall som helst, säger dessa teoretiker, konstituerar sig Freud genom de brytningar och möjliga ”suturer” (alltså genom dessa brytningars tillslutanden) han genomför under ett nödvändigt moment av psykologins utveckling. Dessa växlingar (mellan ”brytning” och ”stängning”) är med andra ord nödvändiga. Glöm inte förekomsten av möjliga hinder och att vi på den psykologiska kunskapens område kämpar mot epistemologiska hinder som inte fullständigt övervunnits.

Vad var det då Freud föresatte sig i förhållande till psykologin? I grund och botten föresatte han sig att frigöra psykologin från det mytiska förvetenskapliga tillstånd den dittills befunnit sig i och att bearbeta den som en naturvetenskap. Under Freuds tid var den naturvetenskapliga uppfattningen synonym till objektiv kunskap.

Försöket att utveckla psykologin som naturvetenskap har en föregångare i Herbart, som formulerade en själens eller det själsliga livets statik och dynamik. Givetvis når inte Herbart fram till Freuds syntes … och detta kanske genom att vara fången i den formella logiken (ytterligare ett epistemologiskt hinder) på grund av att han förvånande nog hävdar att verkligheten inte kan vara kontradiktorisk. Detta hindrar honom att få syn på det vi nyss nämnde - vilket är en av Freuds mest lysande upptäckter och som ger honom just mentalsjukdomens ”nyckel” - med andra ord den psykiska konflikten. Vad Herbart emellertid gör är att bryta med förmågornas och funktionernas psykologi.

Jag nämnde Herbart som en föregångare till Freud inom psykologins område. Freuds största influenser kommer emellertid inte från psykologins område. Man ska inte glömma att Freud forskade inom fysiologins område - neurologin - och att hans mest ambitiösa försök härvidlag, vilket han dock släpper (fast man kan fråga sig om han verkligen släppte det), är att söka etablera samband mellan det neuro-cerebrala fungerandet och de psykiska processerna. Hela den första fasen i hans forskarkarriär pekar mot detta mål, nämligen att etablera relationer mellan den psykiska processen och det cerebro-neuronala fungerandet.

Någon har nämnt att Freud, liksom Columbus, ”sökte vägen till Indien” (det vill säga fastställandet av sambanden mellan psykiska processer och cerebro-neuronalt fungerande - vilket fortfarande till stora delar är outforskat även om man avancerat något på senare tid) , men att han i likhet med Columbus istället ”upptäckte en ny kontinent”, som i hans fall var de omedvetna processernas ”kontinent”. Med ett sådant betraktelsesätt kan man säga att skillnaden mellan Columbus och Freud består i att sistnämnde dog medveten om att han upptäckt en ny ”kontinent” och ett nytt kunskapsområde.

Freud studerar fysiologi i flera år med Brucke. Genom denne knyts han till sin tids vetenskapliga tänkande. Vi befinner oss nu mer eller mindre vid 1880. De viktigaste namnen under denna tid inom fysikens område (som då utgör arketyp för vetenskapligt vetande) är: Von Helmholtz, Klausius, Kirchoff och Bolzman. Några av dessa bildar en Berlingrupp. Och här återvänder vi på nytt till historien, det vill säga ett förenat Tyskland som förnyar vetenskaperna och – som en konsoliderad och förenad nation – går in i en expansionistisk period. Brucke levde i Wien och påverkades starkt kulturellt av det mest avancerade i Tyskland. Härigenom kom han också att representera det mest avancerade i Österrike.

Vilken vetenskaplig åskådning är det då Freud ”skriver under” på? I vilken vetenskaplig modell kom den jämförande anatomin, den cerebala neuropatologin, histologin etc att integreras? Vilket är det vetenskapsideal denna grupp - exempelvis Helmholtz - postulerar? Jo, att en förklaring är vetenskaplig när den helt och hållet reducerats till att vara ett naturfenomen som är en effekt av enskilda krafter (och Freud försöker tänka så när det gäller de psykiska processerna) … och när man demonstrerat att denna reduktion till ett naturfenomen - som effekt av enskilda krafter - är den enda möjliga. Den fysik, som utgör Freuds referensram, grundas på den mekanistiska fysikens modell. Dess grundläggande postulat är: fenomenens orsaker utgörs av fysiska krafter; varje fenomen är underkastat en strikt determinism eller, uttryckt med andra ord, så finns det en mekanisk kausalitet (Freud säger att i praktiken finns vare sig godtycklighet eller slump i de psykiska processerna, utan dessa är underkastade en kausalitet). Vidare bör all vetenskaplig kunskap vara möjlig att formulera kvantitativt. Freud höll i hela sitt verk fast vid några alternativ som svarade mot merparten av dessa principer; i linjär form finns detta i ”Utkast till en psykologi”, vilket är det verk han producerar efter sin första kris, då han måste sluta röka på grund av kardiologiska problem och han möter möjligheten av såväl sin egen död som en smärtsam depression. Freud kommer ur den och skriver ”Utkast till en psykologi” i ett slags upprymdhetsprocess. Han skriver att kvantiteten (som utgörs av kraften) påverkar materiella partiklar, vilka utgörs av neuronerna.

Och detta är det första utarbetandet av Freuds psykiska modell. Vad han senare kommer att hävda är att känslorna sätter de mentala representationerna i rörelse. Och återigen finns här en kraft som sätter ett element i rörelse. Till yttermera visso säger han många år senare att alla psykiska processer – undantaget att man mottar yttre stimuli – kan hänföras till ett samspel mellan krafter (drifterna) och att dessa krafter stimuleras, hämmas, kombineras och ”kommunicerar” sinsemellan.

Ovannämnda idéer är några av de tongivande inom fysiken på Freuds tid och de influerar hans tänkande. De ger med andra ord tankemodeller, som är utgångspunkter, när han börjar tänka kring de psykiska processerna.

Vad som nu återstår är att under nästa lektion knyta samman termodynamikens principer med vissa av psykoanalysens centrala uppfattningar, exempelvis dödsdriften, den psykiska apparaten, lustprincipen etc; vidare förhållandet mellan energetismen och de uttryck denna får i libido-teorin och andra aspekter av hans tänkande. Vad som också kvarstår att analysera är det darwinska utvecklingstänkandets influenser. Darwins tänkande är en av de grundläggande ”stöttepelarna” i det freudianska tänkandet i och med att det är därifrån Freud hämtar den genetisk-historiska metod, som är kännetecknande för psykoanalysen … att gå från att analysera ursprungshistorien/genesen till processernas utveckling. Även förhållandet mellan den tyska romantiken (som filosofisk och estetisk strömning) och Freuds referensram återstår att ta upp.

Vi kommer därefter att försöka se hur dessa psykiska former och innehåll hänger samman med en egen dialektik i upptäckandets strategi (som Pichon-Rivière skulle uttrycka det). Ty vi har nämnt att det finns ”tankelinjer”, som inte är sinsemellan överensstämmande - ja, som till och med är ”antagonistiska” - , och därför är det av vikt att föra samman (associera) det som är åtskilt (dissocierat) och ta isär (dissociera) det sammansatta (associerade).

Och detta hos vem? I Freuds fall hos en människa, som önskar motsvara modersönskan och situationen att vara favoritbarn … något som, enligt vad Freud själv bekänner, garanterar honom trygghet och styrka. Och detta hos en man som identifierar sig med hjältar och halvgudar … som vill gå segrande ur kampen med sin Oedipusrival, en rival som är såväl tillåtande som utmanande (i det att han säger ”Det kommer aldrig att bli något av den här pojken!”).

Inför allt detta (att kunna syntetisera, uttrycka, vara spegel för sin tid och en skapande människa) har säkert några av er frågat sig: Var kommer då detta med begåvningen in? Ja, den kanske existerar, ty utan tvivel finns det konstitutionella element - men denna personliga ekvation, denna historia och plats i familjen och samhället utgör också del av begåvningen. De utgör produktionsförutsättningar för vad vi kallar ”begåvning”. På samma sätt utgörs en del av begåvningen av förmåga till regression … att kunna hejda sig och behärska sig inför de inre objekten … inför fantasmer och sitt förflutna. På samma sätt utgörs begåvningen av att ha modet att möta inre hotande, förstörda eller lustgivande objekt – och en del av begåvningen är att samtidigt såväl frukta som att dras till vansinnet och att i skapandet kunna övervinna detta.

Noter:

(18) Det kan här vara av intresse att titta närmare på den diskussion som finns som en del av den argentinska psykoanalytiska kontexten och också som något influerande i Ana Quirogas resonemang kring Sigmund Freud och psykoanalysen. Det är framförallt två namn som här är intressanta – Politzer och Bleger.

Den franske filosofen Georges Politzer och hans tänkande runt en konkret psykologi är närvarande i den diskussion som förs i mer radikala psykoanalytiska kretsar i Argentina på 50- och 60-talet och han skrev en del om denna ”inre värld” eller - som han uttryckte det - ”drama” i sina försök att nå fram till en ny ”konkret” psykolog. Den argentinske psykoanalytikern (och tillika Pichons elev) José Bleger är en av de som tänker vidare med utgångspunkt i Politzers tankar om psykoanalys och psykologi. Även Pichon-Rivière känner till Politzer och hänvisar till honom vid några tillfällen; det verkar rimligt att Politzers tankar om vardagen skulle ha influerat Pichon och beröringspunkter verkar onekligen finnas.

Politzer menar att med psykoanalysen börjar för första gången en psykologi i egentlig mening ta form. Den dittillsvarande psykologin – den ”klassiska” psykologin – hade inte analyserat den konkreta människan och hennes medvetande. Han menade att det var nödvändigt att studera människan som aktör. Det medvetande man då skulle studera var det vardagliga medvetandet. Det är först psykoanalysen som närmat sig människan på detta konkreta sätt. Politzer såg på psykologin som utforskare av människan i hennes vardagliga konkreta liv.

Psykologins objekt ses genom totaliteten av de mänskliga händelserna när dessa betraktas i sitt förhållande till individen, det vill säga så länge som de utgör en människas liv och människornas liv. Äktenskap är en psykologisk händelse endast såsom äktenskap, det vill säga utfört under bestämda villkor av enskilda individer. Men själva de mänskliga händelserna har en struktur och är underställda en determinism som psykologen bör känna till för att kunna se dessa händelser i förhållande till individen. Och han måste söka den där den faktiskt finns (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin? Sid 156-157).

Han lutar sig i sitt tänkande mot en, som han uppfattade det, tidigare huvudströmning inom psykologin – den dramatiska traditionen. Denna tradition föresätter sig att studera den konkreta människan såsom hon framstår i sitt livssammanhang. Politzer hämtar sitt centrala begrepp ”dramat” från denna tradition.

Vi har valt begreppet ’drama’ i dess glanslösaste betydelse, fri från alla känslor och sentimentalitet, kort sagt i dess sceniska betydelse. Bör teatern imitera livet? För att psykologin skall kunna bryta med en tusenårig tradition och återvända till livet, så bör den kanske imitera teatern. Bör psykologerna avvänjas från sökandet efter processer? Det bästa vore, tror jag, att ge dem en dramatikers mentalitet, trots att det inte gäller att uppfinna, stilisera eller romantisera något. Det gäller bara att ersätta processerna och deras artificiella miljö med människorna och deras egentliga levnadsvillkor (Ibid sid 150).

Det är dramat som är den konkreta psykologins studieobjekt och detta utspelar sig under människans liv; ”liv” dels som ett biologiskt begrepp, men samtidigt människans vara mellan födelse och död – ”människans dramatiska liv”. ”Dramatisk” har dock inte innebörden av ”spännande” i Politzers terminologi, utan det handlar om människans görande och varande. Psykologin blir konkret först genom att till sitt objekt ta dramat och härigenom kan man – genom att förstå människan i hennes konkreta livssammanhang – också förstå henne och hennes handlande.

Politzer kritiserar vad han kallar den ”klassiska” – eller ”mytologiska” – psykologin (som studerar ”själen” som avskild från människan i övrigt) på tre punkter:

Realismen. Genom att betrakta psykologiska fakta ur ”tredje person” förtingligar eller objektiverar man de fakta som till sin natur endast existerar i relation till ”första person” (ett jag betraktar objektet och objektet får härigenom en personlig betydelse och relation till jaget). Politzers uppfattning är att psykologin är ”första personens” vetenskap, medan exempelvis en vetenskap som fysiken är den ”tredje personens”; därför är det endast existensen av jaget, det vill säga ”första personen” som motiverar att det finns en psykologisk vetenskap. Alla psykologiska fakta måste ses i relation till den konkreta akt eller det drama de ingår i. Det är då de kan ses som fakta i ”första person”. Enligt Politzer blir introspektion därför en naturlig metodologisk följd av realismen.

Abstraktionen. Genom detta ”realistiska” betraktelsesätt blir de psykologiska fenomenen till från jaget skilda ting eller abstraktioner. Härigenom ses inte heller exempelvis en dröm som en produkt av en individ (subjekt) , utan som en produkt av impersonella krafter.

Formalismen. En konsekvens av ”realismen” och ”abstraktionen” är att den ”klassiska” psykologin (som saknar ett subjekt eller jag i egentlig mening) betraktar alla psykologiska fakta utifrån på förhand uppgjorda och bestämda klassifikationsbegrepp; det blir en formell psykologi.

I och med Freuds drömteori förs psykologin tillbaka till att bli en vetenskap om det konkreta subjektet. Drömmen är en produkt av en enskild individ och kan endast ha en betydelse och mening inom ramarna för denna individuella, konkreta individs drama eller liv. Politzer hävdar också i konsekvens med detta att Freud analyserar vardagslivets människa.

Han menar vidare att den psykologiska metoden inte kan vara observation. De enskilda handlingarna och akterna måste tolkas utifrån individens hela drama. Först i det sammanhanget får de psykologiska fakta en mening som är konkret och användbar.

För Bleger var Politzers sätt att använda psykoanalysen, som ”kungsväg” till det mänskligas drama, viktigt. Freuds ”Drömtydning” speciellt hade tillåtit Politzer att studera drömmen ”som en handling av individen (subjektet)” … och analys av drömmen liksom av symtomen kunde bara äga rum i ”första person”. I den meningen kunde ”tolka” inte vara annat än att ”finna innebörden”, vilket i sin tur implicerade en förklaring av såväl drömmen som symtomen ”utifrån individens (subjektets) konkreta liv”. Just häri låg en av Politzers största förtjänster enligt Bleger.

José Bleger använder sig av Politzer och dennes tankar för att företa en radikal revision av psykoanalysen – möjligtvis också för att grunda en ny psykologi. Det är i boken Psicoanálisis y dialéctica materialista (Psykoanalys och materialistisk dialektik) Bleger inleder detta företag. Han pekar på att Politzer i Crítica de los fundamentos de la psicología (Kritik av psykologins grunder) understryker att psykoanalysen tar sin början som en konkret undersökning av människornas liv genom att studera de neurotiska symtomen som mänskliga handlingar. Detta var vad Politzer benämnde ”drama”.

Det är med utgångspunkt i detta drama som psykoanalysen genomför en teoretisk förflyttning i form av en ”abstraktionens”, ”realismens” och ”formalismens” trefaldiga manöver (se ovan). Härvid överges dock dramat och de konkreta mänskliga handlingarna. Istället övergår psykoanalysen till att studera förtingligandets produkter, vilket exempelvis är fallet vid konstruerandet av ”det omedvetna”. Symtomens innebörd görs härmed ”realistiska” eller ”förtingligas” i ett inre livsväsende, vilket tenderar att uppfattas som såväl självständigt som alstrare av de verkliga och synliga fenomenen. Vad här psykoanalysen gör är att överge dramat till förmån för dynamiken (det vill säga en formulering i form av krafter och drifter). Härvid upphör dessa krafter och drifter att utgöra förkortade beskrivningar av en process för att istället övergå till att ha eget självständigt liv.

Uttryckt på annorlunda sätt har därmed i psykoanalysens själva sköte utvecklats en motsättning mellan teori och praktik. Den för spontant in en klyvning eller spricka mellan de handlingar som rapporteras och de teorier med vilka dessa handlingar återspeglas. Inom psykoanalysen kan med utgångspunkt i detta resonemang en tredubbel motsättning konstateras:

- Den psykoanalytiska praktiken hanteras inom den dramatiska ramen, medan teorin utvecklas i dynamiska formuleringar;

- Den operationella modaliteten i psykoanalysen sker i ”här-och-nu”-ramen (situationell), medan den psykoanalytiska teorin i grunden är historisk-genetisk;

- Praktiken innefattar ett affektivt hanterande av faktorer som befinner sig i dialektisk interaktion, medan däremot teorin företrädesvis utvecklats i termer av formell logik.

Man kan uttrycka psykoanalysens dilemma inte så mycket i termer av en ”skilsmässa” mellan teori och praktik som att det har utvecklats en spricka mellan det dynamiska och det dramatiska. Det dynamiska kriterium de psykoanalytiska teorierna baseras på återspeglar inte längre den ”dramatiska” verkligheten.

Det är för att uppnå större tankeprecision som termen ”dramatisk” introduceras. Men – vad är det då som benämns ”dramatisk”? Freud studerar symtomet i relation till den sjukes liv. Enbart information ”från utsidan” om alla händelser i dennes liv räcker dock inte; den ger heller inte fullständig innebörd eller förståelse vad gäller symtomet. Detta uppnås dock om dessa relateras till den sjukes egna upplevelser av dem. Symtomet blir därigenom förklarat utifrån och som del av det mänskliga beteendet. Vad som kallas ”dramatisk” är alltså ytterst en beskrivning, förståelse och förklaring av beteendet utifrån patientens liv och hela beteende. Detta är också något som kan noteras om man observerar psykoanalytikern i arbete inom sitt operationella fält.

När psykoanalytikern förstår och tolkar är det för att han i det mänskliga livets konkreta termer reducerar beteendet till drivkrafter, handlingar och situationer. ”Dramatiken” utgör den verkligt centrala kärnan i Freuds innovativa bidrag till psykologin. Den är ett fundamentalt faktum i psykoanalysen och kan som sådant ge upphov till flerfaldiga teorier.

Den teori Freud använde för att generalisera och abstrahera ”dramatikens” händelser utgörs av den dynamiska teorin, det vill säga han reducerade beteendet till kraftvektorer som befinner sig i ett permanent samspel; dock kom dessa vektorer att i Freuds händer genomgå samma metamorfos som inträffar inom andra vetenskapliga områden. Från att ha varit vektorer, som i deskriptiv och sammanfattad form ersatte en komplex interaktion mellan olika handlingar, kom de att uppfattas som kausala element eller faktorer, vilka i sig skulle vara tillräckliga och yttersta förklaringar till mänskligt beteende. Ytterligare ett steg i den riktningen tas inom den psykoanalytiska dynamiska teorin när dessa krafter reduceras till några få ”väsenden”, som existerar i sig och för sig. Det handlar alltså om drifterna av vilka beteendet i sista hand skulle vara beroende. Vad som här sker är att den dramatiska processen först återspeglas i den dynamiska rörelsen, men att därefter processens subjekt blir omvänt. I ”dramatiken” är det personen som är subjekt, i dynamiken ersätts personen av drifterna.

Dessutom sker ytterligare en sak. Eftersom den process som sker i dramatiken är dialektisk och den rörelse Freud återspeglar i sina dynamiska teorier är en mekanisk rörelse, så blir resultatet att subjektet inte bara ersätts av drifterna utan dessutom av instanser (det, jag och överjag) som därigenom upphör att peka på funktioner eller aspekter hos beteendet för att istället själva förvandlas till subjekt, vilka i likhet med drifterna, placeras i det inre – i människans psyke – och där styr och utgör drivkrafter för beteendet.

Den ”dramatiska” beskrivningen gör det möjligt att säga att patienten i ett givet ögonblick varit exempelvis aggressiv eller känslosam. Detta utgör då beteendets deskriptiva uttryck. Den fortsatta abstrahering eller generalisering psykologen bör använda sig av – för att kvarstanna inom det dramatiskas domäner – kan formuleras som att patienten är aggressiv eller känslosam utifrån andras beteende gentemot honom och utifrån hans egna tidigare upplevelser. Men när psykoanalysens dynamiska teorier – genom hänvisning till ”realiteter” – abstraheras, sker också en förflyttning av mänskliga handlingar till ”väsenden”, som såväl ersätter handlingarna som framstår som dessas orsaker; detta är fallet om man säger att patienten är aggressiv eller känslosam därför att Thanatos dominerar över Eros eller viceversa. Personen och de mänskliga handlingarna ersätts av sannskyldiga mytologiska väsen. Skillnaden i förhållande till den klassiska mytologin består i att i sistnämnda fallet placeras gudarna i en speciell miljö (Olympen eller Himlen), medan de i den mytologi som har sitt ursprung i dynamiken placeras i människans eget inre. Människan framträder som ett förkroppsligande av något ”illusoriskt” och världen blir till en externalisering av dessa ”perfekta” illusoriska företeelsers rörelser.

I sitt ifrågasättande av Freuds referentiella schema kom Bleger att studera vad han kallade ”dynamisk psykologi”, en term som inbegrep en kluvenhet. Å ena sidan hade den en innebörd av ”evolutionism”, vilket innebar att studera de psykologiska fenomenen som processer, å andra sidan en innebörd som visade i riktning mot att undersöka de krafter som fungerande determinerande för de psykologiska ”handlingarna”. Mellan dessa två synsätt fanns, enligt Bleger, en ”avgrund” som skilde dialektiken från den formella logiken. Medan förståelsen av beteendet som process tillät framsteg på det operationella området, så kom hanterandet av ”handlingarna” och reducerandet av dessa till ett samspel mellan krafter (drifterna) att implicera en teoretisk förflyttning, som innebar en distansering från det konkreta för att istället grunda sig på en ontologisk realism som i realiteten inte utgjorde något annat än en form av idealism.

Bleger menar att det finns rikligt med citat från Freud där denne refererar till skillnaden mellan dynamik och det Bleger benämner ”dramatik”. Vad Bleger pekar på är att Freud beskriver symtomuppträdandet i situationer som inbegrep en handlingsimpuls, men där denna av skilda orsaker ej fullföljdes. Han menar att om man betraktar impulsen som ”emergent” i en definierad situation, så befinner man sig inom ”dramatiken”. Gör man dock en dynamisk överflyttning så betraktas situationen som indikator på och uttryck för psykologiska impulser (krafter). Och Freud kom att följa sistnämnda väg. Härigenom förflyttar man sig inte bara från det ”dramatiska” till det dynamiska. Genom att uppfatta beteendet som frambringat av impulser istället för att se impulsen som en situations ”emergent” vänder Freud också upp och ned på skeendet. Sett ur dialektisk-materialistisk synvinkel passerar man därigenom också gränsen mellan materialism och filosofisk idealism.

Vad driftteorin beträffar var Blegers syfte att ”omarbeta abstraktionerna” för att belysa de verkliga och konkreta rörelser, som doldes bakom de animistiska eller idealistiska formuleringarna. I detta syfte föresatte han sig att studera psykoanalysens kraft-koncept. Hur mycket än Freud låtit detta vara beroende av soma framstod dock inte drifterna som om de hade med materialism att göra – snarast då med idealism. Kraft-konceptet, som lånats från fysiken (och därvid givits en förmodad objektivitet), hade under namnet ”drift” använts som kausal förklaring och inte som fenomenisk beskrivning. Här valde Bleger – likt Pichon-Rivière – att använda sig av Kurt Lewins fältteori för att korrigera Freud. Beteendet kom då inte längre att bero på inre krafter, utan på det fälts struktur inom vilket objektet befann sig i relation till sin omgivning. Just driftteorin kom Bleger att specifikt använda sig av för att belysa hur beteendets dialektiska rörelse därvid förändrats till mekanisk rörelse. Och den uppgift Bleger föresatte sig var att få beteendet att återvända till ”dramatiken”.

För att förklara skillnaden mellan ”dramatik” och den dynamiska ”överflyttningen” av den kan man säga att i det förstnämnda fallet impulserna har sitt ursprung i objektrelationerna; Freud däremot utvecklade i de dynamiska teorierna tanken att objektrelationerna tar sitt ursprung i impulsernas samspel.

Vid analys av det ”dramatiska” kan undersökaren inta olika attityder. Tyngdpunkten kan läggas på antingen nu-nivå, historisk nivå eller framtidsnivå. Freud lade speciell emfas på den historiska nivån. Dock är dessa tre nivåer inte varandra uteslutande och en komplett undersökning bör således ta hänsyn till alla tre. I realiteten finns inget utrymme för godtycke här i och med att hela skeendet inom analytikerns arbetsområde – den psykoanalytiska sessionen – äger rum utifrån en definierad konkret situation: ”här-och-nu med mig”.

Ett sådant förfaringssätt innebär emellertid inte automatiskt en ”dramatisk” analys. Kurt Lewin reducerade ju beteendet till vektorer, vilket innebär ett avlägsnande från den psykologiska ”dramatiken”. Enligt Lewins uppfattning står benämningen ”dynamisk” för en förståelse av rörelsen i termer av vektorer, vilka är beroende av objektrelationen i en definierad situation. Hans dynamik breddade den freudianska dynamikens fokus, men den berikas ytterligare i sin tur genom den ”dramatik” vars introduktion och studium inom psykologin är beroende av Freuds insatser.

För Bleger är psykoanalysen främst en undersökningsmetod som aldrig tidigare funnits och som ännu inte blivit ersatt eller överträffad. Det karaktäristiska i denna metod överensstämmer i stora drag med själva den terapeutiska processen. Sett utifrån samhällsbetydelse har psykoanalysen säkerligen mycket större vikt som undersökningsmetod; att den möjliggör kunskaper som kan tillämpas inom ett mycket brett fält i stil med mentalhygien, undervisning etc etc. I framtiden kommer psykoanalysen möjligen endast att tjäna som förberedelse för forskare inom psykoanalysens område. Psykoanalysen kan dock inte ”rädda” mänskligheten; den är en vetenskaplig disciplin med ett begränsat fält, vars resultat är viktiga i förhållande till den typ av fenomen som utforskas.

Det tycks dock som att det i stor utsträckning varit användbart att använda sig av driftskonceptet i och med att dessa vektorer – i likhet med konceptet ”kraft” inom fysiken – möjliggjort en begränsning av en undersöknings mångfaldiga variabler. Som sådant har driftskonceptet möjliggjort en kunskapsutveckling fram till en viss punkt. Där bortom uppträder dock motsägelser vilka kräver en problemomformulering.

Vad Bleger hävdar är att endast psykoanalysen förmått genomföra en forskning syftande till att klarlägga hur psykologiska fakta determineras. Den har gjort det genom att relatera beteendet till människornas konkreta liv. Materialism är inte enbart att förklara psykologiska fenomen via biologi eller sociologi. Människornas liv är ett lika materiellt faktum som ett biologiskt faktum är det.

Likt allt annat existerande följer psykoanalysen en dialektisk bana. Den är dock på inte sätt konsekvent dialektisk, men trots allt innebär den att de psykologiska processernas dialektiska lopp för första gången i viss utsträckning uppfångas och hanteras. Freud är en av dessa forskare om vilka Friedrich Engels generellt sagt att ”de tänkte dialektiskt långt innan man visste vad dialektisk var på samma sätt som (människan) talade i prosaform långt innan det ordet existerade”.

Till sist kom den blegerianska ”dramatiken” att mer närma sig Pichon-Rivières förbindelsebegrepp och koncept om det psykologiska fältet än Politzers perspektiv. Denna glidning mellan ”dramatik” och ”fält”, som uppstod på teorins nivå, åtföljdes även av en omdefinition av den psykoanalytiska praktiken i pichonianska termer. I sådan mening formulerades relationen mellan analytiker och analysand som en dialektisk relation i spiralform i vilken analytikern oundvikligen var en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör” som inom naturvetenskaperna. Parallellt härmed kom denna positionsförändring att implicera en reducering av den historisk-genetiska metodens vikt i och med att symtomen började framträda mer som ”situtionella emergenter” än som resultatet av individens (subjektets) förflutna. Därmed borde tolkningarna baseras på ”konkreta handlingar så som dessa visade sig i beteendet” och därvid undvikande tekniska termer eller abstrakta konstruktioner. En konsekvens härav var också att det blev nödvändigt att anpassa teorin till praktikens krav. Därmed introducerades den sociala dimensionen, vilket implicerade att den psykoanalytiska sessionen uppfattades som en tvåperson-relation och dynamisk helhet eller konfiguration inplacerad i en situation. Den situationella emergenten presenterades som något nytt och originellt – som moment av den gemensamma Gestalt terapeut och patient bildade med sina beteenden – och inte som exteriorisering av något redan givet.