Av Enrique Pichon-Rivière
Sigmund Freud markerar i Masspsykologi och Jaganalys sin inställning beträffande det problematiska förhållandet mellan individualpsykologi och social- eller masspsykologi. I detta så missförstådda verks företal säger han:
"Mellan individualpsykologi och social- eller masspsykologi finns en motsats som kan förefalla mycket betydelsefull när man först ställs inför den. Men vid närmare betraktande förlorar den mycket av sin skärpa. Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda människan och undersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsställelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den enskildes relationer till andra personer. I individens själsliv har 'andra' människor i regel betydelse som förebilder, objekt, hjälpare och motståndare. Individualpsykologin är därför samtidigt en socialpsykologi i en utvidgad men helt och hållet berättigad mening". (Sigmund Freud: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt. sid 81. Natur och Kultur, Lund, l986). (Avant garde)
Därefter hänvisar Freud till individens relationer till föräldrar, syskon, kärleksobjekt och läkaren. Dessa relationer har varit föremål för den psykoanalytiska undersökningen och kan ses som sociala fenomen, vilka står i motsatsställning till de fenomen som av Freud benämns narcissistiska (eller autistiska enligt Bleuler) (1). I enlighet med de kunskaper som Melanie Kleins skola bidragit med kan vi dock se att dessa sistnämnda fenomen handlar om yttre sociala relationer som internaliserats. De benämns inre förbindelse och återskapar inom Jagets domäner grupp- eller ekologiska relationer. Dessa förbindelserelationer - som inkluderar subjektet, objektet och de däremellan ömsesidiga relationerna - formas på den grund som den tidiga utvecklingens erfarenheter utgör. Därför ersätter vi driftsbegreppet med begreppet erfarenhet. På likartat sätt bör varje omedveten psykisk företeelse, dvs en omedveten fantasis dominans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relaterande till objekten i den yttre världen.
Freud poängterar vikten av att skilja mellan grupperna (dvs inre och yttre /Övers.) men han försäkrar att i vilketdera fallet fortsätter relationerna mellan individerna att existera. För att förstå detta behöver man inte hänvisa till existensen "av en primär social och irreduktibel instinkt, vars ursprung man kan finna i mer begränsade sammanhang såsom ex vis familjen". (I den svenska översättningen av "Jaget och detet ..." lyder samma avsnitt på följande sätt: "... att den sociala driften kanske inte är ursprunglig och omöjlig att analysera och att dess uppkomst kanske kan sökas i en trängre krets, till exempel i familjen" (ibid sid 82)).
I ett annat stycke säger Freud:
"Det räcker med att tänka på att Jaget, från och med detta ögonblick, går in i objektrelationen med det av Jaget självt utvecklade idealj a g e t och att troligen alla ömsesidiga skeenden (vilka man skulle kunna påvisa styrs a v d e n ö m s e s i d i g a h a n d- li n g s p r i n c i p s o m f u n g e r a r i s p i r a l f o r m/Pichon-Rivières kommentar/övers anm) utvecklade mellan objektet och hela J a g e t, i enlighet med vad neurosteorin hävdar, återskapas inom Jaget". (I den svenska översättningen lyder samma avsnitt så här: "När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möjligt att alla de växelverkningar som vi inom neurosläran har lärt känna mellan yttre objekt och jaget som helhet kommer att upprepas på denna nya skådeplats - inom jaget" (ibid sid l49))
Denna mängd internaliserade relationer i ständig interaktion och under påverkan från försvarsteknikers eller -mekanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omedvetna fantasins innehåll.
Analysen av dessa stycken visar oss att Freud stundtals uppnådde en helhetssyn på problemet med samspelet människa - samhälle. Emellertid hängde han kvar vid en antropocentrisk uppfattning och detta hindrade honom från att utveckla ett dialektiskt perspektiv.
Trots att han kunde uppfatta det felaktiga i formulerandet av ett motsatsförhållande mellan individualpsykologi och masspsykologi kom hans kvarstannande vid psykoanalysens "mytologi", driftteorin samt bristande kunskaper om den ekologiska dimensionen att hindra honom från att formulera vad han skymtat, nämligen att i strikt mening är all psykologi social.
(1) Man kan här invända att det inte finns någon sådan motsatsställning i och med att varje narcissism är sekundär allt efter hur det inre objektet tidigare introjicerats i den inre förbindelsen - vilken kan ha ett narcissistiskt utseende. D v s att när en förbindelsestruktur förekommer är alltid "den andre" eller objektet närvarande genom sagda förbindelse - även om det till det yttre skyms undan av en sekundär narcissism.
Översättning: Sören Lander
Senast uppdaterad 190816