Sören Lander: Tankar om beteendet

Tankar (2010) omkring beteende, Pichon-Rivière, Bleger, kognitiv beteendeterapi m m

Inledande kommentar:

Jag ska säga något om tillvägagångssättet i den här genomgången, som ju söker ringa in begreppet ”beteende” utifrån ett lite annorlunda per­spektiv än vad behaviorismen (och dess avläggare till vilka jag räknar dagens kbt) tycks göra.

Inledningsvis översatte jag föreläsningsanteckningar från en föreläs­ning av Enrique Pichon-Rivière 1966. Han tog där bland annat upp Pav­lov och reflexologin satt i förhållande till Freuds psykoana­lys och be­greppet ”lärande” (reflexologin var en allvarlig konkurrent till den fram­växande psykoanalysen i den argentinska psykologi- och psykiatrivär­lden fram till ca 60-talet). Då texten inte är helt lättbegriplig har jag lagt in egna reflektioner med jämna mellanrum (markerade med SL-kommentar).

Som en fortsättning har tanketrådar från kubanskan Rosa María Reyes Bravo (Universi­dad de Oriente. Santiago de Cuba 2003) omkring bio­logiska, dynamiska och kognitiva synsätt samt behovet av att integrera dessa inkluderats. Utifrån hennes text har jag formulerat följande tankar om vad som vore intressant att betrakta närmare (som en i pichoniansk mening ”uppgift”) när det gäl­ler konceptet ”beteende” satt i förhållande till ett psykody­namiskt/psykoanalytiskt/objektrelationistiskt tänkande:

När man söker beskriva och analysera en persons manifes­ta och latenta beteende för att därefter komma fram till vad som är en relevant metod för att ”föränd­ra” eller hantera beteendet: I vilken utsträckning betingas beteendet av impli­cita/omedvetna (inre och yttre) och/eller explicita/medvetna (inre och yttre) faktorer? Hur ser förbindelsen ut mellan stimuli och respons (såväl mer direkt som på längre sikt)? Vad upprätthåller den respektive förändrar eller ”utsläcker” den? Alltså a) identifiera drivkrafterna bakom beteendet; b) undersöka stimulis inverkan på kort och lång sikt; c) undersöka utsläcknings- och förstärkningsmekanismer.

Då Reyes Bravo tog upp många tankar från den argentinska psykoana­lytikern José Blegers bok (från 60-talet) ”Psicología de la conducta” (be­teendets psykologi) har det varit logiskt att fortsätta framställningen med en genom­gång av relevanta delar från den boken.

Läroprocessen. Reflexologiskt och socialpsykologiskt fo­kus. Terapi som lärande.

Från ”El proceso del aprendizaje. Enfoque reflexológico y psicologico so­cial. La terapia como aprendizaje”. Föreläsning Nr 15 på Escuela Priva­da de Psiquiatria Social (första året) av Enrique Pichon-Rivière. 29 au­gusti 1966.

Denna föreläsning har som främsta fokus att undersöka lärandets in­nehåll samt im­plicita aspekter beträffande detta. Som utgångspunkt använder jag mig av en ”natur­lig” modell, nämligen näringsintagsbeteendet och dess olika faser. Utgångspunkten är alltså å ena sidan den biologiska inkorpore­ringsprocessen, å andra sidan inkor­porerandet av kunskaper.

SL-kommentar: Vid lärande ”sätter man i sig” kunskaper – som sedan ska smältas och resultera i ett beteende.

Ytterligare något som föreläsningen går in på är den uppen­barligen di­lemmatiska si­tuation (och hittills källa till långa ”byzantinska” diskussioner), som föreligger i rela­tionen mellan psy­koanalys och reflexolo­gi. En lösning blir här möjlig via det område där lä­randet i och för sig sker via betingning (en betingning som inverkar på neurobio­logisk nivå, något som studerats av Pavlov) - men ... utan att därför ännu vara en psy­kologi eller ha konceptualiserats med explicita och implicita aspekter. Sistnämnda nivå (den psykolo­giska nivån) är dä­remot något som har studerats av psykoanalysen.

SL-kommentar: Här ses lärande som ett stimulis införande, något som skapar ett (mer eller mindre stabilt) svar, men där de explicita och implicita aspekterna ej särskiljts – vilket psykoanalysen dock har teori för. Stimulus-respons blir här den form som innehåller såväl explicita som implicita aspekter.

Den dilemmatiska situationen löses upp - via form (Pavlov) och innehåll (Freud) - och omvandlas till att bli dialektisk. Form och kommunikation - som spiralprocess - gör så­ledes att utforskningen kan genom­föras på dessa bägge nivåer (dvs neurobiologisk och psykologisk).

SL-kommentar: Betingningen (som ett biologiskt uttryck för lärandet) ges en psykologisk nivå genom att explicita (medvetna) och implicita (omedvetna) aspekter utforskas i en kommunikationsprocess (mellan terapeut och patient) vilken sker i spiralform (allteftersom processen fördjupas omvandlas framväxande emergenter till något existerande som åter ”utfrågas” om sitt innehåll etc).

Man kan beskriva kunskapen som ett fält, vilket gradvis utvidgas alltef­tersom man via psykologiska och teknologiska medel löser upp epistemologiska hinder. Det vik­tiga är att koppla lä­randet till kommunikationsteorin. I viss mening fungerar här kun­skapsobjektet som transmitter varvid det i kodifierad form skickar en hel räcka av in­dicier, aspekter, karaktäristika samt sin strukturs hela essens. Och inom upptäc­kandets kontext kan det då bli möjligt för en utforskare att av­kodifiera.

SL-kommentar: I mer allmän mening tillägnar man sig mer kunskap genom att undanröja epistemologiska hinder. Genom att kommunicera omkring kunskapsobjektet (och dess innehåll) kan man (som utforskare) vinna fördjupas kunskap om detsamma.

I och för sig kan den här tankegången tyckas en aning antro­pomorfisk ... som att kun­skapsobjektet nästan ges liv och blir verkligt. Men det man upptäcker finns egentligen redan där!

SL-kommentar: Kunskapsobjektet och dess innehåll finns alltså redan där. Men det måste ”utfrågas” på ett sådant sätt att det ”får liv” - att det från att vara något ytligt objektivt blir till gripbar kunskap för mig som kunskapssökande subjekt.

Ty det är detta Marx menar när han skriver: ”Att förvandla saken I SIG till en sak FÖR SIG”. Saken i sig finns redan där. Under kunskaps-, lärande- och kommunikationsakten förvandlas den till en sak för sig. Dessa två pro­cesser, som stu­derats var för sig, agerar nu tillsammans, ty medan anti­nomin löses upp i läroproces­sen uppstår en kommunikation. Det är en process som ges ny näring i form av en öp­pen kontinuerlig spiral, vilken dels har en uppåtstigande riktning (vad gäl­ler in­formationsansamling och djup), dels en linjär nedåtgående riktning (vad gäl­ler för­djupning och behandling).

För en terapeut (i en behandlingssituation) blir bilden av patienten alltmer förståelig i takt med att denne får till­gång till ett inre lärande (insight), alltså ett lärande om sig själv. Det epistemofi­liska hindret utgörs här av ångest inför föränd­ring. Vad som försvårar processen att tillägna sig kunskap om sig själv, självet eller sin identitet är fruktan för förändring.

SL-kommentar: Med ett gradvis ökande kunskapsfält ökar också möjligheten till förståelse. Men att lämna ett tidigare tillstånd (av relativ okunskap) utgör en förlust och kan skapa ångest (i det här fallet rädsla för förändring).

Hela den moderna socialpsykologin (dvs Pichon-Rivières version av soci­alpsykologi/övers. anm.) har sin grund i George Herbert Meads primära idéer (rollteo­rin) och Freuds tankar om internaliseringsprocessen (som jag benämner ”inre grupp”). Här­vidlag kommer vi fram till att lärandet alltid är gruppsligt samt att det i grund och botten utgörs av socialisa­tionsprocessen. Den fysiologiska psykologin, som benäm­ns ”experi­mentell psykologi” (och även reflexologin), bär ansvaret för att dessa sa­ker först nu på senare tid upptäckts genom att inte göra något annat än beskriva lä­randets neurobiologiska processer – inte lärandets innehåll och drivkrafter – samt genom föreställningen om en förbindelse till lä­randets objekt; om interaktion, kommunikation och ångest inför föränd­ring.

SL-kommentar: I socialisationsprocessen (betraktad som stimulus-respons-betingning) är det möjligt att se hur innehåll transporteras från den ”yttre gruppen” till den ”inre gruppen”. Lärandet sker i den primärgrupp (familjen) där barnet växer upp. Beroende på hur lärosituationen/-processen ser ut kan störningar uppstå som också verkar ”betingande” för hur människan utvecklas. Kommunikationsprocessen är här av stor vikt eftersom det är den som ”bär” kunskapsobjektet från yttre till inre grupp ... eller som Pichon-Rivière uttryckte det: Kommunikationen är lärandets ”räls”.

Det är mycket intressant att studera hur detta utvecklades i Sovjetunio­nen där det för ungefär trettio år sedan fanns en psykolog vid namn Lu­ria, som publicerade några ar­beten i vilka experimentella lärosituatio­ner beskrevs och tolkades reflexo­logiskt. Hans arbeten är mycket in­tresseväckande och de fick mig att inse att mot­satsförhållandet mellan psykoanalys och reflexologi inte är så skarpt. Det rör sig snarare om oli­ka nivåer att arbeta på. Det intressanta är att man via reflexologin kan studera en rad störningar i deras symboliska uttryck – vilket ledde mig fram till teorin om att alla neuroser i grund och botten handlar om stör­ningar i kommunika­tion och lärande. Lu­ria uttryckte sig inte i kommunikationstermer eftersom detta är ett mycket senare be­grepp. Relationen till kunskapsobjektet fanns dock med implicit.

SL-kommentar: En av Lurias kolleger, A.N. Leontiev, var ytterligare en i denna ryska psykologiströmning. Enligt Charles Tolman (1987) gick Leontiev vidare från beteendekonceptet till att istället tala om ”aktivitet” som psykologins främsta kunskapsobjekt. Leontiev menar att aktivitet är ”a system with its own structure, its own internal transformations, its own development”. Beteende innefattas i ”aktivitet”, men mer konkret på så sätt att det utgör del av den process i vilken aktiva subjekt utformar verkliga förbindelser med objektvärlden. Aktivitet inkluderar således även aktivitetens objekt ... man kan tänka sig aktivitet som ett slags dynamiskt ”omslag” som omsluter såväl subjekt som objekt.

Senare inträdde en regressiv utvecklingsperiod (i Sovjet) varvid det psykologiska in­nehållet – eller föreställningen om en förbindelse till kunskapsobjek­tet – försvann. Allt kom istället att förklaras och förstås utifrån lagarna för hur betingade reflexer formas och struktureras. För oss är dock alla slags neuroser en process, som hänger samman med störningar i lä­rande och kommunikation, vilket får till följd att det blir svårt att lösa upp motstånd mot förändring. Terapi kan därför också definieras som ”omlärningsprocess” eller ”nyinlärning” i vilken de situationer, som stödjer föränd­ringsmotståndet, löses upp och en anpassning sker. Det som är väsentligt i en neuros­behandling är således att skapa sådana betingelser, som får patienten att våga om­värdera sin ångest och sänka för­svaren. Och det är detta som utgör en verkligt korrige­rande erfarenhet.

SL-kommentar: Att stanna vid att endast betrakta processen stimulus-respons och den betingning som följer därav, blir en för snäv förklaringsram genom att de implicita betingande aspekterna ej synliggörs. Och med endast den explcita nivån ”upplyst” torde vissa responser också bli oförklarliga. För att förstå och förändra måste med andra ord de implicita aspekterna i en omlärningsprocess bli synliga ... det som orsakar vissa ”förblindande” försvar måste alltså belysas och genomarbetas (= förstås). Att belysa det implicita är att skapa betingelser för en förändring.

Vår uppfattning om lärande har enklast möjliga utgångspunkt: att lära känna förbin­delsen och verkligheten; att ”läsa verkligheten”.

SL-kommentar: När man ser hur en person uppträder kan man få en ledtråd om hennes inre och yttre förbindelser till verkligheten. Hur kan då omgivningen inverka så att en människa i grunden omvärderar och ändrar sitt beteende? Ty det finns något determinerande bakom en människas uppträdande ... och med kännedom om förbindelsen kan detta bli synligt.

Lä­rande utgörs av de modifikatio­ner, som omgivningens inverkan på indi­viden åstadkommer. Tre viktiga aspekter av anpassningsprocessen på­verkas därvid: 1) impulserna; 2) målen; 3) vägarna på vilka impulserna förs mot målen (alltså det vi kallar ”förbindelse”). Lä­randets mekanis­mer är något universellt mänskligt. Det är dock samhälle och kultur som inverkar determinerande för vad man mer konkret lär sig. Därigenom är lärandet också föremål för kvantitativa och kvalitativa skillnader (in­telligensen).

Att tillägna sig nya stimuli-responsmönster (grundsituationen för allt lärande) in­flueras och påverkas inte bara via nervsystemet, utan alltid också via endokrina kört­lar, kroppens allmäntillstånd, ansam­lad mängd basal ångest, familje­kontext etc. Det inbegriper alltid att gamla och nya element förs samman, varvid olika slags aktivt lä­rande äger rum varav vanligaste är ”trial and error”. Belönings- och bestraffningssy­stem blir dock till störningsfaktorer (neurosframkallande) i lärandet när de läggs till störningar i kommunikation och meta­kommunikation. I andra slags lärande (Pavlovs eller svarsbe­tingning) kan man läg­ga märke till hur dess teknik strävar mot att redu­cera ”trial and error”-processen till sina enklaste former där felen eli­minerats. Därigenom elimineras ett stort antal fel­aktiga försök och handlingen får sitt fokus på att få fram korrekt svar. För att detta slags lärande ska bli varaktigt bör det ständigt förstärkas. Dessutom är det beroende av det känslomässiga tillståndet.

SL-kommentar: Förändring som nya stimulus-responsmönster? Ja, så kan den grundläggande ekvationen uttryckas. Beteendemodifikation genom att man lär sig andra saker – omlärning och nyinlärning. Men med fokus på att endast få fram ett korrekt svar (att ha lärt sig sin ”läxa”) utanen förståelse för hur det hela fungerar skapar ytliga kunskaper som blir svåra att tillämpa i nya situationer.

Slutligen ska vi nämna något om den mest komplexa – eller ”upphöjda” - formen av lä­rande, vilket också mer direkt berör vårt tema. Det rör sig om symboliskt lä­rande, vil­ket implicerar att man på ett förnuftigt sätt manipulerar symboler – alltså det vi kal­lar ”tankeprocess”. Denna sym­bolmanipulering baseras på internalisering av de försök man utför i det yttre - precis som vid språkutveckling som ju är en so­cial produkt, det vill säga ett resultat av interaktion. I en inre bearbetningsprocess - un­gefär som att tala med sig själv (översatt till ”vårt språk” är det likty­digt med för­bindelser till inre objekt eller den inre gruppen) – äger kommunikationen rum genom dels användning av symboler (som ersät­ter objekten), dels partiella reaktio­ner (som ersätter de totala svaren). Givet dessa förutsättningar kan individen (sub­jektet) manipulera sin fö­reställningsvärld och därigenom förbereda sig för en mer effektiv (man skulle kunna uttrycka det som ”operativ”) yttre anpassning, vilken via de tidigare beskrivna pro­cesserna på medveten tankenivå (och influerad av omedvetna drivkrafter) gör det möj­ligt att konstruera en strategi, taktik, teknik och logistik. Störningar tar sig här ut­tryck i neuroser och korrigering av dessa utgör psy­koterapins uppgift. Allt detta sker via område 1 (psyket) vars specifika beteende re­presenteras av tänkandet. Att åstad­komma planering eller föregripande gör det möj­ligt för män­niskan att i realiteten ska­pa sin miljö och därigenom också kontrollera den.

SL-kommentar: I det symboliska lärandet – manipulation av symboler (= tänkande) – bearbetar man i det inre de försök (”experiment”) man gjort i det yttre. Gradvis närmar man sig mer korrekta svar (som inte är fullständiga). Med den här manipuleringsförmågan kan människan ”spela på den inre planen” (för att tala ”pichonianska” och fotbollsspråk) och ”repetera” inför framtida situationer (strategi, taktik, teknik och logistik). Och här representeras psykets beteende av tänkandet (allstå manipulation av symboler eller förbindelser till inre objekt/den inre gruppen). När människan på så sätt kan planera eller föregripa kan hon också delvis skapa och kontrollera den verklighet hon lever i.

Vi nämnde tidigare att lärandet i grund och botten utgörs av socialisa­tionsprocessen. Socialisation är det lärande som gör det möjligt för indi­viden att inta sociala roller. Den information vi som ”tekniker” tillägnar oss är alltså instrumentell för en social roll; och i den mån rollen utövas som social funktion i ett adekvat här-och-nu är den operativ. Den opera­tiva förmågan är avhängig individen (subjektet) och hur pass lämpliga dennes arbetsverktyg är. Det är denna (i vårt psyke fungerande) ap­parat, som bildar vårt ECRO - och förmågan till särskiljande spelar där en viktig roll.

Det är kulturen man tillägnar (eller lär) sig under socialisationsproces­sen. ”Kultur” står då för alla de framsteg människan gjort fram tills nu. Dessa framsteg har skett i mer eller mindre specialiserade riktningar, men tendensen från slutet av 1800- fram till 1930-talet har varit i rikt­ning mot atomisering - alltså att tänkandet blir allt mer specialiserat och att specialister skapas. Idag rör vi oss dock i riktning från en speci­aliserad epistemologi mot en mer sammanlöpande sådan i form av ”in­ter-vetenskap”. Det kan då handla om de interdisciplinära grupper som i avse­värd grad ger varandra näring via ömsesidiga kontakter. När här ett operativt referentiellt schema – via lä­rande och kommunikation – väl konstruerats får (den efterföljande) ”opera­tionen” till­gång till ett fö­regående eller första steg (något som finns med inom alla vetenskap­liga områden), nämligen ett ”a priori”. ”A posteriori” är sedan det som i ett påföljande steg blir till resultat.

”A priori” är ett uttryck för att beskriva kunskap som innehas från början eller före nå­gon given händelse. Ordet kommer från latin och betyder ”från den förra, det som fö­regår eller det som kommer innan”.

”A posteriori” är ett uttryck för att beskriva kunskap, som innehas efter någon gi­ven händelse eller en samling händelser. Ordet kommer från latin och betyder ”från den senare”.

Inom filosofin är ”a posteriori” ett begrepp för kunskap som är be­roende av erfarenhe­ten och sinnesupplevelser. Motsatsen är ”a priori” (från Wikipedia).

SL-kommentar: I socialisationsprocessen lär sig människan att inta sociala roller; vi lär oss alltså HUR vi ska göra i vissa situationer för att våra handlingar ska fungera. Utifrån våra kunskaper (vårt ECRO, vår inre ”karta”) blir vi mer eller mindre effektiva i vårt beteende, i våra handlingar, i vår aktivitet. Men kan vi inte införliva och lära av våra erfarenheter (a posteriori) utan fasthåller vid våra apriori-kunskaper – så sker ingen utveckling och vårt ECRO berikas inte.

Sådant som är uppenbart motsägande – varje motsättnings ”antiförhållande” – löses upp i en praxis (relationen mellan teori och praktik) där ”a posteriori” blir till ett ”a priori” berikat av erfarenheter. Och så fortskrider processen i spiralform.

Teori och praktik löses upp på den handlingsväg som för oss åter till Marx' fras ”att omvandla en sak i sig till en sak för sig”. Om vi här tillämpar förbindelseuppfatt­ningen - om praxis, lärande, kommunika­tion och förändring - så utmynnar detta i en kunskapsteori.

SL-kommentar: Ej tillräckligt utforskade relationer mellan olika aspekter, objekt etc gör att saker och ting inte verkar hänga ihop. Det är i en kommunikationsprocess (praxis) som det blir möjligt att lösa upp motsatsförhållanden. Och processen bör ske i spiralform – ömsidig feedback där a posteriori blir till apriori etc. Det som utifrån sett framstår som oförståeligt blir gradvis möjligt att förstå FÖR MIG allteftersom jag får mer kunskaper. Lärande och kommunikation hänger nära samman – till och med så mycket att Pichon-Rivière i något sammanhang yttrar att ”kommunikationen är lärandets räls”.

Även självutvecklingen utgör en läroprocess, som genomgår en rad väx­lingar uti­från kön, kultur, ålder etc. Härur framspringer processer vi kan upptäcka vid behandling av neuroser, exempelvis sådant som har med själv­känslan att göra. Det berömda ”min­dervärdeskomplexet” (beskriver av Adler) utgörs av en störning i själv­känslan, något som har sin historia och bör förstås i termer av lärande och kommunika­tion. Lärande är att lära sig sociala roller.

Den sociala rollen är mycket nära förbunden med människan i hennes vara. Med ut­gångspunkt häri kommer vi direkt in på Sartre och dennes begrepp ”att ta på sig” - alltså att ta ställning eller engagera sig. En ut­forskare är indragen i det fält som undersöks och om medvetenhet därom saknas utgör detta ett epistemofiliskt hinder, vilket i sin tur har att göra med vederbörandes utbildning.

SL-kommentar: Det är endast i vår praxis som aspekterna lärande, kommunikation och förändring kan bli synliga. Vi kan inte stå utanför som neutrala observatörer. Vi måste aktivt ta del för att kunna förstå och förändra! Vi måste alltså vara tillräckligt nyfikna för att våga dras in i det kunskapsfält vi undersöker.

Min kommentar till Pichon-Rivières föreläsning:

I denna bearbetade version av Pichons föreläsning från 1966 spretar till synes framställ­ningen åt olika håll. För att i viss mån förtydliga Pichon-Rivières föreläsning har jag här ovan (med annat typsnitt) kommenterat vissa aspekter som kan te sig svårbegripliga eller sammanhangslösa utan närmare kännedom om hans utgångspunkter. Det är heller ingen slump att Ana Quiroga (hans efterträ­dare som direktor på den skola i socialpsykologi Pichon grundade i Bu­enos Aires) i en intervju i mitten på 80-talet påtalade behovet av att tit­ta närmare på de komprimerade texter Pichon gav upphov till (såväl de han skrev själv som de föreläsningar andra nedtecknade) för att mer i detalj betrakta deras sammansättning.

Vad man från föreläsningen dock kan notera är att beteendet - som fenomen - finns med implicit i framställningen i form av olika temata som tänkande, praxis, handling, förbindelse etc. Den faktiska praxis som utvecklas (om man nu benämner den handling, beteende, verksamhet eller uppträdande kanske inte spelar så stor roll) kan härigenom också sägas vara något av en ”sanningens ögonblick” för huruvida en intervention varit ”operativ” eller ej. Och det är här som Reyes Bravos (se nedan) tankegångar omkring beteende eller uppträ­dande lägger något ytterligare till det redan sagda.

II

Sammanfattning av vissa tankegångar i Rosa María Reyes Bravos “No­teringar rörande förståelsen av mänskligt beteende; dess biologiska, dy­namiska och kognitiva skärningslinjer”.

Beteendet är något reellt och observerbart när det är yttre; svårare att observera när det är inre och svårast när dess driv­krafter är implicita eller omedvetna. Hur pass långt ned i den upp-och-nedvända konen (med sin dialektiska spiral) måste man ta sig för att göra ett faktiskt (implicit) ”beteende” synligt?

Beteendets reella och konkreta manifestationer är uttryck för en hel bio­logisk historia och intra- och intersubjektiva förbindelser som i slutändan är av social karaktär. Vårt sätt att vara är reellt, objektivt, konkret … det är möjligt att undersöka – men knappast på det behavio­ristiska sättet, utan genom den samlade (biolo­giska, psykologiska och sociala) kunskap vi samlat på oss under de senaste hundra åren.

Det mänskliga uppträdandet torde mot bakgrund av all hittillsva­rande psykologisk teoribildning bäst studeras utifrån dess sociala karaktär … mer precist utifrån ett historiskt-kulturellt fokus. Det är de sociala rela­tionerna som utgör själva den mänskliga essensen … och de är också grundläggande för det psykiska.

Karl Marx’ tanke om att ”den mänskliga essensen … inte är något abstrakt och inneboende i var­je individ, utan i realiteten den sammanlagda mängden sociala relatio­ner” kan återfinnas i de mest skiljaktiga vetenskapliga tankeström­ningar såsom Freud, Watson, M. Klein, Vygotskij, Rubinstein … och vi­dare hos företrädare för kon­struktivismen, freudomarxismen och ända fram till våra dagars forskning och teoretiserande.

Utifrån ett hi­storiskt-kulturellt per­spektiv (Vygotskij) handlar det om de sociala erfarenheternas vikt … in­ternaliserandet av dessa för att det mänskliga psyket på så sätt ska kunna uppstå och utvecklas. Ut­vecklingsprocessen rör sig här från det yttre (interpsykiska) mot det inre (intrapsykiska): ”Varje funktion i bar­nets kulturella ut­veckling framträder två gånger och på två plan: först som något socialt, därefter som något psykologiskt; först bland män­niskor (som interpsykisk kategori) och – därefter – inom barnet (som intrapsykisk kategori)”. I den processen fungerar uppträdandet (eller beteendet) som ”far­kost”; det intersubjektiva blir till intrasubjektivt … vilket realiseras i form av ett beteende (eller uppträdande). Men det handlar här om samt­liga det mänskligas manifestationer – oavsett vad som nu må känne­teckna dessa. Med andra ord rör det sig inte bara om synliga eller obser­verbara fenomen, utan också om det psykiska och subjektiva som endast existerar i uppträdandet … med uttryck på flera olika nivåer el­ler områden: mentalt, kropps­ligt eller i förhållande till omgivningen (dvs de 3 områden som Pichon-Rivière och Bleger talar om).

Vi studerar beteendet i egenskap av ”process” – inte som ett ”ting” … vi studerar det alltså i dess egenskap av dynamik.

Genom att använda oss av ett klart och precist dialektiskt per­spektiv länkas den historisk-kulturella analysen till det psykody­namiska. Uti­från ett totaliserande perspektiv definierar vi därför beteendet som struktur (se ovan Pichon-Rivières definition av beteende) - ett dialek­tiskt och betydelsebärande system inbegripet i ständig interak­tion . Med detta perspektiv söks lösningen på antinomierna psyke-kropp- in­divid-samhälle och organism-omgivning. Genom att inkludera dialekti­ken breddas definitionen av ”beteende”, varvid detta inte bara uppfattas som struktur utan som strukturerande (jmfr Gestalt-gestaltande) … som en multipel helhet eller ett interaktionssystem. Som dialektiskt in­teraktionskoncept introduceras här uppfattningen om ömsesidig modifie­ring, intrasyste­misk (subjektets inre värld) och intersystemisk (subjek­tets inre världs relation till omgivningen) interrelation … vilket i sin helhet ger oss ett värdefullt materialistiskt-dialektiskt bidrag för att kunna studera det psykologiska via ”farkosten” människans uppträ­dande. Här formuleras således grunden för en förståelse av beteendet som ett multipelt, varierat, komplext, dynamiskt och dialektiskt feno­men.

Kan beteendet ses som ”den sammanlagda mängd operationer (fysiolo­giska, motoriska, verbala, mentala) genom vilka en organism i en viss situation reducerar de spänningar som samtidigt utgör drivkrafter och därigenom förverkligar sina inneboende möjligheter … att alltså organismen mobiliseras för att minska de spänningar dess egna driv­krafter åstadkommit … och därigenom blir det möjligt att realisera sina möjligheter?

Ur dynamisk synvinkel har effektivitet med behovsförverkligande att göra. Dessa behov utgör uppträdandets initiala drivkraft och varje bete­endes utgångspunkt ... det som upprätthåller beteendet, ger det riktning och driver det mot behovsrealisering. Det är också detta som gör att vi stödjer oss på och upprätthåller ett psykodynamiskt perspektiv utan att för den skulle utesluta ett materialistiskt-dialektiskt.

De slutsatser, som Reyes Bravo kommer fram till, handlar om det nödvändiga i att ytterligare studera uppträdandet ur teoretisk synvinkel. Det hand­lar då inte bara om vikten att definiera ett ECRO (referentiellt schema) för egen behandlingsverksamhet, utan också om att forma ett sammanhängande verktyg för psykologiskt vardagsarbete. Mot bakgrund av det komplexa i män­niskans uppträdande (eller fungerande) är det nöd­vändigt att utifrån en dialektisk ”optik” precisera de indikatorer, vilka definierar vad som bi­drar till att skapa en större effek­tivitet vad gäller mänsklig utveckling (alltså ökad välmåga, hälsa och personlig utveckling).

Utan tvivel är det referentiella schema (världsåskådning) man (som behandlare) bär med sig av vikt. Detta schema (eller ECRO) är den ”inre teori” eller ”inre karta” som gör det möjligt för oss att formulera vissa frågor.

Vårt referentiella schema utgör vårt arbetsinstrument. Det är ett dynamiskt och form­bart schema i sådan mening att man måste våga korrigera eller ratificera det i varje moment och led av (den dialektiska) spiralen. Den genom tolkning nyss erhållna kunskapen förstärks genom att vi i den nya emergenten - utifrån operationella kriterier - söker värdera om tolkningen varit verkningsfull. Processen upprepas flera gånger under en analystimme - varje gång man gör en intervention. Teori och praktik sammansmälts här - i ett ständigt samspel - slutgiltigt som dialektisk relation. Denna process utgör prax­iskonceptet (E. Pichon-Rivière: Förbindelseteorin. Kapitel 5: Förbindelse, interaktions- och beteen­deområden).

III

Bleger och “Beteendets Psykologi”

I sin bok ”Psicología de la conducta” (beteendets psykologi) understryker José Bleger hur ovannämnda referentiella schema består av den sammanlagda mängd idéer, attityder, känslor, kunskaper och er­farenheter, vilka i sin tur formar bakgrunden till hur en individ tänker och handlar. Uttryckt annorlunda utgör schemat en organiserad och strukturerad ”kristallisering” i personligheten av en stor mängd er­farenheter, vilka (i en viss strukturell form) återspeglar den yttre vär­lden. Det är med detta schema som individen (subjektet) tänker och handlar i världen.

Vetenskaplig objektivitet består således inte i att agera utifrån ett ”blankt” psy­ke. Att söka uppnå något sådant vore utopiskt. Man möter varje ny er­farenhet mot bakgrund av en viss personlighetsorganisation som i sin tur utgör en ”kristallisering” av hundratals och åter hund­ratals fö­regående erfarenheter. Och detta gäller vid såväl ”naiv” eller vardaglig som vetenskaplig kunskap.

Ens referentiella schema kan ”aktiveras” eller ”organiseras” som funk­tion av att man studerar ett visst objekt (man kan kanske här tala om en ”stimuli-respons-reaktion”). Men ett schema kan också stereoty­piseras (vilket innebär att det mer eller mindre sluter sig i förhållande till yttre erfarenheter och därvid går bland annat den intersubjektiva dimensionen förlorad ... det är som om man sluter sig inne i ett slags ”a priori-värld” och inte längre tar in de erfarenheter som är ”a posteriori”).

Den största objektivitet vi kan uppnå är att medge det relativa i våra kunskaper; analysera det begreppsliga a priori eller referentiella sche­ma vi tänker, betraktar och handlar utifrån (alltså att upprätthålla ett kritiskt perspektiv visavi verkligheten). Tänkandets kategorier ut­gör del av det referentiella schemat, vilket dock också är sammansatt av ett stort antal mindre generella (eller mer tillfälliga element) som det är nödvändigt att undersöka.

Inom psykologin är det som observeras en emergent ur den totala situation observatören är del av (deltagare). Denna (situation) betingar de fenomen som observeras lika mycket som dessa (fenomen) betingar observatören. Observatörens inställning (vilken ju är del av dennes ECRO) betingar vidare till stor del de fenomen som ska obser­veras … och observatörens inställning betingar även de egna observationerna. I den psykolo­giska uppgiften finns därför en optimal di­stans som är väsentlig att ta i be­aktande.

Låt oss tänka oss att vi ska observera hur en individ löser ett visst problem. Inkluderandet av en observatör modifierar dock betingelserna, vil­ket gör att vi inte längre studerar ”ett naturligt beteende”. Så – vad ÄR då ”ett naturligt beteende”? Likt varje annat mänskligt fenomen be­tingas en persons agerande alltid av en stor mängd faktorer … och därigenom finns det heller inget som kan kallas ”naturligt beteende”. Vad som hän­der och vad man vet kan aldrig särskiljas från HUR och NÄR man fick sin kännedom eller kunskap därom, inte heller FRÅN VEM.

Vad som här åter påpekas är att man aldrig observerar förutsättningslöst. Ens varseblivning är alltid styrd av ens såväl medvetna (explicita) som omedvetna (implicita) referensram (ECRO).

Rent generellt kan man alltså säga att det inte finns något naturligt be­teende. Beteendet utgör alltid en emergent ur ett fält. Om ett barn har ett visst beteende i skolan och ett helt annat i hemmet består inte pro­blemet i att utröna vilket av dessa beteenden som är genuint eller na­turligt. Bägge beteen­dena är det och bägge utgör också delar av barnets personlighet (eller sätt att vara). Olika situationer betingar olika sätt att vara ... utgör ”svar” (”responser”) eller ”emergenter” på ”stimuli”.

Att studera beteendet som emergent ur ett visst fält- och de metodologiska konsekvenser detta får – är alltså intressant.

Å andra sidan kan också den bästa observationen sägas vara den som fortsätter över tid på grund av att förändringar i såväl beteende som fältet i sin helhet då uppmärksammas.

Inom psykologens arbetsområde löser ett konsekvent utforskande av dennes re­ferentiella schema upp det klassiska filosofiska problemet med den aprioristiska komponent som finns i varje erfarenhet (alltså att man inte möter en ny erfarenhet med ett ”blankt psyke”). Och lös­ningen består i att apriori-komponenten inkluderas såsom del av undersök­ningen i sin helhet, vilket är en lösning helt motsatt positivis­ternas antimetafy­siska ansatser, vilka föresätter sig att reducera kun­skapsprocessen till ren empirism och därmed till synes fri från varje metafysiskt antagande (eller förföreställning).

När vi förstår och tolkar ett beteende modifieras det gemensamma fäl­tet av tolkningen. Det nya beteendet (emergent) blir resultat av det nya fält som struktu­rerats av vår intervention. Den nya emergenten bekräf­tar eller korri­gerar i sin tur den tolkning som gjorts.

Min kommentar till ovanstående

Vad som lyfts fram som något rimligt att beakta är hur den egna världsåskådningen (eller teorin) – som en ”apriori-kompo­nent” - hela tiden bör utsättas för kritisk utforskning för att inte ens ECRO ska stereotypiseras. Det beteende – i form av emergent – som växer fram i exempelvis en behandlingssituation är viktigt att beakta och främst då som ”signal” om att hela det gemensamma fältet mellan terapeut och patient förändrats (som följd av samspelet dem emellan). Och därvidlag är det betydelsefullt att vara klar över att förändringen påverkar såväl område 1 (psyke), 2 (kropp) som 3 (omgivning).

Bleger tar upp dessa områden på följande sätt:

I Enrique Pichon-Rivières efterföljd beskriver vi tre typer av beteende i form av tre ut­anpå varandra lagda koncentriska cirklar. Vi numrerar dem 1, 2 och 3 - vilket har sina respektive motsvarigheter i psykiska fenomen (1), kroppsliga fenomen (2) och hand­lingsfenomen i den yttre världen (3). Efter att ingående ha studerat detta schema vad beträffar såväl psykologi som psykopatologi gav Pichon-Rivière cirklarna benäm­ningen ”beteendets områden”.

Beteendet implicerar alltid de tre områdenas samexistens. I och med att de vart och ett utgör en manifestation av människan som helhet betrak­tad kan alltså inget feno­men framträda inom något av dessa tre områ­den utan att också med nödvändighet de övriga påverkas. Med andra ord samexisterar alltid de tre områdena.

Att exempelvis tänka eller fantisera (beteenden inom område 1 eller psykets område) kan inte äga rum utan att samtidigt manifesteras i kropp (område 2) och yttre värld (område 3) – och omvänt. Denna de tre områdenas permanenta samexistens hindrar dock inte att något av dem i ett visst ögonblick överväger.

IV

Beteendet, som en helhet, har under psykologins historia genomgått en delning som fortfarande till stor del kvarstår utan att ha övervunnits. Å ena sidan talar man om fenomen inom psykets område (område 1), å andra sidan om de som finns inom område 2 (kroppen) och 3 (omgiv­ningen).

Alla de ”skolor”, som studerat område 1 (och därvid betraktat detta som psykologins objekt, alternativt även inkluderat område 2 och 3 i sitt stu­dium, men ändå sett sistnämnda som underordnade till eller beroende av område 1), tillhör det man kallar ”mentalister”. Å andra sidan har de ”skolor”, som definierat område 2 och 3 som psyko­logins objekt (och där­vid bortsett från fenomen inom område 1, alterna­tivt låtit område 2 och 3 vara överordnade), i regel benämnts ”behavio­ristiska”. Till de först­nämnda ”skolorna” räknas såväl Wundts och Tit­cheners introspektiva strukturalism som psykoanalysen. Till de sist­nämnda räknas otvivelak­tigt Watsons behaviorism. Skillnaden mellan Wundts och Titcheners mentalistiska schema och psykoanalysen består bland annat i att psy­koanalysen även inkluderar område 2 och 3 – även om dessa områden då görs avhängiga ett redan existerande psykiskt innehåll … som är en annorlunda (omedveten) kvalitet.

Också reflexologin bör räknas till de behavioristiska ”skolorna”. Tvärtemot vad man ofta tror har reflexologin dock mycket mer av sin grund i psykologi och psykopatologi än vad sistnämnda behavioristiska ”skolor” har sin i reflexologin. Strängt taget finns ingen reflexologisk psykologi och det som kallas så är inget annat än den traditionella psy­kologin som omtolkats reflexologiskt … eller snarare att den använder sig av kunskaper från psykoanalys eller andra skolor där man dock inte anger sina källor. Inte heller är den ”reflexologiska psykologin” någon experi­mentell psykologi, utan snarare en experimentalistisk psykologi, som enligt all logik borde kallas ”metareflexologi”.

Psykologiska skolor (Blegers beskrivning)

I och med att beteckningen ”psykologiska skolor” använts här ovan kan det vara på sin plats att redovisa Blegers kortfattade bild av vad som kännetecknar dessa (avseende studieobjekt, huvudtema, metod, ram, integrationsnivå, områden, startår och upphovsman).

Studieobjekt: Medvetandet (Gestaltpsykologin), Uppträdandet (Beha­viorismen), Det omedvetna (Psykoanalysen), Uppträdandet (Reflexolo­gin).

Traditionell psykologi: Medvetandet (Strukturalistisk psykologi), Med­vetandet och beteendet (Funktionalistisk psykologi).

Huvudtema: Perception och minne (Gestaltpsykologin), Djurbeteende (Behaviorismen), Neuros (Psykoanalysen), Betingning (Reflexologin).

Traditionell psykologi: Förnimmelse (Strukturalistisk psykologi), An­passning och lärande (Funktionalistisk psykologi).

Metod: Introspektion och observation (Gestaltpsykologin), Experi­mentell (Behaviorismen), Klinisk metod: fri (Psykoanalysen), Experi­mentell (Reflexologin).

Traditionell psykologi: Introspektion och experimentell (Strukturalis­tisk psykologi), Introspektion och observation (Funktionalistisk psykolo­gi).

Ram: Helheten (Gestaltpsykologin), Elementfokusering (Behavioris­men), Elementfokusering (Psykoanalysen), Elementfokusering (Reflexo­login).

Traditionell psykologi: Atomistisk (Strukturalistisk psykologi), Helhe­ten (Funktionalistisk psykologi).

Integrationsnivå: Biologisk och psykologisk (Gestaltpsykologin), Bio­logisk (Behaviorismen), Biologisk och psykologisk (Psykoanalysen), Bio­logisk (Reflexologin).

Traditionell psykologi: Biologisk (Strukturalistisk psykologi), Biologisk (Funktionalistisk psykologi).

Områden (dvs Pichon-Rivières och Blegers område 1, 2 och 3): Psyket (Gestaltpsykologin), Kropp och yttre värld (Behavio­rismen), Psyket (Psykoanalysen), Kropp och yttre värld (Behaviorismen).

Traditionell psykologi: Psyket (Strukturalistisk psykologi), Psyke och yttre värld (Funktionalistisk psykologi).

Startår: 1912 (Gestaltpsykologin), 1913 (Behaviorismen), 1892 (Psyko­analysen), 1902 (Reflexologin).

Traditionell psykologi: 1879 (Strukturalistisk psykologi), 1896 (Funktio­nalistisk psykologi).

Upphovsman: Wertheimer, Koehler, Koffka (Ge­staltpsykologin), Wat­son (Behaviorismen), Freud (Psykoanalysen), Pav­lov (Reflexologin).

Traditionell psykologi: Wundt och Titchener (Strukturalistisk psykologi), Dewey och Woodworth (Funktionalistisk psykologi).

Begreppet ”kris” har traditionellt förknippats med brytning, dekadens och förstadium till döden. Det är mindre vanligt att kris förknippas med något som håller på att ta form - och födas fram ur det som är på väg att förintas eller försvinna.

Hela det här resonemanget är tillämpbart på psykologin vars blomst­ring och utveckling hänger samman med kris och brytning i förhållande till den traditionel­la psykologin … samt att ett permanent tillstånd av kris och vånda hålls vid liv. Psykologin kommer att sluta utvecklas och göra framsteg i det ögonblick den upphör att befinna sig i kris.

Den traditionella psykolo­gins kris inleds i slutet av 18- och början av 1900-talet, då dess postu­lat och grundpelare attackeras genom de nya ”psyko­logiska skolornas” framväxt. Under loppet av bara några år upp­träder psykoanaly­sen, Gestaltskolan, behaviorismen och reflexologin.

Om man sammanfattar den traditionella psykologin och vad den står för kan den sägas karaktäriseras av följande:

- Det är en psykologi om medvetandet; det är alltså medvetandet som är psykologins studieobjekt.

- Dess nära beroende av en metod som ses som oundgänglig för att kunna studera medvetandet, nämligen introspektion.

- I likhet med naturvetenskapen accepterar den ett ”elementalis­tiskt” sätt att formulera sig på: behovet av att reducera komplexa fenomen till element (atomer); alltså till irreduktibla enheter med vilka man kunde rekonstruera och forma alla de fenomen som är komplexa. En oersättlig ”kompanjon” till elementalismen är på något sätt också alltid ”associationismen”.

V

Som vi kunnat konstatera härovan är medvetande, introspektion och atomism den traditionella psykolo­gins grundpelare. Och det är också dessa grundpelare de moderna psykologiska skolorna attackerar. Psyko­analysen opponerar sig mot den traditionel­la psykologins punkt a) och breddar psykologins fält genom att inklude­ra och studera omedvetna fenomen (varvid medvetandet detroniseras från sin centrala plats inom psykologin). Gestaltskolan attackerar punkt c) och introducerar på ett systematiskt sätt konceptet ”helhet” el­ler ”totalitet” som något grund­läggande för psykologiska fenomen (redan före Gestaltskolan hade dock den funktionalistiska skolan ut­vecklat en liknande princip). Behavioris­men attackerar i grund och botten den traditionella psykologins punkt a) och b). Samma sak gäller för reflexologin.

Dock behåller alla dessa skolor band till något av dessa den traditionel­la psykologins antaganden. Psykoanalysen, behaviorismen och reflexo­login struktureras kring den elementalistiska och associationistiska tra­ditionen. Gestaltskolan attackerar speciellt denna sistnämnda punkt; dess band finns istället till medvetande- och introspektionspsy­kologin.

Redan 1928 kunde den franske filosofen/psykologen George Politzer no­tera ovanstående panorama (inom psykologins värld). Han föreslog att man skulle låta alla dessa ”skolors” framsteg och motsägelser konfronteras med varandra i och med att ingen av dem var för sig för­mådde nå upp till en enhetlig sammanhängande – konkret och realis­tisk – uppfattning om de psykologiska fenomenen.

Att upplösa gränserna mellan de olika skolorna skulle därigenom in­nebära att lösa upp en metafysisk fragmentering – vilket är vad den samti­da psykologins kris handlar om.

Min kommentar till ovanstående:

Om vi blickar tillbaka mot dessa tankar om hur psyko­login nödvändigtvis alltid bör befinna sig i kris för att kunna utvecklas, så torde detta även gälla för dagens situation där ”kbt-revolutionen” rimligtvis är ett ”svar” på något (dvs det hittillsvarande hegemoniska paradigm som det psykodynamiska tänkandet utgjort) som håller på att försvinna eller är i behov av förändring och utveckling. Något nytt hål­ler med andra ord på att växa fram (uppträda som emergent) ur ett tillstånd där det hittillsvarande inte längre tycks kunna ge (tillräckligt) ”operativa” svar. Huruvida ”kbt-konceptet” utgör någon väsentlig del i det nya, som behöver ”födas fram”, är dock svårt att se i och med att det (åtminstone i dagens situation) mest tycks luta sig mot ett förlegat be­havioristiskt tänkande med sin betoning lagd på beteende- och tanke­modifiering (som psykologins centrala fokus).

VI

Termen ”beteende” (när den refererar till vad en individ manifesterar) tycks alltid bära med sig innebörden av att bortse från de rent psykiska eller mentala fenomenen. Men dessa sistnämnda utgör de fenomen som i realiteten är viktigast i och med att de ger upphov till beteendet. Att således bara betrakta beteendet gör att vi fokuserar på sådant som är produkter eller derivat av något annat.

Etimologiskt sett är det spanska ordet conducta (beteende) av latinskt ursprung och betyder ”att vara ledd eller guidad”. Alla manifestationer, som förknippas med termen ”beteende”, utgör alltså handlingar ledda eller guidade av nå­got som befinner sig utanför dessa handlingar – och detta något skulle då vara psy­ket. En sådan syn på beteendet sker dock utifrån en dikotomi kropp-psyke … alltså utifrån en rent idealistisk tra­dition i vilken psyket existerar för sig och utgör ursprung till alla kroppsliga manifestationer. Med det synsättet är kroppen endast in­strument eller farkost för psyket (själen) att manifestera sig via. Enligt Bleger är det inte svårt att finna de religiösa rötterna till denna fö­reställning. Som motsats härtill pekar han på det – relativt sett – pro­gressiva i behaviorismens framträdande:

I beteendebegreppets historia inom psykologin är Watsons artikel från 1913 betydelse­full. Det är den som utgör startpunkt för den strömning eller skola som kallas Behavio­rism. Enligt det synsättet bör den veten­skapliga psykologin endast studera yttre ma­nifestationer (motoriska, glandulära och språkliga), alltså sådana som såväl kan ob­serveras och regi­streras noggrant som verifieras.

Man kan säga att Watsons behaviorism verkligen förde fram en konse­kvent och öppet materialistisk position inom psykologin. Visst hade man även tidigare talat om psykologin som vetenskap om beteendet; det var dock först i och med Watson som man kan tala om denna vetenskap som en ”-ism” (behaviorism).

I beteendet inkluderade Watson alla de fenomen som var synliga, objek­tivt möjliga att kontrollera existensen av eller möjliga att göras till fö­remål för registrering och verifiering; och vidare att dessa fenomen all­tid är organismens svar eller reaktioner på stimuli som påverkar den. Han sökte skapa en psykologi utifrån den naturvetenskapliga modellen … med en solid experimentell bas. Han presenterade sin modell som motsatsen till den klassiska psykologins två grundläggande postulat: in­trospektion som vetenskaplig metod och medvetandet som objekt för psykologin (se här ovan).

Utifrån sitt materialistiskt-dialektiska perspektiv lyfter Bleger här fram det konstruktiva och vidareutvecklande med behaviorismen. Men för att inte stanna vid de begränsningar det synsättet bär med sig intro­ducerar han via Lagache (som representant för ett psykoanalytiskt per­spektiv) ett annorlunda och fördjupat synsätt på beteende:

Lagache definierar beteendet som ”organismens totala mängd reaktioner i förhållande till en situation i sin helhet”. Här inryms: 1) yttre och manifest beteende; 2) den med­vetna upplevelsen så som den görs tillgänglig i en berättelse … här inklu­deras även subjektiva somatiska förändringar; 3) objektiva somatiska förändringar så som dessa görs tillgängliga vid fysiologisk undersök­ning; 4) beteendets produkter i form av skrif­ter, teckningar, arbetspro­dukter, test etc.

Så som vi kommer att använda oss av termen ”beteende” så går den å ena sidan utöver den behavioristiska skolans alla varianter, å andra si­dan sammanfattar och använder sig vårt perspektiv av den ”watsonska revolutionens” konsekvenser för psykologin – på samma sätt som vi an­vänder oss av Gestaltskolan och psykoanalysen. I termen ”bete­ende” in­kluderar vi alltså alla människans manifestationer – oavsett hur dessa ”presenterar” sig. På så sätt vidgas begreppet till områden betydligt mer omfattande än behaviorismens.

Vår utgångspunkt utgörs av Lagaches definitioner av ”beteende”: ”den sammanlagda mängd betydelsebärande svar genom vilka en levande varelse i en viss situation integ­rerar de spänningar som hotar organis­mens överlevnad och jämvikt”; ”den samman­lagda mängd operationer (fysiologiska, motoriska, verbala, mentala) genom vilka en organism i en viss situation reducerar de spänningar, som utgör dess drivkraft, och förverkligar sina möjligheter”. Hos människan som varelse är struktu­ren hos denna sammanlagda mängd operationer av mycket komplex ka­raktär.

VII

Blegers syn på beteendet är att det utgör – och har utgjort - studieobjekt för all hittillsvarande psykologi med sina olika ”skolor”.

Oavsett teoretiska fundament eller ”tankeskolor” har alla psykologiska strömningar (alla psykologiska områden) medvetet eller omedvetet stu­derat beteendet. Och denna ”enhetlighet” – multiform och motstridig – befinner sig i ett tillstånd av konstant vardande. Det är av den anledningen jag i denna text söker presentera en beteendets dialektik … ett beteende från vilket de olika ”skolorna” endast betraktat olika frag­ment. Därvid har de förvrängt de reella samband som finns mellan den unika dialek­tiska processens olika moment.

Att inom psykologin använda sig av beteendekonceptet utgör, enligt Bleger, ett slags återvändande till ”händelserna i sig själva”. När man på detta sätt fokuserar på händelser (”fakta”) så som de visar sig (och existerar) kan man låta ob­servationer konfronteras, teorier verifieras – och även få möjlighet att nå fram till enhetlig förståelse med hjälp av bi­drag från olika sammanhang och te­oretiska horisonter. Bleger betonar dock här att

Vårt studium av beteendet tar sin utgångspunkt i personligheten och den sociala kontext, som är en från personligheten oskiljbar del (i och med att människan alltid är del av en social kontext). Vi studerar bete­endet i sin egenskap av process – inte som ett ”ting”. Vi studerar alltså beteendet såsom varande något dynamiskt.

Vad beteendet avser bör fyra väsentliga minimiaspekter inbegripas i en dynamisk person­lighetsteori (Mowrer och Kluckhohn):

a) Att beteendet är funktionellt; med ”funktionell” menas att varje bete­ende har ett mål, nämligen att lösa upp spänningar.

b) Att beteendet alltid implicerar konflikt eller ambivalens.

c) Att beteendet kan förstås endast mot bakgrund av det fält eller sammanhang inom vilket det äger rum.

d) Att varje levande varelse strävar efter att bibehålla ett tillstånd av maximal integration eller inre konsistens.

VIII

Om vi så tänker oss att varje beteende är knutet till ett objekt (objektre­lation), så beskriver man också som ett faktum att beteendet utgör en förbindelse till andra människor. Beteendet är alltså en interperso­nell relation. Varje handling i den yttre världen utgör uppenbarligen – från individens (subjektets) sida – en relation till ett (levande eller dött) ob­jekt som (i detta fall) är konkret. Varje beteende inom psykets områ­de (område 1) eller kroppens (område 2) har alltid med ett objekt att göra – oavsett att detta objekt är virtuellt är det icke desto mindre ur psykolo­gisk synvinkel reellt.

Vi skulle kunna definiera förbindelsen som en speciell relation till ett objekt. Denna relation formar ett pattern, ett beteen­demönster, vilket tenderar att upprepa sig auto­matiskt i såväl den inre som den yttre relationen till objektet. I förbindelsen finns så­ledes två psykologiska områden - ett inre och ett yttre. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens pato­logi.)

Även relationen till livlösa objekt implicerar existensen av virtuella ob­jekt eftersom beteendet från början i grund och botten utgör en förbin­delse till andra mänskliga varelser. Med andra ord är beteendet alltid en interpersonell relation. Varje kontakt med livlösa objekt sker utifrån assimilerade beteende­mönster som förknippas med interpersonella relationer. Och varje objekt innehåller (i ”kristalliserad” form) ett antal mänskliga förbindelser.

När ett mänskligt beteende tar form är det inte ”abstrakta”, utan socia­la eller interpersonella stimuli som ”agerar”. En individs (subjekts) be­teende i förhållande till exempelvis ett bord är inte ett beteende i förhål­lande till bordets abstraktion utan till ett konkret bord relaterat till vir­tuella objekt; man kan inte utforma ett beteende i förhållande till ett abstrakt bord utan det sker alltid i relation till andra människor (när man äter, le­ker etc). Relationen till objekt innehåller eller implicerar alltid mänskliga förbindelser. Ett barn, som leker med något, leker virtuellt med eller mot andra (levande varelser). Barnet, som suger på tummen, låter fing­ret (ett konkret objekt) ersätta moderns bröst eller hela mo­dern (virtu­ellt objekt).

Varje beteende är således alltid en förbindelse (något som vittnar om en interpersonell relation). Annorlunda uttryckt så refererar alla beteen­den alltid till någon annan. Relationen till saker utgör alltid derivat av relationer till personer (interpersonella relationer) och objek­ten är alltid ”förmedlare”, som laddas upp av de mänskliga relationer­nas olika kvali­teter. Beteendemönster assimileras eller lärs alltid in i relation till and­ra människor.

I sådan mening är ett beteende inte bara en konkret förbindelse. Bete­endet är alltid en MÄNSKLIG förbindelse i konkret och/eller virtuell form ... och denna vir­tuella förbindelse och varje konkret förbindelses virtuella objekt är det som Freud beskrev i termer av ”omedvetet in­nehåll”.

Det omedvetna består alltså av en serie ackumulerade beteen­demönster, vilka har att göra med förbindelser och roller som individen/subjektet intar i förhållande till vissa bestämda individer (subjekt). (Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendiza­je. Förbindelse, kommunikation och lärande.)

Allt vårt beteende i förhållande till närvarande objekt är till stor del in­fluerat eller betingat av tidigare erfarenheter i förhållande till andra ob­jekt. Ett beteende ter sig mer adekvat ju mer konkret och virtuellt ob­jekt överensstämmer. Och ett beteende, där konkret och virtuellt objekt inte stämmer överens eller är skiljaktiga, ter sig mindre adekvat. I sist­nämnda fallet kan det sträcka sig till att utgöra ett förvirrat eller hallu­cinatoriskt beteende.

Vansinne kan beskrivas som konsekvensen av att lägga en inre förbindelse över en yttre och att därvid prioritera den förra. (Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendi­zaje. Förbindelse, kommunikation och lärande.)

Varje beteende är således alltid en förbindelse, en Gestalt, bestående av ett ob­jekt, ett subjekt (individ) eller del av ett subjekt (jaget) och ett visst re­lationsmönster (strukturen). Dessa element existerar aldrig var för sig.

Min kommentar till ovanstående:

Vad som här på ett otvetydigt sätt betonas är hur ett visst beteende inte startar här och nu, utan att det har inletts längre tillbaka i en människas liv ... att det har en historia med sina (inre) objekt som inver­kar i varierande grad ... lite annorlunda uttryckt skulle man i god beha­vioristisk anda kunna säga att vår historia är fylld av olika stimuli där vissa av dessa skapar direkta responser ... andra responser är fördröjda och kan uppträda långt fram i tiden ... och slutligen kan vissa stimuli skapa mer eller mindre permanenta (och omedvetna) beteendemönster. Man skulle kunna kalla dessa indirekta responser för ”inskjutna variab­ler”, vars inverkan blir komplicerad att förklara utan att ta in begrepp som har mer med psykoanalytisk eller annan psykologisk teoribildning att göra. Att söka modifiera ett beteende utan att ta hänsyn till dessa (historiska och inre) variabler av kanske främst känslomässig karaktär ter sig som ett komplicerat företag (och i sin förlängning dömt att vara ofruktbart och leda till misslyckanden).

Behaviorismen var tvungen att söka handskas med dessa problema­tiska fenomen. Tolman, som representant för en senare form av behavio­rism, tog initiativet till att undersöka dessa inskjutna variabler (dvs de inre processer som försiggår mellan stimulus och respons). Hans försök­te härvid åstadkomma en syntes mellan vad behaviorism, gestaltpsyko­logi och dynamisk psykologi kommit fram till. Med ”mellanliggande variabler”

avsåg han samtliga de kognitiva och drivande faktorer som träder i kraft mellan den direkta retningen (yttre och inre) och beteendet som svarsrespons ... Tolman genom­förde ett stort antal experiment med råttor. Han försökte bevisa att man måste räkna med de mellanliggande variablerna för att kunna förklara hur råttorna förvärvar fär­digheter i labyrinten. Djuret visade ett särskilt slags påhittighet under inlärningspro­cessen. Vid lösning av ett problem ställde det upp ”hypoteser” och prövade dem ... Öv­ningens egentliga betydelse ligger i att det utbildas bestämda kunskapsstrukturer. Råttan lär sig till exempel att hitta vägen till maten i labyrinten därför att det uppstår en ”kognitiv karta” hos henne över denna väg, inte bara en summa av motoriska fär­digheter ... Tolman införde också begreppet latent inlärning. Därmed avsågs den dol­da, icke iakttagbara inlärningen som under vissa betingelser yttrar sig i handlingarna ... På grund av dessa teser kallades Tolmans inlärningsteori kognitiv. Den var ett försök att inlemma kunskapsfaktorn eller, för att använda nästa psykolog­generations språk, informationsfaktorn i det behavioristiska begreppssystemet ... Tol­man avbröt den direkta förbindelsen mellan retning och rörelserespons med sina ”kog­nitiva kartor”, ”hypoteser” och andra mellanliggande variabler (Jarosjevskij).

Det här låter ju ganska bekant om vi återvänder till dagens kbt. Så vad är då egentligen kognitiv beteendeterapi? Är det klassisk behaviorism, en ”hybrid” eller något helt annat – ett genombrott inom psykologins värld som också gör det möjligt att med större vetenskaplig visshet be­handla och hjälpa människor med psykologisk problematik? Betoningen på tankar och språk antyder att det skulle kunna vara något åtminsto­ne delvis annorlunda jämfört med klassisk behaviorism – men ändå inte. Följande definition på engelska av det som där kallas Cognitive Behavior Therapy ger en tydligare bild:

Cognitive behavior therapy (CBT): The term ”cognitive” referers to cognitions, or thoughts, and how they may be distorted and lead us to develop inaccurate perceptions of what's going on in the world around us ... The ”behavioral” component of cognitive behavior therapy focuses on our actions and how these are tied to our thoughts. Integrating the two components allows therapists to work toward weakening the connections between faulty ”automatic” thoughts and certain behavioral responses ... Cognitive behavior therapy attempts to control erroneous thought patterns that lead to damaging behaviors ... Cognitive behavior therapy trains the thought-behavior respons cycle by reinforcing healthy, rational thinking and appropriate behavioral responses to situations encountered in everyday life (MedicineNet.com).

Här sker en tydlig koppling mellan tänkande och beteende, alltså de ”mellanliggande variabler” Tolman talade om. Och på sätt och vis inklu­deras Blegers och Pichon-Rivières 3 beteendeområden i beskrivningen – men den viktiga känslokomponenten, som också utgör en del av område 1 (psyket), verkar lysa med sin frånvaro (eller vara omedveten). Därigenom är det troligt att implicita känslomässiga hinder (av Pichon-Rivière benämnda ”epistemofiliska”) kommer att uppträda när kbt-tera­peuterna strävar efter att åtgärda sina patienters kunskapsmässiga hinder (epistemologiska) genom att ge kunskap eller information som man föreställer sig att dessa saknar.

Den kognitiva beteendeterapins (kbt) dilemma skulle nog kunna sammanfattas i att det inte bara är ”b” som i ”beteende” som behöver få ett fördjupat innehåll. Även ”k” som i ”kognition” behöver berikas med en medvetenhet om hur känslomässiga hinder (i form av hämmad nyfi­kenhet) kan bromsa eller hämma en process som siktar på att lära ut nya förmågor för att på så sätt bidra till förändring.

Senast uppdaterad 130703

Sören Lander