Prolog till "Grupprocessen"

Av Enrique Pichon-Rivière

PROLOG

Connaissance de la mort

Je te salue

mon cher petit et vieux

cimetière de ma ville

où j'appris à jouer

avec les morts.

Cést ici où j'ai voulu

me révéler le secret de

notre courte existence

à travers les ouvertures

d'anciens cercueils solitaires.

Kännedom om döden

Jag hälsar dig

kära gamla stadskyrkogård

där jag lärde mig leka

med de döda.

Här ville jag

låta hemligheten

med vår korta tillvaro

uppenbaras

genom ensamma

gamla kistors sprickor

(Poem skrivet av Enrique Pichon-Rivière 1924)

Syftet med denna prolog är att förtydliga vissa aspekter av mitt referentiella schema genom att utforska dess ursprung och histo­ria. Härvid söks den inre överensstämmelsen i ett arbete, vilket - med dessa texter innehållande olika teman och fokus - uppvisar skilda moment vad beträffar dess teoretiska utarbetande.

Som krönika över tankens vägar är den nödvändigtvis själv­biogra­fisk i och med att en författares referentiella schema har sin struk­tur inte enbart beroende på hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfa­renhet. Genom dessa erfarenheter konstruerar forskaren sin inre värld, vilken - innehållande perso­ner, platser och förbin­delser - genom en skapande process i sin egen takt uttrycks i form av den strategi som ligger bakom upp­täckten.

Man kan säga att min vurm för humanvetenskaperna har sin grund i försöket att klarlägga det dunkel som mötet mellan två kul­turer gav upphov till. Allt från det att mina föräldrar emigrerade från Genève till Chaco blev jag från fyraårsåldern såväl vittne till som del i hur en europeisk minoritetsgrupp inympades i en primitiv livsstil. På så sätt inkorporerades i mig - och inte alls helt åtskilda - två nästan helt motsatta kulturer. Mitt intresse för att observera verkligheten var till en början av förvetenskaplig karaktär - mer exakt uttryckt var det av magisk och mytisk karaktär. Genom den psykiatriska verk­samheten kom det att få en mer vetenskaplig karaktär.

Upptäckten av det flytande i övergången mellan dröm och va­ken­het - närvarande i de myter som var mina följeslagare un­der barn­domen samt i de poem som vittnar om mina första skapande an­strängningar, vilka influerats av såväl Lautréa­mont som Rimbaud - kom mig att allt ifrån tonåren ha en dragning åt det kusliga.

Överraskning och metamorfos - element som uttrycker det kusliga - samt ett magiskt tänkande strukturerat som projek­tiv identifi­kation, skapar en tolkning av verkligheten, vilken är karaktäris­tisk för de landsbygdsbefolkningar som influerats av guaraní-kul­turen. I denna miljö levde jag upp till arton års ålder. Varje upp­fattning om världen är där av magisk karaktär och styrd av skuld. Föreställningar om död, smärta och van­sinne formar det allmänna sammanhanget inom guaraní-my­tologin.

Viss om att det tänkande som följer den formella logikens la­gar döljer ett bakomliggande innehåll - genom olika symboli­seringspro­cesser och som triangulär situation innefattande en relation till dö­den - väckte internaliseringen av dessa primi­tiva strukturer mitt intresse för att avtäcka det implicita.

Placerad i ett sammanhang där orsaksförhållanden sveptes in i fö­reställningar om ödets godtycklighet växer min analytiska böjelse fram som ett behov av att klargöra såväl familjemys­terierna som att utforska de motiv som styrde beteendet inom både närstående och mer avlägsna grupper. Ouppklarade mys­terier i den närmaste omgivningen (vad Freud benämner "familjeromanen") samt ma­giska förklaringar till relationerna mellan människa och natur kom att bestämma min nyfikenhet - vilken utgör utgångspunkt för min böjelse för humanveten­skaperna.

Intresset för att observera de prototypiska personligheter, som i små samhällen får en särskild innebörd, kom att orienteras - ännu ej medvetet - i riktning mot att upptäcka de symboliska modeller genom vilka den sociala gruppens rollsamspel inom sin ekologiska miljö manifesteras.

Något av det magiska och mytiska försvann då inför avtäck­andet av denna bakomliggande men förklarliga ordning - den dialektiskt ömsesidiga relationen mellan människan och hen­nes omgivning.

Min kontakt med det psykoanalytiska tänkandet ägde rum in­nan jag började på den medicinska fakulteten. Det var som att finna en nyckel, vilken gjorde det möjligt att dekodifiera allt som tycktes oförståeligt i språket och det vanliga tänkan­det.

Att börja på universitet, styrd av ett intresse att skaffa mig verk­tyg att kämpa mot döden, och därvid alltför tidigt kon­fronteras med ett lik - vilket paradoxalt nog är en medicine studerandes för­sta kontakt med sitt studieobjekt - innebar en kris. Mitt beslut att verka inom vansinnets område - på sätt och vis en form av död, som dock är reversibel - stärktes där. Mina första närmanden till den kliniska psykiatrin öppnade vägen till ett dynamiskt fokus. Detta skulle, utifrån observa­tioner av det avvikande beteendets fenomeniska aspekter, un­dan för undan leda till upptäcken av de element av historisk, utvecklings- och strukturell karaktär, vilka kom att berika min förståelse av beteendet som en helhet i dialek­tisk utveck­ling.

Observerandet av två tydligt urskiljbara kategorier av fenomen inom det material som patienterna tillhandahöll - det som manifes­teras explicit och det som existerar som latent ele­ment - möjlig­gjorde det definitiva införlivandet av en ny psy­kologis (som redan från första början hade en dragning åt det psykoanalytiska tän­kandet) problematik i mitt referentiella schema.

Kontakten med patienterna och försöket att etablera en tera­peu­tisk förbindelse till dem bekräftade vad jag hela tiden hade anat - att bakom allt "förvirrat" beteende finns en underlig­gande kon­fliktsituation. Sjukdomen är uttryck för ett miss­lyckat försök att anpassa sig till omgivningen. Således kom sjukdomen att framstå som en förståelig process.

Från de första studentåren har jag arbetat på privata kliniker och genom relationen till - och samvaron med - patienter skaffat mig erfarenheter inom det psykiatriska området. Denna permanenta kontakt med alla slags patienter och deras familjer gav mig möjlig­het att lära känna sjukdomsprocessen i sitt sammanhang - i syn­nerhet de aspekter som har att göra med avsöndringsmekanismer.

Jag påbörjade min psykoanalytiska skolning dels genom att som utgångspunkt använda de kunskaper om det förvirrade beteendets struktur och karaktäristika som behandlingen av de sjuka gav, dels genom att låta studier av Freuds verk fun­gera som oriente­ringspunkt. Det hela kulminerade i den läro­analys jag ett antal år senare genomgick hos Dr Garma.

Genom att läsa Freuds arbete om Jensens "Gradiva" tyckte jag mig ha funnit den väg som - med drömmarna och det ma­giska tän­kandet som gemensam nämnare - skulle möjliggöra en syntes mellan konsten och psykiatrin.

Vid behandling av psykotiska patienter - enligt psykoanalytisk teknik och genom utforskning av överföringsprocesser - blev ex­istensen av inre objekt uppenbar för mig. De inre objekten - multi­pla "imagon" - knyts samman i en värld som undan för undan byggs upp genom en internaliseringsprocess. Denna inre värld ut­formas som ett scenario i vilket det är möjligt att - som dynamiskt skeende - igenkänna internaliseringen av objekt och relationer. I detta scenario söker man rekonstru­era den yttre verkligheten. Be­roende på den imaginära över­gången från det "yttre" till den in­trasubjektiva sfären - det "inre" - kommer emellertid objekten och förbindelserna att framträda i förändrad skepnad. Processen är jämförbar med en teaterföreställning. Det handlar där inte om en alltid identisk upprepning av en text. Istället återskapar varje skå­despelare på sitt speciella sätt verket och karaktären. Tid och rum inkluderas som dimensioner i den inre krönika över verk­ligheten som den omedvetna fantasin utgör.

Det analytiska utforskandet av denna inre värld kom mig att - ge­nom formulerandet av begreppet förbindelse - utvidga kon­ceptet "objektrelation". Jag definierar "förbindelse" som en komplex struk­tur bestående av ett - i form av kommunika­tions- och läroproces­ser - ömsesidigt samspel mellan ett sub­jekt och ett objekt.

Dessa relationer av intersubjektivt slag fungerar styrande och de har sin grund i behov, vars skiftningar och intensitet på­verkas av den omedvetna fantasin. Sammantaget utgör detta förbindelsens motivationella fundament. Varje sålunda upp­fattad förbindelse implicerar existensen av avsändare, motta­gare samt ett budskaps kodifiering och dekodifiering. Genom denna kommunikationspro­cess manifesteras såväl innebörden av objektets inkluderande i förbindelsen som dess del i en dia­lektisk - icke-linjär - relation till subjektet. På grund härav hävdar jag att subjekt och objekt öm­sesidigt interagerar och ger varandra näring i alla strukturer av förbindelsekaraktär - och redan genom att använda termen struk­tur poängterar jag de däri ingående elementens ömsesidiga bero­ende. I denna in­teraktion äger den internalisering rum vilken antar en in­trasubjektiv dimension. Huruvida det kommer att handla om en "god" eller en "ond" förbindelse är kopplat till i vilken mån den känsla av belöning eller frustration, som åtföljer det ini­tiala for­mandet av förbindelsen, också karaktäriserar över­gången eller in­ternaliseringen.

De intrasubjektiva relationer - eller internaliserade förbindel­sestrukturer - som kommer till uttryck i den inre världen be­tingar hur man lär av verkligheten. Lärandet underlättas eller försvåras beroende på om mötet mellan det intersubjektivas och det in­trasubjektivas sfär blir dialektiskt eller problema­tiskt - om inter­aktionsprocessen fungerar som en öppen krets i spiralform eller som en sluten krets förlamad av stereotypi.

Den inre världen definieras som ett system i vilket relationer och objekt samspelar varvid de ger varandra ömsesidig näring. I kort­het kan man säga att det intrasystemiska samspelet är per­manent samtidigt som interaktionen med omgivningen upprätt­hålls. Kriterierna på hälsa och sjukdom utformas uti­från den yttre och inre interaktionens kvalitet.

Denna uppfattning om den inre världen, avvisandet av den pri­mära narcissismen samt driftsuppfattningens ersättande med förbindelsestrukturen - varvid förbindelsen ses som ett protolä­rande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konsti­tuerar subjektet som sådant - ledde nödvändigtvis till att psykolo­gin i strikt mening kom att definieras som so­cialpsykologi.

Även om dessa frågeställningar växte fram ur en praxis - och del­vis antyds i några av Freuds verk (Masspsykologi och Jaga­nalys) - innebar formulerandet av dem en brytning med det or­todoxa psy­koanalytiska tänkande, som jag omfattat under de första åren av min gärning och vilket jag ständigt sökt bidra till att sprida. Jag tror att denna brytning innebar ett sann­skyldigt "epistemologiskt hinder" och en djup kris som det tog mig många år att övervinna. Kanske lyckas jag med detta nu i och med att dessa texter publice­ras.

Sistnämnda hypotes kan tyckas bekräftad av det faktum att jag - i och med att jag blev medveten om de väsentliga förän­dringarna i min referensram - ägnade mig mer intensivt åt undervisning, vilket också bröt den tidigare rytmen i min skrivna produktion. Endast i texterna "Användning av To­franil i familjegruppsbehandling" (1962), "Operativ grupp och teorin om den enda sjukdomen" (1965) samt "Introduktion till en ny problematik för psykiatrin" (1967) lyckas jag på ett mer heltäckande sätt formulera mitt konceptu­ella schema - även om vissa grundläggande aspekter mycket kon­cist knyts sam­man nyligen i "Förslag och metodologi för en skola för social­psykologer" och "Operativ grupp och dramatisk modell" (presenterade 1969 i London vid Internationella Kongressen i soci­alpsykiatri respektive Buenos Aires vid den Internationella Kon­gressen i Psykodrama).

Det sätt mitt arbete - utforskandet av beteendets struktur och mening, samt uppdagandet av dettas sociala karaktär - banat sig väg har skett i form av en praxis, vilken uttrycks i ett kon­ceptu­ellt, referentiellt och operativt schema.

Utforskningens nuvarande syntesform kännetecknas av en kon­vergerande epistemologi i vilken humanvetenskaperna rik­tar sitt huvudsakliga fokus mot ett enda mål - den "män­niska-i-situatio­nen" som synliggörs genom att tas upp till be­handling utifrån olika dimensioner. Det handlar om en tvärve­tenskap med interdisciplinär metodologi. Denna fungerar som operationell enhet och möjliggör därmed en större förståelse av kunskapsobjektet. Därvid kommer också de tekniker, som används för att närma sig kunskapsobjek­tet, ömsesidigt att berika varandra.