NÅGRA REFLEKTIONER RÖRANDE BOKEN ”ROBERT PFALLER. DEN FÖRNEKADE KUNSKAPEN. EN INTRODUKTION TILL ROBERT PFALLERS FILOSOFI”.

Med texter av Robert Pfaller, Octave Mannoni, Sverker Lundin, Tobias Wessely, Emil Asbjörnsen, Ulf Karl Olov Nilsson, Ola Sigurdson, Leo Berglund, Magnus Weber.

Förlag: Tankekraft Förlag.

Utgivningsår: 2019.

Antal sidor: 317.

Av bokens elva texter finns, enligt min mening, fyra mer centrala – tre av Robert Pfaller (inkluderat en intervju med denne) och en av den franske psykoanalytikern Octave Mannoni. Därutöver finns ett par introducerande samt fem kommenterande texter omkring Pfallers tankevärld.

Då jag inte hade någon kännedom alls om Robert Pfaller, när jag påbörjade läsningen av boken, var det med viss skepsis jag närmade mig honom (initialt fick jag uppfattningen att det återigen rör sig om en av dessa postmodernistiska teoretiker med ett alltför stort intresse av psykoanalysen och av att fördjupa sig i perifera dekonstruerande frågeställningar). Men jag måste säga att boken gradvis växte och blev alltmer intressant.

Vad som gör Pfaller särskilt intressant för mig är dels att den franske filosofen Louis Althusser (så populär på 60-talet med sin annorlunda läsning av Marx) är en central referenspunkt för Pfaller, men även att en av Althussers inspiratörer – Gaston Bachelard (idag ganska bortglömd vetenskapsteoretiker med sina intressanta tankar om kunskapshinder: ”Vi lär oss alltid mot något”) – finns med på scenen som del av Pfallers teoretiska ”bakgrundslandskap”. För att skaffa mig ytterligare referensmaterial tittade jag på en föreläsning av Pfaller på Youtube samt laddade ned några texter på engelska och spanska. Utifrån denna ”bredvidläsning” fick jag intrycket att Pfallers böcker nästan blivit något slags bestsellers i den tyskspråkiga världen.

Boken är dock inte så lätt att göra en ”recension” av och därför skriver jag istället ”reflektioner” i artikelns titel. Att jag gör så beror på att Robert Pfallers tänkande (och indirekt bokens innehåll) redan blir ”recenserat” i de texter som utgör såväl introduktion som kommentarer till hans tänkande. Möjligen kan detta vara ett skäl till att Pfaller faktiskt framstår som ganska ”anonym” för mig i boken (Pfallers ursprungliga tankegångar och övriga skribenters vidare-broderingar eller extrapoleringar av dessa har en tendens att flyta samman för mig som ”naiv” läsare). Troligtvis hade boken tjänat på att innehålla fler originaltexter av Pfaller och färre kommenterande texter. Detta innebär naturligtvis inte att de kommenterande texterna på något vis skulle vara ointressanta – tvärtom!

……………………………………………….

Bland annat två aktuella tendenser i vårt moderna samhälle ligger i fokus för Pfaller – den av nyliberalismen pådrivna nedmonteringen av välfärdsstaten och den tilltagande moralismen inom det politiska området. För dessa mina reflektioner väljer jag dock att främst fokusera på begreppet ”interpassivitet” som något centralt för boken och Pfallers tankevärld. Följande definition tar jag från Wikipedia:

Interpassivity is a state of passivity in the presence of the potential of interactivity. The purpose of the concept is to explain how works of art and media sometimes seem to provide for their own reception. The term was coined by Robert Pfaller and Slavoj Zizek, and combines the words ”interactivity” and ”passivity” … Robert Pfaller has developed his theory since the 1990s, accounting for diverse cultural phenomena where delegation of consumption and enjoyment stands central; answering question such as - ”Why do people record TV-programmes instead of watching them? Why are some recovering alcoholics pleased to let other people drink in their place? Why can ritual machines pray in place of believers?”

Genom begreppet interpassivitet föreslår Pfaller en förklaring av vissa ”fascinerande” beteenden inom vår kultur - ”magiska handlingar” som utförs av (till synes) civiliserade upplysta människor. Interpassivitet som begrepp kan då bidra med viktiga aspekter för att förstå mystiska och egendomliga element som behäftar vår civiliserade post-moderna tillvaro. Möjligtvis skulle interpassivitet kunna ses som ett begrepp som tar sikte på den diffusa gränslinjen mellan verklighet och illusion i en människas föreställningsvärld.

Termen interpassivitet sätter ord på det annars svårfångade och paradoxala fenomen som består i att människor frivilligt undviker erfarenheter som man kunde förmoda att de skulle uppleva som lustfyllda … ett … exempel som Pfaller ofta återkommer till … (hämtat från Slavoj Zizek) … är den kulturellt institutionaliserade praktiken bland tibetanska buddhistiska munkar att ”be” med hjälp av roterande bönehjul i vilka munkarna placerat remsor med böner (Lundin sid 12-13 i föreliggande bok).

Bönehjulen utför på så sätt (den rituella) handlingen att be istället för att munkarna gör det (en ställföreträdande handling). Likt tvångsneurosen utgör interpassiva handlingar ”ersättnings-handlingar” och konsekvenser av en intrapsykisk konflikt.

Det är i realiteten vardagslivets illusioner det handlar om – men samtidigt situationer som innehåller mer än vad ögat uppfattar (och med innebörder den handlande ofta inte är medveten om). I sina texter berör Pfaller bland annat det freudianska begreppet ”det kusliga” (”das unheimliche” på tyska, ”the uncanny” på engelska, ”lo siniestro” på spanska) och den tanketråden är det utan tvivel intressant att följa vidare och koppla samman med begreppet ”interpassivitet” och det delegerande till något (tredje) som detta senare begrepp inbegriper.

Låt oss dock kort beröra Freuds beskrivning av ”det kusliga”. Det rör sig om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga – något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända (på sätt och vis kan man säga att ”det kusliga” utgör en manifestation av den övervunna animismen – om den nu är övervunnen helt och hållet). Vi moderna människor vet (via bland annat vetenskapliga landvinningar) att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Men – och här kommer Mannonis text (se nedan) i boken in – trots denna vår förankring i såväl modern vetenskap som upplysningstänkande står vi i vissa situationer med en osäkerhet: ”Jag vet att det inte finns spöken eller gengångare – men ändå … Vad är det där konstiga hasande ljudet, den där hastigt förbiglidande skuggan, i det hus jag just nu befinner mig där det (och detta vet jag) faktiskt begicks ett mord för femtio år sedan?”

Genom att delegera en handling som borde vara vår egen (och då dikterad av vår tro eller övertygelse) – blir konsekvensen av att inte själva utföra den att vi löper risk att förlora kontrollen över (den delegerade) handlingens (medvetna och omedvetna) konsekvenser … det tibetanska bönehjulet som utför bönehandlingen, den nedladdade filmen eller boken som står i vårt bibliotek (osedd eller oläst).

Interpassivitet skulle alltså bidra till att upprätthålla illusioner som ingen egentligen säger sig tro på, men ändå … (man tror inte på astrologi, men kan ändå inte låta bli att kasta en blick på vad dagens horoskop säger utifall att … ). Man skulle kunna tänka sig att dessa illusioner finns kvar därför att de fungerar som ett viktigt sammanhållande kitt, ett ”socialt omedvetet” som del av en kulturs omedvetna – eller överskridna – innehåll … eller en kulturs ”gengångare” som i vissa situationer blir synlig. Vardagshandlingar kanske skulle kunna sägas utgöra ”kungsväg till ett samhälles omedvetna” (för att nu dra en parallell till Freuds ”Drömmen som kungsväg till det omedvetna”).

Gradvis har min text glidit över mot det tema i boken jag finner mest intressant (och originellt). Det handlar dock inte om någon av Pfaller-texterna, utan om Octave Mannonis text med titeln ”Jag vet mycket väl, men ändå … ”. Om jag har förstått Pfaller någorlunda riktigt finns i Mannonis text något av en kärna som Pfaller därefter broderat vidare ifrån.

I Mannonis text spelar förnekandet en stor roll (och det handlar då om ett förnekande av verkligheten). Frasen ”Jag vet mycket väl, men ändå … ” lyfts fram som ett sätt att beskriva hur verkligheten förnekas fastän man intellektuellt VET hur det förhåller sig (det handlar alltså om att den andra delen av frasen upphäver den första – och så kan man fortsätta att tro på något som är en illusion!). Exempelvis: ”Jag vet mycket väl att horoskop är bara strunt, men ändå … ”.

Möjligtvis är det just en variant av detta fenomen, som hypokondriska personer med sjukdomsrädsla illustrerar: ”Jag vet mycket väl att de prover som tagits inte visar på något, men ändå … ” (det här är faktiskt något som – tack vare läsningen av boken – slog mig vid mötet med en sådan patient). Detta sätt att tänka (jag vet, men … ) blir härigenom (sett utifrån Gaston Bachelards tänkande) till ett epistemologiskt hinder (eller kunskapshinder). Men inte så att man hindras av bristande kunskaper om hur det egentligen ligger till, utan att man – trots detta – konstruerar ett epistemofiliskt (känslomässigt) hinder som inte tillåter en att fullt ut använda sig av det man verkligen vet (det vill säga att horoskop inte har någon som helst möjlighet att förutsäga något om framtiden). Man låter en illusion gripa in i verkligheten (som något slags lek – men ändå inte utan allvar).

Mannoni pekar på hur psykologin före psykoanalysen fokuserade enbart på det första ledet i frasen och stod oförstående inför det som döljs bakom frasens andra led (”men ändå … ”), vilket bidrar till en förklaring av varför vårt beteende och tänkande kanske inte alltid är så logiskt och upplyst som vi föreställer oss (och fortfarande kan jag tycka att modern psykologi i sitt helt eller delvisa avvisande av psykoanalysen framstår som ”prefreudiansk” och utan begrepp för att hantera människors irrationella beteenden).

Mannoni illustrerar på ett intressant sätt sina tankegångar med hjälp av de nordamerikanska Hopi-indianernas sätt att från generation till generation vidareförmedla och behålla sina religiösa föreställningar om andeväsendet Kachina – på ungefär samma sätt som vi vuxna ”leker” med begreppet ”jultomte” inför våra barn (som spelar med i leken fastän de mycket väl vet hur det ligger till). Det blir något slags teater där bägge parter är medvetna om att detta inte existerar – men man spelar upp scenen som om det funnes en tredje att lura.

Parentetiskt kan här tilläggas att ovanstående Kachina-tema (med sitt ”Jag vet, men ändå … ” - resonemang) illustreras på ett mycket underhållande sätt i den amerikanske deckarförfattaren Tony Hillermans roman ”Dans med de döda” (boken är del av en serie deckare som Hillerman skrev om indianpoliser i ett reservat i USA … vad som ger hans böcker en annorlunda spänning är just att dessa poliser i sin yrkesutövning måste ta hänsyn till såväl faktiska realiteter som till i vilken mån rituella religiösa handlingar – illusioner – blir viktiga att ha kännedom om för att kunna förstå exempelvis brottsliga handlingar utförda av reservatets invånare).

Det finns givetvis mycket mer att säga om bokens innehåll (inte minst vad som skrivs om den tilltagande politiska moralismen i samhället, som oroväckande nog till stor del representeras av dagens moderna vänster – Pfaller har en del att säga om detta), men utrymmet räcker inte till. Jag överlåter därför åt den presumtive läsaren att tänka vidare själv (så vida inte denne läsare bara – som en äkta ”interpassiv handling” - utför handlingen att köpa boken och sedan låter den stå i biblioteket som ett ”monument” över just något som tycks vara en del av ett beteende hos dagens moderna människa).

Sören Lander

leg psykolog, leg psykoterapeut, översättare av spanskspråkig (främst argentinsk) psykologilitteratur till svenska

OM PICHON-RIVIÉRE - INTERVJU MED ANGEL FIASCHE, GÖ­TEBORG 1997. INTERVJUARE: SÖREN LANDER.

Vad man bör hålla i minnet när det gäller Enrique Pichon-Riviere är att hans verk­samhet kan delas upp i tre olika etap­per, varav den första handlar om psykiatern Pichon-Riviere, den andra om psyko­analytikern Pichon-Riviere och den tredje etappen om socialpsyko­logen Pichon-Rivie­re. Till sin karak­tär har de alla tre beröring med vad han definie­rade som det epistemofiliska i människans existens som varelse.

Det epistemofiliska - som en "drift" att upptäcka - är cen­tralt i Pichons tänkande. Vid avund exempelvis handlar det också om en upptäckt - att bli klar över vad vi inte har jämfört med objektet. Att peta sig i näsan är i Pichons ögon uttryck för "upp­täckandedriften" - enligt ett mer psyko­analytiskt synsätt rör det sig mer om masturba­tion. "Det epistemofi­liska" som begrepp tar sin utgångspunkt i att män­niskans existentiella villkor är att stå ut med att leva med ång­esten inför det okända. Även om Pichon inte uttryckligen skriver detta, så var det mycket viktigt för ho­nom. Det hjälpte honom att inom det psykoanalytiska schemat kon­struera en teori om lärande­processen.

Redan innan psykiatern Pichon-Riviere var förtrogen med psykoanaly­sen var han verksam i en av de grupper som studerade psykoana­lys i Argentina. Det rörde sig om en grupp psykiatrer som sökte nya idéer. Orsaken till detta var den "fattigdom" som behäftade den psy­kiatri de stötte på i sin verksamhet som psykiater. Det hand­lade om en psykiatri som under en tidigare period runt sekelskiftet och någ­ra år framåt haft en mer öp­pen karaktär. Bland annat existerade då något som kallades "el peculio". Det innebar att man betalade lön till den intagne för det ar­bete denne uträttade i verksamheter som var knutna till sjukhuset. Sy­stemet förföll dock och fungerade inte vid den tid Pichon började arbeta som psykiater. Han tog nu itu med att söka bygga upp något igen. Re­konstruktionen tog dock sin ut­gångspunkt i en be­greppsligt sett an­norlunda uppfattning, nämligen att i behandlingen beakta såväl den in­tagne som läkare och vårda­re. Detta blir också den första erfarenheten av att arbeta med grup­per. Det sker på trettio- och fyrtiotalet innan han hade börjat tala om grupper.

På den tiden hade han ett mer Gestaltinriktat perspektiv. Det tog sig uttryck i att patienter, vårdare och läkare sågs som en helhet - och att med detta som grund söka skapa ett mer ope­rativt och kon­struktivt be­handlingsarbete. Begreppet "ope­rativ" började Pichon använda under andra världskriget. Han pekade alltid på hur Kurt Lewin hade hjälpt den amerikanska armén att skapa operativa grupper. Det handlade då om att var och en skulle vara medveten om sin roll i gruppen och om vad som skulle göras för att lösa en viss bestämd uppgift. Uti­från detta introduce­rade Pichon begreppet "operativ". Hans synsätt var att verksamhet i grupp inte bara var effektivare som sådant, utan mer tillfredsställande i övriga avseenden också - individualism versus grupp eller individualism versus känsla för samhället.

Pichons första introduktion i socialpsykologi sker dock många år senare. Först tar han vägen från att vara psykiater till att bli psyko­analytiker. Detta sker i samband med att psykoana­lytikern Angel Garma kommer till Argentina efter att ha flytt från Tyskland och na­zismen. Garma var egentligen spanjor och flydde från såväl det spanska inbördeskriget som från det nazistiska Tyskland. Han gick i analys hos Theodor Reik och i handledning hos Franz Alexander (vilken även han flydde från Tyskland men till USA). Garma blev såväl Pichons som dennes hustrus, Arminda Aberastury, psyko­analytiker.

II

Den första etappen av sin karriär klarade psykiatern Pichon av tack vare sin in­tellektuella kapacitet ... sitt lysande intel­lekt. Ty under den­na sin första etapp upp­levde han sig själv - såsom varande psy­kiater - som motståndare till psykoanaly­sen. Allteftersom föränd­rades han dock. Bland annat hand­lade det för honom om att inte fastna i nosografiska fråge­ställningar - på sätt och vis kan man tala om att psykiat­rer är be­roende av nosografin - utan om att istället lyfta fram det dynamiska. Den psykiatri som fanns på mental­sjukhus för de kroniskt sjuka var ju en psykiatri som i stort sett gick ut på att klassifiera. Den hade sin in­riktning på nosografin. Den dy­namiska psykiatrin däremot är mer avancerad än den noso­grafiska och klassifice­rande psykiatrin.

Härvid var Garma mer avancerad. Garma var inte intresserad av psykia­tri - däremot av psykoanalys. Han hade emellertid verkat inom psykiatrin och kände till den. Ett tecken på detta var att Garma 1931 skrev ett av de tidigaste psykoanalytiska arbete­na om schizofreni - "La realidad exterior y los instintos en la esquizofrenia" (Den yttre verkligheten och drifterna i schizofrenin).

Garma verkade i Berlin, men han hade inget att göra med Wilhelm Reich. Han var mycket freudiansk - om man ska säga att han hade nå­got gemensamt med Reich var det väl att han betonade sexualite­tens roll i det mesta. "För honom var sexuali­teten närvarande såväl på dagen som natten, i soppan etc. Vad det än rörde sig om ta­lade han om sexuali­teten. För honom hängde sexualitet och psykoanalys nära ihop - och all­tid mycket upptagen av vad som orsaksmässigt hängde ihop med sexuali­teten". Ideologiskt fanns hos honom tanken att sexualiteten fanns där som enda kän­netecken på psykisk hälsa - och i den meningen kan man säga att Garma stod rätt nära Reich. Garma började annars sin karriär på samma sätt som Pichon - som psy­kiater. Som psykiater i Spanien ar­betade han från unga år med kroniska patienter på mentalsjukhus.

APA (Asociación Psicoanalítica Argentina) grundas av bland annat två utländska psykoanalytiker - Angel Garma å ena si­dan, Marie Langer å den andra (flyktingar i Argentina efter det spanska inbör­deskriget).

Psykoanalysen i Argentina föds - precis som den föddes över­allt an­nars - som en familj. Den var så mycket en familj att i början gick det inte att dra tydliga gränser mellan att vara analytiker och patient. Dock - detta att vara en del av en grupp som skapar en ny rörelse är inte lätt. Det lämnar många sår. Utvecklandet av det psy­koanalytiska schemat i Ar­gentina präglades av mycket konflikter. Det handlade om en kamp mel­lan bland annat å ena sidan Garma och å den andra Marie Langer.

"Efter att något har fötts som familj uppstår sedan som en andra etapp kampen om makt. Och maktkamp för med sig olägenhe­ter... Samma sak inträffade när det gäl­ler Freud och Reich. Det handlade inte så mycket om att Reich misstog sig som att han ej var i takt med sin tid. Och där­med kunde inte Freud kasta bort tid på Reich med dennes nya idéer om samhället".

Något liknande inträffade med Pichons psykoanalys. Han hade svårt för Garma - denne som var något av en far och grundare av den ar­gentinska psykoanalysen. De idéer som Pichon förde fram mötte inte så mycket motstånd inom APA. Pichon var lysande och hade mycket infly­tande. Dock började han leva ett liv med mycket alkohol och blev bland annat ut­kastad från den Panamerikanska Kongres­sen för Psykoanalys. Det fanns en rädsla inte minst bland hans egna anhängare för vad som skulle hända med det psykoanalytiska schemat.

III

Det finns en artikel som kommer upp till diskussion under in­tervjun. Artikeln heter "Från psykoanalysen till socialpsykolo­gin" (Del psicoanálisis a la psico­logía social) och återfinns i tid­ningen "Actualidad Psicológica" No 133, Juni 1987. I denna arti­kel framgår det tydligt att Pichon skil­jer sig från en mer orto­dox psykoanalytisk inställning och att han istället lyfter fram ett per­spektiv som är mer psykosocialt. Istället för "drift" lyfter han fram "motiva­tion" eller "drivkraft".

"Det handlar om en modell som är mer kopplad till en teori om lä­rande ... som är mer psykosocial ... 'drivkraft' eller 'motivation'' som handlar om att söka kunskap. 'Motivation' får här en epis­temofilisk ka­raktär. Det grekiska 'epistemi' betyder kun­skapsteori. 'Epistemofi­lia' be­tyder 'intresse av att lära känna det nya' ... eller kanske snara­re 'upptäc­ka' än 'lära känna' ".

Pichon var aldrig nöjd med psykoanalysens tankar om döds­driften. I början av sin karriär befann han sig ganska nära Stekels idéer och den­nes uppfattning om "livs­drift". Enligt Pichons sätt att se utgörs driv­krafterna av "inten­tion(gestaltpsyko­logen Kurt Lewins ordval) /motiva­tion, need and wishes". "Dödsdriften" behövs ej som begrepp. "Life in­stinct" handlar om "preservation" - "how to deal with the life?". Förintel­seångest har utifrån detta perspektiv inget med "döds­drift" att göra, utan handlar istället om rädslan för att förlora "the instinct of life". Det har att göra med objektet - inte subjektet! Eller uttryckt med an­dra ord - det Melanie Klein kal­lar "förintelseångest" blir ur Pichons synvinkel lika med "the motivation to continue the learning pro­cess stops".

Vad annars gäller ovannämnda artikel så tillkom den i mycket nära samarbete med Ana Quiroga. Vid den tid när den skrevs (1972) hade Pichon stora svårigheter att tala och Ana Quiroga var därför mer el­ler mindre uttolkare av vad Pichon gav ut­tryck för - dock en mycket intelli­gent, känslig och förnim­mande tolk. Det mesta av det som kommunicerades skedde dock i skriftlig form.

I artikeln förekommer även en annan företeelse som poängte­ras - den dialektiska materialismen. Pichon var marxist. Han var inte medlem i kommunistpartiet men han gav ekonomiska bidrag till det. I den grupp som samlades kring Pichon var merparten marxister. Förutom Angel (som var socialist) och hans fru (som var medlem i kommunistpartiet) även Bleger.

Pichon menade att marxismen inte kunde existera utan be­greppet "mer­värde" som kärna. Med detta menas då den ex­ploatering som män­niskan utsätts för av män­niskan. Utan ett begrepp som mervär­de förlo­rar marxismen sin mening. Det är en grund att stå på. Därefter kan man strukturera upp sam­hällets sätt att fungera dia­lektiskt, men då ut­gående från upptäckten av att drivkraften be­står i människans exploa­tering av människan ... och att psykoana­lysen kan undersöka rötterna till detta fenomen.

"På vilket sätt sker det formande av människan som framskapar en indi­vidualism av pervers karaktär ... och hur skulle det socialterapeu­tiska schema se ut som skul­le kunna förändra männis­kan och göra henne mer solidarisk och rättvis? Ty psyko­analysen är inte ett poli­tiskt instrument, utan ett verktyg för att undersöka det omedvetna. Den kan få större räckvidd, men måste ändå alltid vara medveten om vilket som är dess arbetsområde.

Hur är med andra ord psykoanalysens teoretiska kapacitet att möta ovanstående tankegångar? Pichon möter denna utmaning från sin marx­istiska filosofis per­spektiv - dock utan att i första hand lyfta fram en marxistisk filosofi, utan istället genom att in­foga denna i sitt schema ... som en tankemodell. Han talade egentligen aldrig om marxismen. Dä­remot förde han in den inom en sektor av den psyko­analytiska världen".

Det är från cirka 20-talet som kommunismen som rörelse växer i Ar­gentina - samti­digt med att anarkismen dör bort. I realiteten hand­lade det inte om fler än cirka 30.000 partimed­lemmar. Det tycks mer ha handlat om att växa vad det gäller infly­tande på samhället. "Det var som ett slags religion ... som en kyrka. Tänkandet fast­nade emellertid i en stereotyp form".

Även José Bleger var marxist - kommunist. Efter att ha be­sökt Sovje­tunionen av­lägsnade han sig emellertid från kom­munistpartiet. Skilje­linjen mellan psykoanaly­tiker och kom­munistiska psykiatrer på psykia­terkongresserna blev så små­ningom så stor att det utbröt slagsmål dem emellan. De kommunistiska psykiatrerna accepte­rade nämligen inte psy­koanalysen, utan hade sin inriktning på reflexolo­gin. Därför var också de kommunister som närmade sig psykoanaly­sen tvungna att lämna kommunistpartiet. Det fanns inte något ut­rymme inom det parti som stödde tanken på en psykiatri baserad på reflexologin - en tanke­riktning som i realiteten inte be­tydde nå­got.

IV

Socialpsykologin som disciplin kom att utvecklas i USA, och är, som den där ser ut en psykologi som syftar till att kontrol­lera samhället. Det handlar om anpassning till samhället och om att kontrollera samhället.

Socialpsykologi i Pichons tappning - med sina utgångspunkter i psyko­analysen - är en omformande och kreativ socialpsyko­logi. Att det är så har dock knappast att göra med att Pichon skulle ha upp­funnit den. Nej, det handlar om att den ar­gentinska psykoanalysen importerades från England. Och den engelska psykoanaly­sen var just omformande och kreativ i motsats till den amerikanska som till sin in­riktning var mer anpassande. Även Pichon talar i och för sig om anpassning, men det handlar då om aktiv anpassning. Begrep­pet "aktiv anpassning" har in­nebörden "icke-underkastelse". Pichon var alltid upptagen av den yttre världens faror, och att man där­med som människa var tvungen att an­passa sig till omstän­digheterna - men inte okritiskt.

Det handlar om en form av kritiskt medvetande. Pichon gjorde dock inte halt vid den uppfattning om omformande och krea­tivitet som exempelvis Winnicott stod för. Egentligen finns det inte så mycket beröringspunkter mellan Winnicott och Pichon, ty Winnicott blir inte aktuell i Argentina förrän efter Pichons död. Och det kanske är på grund av detta som Pichon använder begreppet "aktiv anpassning" och inte "omfor­mande" och "kreativitet" - och då använder han "aktiv an­passning" som en integ­rering av "omformande" och "krea­tivitet".

V

"Det är alltid Pichon man talar om. Aldrig talar man om hans hustru, som var vik­tigast av alla. Arminda Aberastury de Pichon-Riviere intro­ducerade såväl Melanie Klein som barnpsyko­analys i Argentina. Hon upprätthöll en permanent kontakt brev­ledes med Melanie Klein. I mot­sats till Pichon har dock inte Ar­minda Aberastury utvecklats till någon myt. Hon har skrivit böcker. Ingen av dom har dock översatts till eng­elska".

Så småningom kom Arminda och Pichon att skiljas. Några år efter skilsmässan be­gick Arminda självmord ... detta hade dock andra orsa­ker än skilsmässan.

VI

Pichon-Riviere finns inte på engelska. Överhuvudtaget är han lite känd utanför den spansktalande delen av världen. Han var själv inte in­tresserad av att få det han pro­ducerade över­satt till något an­nat språk. Det språk han själv läste mycket på var franska. Pichon skiljer sig i det­ta avseende från exem­pelvis Leon Grinberg, vilken bland annat lärde sig engelska för att kunna publicera sina psyko­analytiska tankar på det språ­ket.

Han var inte heller så begiven på att resa. Till skillnad mot många and­ra psykoana­lytiker var han inte intresserad av att åka på internationel­la kongresser. Pichon var knappast "poli­tiker" i den me­ningen att han var inriktad på att sprida sina idéer. Istället var han upptagen med att utveckla dessa i den grupp människor han sam­arbetade med.

"Om man betraktar den pichonianska idévärlden av idag så domi­neras denna av Ana Quiroga och hennes skola för operativa grupper. Det handlar emellertid då inte om psykoanalytikern Pichon-Riviere. Fokus ligger istället på operativa grup­per, teorin om lärande och psy­kosociala konflikter - inte på patologin. Paren­tetiskt bör här sägas att psykosociala konflikter är liktydigt med sociala konflikter.

Från Ana Quiroga och hennes skola görs det försök att genom att få in Pichons fi­losofi i universitetsvärlden göra den officiell ... skapa ett slags 'karriärväg' på uni­versitetet för den. När jag var nationellt an­svarig för mentalhälsovården i Argenti­na försökte jag hjälpa Ana Qui­roga så att hennes skola i socialpsykologi skulle få med universitet jämbördig status. Emellertid var psykologorgani­sationen i Buenos Aires motstånda­re till detta. För att kunna ac­cepteras av psykologin i Buenos Aires måste man vara psyko­analytiker och 70 % av dessa är lacanianer.När man ta­lar om de som går till socialpsykologin handlar det om en annan värld än universitets­världen. Det är en blandning av olika samhällsseg­ment - allt ifrån hemmafruar till avancerade uni­versitetsutbildade. Genom att det är på det här sättet finns fördelen att man har med alla sektorer i samhället ... och Ana Quirogas skola har med såväl rika som fattiga, välutbildade som outbildade etc. De ryms alla där. Detta har bi­dragit till formandet av ett nytt språk i det portensiska samhället - inte i det ar­gentinska. Även på vissa håll inom Tucumanområdet finns Pichons sko­la. Den ut­gör en sociopolitisk rörelse ... ett nytt sätt att tänka i Argentina ... i linje med Pichons eget".

Allt detta tar egentligen sitt ursprung i det som under en tidi­gare epok omfattades av begreppet socialarbetare inom mentalhälso­området. Och denna uppfattning kom från Pichon (även om den senare kom att an­vändas av andra teoretiker i Argentina - personer såsom Goldenberg, Kesselman och Bau­leo).

Om man återgår till Ana Quiroga så var hon den som stod honom när­mast av samt­liga de personer som fanns omkring honom under de sena­re åren av hans liv. Hon var en person som verkligen förstod hans idéer. Quiroga är dock främst filo­sof och inte psykiater. Det har hjälpt henne att generalisera och sprida Pichons tänkande inom hela det ar­gentinska sam­hället. Det handlar som tidigare nämnts om ett nytt sätt att tänka och är kopplat till Pichons mer filosofiska idéer.

VII

I den tankemodell som Pichon inlemmar i sitt psykoanalytiska sche­ma växer också det instrument fram som han benämner "förbindel­se ("vín­culo" på spanska)". Som begrepp är detta mer integrerat än "objektre­lation". Det är en av de - ur psykoana­lytisk synvinkel - vik­tigaste aspekter som Pichon intro­ducerat.

"Tack vare att han förde fram detta begrepp är det idag möjligt för mig att tala om situationens patologi. Pichon utvecklade aldrig detta tema, men han beredde marken för det som en av patolo­gins uttrycksmöjlighe­ter ... och i sådan mening an­vänder jag mig av begreppet "situa­tionens patologi".

Pichon är den förste psykoanalytiker som inkluderar kontexten - dock utan att när­mare utveckla tanken. För honom var psyko­analys - utan att kontexten inklu­derades - en omöjlig tanke. Pichon hade sinne för det språkliga. Därigenom kunde han även inkludera den lingvistiska proces­sen i en given kontext. En kon­text som konstruerades utan den linguis­tiska processen saknade värde. Som tolkning var den linguis­tiska pro­cessen - via pati­entens material - närvande i kontexten. När man analy­serade en person så analyserade man samtidigt också personens kontext. Beroende på kontext kunde ett och samma bete­ende få olika in­nebörd ... Hur tydliggör man bäst detta?

Det finns en patologi - jag vill emellertid inte benämna den psykopatolo­gi - som inte nämndes av Pichon. Det rör sig istället om något som kan sägas vara en över­levnadsstruktur. Utifrån detta har jag ut­vecklat be­greppet 'social schizoidí' ("esqui­zoidía social" på spanska). Detta begrepp handlar om det eller de behov som finns i en bestämd social kontext. I en rik miljö kan man inte tala om 'social schizoidí' ... det vill säga i en vär­ld där föräldrarna har möjlighet att ägna sig åt sina barn. 'Social schi­zoidí' uppstår i miljöer där föräldrarna är schi­zoida ... där det inte finns ut­rymme att vara känslosamma gentemot sina barn. Det handlar om fattigdomens miljöer ... det handlar om att vara tvungen att vara vuxen vid fyra års ålder ... att lämna hemmet för att fun­gera som förälder åt sina föräldrar. Det är då man måste ut­veckla ett slags 'sjukligt' förstorade överlevnads­strategier. Det är på så sätt denna 'schi­zoidí' genereras - men det är ingen pato­logi. Istället handlar det om att personen ifråga utan detta slags psyke inte kan överleva ... det är priset för att överleva. Priset är alltså att inte fullt ut utveckla sitt känsloliv.

Det är med utgångspunkt i Pichons tankar om kontexten - att det inte är möjligt att notera en patologi utan att inkludera kontexten - som jag och andra av hans elever har tänkt vidare på dess in­nebörd. Att berika Pichons idéer måste handla om att in­tegrera psykoanalysen med allt det Ana Quiroga och Pichon utvecklade ... men då med en be­toning på den kliniska psykoanalysen, inte den filosofiska. Det är viktigt att återvända till patologin ... till kontextkriteriet och att i likhet med Pichon se hur det som för den ena personen är sjukdom för den andra kan vara hälsa".

Den terminologi Pichon uttryckte detta i handlar om att de me­kanismer jaget har till sitt förfogande är såväl försvarsme­kanismer som jagstrate­gier. Som jagstrategier befrämjar de den psykiska häl­san. Som försvars­mekanismer utgör de bort­trängning av den omed­vetna världen. Och den omedvetna världen är samtidigt hemvist för det kreativa. När det inte finns utrymme för den omedvetna världen att träda fram rör det sig om en individuell patologi. Många av de mekanismer som är försvarsme­kanismer är alltså samtidigt jagstra­tegier. De skiljer sig med andra ord inte åt. Och denna uppfattning är strikt dialektisk. Beroende på kontex­ten kan mekanis­merna tjä­na antingen hälsan eller sjukdomen. Freud ut­trycker det som att "vi vantrivs i kulturen". Pichon utvecklar dock denna tanke. Freud hade inte möjlighet att inklu­dera pressen från ... detta att leva i fattigdom ... detta att leva i ar­betarklassens värld. Pichon använder sig av begreppet "aktiv anpassning". Och detta implice­rar vad vi berört härovan, nämligen jagets strategier. Han anknöt till dessa ... inte till drivkraf­ter, utan till försvar versus strategier.

Begreppet 'förbindelse' är problematiskt för alla i och med att Pichon-Riviere ald­rig närmare preciserade det. Han pekar på att i 'self'- objekt-relationen (vare sig nu objektet befinner sig i yttervär­lden eller i det inre) finns ett ständigt samman­bindande flöde som går i båda rikt­ningarna ... och att detta samtidigt består av kär­lek och hat. Begreppet 'förbindelse' innebär just detta - nämligen att det inte bara handlar om 'self'-objekt-relationen. Det handlar också om objektets sam­tidiga rela­tion med 'self' . Det är mer än en rela­tion. Ett "self" kan inte relatera till ett objekt utan att objektet sam­tidigt relaterar till "self".

Det rör sig om en struktur i ständig rörelse ... ett flöde fram och tillba­ka. Pichon menar att denna sammanbindande före­ning av objek­tet med 'self' och 'self' med ob­jektet - som ett äk­tenskap - utgör 'för­bindelse-rela­tionen. Den tar alltid sitt ur­sprung i en ur melankolin genererad känsla av ambivalens som stereotypiserats. Den intrapsy­kiska strukturen har dock förmåga till dissociering och till att bland olika känslor ge en av dessa företräde. Dissociering som mekanism är därmed inte endast en försvarsmekanism utan därtill en ope­rativ meka­nism.

VIII

Och här uppträder ytterligare ett av Pichons begrepp som har sitt ur­sprung i psyko­analysen - "den operativa dissociatio­nen". Det handlar om att kunna lägga ifrån sig eller upp­skjuta negativa käns­lor för att därigenom kunna uppleva po­sitiva känslor. Pichon menar att positiva och negativa känslor alltid finns samtidigt. Att det bara skulle finnas positiva eller bara negativa känslor är inte möjligt. De är alltid såväl nega­tiva som positiva. Belöning och frustration upp­träder till­sammans. Det finns inget växande som inte innehåller såväl belöning som frustra­tion. Och det finns inget växande utan positiva och negativa känslor.

"Pichon introducerar uppfattningen om den operativa dissocia­tion som förknippas med 'förbindelsen' ... om hur 'self' upprättar kontakt genom en dissociationsprocess och att detsamma sker från objektens sida. Dis­socieringen sker för att såväl kunna fort­sätta växa genom re­lationen som att samtidigt känslomässigt kunna berika sin värld. Ty för Pichon sker berikandet av ens känslomässiga värld genom upptäckten av 'det andra'. Hos Pichon är konceptet 'penetration' av stor vikt. Han ansåg att pato­logi var direkt relaterad till den förmåga eller oförmåga till pe­netration som 'self' genom förbindelsen var förmögen till.

'Förbindelse' är till sin natur penetrerande. 'Relation' är det inte. Det­ta är dock inte någonting i och för sig nytt, och egentligen inte heller en uppfattning som kommer från Pichon, utan från Mela­nie Klein - även om hon inte använder termen 'förbindelse'. Hon använder dä­remot be­greppen 'projektiv identifikation' och 'intro­jektiv identifikation'. Dessa tillsammans bildar förbindelsen. Och det hand­lar inte om bara en aspekt av förbindelsen utan om nästan allt det som innefattas däri. Till detta lägger alltså Pichon den sociala aspekten och benämner det hela 'förbindelse'. 'Pro­jektiv identifika­tion' implicerar ett försök till penetra­tion av den andres 'self' - att för­bindelsen från en själv till den andre blir så pass massiv att denne upphör att vara sig själv för att istället bli till denne andre som pene­trerar. 'Introjektiv identifikation' innebär på samma sätt att man låter sig penetreras av den andre i så­dan grad att denne tar plats inom en".

IX

En annan viktig aspekt som har med förbindelsen att göra är be­greppet 'Gestalt'. Varje förbindelse har en historia. Denna i sin tur har med kontexten att göra. Historien är inget som uteslutande berör endast 'the self' och objektet. Den har även att göra med allt det som omger såväl self' som objekt. Pichon uttryckte i och för sig inte detta i sådana termer. Men kontex­ten har en sådan innebörd.

Förbindelsen fungerar uppsamlande när det gäller hela den Gestalt som i sig in­rymmer den historiska process som för­bindelsen mellan 'the self' och objektet ut­gör. 'Gestalt' utgör såväl bakgrund som figur - ett slags referenspunkt med avse­ende på det inre innehållet. 'Ge­staltung' speglar det som hål­ler på att formas ... det som i sig inklu­derar såväl in­nehållet som innehållets gränser ... formandet av in­nehållet.

X

"Det framväxande (emergent) är en föreställning som föds hos Pichon. När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolk­ning som han gjorde. Jag hade om nå­got han sagt uttryckt mig på ett sätt som var myc­ket 'porteno':

- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.

Han svarade ungefär följande:

- Jag väntar på att arbetshypotesen ska växa fram (=emergenten).

Och då uppstår frågan: Vad är det som händer när 'the self' för­flyttar sig mot ob­jektet? Jo, 'the self' penetrerar objektet. Därvid växer något fram ... Något nytt. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäck­ter, som i sin tur genererar nya verk­tyg för att upptäcka ytterligare nya emer­genter (det vill säga sådant som växer fram) etc.

Vad är det alltså som växer fram när 'the self' penetrerar värl­den el­ler omgiv­ningen ... när penetrationen riktas mot personens egen värld ... mot den av gruppen bestående världen ... mot den samhälleliga världen ... mot den intrapsykiska inre världen? Emergenten blir resultatet ... utgör svaret.

Genom denna dynamik blir 'a posteriori' till 'a priori'. Uppfatt­ningen om det fram­växande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolk­ningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent består av. Det är viktigt för vårt arbete att nå­got träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.

Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emer­gent ... det finns inget flö­de ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetratio­nen".

XI

När det gäller begreppet "den enda sjukdomen" så tar Pichon detta från Otto Rank och dennes uppfattning om födelseö­gonblickets trauma. Pichon modifierar dock Rank. Traumat blir hos honom till utgångs­punkt för den enda sjukdomen - depres­sionen. Depressio­nen utgör den grundläggande struktur i vilken varje sjukdom har sitt ursprung. Under varje sjukdom finns ett syndrom utgående ur den enda depres­sionen, vilken har att göra med födelseögonblicket - vilket alltid spelar in i högre eller lägre grad.

"Depressionen som sådan är vår följeslagare hela livet igenom. Den kan sägas mer handla om att arbeta i den inre värl­den och inte så mycket i den yttre. Den är också närvarande från det ögonblick vi föds - den de­pressiva kärnan. Livet är en konstant 'process of mour­ning'.

Förbindelsen 'self-object' finns från livets början till dess slut. Sör­jandet är något fundamentalt i livet - man bryter ner något gammalt för att skapa något nytt. Det är en viktig beståndsdel i lärandet. De­pressionen är utifrån ett sådant synsätt att 'loose the old to learn the new'. Varje se­kund vi förlorar är utifrån detta perspektiv en 'mour­ning process'. Och denna sorgeprocess lever vi i från livets första ögonblick tills dess att vi dör.

Den kan vara mer eller mindre intensiv. Men vi måste hela tiden disso­ciera oss från 'the mourning process' - vilken är melankolin ... den me­lankoliska depressio­nen. Pichon uttryckte det som att det är depressio­nen som är den enda sjukdomen. Jag skulle nog hellre säga melankolisk depression.Vi lever hela tiden i konflikten mellan att fö­das och att dö. Och vare sig vi vill det eller ej finns hela tiden närva­rande ambivalensen mellan att fortsätta leva el­ler att dö. Detta är vad Pichon kal­lar den enda sjukdomen".

Pichon modifierar således Otto Ranks uppfattning om födelseögonblic­kets trauma ... eller han kanske snarare komplette­rar den med sin uppfattning om födseln som den enda de­pressionen. Den depressiva po­sitionen finns från födelseö­gonblicket - den utgör en matrix uti­från vil­ken känslolivet or­ganiseras. Den schizo­paranoida positio­nen behövs som ett försvarssystem (instrument) - för att det svaga Jaget ska klara av frustration. Objektet är en källa till liv. "Life instinct" strä­var efter att bevara objektet. Drivkrafterna finns från början i tårarna - i sörjandet.

Man skulle kunna säga att Pichon här befinner sig nära den syn som en annan av APA:s grundare - Hernando Rascovsky - hade. Denne ut­vecklade tankar om objekt­relationens utseende under fos­terstadiet. Ra­scovsky menade att barnets lidande - uti­från relatio­nen mellan 'the self' och objektet - fanns redan i moderslivet och att det inte tog sin början - vilket Melanie Klein hävdade - i födelseö­gonblicket. Även om Pichon ti­digare under sin tidigare bana om­nämnde Rascovskys uppfattning tog han dock sin utgångspunkt i födelseögonblicket när han talade om den enda depres­sionen.

XII

"För mig föds ett 'projekt' ur ett behov som framträder i kontex­ten. Det finns ingen förbindelse utan ett 'projekt'. Projektet kan handla om att växa känslomässigt ... att växa intellektuellt ... eller helt enkelt att ta större plats. Och i förbindelsen finns såväl hat som kärlek i förhål­lande till 'den andre'. Det finns ett motta­gande av vad den andre kommer med .. och en önskan om att förändra och omforma detta ... och att sam­tidigt också 'processa' det som man själv förmedlar.

I den känslomässiga förbindelsen kan det finnas varierande grad av in­tresse eller social drivkraft ... den kan vara mer in­dividuell eller mer social till sin karaktär. Därför säger jag om ett 'projekt' att det - om man ser till graden av intensitet - är affek­tivt, men - sett ur en projektsynvin­kel - socialt till sin karaktär. Detta är en speciell kvalitet som är förk­nippad med förbindel­sen. Pichon själv skrev inte det­ta, men ... ja, det som jag sade skulle kunna beskrivas som den teore­tiska definitio­nen.

Om jag tar min familj som exempel, så finns det en stark förbin­delse till min fru ... mina barn ... deras tillkommande etc. 'För­bindelse' är emellertid ur 'projektsynvin­kel' även social. Jag är i tankarna uppta­gen med kontinuiteten över generations­gränserna. Hur kan jag se till deras bästa, stödja dem etc? Man kan säga att jag är inbegripen i mina barns 'projekt'. Jag ledsagar dom i det, men utan att störa eller begränsa. Dock finns jag där till hands om jag skulle behövas.

I Pichons teori fanns ständigt närvarande den viktiga aspekt som kan beskrivas som ångest för det okända (sett utifrån frågeställ­ningen att ett 'projekt' handlar om att påbörja en förändringspro­cess - en för­flyttning från en 'gammal' till en 'ny' si­tuation). Detta okända fungerar såväl som källa till ångest som till att vara driv­kraft bakom en öns­kan om att upptäcka. Och utgången av denna dialektiska kamp mel­lan fruktan och önskan är viktig. Kommer rädslan eller upptäckarbe­gäret att avgå med segern? "The unknown" finns där alltid som ett element vilket antingen kan paralysera oss eller hjälpa oss att mo­bilisera".

XIII

"Pichon betraktade den intrapsykiska strukturen från ett tids- och rums­perspektiv. Det patologiska i en psykopatologi såg han som kopplad till tid och rum. Fobierna är huvudsakligen av spa­tial ka­raktär ... det finns ett inre plus ett nära yttre och ett mer avlägset ytt­re. I klaustrofobin handlar ångesten om det inre; i agorafobin om det yttre. Med hjälp av det rumsliga kriteriet bringade Pichon ordning i den objekt­relation, som får sitt dyna­miska utseende utifrån hur 'the self' och objektet rör sig i den inre och den yttre världen.

Begreppet 'patorytmí' har anknytning till den psykoanalytiska te­orin om epilepsi. I "Från psykoanalysen till socialpsykologin del II" - som är Pichons viktigaste bok och handlar om det kliniska - finns det någ­ra essäer om epilepsi. För att kunna förstå begrep­pet 'patorytmí´mås­te man känna till vad epilepsi är ... sedd ur patogen synvinkel ... epi­lepsins dy­namik ... Pichons syn på denna.

Han introducerar ett nytt begrepp när det gäller epilepsin. Och man kan läsa om det i dessa tre ovannämnda essäer. När det gäller den kliniska aspekten är detta bland det viktigaste Pichon för fram ... att man kunde se epilepsin ur en psykogen synvinkel. Vad hade då detta för syfte?

Det tjänade till att berika uppfattningen om hur primärprevention inom mentalhäl­soområdet kan se ut - och detta genom att den pato­rytmiska strukturen länkades till rumsaspekten.

Hur länkades den till tids- och rumsaspekten?

Den länkades till ångest ... ångestformerna, det vill säga till 'th­reshold' ... tröskel. Pichon hävdade att den intrapsykiska strukturens tröskel såg olika ut hos olika per­soner. Med en låg tröskel ökar risken för utbrott av patorytmisk karaktär.

Och vad menade han att ett patorytmiskt utbrott var?

Förlust av såväl känslomässig som motorisk kontroll samt söm­nsvårigheter. Dessa element utgjorde den strukturella grunden för den patorytmiska patologin - en patorytmisk karaktär

Pichon refererade i hög grad till den kunskap han hade om vad som in­träffar när ett utbrott av epileptisk karaktär närmar sig. Det hand­lar då bland annat om hur personalen på en avdelning med en såda­na patien­ter hade lärt sig att uppfatta tec­ken på en annalkande ur­laddning ... i ett visst ögonblick kände omgiv­ningen att det snart skul­le braka löst. Vårdarna slog larm om vad dom kände var på gång: 'Dok­torn, vi måste låsa in X för snart kommer det ett utbrott'!

Pichon tog sin uppfattning om patorytmí från epilepsin och sina kun­skaper om dess dynamik. Och det bidrog till ökade kunska­per om såväl epilepsins psykogenes som om epileptoid karak­täropati. Han skilde mel­lan epilepsi och 'epileptoidía' . En epilep­toid karaktär är en karaktär med patorytmiska karaktäristika ... detta kallade han pato­rytmí. Arminda Aberastury arbetade med barn runt bland annat det­ta och Pichon kunde dra nytta av hennes arbete. Hon studerade den­na patorytmí i samband med familjesituationen och hur den utveck­lades.

Pichon använder sig av tankegångar runt epilepsin och dess dy­namik för att illu­strera något mer generellt. Han menade att denna patoryt­mí finns i den institutio­nella världen ... i grupper ... att den är ständigt närvarande. Det rör sig om en na­turlig disposition, vilken be­tingas av hur ekvationen 'ångest - tröskel' ser ut. Bero­ende på hur ångesttröskeln ser ut kommer sådana betingelser att genereras som i sin tur bestämmer i vilken ut­sträckning reaktioner kommer att formas så att säga vid fel tid­punkt ... att en person reagerar utan att ha kontroll över konsekven­serna. När något sådant inträffar, menar Pichon, uppstår svårigheter i läroprocessen. Det uppstår "frakturer" i den ... ett kontinuerligt lärande försvåras.

I Pichons syn på det patogena är ovanstående tankar om pa­torytmí bland det vik­tigaste ... och det berör såväl förlusten av emotionell som av motorisk kontroll. Uti­från ett kleinianskt per­spektiv skulle patoryt­mi kunna beskrivas som att relationen 'self' - objekt företrädesvis är av del­objektkaraktär. I konsekvens med detta resone­mang botas en patorytmí genom att relationen 'self'-objekt förändras till att vara av helobjektka­raktär.

Pichon menade att även en epilepsi av organisk karaktär förbätt­ras om man har en nöjaktig objektrelation. Det rör sig om hur obsessiva me­kanismer så att säga strukturerar tiden i rummet. Med en bristfäl­lig struktur tid-rum sker också ut­brotten. För­lusten av kontroll hand­lar om att tiden inte är integrerad i rum­met.

Man brukar säga att 'varje sak måste få ta sin tid'. Detta innebär att man i ett rumsperspektiv måste ta med i beräkningen den så kallade idea­la tiden/tidsåtgång­en ... det dynamiska formandet av erfarenhe­ten. För Pichon innebär patorytmí att tid och rum inte integreras. Och då uppstår utbrotten och 'frakturerna'. När det gäl­ler fobin, som fram­förallt handlar om en rummets pato­logi, så sker ingen utveck­ling av patoryt­min. Tid och rum är inte integrerade.

I Pichons uppfattning om epilepsins psykogenes vidgas innebör­den av det som kal­las epilepsi långt bortom det som neurolo­gerna beskri­ver som epilepsi - och detta nya är då 'epileptoidí' ("epileptoidía" på spanska). När han tog anamnes på en patient så var han även in­tresserad av vilka epileptoida ekvivalenter som fanns: Hur är det med sömnen? Går ve­derbörande person i sömnen? Skallrar hans tänder? Dreglar han? Är han mörkrädd? Allt detta hade stor betydelse för Pichon. Och det hade sin grund i hans uppfattning om patorytmí - nå­got som i sin tur betingades av hans kunskaper om epilepsi. Det vik­tigaste härvid är troligen att Pichon till uppfattningen om epilepsin lägger förlusten av den känslomässiga kontrollen.

Man måste komma ihåg att Pichon aldrig avlägsnade sig från det kliniska per­spektivet. Hans tänkande hade alltid något att göra med patologi. Psykisk sjukdom var alltid något aktuellt ... och detta hade att göra med hans verksamhet inom psy­kiatrin. Hos Pichon kom där­för all­tid det kliniska att vara närvarande i tänkandet ... det var nå­got att refe­rera till ... att hänvisa till ... liksom patorytmí vad gäller epilepsi ... där fanns schizofrenin ... fobierna. Han sökte hela tiden de ele­ment som låg bakom lust och lidande ... deras funktionssätt. Detta gjorde också att hans väg in på den psykoanalytiska filosofins fält såg annorlunda ut än andras".

XIV

"Bion exempelvis ... när man ser hans verk så är det kliniska långt borta. Hans fi­losofiska angreppssätt var mycket rikt och bidrog med mycket - men det var inte kliniskt. Han utgår från nykantianismen och börjar skapa sitt eget system. Det är dock fortfarande svårt att förstå att han i sina upptäckter inte lutar sig mer mot det kliniska".

Bions begrepp "link" är lika med det argentinsk-spanska ordet för "för­bindelse" (vínculo). Om man tar det mer korrekt ar­gentinsk-spanska or­det för "link" (ligar) innebär detta att "något är förenat med något an­nat" - och är i den meningen lika med "förbindelse" (vínculo). Det spanska ordet för "för­bindelse" an­vänds dock mer specifikt när det gäl­ler mänskliga relationer. Begreppet är mer adekvat i sammanhang som berör den emotionella sfären, exempel­vis "äktenskaplig förbindelse". Det argentinsk-spanska ordet för "link" kan här inte använ­das för att uttryc­ka ovannämnda "äkten­skaplig förbindelse". Orden har samma innebörd, men används i oli­ka samman­hang.

Pichon kunde med andra ord ha använt ordet "link" för det han beteck­nar med "för­bindelse" - men det skulle inte ha fört med sig den fulla be­tydelsen av "förbindelse". "Förbindelse" innebär något mer. Att skapa en förbindelse är att före­na sig med någon annan - men det gäller då endast mänskliga rela­tioner av affektiv karaktär.

"Att koppla ihop mig med drycken mate bär ju inte med sig så mycket af­fektivt. Det har inte speciellt mycket med känslor att göra i och med att det blir till en historia om att jag dricker mate. Eller om man har två bi­tar som sätts samman - det in­nehåller inte något av det affek­tiva som in­ryms i begreppet 'förbindelse'. För att kunna använda or­det 'link' måste man säga 'emotional link', 'affective link', 'sen­timental link'. Affektvär­lden måste alltså läggas till ordet 'link'. Om inte kan ej or­det 'link' an­vändas som liktydigt till det spanska ordet för 'förbin­delse'. 'Link' är alltför generellt. För oss har ordet 'förbindelse' att göra med den intima känslosfä­ren. 'Familjeförbindelse' är det ord som till sin karaktär ligger närmast hur 'förbin­delse' används.

Om man sätter Bions 'attack-on-linking' (att ej kunna lära av verklighe­ten) i rela­tion till förbindelse så är det inte så att förbindel­sen attackeras enligt Pichons sätt att se. Däremot kan man uttrycka det som att förbin­delsen inte berikas, utan att den ut­armas. Pichon skulle hellre ha talat i termer av 'berikas' respek­tive 'utarmas'. Ty för oss innebär objektrelatio­nen något per­manent. Den finns på alla nivåer ... från schizofreni etc. ... Freuds begrepp 'an-objetal' ... att det inte skulle finnas något objekt ... att det rör sig om en narcissism utan objekt - nej! Narcissis­men - patolo­gisk eller normal - är alltid av objektkaraktär. Termen 'förbindelse' handlar således om berikande eller utarm­ning av densamma. En förbin­delse kan inte existera utan att få näring. Får den inte det utarmas den och dör. Att tala om något slags 'fraktur' när det rör sig om förbindelsen är att använda sig av en fattig term. Antingen utarmas förbindelsen på grund av att den affektiva kvaliteten är alltför schizoid - och då är för­bindelsen konstant utarmad (den andre kan inte kän­na). Eller så finns det affekter, men den patologiska konflikten sliter på förbindel­sen

Uppfattningen har sina beröringspunkter med Winnicott. Denne berät­tar om att han vid ett tillfälle kände sig uppgiven på grund av att han kän­de att de ansträng­ningar han lade ner i arbetet med en patient var frukt­lösa. Men vid ett tillfälle note­rade han plötsligt att an­strängningarna inte hade varit förgäves. Patienten uttryck­te sig näm­ligen på följande sätt: 'Jag känner att jag inte känner'. Detta innebär ju att man ändå känner något - även om det är att man känner att man inte känner. För Pichon skulle ovanstående bära med sig in­nebörden att förbindelsen vore ut­armad ... att den finns där, men att den är så pass utarmad att det inte finns till­räcklig känslomässig överföring. Man kan ut­trycka det­ta förhållande i mer veten­skapliga termer och då i form av kvantitet ... man talar om mer eller mindre ... in­tensitet ... tillräckligt eller otillräck­ligt.

Att skapa en förbindelse innebär implicit att det också finns möjlighe­ter att lösgöra sig från den och då med innebörden att dra tillbaka den känslomässiga laddningen.

Förbindelsen förändras hela tiden. Och detta i så hög grad att Pichon alltid poäng­terade att den diagnos man kommer fram till vid det första intervjutillfället inte be­höver vara överensstäm­mande med den man sit­ter med efter det andra. Han me­nade att i allmänhet skilde de sig åt ... och egentligen är det inte möj­ligt att de skul­le kunna vara likadana, då ju förbindelsen är nå­got 'här-och-nu'. Förbindelsen är alltid om­formande - för och emot ... i såväl förfallet som vid ska­pandet. Den är dia­lektisk i ordets strikta bemärkelse ... omformande ... aldrig dissoci­erad i betydelsen 'skild från objektet' . För att kunna avskilja sig från objektet måste man lösgöra sig från förbindelsen. Att göra så är - i psy­koanalytisk mening - omöjligt. Individens historia tillåter inte det.

'Förbindelse" har i sig innebörden 'formbarhet' och 'förmåga till före­ning'. 'Rela­tion' har inte formbarhet och ej heller 'förmåga till förening'. Ska man använda ordet 'relation' måste man tala i termer av kvantitet - vilket inte är nödvändigt när man använder ordet 'förbindel­se'. Man måste tala om 'intensiv relation' ... eller 'svag relation'. Vidare måste man adjektivera 'relation'. Det är inte nödvändigt att i samma ut­sträckning adjektivera 'förbindel­se' . Det är detta som gör förbindelsebe­greppets rikedom ...förbindelsen är stadd i ständig rörelse ... i tid och rum.

Om man ska diskutera olika ord (vilka skulle kunna fungera samman­bindande uti­från den innebörd den spanska termen 'vínculo' har på svenska) måste man funde­ra över och jämföra dem i termer av vilket ord som är mest dynamiskt ... rikast till sitt innehåll ... mest precist - och detta satt i relation till affekter. Hur ser varje ords motsats ut"?

XV

"Den dialektiska spiralen föds som resultat av något som skedde i Rosa­rio år 1958. Såväl jag själv som min fru var med. Det rör sig om en kumulativ er­farenhet vilken äger rum vid universi­tetet i Rosario - 400 kilometer från Buenos Aires. Pichon beslutar sig här för att arbeta med en ny metodik - en kumulativ undervis­ningsmetod. Det är här han för första gången ritar spiralen - 'den upp-och nedvän­da konen' . Han pekar på att läroprocessen alltid är något som befinner sig i väx­ande ... att den innebär en sväng eller upprepning, men i form av en uppåtstigande rö­relse. Och den sluts aldrig. Detta är spiralbegreppet ... innebörden är att sväng­en aldrig sluts. Men det finns också ett stillastående. Då inträffar låsningen eller tillslutningen. Ett stillastående illus­treras genom att man talar om att något hejdas eller att det sker en cirkulär inneslutning.

När spiralbegreppet relateras till karaktärologi kommer det att beröra termer som 'rigiditet' och 'stereotypi' ... tankar om en slu­ten cirkel. Här uppenbarar sig också upprepningsmekanismerna. Därvid hejdas också läroprocessen. 'Att lära sig att lära' innebär i detta sammanhang att bryta en stereotypi ... och när detta sker framträder återigen spiralen. Be­greppet 'spiral' är värde­fullt som hjälpmedel för att förstå att kun­skapen är utan gräns ... och att psykisk hälsa är beroende av för­måga till lärande och att kunskapen berikas. Bion uttrycker detta förhållande som 'att lära av erfarenheten' ... vilket inte är långt från vad som sagts tidigare häro­van.

Susan Isaac var en psykoanalytiker som stod nära Melanie Klein. Hon har bland annat skrivit en liten skrift om läroproces­sen. Pichon kommer fram till sin uppfatt­ning genom kleinianerna. Men vad som händer är också att han kopplar detta med läro­process till karaktärsbegreppet. Och han gör det genom att peka på hur me­kanismer kan vara rigida och ste­reotypa. Därför säger han att försvarsmekanismer är försvarsmekanis­mer i den ut­sträckning som de är stereotypa mekanismer. De upphör att vara försvarsmekanismer - även om han ej explicit säger just så - alltef­tersom de mer och mer kan låta sig utsättas för permanenta föränd­ringar och därigenom också låter sig användas operativt i rätt ögonblick under lämpliga förhållanden. Detta implicerar att det alltid måste fin­nas en flexibilitet eller rör­lighet ... ett funge­rande som möjliggör att man alltid kan lära sig nytt. I arbetet med patienter handlar det om att visa på vad som händer och att demonstrera - som vore det ett fotografi man pekade på: 'Se hur du gör ... alltid likadant!' ... och att det därför inte heller kan ske framsteg. Pichons term för detta upprepningsbete­ende var stereotypi och rigiditet.

ECRO (begreppsligt, referentiellt och operativt schema) har med detta att göra. Pichon generar ett nytt begrepp - ett begrepp som varken finns hos någon psyko­analytiker eller pedagog - och detta begrepp är 'ackumulativt lärande'. Begreppet som sådant har sin upprinnelse i det som tidigare sagts om epilepsins patologi ... det har att göra med ackumulation eller ansamling. Epileptikern ackumulerar ... och ackumulerar ... och acku­mulerar ... och i ett visst givet ögonblick så ryms det inte mer och - boom! Det epi­leptiska anfallet uppträder. På samma sätt kan man tala om att ångest ackumuleras ... händelser ackumuleras ... och i ett givet ögonblick - boom!

Pichon använder begreppet 'ackumulation' för att beskriva läroproces­sen ... det är som om han skulle säga att 'i epilepsin ac­kumulerar man, men man utvecklar eller bearbetar ej det acku­mulerade". I spiralen acku­mulerar man, men alltid i uppåt­stigande form ... tills det projekt det hela handlar om omsatts i kunskap. Epilepti­kern ackumulerar och acku­mulerar, men arbe­tar ej i spiralform!

Detta formar alltså bakgrunden till varför Pichon använder ter­men 'ac­kumulation' ... den har att göra med hans erfarenheter i samband med epilepsi. När det gäller epileptikern handlar det dock egentligen mer om agglutination eller sammanklibbande än om ackumulation. Epileptikern är upptagen med att ackumu­lera, men det ackumulerade agglutineras.

Pichons spiral ackumulerar och dissocierar samtidigt ... detta sker hela tiden för att processen att ackumulera ska kunna fort­sätta. Det sker en ständig ackumulation och dissociering av kunskaper ... för att kunna fortsätta ... vilket inte epileptikern kan göra i och med att hos denne allt 'klibbar ihop' . Och när detta sker inträder ett konfusionellt tillstånd. Epileptikern har ju inte förmågan att dissociera ... men det epileptiska anfallet kan ses som ett sätt att dissociera. I och för sig sker hos epilepti­kern en ackumulation, men därefter saknas förmåga att i form av en läroprocess använda sig av det som ackumulerats. Och när epi­leptikern inte kan ackumulera 'bryter han ut mot andra' ... föro­lämpar etc ... och blir sedan förvånad över att andra männis­kor reagerar med ilska på det­ta.

Man kan således betrakta den uppåtstigande spiralen som en läroproces­sen tjä­nande process av ständig ackumulation och dis­sociering. Härur kommer de meto­der för operativt tänkande som man använder sig av i Argentina.

Någon talar om något ... och så delar man upp sig i grupper. Varje grupp har en ledare. Denne samordnar gruppens diskus­sioner om det sagda ... 'the speech' som personen lade fram. Man lägger ner tid - kanske en dag - på att diskutera detta 'speech' . Nästa steg blir att alla grupperna tillsammans diskute­rar. Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grup­perna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grup­per och man börjar åter ar­beta med detta nya.

För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som sti­mulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare. Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emer­genter sedan integreras i en avslutande fas. Detta utgör Pichons ackumu­lativa uppfattning.

Den tidigare omnämnda första användningen av spiralen skedde med studenter på universitetet i Rosario ... i en stor teater. Här ritade Pichon för första gången spira­len och höll en föreläsning. Därefter delade vi upp oss ... vi var cirka fyrtio stycken som hade åkt med till Rosario för att ar­beta med detta. Vi delade upp oss i grupper och arbetade med Pichons fö­reläsning i smågrup­per. Därefter återförenades vi med Pichon på tea­tern. Vi redovi­sade det som vuxit fram (emergenter) i grupperna och Pichon började åter att arbeta med detta material ... dessa emergenter.

Pichons metod rör den ackumulativa erfarenheten. Det hela utgår från en mer generell kunskap som ges till en åhörarskara. Det sker en uppdel­ning i grupper ... där arbetar man med och bear­betar det man lyssnat till ... en samordnare anteck­nar vilka nya emergenter som växer fram ... där­efter återförenas samtliga ... sam­ordnarna informerar om de emergenter som kommit upp ... den som talat inled­ningsvis bearbetar åter dessa emergenter. Om man så önskar kan man fortsätta med denna process en hel vecka. I regel lägger man dock ner ett veckoslut och inget mer.

I termer av läroprocess är det så att en grupp samlas för att dis­kutera något som någon bär med sig. Utifrån detta något sker gruppdiskussio­ner, vilka i sin tur ger upphov till emergenter, som i sin tur återigen bear­betas.

Använder man ordet 'språkrör', så kan man säga att gruppens samord­nare - såsom varande den som nedtecknar emergenterna - fungerar som språkrör för allt detta. Så gör man exempelvis inom mentalhälsoutbild­ningen vid 'Universidad Nacional de Pa­raná'. Jag är akademisk rådgi­vare vid det universitetet. Här finns en tvär­vetenskaplig utbildning ... i psykisk hälsa. Advoka­ter, sjuksköterskor, läkare, psyko­loger, sociologer, socionomer ... finns alla inom denna utbildning. Och man arbe­tar ... nå­gon håller en lektion ... och sedan skiljer man sig åt och arbetar i grup­per om tio personer. Man diskuterar från eftermiddagen fram till nästa dag ... man tar med sig de emergenter som vuxit fram och den som hållit i lektionen bearbetar des­sa. Detta är Pichons arbetssätt ... som arbetsme­tod är det hans viktigaste konstruk­tion.

En av de viktigaste aspekterna överhuvudtaget i det som kan ses som Pichons gär­ning är den psykosociala filosofin ... och den kan också ska­pa svårigheter för vissa att ta till sig. Det viktiga i Pichons filosofi är so­cialpsykologin ... hur använder man sig av det psykoanalytiska verktyget i det sociala ... och utifrån det so­ciala ... i förhållande till det sociala? Den psykoanalytiska aspek­ten finns där hela tiden, men väl bearbetad och aldrig skild från det samhälleliga och det psykosociala. Pichon lyfter psykoanaly­sen som arbets- och forskningsverktyg till att även omfatta och inkludera kontexten. Och till denna analys av kontexten har han lagt sin teori om lärande som betydelsefull grund samt att de­pressionen som den enda sjukdo­men ständigt finns närvarande i människans villkor".

XVI

"Om man sätter Pichon i relation till den systemiska teorin ... en sak är den syste­miska teori som finns inom psykologin - en an­nan den generella systemteorin. Des­sa två företeelser ska inte blandas ihop.

Hos Pichon finns till psyket hörande ekologiska aspekter samt den gene­rella systemteorin. Den systemiska psykologin är ideo­logiskt normativ ... innehavare av 'sanningen' om exempelvis hur en familj bör fungera ... den säger vad en far måste göra ... hur han bör vara.

Pichons uppfattning skulle vara mera i stil med att fadern måste få ska­pa sitt sätt ... sitt system. Han skulle använda sig av den generella systemteorin på så sätt att han skulle fråga sig vad det är som inverkar störande i faderns system.

'Vad är det som gör att denne man inte berikas i sin roll som far'? Han skulle inte ge några pekpinnar ... det enda han skulle kunna tänkas peka på vore sådant som har med situationen att göra - aldrig någon person.

'Vilken roll har den person som vi har framför oss? Hur många roller kan intas i familjen? Hur många av dessa framträder i överföringspro­cessen?' Det handlar alltså om rollbegreppet (vilket ursprungligen här­rör från G H Mead). I samtalet kan exempelvis följande fråga ställas: 'Varför talar du aldrig om din bror eller far etc?'

Den systemiska teorin däremot talar med personen ... får denne att sätta sig si eller så för att se ... ät på detta sätt! ... etc. Pichon-Riviere har inget med detta att göra. Hans teori är ingen systemisk teori ... däremot är det en teori som i sig inkluderar allmän systemteori - vilket är något annat!

Pichon-Rivieres teori - om man ser den som att den handlar om situatio­ner - är en teori om lärande ... den psykoanalytiska teorin om lärande. Och det är inte hans perspektiv egentligen utan Me­lanie Kleins. Ett av hennes första arbeten (1919) om behand­lingen av ett barn innehåller just en sådan vision om lärande. Pichon har emellertid - precis som jag när det gäller Pichon - på ett fritt sätt tagit över denna.

Pichon var i grund och botten psykoanalytiker ... mycket kunnig och so­fistikerad när det gäller psykoanalysens kliniska aspekter. Han lämnade aldrig detta, men gav det en ny form genom att inkludera det sociala. Han blev medveten om att ar­betet med di­van inte gav honom och hans kapacitet tillräckliga möjligheter att beri­ka sig kunskapsmässigt. Och vid en viss tidpunkt hamnar han i en kris av kun­skapskaraktär. Han hade nämligen något som Melanie Klein inte hade ... han hade en marx­istisk skolning ... liksom jag.

Annorlunda uttryckt kan man säga att Pichons perspektiv omfat­tade 'self, object, history and situation'. Just 'situation' var det som skilde ho­nom från Melanie Klein. Jag kunde inte heller nöja mig ... jag kan inte avlägsna mig från det sociala. Det finns alltid där och jag kan inte upphöra med att betrakta det sociala ... jag obser­verar utifrån ett psyko­analytiskt perspektiv i och med att det är vad jag lärt mig. Det är min professionella metod som psykoanalytiker. Jag har min psykoanalytiska 'training' ... enda sättet att logiskt uppnå en integration är genom kun­skap om det sociala ... och det sker genom psykoanalysen".

XVIII

"I Argentina är Pichons inflytande så pass stort att man inom medi­cinarutbildningen nu har gjort om psykiatrin till en subspe­cialitet inom området 'psykisk häl­sa'. Området 'psykisk hälsa' inom den utbildningen omfattar flera olika discipliner. Där finns folk från olika specialiteter ... sociologer, antropologer, psykolo­ger, socia­lassistenter ... och psykiatrin är där, som sagt, en sub­specialitet. Såväl första som andra året handlar det om medicin och psykisk hälsa; sista året om medicin och psykiatri.

En av Pichons ambitioner var att utifrån psykoanalysen söka för­stå hur hälsan i samhället kunde bevaras ... ett slags primärpre­vention. För ho­nom var detta av stor vikt. Om man söker förstå mer av vad begreppet 'operativ grupp' stod för i Pichons före­ställningsvärld ...han söker uppnå att det samhälle som han för­sökte påverka skulle berikas i ... ja, i det av­seende som jag be­nämner förmåga till reflexivt tänkande ... och att söka ställa ett handlingsinriktat tänkande i penetrationens tjänst. Men det handlar om att vid bearbetningen alltid komma åter till ett reflex­ivt tänkande ... konceptet bearbetning och handling ... att 'hur?' och 'varför?' är integ­rerade ... att det finns inget 'hur?' utan ett samtidigt återvändande till reflexionen - och till förmågan att tänka vidare.

Det pichonianska tänkandet efter Pichon handlar främst om Ar­gentina. Det är starkt i Argentina ... i Tucumanes ... i Patagonien på grund av att Pellegrini, som är pichonian, är provinsdirektör (director) inom mentalhälsan i San Luis ... en starkt markerad öppning åt det psykosocia­la finns i Buenos Aires och det beror på att där finns Ana Quiroga. Men i Mendoza har den syste­miska teorin eliminerat Pichons tänkande. Det amerikanska sys­temiska tänkandet är starkt där och i vis­sa andra provinser.

Den ortodoxa psykoanalysen, som använder sig av divan, och den grupp som Eche­goyen (nuvarande ordförande inom Interna­tionella Psykoanaly­tikersällskapet) bildade är en mer sluten grupp och inte öppen åt det psy­kosociala hållet. I APA är allt som har med socialpsykologi att göra som spetälska. Man accepterar den inte. Att visa på samhället och dess klasser tas inte väl upp i den psykoanalytiska världen.

I Spanien finns det lite av en öppning genom att Kesselman ver­kat där. Men i övrigt i den spansktalande världen så finns inte Pichon-Riviere.

I den anglosaxiska engelsktalande delen av världen existerar inte heller Pichon. Hur det är i Frankrike vet jag inte".

XIX

Angel Fiasché lämnade Argentina under andra hälften av sextiotalet. Först begav han sig till USA för att arbeta med ett socialpsykiatriskt uppdrag.

Angels målsättning har dock aldrig varit att emigrera från Ar­gentina för att bosätta sig i ett annat land för gott. Hans identitet har hela tiden varit argentinsk - vare sig han bott i USA eller i Sverige. Eller som han uttrycker det:

"Jag utvecklade aldrig en emigrant- 'förbindelse' vare sig till den svenska eller till den amerikanska kontexten. Och detta gjorde att jag aldrig lärde mig att tala nå­gon bra engelska - trots att jag var chef för den psykiatriska delen av den medi­cinska utbild­ningen i USA. Och orsa­ken till att jag inte lärde mig bättre engel­ska var att jag aldrig utveck­lade emigrantidentiteten. Vare sig i Sverige eller USA har min 'förbin­delse' varit av sådan karaktär. Istället har den hela tiden varit länkad till institutioner.

När det gäller Sverige så väcktes mitt intresse genom möjligheten att ut­veckla en psykoterapeutisk institution - och detta utgör min 'förbindelse' till Göteborgs Psy­koterapiinstitut. Min 'förbindelse' handlar alltså inte om Sverige.

När jag erbjöds att komma till Sverige fanns det emellertid också ett in­tresse för socialdemokratin. Ty såsom varande marxist - och desillusio­nerad vad gäller Sov­jet - var Sverige den möjlighet som var närmast inom räckhåll. Jag var intresserad av att lära känna den svenska soci­alistiska verkligheten - dock inte såsom något att lära känna utifrån ett emigrantperspektiv, utan såsom något att upptäcka.

När jag kom hit hade jag en mycket stark socialpsykiatrisk identitet. Det var inte utan skäl jag var chef för den nationella mentalhälsan i Argenti­na. Detta område har alltid varit av stort intresse för mig. Efter att ha kommit hit blev jag intresserad av att skapa något som inte existerade i Göteborg. Den psykiatri som fanns var mycket gammalmodig ... det handlade om en gammal, stereotyp och oengagerad psykiatri. Psykiatrer­na hade knappast någon annan roll än att fungera som ett slags sjukhu­sets vakter.

Här finns motivet - och detta skapade 'förbindelsen' . Men den skapades till de ele­ver jag mötte - och mycket av detta hade att göra med de me­kanismer som verkade i situationen som sådan. Jag kom i konflikt med universitetsauktoriteterna och kunde bara verka en period på universite­tet. För att kunna stanna kvar i Sverige började jag arbeta på ett mental­sjukhus. Men på kväl­larna arbetade jag med dessa mina elever för att på så sätt sti­mulera och väcka intresset. Min 'förbindelse' kom alltså att for­mas tillsammans med och genom detta institut.

Den förbindelse som växte fram - den växte fram ur mig - var av familje­karaktär ... ty utan 'familjeband' kan man ej utveckla en institutionell 'förbindelse' . Det är inte möjligt att upprätthålla en institution utan 'familjeband' . Och det är fortfarande så att denna förbindelse hålls levande i och med att de som genomgår sin utbildning på Göteborgs Psy­koterapiinstitut hälsar på mig i Argentina efter examen och bor en må­nad hos mig. Vi lever till­sammans ... delar vardagen ... äter vid samma bord etc. Och eleverna diskuterar och kritiserar sina lärare - och alltid finns tendensen närvarande att manövrera för att ta sig in i kampen om makt. Och i den situationen fungerar jag som moderator.

Den psykoanalys med psykosociala förtecken som finns i Göte­borg är vik­tig ... Gö­teborg som en stad där den psykoanalytiska filosofin inlemmas i samhället och vardagslivet ... i sättet att re­sonera ... i tänkandet och re­flexionen. Men ursprunget till detta kommer inte endast från Pichon. Det handlar om oss som hjälpt till att sätta igång verksamheten i Göteborg ... vidare om Ar­minda Aberastury, Melanie Klein, Winnicott. Pichon och hans tänkande utgör dock den filosofiska essensen. När det gäller Pichons inflytande så utgörs den viktigaste emergenten i Göte­borg av den psykosociala filosofin. När det gäller Pichon-Riviere har det för mig varit viktigt att inte föreläsa eller hålla något se­minarium om ho­nom i och med att detta skulle innebära att kväva tänkandet ... något som Pichon uppfattade som en av de mer allvarliga patologierna. Det är viktigt att hålla tänkandet fritt. Därför har jag pratat om hans mer all­männa idéer ... det som jag uppfattar som viktigast ... vad jag genom be­arbetning kommit fram till är det viktigaste hos Pichon- Riviere. Att hål­la ett seminarium om Pichon-Riviere skulle vara något som strider mot hela hans sätt att arbeta".

Senast uppdaterad 090919

ANVÄNDNING AV TOFRANIL I INDIVIDUAL- OCH GRUPPSYKOTERAPI

Detta är en intressant text skriven av Enrique Pichon-Rivière som tar upp hans erfarenheter av att använda Tofranil - en av de första antidepressiva preparaten. Sannolikt kan man använda sig av hans iakttagelser av medicinens effekter för att också få en bild av vad som händer när moderna antidepressiva preparat används. Texten publicerades 1960 i “Acta Neuropsiquiátrica Argentina”.

Man ska dock inte förledas att tro att han uppfattade medicinering som ett reellt alternativ till terapi som behandling, vilket framgår av hans intervjusvar till Vicente Zito Lema i intervjuboken “Conversaciones con Pichon-Riviére. Sobre el arte y la locura”.

Zito Lema: Vilket värde tillmäter Ni psykofarmaka?

Pichon-Rivière: Använda på rätt sätt fungerar de hjälpande för den tera­pi som valts. De underlättar den – men ersätter den dock aldrig.

…………………………………………………………………………………………………

Mitt bidrag till denna internationella konferens om Depres­siva Till­stånd behandlar situationer i vilka antidepressiv me­dicine­ring (Tofranil) kan användas som verktyg vid såväl indi­vidual- som gruppsykoterapi. Medicineringens främsta mål är att påverka ste­reotypa strukturer eller mönster, som fungerar bromsande (som motstånd) i terapiprocessen. Depressiv och paranoid ångest inför att förändras eller att lära underlättar bildandet av stereotypier (liknande "hellre en fågel i handen än tio i skogen"). Att tillfälle nu finns till dialog rörande de­pressiva tillstånd har sin grund i det fak­tum att psykiatrin alltmer verkar få sitt fokus på en grundläg­gande depressiv si­tuations tillblivelseprocess, struktur och väx­lingar.

Till att börja med är det dock nödvändigt att jag i allmänna termer förklarar innehållet i min referensram. Här följer alltså först en snabb historisk genomgång av hur mitt referentiella schema vuxit fram.

I

Konstruerandet av ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO)

Mina undersökningar beträffande en grundläggande depressiv situ­ation (1938) utgick från två verksamhetsområ­den eller -linjer, vilka hela tiden påverkade varandra:

1) en hela tiden pågående verksamhet som individual- och grupp­psykoterapeut;

2) en lång erfarenhet av - parallellt med och ofta i kombina­tion med ovannämnda verksamhet - användandet av biolo­giska be­handlingsmetoder såsom insulinchock, krampterapi, sömnkur etc. 1946 publicerade jag min första sammanställ­ning rö­rande en all­män teori om neuros och psykos. Därvid introducerade jag koncep­ten fenomenisk mångfald, funktionell och utvecklings­mässig (historisk) enhetlighet (en enda sjukdom) och multikausali­tet.

Jag hävdade då följande: "Genom psykoanalys av schizofrena och epileptiker, samt med stöd av iakttagelser gjorda vid bio­logisk be­handling, blev förekomsten av en central, väl avgrän­sad, psykotisk kärna uppenbar. Därur utgår alla övriga struk­turer som sätt eller försök att lösa ovannämnda grundläg­gande situation. Situationen utgörs av de element som karak­täriserar det depressiva tillståndet och dess specifika konflik­ter och mekanismer",

" ... den sålunda formade situationen ... psykosens grund­läggande situation och formad som en melankolisk struktur, fungerar som utgångspunkt för be­arbetandet av de situatio­ner, vilka utgör alla övriga beskrivna kliniska tillstånd. Gene­rellt uttryckt kan detta sägas vara en enda sjukdom - alla öv­riga strukturer utgörs av jagets försök att 'göra sig kvitt denna grundläggande depressiva situation ...' När väl denna smärt­samma situation uppstått tenderar jaget att frigöra sig där­ifrån genom att tillgripa en ny försvarsmekanism - projek­tio­nen. Om situationen projiceras till kroppen formas en andra struktur - hypokondrin. Vad en hypokondriker säger om sina organ är en förflyttning av den tidigare situationen (det vill säga melankolin). Medan man kan säga att melankolikern för­följs av sitt samvete, så förföljs hypokondri­kern av sina organ ... Sker projek­tionen utåt bildas en tredje struktur - den para­noida strukturen ... Om i enlighet med ovan­nämnda tankegång melankolikern är en individ förföljd av sitt samve­te, och hy­pokondrikern av sina organ, så kan paranoikern sägas vara förföljd av sina inre fiender, vilka projicerats till omgivningen" (3), (4), (5).

Senare undersökningar i linje med dessa tankar har möjlig­gjort konstruktionen av ett konceptuellt, referentiellt och ope­rativt schema, vars främsta drag är beskrivna härnedan.

1) Det depressiva svaret bör ses som ett totalt beteendemön­ster in­för situationer präglade av frustration, förlust och berö­vande. Dess karaktär är enhetlig vad gäller före­komst, struk­tur och funktion.

2) En infantil depressiv situation - tillsammans med andra si­tuatio­ner av schizoid och epilep­toid karaktär - innefattas i den normala utveck­lingen (M. Klein) (2).

3) Den grundläggande depressiva situationen inverkar i all upp­komst av psykisk sjukdom (upplevd patogen situation). Dispone­rande faktor kan uttryckas som grad av misslyck­ande vad gäller att bearbeta den infantila depressiva situationen (sorg). Den till sjukdomsprocessen hörande regressionen re­aktiverar den in­fantila depressiva positionen (patogen situa­tion) och underlättar fram­växten av såväl den schizoida posi­tionen (patoplastisk och in­strumentell situation) som den epileptoida situationen (patorytmisk temporal situation).

4) Ytterligare en depressiv situation kan beskrivas - den som inne­fattas i varje terapeutisk process. Upplösningen av den klyvning eller splitting som behäftar jaget och dess förbindelser - det vill säga integrationsprocessen - är endast möjlig genom att på nytt passera en depressiv position (grad av uppnådd in­sight samt redis­socieringsprocessen).

5) Reaktionsmönstrens struktur inkluderar ambivalenskonflik­ten inför ett helt objekt. Därur framgår skuldkänslan och hämning eller förlångsammande av vissa jagfunktioner. Sorg, moralisk smärta, upplevelse av ensamhet och hjälplöshet emanerar ur objektförlust och skuld. Möjligheterna till repa­ration och sublimering är allvarligt blockerade.

6) Inför denna situation av lidande, och i syfte att kontrollera ång­esten, dyker möjligheten till regression till en tidigare ope­rativ och instrumentell position upp (den schizoida situatio­nen). Den grund­läggande mekanismen utgörs här av klyvning eller dissocie­ring (split) av jaget och dess förbindelser. På grund härav växer pa­ra­noid ångest fram och den träder i skuldens ställe. Den epileptoida och patorytmiska situationen bär vitt­nesbörd om hur hanterandet av den grundläggande ångesten eller rädslan tidsmässigt manifes­teras.

7) Neuroserna utgör försvarstekniker mot grundläggande psy­kotisk ångest. De är mer framgångsrika och närmare det nor­mala. Vidare befinner de sig längre från den grundläggande prototypiska de­pres­siva situationen. Psykoserna utgör mindre framgångsrika han­te­randemetoder än neuroserna. Samma sak gäller för psykopatierna, vilka kännetecknas av delegeringsme­kanismen. Perversionerna mani­festeras som komplexa bear­betningsformer av psykotisk ång­est. Den centrala mekanis­men utgörs av försök att blidka för­följa­ren. Brottet utgör ett försök att förinta den yttersta ångestens källa - som då är projicerad till omgivningen. När denna process fo­kuseras till det egna subjektet uppstår suicidbeteendet.

8) Det lidande som hör till den depressiva positionen har att göra med växande insight (autognosis) om den inre och yttre psy­kiska verkligheten. När bearbetningen av den depressiva positio­nen (sorgen) misslyckas kommer samtidigt - förutom ovannämnda konsekvenser - de försvar att dominera, vilka blockerar känsla och fantasi. Framförallt kommer de att för­hindra den grad av själv­kännedom som krävs för en god reali­tetsanpassning (de maniska försvar, som i vissa fall framträ­der, orsakar den ytlighet jaget vi­sar fram och som därigenom förhindrar en fördjupning och för­stärk­ning av jaget under den terapeutiska processen).

9) Rickman (6) hävdar att det inte finns någon psykiatri utan tårar och att det är bättre att konkret konfrontera det som har att göra med den depressiva upplevelsen - naturligtvis utan att för den skull bortse från andra aspekter som har att göra med en utvecklande process. Dessutom är utforskning och terapeutisk process oskiljak­tiga inom all dynamisk psykiatri. Patienten, säger Rickman, kan endast avslöja de djupare ni­våerna av sitt lidande för oss om han samtidigt under den utforskande processen kan erfara ett minskat lidande bero­ende på just denna utforskning (detta kan sägas utgöra en modell över vad som benämns aktiv operativ utforskning inom det psykologiska området).

10) Ovanstående referentiella schema har senare komplette­rats med såväl den depressiva situationen i gruppinramning som be­greppen "språkrör för gruppens ångest", stereotypt gruppmönster, grundläggande gruppdepression, operativ grupp samt graden av enhetlighet i de kommunikations-, klarifika­tions-, läro- och kapaci­tetshöjningsprocesser, vilka sätts i fo­kus vid uppgiftslösning och terapeutisk process. Denna kom­plexa process' riktning synliggörs i form av en dialektisk spi­ral.

II

Individualterapi och Tofranil (instrumentell och situationsanknu­ten användning)

H. Azima (1950) har särskilt studerat de psykodynamiska för­än­dringar som framkallas genom Tofranilanvändning. Därvid har han sökt finna en förklaring till medicinens effekter. Föl­jande observa­tioner gjordes:

1) Från att ha handlat om inre objekt övergick bekymren till att handla om yttre.

2) Minskning av känslan av skuld.

3) Riktningen på de aggressiva impulserna förändrades - i vissa fall ledde deras frigörande till explosiva utbrott.

4) Sekundär reorganisering av objektladdningar.

5) Eufori och hypomant beteende hos patienter som klassifi­cerats som manodepressiva.

6) Det krävs en viss grad av depression för att Tofranileffek­terna ska bli märkbara. Lättare depressiva manifestationer påverkas ej.

7) Minskning av behov att dricka alkohol.

8) En förändring med fokus i det depressiva tillståndet.

9) Ingen förändring när det gäller mer grundläggande person­lig­hetsdrag som funnits innan det depressiva tillståndet (1).

Med stöd av dessa observationer visar Azima på förändringar i ag­gressiviteten satt i relation till överjaget. En konsekvens därav blir att det depressiva tillståndet dämpas. Förändringen i den psyko­dynamiska balansen tycks dock vara övergående. För att denna förän­dring ska äga rum tycks det också krävas ett visst mått av depres­sion.

Hittills är Tofranil det enda tymoleptikum (av grekiska thy­mos, själ, sinne, känsla + lepsis, gripande / medel som påver­kar stäm­ningsläget utan att ge eufori/upprymdhet, medel mot depressions­tillstånd/nedstämdhet) som finns och represente­rar därmed en ny inriktning inom psykofarmakologin. Genom att bidra till att humö­ret hålls uppe och att mer energi blir tillgänglig utövar Tofranil en selektiv inverkan på depressio­nens centrala kärna. Detta sker utan de effekter som hör samman med lugnande eller stimulerande prepa­rat.

Den grundläggande depressiva situation som beskrivits häro­van fungerade som referenspunkt vid undersökningen (genomförd med hjälp av mina kollegor, doktorerna F. Tara­gano, G. Vidal, A. Mar­ranti och A. Benchetrit) rörande den antidepressiva medici­nens (Tofranil) verkningar. Häri inklude­rades även konceptet att sjuk­domen implicit - som orsak eller konsekvens - inverkar stö­rande på såväl läro- som kommuni­kationsprocesser.

Anhopning av företrädesvis depressiv ångest ses som orsak till det onormala stereotypiserade beteendemönstret. Ångest inför en för­ändring som kan bli möjlig som konsekvens av klarifiering fram­kal­lar å sin sida ett förändringsmotstånd. Det brukar i allmänhet benämnas negativ terapeutisk reaktion. Tofranil verkar genom att minska aggression, ångest, ambivalens och skuld. Medicinen möj­liggör en förändring på grund av att arbetsområdet tydliggörs. En tidigare ond cirkel öppnas upp och därigenom skapas förutsätt­ningar för att en dynamisk läro- och kommunikations­spiral ska växa fram. Den negativa överföringen minskar (när fientligheten min­skar) och den uppgift psykoterapeut och patient ställs inför siktar mot en högre integrationsnivå. Upplevelsen av monotoni eller stereotypi medvetandegörs såväl vad gäller struktur som orsaker. Stora framsteg märks i insight och patienten inser att varje verk­ligt effektiv behandling kräver att man går in i den depressiva po­sitionen. På olika sätt uttrycks därvid känslan av att olika sa­ker hänger samman, att de får ny innebörd och nu är lättare att förstå (integration).

En illustration av denna (för all behandling prototypiska) si­tuation utgör ett av min kollega Dr Guillermo Vidals analys­fall. Det hand­lar om en 35-årig gift kvinnlig patient. Hon sö­ker för peridiska de­pressioner som nästan alltid infaller på vintern. De sammanfal­ler med den årstid när maken reser som mest. Den första de­pres­sionsepisoden inträffade som följd av det första barnets födelse. Episodernas längd är i regel 3-4 månader. Vid flera tillfällen har hon behandlats med in­sulin- och elchocker.

Den psyko­analytiska behandlingen inleds i samband med en kor­tare depressionsepisod i maj 1959. Efter en kort semester infaller den sjätte depressiva kri­sen i juli. Depressionen ut­vecklas långsamt och gradvis i kombina­tion med kraftig psy­komotorisk hämning. Patienten visar sig oemottaglig för de tolkningar som görs. Det är att notera den kla­gande och mo­notona ton hon har i rösten. Hon säger: "Jag mår så dåligt". "Jag kan inte ens gå upp ur sängen". "Det går inte att arbeta". "Jag vill hjälpa mina döttrar, men kan inte". "Jag kan inte, jag kan inte" upprepar hon enträget. Eftersom tillståndet tyd­ligt för­sämras och patienten knappast kan infinna sig till mottag­ningen beslutar sig terapeuten för att sätta in To­franil i grad­vis ökande dosering upp till 5 tabletter dagligen. Detta inträf­fade en fredag.

Påföljande dag kunde inga större förändringar regis­treras. Men på måndagen - när patienten ätit 8 tabletter - uppen­barar sig pati­enten förändrad. Hon säger: "Jag vet inte vad som händer med mig. Det är som om jag inte kunde fortsätta att vara led­sen. Eller så är jag ledsen, men har inte längre någon ångest. Jag känner mig helt enkelt trött. Det går inte att precisera riktigt vad som händer med mig". Med viss förundran medver­kar hon i det egna skeendet. Två dagar senare är förvand­lingen tydligt märkbar. Hon uttrycker sig på följande sätt: "Idag mår jag bra, doktorn". "Kan Ni tänka Er att igår kunde jag på ett naturligt sätt ligga med min man (patienten var fri­gid) - något som aldrig tidigare hänt ...". "Dessutom är det något konstigt som hänt. Det är som om jag nu plötsligt förstod allt som Ni tidigare sagt mig under analysen - som om olika sa­ker bör­jade hänga ihop och få mening, som om jag för­stod dom bättre. Jag vet bara inte vad som händer med mig".

En vecka efter det att patienten påbörjat Tofranilbehand­lingen är hon praktiskt taget helt återställd - mår bättre än vid tidigare lik­nande tillfällen - samtidigt som hon upplever sig förstå mer (insight) och känner sig som en annan kvinna. Man skulle kunna säga att effek­ten av fem månaders psyko­analytisk behandling helt plötsligt hade utkristalliserat sig. Pa­tienten tog totalt 100 tabletter Tofranil.

III

Gruppsykoterapi (familjegrupp). Instrumentell och situationsan­pas­sad användning av Tofranil.

Psykisk sjukdom är uttryck för bristande förmåga att uthärda och bearbeta en viss mängd av lidande. Det rör sig om en tole­ransnivå som är unik för varje människa. I stor utsträckning hänger den samman med förmågan att bemästra den grund­läggande infantila de­pression som vävts samman med frus­trationer, önskningar och oproportionerliga biologiska behov. Svårigheter med detta bemäs­trande framkallar aggression (vrede), depressiv och paranoid ång­est (rädslor), ambivalens, skuld, hämningar etc.

Framväxt av neuros eller psykos i en familjemiljö innebär att en medlem i familjegruppen intar en ny roll och därvid för­vandlas till språkrör för eller förvarare av gruppens ångest. Gruppstrukturen förändras, störningar sker i systemet att tilldela och inta roller, och mekanismer för utstötning av den sjuke framträder. Intensiteten i utstötningsmekanismerna är av prognostiskt stor betydelse. Den sjuke främlinggörs av sina egna närstående.

Ett visst mått av social osäkerhet har bemäktigat sig gruppens själva kärna. Osäkerheten hänger samman med ångest inför för­ändring. Härvid rör det sig om de två typer av ångest som tidigare omnämnts - depressiv ångest, vilken uttrycks som rädsla för att ett visst tillstånd ska gå förlorat, och paranoid ångest inför nya livs­förutsättningar eller inför risken att bli utsatt för attack. Det ste­reotypiserade mönstret tar form efter att sjukdomen växt fram hos en av gruppmedlemmarna. I form av en sluten cirkel utgör mönstret ett - själv­försörjande - system, vilket vidmakthåller sig självt och fungerar som en patologisk säkerhetsmekanism.

Samspelet i familjegruppen följer den grundläggande triangu­lära modellen. Personen ifråga, moder och fader - eller deras ersättare - tilldelas och intar bestämda roller. Utifrån kön grupperar sig sys­konen inom moders- eller faderskontexten. Om systemet störs uppstår en mängd störningar och missför­stånd.

Sjukdom hos en av gruppmedlemmarna bör förstås och klar­göras inom ovanstående sammanhang eller område. Den ste­reotypiserade och improduktiva gruppen omvandlas - genom användning av vissa specifika teknker - till den korrigerande operationens själva instrument. Den teknik som används be­nämns av oss operativa grupper - med inriktning på klargö­rande, lärande, vidareutveckling eller uppgiftslösning som te­rapeutisk process. Uppgiftens fokus utgörs av den sjukes till­frisknande. Ett nytt kommunikationsnät, som möjliggör yt­terligare förändring och lärande, tar form. Den omfattande ångest patienten känt fragmenteras nu åter och varje grupp­medlem tar ansvar för en del av den. Gruppen omvandlas till ett företag, vars arbete består i att - genom allas upplysning - ku­rera en av medlemmarna.

Men återigen - liksom vid individuell analys - står vi inför ett grundläggande stereotypiserat mönster, vilket har sin grund i den depressiva situationen. Med alltför hög ångestnivå i detta mönster uppstår motstånd mot förändring (negativ terapeu­tisk reaktion). Behandlingen kör fast och en mängd svårighe­ter uppstår när det gäller att handskas med helhetssituatio­nen. I just denna situation använder vi oss nu av en medicin (Tofranil) som verktyg. På samma gång som den ges till hela gruppen inriktar vi oss på att minska det spänningstillstånd i gruppen, vilket har sitt ursprung i den stereotypiserade de­pressiva situationen.

Jag kommer här att beskriva generella riktlinjer för denna grup­psykoterapimetod. Som arbetsenhet fungerar här familje­gruppen plus den variabel, som utgörs av en till hela gruppen administrerad medicin. Grundresonemanget här är således att en person insjuk­nar psykiskt på grund av att han - genom att förvandlas till språkrör och förvarare av gruppångesten - kommit att inta en sär­skild och i viss mening operativ roll inom familjegruppen. Genom att familje­gruppen på så sätt tilldelar honom denna roll - och han upptar den - uppnås en effekt, vilken kan beskrivas som övervin­nandet av ett under­liggande kaos. I den psykoterapeutiska uppgif­ten förvandlas sedan gruppen till en i realiteten operativ grupp. Utifrån gradvisa klargöranden i gruppen korrigeras rollerna, större ut­rymme för olikheter mellan medlemmarna tillåts, samtidigt som uppgiften i högre utsträckning präglas av homogenitet.

Samordnaren eller gruppterapeuten använder sig av en teknik som består i att skapa, upprätthålla och befrämja en kom­munikation, vars progredierande utveckling sker i spiralform. På så sätt lär, kommunicerar och handlar gruppen, varvid den grundläggande ångesten minskar.

Familjeklargörandet, som ibland sker i form av "avslöjanden", ten­derar att gradvis förminska det grundläggande missförstån­det i gruppen. De referentiella systemen - ideologierna - får en speciell betydelse i denna gruppanalys. Minskning av ambigui­tetssnivån - genom upplösning av de intragruppsliga motsätt­ningarna (dialektisk analys) - utgör en av gruppens främsta uppgifter. Gruppens referentiella schema berikas nu och be­hålls flexibelt, det vill säga icke-stereotypiserat. Den situation av rigiditet eller stere­otypi som kännetecknar det sjuka grupp­beteendet utgör den främsta angreppspunkten. Det är här uppgiftens fokus ligger. Gra­den av gruppstereotypi - efter att en psykos utvecklats inom gruppen - gestaltar det motstånd som reses mot klargörande och tillfrisknande.

När väl en stereotyp situation skapats aktiveras även meka­nismer vars funktion är att avskilja, stöta ut och alienera pa­tienten. Gruppen förändrar form och blir stereotyp i sådan mening att den inte längre släpper in den medlem som skilts ut. Prognosen för pati­entens sjukdom beror huvudsakligen på hur pass mottaglig re­spektive icke-mottaglig gruppen är. Den brukar ofta organisera sig på ett sådant sätt att patienten be­hålls utanför gruppen. Ibland gör den stora ansträngningar för att så ska ske.

De drivande processerna (motiv och behov) samt hur hand­lingen kommer till uttryck har att göra med beslutsprocesserna inom gruppen. Gruppångesten bottnar i rädsla för förändring och social osäkerhet. Som redan nämnts uttrycks den i form av den grund­läggande depressionen och paranoid ångest. Den depressiva posi­tionen formar den essentiellt patogena situa­tionen. Modifi­eringen av gruppångesten kommer - vad gäller gruppens rädsla och ag­gressivitet - att kretsa kring denna si­tua­tions lösning .

Kampen mot depressiv ångest och de som försvar utformade stere­otypierna utgör fokus för varje behandlingsintervention - vare sig det handlar om psykoterapi eller antidepressiv medi­cinering. Syftet är att omvandla en ond sluten cirkel till en godartad med succesiva dialektiska öppningar.

Syftet med att ge Tofranil samtidigt till hela familjegruppen är att minska och dela upp ångesten för att därigenom bryta familjeste­reotypin och göra den icke-operativa (rigida) gruppen flexibel, rörlig och operativ - en grupp vilken ser gruppsjuk­domen, om den fram­träder som emergent hos en av sina medlemmar, som en konkret uppgift att ta itu med.

Sammanfattningsvis: Samordnaren eller gruppterapeuten lyfter med sin teknik fram förbindelserna inom gruppen. Arbetsom­rådet utgörs i grunden av den triangulära situationen. Över­föringsförbin­delsen bör med andra ord förstås och tolkas inom den kontexten. Genom att kämpa mot den gruppångest som språkröret (patienten) ikläder sig, genomgår familjen en reor­gani­sering. Rol­lerna omfördelas och blir till funktionella le­darroller. Segregations­mekanismerna, som tjänat till att alie­nera patienten, minskar i omfattning. Det sker en omfördel­ning av ångesten, stereotypin blir mindre rigid och gruppen kan härigenom möta förändringssituatio­ner. Medicinen under­lättar brytandet av stereotypin. Genom det psykoterapeutiska klargörandet integreras gruppen och får mer drag av en funk­tionell struktur.

Bibliografi

(1) Azima, H., Psychodynamic alterations concomitant with To­franil administration, Canad. Psychiat. Ass. J., 1959, IV, S 172.

(2) Klein, M. y Rivière, J., Las emociones básicas del hombre, Nova, Buenos Aires, 1960.

(3) Pichon-Rivière, E., Patogenia y dinamismos de la epilep­sia, Revista de Psicoanálisis, 1944, II 615.

(4) Pichon-Rivière, E., Contribución a la teoría psicoanalítica de la esquizofrenia, Revista de Psicoanálisis, 1946, IV, 1.

(5) Pichon-Rivière, E., Psicoanálisis de la esquizofrenia, Re­vista de Psicoanálisis, 1947, V, 293.

(6) Rickman, J., Selected contributions to Psychoanalysis, The Hogarth Press, Londres, 1937.

Seminarium om Tolkning. Rimini 2015. Av Sören Lander

Tolkning, emergent och en liten dos argentinsk tango.

Emergent, tolkning och …

I denna korta framställning söker jag bland annat använda den argentinska tangon som ”farkost” för att visa något av det invecklade mänskliga samspel som äger rum i individuell och gruppslig kommunikation. Fokus i framställningen ligger framförallt på begreppen ”emergent”, ”tolkning”, ”förbindelse” ”kanske” och ”extramöjligheter”.

År 1997 hade jag (som översättare av Enrique Pichon-Rivière till svenska) möjligheten att intervjua psykoanalytikern Angel Fiasché (en av Pichon-Rivières tidigaste lärjungar). Via en sympatisk anekdot omkring något, som hände i hans psykoanalys hos Pichon-Rivière, demonstrerade Angel ett (för mig dittills okänt) nytt begrepp - ”emergenten” och dess samband med tolkningsprocessen och förmågan att ”läsa av” en terapeutisk process.

När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolk­ning som han gjorde. Jag hade om nå­got han sagt uttryckt mig på ett sätt som var myc­ket portensiskt:

- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.

Han svarade ungefär följande:

- Jag väntar på att arbetshypotesen (=emergenten) ska växa fram .

Uppfatt­ningen om det fram­växande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolk­ningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent än består av. Det är viktigt för vårt arbete att nå­got träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.

Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emer­gent ... det finns inget flö­de ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetratio­nen".

Senare tydliggjordes ”emergent” ännu mer av Ana Quiroga (personlig kommunikation 2004 i ett email):

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Till det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni. När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer sub­tilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt. inom interaktionsområdet - och något nytt …

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten.

Något om mina personliga erfarenheter vid användning av konceptet ”Operativ Grupp”.

Det gruppoperativa konceptet fungerade som mer eller mindre ram vid den gruppundervisning jag och en kollega gav mellan 2004 och 2007. Processen att söka och bearbeta gruppemergenter var något som härvid prioriterades.

I vissa av våra tillämpningar av det gruppoperativa konceptet tillät vi oss att stoppa gruppdiskussionen (som när man stoppar en film) för att låta gruppobservatören informera gruppmedlemmarna om vad han eller hon uppfattade av gruppskeendet (”emergenter” som i realiteten var ett slags tolkning av vad som skedde inför observatörens ögon).

Grundtanken bakom detta förfarande var att ibland behöver gruppen något av en ”spegel” som visar fram vad som ägt rum. Med observatörens feedback – och gruppen lyssnande – skapades ett utrymme för att reflektera.

Och verkligen … något BLEV annorlunda i gruppkommunikationen efter observatörens feedback (tolkning)!

När vi i en senare fas presenterade de (av oss undervisare i form av tolkning) bearbetade emergenterna möttes vi av en mer eller mindre lång tystnad! Till en början överraskade det oss. Var inte gruppens medlemmar överens med oss om vår feedback? Förstod de inte vad vi sade? Gradvis växte en ”insikt” fram hos oss om att det vi hade tolkat i form av nya emergenter behövde smältas eller assimileras av gruppen – därav tystnaden!

När man bearbetar emergenterna – och därefter lämnar tillbaka det bearbetade i form av nya emergenter eller tolkningar – hjälper man gruppen att bevara de explicita innehåll som stigit upp till ytan (av den dialektiska spiralen). Det var dessutom möjligt att föreställa sig samordningsteamets emergenter som en (i form av tolkning) utveckling av grupptänkandet, vilket samtidigt pekade på möjligheten att göra något mer (som en ”extramöjlighet) förutom det som gruppen redan hade producerat.

För att illustrera detta så invecklade samspel och dess vikt för att generera nya emergenter (allt detta med utgångspunkt i tolkningsprocess, emergent och förbindelse) har jag nu för avsikt att avsluta denna framställning med en analogi till dansens värld eller mer specifikt – till den argentinska tangons värld!

Tangon som illustration till en ”upptäcksresa”.

Det engelskspråkiga uttrycket ”It takes two to tango” pekar på att utan samspel – så misslyckas tangon! Och liksom förbindelsen är tangoprocessen till sin natur penetrerande, en metafor över hur vi relaterar till varandra i världen.

I tangon bör det finnas ett ömsesidigt samspel för att dansprocessen ska kunna fungera (kommunikation som ett ömsesidigt lyssnande med ”frågor” och ”svar”). En förbindelsestruktur (en förbindelse via ”tango-omfamningen”) tar form i vilken man kan identifiera emergenter och tolkningar. Den ”subsymboliska” (dvs den icke-verbala) kommunikationen, tillståndet av ”kanske”, förmågan att uthärda en osäker blick, är nödvändigt i tangon; men det är också sant att detta inte är tillräckligt (och samma sak gäller i en operativ grupp).

Tangodansarna behöver också lägga till ytterligare två saker i milongan eller dansen: En av dessa är basal kunskap om dansstegen och danstekniken (det teoretiska); och det andra är attityden (vilken möjliggör tangons praxis).

När väl detta är på plats kan ”extramöjligheter” växa fram mellan de två dansarna; de två kan, med andra ord, gemensamt utforska/utveckla dans- och samspelsidéer, vilka går bortom vad de tidigare blivit undervisade om och lärt sig.

Kanske är det så att i en god ”inbjudan” övergår monologen till att bli en dialog … vilket är syftet med tangons ”omfamning” och kommunikation. För att det ska kunna bli tango måste det finnas en kommunikation; det bör inte vara något påtvingat … (som Marcela Lavorato, god vän och instruktör i argentinsk tango i Buenos Aires, understryker i en personlig kommunikation).

Som slutsats av denna lilla ”dos argentinsk tango” kan man spekulera över om det möjligen är så att tidigare tangoerfarenheter (erfarenheter som ibland inte assimilerats eller förståtts och därför heller inte blivit ”operativa”) skulle kunna transformeras till något nytt under själva den (mayeutiska) processen att dansa och tolka (vägen från ”förarbete” till ”uppgift” för att tala ”pichonianska”).

Och att man skulle kunna säga samma sak om kommunikationen i en operativ grupp … denna kommunikation som ibland antar formen av en spektakulär tangodans.

Och med ett stort tack till mina kära hustru Inés del Carmen Lander, som har gjort alla illustrationerna till texten (och dessutom hjälpt mig att minska ned texten till ett mindre format) och läste upp texten på spanska på ovannämnda seminarium i Rimini, Italien, lördagen den 16 maj 2015 (för att illustrera ovannämnda stycken om tango dansade vi också en tango för samtliga församlade).

Ovanstående text publicerades 2015 på spanska och italienska i nr 19 av den spanska terapitidskriften Area3 (webadress: http://www.area3.org.es/uploads/a3-19-matrixtextbearb16sept.pdf) tillsammans med en längre svensk version.

2016 publicerades ovannämnda längre svenska version i den skandinaviska terapitidskriften Matrix nr 2 (webadress: http://matrixtidsskrift.no/wp-content/uploads/2017/01/Matrix_2_2016_Lander.pdf) .

En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer.

Av Enrique Pichon-Rivière

Presenterat på den internationella kongressen i socialpsy­kia­tri, augusti 1969 i London. Publicerat i tidskriften "Revista Argentina de Psicología" årgång 1, nummer 2 1969

Föresatser och metodologi

Varje som vetenskap definierad socialpsykologi, vilken stude­rar interpersonella förbindelser och andra interaktionsformer, kommer att tendera mot stagnation och brist på mening för­såvitt inte denna enkla uppgift övervinnes genom att social­psykologin görs riktningsgivande och meningsfull.

Den har "mellanvetenskapliga" karaktäristika och dess verk­samhetsfält präglas av interdisciplinär mångfald (konvergerande epistemologi) varur kommer en mängd tekni­ker. I grunden kännetecknas socialpsykologin av att den är operativ och instrumentell. I egenskap av praxispräglad veten­skap om människan kan inte detta krav undvikas med mindre än att man hamnar i en situ­ation präglad av formalism och stereotypi.

Socialpsykologi som vetenskap handlar om interaktionsformer syftande till planerad social förändring. Utan en sådan inne­börd sak­nar socialpsykologin mening och alla dess ansträng­ningar kommer att sluta i en upplevelse av oförmåga - som konsekvens av motsägelser rörande dess operationella aspekt. Socialpsykologi rör sig om ett hantverk i or­dets vidaste bety­delse i den meningen att därvid formas såväl de i förändringen ingående elementen som att marken bereds inom det fält man tänker agera.

Två riktningar kan urskiljas. Den ena är den så kallade aka­de­miska socialpsykologin, vilken - upptagen som den är av endast tekniska pro­blem eller möjliga förändringstyper - kän­ner sig paralyserad av an­svaret att utforma en syntes av teori och praktik.

Den andra riktningen, vars instrumentella och operationella ka­raktär i reell mening växer fram ur praxis, finner inte sin lösning i form av en sluten cirkel. Dess teori får istället sin kontinuerliga näring genom att möta praktiken och omvänt (tes-antites-syntes). Teorin såväl korrigeras som berikas ge­nom att den praktiska erfarenheten via kritik och självkritik (och mekanismerna korrigering och verifikation) görs be­greppslig. På så sätt tillväxer också objektivite­ten. En spiral i rörelse formas, vilken undan för undan utvidgar psykets för­måga att konstruera en strategi och logistik som genom in­strumentell taktik och teknik ger en operationell ka­raktär åt det slags annorlunda planering, som syftar till att den ön­skade förändringen - människans fulla utveckling genom modifie­ring av såväl människa som natur - förverkligas. Den social­psykologi vi postulerar syftar till en integrerande vision av "män­niskan i situationen" - människan placerad i ett visst historiskt och socialt sammanhang såsom objekt för en enda vetenskap eller tvärveten­skap. Denna vision nås genom en konvergerande epistemologi och här fungerar alla humanve­tenskaper som en enda operationell enhet. På så sätt beerikas såväl kunskapsobjektet som de tekniker, vilka används för att närma sig detta.

Som operationell enhet bidrar de sålunda samlade människo­veten­skaperna till konstruerandet av ett enda instrument, vil­ket - genom att lösa en uppgift - är inriktat på lärande. Vi kal­lar detta instrument ECRO - konceptuellt, referentiellt och operativt schema. Denna strukturella och historiska enhet möjliggör en horisontell (samhället som helhet betraktat) och vertikal (individen inplacerad i denna helhet) förståelse av ett samhälle, som befinner sig i en permanent förändringssitua­tion Det medför vidare en förståelse av hur de anpass­nings­problem kan te sig som individen kan råka ut för. Som in­strument möjliggör det ett hanterande av relationerna till na­tu­ren och dess innehåll. Genom dessa relationer modifierar individen/subjektet i form av ett ständigt pågående dialektiskt samspel såväl sig själv som världen.

Skolan har till syfte att utbilda behandlare inom mentalhäl­soom­rådet. Härvid inkluderas inte endast analys av insjuk­nandeproces­sen med efterföljande korrigerande behandling, utan även allt slags förebyggande arbete. Av vikt är då fram­förallt de vektorer som rör lärande och kommunikation i och med att störningar inom dessa enligt vår åsikt utgör ur­sprunget till allt avvikande beteende.

Den "mellanvetenskapligt" grundade didaktik vi postulerar växer fram ur förbindelsepsykologins område. Man kan be­trakta den som in­terdisciplinär och av gruppkaraktär; acku­mulativ, samt med en grundläggande instrumentell och ope­rativ kärna.

Denna interdisciplinära didaktik grundar sig på ett inom oss redan existerande referentiellt schema (den mängd erfarenhe­ter, kun­skaper och känslor utifrån vilka en individ tänker och handlar) vil­ket uppnår enhetlighet genom arbetet i grupp. Samtidigt uppstår i gruppen eller gemenskapen ett referenti­ellt och operationellt schema vilket - som gemensam nämnare - upprätthålls av grupp­medlemmarnas redan existerande refe­rentiella scheman.

Att utveckla förmåga, förändra attityd samt kommunicera kunskap utgör en av didaktikens klassiska definitioner. Dessa funktioner förverkligas genom den interdisciplinära didaktik, vars innehåll är att utbilda, instruera och överföra kunskaper - men genom en teknik som är ekonomisk vad gäller det ar­bete som läggs ned vid lärandet. Orsaken härtill är att didak­tiken är ackumulativ. Därigenom blir också utvecklingsfram­stegen geometriska.

Att interdisciplinärt "äntra" en social situation innebär att använda sig av en metodologi som detaljerat, grundligt och så omfattande som möjligt studerar ett problems alla delar. Därvid når man en dialektisk syntes mellan text och kontext. Utifrån denna definition uppkommer också behovet av att forma arbetsgrupper i vilka medlemmarna företräder olika specialiteter (med anknytning till det problem som under­söks). Härigenom uppfylls en av de basala lagarna för tekni­ken med operativa grupper ("sammansättningen av gruppen bör vara så heterogen som möjligt för att man på ett så ho­mogent sätt som möjligt ska uppnå största möjliga produkti­vitet"). Vi benämner vår didaktik grundläggande kärna i och med att den inspirerats av de slutsatser som nåtts vid under­sökningar inom det område som om­fattar utbildning av vuxna. Dessa slutsatser innebär att överföring av de univer­sella begrepp, som styr varje specifikt ämnesområde, påverkar kunskapsutvecklingen positivt såväl vad gäller snabb­het, verkningsgrad som djup. Den grundläggande kärnan utgörs av dessa universaler och lärandet går från det allmänna mot det enskilda.

I och med att det på detta sätt konstruerade begreppsliga, re­ferentiella och operativa schemat (ECRO) kan användas inom vilket som helst uppgifts- eller undersökningsområde är di­daktiken instrumentell och operationell. Enligt detta synsätt struktureras lärandet som en kontinuerlig process - en pen­delrörelse - där undervisnings- och läromo­ment hos såväl elev som lärare tar sig uttryck i en strukturell och dynamisk hel­het.

Vi har som viktigaste arbets- och undersökningsinstrument valt den operativa gruppen. Därvid har vi stött oss på det fak­tum att socialvetenskaperna de senaste åren har fokuserat sitt in­tresse på mindre grupper (ansikte mot ansikte). På grund av att dessa är såväl grundläggande interaktionsenhet som bärare av den sociala strukturen blir de också grund­läg­gande arbets- och undersöknings­enhet. Genom gruppskeendet fokuseras socialpsykologens under­sökning på det universella fenomenet "interaktion". I form av ständig dialog och samspel - något som följer en spiralrörelses bana - upp­kommer här ett ömsesidigt erkännande av sig själv och andra.

De sociala grupperingarna formar enheter vars mål är att uppnå ökad säkerhet och produktivitet. I deras sköte öppnas möjligheten att studera kommunikationsnäten, det vill säga de mellanmänsk­liga förbindelser som möjliggör att man kan samexistera och se en uppgift som gemensam.

Samspelet mellan de mekanismer som används för att inta och tilldela roller kommer, oavsett verksamhetsfält och grupp, att prägla en grupps struktur och fungerande. Rollerna repre­senterar det uppträdande som överensstämmer med individer­nas position i interaktionsnätet och har att göra med egna och övriga gruppmedlemmars förväntningar. Rollen och den nivå den befinner sig på, det vill säga den status som är för­knippad med den, länkas till de rättigheter, skyldigheter och ideo­logier vilka bidrar till gruppens samhörighet.

Gruppen som helhet (vars deltagare sammanlänkas såväl ge­nom konstanterna tid och rum som genom ömsesidiga inre representationer) föresätter sig explicit och implicit en upp­gift. Den uppgiften utgör också ändamålet med gruppen. Däri­genom kan man säga att struktur, funktion, sammanhang och syfte samt ett bestämt antal gruppmedlemmar bildar den gruppsituation vars naturliga modell utgörs av familjegrup­pen.

Den av oss - i form av så kallade operativa grup­per - skapade grupptekniken får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift. Uppgiften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), diagnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hinder i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

Uppgiften består då av bearbetning av de två grundläggande ång­estformerna - rädsla för förlust (depressiv ångest) av redan existe­rande strukturer, och rädsla för attack (paranoid ångest) i en ny si­tuation. Sistnämnda härstammar från de nya struk­turer i vilka individen/subjektet på grund av bristfällig in­strumentering känner osäkerhet. Dessa två samexisterande och samverkande ång­estformer skapar den grundläggande si­tuation av motstånd mot förändring, vilken bör övervinnas i den operativa gruppen - i ett gruppskeende, där de tre dialek­tiska momenten tes, antites och syntes uttrycks i form av en klargörande process, som går från det explicita mot det impli­cita. Den arbetsinsats som frambringar klargörandet utgörs av det existerande (material som tillförs grup­pen av vem som helst av medlemmarna, vilken just då innehar språkrörets funktion), den tolkning gruppens sam­ordnare eller medtän­kare gör, samt den nya emergent (i form av det beteende eller den syntesskapande händelse som framfötts ur organisatio­nens olika element) som framträder som svar på tolkningen. I denna typ av grupp - och här finns ingen skillnad jämfört med terapi som uppgift - har varje tolkning karaktären av en hypo­tes som utvecklats om gruppfantasin. Den syftar inte till ex­akthet - och söker därmed inte verifiering utifrån ett traditio­nellt sanningskriterium - i något annat avseende än att ge­nom att vara operativ tillåta eller underlätta brytandet av en stereotypi.

Samordnaren fyller en föreskriven roll i gruppen. Rollen består i att hjälpa medlemmarna att tänka för att de på så sätt ska kunna ta itu med det epistemologiska hinder som utgörs av de grundläggande ångestformerna. Samordnaren opererar inom såväl de uppgiftsrelaterade svårigheternas fält som kommuni­kationsnätet. Hans verktyg består i att peka på manifesta si­tuationer och att därvid tolka bakomliggande orsakssam­band. I gruppen finns även en (i regel icke-deltagande) obser­vatör. Dennes funktion består i att fånga upp allt material som uttrycks verbalt eller pre­verbalt i gruppen och att därige­nom bidra med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen.

Det systematiska och upprepade iakttagandet av vissa vid varje session uppträdande gruppfe­nomen gör det möjligt att - genom klassifikation av modeller för gruppbeteendet - kon­stru­era en grundläggande värderingsskala. Skalan fungerar som refe­renspunkt för de tolkningar som konstrueras.

Den första vektorn i ovannämnda kategorisering inkluderar anslutning till eller identi­fi­kation med grupprocesserna. I dessa behåller emellertid indivi­den/subjektet en viss distans och går inte helt upp i gruppen.

Detta första moment av anslutning - karaktäristiskt för vad som sker i alla grupper - förändras senare till tillhörighet, vil­ket medför högre grad av integrering i gruppen. Härigenom blir det också möjligt för gruppmedlemmarna att arbeta fram såväl strategi, taktik, teknik som logistik. Det är tillhörigheten som möjliggör planering.

Samarbete be­står i att man ger sitt bidrag - om än tyst - till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet.

Relevans är det namn vi givit åt den kategori, som består i att gruppen fokuserar på hur den förelagda uppgiften kan klargö­ras. Det kvalitativa härvidlag värderas utifrån mängd förar­bete, gruppens kretivitet och produktivitet samt om det ska­pas öppningar, vilka pekar i riktning mot ett projekt.

Den femte kategorin på vår skala utgörs av kommunikationen - såväl verbal som preverbal i form av gester - mellan medlem­marna. Inom denna vektor noterar vi inte en­dast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Vi kallar detta för metakommunikation. När dessa båda element ham­nar i ett motsatsförhållande uppstår missför­stånd inom grup­pen.

Den sjätte vektorn gäller ett grundläggande fenomen - lä­rande. Genom att i ett visst moment föra samman gruppmed­lemmarnas information verkar den dialektiska lagen om om­vandling från kvantitet till kvalitet. En kvalitativ förändring inträffar i gruppen - en förändring som kan översättas till ångestupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, pro­jekt etc.

Som universell kategori i gruppsituationen inkluderas faktorn telé - av professor Moreno definierad som negativ eller positiv in­ställning till att samarbeta med en viss gruppmedlem. Telé bildar en atmosfär som kan översättas till positiv eller negativ gruppöver­föring såväl i förhållande till samordnaren som vad gäller relationen gruppmedlemmarna sinsemellan. Det bör understrykas att attityden till förändring utgör den operativa gruppens centrala situation. Denna attityd kan ta sig uttryck i såväl ökning som minskning av depressiv eller paranoid ång­est (rädsla för förlust och rädsla för attack). Dessa ångestfor­mer samexisterar och samverkar i tid och rum. En följd av detta är att samordnaren i sin tolkning bör inkludera även den andra och underliggande ångestformen när en av dessa manifesteras i en gruppsituation.

Att situationer präglade av stereotypi eller förändringsmot­stånd ses som något centralt i vårt tanke- och handlingsinrik­tade konceptuella, referentiella och operativa schema sam­manhänger med vad jag 1945 postulerade (i en som syntes fram­lagd allmän teori om neuros och psykos) beträffande fö­rekomsten av en patogen depressiv kärna, vilken med varie­rande grad av in­tensitet uppträder hos såväl normala som neurotiska och psyko­tiska individer. Den depressiva kärnan är länkad till födelse- och utvecklingssituationen och orsakar också det stereotypa beteendemönster som blir följden av för­sämrad förmåga till lärande och kommunikation. Härmed be­gränsas förmågan att närma sig kun­skapsobjektet och därmed också den situation uppgiften ut­gör.

Vår teori om den enda sjukdomen utgör det teoretiska funda­mentet när det gäller hur pass operativ en grupp, som följer den ovan be­skrivna tekniken, kan bli. Teorin stöder sig på konceptet om en grundläggande depressiv situation, den schizo-paranoida posi­tionen - utgångspunkt för differentiering och tänkande - , jagtekni­kernas stereotypi, förbindelseteorin samt begreppet inre grupp. Vårt konceptuella, referentiella och operativa schema består - framförallt i historisk och struktu­rell mening - av Freuds och Melanie Kleins idéer. När det gäl­ler den sociala aspekten stöder vi oss på Kurt Lewin, vars me­tod är dubbelt experimentell:

a) den är ett försök att ge det sociologiska experimentet en praktisk form;

b) den söker komma fram till en ny sorts experiment - "den aktiva undersökningen" (action research).

Aktiv realitetsanpassning och lärande är oupplösligt sam­manbundna. I den utsträckning objektet genom en operativ läroprocess förstås och omvandlas, förändras också den friske indivi­den/subjektet i sig själv. Detta sker när han inleder ett dialektiskt samspel med världen. Därvid omvandlas den syn­tes, som löser upp en dialektisk situation, till utgångspunkt eller -tes i en ny antinomi, vilken på liknande sätt bör lösas i en kontinuerlig spiralprocess. Om denna väg följs - som en gruppmålsättning - utsätts kommu­nikationsnätet för en hela tiden pågående omvandling. Endast härigenom är det möjligt att utveckla ett tänkande kapabelt till dialog och att möta en förändring.

Till fenomen som uppträder i gruppskeendet så ofta att man kan tala om dom som universella emergenter hör grupphem­ligheten (länkad till det som vi också kallar familjehemlighe­ten), vilken stör kommunikationen i och med att den som hemligt skeende, oavsett dess verkliga innebörd, också är lad­dad med känslor och fantasier om skuld.

Som universella emergenter fungerar fantasier om insjuk­nande, behandling och bot. Detsamma gäller för den triangu­lära situationen som inom vårt referentiella, begreppsliga och operativa schema bär upp för­bindelseteorin. Vi uppfattar denna som en situation innehållande två kroppar och tre per­soner i och med att den som interaktions­mekanism bör ses som en Gestalt, vilken inkluderar något tredje. Detta tredje fungerar i kommunikationsteorin som brus. I lärandet funge­rar det som epistemologiskt hinder.

De känslor av otrygghet och osäkerhet som hör samman med de grundläggande ångestformerna - och då speciellt situatio­ner prä­glade av förlust - utgör element i grupplivet. I varje grupp växer ideologier fram som leder till konflikter mellan subgrupper. Liksom Schilder betecknar vi som ideologi de sys­tem av idéer och innebörder, vilka människorna använder sig av för att ge sina handlingar en rikt­ning - mer eller mindre medvetna tankar med stor emotionell laddning. Av sina bärare betraktas de dock som re­sultatet av förnuftigt resonerande. Ett av stegen i gruppuppgiften består i att analysera dessa tankar. Vi kommer då dels in på området semantisk analys eller formulerandet av en sådan; dels på systemisk analys, vil­ken beaktar såväl ideologins inre struktur som dess - i form av motsättning - inneboende ambiguitet. En systematisk analys av motsättningar - ut­tryckta genom de individer och subgrupper, som tenderar att låta gruppens uppgift utmynna i en steril problematisk situation, vars funktion är att vara försvar mot förändring - utgör därför en grundläg­gande uppgift för den operativa gruppen och för varje social under­sökning.

Gruppen bör på sin väg utforma ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema. Det bör vara av dialektisk karaktär och mot­sättningar, som har med arbetsområdet att göra, bör lösas inom de ramar som gruppens uppgift utgör.

ECRO kommer här att vara ett slags sammanlöpande punkt för läroprocessen som helhet. I och med att varje undersök­ning sammanfaller med en operation - något som Freud beto­nat och sedan K. Lewin omformulerat - gör schemat det möj­ligt för oss att ge­nom gruppen integrera erfarenheter som samtidigt bi­drar till att utforma dess verktyg. Den praxis i vil­ken integrerad teori och praktik ges operativ kapacitet - ett instrument för omformning av såväl människan som hennes omgivning - utgör metodens grundförutsättning.

Utvecklandet av ett för gruppmedlemmarna gemensamt refe­ren­tiellt, konceptuellt och operativt schema möjliggör ökad kommuni­kation inom gruppen. I enlighet med vad informa­tionsteorin hävdar är det ju så att en mottagare har lättare att förstå det budskap som skickas om hans referentiella schema liknar avsändarens och att därigenom kodnings- och dekodifieringsoperationer under­lättas. I denna kommunika­tions- och läroprocess kan man observera hur gruppen följer en bana som går från vardagsspråk till veten­skapligt språk. Detta steg är av vital betydelse i och med att det är menings­löst att utarbeta ett vetenskapligt tänkande som inte ut­går från förståelse och analys av det referentiella schemats mer vardagliga källor.

Gruppernas ovannämnda interdisciplinära karaktär ger oss också anledning att upprepa en av den operativa teknikens grundläggande principer: största möjliga heterogenitet vad grupp­medlemmarna beträffar (en heterogenitet som uppnås genom de olika roller, vilka är konsekvens av att varje medlem till gruppen bär med sig sitt bagage av erfarenheter och kun­skaper) och sam­tidigt homogenitet när det gäller uppgiften (genom att informa­tion i geometriskt progredierande rytm sammanförs i gruppen be­rikas såväl varje medlem i sig som gruppen i sin helhet) får som ef­fekt större produktivitet.

Som redan inledningsvis betonats har mekanismerna för rolltill­delning och rollintagande en fundamental betydelse för vad som sker i gruppen. Gruppen struktureras utifrån hur rollsamspelet sker. På grund av rollernas betydelse för grup­pens fungerande är det av vikt att peka på främst tre- rollen som språkrör, rollen som "tjallare" och rollen som ledare. Dessa roller är inte stereotypa, utan funktionella och väx­lande. Med språkrörsbe­greppet kommer vi in på något som kan betraktas som en hörnsten i vår teori. Som en grupps språkrör fungerar den medlem, vilken i ett visst ögonblick pe­kar på gruppskeendet och de fantasier som styr detta, samt ångesten och behoven inom gruppen som helhet. Språkröret talar emellertid inte endast för sig själv utan för alla. I språkröret sammanstrålar vad som benämns gruppens verti­kalitet och horisontalitet. Vertikalitet har att göra med indivi­dens/subjektets personliga historia. Horisontalitet anspelar på den "här-och-nu"-process som pågår inom medlemmarna som helhet. Språkröret får sin roll genom att det inom honom sker en samman­fogning av hans omedvetna fantasi - en fan­tasi som formats uti­från en mer ursprunglig modell - och gruppskeendet. Hur språkröret infogas i gruppen påverkar framväxten av det ma­terial som bör tolkas. Tolkningen in­rymmer dessa två element: det vertikala och det horisontella. Genom det problem som uttrycks av språkröret (i dennes ver­tikalitet) bör tolkningen exemplifiera samtliga gruppmedlem­mars uppgiftsrelaterade "här-och-nu"-situation.

Språkrörets behov, ångest och fantasier samt sättet att for­mulera dessa har med hans personliga historia att göra. Att formulerandet sker vid ett visst tillfälle i gruppskeendet visar på emergentens horisontala karaktär.

I den naturliga processen att ge och ta roller görs en grupp­medlem till förvarare av gruppens eller uppgiftens negativa el­ler skräm­mande aspekter. I denna underförstådda överens­kommelse har såväl han själv som övriga gruppmedlemmar del. Här uppträder segregeringsmekanismer och därmed bildas ytterligare en bety­delsefull situation - "tjallarens". En annan medlem kan å andra sidan i samma process göra sig till förva­rare av gruppens positiva aspekter och därmed bli innehavare av ett ledarskap som fokuse­ras på en eller flera av de tidigare nämnda kategorierna (tillhörighet, samarbete etc). Dessa två roller - ledare och "tjallare" - är emellertid nära sammanlän­kade. Rollen som "tjallare" har till syfte att skydda ledarska­pet och uppstår genom en för gruppen i dess arbete med att skapa klarhet (genom att tydliggöra skillnader) nödvändig dis­socierings- eller splitting-process. Till ovannämnda tre roller lägger vi också rollen som sabotör. Vanligtvis innefattar den ledarskap för förändringsmotståndet.

Principen komplementaritet bör styra rollsamspelet i gruppen. Därigenom blir rollerna funktionella och operativa. Om en sup­plementprincip uppträder kommer däremot gruppen att präglas av en kon­kurrenssituation som verkar förlamande på arbetet med uppgiften.

I tidshänseende genomgår gruppsessionen tre olika moment - öppning, utveckling och avslutning. Observatören och samord­naren bör nog­grant registrera vad som växer fram under öpp­ningsskedet. Det utgör material som kommer att bearbetas under sessionen. I avslutningsskedet kan man sedan obser­vera hur detta material åter uppträ­der - men i modifierad form.

I termer av grupparbete är tre faser urskiljbara. Under förarbe­tet aktiveras gruppens försvarstekniker på grund av förän­dringsmotstånd, vilket syftar till att undvika bearbetning av den ångest som utgör epistemologiskt hinder. Uppgiften ut­görs av just detta. Kunskapsobjektet blir möjligt att penetrera ge­nom bearbetning varigenom stereotypa mön­ster, vars funktion är att bromsa lärandet och försämra kom­munikationen, bryts. När medlemmarna känner tillhörighet och en planering kan konkretiseras, uppkommer projektet.

Gruppen sätter upp mål som går bortom här-och-nu. En stra­tegi konstrueras vilken syftar till att nå dessa mål. Men inom detta här-och-nu kan man se hur projektet - likt varje meka­nism som har med skapande att göra - syftar till att övervinna den situation av död eller förlust som gruppmedlemmarna upplever när de i och med uppgiftens lösning lägger märke till risken för separation och gruppens upplösning.

Härovan har vi pekat på de allmängiltiga faktorer som ver­kar styrande på den operativa gruppen. Vi vill understryka att samordnarens tolkning generellt bör vara inriktad på dessa all­mängiltiga situationer. Därvid bör tolkningen formuleras så att den alltid inkluderar såväl språkrörets vertikalitet som gruppens hori­sontalitet.

Som avslutning bör omnämnas att tekniken för operativa grupper kom till 1946 i samband med att jag var ansvarig för "Servicio de Adolescentes del Hospital Neuropsiquiátrico de Hombres" i Buenos Aires. För att hålla verksamheten igång var jag då tvungen att omvandla en grupp patienter till ett vårdarlag.

Operativa tekniker används nuförtiden inte endast vid ut­bildning av psykologer, utan även inom reklamverksamhet, institutionellt arbete, chefsutbildning, studier i regi- och tea­terarbete etc. Sammanfattningsvis handlar det om alla slags situationer där en grupp och dess medlemmar kan omvandlas till operativ ar­betsenhet.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad: 190816