Argentina och 60-talet: Den psykiska hälsans område, konkret psykologi och beteende, psykohygien och korttidspsykoterapi. Av Sören Lander

Några inledandande kommentarer: Det kan i början av det 21:a århundradets Sverige verka något långsökt att så utförligt redovisa den diskussion, som fördes om psykisk hälsa och tidsbegränsade samtalsbehandlingar i 60-talets och 70-talets Argentina. Min uppfattning är dock att ämnesområdet och frågeställningarna i högsta grad är aktuellt när man betraktar situationen för psykisk hälsa, primärprevention och effektiva behandlingsmetoder idag inom främst primärvården - som en ny ”scen” att arbeta med psykisk hälsa och erbjuda psykologiska behandlingar inom. Den stora skillnaden jämfört med tidigare består i att den argentinska diskussionen rörde psykoanalysens möjligheter att spela en primärpreventiv roll utanför behandlingsrummet (som något slags övergripande ”ideologi”), medan diskussionen i Sverige idag knappast alls beaktar psykoanalysen som ett ”operativt” verktyg att inkludera i ett ECRO. En följdfråga som uppstår här blir givetvis vad en ”korrigerande agent” idag lämpligen bör ha i sin ”verktygslåda” när det gäller såväl primärprevention som behand-ling.

Själva kärnproblemet för Bleger och Kesselman finns dock kvar – vi kan inte ge alla människor som så önskar en djupgående psykologisk behandling. Vi måste istället rikta in oss på primärpreventiva insatser eller korta, effektiva och avgränsade behandlingar (”korrigerande processer avgränsade i varaktighet och målsättning” som Kesselman uttrycker sig) för att bidra till psykisk hälsa i samhället.

Vilka är således de kriterier vi använder för att värdera vad psykisk hälsa är? Vilka kriterier för psykisk hälsa avspeglar exempelvis en nästan rutinmässig användning av psykofarmaka för så kallad neuropsykiatrisk problematik, depression, ångest och stressåkommor? Pichon-Riviére pekar på att kriterierna för psykisk hälsa i viss mening hänger samman med den samhällskonstellation de används inom, likaså med normerna för vad som räknas som ”normalt beteende” (antalet diagnoser i diagnosmanualen DSM har gradvis ökat och i takt med detta verkar utrymmet för ”normalitet” krympa i oroväckande grad).

I dagens i hög grad föränderliga samhälle där kraven på flexibel anpassning är höga, kommer de samhällsskikt som är ”out of time” att lämnas åt sidan med ett pyrande missnöje som följd, vilket fångas upp politiskt av diverse populistiska rörelser som ger ”röst” åt dessa människor som tiden tycks ha sprungit ifrån. Sannolikt är det också så att de människor som har svårt att göra sin röst hörd i högre grad drabbas av psykisk ohälsa.

Pichon-Rivière beskriver den friska människan som en person som inte stereotypiserats i sina uttryck och med en förmåga att aktivt kunna anpassa sig till förändrade omständigheter (med en upplevd förmåga att kunna påverka sitt liv); och att kunna inta olika roller och inte passivt sluta sig inför det som upplevs som nytt, okänt och svårpåverkbart. En sådan person avspeglar med andra ord en öppenhet inför nästa sväng i den dialektiska spiralen med dess öppningar och stängningar samt med bibehållen kapacitet att behålla sitt ECRO flexibelt inför livets utmaningar.

Texten bygger på Hernán Sholtens och Julio Del Cuetos text (från början av 2000-talet) Psicohigiene y psicoterapia breve: dos modalidades de intervención psicológica en la Argentina de los años sesenta (Psykohygien och korttidspsykoterapi: två psykologiska interventionssätt i 60-talets Argentina), José Blegers Psicohigiene y psicología institucional (Psyko-hygien och institutionell psykologi, 1966), Psicoanálisis y dialéctica materialista (Psykoanalys och materialistisk dialektik, 1958) och Psicología de la Conducta (Beteendets psykologi, 1963), Hernán Kesselmans Psicoterapia breve (Korttidspsykoterapi, 1970), Mariano Ben Plotkins Freud en las pampas. Orígenes y desarrollo de una cultura psicoanalítica en la Argentina 1910-1983 (Freud på Pampas. En psykoanalytisk kulturs ursprung och utveckling i Argentina 1910-1983, 2003) och Las Huellas de la memoria – Psicoanálisis y Salud Mental en la Argentina de los ’60 y ’70 (Minnesspår – Psykoanalys och Mental Hälsa i 60- och 70-talets Argentina, 2004) av Enrique Carpintero och Alejandro Vainer.

Tanken på ett kulturellt brott - något i stil med en kulturell eftersläpning mellan olika samhällssektorer - är något högst aktuellt vad gäller 50- och 60-talets Argentina; ett bristande jämviktstillstånd eller funktionella oöverensstämmelser mellan landsbygd och modern stadsvärld som bildade bakgrund till bland annat den våldsamma nationalism och gauchoromantik som frodades under Perón-perioden. Det rörde sig om en förflyttning från det traditionella, statiska och nästan helt integrerade landsbygdssamhället till massamhället och den moderna staden med dess sociala rörlighet, instabilitet och bristfälliga integration.

I denna atmosfär växte också den argentinska "psi"-rörelsen fram med sitt interdisciplinära fokus på humanvetenskaper, sin skepsis mot den ortodoxa psykoanalysen med dess betoning av drifterna parat med en ambition att inte låta sig stängas in i en ideologisk "skola". Pichon-Rivière talade om en "konvergerande epistemologi", José Bleger sökte skapa en "beteendets psykologi" som syntes mellan psykologin och psykoanalysen etc. Kort sagt sökte man väva samman psykoanalys, psykologi och samhällsvetenskaperna. Här tog också "den psykiska hälsans område" som idé form, varvid psykiatrin upphörde att vara ett exklusivt verksamhetsområde, där man botar "psykiska sjukdomar", för att istället börja samexistera med andra discipliner som psykologi, psykopedagogik, antropologi, sociologi etc. Psykoanalysen fick en oväntad prestige som inverkade på alla kunskapsområden.

Som en del av den allmänna bakgrunden fanns också det faktum att IPA (International Psychoanalytic Association) vid den här tiden kritiserades för att ha omvandlats till en byråkratisk apparat, vars främsta syfte tycktes bestå i att försvara intressena hos de didaktiker som styrde institutionen. Några av de namn som kritikerna av IPA stödde sig på var Lacan, Bion, Caruso och Winnicott.

En liknande process skedde i Argentina på 70-talet i och med grupperna Plataforma och Documento, som åstadkom den första brytningen inom APA (Asociación Psicoanalítica Argentina) – den argentinska psykoanalytikerorganisationen. En grupp APA-medlemmar med marxistisk inriktning (inspirerade bland annat av maj 1968 och argentinska arbetskonflikter mot slutet av 60-talet) kritiserade APA på grund av dess reaktionära, slutna och maktorienterade organisationskaraktär. Bland Plataformas med-lemmar fanns namn som Marie Langer, Emilio Rodrigué, Eduardo Pavlovsky, Armando Bauleo, Hernán Kesselman m m. De tankar man förde fram handlade om att söka förena psykoanalysen med ett marxistiskt samhällsprojekt. Militärdiktaturen från mitten av 70-talet (den brutalaste form av statsterrorism Argentina, trots flera tidigare militärregimer, upplevt under sin historia) satte dock stopp för allt sådant och merparten av medlemmarna i Plataforma - i den mån de klarade sig undan - spreds över världen till bland annat Spanien (Kesselman och Pavlovsky), Mexiko (Langer), Kuba, Italien (Bauleo), Brasilien etc varvid de var och en på sitt sätt sökte fortsätta projektet att förena psykoanalysen med ett samhällsperspektiv.

………………………..

Fernando Fabris diskuterar i sin biografiska framställning över Pichon-Rivières utveckling fram till slutet av 50-talet (Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos) i termer av att denne gradvis höll på att förändra vissa saker i den psykoanalys han tidigare tillämpat – samt att hans tankar kom att vidareutvecklas och få konkret form i den bok om korttidsterapi som Hernán Kesselman gav ut i början av 70-talet:

… betoningen läggs (hos Pichon) på ”en genomtänkt behandlingsplan samt medveten och flexibel användning av varierande tekniker för att på så sätt vid lämpligt tillfälle kunna byta taktik och därigenom anpassa sig till ögonblickets speciella omständigheter”.

Kommentaren ger - vad Pichon-Rivière anbelangar - tydliga signaler om en djupgående revidering av den psykoanalytiska tekniken; han tillbakavisade tanken på att det skulle finnas patienter mer lämpade för ”normal (ortodox) teknik” och andra mer lämpade för planerade tekniker och/eller mer flexibla tillvägagångssätt. På liknande sätt motsatte han sig att ställa ”klinisk ram” och ”operativ ram” mot varandra i och med att han ansåg att all psykoterapi inte bara hade förbindelsekaraktär, utan också implicerade en operativ modalitet.

Den, som under 70-talet utvecklade detta perspektiv på det mest relevanta sättet, var Hernán Kesselman (en av Pichon-Rivières disciplar) i sin bok Psicoterapia breve (Korttidsterapi); han löser där på ett korrekt sätt upp den motsättning som antogs föreligga mellan det kliniska och det operativa (Fabris ibid).

Den kände psykoanalytikern och Pichon-lärjungen José Bleger skrev ett instruktivt förord till de teman Kesselmans bok tar upp och han säger bland annat följande:

De olika vägar, alternativ och relationer, som finns mellan psykoanalys, psykoanalyti­ker och korttidstera­pier i vårt land, är egentligen ännu mer komplexa än vad som hittills framkommit i och med att en stor del av de korttidsterapier, vilka spridits och konsoliderats i såväl praktik som teo­ri, fått sin inspira­tion från psykoanalytiker eller ... psykoanalysen. Vi bör med andra ord känna oss stolta över gruppsykoterapi, operativ in­tervjuteknik etc.

Ett paradoxalt faktum ... är dock att en stor del av oss psykoanalyti­ker, som här varit verksamma, avstått från att fortsätta inom de fält som öppnats ... I detta avseende formulerar Dr Kesselman pro­blemet på ett mycket bra sätt när han understryker att ansvaret för korttidsterapins framtid inte vilar på psykoanalysen i sig, utan mer handlar om hur vi förmår ”använda oss” av psykoanalysen. Denna använd­ning av psykoanalysen ser jag som sammanlänkad med psykotera­peuternas ”använd­ning” i sådan mening att förstnämnda är beroende av dessa senares vetenskapliga ut­bildning och teknik.

Även om jag här talar om korttidspsykoterapi kan jag inte bortse från att Dr Kessel­man refererar till den som endast en del av vad han benämner ”korrigerande pro­cesser”. Och jag vill poängtera denna skill­nad eftersom jag tror den är viktig. En an­nan benämning kan göra det lättare att förhålla sig till och konceptualisera annorlunda även om det in­skränker sig till endast en föresats. Jag tror nämligen att allt, som kan lyfta psykologi och mentalhygien bort från det ensidiga fokuserandet på den sjuka män­niskan eller människans sjuka delar, måste vara av godo. ”Korrigerande processer” är för mig ett imponerande försök att fokusera på de människor som eventuellt inte är sju­ka. Det är också i denna me­ning Dr Kesselman använder benämningen, vilken jag uppfattar som helt korrekt i förhållande till sitt syfte samt vad psykologi och mentalhy­gien idag behöver (Jose Bleger från företalet till Hernán Kesselmans bok Psicoterapia breve).

1970 pekade Kesselman på behovet av att utveckla en generell teknisk teori som skulle inkludera samtliga korrigerande processer av begränsad varaktighet och med begränsade mål. Härvid tänkte han sig två slags interventioner som vid första anblicken inte tycktes vara helt lätta att förena – å ena sidan korttidspsykoterapi vars mål var att bota ”personer som uppfattade sig som sjuka, det vill säga patienter”; å andra sidan att utifrån en psykohygienuppfattning söka intervenera bland människor ”som inte uppfattade sig som patienter, det vill säga sjuka”, och med målet att åstadkomma ett lärande.

Korrigerande processer avgränsade i varaktighet och målsättning kan … delas in i sådana som utvecklas med personer, vilka söker psykolo­gisk hjälp (syftande till större effektivitet och kunskap) men där de av varken sig själva eller den korrigerande agenten betraktas som sjuka (hälsans område); vidare sådana korrigerande processer som ut­vecklas med personer, vilka söker psykologisk hjälp (för att bli friska) och därvid av den korrigerande agenten (vilken söker göra dem friska) betraktas som sjuka (sjukdomens område) (Kesselman).

Kesselman försökte härigenom föra samman sitt korttidspsykoterapikoncept med det koncept José Bleger formulerat sedan början av 1960-talet och som sammanfattades i boken Psicohigiene y psicología institucional (1966). I bägge fallen rörde det sig om psykologiska interventioner (”humanteknologier”) inom allmänhälsans område.

I begreppet ”psykohygien” innefattade Bleger ”den sammanlagda mängd kunskaper, metoder och tekniker vilka syftar till att bevara och utveckla hälsa”. I den utsträckning ”psykohygien” innefattade detta sågs den också som en del av allmänhälsan. Begreppet utgjorde därigenom en ny gren inom den psykiska hälsans område, men hade inte så mycket med psykisk hälsa och behandling i sig att göra utan mer med användandet av olika (teoretiska och tekniska) verktyg inom de varierande miljöer där människor hade sina vardagsaktiviteter. Interventionen skulle specifikt inriktas på att ”förbättra och främja befolkningens hälsa” (och inte endast att undvika sjukdom). Det rörde sig inte om att vänta på att den sjuke skulle komma och konsultera den professionelle yrkesutövaren. Istället skulle man gå ut i samhället och intervenera på ett sådant sätt att folk skulle kunna framföra önskemål om psykologiska insatser i situationer som inte inrymde någon patologi.

Psykologens interventioner när det gäller spänningsförhållanden inom en fabrik eller bästa sättet att uppfostra barn eller att förbereda unga människor med avseende på sexualitet eller känsloliv tillhör psykohygienområdet … (Bleger, 1966).

Sammanfattningsvis borde psykologen som ”psykohygienist” fokusera på främjandet av hälsa på olika nivåer (samhälle, institution och grupp) och med blicken riktad mot de nya psykologiska faktorer som inverkade i människors vardagaktiviteter.

Bleger menade att de störningar som hemsöker det moderna samhället på grund av sin omfattning inte kan bemötas enbart utifrån ett behandlingsperspektiv. Snarare än att mångfaldiga ansträngningarna att utbilda fler specialister med förmåga att terapeutiskt hantera ovannämnda problem rörde det sig snarare om att skapa nya professionella yrkesutövare utbildade för att kunna ”operera” med adekvata verktyg i en ny miljö. Det handlade om en ”humanteknologi” som skulle göra det möjligt att intervenera i människornas vardagstillvaro. Bland de teoretiska verktyg, som detta slags yrkesutövare skulle vara utrustade med, intog ”den operativa psykoanalysen” en framskjuten plats. José Bleger menade att den operativa psykoanalysen kännetecknas av att vara ett slags ”tillämpad psykoanalys” - i och med att den ut-övas utanför den kontext som utgörs av den kliniska psykoanalysen – men att vissa av dess drag särskiljer den från ”tilläm-pad psykoanalys".

Bleger skilde i realiteten mellan tre olika slags psykoanalys – klinisk, tillämpad och operativ. Var och en av dessa hade sina egna karaktäristika. Dessutom skilde sig den kontext, som de kunde användas att intervenera inom, åt. På grund av att klinisk och tillämpad psykoanalys nådde så få människor hävdade Bleger att psykoanalysen kunde få ett verkligt genomslag i samhället endast som kunskapsmässig undersökningsmetod; att den möjliggör kunskaper tillämpliga inom ett mycket brett fält i stil med mentalhygien, undervisning etc. Den operativa psykoanalysen kunde fånga upp dessa kunskaper och använda dem. Den opera-tiva psykoanalysens kännetecknande drag är följande:

• Den används i vanliga mänskliga vardagssituationer och i olika slags aktiviteter, göromål eller institutioner där människor är verksamma (i konkreta situationer såsom undervisning, arbete, lek, fritid etc); vidare i de normala krissituationer som människan nödvändigtvis går igenom (förändring av boendeort, civilstånd, arbete, faders- eller moderskap; närståendes död; normala utvecklingskriser etc).

• Liksom vid ”tillämpad psykoanalys” utforskas omedveten psykologisk dynamik och drivkrafter, men man använder ovannämnda utforskning till att åstadkomma förändringar via en förståelse av ”vad?” som sker, ”hur?” och ”varför?”.

• Denna ”intervention” (operation) åstadkommes genom en mångfald åtgärder (vare sig tolkningarna nu rör sig om relationer, uppgifter, procedurer, organisation, institution, kommunikation etc), vilka syftar till att modifiera situationer, organisationer eller interpersonella relationer med utgångspunkt i den utforskning som gjorts och de slutsatser som därvid dragits. När man verkställer modifikationen eller tolkningen görs detta i form av en ”hypotes” på så sätt att denna bekräftas eller korrigeras allteftersom man fortsätter att observera. Som man kan se så handlar det inte om en enda operation, utan om ett berikande upprepande av den ”krets” som utgörs av observation-intervention-observation. Målsättningen är att åstadkomma ett ”protolärande”; det vill säga att människor ska kunna identifiera och tänka omkring vad som sker i ett visst givet ögonblick, att de ska kunna igenkänna drivkrafter och motiv, handla i överensstämmelse med denna kunskap – utan att direkt bli ångestfyllda eller tillgripa blockerande försvarsmekanismer.

• Med utgångspunkt i en text av Enrique Pichon-Rivière – ”De operativa gruppernas teknik” – har vi sökt systematisera den operativa psykoanalysens ram (strategi och teknik). All slags psykologi och gruppsykoterapi, som finner sin inspiration i psykoanalysen, bör inkluderas i och ses som varianter av operativ psykoanalys.

• Den operativa psykoanalysen öppnar mycket viktiga perspektiv inom områdena mentalhygien och psykoprofylax; den gör det möjligt att använda psykoanalysen i en skala som inbegriper hela samhället. Men den är inte någon ny och annorlunda psykoanalys, utan en strategi som använder sig av psykoanalytiska kunskaper.

…………………………


För Bleger representerade psykoanalysen i sin begreppsliga struktur en radikal brytning i det psykologiska vetandets historia i och med att den introducerade ett dialektiskt tänkande. Likt allt annat existerande följer psykoanalysen en dialektisk bana. Den är dock på intet sätt konsekvent dialektisk, men trots allt innebär den att de psykologiska processernas dialektiska lopp för första gången i viss utsträckning uppfångas och hanteras. För Bleger var psykoanalysen främst en undersökningsmetod som aldrig tidigare funnits och som ännu inte blivit ersatt eller överträffad. Det kännetecknande för denna undersökningsmetod överensstämde, enligt Bleger, i stora drag med själva den terapeutiska processen.

Psykoanalysens praxis gav därigenom bland annat psykologen (som ett yrkesområde) möjlighet att implementera en ”operativ psykoanalys” inom området för psykisk hälsa och mentalhygien (något som dessförinnan varit förbehållet endast psykiatrikerna). Blegers bakomliggande tanke (som för övrigt kunde skymtas redan i hans bok från 1958 – Psicoanálisis y dialéctica materialista (Psykoanalys och materialistisk dialektik) var att söka integrera och (i hegeliansk mening) ”upphäva” de motsatsförhållanden han uppfattade förelåg mellan teori och praktik i den freudianska psykoanalysen – och att på sätt konstruera en ny psykologi. Då dessa hans tankegångar influerade hans psykohygienkoncept – och möjligen också Kesselmans korttidspsykoterapikoncept - följer här nedan en kortare genomgång av vad det var för tankar om psykoanalysen som kom fram i ovannämnda bok – och som närvarade i såväl Psicología de la conducta som Psicohigiene y psicología institucional.

I Psicoanálisis y dialéctica materialista utgick Bleger från den franske filosofen Georges Politzer och dennes tankar om psykologi i boken ”Kritik av psykologins grunder”. Han pekade på att Politzer i sin bok hävdat att psykoanalysen tog sin början som en konkret undersökning av människornas liv genom att studera de neurotiska symtomen som mänskliga handlingar. Politzer kallade detta för ”drama” och menade att det var nödvändigt att studera människan som aktör. Det medvetande man då skulle studera var det vardagliga medvetandet och människan i sitt vardagliga konkreta liv (se för övrigt här likheterna med Pichon-Riviéres och Ana Quirogas tänkande om det vardagliga som ”kungsväg” till det socialt omedvetna). Det var först med psykoanalysen som man närmade sig människan på detta konkreta sätt. Politzer såg på psykologin som utforskare av människan i hennes vardagliga konkreta liv.

Psykologins objekt ses genom totaliteten av de mänskliga händelserna när dessa betraktas i sitt förhållande till individen, det vill säga så länge som de utgör en människas liv och människornas liv. Äktenskap är en psykologisk händelse endast såsom äktenskap, det vill säga utfört under bestämda villkor av enskilda individer. Men själva de mänskliga händelserna har en struktur och är underställda en determinism som psykologen bör känna till för att kunna se dessa händelser i förhållande till individen. Och han måste söka den där den faktiskt finns” (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin?).

Han lutar sig i sitt tänkande mot en, som han uppfattade det, tidigare huvudströmning inom psykologin – den dramatiska traditionen. Denna tradition föresätter sig att studera den konkreta människan såsom hon framstår i sitt livssammanhang. Politzer hämtar sitt centrala begrepp ”drama” från denna tradition.

Vi har valt begreppet ”drama” i dess glanslösaste betydelse, fri från alla känslor och sentimentalitet, kort sagt i dess sceniska betydelse. Bör teatern imitera livet? För att psykologin skall kunna bryta med en tusenårig tradition och återvända till livet, så bör den kanske imitera teatern. Bör psykologerna avvänjas från sökandet efter processer? Det bästa vore, tror jag, att ge dem en dramatikers mentalitet, trots att det inte gäller att uppfinna, stilisera eller romantisera något. Det gäller bara att ersätta processerna och deras artificiella miljö med människorna och deras egentliga levnadsvillkor (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin).

Det är dramat som är den konkreta psykologins studieobjekt och detta utspelar sig under människans liv; ”liv” dels som ett biologiskt begrepp, men samtidigt människans vara mellan födelse och död – ”människans dramatiska liv”. ”Dramatisk” har dock inte innebörden av ”spännande” i Politzers terminologi, utan det handlar om människans görande och varande. Psykologin blir konkret först genom att till sitt objekt ta dramat och härigenom kan man – genom att förstå människan i hennes konkreta livssammanhang – också förstå henne och hennes handlande.

Politzer kritiserar vad han kallar den ”klassiska” – eller ”mytologiska” – psykologin (som studerar ”själen” som avskild från människan i övrigt) på tre punkter:

1) Realismen. Genom att betrakta psykologiska fakta ur ”tredje person” förtingligar eller objektiverar man de fakta som till sin natur endast existerar i relation till ”första person” (ett jag betraktar objektet och objektet får härigenom en personlig betydelse och relation till jaget). Politzers uppfattning är att psykologin är ”första personens” vetenskap, medan exempelvis en vetenskap som fysiken är den ”tredje personens”; därför är det endast existensen av jaget, det vill säga ”första personen” som motiverar att det finns en psykologisk vetenskap. Alla psykologiska fakta måste ses i relation till den konkreta akt eller det drama de ingår i. Det är då de kan ses som fakta i ”första person”. Enligt Politzer blir introspektion därför en naturlig metodologisk följd av realismen.

2) Abstraktionen. Genom detta ”realistiska” betraktelsesätt blir de psykologiska fenomenen till från jaget skilda ting eller abstraktioner. Härigenom ses inte heller exempelvis en dröm som en produkt av en individ (subjekt), utan som en produkt av impersonella krafter.

3) Formalismen. En konsekvens av ”realismen” och ”abstraktio-nen” är att den ”klassiska” psykologin (som saknar ett subjekt eller jag i egentlig mening) betraktar alla psykologiska fakta utifrån på förhand uppgjorda och bestämda klassifikationsbegrepp; det blir en formell psykologi.

I och med Freuds drömteori förs psykologin tillbaka till att bli en vetenskap om det konkreta subjektet. Drömmen är en produkt av en enskild individ och kan endast ha en betydelse och mening inom ramarna för denna individuella, konkreta individs drama eller liv. Politzer hävdar också i konsekvens med detta att Freud analyserar vardagslivets människa.

Han menar vidare att den psykologiska metoden inte kan vara observation. De enskilda handlingarna och akterna måste tolkas utifrån individens hela drama. Först i det sammanhanget får psykologiska fakta en mening som är konkret och användbar.

För José Bleger var Politzers sätt att använda psykoanalysen, som ”kungsväg” till det mänskligas drama, viktigt. Freuds ”Drömtydning” speciellt hade tillåtit Politzer att studera drömmen ”som en handling av individen (subjektet)” … och analys av drömmen liksom av symtomen kunde bara äga rum i ”första person”. I den meningen kunde ”tolka” inte vara något annat än att ”finna innebörden”, vilket i sin tur implicerade en förklaring av såväl drömmen som symtomen ”utifrån individens (subjektets) konkreta liv”. Just här låg en av Politzers största förtjänster enligt Bleger. Det är med utgångspunkt i detta (av Politzer poängterade) ”drama”, som psykoanalysen genomför en teoretisk förflyttning i form av en ”abstraktionens”, ”realismens” och ”formalismens” trefaldiga manöver.

Enligt Bleger överges här dock dramat och de konkreta mänskliga handlingarna och psykoanalysen övergår istället till att studera förtingligandets produkter, vilket exempelvis är fallet vid konstruerandet av ”det omedvetna”. Vad psykoanalysen då gör är att överge dramat till förmån för dynamiken, det vill säga en formulering i form av krafter och drifter. Härvid upphör dessa krafter och drifter att utgöra förkortade beskrivningar av en process för att istället övergå till att ha eget självständigt liv med konsekvensen att symtomens innebörd görs ”realistiska” eller ”förtingligas” i ett inre livsväsende, vilket tenderar att uppfattas som såväl självständigt som alstrare av de verkliga och synliga fenomenen. Uttryckt på annorlunda sätt har det utvecklats en motsättning mellan teori och praktik i psykoanalysens själva hjärta. Denna motsättning för spontant in en klyvning eller spricka mellan de handlingar som rapporteras och de teorier med vilka dessa handlingar återspeglas. Inom psykoanalysen kan med utgångspunkt i detta resonemang en tredubbel motsättning konstateras:

a) Den psykoanalytiska praktiken hanteras inom den dramatiska ramen, medan teorin utvecklas i dynamiska formuleringar;

b) Den operationella modaliteten i psykoanalysen sker inom ”här-och-nu”-ramen (situationell), medan den psykoanalytiska teorin i grunden är historisk-genetisk;

c) Praktiken innefattar ett affektivt hanterande av faktorer som befinner sig i dialektisk interaktion, medan däremot teorin företrädesvis utvecklats i termer av formell logik.

Man kan uttrycka psykoanalysens dilemma inte så mycket i termer av en ”skilsmässa” mellan teori och praktik som att det har utvecklats en spricka mellan det dynamiska och det dramatiska.

Bleger koncentrerade sig på Freuds tidiga verk, de verk där man kunde läsa in hur ”dramat” (i politzeriansk mening – konkreta människors göranden och låtanden) introducerades i psykologin. Vad driftteorin beträffar var Blegers syfte att ”omarbeta abstraktionerna” för att belysa de verkliga och konkreta rörelser, som doldes bakom de animistiska eller idealistiska formuleringarna. I detta syfte föresatte han sig att studera psykoanalysens kraftkoncept. Här valde Bleger – likt Pichon-Rivière – att använda sig av Kurt Lewins fältteori för att korrigera Freud. Beteendet kom då inte längre att bero på inre krafter, utan på det fälts struktur inom vilket objektet befinner sig i relation till sin omgivning. Bleger kom att specifikt använda sig av driftteorin för att belysa hur beteendets dialektiska rörelse därvid förändras till mekanisk rörelse. Och den uppgift Bleger föresatte sig var att få beteendet att återvända till ”dramatiken” eftersom han uppfattade att det ”dynamiska” kriterium de psykoanalytiska teorierna baseras på inte längre återspeglar den ”dramatiska” verkligheten.

Men – vad är det då som benämns ”dramatisk”?

Freud studerade symtomet i relation till den sjukes liv. Enbart information ”från utsidan” om alla händelser i patientens liv räcker dock inte och ger heller inte fullständig innebörd eller förståelse vad gäller symtomet. Detta kan dock uppnås om symtomen relateras till den sjukes egna upplevelser av dem varvid de förklaras utifrån (och som del av) det mänskliga beteendet. Vad som kallas ”dramatisk” är alltså ytterst en beskrivning, förståelse och förklaring av beteendet utifrån patientens liv och hela beteende.

Vid analys av det ”dramatiska” kan undersökaren inta olika attityder. Tyngdpunkten kan läggas på antingen nu-nivå, historisk nivå eller framtidsnivå. Freud lade speciell emfas på den historiska nivån. Dock är dessa tre nivåer inte varandra uteslutande och en komplett undersökning bör ta hänsyn till alla tre. I realiteten finns inget utrymme för godtycke här i och med att hela skeendet inom analytikerns arbetsområde – den psykoanalytiska sessionen – äger rum utifrån en definierad konkret situation: ”här-och-nu med mig”.

”Dramatiken” utgör, enligt Bleger, den verkligt centrala kärnan i Freuds innovativa bidrag till psykologin. Han gjorde (i likhet med Politzer) en klar åtskillnad mellan de psykoanalytiska upptäck-terna och den psykoanalytiska praktiken, vilken för honom representerade den verkliga freudianska revolutionen; vidare att endast psykoanalysen har förmått genomföra en utforskning syftande till att klarlägga hur psykologiska fakta determineras. Den har gjort det genom att relatera beteendet till människornas konkreta liv, som är ett lika materiellt faktum som ett biologiskt faktum (och ”materialism” innebär då inte enbart att förklara psykologiska fenomen via biologi eller sociologi). För Bleger innebar introducerandet av överföringsbegreppet i psykoanalysen en ”radikal förändring” i och med att människan då inte längre studeras som ett ”slutet system” utan istället som en inter-personell relation i vilken dialog och mänsklig kommunikation sätts i första rummet.

……………………...

I slutändan kom den blegerianska ”dramatiken” att mer närma sig Pichon-Rivières förbindelsebegrepp och koncept om det psykologiska fältet än Politzers perspektiv. Den glidning mellan ”dramatik” och ”fält”, som uppstod på teorins nivå, åtföljdes även av en omdefinition av den psykoanalytiska praktiken i pichonianska termer. I sådan mening formulerades relationen mellan analytiker och analysand som en dialektisk relation i spiralform i vilken analytikern oundvikligen var en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör” som inom naturvetenskaperna. Parallellt härmed kom denna positionsförändring att implicera en reducering av den historisk-genetiska metodens vikt i och med att symtomen började framträda mer som ”situtionella emergenter” än som resultatet av individens (subjektets) förflutna. Därmed borde tolkningarna baseras på ”konkreta handlingar så som dessa visade sig i beteendet” och därvid undvikande tekniska termer eller abstrakta konstruktioner.

En konsekvens härav var också att det blev nödvändigt att anpassa teorin till praktikens krav. Därmed introducerades den sociala dimensionen (som något tredje), vilket implicerade att den psykoanalytiska sessionen uppfattades som en tvåperson-relation och dynamisk helhet eller konfiguration inplacerad i en situation. Den situationella emergenten presenterades som något nytt och originellt – som moment av den gemensamma Gestalt terapeut och patient bildade med sina beteenden – och inte som exteriorisering av något redan givet. I enlighet med Pichon-Riviéres uppfattning om beteendeområdena 1, 2 och 3 (psyke-kropp-yttervärld) menade Bleger att psykoanalysen från att tidigare ha fokuserat på psyke och kropp nu slutligen kommit att inkludera yttervärlden, det vill säga den sociala dimensionen.

Vad Bleger här i sin ”revidering” av psykoanalysen företog sig var i många avseenden parallellt med Pichons egna tankar – och det kanske inte är så märkligt i och med att båda två (förutom att Bleger var Pichons ”lärjunge”) rörde sig i samma kretsar i det Buenos Aires som på 60-talet var så dynamiskt i psykologiskt och psykoanalytiskt hänseende.

I en rundabordsdiskussion 1965 (”Ideologi och konkret psykologi”), där även Bleger medverkade, klargjorde Pichon att för honom existerade ingen annan psykologi än den konkreta – och refererade härvid till sina koncept ECRO, inre grupp och förbindelse. Och Bleger poängterade att det var viktigt att hävda vetenskapens självständighet – psykoanalytiker kunde visst engagera sig politiskt, men psykoanalysen som vetenskap borde vara skild från politiken. Bleger läste psykoanalysen ”genom Politzer” och kom därför att avvisa några av den freudianska teorins grundläggande koncept såsom drift och libido – just de begrepp som Wilhelm Reich, Herbert Marcuse och Erich Fromm hade uppfattat som den freudianska doktrinens mest revolutionära element.

………………...

Efter denna utvikning omkring bakgrunden till Blegers konstruktion av sitt koncept ”psykohygien” (men som också hänger samman med Kesselmans korttidspsykoterapi-koncept) återvänder vi till något som spelade en viktig, men lite undanskymd, roll vad gäller psykoterapi och psykologiska behand-lingsmöjligheter i Argentina. Detta ”något” kan spåras tillbaka till APA:s själva grundande 1942, åren som följde därpå och berörde APA:s relation till läkarorganisationer och stat samt vem som hade rätt att bedriva psykoterapi.

När APA bildades i början av 40-talet krävdes inte att man var läkare för att bli medlem i organisationen, utan det som krävdes var avslutad egen läroanalys, flera handledda behandlingar samt att man fick ett eget vetenskapligt bidrag godkänt av APA:s styrelse (under de första åren var Angel Garma, Arnaldo Rascovsky, Pichon-Rivière, Marie Langer och Luis Rascovsky såväl läroana-lytiker, handledningsanalytiker som undervisare). Dessutom borde man under åtminstone ett år ha arbetat inom psykiatrin samt medverkat på psykoanalytiska utbildningar i APA:s regi.

1952 modifierade APA under press från läkarföreningarna - vilka inte kunde acceptera att icke-läkare gav terapeutiska behandlingar - sina statuter. De analytiker, som inte var läkare, fick i fortsättningen begränsa sig till "återanpassning av psykosocialt missanpassade personer", något som också tvingade dem att upprätthålla en permanent kontakt med en läkarutbildad psykoanalytiker närhelst en problematik av medicinskt slag var för handen. Merparten av de icke-medicinska analytikerna var kvinnor gifta med läkare. Men även psykoanalytiker som Enrique Racker och Willy Baranger drabbades.

Åtgärden var dock inte tillräcklig för läkarorganisationerna och staten, utan 1954, under Perons styre, kom ett nytt direktiv, "Resolution 2282", om att endast läkare skulle ha rätt att bedriva psykoterapi och psykoanalys.

1956 fastställdes att en psykoanalytikerkandidat måste vara läkare med argentinskt diplom eller motsvarande. Situationen fick många analytiker av utländskt ursprung - som exempelvis Marie Langer - att ändra sin titel medan andra utbildade sig till läkare. Från och med detta datum var det inte längre möjligt för någon icke-läkare att gå in i APA.

1967 ersattes "Resolution 2282" av en lag som reglerade psykolog-ernas roll till att vara läkarnas assistenter (från slutet av 50-talet startade psykologutbildningar i Argentina). 1985 kom en ny lag enligt vilken psykologer fick rätt att bedriva psykoterapi – något de inte hade rätt att göra vid den tid Bleger och Kesselman skrev sina böcker.

Bleger var en emblematisk figur för den första generationens psykologstudenter i Argentina och hans föreläsningar var mycket uppskattade. Hans bok om psykoanalys och materialistisk dialektik kom också att bli föremål för mycket läsning av progressiva studenter, intellektuella och psykiatriker på 60- och 70-talet (den återutgavs 1963 och 1973). Den möjliggjorde en cirkulation av idéer och tankar mellan psykoanalysen och vänstertänkandet i den tidens samhälle.

Efter sin utläggning om ”dramat”, som det egentligen nyskapande med psykoanalysen i Psicoanálisis y dialéctica materialista, upphöjde Bleger ”beteendet” till psykologins objekt (en fortsättning av Politzers ”konkreta psykologi”) som ett sätt att kunna erbjuda psykologernas dilemma (att inte få utöva psykoterapi) ett ”halvt” alternativ – en psykoanalys utan att vara psykoanalytiker, något han benämnde ”operativ psykoanalys”. Bleger försökte med andra ord lösa dilemmat genom att säga att det inte handlade om psykoanalys, utan att det var beteendet som var i förgrunden – och hans eget dilemma bestod i att utbilda psykologer i psykoanalys utan att dessa då skulle vilja bli psykoanalytiker (vilket de som sagt inte kunde bli). ”Den kliniske psykologens samhällsfunktion bör inte huvudsakligen fokuseras på psykoterapi, utan på allmänhälsan och inom detta område psykohygien”. Blegers projekt kan enkelt sammanfattas som: ”Jag undervisar er i psykoanalys, men ni kan inte bli som jag”.

I den bok som följde på Psicoanálisis y dialéctica materialistaPsicología de la Conducta och som är en lysande genomgång av det mesta inom den dittillsvarande psykologin – utvecklade Bleger sina tankar om beteendet. Han skrev att beteendet utgör – och har utgjort - studieobjekt för all hittillsvarande psykologi med sina olika ”skolor”.

Oavsett teoretiska fundament eller ”tankeskolor” har alla psykologiska strömningar (alla psykologiska områden) medvetet eller omedvetet stu­derat beteendet. Och denna ”enhetlighet” – multiform och motstridig – befinner sig i ett tillstånd av konstant vardande. Det är av den anledningen jag i denna text söker presentera en beteendets dialektik … ett beteende från vilket de olika ”skolorna” endast betraktat olika frag­ment. Därvid har de förvrängt de reella samband som finns mellan den unika dialek­tiska processens olika moment.

Att inom psykologin använda sig av beteendekonceptet utgjorde, enligt Bleger, ett slags återvändande till ”händelserna i sig själva” (se här återigen Politzers ”drama”). När man på detta sätt fokuserar på händelser (”fakta”) så som de visar sig (och existerar) kan man låta ob­servationer konfronteras, teorier verifieras – och även få möjlighet att nå fram till enhetlig förståelse med hjälp av bi­drag från olika sammanhang och te­oretiska horisonter. Bleger betonar dock här att

Vårt studium av beteendet tar sin utgångspunkt i personligheten och den sociala kontext, som är en från personligheten oskiljbar del (i och med att människan alltid är del av en social kontext). Vi studerar bete­endet i sin egenskap av process – inte som ett ”ting”. Vi studerar alltså beteendet såsom varande något dynamiskt.

Vad beteendet avser bör fyra väsentliga minimiaspekter inbegripas i en dynamisk person­lighetsteori:

- Att beteendet är funktionellt; med ”funktionell” menas att varje bete­ende har ett mål, nämligen att lösa upp spänningar.

- Att beteendet alltid implicerar konflikt eller ambivalens.

- Att beteendet kan förstås endast mot bakgrund av det fält eller sammanhang inom vilket det äger rum.

- Att varje levande varelse strävar efter att bibehålla ett tillstånd av maximal integration eller inre konsistens.

Pichon-Rivières tidigare nämnda tre områden – psyke, kropp och omgivning – beskrivs av Bleger i föreliggande bok på följande sätt:

I Enrique Pichon-Rivières efterföljd beskriver vi tre typer av beteende i form av tre ut­anpå varandra lagda koncentriska cirklar. Vi numrerar dem 1, 2 och 3 - vilket har sina respektive motsvarigheter i psykiska fenomen (1), kroppsliga fenomen (2) och hand­lingsfenomen i den yttre världen (3). Efter att ingående ha studerat detta schema vad beträffar såväl psykologi som psykopatologi gav Pichon-Rivière cirklarna benäm­ningen ”beteendets områden”.

Beteendet implicerar alltid de tre områdenas samexistens. I och med att de vart och ett utgör en manifestation av människan som helhet betrak­tad kan alltså inget feno­men framträda inom något av dessa tre områ­den utan att också med nödvändighet de övriga påverkas. Med andra ord samexisterar alltid de tre områdena.

Att exempelvis tänka eller fantisera (beteenden inom område 1 eller psykets område) kan inte äga rum utan att samtidigt manifesteras i kropp (område 2) och yttre värld (område 3) – och omvänt. Denna de tre områdenas permanenta samexistens hindrar dock inte att något av dem i ett visst ögonblick överväger.

Blegers centrala fråga, vad beträffar de framtida psykologerna i Argentina, var således att han ville skapa ett speciellt område eller utrymme för dem att verka inom. Men hur skulle han kunna undervisa dem i psykoanalys då de inte kunde bli psykoanalytiker eller få utöva psykoterapi? Hans lösning blev att de kunde få en viktig roll inom allmänhälsans och primärpreventionens område och han formulerade lösningen i termer av begreppet ”psyko-hygien”.

…………………….

Nedanstående långa citat från Blegers bok Psicohigiene y Psicología Institucional (1966) tar mer detaljerat upp hans tankar om psykohygien, psykisk hälsa etc.

Vi rör oss alltså inom ett slags mental- och allmänhälsoområde där problemens mängd och variation är sådant att man ställs inför ett nästan oöverblickbart panorama. Det handlar inte bara om att hantera psykiska sjukdomar, utan även om antisociala beteenden och andra störningar av skiftande slag – och då sett inte främst med ett terapeutiskt perspektiv, utan snarare med ett psykoprofylaktiskt fokus. Sammanfattningsvis kanske läget kan beskrivas enligt följande:

• Ett behov av att förbättra och utvidga hjälpen till människor med psy-kiska eller psykologiska problem av något slag;

• Söka fokusera på tidig diagnosticering och behandling/rehabilitering;

• Behov av att agera i situationer där man – utan att det handlar om psykisk sjukdom etc – skulle kunna dra nytta av en psykoanalytikers, psykoterapeuts, psykologs, psykiatrikers eller samtalsterapeuts insatser.

• Stor brist i samhället på många åtgärder av främst terapeutisk – och inte preventiv – karaktär;

• Stor brist på många åtgärder av individuellt (eller gruppsligt) slag, men med vilka man endast kan behandla en liten mängd individer;

• Beroende på de känslomässiga störningarnas karaktär kräver det stora flertalet av dessa, profylaktiskt sett, inte att man söker efter och behand-lar problem med en specifik orsak. Orsaksmässigt rör det sig snarare om en multifaktoriell, samhällsrelaterad och mångfacetterad störningsbild (utbildning, mor-barn-relation, arbete, föda, beroende etc) som gör att de problem man möter får en komplex karaktär.

Sammanfattningsvis: problemet är samhälleligt och våra instrument är individuella (eller gruppsliga); vi tenderar att i första hand fokusera på sjukdomen medan det som krävs är profylax och åtgärder för att gynna välstånd och hälsa.

Uppgiften är överväldigande och man har sökt möta den genom att kräva utökad utbildning av psykiatriker och psykoterapeuter. Man har – för att sammanfatta det hela kort – sökt möta den ökande mängden psykisk ohälsa genom att öka antalet psykiatriker och psykoterapeuter (”men världens mentalhygieniska problem kommer aldrig att kunna lösas på ett adekvat sätt genom terapeutiska metoder”, som ett dokument från Världshälsoorganisationen uttrycker saken 1953).

Inom psykoanalytikerkåren kan vissa föreställningar frodas och fungera som sannskyldiga fördomar. En av dessa fördomar handlar om att söka utbilda fler psykoanalytiker (men det är otvivelaktigt också så att det är psykoanalytikerna som har bäst förståelse av problematiken).


Även om man kan ifrågasätta att det verkligen är så att de psykiska sjukdomarna har ökat är det ändå uppenbart att det rör sig om en enorm uppgift sett ur professionell psykologisk och psykoanalytisk synvinkel. Vare sig vi talar om en varaktig ökning av de psykiska sjukdomarna eller om att det som intresserar oss inte främst eller endast rör dessa utan om de psykologiska förutsättningarna för att gynna hälsa och välstånd; eller om att dagens kunskaper om psykologiska och känslomässiga faktorers inverkan är mycket större än tidigare – så handlar det om en mycket omfattande uppgift. Mer koncist kan problemet uttryckas på nedanstående sätt:

a) Vi besitter idag psykologiska kunskaper (huvudsakligen framtagna via psykoanalytisk forskning) som vi vet har goda möjligheter att förbättra människors liv, men;

b) Hur tillämpa dessa kunskaper så att hela eller större delen av samhället kan dra nytta därav?

Som man kan notera handlar problemet inte längre om psykisk sjukdom, utan om att gynna hälsan: profylax på sin högsta nivå. Problemet består i att konstruera en adekvat strategi, som gör det möjligt att tillämpa och dra nytta av våra kunskaper på bredast möjliga sätt.

Här blir det av vikt att reflektera vidare över det som nämnts härovan: kan vi gå in i en ”tävling” med de psykiska sjukdomarna genom att i motsvarande proportion utöka antalet psykiatriker, psykoterapeuter och psykoanalytiker? Är det så man kan angripa problemet med psykisk sjukdom och mental hälsa?

Psykoanalysen definieras som på en och samma gång terapi, teori och forskning. Dessa tre aspekter hänger nära samman och är oskiljbara från varandra. Vetenskapligt sett kan vi endast bota via adekvat teknik och teori (om såväl tekniken som sjukdomen och de psykologiska processerna). Och vi kan – dessutom – endast bota i den utsträckning vi undersöker vad som sker inom våra patienter. Man har ibland uttryckt detta som att vid psykoanalys blir boten en biprodukt till utforskningen.

Vad som dock måste erkännas är att psykoanalysens samhälleliga värde som terapi är relativt begränsad – även om man räknar med de förändringar varje patient i sin tur sätter igång i relationen till andra människor. När jag pekar på psykoanalysens samhälleliga begränsningar syftar jag uteslutande på att det är utopiskt att föreställa sig att man kan utbilda så pass många psykoanalytiker att hela befolkningen (teoretiskt sett) skulle kunna erbjudas att gå i psykoanalys. Psykoanalysen är den terapi som är mest rationell, djup och framgångsrik, men vi kan knappast – på grund av dess tidsåtgång – hävda att den utgör en effektiv åtgärd för att lösa sjukdomens och den mentala hälsans problem i den samhällsskala som idag är nödvändig.

För att komplettera ovanstående vill jag påpeka att psykoanalysens samhällsinflytande huvudsakligen består i dess förmåga att utgöra en undersökningsmetod avseende de psykiska fenomen, vilka – som sådana – ger värdefulla kunskaper om de psykologiska lagar som styr såväl hälsans som sjukdomens dynamik; och som vidare gör det möjligt att förstå och bedöma vilken inverkan vissa händelser kan ha för personlighetens formande och utveckling. Om jag här ovan påpekat att utforskningen är oskiljaktig från terapin och teorin, så innebär inte detta att jag också säger att psykoanalysens samhälleliga genomslag huvudsakligen skulle ske via sin förmåga att frambringa kunskaper med sina rötter i (ut)forskning; och att man därför kan gå vidare till en utforskning utan terapeutiska mål.

Vad jag vill säga är att RESULTATEN av sådana undersökningar eller (ut)forskning har större genomslagskraft i samhället än det antal personer som det sammanlagda antalet psykoanalytiker kan bota. På intet sätt kan den kliniska psykoanalysen själv bota den mentala hälsans problem i den utsträckning som idag vore nödvändigt. Därför är hävdandet att man akut måste utbilda fler psykoanalytiker för att kunna ta itu med sjukdomens och den mentala hälsans problem fullständigt ohållbart, falskt och ogenomtänkt (detsamma kan sägas om utbildning av fler psykiatriker, psykologer och psykoterapeuter).

Den kliniska psykoanalysen är, enligt min mening, en laboratoriemetod vars enorma effektivitet som utforskningsprocedur utgörs av kravet på rigorös systematisering av tekniken; och sistnämnda huvudsakligen baserad på ramens fastställande. Denna ram utgörs av en begränsning av antalet variabler (= fastställandet av konstanter) och en viss kontroll över de variabler som utövar påverkan i varje moment.

I grunden finns likheter mellan klinisk psykoanalys och experimentell metodik i det att antalet variabler begränsas genom att man konstruerar en artificiell situation i vilken vi – genom viss schematisering av fenomenen – rigoröst observerar denna ”förenklade” situation. Den kliniska psykologin är dock, strängt taget, en variant av den kliniska metodologin; eller snarare så får den kliniska metoden en – via andra (tidsmässigt kortare) tekniker – aldrig tidigare skådad perfektionistisk utformning via den psykoanalytiska tekniken. Man kan förenklat säga att ju mer den psykoanalytiska utforskningen uppehåller sig på överföringens område, desto mer överensstämmer den med - och delar - den experimentella metodens kännetecken.

Men även om psykoanalysen som utforskningsteknik skulle kunna breddas är det dock inte detta vi främst intresserar oss för här. Man kan inte av någon vetenskaplig disciplin kräva att den ska lösa problem på samhällsnivå. Det enda man kan förvänta sig är att den bidrar med kunskaper på vilka man kan basera en vetenskaplig planering som når ut i samhället. Av psykoanalysen kan man således inte kräva att den på något sätt ska kunna lösa sjukdomens eller den psykiska hälsans problem. Psykoanalysens värde och samhällspåverkan utgörs av dess kunskapsbidrag i förhållande till vad den utforskar och de förutsätt-ningar under vilka detta sker.

De kunskaper, som följer med en viss teknik, är alltså vad som kan användas i en meningsfull samhällsskala. Detta är fallet med den kliniska psykoanalysen. Dess bidrag har använts strategiskt på två sätt inom allmän hälsovård: administrativt och interpersonellt. Förstnämnda har att göra med hur påverkan kan ske genom en regerings administrativa åtgärder via lagar, status, regleringar, vanor etc (och i syfte att minska, förhindra eller lösa spänningar av olika slag) alternativt via kulturella förändringar. I sådan mening kan psykoanalytiker – i rollen som ”expert” – vara rådgivare åt administrativa hälsomyndigheter om det rör sig om psykologiska faktorer såsom förbättring, prevention eller förhindrande av fördomar eller skador. Exempel på detta är när psykoanalytikern Bowlby i början av 50-talet påverkade det brittiska hälsoministeriet så att det blev tillåtet för föräldrar att besöka sina barn på sjukhus.

När det gäller interpersonella relationer kan kunskaper från den psykoanalytiska utforskningen med fördel användas på olika sätt: korttidsterapeutiska tekniker (se nedan Kesselman om korttidsterapi som ”korrigerande process avgränsad i varaktighet och målsättning”), grupptekniker samt särskilt inom ett nytt löftesrikt område som rör institutionell psykologi, samhälle och kriser.

Sammanfattningsvis kom psykohygien att definiera den praktik som konstituerade psykologen som en sannskyldig ”social förändringsagent”, vilken – genom att vara verksam inom olika miljöer (psykosociala, sociodynamiska, institutionella och samhäl-leliga) - sökte återställa en jämvikt störd av kriser och förändringar i samhället.

Den teoretiska grunden för denna uppfattning hade redan lagts fram i Psicología de la Conducta utifrån Blegers syn på människan som en social, historisk och konkret varelse. Människan och samhället formar en enda struktur, ett öppet dynamiskt system statt i ständig förändring och rörelse. Att intervenera i något av dess element åstadkommer en förändring som kan påverka systemet som helhet.

…………………..

Samtidigt med att Bleger utvecklade sina tankar om psykohygien började man i Argentina diskutera psykoterapi med fokus på två problemområden: å ena sidan om vem som hade legitim rätt att utöva psykoterapi (en polemik som delvis hållit på alltsedan början av 50-talet – se ovan); å andra sidan bristen på resurser inom den psykiska hälsans område varvid psykoterapi som ett adekvat och effektivt verktyg för att avhjälpa den situationen ifrågasattes.

Det är mot bakgrund av ovan beskrivna situation, som behovet av att utveckla ett terapeutiskt verktyg möjligt att implementera i samhällsskala, börjar kunna skymtas – korttidspsykoterapi. Behovet av att utveckla en solid teori på detta område diskuterades vid bland annat en sammandragning av respekterade yrkesutövare (läs psykoanalytiker) 1968. Kort tid därefter underströk Hernán Kesselman ”det aktuella behovet av att göra psykologisk hjälp tillgänglig för alla”, en tillgänglighet som han såg som omöjlig att kombinera med ”individuella långa psykologiska behandlingar” likt psykoanalysen.

1970 gav Kesselman ut boken Psicoterapia breve med en prolog skriven av Bleger. Kesselman inleder sin framställning i boken genom att etablera en åtskillnad mellan interventioner inom hälsans fält (psykohygien) och sådana som sker inom sjukdomens fält (planerade korttidspsykoterapier eller psykoterapier med begränsad varaktighet och målsättning). Det speciella med korttidspsykoterapin var att den innehade två karaktäristika, som skilde den från psykoanalysen: föregående planering och flexibilitet vad gäller användning av olika ramar och tekniker. I fem avseenden var psykoanalysen inte kompatibel med korttidspsykoterapin:

Tidsåtgång: Vid psykoanalys sker arbetet gradvis (”genomarbetning”) och undan för undan i en process som utvecklas under flera års tid. Korttidsterapi bör däremot vara begränsad till veckor eller månader. Ett alternativ är annars planerade terapier av kort eller lång varaktighet.

Lidandetolerans: Vid psykoanalys bör patienten kunna släppa fram sin personlighets mest smärtsamma, bortträngda och förnekade sidor, hålla kvar dem i medvetandet och därvid kunna hålla isär den del av sig själv, som uthärdar lidandet och den del som kan tänka omkring det egna lidandet; vidare krävs insikt i de egna drivkrafternas djupgående natur och dess samband med det egna beteendets alla delar. I korttidsterapin kan såväl för lite som för mycket ångest bromsa tillfrisknandeprocessen där ångesten är drivkraft och sporre till lärande. Onödigt hög ångest kan minskas med hjälp av annat stöd, andra tekniker, psykofarmaka.

Förbindelse terapeut-patient: Psykoanalys är en sluten tvåpersons-sfär där analytikern svarar på de budskap, som patienten på ett direkt eller vardagligt sätt avsänder, genom verbala tolkningar avseende budskapens indirekta eller symboliska innebörder. Korttidsterapin behöver finna mer omedelbara lösningar genom att användas vid mer akuta konflikter: lösa upp krispunkter och skapa trygghet omkring behandlingen; ibland ta sig an hela familjen, paret (den patologiska gruppkonstellation där patienten är ”språkrör” för den gemensamma problematiken).

Behandlingskostnad: Vid psykoanalys är arvodet till analytikern tecken på den respekt patienten känner inför sin egen behandling. Arvodet storlek hänger samman med allmänna utbuds- och efterfrågelagar och betingas av psykoanalytikerns professionella prestige. I korttidsterapi bör kostnaden utgöra en avvägning mellan patientens möjligheter och terapeutens behov av ekonomisk ersättning.

Ett av psykoanalysens mest revolutionerande bidrag bestod i att eli­minera den faderliga eller styrande rådgivarfunktion den traditio­nelle psykoterapeuten använde sig av i behandlingen. Den ersattes av en ”öp­pen väg”, de fria associationerna, felhandlingar och patientens dröm­mar, vilka förvandlades till en ”kungsväg” till det omedvetna. Här ut­formades en ej på förhand planerad psykoterapeu­tisk utforskningsbana och därmed en väg utan tematiska gränser eller tidsbegränsning. Varje patient har på så sätt ”sin” tid och ”sina” sär­skilda behandlingsmål, vil­ka inte på förhand kan förutsägas ef­tersom man inte ens är helt med­veten om dem på förhand. Korttidsterapin, med sin planering av en strategi (början, utveckling och slut med uppföljning och periodvis utvärdering av behandlingsprocessen), kan kombineras med psy-koanalytisk teori och teknik. Friheten till utforskning bör hållas inom vissa fåror och gränser och sträva mot balans mellan behov och möjligheter hos terapeut (institution), patienter och den situation terapeut-patient-relationen utspelas inom. Planerad psykoterapi av kort, medellång eller lång varaktighet uformas beroende på vad det handlar om.

Jag tror det är meningslöst att hålla försvarstal för vare sig det oänd­liga eller ultrakor­ta. I och med att det är så svårt att bringa reda i konceptet ”bot” - och ännu svårare att validera sådan - vill jag inte uttrycka mig i termer av tillfrisknande efter en dag (som Alexander) eller efter tio års psykoterapi eller mer …

Enligt min åsikt bör kort­tidspsykoterapi om möjligt vara tidsmässigt begränsad till vec­kor eller månader. Om inte så är det risk att benämningen ”korttids­psykoterapi” blir fiktiv. Undantaget är när man talar om planerade psykoterapier av kort eller lång varak­tighet, vilket är en annan sak (Kesselman: Psicoterapia breve).

Kesselman gav psykoterapeuten en mindre rigid position än psykoanalytikerns i och med att förstnämnde i sin uppgift kunde – och borde – använda sig av alla de verktyg, vilka kunde göra det möjligt att vara effektiv i sitt arbete som ”korrigerande agent”.

För Kesselman bestod korttidspsykoterapins effektivitet i att den var tidsbegränsad, att den till sin karaktär var riktad mot hela befolkningen samt att dess fokus låg på ”behov i vardagsverkligheten”. Vidare att dess teknik baserades på en solid teoretisk grund. Han betonade att det inte handlade om någon ”förkortad psykoanalytisk behandling”, utan snarare om ”konstruerandet av adekvata instrument för att ge psykologisk hjälp åt befolkningens flertal”; vidare att de korrigerande processerna vilade på en ideologi vars målsättning var att främja flertalets behov framför fåtalets. Den grundläggande principen bestod i att anpassa ramar och tekniker till alla slags situationer och patienter.

Det rörde sig om en humanteknologi som skulle göra det möjligt att intervenera på de avvikande beteendens område. Det handlade inte om individens anpassning till en fast och universell norm i vilken den korrigerande processen syftade till något slags underkastelse. Härvid griper Kesselman tillbaka till Pichon-Rivières tankar om att psykisk hälsa innebär en aktiv realitetsanpassning.

Aktiv realitetsanpassning och förmågan att lära är oskiljak­tigt förenade. Den friske indi­viden (subjektet) förändrar - i den ut­sträck­ning han förstår och omvandlar objek­tet - samti­digt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara ut­gångs­punkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiral­process. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdomar av verkligheten ge­nom att möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt. I den utsträck­ning denna väg följs genomgår kommunikationsnätet en kontinuer­lig modifie­ring. Endast på så sätt är det möjligt att ut­veckla ett tän­kande för­möget till såväl dialog med en annan män­niska som till att kunna möta förändring (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det meningsfulla i korrigeringen - som aktiv realitetsanpassning - låg i huruvida den var funktionellt operativ i samhället. Annars skulle det bli till en passiv anpassning liktydig med alienation.

De grundläggande principer, som skulle styra den korrigerande processen eller förändringen, illustrerades av Kesselman via en modell tagen från kriget: logistik, strategi, taktik och teknik:

”Logistik” är ett utforskande närmande till arbetsområdet och syftar till att ordna och systematisera relevanta data från detta för att därefter använda sig av dessa data för att genomföra operationer vilka skapar gynnsammast möjliga förutsättningar för att patienten ska få en användbar erfarenhet. Terapeuten bör söka värdera möjligheterna till framgång och ge patienten och arbets-området bästa möjliga förutsättningar för att med minsta möjliga energi nå bästa möjliga resultat.

”Strategi” är en handlingsplansbeskrivning över vägen fram till det slutliga målet. Vad bör vi göra? Hur pass länge? Vart att nå? Vi har här hjälp av data från den logistiska (utforskande) etappen.

”Taktik”: Terapeutens känsla för timing indikerar när, var och hur handlingsplanen ska sättas i verket.

”Teknik”: Man kan tänka sig en repertoar av olika instrument respektive bara ett instrument att använda på olika sätt.

Den korrigerande agenten framställdes av Kesselman som en soldat i kamp mot en fiende – sjukdomen – och som därvid behöver göra avvägningar vad avser möjligheterna till framgång.

Uppgiften utvecklas inom en referens- och arbetsram. Referensramen utgörs av det begreppsschema den korrigerande agenten använder sig av för att genomföra ett givet fälts omvandling: Konceptu­ellt, referentiellt och operativt schema - ECRO.

ECRO:t hos den korrigerande agenten innehåller dels en ytstruktur be­stående av det begreppsskelett han eller hon inför­livat under sin vetenskapliga utveck­lingsbana, dels en djupstruktur huvudsakligen bestående av de psykolo­giska driv­krafter, som läggningsmässigt kommit att styra honom eller henne i riktning mot den här typen av verksamhet, samt slutligen hans eller hennes ideologi (världs­åskådning, inställning till förändring och samhället överhuvud­taget).

Arbetsramen innefattar relationsområdet mellan individ (subjekt) och korrigerande agent. Och området är de avvikande beteendenas område.

Begreppet ”beteeendeavvikelse” hänger samman med olika varianter av vad som kan kallas ”det normalas rättesnöre” - vilket inte kan vara en fast och universell norm (då man i så fall skulle riskera att förvandla korrigering till ett instrument för passiv an­passning och social under­kastelse). Utgående från sitt ECRO beaktar den korrigerande agenten tids- och rumssituation, roll och social status, ålder, kön etc avseende den eller de individer som är föremål för korrigering.

Något kännetecknande för den korrigerande processen är därför att den inte använder sig av fixa, utan situationsbundna modeller; och vidare att korrigeringens menings­fullhet framgår av om den är funk­tionellt och socialt verkningsfull (operativ).

Om en avvikelseprocess primärt har sin grund i bristande förmåga att ge och inta socia­la roller bör den korrigerande processen leda fram till att individen (subjektet) kan inta mer (med honom eller henne) överens­stämmande roller.

Varje korrigerande process innehåller sex konstanter: tillhörighet, sam­arbete, tillämp­lighet/relevans, kommunikation, lärande och télé (se här ”vektorsmodellen”).

Såväl Bleger som Kesselman framhöll psykoanalysens effektivitet inom en på förhand avgränsad ram. Vad de pekade på var att denna ram var otillräcklig. Och det är i detta avseende Blegers psykohygien och Kesselmans korttidspsykoterapi syftade mot ett samhälleligt sammanhang som överskred den klassiska psyko-analysens.

Bleger och Kesselman var bägge lärjungar till Enrique Pichon-Rivière och det kan (mot bakgrund av ovanstående framställning av deras perspektiv) vara intressant att återvända till Pichons tankar om hälsa, psykiatri, samhällsnormer, samhällsförändring etc.

Pichon poängterade vikten av sam­hällsförändring för att på så sätt förändra de förhållan­den som bidrar till utslagning och alienation. Han såg dagens sam­hälle som ett ut­tryck för hur klassers intres­sen får genomslag såväl i en rent for­mali­serad juri­disk lagstiftning som i icke-formaliserade, men icke desto mindre sanktio­nerande normer. Sistnämnda menade Pichon får sitt ge­nomslag i hur vissa tan­kar och beteenden omöj­liggörs, avskiljs och ut­sätts för negativa sanktioner (därav också vikten av att kriti­sera "vardagslivet" och att se vad som finns un­der dess yta).

Enligt Pichon är kriteriet på hälsa funktionellt i systemet av sociala relationer på samma sätt som den juridiska normen i samhället är det. Vid analys av olika kriterier och definitioner på hälsa (samt de or­ga­nisations- och vårdformer som dessa ger upphov till eller rättfärdi­gar) får man gå tillbaka till deras uppkomstförutsättningar - som är histo­riska, ekonomiska och politiska.

Varje teori om hälsa och sjukdom implicerar och leder vidare till den individ-, världs- och his­torieupp­fattning som utgör dess grund. I kon­sekvens med detta menade Pichon att den över-vägande delen av modern psy­kiatri uttrycker samhällets klasskaraktär och de ideolo­giska förhållanden som råder. Enligt Pichon existerar det i dagens moderna värld två former av lagar. Dels finns den skrivna - kodifierade - som ut­gör den juridiska ordningen (del av ”överbyggnaden” med marxistiskt språkbruk) och ut­trycker den härskande klassens vilja. Utöver denna lag finns en annan som har samband med den kodifierade och implicerar nor­malitetskriteriet. Även denna sista - oskrivna - lag är ett uttryck för klassintressen. Utifrån den bedö­mer man en människas bete­ende och antingen sanktionerar eller diskvalificerar detta.

Som förtätning av den domi­nerande ideologin kommer kriterier på ”hälsa” att ha den döljande och mystifierande karaktär som ideologin ger det i dess roll i klass­kampen. Den som bryter mot dess normer (likaväl som mot de ju­ridiska normer som finns i samhället) gör sig till föremål för sam­hällets sociala sank­tioner, vilka kan uttryckas som marginali­se­ring och systematisk diskvalificering av den be­rörde individens tankar och handlingar. Inspärrning på mental­sjukhus är en kon­kret form som denna marginalisering eller sank­tion kan anta.

Det finns i vårt samhälle en härskande apparat som i sista hand syftar till att bibehålla produktionsförhållandena, det vill säga ex­ploateringsförhållanden. Som jag många gånger sagt härrör varje uppfattning om ”sjukt” och ”friskt” ur detta, vilket i sin tur legi­time­rar en typ av realitetsanpassning - en form av förhållande till sig själv och världen - som är okritisk, illusorisk och alienerad ...

Denna härskande apparat har bland sina anhängare psykiatriker, psykologer och andra häl­soarbetare vilka företräder just en hierar­kisk, auktoritär, problematisk och icke-dialektisk uppfattning om beteendet. De är ledare för motståndet mot förändring och orsakar pati­entens kroniska tillstånd i och med att de behandlar denne som en - sett ur ett rationellt perspektiv – ”förvirrad” individ …

Dessa korrigerande agenter, vars autokratiska ideologi och person­lighet blockerar dem från att i den terapeutiska förbindelsen inklu­dera en dialektisk problematik, upprättar hie­rarkiska relationer till sina patienter. I dessa reproduceras förhållandet dominerande-do­minerad. Även sig själva oskadliggör de på det sättet i rollen som agenter-subjekt i den korrigerande behandlingen. I bästa fall blir de istället klarsynta observatörer av det som sker med patienten (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Som vi ser använder även Pichon-Rivière begreppet ”korrigerande agent”, men i just det här fallet i negativ mening (som någon som försvarar det bestående) – inte som Kesselman, vilken ser den korrigerande agenten som ”förändringsagent”.

………………….

Låt oss återvända till Bleger och Kesselman. Deras perspektiv skilde sig åt i åtminstone ett avseende. Det blegerianska psykohygien-konceptet grundades på vad man skulle kunna beskriva som en organisk modell av samhället. För Bleger utgjorde samhället ett öppet system sårbart för att förlora sin jämvikt på grund av olika krissituationer. Följaktligen bestod psykohygieni-stens roll i att som ”förändringsagent” intervenera med målet att återställa eller minska de spänningar som kunde växa fram i människornas vardagstillvaro.

Kesselmans perspektiv rörde sig mer mot uppfattningen om samhället som en plats för konflikter och klasskamp (förtryckt/ förtryckare, proletär/borgare). I hans syn på psykoterapeuten som förändringsagent fanns också föreställningen om ”fienden”, sjukdomen, som produkt av ett alienerat samhälle samt att bot egentligen krävde en total samhällsomvandling. På sätt och vis skulle Blegers och Kesselmans skiljaktiga uppfattningar kunna beskrivas som en ”motsättning” mellan reformism och revolution.

Jose Bleger dog 1972 vid en ålder av 50 år. Men dessförinnan hann han ge ut den bok som han är mest känd för, nämligen Simbiosis y Ambigüedad, vilken kom ut 1967 då Bleger stod på höjden av sin bana som psykoanalytiker, engagerad intellektuell, universitetsprofessor och en sann maestro inom sitt fält. Bleger började skriva på boken strax efter att han avslutat Psicología y Dialéctica Materialista. I detta verk hade det dramatiska, som ett legitimt område för psykologi och psykoanalys, avhandlats och härvid kom Bleger att alltmer rikta sina blickar mot Fairbairns och Melanie Kleins studium av interpersonella relationer. Boken kom ut i engelsk översättning 2013 under titeln Symbiosis and Ambiguity. A psychoanalytic study. Men redan 1967 publicerades en engelsk översättning av ett av kapitlen – Psychoanalysis of the psycho-analysis frame – i The International Journal of Psycho-analysis och gjorde Bleger till ett känt namn även i den engelsk-språkiga världen.

Såväl Bleger som Pichon-Rivière upprätthöll en rågång mellan det vetenskapliga områdets autonomi och den politisering av psykoanalys och psykologi, som växte fram mot slutet av 60-talet och början av 70-talet – och på så sätt distanserade de sig gentemot de rörelser (Plataforma och Documento) som revolterade och bröt sig ut ur APA. Enligt Bleger måste det vetenskapliga områdets praxis respekteras ”eftersom man annars kommer att få ’självstympade’ begränsade psykologer som är vare sig psykologer eller ideologer” (Plotkin: Freud en las Pampas). De psykologer, som ändå engagerade sig politiskt, borde arbeta på två nivåer: å ena sidan den politiska och ideologiska nivåns, å andra sidan det vetenskapliga utövandets nivå. De två nivåerna måste hållas isär för att på så sätt skydda vetenskapens självständighet (se här ovan rundabordsdiskussionen 1965).

Var Pichon-Rivière stod i denna fråga kanske tydligast framgår av hans svar 1972 i intervjun i Primera Plana (se här ovan):

Den sista frågan ... refererar till hur psykoanalysen kan bidra till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett miss­förstånd som hotar att få vådliga konsekvenser: Om väl varje män­sklig handling är en politisk handling så görs inte en samhällsrevolu­tion med psy­ko­login som utgångspunkt.

Han uttryckte en position som till stora delar överensstämde med Blegers. För Pichon fanns varje terapeutiskt utövandes grunder i det han benämnde ECRO (terapeutens konceptuella/ begreppsliga, referentiella och operativa schema) – och detta ECRO inkluderade även terapeutens ideologi. Den psykologiska vardagspraktiken borde utövas endast utifrån en psykoanalytisk logik och en politisk ideologi hade ingen plats där. En terapeutisk verksamhet borde utvärderas uteslutande utifrån hur pass effektiv den var.

Samtliga citat är översatta av Sören Lander

Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin. Av Enrique Pichon-Rivière

Pichon-Rivière träffade Jacques Lacan första gången 1951. De två sågs fler gånger därefter och Pichon uttryckte sig mycket uppskattande om Lacan.

I nedanstående artikel från Revista Actualidad Psicológica, december 1975, beskriver Pichon-Riviére sin uppfattning om skiljelinjerna mellan sitt perspektiv och Freuds och Lacans. Artikeln är svar på en fråga Lacan ställde till honom 1969: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”. Artikeln publicerades i intervjuform utifrån några sedan tidigare förberedda frågor.

Fråga: Om Ni vore Jacques Lacan – vilket slags självkritik skulle Ni då utöva?

Dr Pichon-Rivière: Om Pichon-Rivière vore Jacques Lacan skulle dennes självkritik alltid ske utifrån Pichon-Rivières perspektiv i och med att vår vänskap inte byggt på att vi skulle hysa identiska uppfattningar utan på överensstämmelser och på ett sätt att tänka vilket, som dialog, innehåller skiljaktigheter.

En gemensam passion fick oss bägge att närma oss psykoanalysen och dess utveckling. Vi möttes – i realiteten var det ett sannskyldigt ”återseende” – på de franskspråkiga psykoanalytikernas kongress 1951 där vi bägge var inbjudna föreläsare. Vårt möte sammanfaller med ett särskilt fruktbart ögonblick i den franska psykoanalysen. Och jag kan då inte heller undvika att nämna några andra goda vänner – Daniel Lagache, Hesnard, Nacht och Francoise Dalto.

Det psykoanalytiska tänkandet öppnade upp sig för påverkan från de dominerande filosofiska strömningarna vid den tiden – fenomenologi, existentialism och marxism.

Sartres, Merleau-Pontys, Lefebvres och Politzers bidrag inkorporerades i våra referensramar och i mitt fall lämnade det märkbara spår vid konstruerandet av mitt ECRO.

Vad som bland annat förenade mig med Jacques Lacan var en militant övertygelse om det freudianska tänkandets oändligt kreativa möjligheter. Och jag säger ”militant” därför att vid den tiden innebar kreativitet i de psykoanalytiska organisationerna sammandrabbningar, konflikter och kanske brytningar. Allt detta var såväl jag som Lacan sedan länge förtrogna med.

Vårt möte var en coup de foudre (kärlek vid första ögonkastet). Jag tror att Lacan uppfattade mig som ”lacaniansk lika mycket som jag uppfattade honom som pichoniansk”. Nu är vi varken det ena eller det andra, men Freud, surrealismen och den franska kulturen utgjorde nycklarna till den omedelbara vänskap som ännu idag kvarstår oförändrad. Detta är något som bekräftas för mig via våra möten då och då, senast i Paris 1969. Det är inte så att vi skriver till varandra, men vänner och lärjungar – bland dessa Nasio och Massotta – utgör en länk och kommunikationsväg oss emellan.

Ni frågar mig: Om jag vore Lacan – vilket slags självkritik skulle jag då utöva? Men som jag nyss påpekade – något sådant vore inte en självkritik, utan något som växer fram ur mitt eget perspektiv. Och det skulle då bli ett ifrågasättande med utgångspunkt i ett begreppsligt, referentiellt och operativt schema som formuleras avseende en annan teoretisk och operationell modell.

Nu finns det inga skäl för en sådan polemik, men principiellt skulle jag i så fall rikta in min kritik mot den lacanianska idealismen, denna essentialism som glider i sin formulering av begärets problematik; en formulering jag finner impregnerad av den hegelska uppfattningen om subjektet som i första hand (och i grunden) begärens begärare. Det är en uppfattning som inkluderar dialektiken och i sådan mening möjliggör den en förståelse av vissa aspekter av subjektets utveckling, dess historicitet, dess relationella karaktär – men den bortser från fundamenten, denna historicitetens materiella grund. En konsekvens härav är att själva historiciteten skyms undan.

Såsom idealist och essensialist bortser Lacan från det för mig grundläggande samspelet behov-tillfredsställelse, vilket är ett - med de sociala relationernas utveckling intrikat – samspel, som här-och-nu ytterst har sin utgångspunkt i dessa sociala relationer.

Detta begärande subjekt, begärets subjekt, är framförallt behovets subjekt och endast därför begärets subjekt. Det är med utgångspunkt i behovskonceptet som subjektets essens’ socialt och historiskt bestämda karaktär kan förtydligas. Det är detta koncept som gör det möjligt att förstå dialektiken subjekt-värld; och att ”äntra” detta subjekt i sina vardagliga konkreta existens-villkor.

Som Skola (det vill säga Pichons Skola i Socialpsykologi/ Övers.anm.) har vi speciellt på senare tid arbetat med behovets tematik och motsatsparet behov-tillfredsställelse avseende subjektets konstituerande och utveckling.

Detta arbete, inkluderat i den samtida psykologiska reflektionens kontext, leder fram till en analys av de människo- och historieuppfattningar utifrån vilka olika begreppsliga modeller utformas.

Denna upptagenhet med ideologier, vilka finns underliggande till människo- och historieuppfattningar (och – i sista instans – formar de teoretiska modellerna), är inte spekulativ i och med att det är dessa uppfattningar, som orienterar eller - kanske snarare - organiserar hälso- och sjukdomskriterierna. Det är sedan dessa kriterier, som i sin tur, fungerar riktningsgivande för den analytiska omvandlande handlingen; en handling i vilken vår teoretiska reflexion får såväl en mening som ett fundament.

Er fråga har lett fram till ett poängterande av skiljaktigheterna i förhållande till Lacan. Jag skulle här dock vilja understryka en fundamental överensstämmelse oss emellan – den grundläggande triangulära situationen och förbindelsen som relationsstruktur; ett komplext system, vilket inkluderar det tredjes strukturerande närvaro. Jag använder här min egen terminologi, inte Lacans, men jag insisterar på att detta är en mötespunkt vad gäller det teoretiska.

När vi 1969 diskuterade ett av mina arbeten frågade Lacan mig: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte Psykoanalys?”. Jag tror att hans fråga sammanfattar såväl våra överensstämmelser som skiljaktigheter.

Att definiera psykologin som i strikt mening social innebär att man betonar problemet med vad som i slutändan determinerar de psykiska processerna; den roll de sociala relationerna spelar såsom betingande för den mänskliga – och ytterst – psykiska ordningens möjlighet.

Genom att uppfatta min framställning som psykoanalys pekar Lacan på den nyss nämnda fundamentala överensstämmelsen – hänvisningen till subjektets ursprung i det inre av förbindelse-strukturen. Det faktum att jag framhärdar i att beskriva mitt perspektiv som socialpsykologi visar också på var skiljelinjerna går mellan psykoanalysens - Freuds och Lacans uppfattning om det relaterande subjektet - och min uppfattning om subjektet som agent, producent och en Historiens protagonist på samma gång som det är producerat och konfigurerat i förbindelsesystem samt mer komplexa relationer och skeenden (i enlighet med den socialpsykologi jag postulerar).

20190818_005743.jpg

Fråga: Få psykoanalytiker hos oss har haft möjlighet att personligen lära känna Jacques Lacan. Vilket är Ert intryck av denne teoretikers personlighet och livsstil? Hur upplevde Ni Er kontakt med Lacan? I Argentina känner man ju till honom huvudsakligen via hans verk.

Dr Pichon-Rivière: Lacan är en mycket sympatisk, känslosam och kommunikativ person som mycket väl vet vad han talar om och hur långt han kan nå tillsammans med den han talar med. Det är inte alla som har den bilden av Lacan och jag tror jag vet varför. Han är en person som väcker såväl avund som rivalitet.

Jag upplevde att vi hade en djup dialog. Under våra samtal kunde vi tala om psykoanalysens grundläggande saker, sådana teman som idag dyker upp.

Vårt första möte föregicks av en specifik händelse som möjliggjorde ett större närmande.

Under mina första dag i Paris gick jag på jakt efter den adress där jag visste att M. Davasse, förmyndare till Isidore Ducasse (Greven av Lautréamont), hade bott. Adressen var ”5. Rue de Lille”. Jag fann dock inga spår där av vare sig Lautréamont eller Davasse. Fokus för mitt intresse för Greven låg dock på ”5, Rue de Lille”, där alla mina utforskningar tillfälligt hade strandat.

Nästa dag inleddes Psykoanalyskongressen. Under denna föreläste såväl jag själv som Lacan. Sedan närmade sig Lacan och vi talade med varandra varvid han säger: ”Jag förväntar mig att Ni kommer hem till mig ikväll på en bit mat”. Och så tittade han lite skälmskt på mig: ”Jag har en överraskning åt Er”. När jag därpå läser hans adresskort blir jag överraskad – men dock inte på det sätt Lacan hade tänkt sig. Hans adress var ”5, Rue de Lille”! Lacan bodde alltså i samma hus jag besökt föregående morgon i mitt sökande efter Grevens spår.

Mellan oss uppstod en atmosfär av möten, associationer, överraskande sammanträffanden - Lautréamonts magiska klimat. Medan jag den kvällen var på väg till Lacan kände jag att jag också var på väg mot Lautréamont. Jag sade till mig själv: ”Vi får se vad som händer”.

Och det visade sig att den överraskning Lacan förberett var att Tristán Tzara (med kopplingar till dadaismen och surrealismen/ Övers.anm.) var där. Han lade beslag på mig den kvällen. Vad vi pratade om kunde knappast vara något annat än Greven av Lautréamont – enligt surrealismen den moderna poesins utgångspunkt och den störste av poeter. Bretons idol.

Med denna anekdot har jag velat visa fram Jacques Lacan; en känslig, subtil, förfinad och generös människa. Han kände till mina undersökningar avseende Lautréamont och kunde dela det dubbla intresse dennes verk väcker inom litteraturen och psykoanalysen, ty i detta möts det kusliga och det fantastiska. I Lautréamonts verk - ”djävulskt och egendomligt, ironiskt och vrålande, grymt och smärtsamt, där man samtidigt hör smärtfyllt jämmer och vansinnets kusliga skallrande” (som Darío skulle uttrycka det) uppenbarar sig det omedvetna med oväntad våldsamhet.

Lacan visste vad det betydde för mig att få samtala med Tzara. Och redan innan han kände mig personligen hade han förberett detta möte i sitt hem i Paris, en typisk Paris-våning med väggarna täckta av Massons tavlor. Surrealismen genomträngde våningen med sina antika möbler, böcker överallt och till med staplade på golvet – allt detta ingav mig en lugnande känsla av något familjärt.

Översättning: Sören Lander

”E. Pichon-Rivière och J. Lacan. Dialog och skiljaktigheter”. Sammanfattning.

I texten E. Pichon-Rivière y J. Lacan. Diálogo y discrepancias, som socialpsykologen Gladys Adamson publicerade i tidskriften Campo Grupal, kommenterar hon ovanstående text ”Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin”. Då Gladys text i långa stycken utgörs av långa direkta citat från Pichon-Rivières text har jag valt att inte ta med dessa i nedanstående sammanfattning som i huvudsak fokuseras på Gladys mer direkta kommentarer avseende Pichon-Riviéres och Lacans tänkande.

Att lägga märke till: De spanska orden sujeto (sv subjekt) och subjetividad (sv subjektivitet) är svåra att översätta bokstavligt till svenska utan att bli otympliga och diffusa. Jag har därför valt att låta ”subjekt” följas av ”individ” inom parentes och likaså att låta ”subjektivitet” följas av ”personlighet”, ”det personliga” eller ”individualitet” inom parentes. På så sätt har jag behållit ”subjekt” och ”subjektivitet” i texten, men förhoppningsvis (utan alltför stora förvrängningar av betydelsen) genom parenteserna givit begreppen en tydligare och mer lättläst innebörd.

…………………………………………………………………………

Inledningsvis konstaterar Gladys att det finns många överensstämmelser mellan de bägge teoretikerna. De var bägge födda i början av 1900-talet - Lacan 1901 och Pichon-Rivière 1907. Vid den tiden var avantegarde-tanken mycket framträdande bland de intellektuella. Såväl Lacan som Pichon var läkare och psykiatriker och hade ett passionerat intresse för psykosens område. Bägge utgick från vansinnet och föreställde sig att subjektiviteten (personligheten, individualiteten) konstitueras utifrån bestämningar som sträcker sig bortom Oedipus-komplexet. Deras sätt att konceptualisera skiljer sig dock åt.

Pichon-Rivière tänker i termer av ett socialt subjekt (individ) som determineras av strukturer, vilka överskriver subjektiviteten (det personliga). Han tänker sig subjektet (individen eller personligheten) som emergent ur ett komplext förbindelseskeende vilket äger rum inom olika miljöer: familjen, grupper, institutioner, samfälligheten och det moderna samhället. Härvid fungerar förbindelsen som främsta förmedlingslänk. Subjektet (individen eller personligheten) är alltid sändebud från och språkrör för de strukturer subjektet (individen) strukturerar och som strukturerar detsamma (det vill säga individen eller personligheten).

För Lacan är subjektet (individen eller personligheten) en effekt av språket: ”Det omedvetna är den Andres diskurs”. Den Andre ”designar” den radikala annorlundahet som Lacan jämställer med språket och lagen. Den Andre är den signifikant som ”designar” det symboliska.

Mycket av hur Pichon-Rivière uppfattade Lacan och den ömsesidiga relationen dem emellan framgår av ovanstående artikel. Gladys Adamson fokuserar dock mot slutet av sin artikeltext på den fråga Lacan ställt till Pichon-Rivière – ”Varför socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”.

Hon föreställer sig här att Pichon-Rivière gjort ett medvetet val när han övergår från benämningen ”psykoanalys” till ”socialpsykologi”. Detta symboliseras för övrigt också av undertiteln på hans samlade 3-bandsverk Obras Completas. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (”Samlade Verk. Från Psykoanalysen till Socialpsykologin”). Gladys tror att Pichon-Rivière valde en annan benämning helt enkelt därför att det handlar om olika områden och olika sätt att utöva sin praktiska verksamhet.

Psykoanalysen grundar sina interventioner på individualpatientens faktiska diskurs (det patienten faktiskt säger). Den intervention som därvid sker är från en person till en annan person.

Pichon-Rivière introducerar grupp-praktiken, vilket implicerar att området för interventionerna blir betydligt mer komplext. Det rör sig inte längre om en individuell diskurs, utan om en heterogen och multidimensionell grupp-diskurs i och med att det som sägs i gruppen är singulärt (individens vertikalitet eller livshistoria) – det vill säga att en individ talar. Det som sägs innehåller dock gemensamma element (horisontalitet eller det som berör gruppen som helhet), vilket gör att det som sägs kan uppfattas som en grupp-diskurs, vilken är multidimensionell i och med att den äger rum ansikte mot ansikte – de andras närvaro, gester, metaspråket finns där och är uppenbart synligt för alla. Det material som gruppsamordnaren bearbetar utgör också signifikanter, men dessa extraheras fram ur en magma av heterogena singulära (individuella, personliga) och sociala signifikanter.

När Pichon-Rivière upptäckte att han kan få tillgång till innebörden i sina psykiatriska patienters förvirringstillstånd och psykotiska symtom genom att lära känna deras familjer använde han inte denna information bara för att justera sin psykoanalytiska behandlingsstrategi av psykotiker, utan han skiftade även område och beslutade sig för att intervenera utöver den individuella patientens nivå. Han ”äntrade” då den struktur, som genom sin inverkan på patientens subjektivitet också fungerade betingande på denne. Och därvid skapade han inte bara ett nytt terapeutiskt interventionsfält, utan upptäckte också ett nytt teoretiskt område. Genom att uppmärksamma komplexiteten i de olika miljöer, som konstituerar subjektiviteten (personligheten) och genom att kasta ljus över denna komplexitet, formades också en ny passionerande utmaning för Pichon.

Sammanfattningen är gjord av Sören Lander utifrån den spanska originaltexten.

Intervju i “Primera Plana”

Av Enrique Pichon-Rivière

Nedanstående intervju med Pichon-Rivière gjordes i maj 1972 i den vid den tiden mycket populära tidskriften Primera Plana. Texten återfinns i El Pro­ceso Grupal. Framställningen inleds med 10 intervjufrågor som Pichon därefter ger ett samlat svar på.

1) De traditionella psykoanalytikerinstitutionernas elitism och hierarkier är en produkt av den liberala ideologin. Hur organiserar ni er mot bak­grund av att ni intagit en annorlunda inställning?

2) Den teori och teknik ni idag praktiserar – på vilket sätt skiljer den sig från den ni utövade såsom medlemmar i APA (Asociación Psicoanalítica Argentina)?

3) Vad har Ni för uppfattning om kampen inom kulturområdet? Hur hänger den samman med den samhäl­leliga kampen?

4) Hur skulle Ni karaktärisera denna kamp inom Ert specifika område?

5) Hur kan man synliggöra relationen mellan olika grupper som arbetar inom den psykiska hälsans fält? Vilka är skillnaderna dem emellan?

6) Hurdan ser relationen mellan dagens argentinska samhälle och ekonomi ut i förhållande till Er vetenskaps utveckling?

7) Hur inverkar de samhälleliga kriserna i den analytiska situationen?

8) Hur strukturerar ni relationen terapeut-patient?

9) Vilket är Ert hälso- och sjukdomskriterium?

10) På vilket sätt bidrar psykoanalysen till kampen för socialism?

20210217_115150.jpg

Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp – skrivs in i klasskam­pens yttringar i den mån ett revolutionärt dialekt­iskt tänkande uppstår, vilket ifrågasätter modellerna för tän­kandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. De nya kunskapsformerna tenderar att skapa en helhet av det som systematiskt gömts undan och fördunklats av den härskande ideologin, nämligen tänkande, känsla och handling.

Vad gäller mitt eget område speciellt märker jag denna pågående kamp genom en begynnande teoretisk revolution; en revolution som karaktäriseras av hur man närmar sig problematiken om förhållandet mellan socio-ekonomisk struktur och det psykiska livet, utforskandet av hur ideologierna inverkar i det omedvetna, i socialisationspro­cesserna. Jag talar om en begynnande revolution därför att det fram tills nu handlar om att försöka få syn på problemet utifrån adek­vata förutsättningar; att Socialpsykologin är en disciplin som befinner sig i en konstruktionsprocess.

Den största bristen inom det psykologiska verksamhet­sområdet – eller där den dominerande ideologin har störst inflytande – kan noteras när det gäller kriterierna för hälsa och sjukdom.

Vad beträffar den terapeutiska praktiken – hur kan den vara revolutionär? Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revo­lutionär - för att be­svara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar mot­stånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster, vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen (subjektet) ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etable­ras till en annan män­niska.

Om terapeuten (däremot) blandar samman “Uppgiften” med “Förarbetet” går han in i sjukdomsspelet och agerar detta. Terapeuten hamnar då i Förarbetet och träder på så sätt in i ett lögnaktigt förhåll­ningssätt till det som utgör Uppgiften - på grund av eget motstånd mot att “bli medveten” om “Projektet” och något som utgör ideologiska hinder för att gripa sig an med praxis.

Att gå in som “agent” i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes närmaste grupp i syfte att via denna gemensamma uppgift instrumentera patienten och ge möjlighet att up­pnå en kritisk och operativ “läsning” av verkligheten. “Boten” handlar inte om passiv anpassning, ett urskillningslöst accepterande av normer och värderingar, utan om att nå en annan nivå bort från det avvikande beteendets (sjukdomens) implicita anklagelser och kritik för att med utgångspunkt häri etablera en ömsesidigt modifierande och dialektisk relation till omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi an­vänder oss av.

Vad beträffar hur samhällskriser får en inverkan i den analytiska situ­ationen skulle jag vilja komma med en motfråga: Hur skulle de kunna und­vika att inverka? De finns närvarande vare sig te­rapeut och patient är medvetna därom eller ej.

Den sista frågan slutligen refererar till hur psykoanalysen kan bidra till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett miss­förstånd som hotar att få vådliga konsekvenser: Om väl varje män­sklig handling är en politisk handling så görs inte en samhällsrevolu­tion med psy­ko­login som utgångspunkt.

Översättning: Sören Lander

Förbindelse och subjektivitet i Argentina. Den rioplatensiska kulturen som produkt av immigrationen. En analys med utgångspunkt i Enrique Pichon-Rivières socialpsykologi. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 13 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Ursprungligen är det en föreläsning som hölls i Silvina Ocampo-salen på Argentinas konsulat i Barcelona den 14 oktober 2015.

Till skillnad från de landområden dagens Bolivia, Peru och Mexiko omfattar gjorde frånvaron eller bristen på guld, silver och ädelsten att Argentinas mark – lyckligtvis – kom att ses som föga värdefull av den spanska kronan. Endast Buenos Aires var fördelaktigt och uppskattat på grund av sin hamn från vilken rikedomarna från Alto Perú (exempelvis silvret från Potosí där dagens Bolivia ligger) skeppades vidare mot Spanien.

Argentina var i besittning av enorma obefolkade bördiga landområden. En del av ursprungsbefolkningen var nomader (som querandíes, tehuelches och qom) medan andra var bofasta (som diaguitas och guaraníes).

Gradvis utpånades dessa ursprungsbefolkningar helt. Till en början via koloniseringsprocessen och därefter i vad som kallades för Campaña del Desierto (ökenfälttåget) som leddes av general Julio A. Roca mellan 1878 och 1885. Som resultat av denna kampanj kom tehuelche-områdets gränser till slut att förskjutas till Patagonien (i södra Argentina). Querandíes, tehuelches och onas blev helt utplånade. Det som finns kvar är colla-samfälligheten, några tobas, wichis och guaranies i norr och mapuches i Patagonien.

Redan under Domingo Faustino Sarmientos presidenttid (1868-1874) inleddes en immigrationspolitik. Sarmiento betraktar kreolen (el criollo; en blandning av ursprungsbefolkning och spanjor med nära band till den katolska kyrkan) som en barbar och européen som civiliserad. Med detta som tema skriver han en bok med titeln Facundo, Civilización y Barbarie (Facundo, Civilisation och Barbari).

Det här sker under Nicolás Avellanedas styre (1874-1880). Han å sin sida lade fram Immigrations- och koloniseringslagen som blev antagen den 6 oktober 1876.

Med Julio Argentino Rocas makttillträde 1880 (han var en emblematisk figur från Campaña del Desierto) inleds den så kallade Konservativa Republikens skede och det sträcker sig fram till 1916. Med en regering av 80-talister är detta en konfessionslös, positivistisk och europeiserad tidsperiod.

Immigrationspolitiken kom att utlösa stora förändringar i landet från och med den sista tredjedelen av 1800-talet.

artefaktortoni.jpg

Fenomenets massiva inverkan gjorde att befolkningen fördubblades vart 25:e år mellan 1869 och 1947, något som kan iakttas i befolkningsstatistiken. I INDEC-CELADE-arkiven (1995) kan man se befolkningsökningen: 1869 (1.897.000); 1895 (4.123.800); 1914 (8.162.000); 1947 (20.611.000) (källa: Lattes, Reccini de, Z och Lattes Alfredo, 1974:23).

Löften om jordlotter för odling entusiasmerade ett stort antal utlänningar, som dessutom såg Argentina som ett land med fred och välstånd, en löftesrik framtid och enorma möjligheter. I realiteten kom dock endast de första immigranterna att bli ägare till bördig jord lämpad för odling. Övriga fick antingen jord som till övervägande delen var ofruktbar eller så blev de helt enkelt lämnade åt sitt öde. På grund av dessa omständigheter kom många att slå sig ned i staden Buenos Aires med överbefolkning som följd.

Något kännetecknande för immigrantvågorna var att det till övervägande delen var männen som kom först. När de slagit sig ned och fått viss ekonomisk bärgning såg de till att familjen kom efter. Som konsekvens av detta översteg den manliga befolkningen vida den kvinnliga från slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Först vid 1947 års folkräkning kan man notera en tendens till utjämning, något som sedan bekräftades 1960. Männen var dessutom unga – mellan 15 och 49 år (källa: Lattes, Reccini de, Z och Lattes Alfredo, 1974:69).

Ett annat intressant drag att lägga märke till är den heterogenitet som immigrationen präglades av. Det handlade i synnerhet om italienare och senare spanjorer, men det fanns också många med syriskt-libanesiskt, judiskt, ryskt, tyskt och polsk ursprung. Dessutom kom det armenier och i kanske mindre utsträckning walesare, fransmän, irländare, skottar, centraleuropéer (från Ukraina, Jugoslavien, Tjeckoslovakien etc). Den europeiska närvaron blandades upp i språket och med spår efterlämnade i Buenos Aires-slangen lumfardo. Några exempel som visar det italienska inflytandet är ”pibe” (från det genovesiska pivetto, ”pojke, lärling” på svenska); ”birra” (”öl” på svenska); ”laburo” (från lavoro, ”arbete” på svenska); ”manyar” (från mangiare, ”äta” på svenska); ”festichola” (från festicciola, diminutiv av fiesta, ”festlighet”, ”högtid” på svenska); ”fiaca” (från fiacca, ”lättja, oföretagsamhet” på svenska); och ”mufa” (som i Italien associeras till ”dåligt humör” eller ”otur). Även termer som ”orsai” (från engelskans offside, ”utanför spelet” i fotboll). Och från franskan: cabaret, cancel, chalet, bibelot, affaire, afiche, argot, arlequín, etc.

Sammanfattningsvis kan man säga att såväl immigrationens storlek som dess bredd och substantiella heterogenitet utgör särskiljande och viktiga drag i framväxten av den rioplatensiska kulturen.

Denna ursprungens mångfald har givit upphov till kreationer, produkter, uttryck och genrer som är absolut nya. Tangon, som vi senare ska ta upp, är ett uttryck för denna speciella sammansmältning.

Psykosocial analys

Så här långt har det handlat om historiska data och omnämnandet av tangon som emergent (med den ungefärliga betydelsen ”något nytt och oväntat som dyker upp”) från Río de La Plata – regionens sociokulturella kontext. Fortsättningsvis har jag för avsikt att tala mer om de interkulturella processer, vilka uppkom som följd av den nya kultur vi benämner ”rioplatensisk” och som har vissa speciella kännetecken.

Min analys utgår från de begreppsliga instrumenten i (den argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen) Enrique Pichon-Rivières socialpsykologi. Han var också en immigrant, som slagit rot i Argentina – som en produkt av denna ”blandningens kultur” (Sarlo, 1988:15).

Enligt Pichon-Rivière konstitueras subjektiviteten (personligheten) med utgångspunkt i den samhälleliga vardagspraktiken med sin början inom familjekretsen för att därefter äga rum i undervisningsmiljöer, arbetsmiljöer, rekreationsmiljöer, religiösa sammanhang, kulturella sammanhang, samhället etc. Det är förbindelsestrukturen (förbindelsestruktur betyder ungefär ”relationsstruktur”) som är den stora förmedlande faktorn såväl vid primär- som sekundärsocialisation. Förbindelsestrukturen är det som möjliggör ”bindning” av vitala impulser till materiella och symboliska objekt i den omgivningsmiljö vi föds in i.

Varje enskild subjektivitet (eller personlighet) konstitueras i det inre av de förbindelsestrukturer (relationsstrukturer) vi lever inom. Redan vid födseln får vi en bestämd position i familjen och dess historia. Det är så livet tar sin början - som ett samspel i de sociala vardagshändelserna. När vår subjektivitet tar form identifierar vi oss inte bara med drag hos signifikativa personer, utan även med det relationsmönster vi levt i tillsammans med dem. Förbindelseerfarenheter med signifikativa figurer förmedlar till oss en bestämd ”läsning” av verkligheten: Vad är det man uppskattar respektive inte uppskattar i världen? Vad borde få oss att reagera känslomässigt? Vilka handlingar bör vi utföra för att lösa de svårigheter världen ställer oss inför?

Utifrån den position vi försatts i och den position förbindelseskeendena placerat oss i konstruerar vi undan för undan ett sätt att tänka, känna och handla i förhållande till världen och andra människor. Men inte bara detta! Också subjektiviteten inverkar i hur vi tänker, vilka affekter vi utvecklar i förhållande till oss själva och vad vi gör med dem (inkluderat här också att vårt positionerande i förbindelserna till andra hänger samman med denna historia).

I de förbindelser (relationer) vi träder in i med våra vardagshandlingar går det inte att undvika att förmedla ett referentiellt schema (ungefär lika med ”referensram” eller ”världsbild”). ”Referentiellt schema” benämner vi en subjektiv (personlig) struktur som innehåller kognitiva, affektiva och handlingsdimensioner, vilka utgör produkter av människans socialisation. Det är en ”kosmovision”, ett sätt att ”tänka världen” och att tänka sig själv, ett sätt att känna, ett speciellt slags sensibilitet och ett sätt att handla i förhållande till andra och till omgivningen.

Att forma ett eget referentiellt schema, som i viss grad är stabilt och autonomt, är en mödosam uppgift och äger rum under hela livet. Enrique Pichon-Rivière hävdar att det moderna (eller postmoderna) samhället ständigt ställer sina medlemmar inför utmaningar i form av förändringsprocesser, vilka utlöser kriser (som följd av det referentiella schemats destrukturering). I detta referentiella schema får varje signifikativ förändring genomslag. I förhållande till varje ny situation utsätts schemat för en rad skiftningar i stil med olust eller osäkerhet, en känsla av brist på ”instrumentering” och motståndskraft mot det nya – samtidigt som ångesten ökar och gamla ”spöken” inför tidigare liknande processer väcks till liv. Pichon-Rivière poängterar emellertid också att den nödvändiga omstruktureringen av de kognitiva, affektiva och handlingsmässiga strukturerna (som formandet av ett förändrat referentiellt schema implicerar) uppnås genom förbindelsernas (eller relationernas) förankring, kommunikationen och social praxis. Den destrukturering förändring medför och den restrukturering, som på ett operativt (verkningsfullt) sätt inkluderar en ny situation, gör att det därpå följande referentiella schemat blir mer komplext, rikt, flexibelt och bättre förberett inför framtida förändringar.

Personligen tror jag att argentinaren - som produkt av immigrationen och de återkommande kriser vårt land upplevt - har utvecklat ett referentiellt schema, som är mer eller mindre snabbt anpassbart till förändringar eller med en förändringsberedskap inför situationer man inte är nöjd med. Detta flexibla referentiella schema möjliggör kreativa gränsöverskridanden. Samtidigt är detta schema gränsöverskridande vad gäller lagar eller normer. Man skulle kunna säga att argentinarens främsta positiva dygd samtidigt är dennes största brist.

Om man så tillämpar denna konceptualisering på den tidigare gjorda beskrivningen av immigrationen i Argentina så vill jag hävda att sammansmältningen av så olika kulturer skedde i såväl vardagslivet som på vissa platser där folk i hög utsträckning kom samman. Jag vill speciellt betona det egenartade med en vardagstillvaro vars dagliga behov gav upphov till sammanlevnad inom en extrem heterogenitets ramar. Vi kan föreställa oss män och kvinnor, såväl kreoler som immigranter, som uträttade sina rutingöromål; gick till grönsakshandlaren som var italienare; och därefter till diversehandeln vars innehavare var spanjor; eller till en rysk eller centraleuropeisk skomakare för att få skorna lagade; och därefter samspråkade man i affären med en arab eller jude.

bocaaqtext.png

Det dagliga livet flöt på i scenarier fyllda med mångkulturell samvaro. Vardagsförbindelserna (-relationerna) inrymde olika kosmovisioner och verklighetsuppfattningar. På så sätt var varje granne ett öppet fönster mot ett främmande land och en annorlunda kultur.

För E. Pichon-Rivière utgör varje subjektivitet (personlighet eller individuell stil) sändebud från och språkrör för sin kultur och ”befolkad” av det samhälle den (det vill säga personen) tillhör. Och varje samhälle skapar subjektiviteter med förmåga att reproducera samhället som sådant - med sina tankesätt, affekter och specifika sensibilitet, sina handlingar och problemlösningssätt.

Låt oss föreställa oss en kreol eller kreolska som måste förhandla med en uttrycksfull, impulsiv, gapig och lättstött italienare - men som samtidigt är solidarisk och glad; med en njugg, stram och fåordig spanjor; eller med en förförisk och förslagen arabisk köpman. De strikta vardagsbehoven medförde även en nödtvungen kontakt. Man kan anta att det fanns många konflikter i denna integrationsprocess i och med att var och en av dessa personers referentiella schema (referensramar) skilde sig åt betydligt – icke desto mindre var man tvungna att ha kontakt med varandra. Dessutom bar immigranterna med sig sina respektive världsåskådningar eller ideologier, vilka kunde vara monarkistiska, anarkistiska, socialistiska etc. De första fackföreningarna tenderade åt det anarkistiska och socialistiska hållet; dock fanns även sådana som tog sitt ursprung i det land man kom ifrån, något som var fallet med exempelvis tyska arbetare eller fransmännens fackförening.

Det förekom ett antal miljöer som skulle kunna betecknas som förbindelse-, relations- eller kontaktknutpunkter.

Marknaderna: Carlos Gardel (legendarisk tangoartist/övers anm) kom från Abastos frukt- och grönsaksmarknad, vilken utgjorde en stor central för kontakter och utbyte.

Hyreskasernerna eller ”los conventillos”: Det rörde sig om gamla hus belägna i luxuösa stadsdelar i södra Buenos Aires. Men efter gula febern-epidemin 1871 flyttade överklassen till de norra delarna och de stora bostäderna hyrdes ut lägenhetsvis till familjer. Los conventillos utgjorde scener för samlevnadskonflikter, men också för många solidariska gärningar och ett lärande. Många teateruppsättningar återskapar dessa historier om groll och småkriminalitet, men också om kärlek, lärande i arbetet och konkret solidaritet i svåra stunder (exempelvis när det var nödvändigt att sluta sig samman för att klaga på ägarnas övergrepp under hyresstrejken 1907). Bostadshyrorna kom att bli dyrare än för en komplett lägenhet i Europa och livsvillkoren var mycket dåliga i och med att man var tvungna att dela på toalett och kök, vilket var otillräckligt för de boende.

Klubbarna: Dessa var platser där de olika kulturerna kom samman och en mer lokal kvarterstillhörighet formades. Här växte idrotts- och spelverksamheten fram. Men det fanns också barer eller restauranger där man under veckoslutet samlades för att dansa sina egna danser. Här skulle kanske fotbollsklubbar som River Plate och Boca Juniors förtjäna ett eget kapitel. I vilket fall som helst bör man inte glömma bort att fotbollen introducerades i Argentina av de engelska immigranterna.

De offentliga skolorna: Immigranternas småbarn umgicks (och kanske mer naturligt än sina föräldrar) med kamrater från en skiftande kulturell bakgrund. Detta skedde via aktiviteter som att göra skolarbetet ihop med grannens barn, leka tillsammans på gatan eller i ett hus’ patio eller spela fotboll tillsammans på en potrero, det vill säga obrukad mark i kvarteret.

salongalfonsina.jpg

Baren: På samma sätt som kvinnorna, vilka kom samman och pratade när de gick ut för att handla, blev det en vana för männen att träffas på kvarterets bar, något som illustreras i tangon Cafetín de Buenos Aires, skriven av Enrique Santos Discepolín:

”( … ) Hur ska jag kunna glömma dig

i detta elände,

ruffiga lilla Buenos Aires- kafé,

om du är det enda i livet

som påminner om min mor.

I din mirakulösa blandning av viktigpettrar

och självmordsbenägna

lärde jag mig filosofi … tärningsspel … spelande

och den grymma poesin

att inte tänka mer på mig själv. ( … )”

Pichon-Rivière fäste stor vikt vid dessa mötesplatser där man, enligt honom, sökte ömsesidig förståelse. Baren blev en plats för att skapa samhörighetskänslor, en fruktbar plats för lärande, något som uttrycktes mer folkligt i stil med att baren var ett ”gatans universitet” eller att man ”tog stöd mot tennbardisken” (tener estaño; uttrycket kan ledas tillbaka till de gammaldags barer där bardisken var gjord i tenn, vilket också gav den ett speciellt utseende).

Enligt Pichon-Rivière handlade männens samtal om politik, fotboll och kvinnor. Man kan säga att de utgjorde svar på:

”Var är jag?” (politiken definierar vilket land man lever i);

”Vem är jag?” (”håller jag exempelvis på fotbollslaget River eller på Boca?”; detta är en tillhörighet som förkroppsligas);

”Hur upprätthåller jag min manlighet, min könsidentitet?” (”hur ska jag göra så att en kvinna ser mig som en man och älskar mig?”).

Rioplatensisk kultur

Den rioplatensiska kulturen har sitt ursprung i denna blandning. Den är en produkt av ovan beskrivna samhällshistoriska händelser, av immigrationens inverkan på Buenos Aires vardagsliv, av de många möjligheter till kontakt och sammansmältning som hyreskasernerna los conventillos, barerna, klubbarna, den offentliga skolan och fackföreningarna gav upphov till; av de heterogena förbindelseskeenden (relationsmönster) som formade staden; av immigranternas förlust av sina ursprungliga familje- och kulturrötter samt behovet av att skapa relationer, samspel och möte med en heterogen mångfald så att samexistens skulle kunna vara möjlig. Denna mångfald av till övervägande delen utländskt ursprung, samt behovet av att samexistera eller överleva, var den formande brygd, vilken skapade den så speciella kultur som den rioplatensiska utgör; och vars kännetecken är de flerfaldiga och olika motsättningar, vilka hänger samman med det praktiska sociala vardagsumgänget och de förbindelser eller relationer som vardagslivet kräver.

Den rioplatensiska kulturen är kosmopolitisk och, samtidigt, lokal. Den universella kulturen förmedlades via vardagen eller genom en önskan om att lära känna den(na universella kultur) mer, en önskan som väcktes av de spänningar som fanns i förhållande till den lokala verkligheten. Genom att framstå som något avlägset fanns den(na kultur) införlivad i det socialt imaginära (föreställningsvärlden), men som något av en frånvaro, vilken upplevdes utan att man genom någon traditionsbundenhet var tvungen att följa den. I en intervju med 1995 års Nobelpristagare i litteratur, Seamus Heaney, sammanfattade Jorge Luis Borges (1899-1986) den på följande sätt: ”Hos argentinaren existerar det ingen exklusiv allians med någon enskild europeisk kultur. Som jag nämnt kan vi ta saker från flera olika europeiska språk och litteratur … kanske anta en ’Europas sammanlagda själ’ om det nu finns något sådant. Men just på grund av vårt avstånd till Europa har vi också en kulturell eller föreställd frihet att blicka bortom Europa mot Asien och andra kulturer”.

E. Pichon-Rivière skulle säga att denna kulturella eller föreställda frihet utgör en stor möjlighet att göra ett kvalitativt språng – att skapa något nytt.

Ett annat drag att också lägga märke till är samexistensen av en dimensionsmångfald - det vardagliga lever jämsides med det magiska och det drömlika närvarar i det vakna livet. Man beaktar verkligheten, men samtidigt finns det något främmande i det som varseblivs; något främmande i det egna varandet kan även upplevas i vardagen.

ineborges.jpg

Man kan uttrycka det som att Surrealismen fanns ”inskriven” i det kulturella klimatet och gynnsamt för framväxten av poeter, författare, tänkare eller tangokompositörer så singulära (ensartade) som Jorge Luis Borges, Macedonio Fernández, Felisberto Hernández, Julio Cortázar, Leopoldo Marechal, Enrique Santos Discépolo, Homero och Virgilio Espósito, Homero Manzi etc.

Också den författare vi ägnar oss åt här, E. Pichon-Rivière, var emergent (något framsprunget) ur den rioplatensiska kulturen och språkrör för den.

Macedonio Fernández kanske är det mest representativa språkröret för Rio de La Platas kulturella atmosfär. Han opponerar sig mot sin epoks naturalism och barmhärtighetsrealism, vilket representeras av författare som Eugenio Cambaceres eller Manuel Gálvez, som tillhörde överklassen och skrev berättelser om de fattigare delarna av samhället utan att ha kännedom därom.

För Macedonio borde litteraturen utgöra ett rent experimentfält och ett nytt sätt att närma sig det outgrundliga; den rena överraskningen, litteraturen som en händelse, vilken ”installerar” osäkerhet eller perplexitet i tillvaron. Han understryker själv följande: ”I hela mitt skrivna verk har jag vid åtta eller tio tillfällen lyckats frambringa två eller tre skrivna rader som skakar om någon annans stabilitet eller enhetlighet”.

Och ytterligare några fraser från honom som bekräftar detta: ”En framställnings inledning är dess svåraste del och jag misstror den som börjar med inledningen”; ”det saknades så många att hade det saknats ytterligare någon så hade det inte funnits plats”.

Hans ironiska humor bryter upp meningsinnehållets kontext och bryter med varje kontinuitet. Är det inte detta som är immigrantens upplevelse? Denne har förlorat kontinuiteten i livet, vardagen och dess kontext, och är ”de-kontextualiserad” (sammanhangslös).

Men Macedonio leker också med tanken att kontexten och de andras tal nödtvunget framkallar subjektivitet. I sin artikel Fragmentos de una prologomanía: en torno a Macedonio y las batallas del prologar moderno (sv ”Fragment från en prologomani: rörande Macedonio och kampen för att skriva en modern prolog”) citerar Laura Pollastri ordagrannt Macedonio: ”Jag föddes som en porteño under det år som var mycket 1874. Fortfarande inte, men kort därpå, började jag bli citerad av Jorge Luis Borges och med så liten återhållsamhet vad gäller lovtal från dennes sida att det förelåg risk att denna hans iver skulle göra att jag sågs som författare till det bästa som han själv skrivit. Jag blev en de facto-begåvning” (Från: Grunwald, Hammerschmidt, Heinen y Nilsson, 2004:5676).

Också Jorge Luis Borges är inne på tanken att kontexten gör oss annorlunda (till någon annan). 1955 utsågs han till chef för Nationalbiblioteket. Det är samma befattning som Paul Groussac (liksom Borges även han blind) innehade 1822. Utgående från vardagserfarenheten att befinna sig bland böcker skriver Borges dikten Poema de los dones (Borges, 1974:809) från vilket följande rader är tagna:

” ( … ) Långsam i min skugga undersöker jag

det tomma dunklet med den tvekande käppen,

jag som föreställt mig att Paradiset

skulle bestå av ett bibliotek.

Något som säkerligen ej betecknas

med ordet ödet bestämmer dessa ting:

redan en annan i en skymmande afton

blev given de många böckerna och mörkret.

När jag irrar där i de långa gångarna

brukar jag med helig bävan förnimma

att jag är den andre, den döde, som säkert

tagit samma steg som jag på samma dagar.

living.jpg

Vem av oss båda är det som skriver dikten

med ett dubbelt jag och en enda skugga?

Vad betyder det ord som utgör mitt namn

om fördömelsen är en och densamma?

Som Groussac eller Borges ser jag på den kära

värld som vanställs eller slocknar i aska,

så blek och ogripbar att den låter sig

förväxlas med sömnen, drömmen, glömskan.”

(svensk tolkning av Marina Torres och Artur Lundkvist från Jorge Luis Borges: ”Tigrarnas guld”, 1975).

Man skulle också kunna peka på det surralistiska klimatet i den uruguayanske författaren, kompositören och pianisten Felisberto Hernández’ (1902-1964) verk. Hans noveller tillhör den fantastiska litteraturen, men är fyllda av verkliga platser och baserade på vardagsupplevelser. Hans poem Caballo humano (sv ”Mänsklig häst”, inleds på följande sätt: ”För några somrar sedan började jag tänka att jag varit en häst. Till natten kom denna tanke till mig som till ett skjul vid mitt hus. Knappt hade jag lagt min manskropp till vila så började mitt minne av att ha varit häst att röra på sig. En natt gick jag på en jordväg och klev på de fläckar som trädens skuggor kastade. På min ena sida följde mig månen, på den motsatta sidan återkastades min skugga. Samtidigt som jordklumparna lyftes och sänktes täcktes spåren över. Från motsatta hållet kom träden med stor möda emot mig och min skugga flöt samman med deras ( … )”.

(Den italienske författaren) Italo Calvino beskrev Hernández som: ” … en författare som inte liknar någon annan, vare sig någon av de europeiska eller de latinamerikanska; han är en ’friskytt’, som trotsar varje slags klassificering och inordning, men omöjlig att inte känna igen så snart man börjar läsa honom”.

Här skulle också Julio Cortázar (1914-1984) kunna inkluderas: ”Ingen aspekt av relationen mellan människa och värld förpassas till något sekundärt hos Cortázar. Vad som händer är att mitt i nutidsvärldens absurditeter, som griper in i vardagens ordnade liv, talar Cortázar på sitt eget sätt. Han skapar inga fiktiva eller imaginära världar: han vecklar ut eller mångfaldigar verkligheten i former som förnekar denna som sådan i en det ologiskas logik. Det omöjliga och icke-verifierade blir upplevt” (Piñon, 2000).

Jag citerar här från en av Cortázars berättelser: La foto salió movida (”Fotografiet blev rörligt”) från Historias de Cronopios y de Famas (tillgänglig på (sv ”Kronoper och famer”): ”En kronop går för att öppna dörren mot gatan och när han stoppar handen i fickan för att ta fram nyckeln får han upp en tändsticksask och den här kronopen blir då mycket bekymrad och börjar tänka att om han istället för nyckeln hittar tändstickorna så vore det förfärligt om världen helt plötsligt hade flyttat på sig och att om tändstickorna kanske befinner sig där nyckeln är så kan det hända att han upptäcker att plånboken är fylld med tändstickor och sockerströaren är fylld med pengar och pianot är fyllt med socker och att telefonkatalogen är fylld med musik och garderoben fylld med abonnenter och sängen full med kostymer och blomvasarna fulla av lakan och spårvagnarna fulla av rosor och fälten fyllda med spårvagnar. Den här kronopen oroar sig som sagt alldeles förskräckligt och rusar iväg för att se sig i spegeln, men eftersom spegeln hänger snett så är det hallens paraplyställ han ser och hans föreställningar besannas varpå han börjar gråta, faller på knä och knäpper sina händer och han vet inte varför. Grannfamerna kommer för att trösta honom och ge honom hopp, men det tar flera timmar innan kronopen tar sig ur sin desperation och accepterar en kopp te som han noggrant undersöker innan han dricker så att det inte istället för en kopp te är en myrstack eller en bok av Samuel Smiles”.

Tangon som emergent ur den rioplatensiska kulturen

I en text publicerad av Flacso kan man läsa följande: ”Tangon är mer än en musikgenre. Den är en förnuftets erfarenhet, ett slags värderande konstruktion, en identitetsmodell. Dess historia – från den första tangon dansad på glädjehusen fram till Astor Piazzollas framträdande – är med nödvändighet länkad till Argentinas politiska och sociala villkor – och i synnerhet då Buenos Aires’ – under mer än hundra år”.

I den enormt diversifierade etniska och kulturella kontext, som kännetecknade hamnstäderna Buenos Aires och Montevideo, föds tangon som musikgenre vid Río de La Platas stränder som en sammansmältning av drag från gauchos, spanjorer, ursprungsbefolkning, afrikaner och italienare. Man skulle kunna uttrycka det som att Buenos Aires hade två stränder – en som vette mot landsbygden och en som vette mot hamnen där den kreolska befolkningen (afrikanska kvinnor; chinas cuarteleras/så kallades de kvinnor som var en blandning av spanjor och ursprungsbefolkning) stod som mottagare av en företrädesvis manlig immigration. 1914 års folkräkning i Argentina registrerar en miljon fler män än kvinnor (Demichelis, 2013:10).

Många av tangotexterna bär vittnesbörd om ett passionerat motsatsförhållande mellan den attraktion och det avståndstagande immigranten känner i förhållande till sitt nya fosterland, något som ger vittnesbörd om de skiftande omständigheter immigranten utsätts för och hur rotlösheten ger sig till känna i form av nostalgi, smärta och ensamhet. Homero Expósito (1918-1984) skriver Cafetín, som inleds på följande sätt:

”Ruffiga lilla café

där männen gråter

och känner smaken

som haven ger …

Lilla café

och den smärta som förbittrar

vid betraktandet av båtar

som återvänder till sina hem …

Jag väntade

därför att jag alltid drömde

om lugnet i en by

utan hunger och kulor.

Lilla café

Jag har inte längre något hopp

inte heller drömmar eller by

att återvända till ( … )” .

I början av 1900-talet översteg således männens antal kvinnornas med en miljon. Under sådana omständigheter innebär förlusten av en kvinnlig följeslagare i livet en ensamhetens tragedi svår att vända. Detta förklarar varför det finns så många tangokompositioner där mannen manifesterar vrede, maktlöshet och ångest inför förlusten av sin kvinna eller att hon övergivit honom. Myten om den sorglösa lättfotade kvinnan, som bjuder ut sig till högstbjudande på dansställena, underlättades härigenom också. Som exempel citerar jag några rader från två mycket berömda tangostycken. I Mi noche triste (med text av Pascual Contursi) beklagar sig mannen: ”Trolösa kvinna, som lämnat mig på livets höjdpunkt, med min själ sårad och taggar i mitt hjärta”.

Och i Mano a mano (med text av Celedonio Flores) ges rådet: ” … att den man som tar dig till sig behöver ha gott om pengar”.

Kvinnan framstår som en oberäknelig och eftertraktad tillgång, ett hela tiden omtvistat ”föremål”. Men det finns också många foton med män som dansar tango med varandra utan att detta för den skull har någon homosexuell bibetydelse.

Med ekonomen Aldo Ferrers ord (Ferrer, 2014:1) var såväl Argentina som Uruguay - ”med en huvudsakligen exportinriktad ekonomi från början av 1800-talets mitt fram till 1930-talets världskris” - samhällen till stor del präglade av en ekonomi inriktad på odling och boskapsuppfödning. Detta innebär en stark närvaro av gauchon och dennes ”universum”, vilket inkluderade indianen, handelsboden, den lantliga milongan och la china (kvinnor som var en blandning av spansk härkomst och ursprungsbefolkning). I städerna däremot övervägde de forna slavarnas kultur, dessa slavar som befriats i och med självständighetsrevolutionernas seger. De folkliga delarna av Buenos Aires och Montevideo - på den tiden små storstäder - hade ett svart ursprung: ”de mörkhyades” och ”de brunhyades”. Dessa blev de naturliga mottagarna när de europeiska immigranterna anlände.

Nu började allmänna danssalonger, milongas (tangotillställningar) och olika mötesplatser att uppstå, platser där man kunde dricka och dansa. Och samtidigt fungerade dessa som referenspunkter för européer i behov av förströelse och integration.

tortavlorbsas.jpg

Där möttes även den urbaniserade gauchon (som symboliserade el compadrito, snobben eller sprätten, eg ”den avsuttne gauchon”) och den ”tvålfagre” (el guapo eller ”snyggingen”) som prototypiska personligheter. Men också las chinas (halvblodskvinnorna) varav många var cuarteleras, som deltagit i kriget mot indianerna på den väldiga argentinska pampan. Redan 1830 kan man konstatera existensen av en ”De Brun- och Mörkhyades Danssalong” i Buenos Aires. Snart kom dessa nöjesställen att mångfaldigas och de var alltid förnippade med drickande, musik och prostitution.

Det här utgör den bakgrund mot vilken en fusion av musik och dansrörelser börjar ta form. Härur hämtar tangon sitt ursprung med sin karaktäristiska dansstil – två kroppar i en tät intim omfamning i vilken även ansiktena ingår. Något att uppmärksamma är de dansandes autonomi. Om det väl är mannen som för kvinnan i dansen så svarar hon med sin egen energi och dansrörelser.

Man uppfattar att kvinnans roll, som del av ursprunget till denna musikgenre, var fundamental. Många av dessa hade emigrerat från inlandets byar på jakt efter bättre livsvillkor och kom härigenom att leva tillsammans med halvblodskvinnor, mörkhyade kvinnor (mulatas och chinas) etc. De var danstillställningarnas ”värdinnor” och de ursprungliga tangodanserskor, som skapade koreografin. Denna beskrivning av kvinnan stämmer dock inte överens med hur man traditionellt beskriver henne med en passiv roll i förhållande till mannen. Några historieskrivare nämner att dessa kvinnor brukade ha en kniv i strumpebandet och att de visste hur att använda den.

Tangotexternas inledande ord avslöjar en tydlig sexuell dubbelmening. Innehållet kunde vara allt ifrån skämtsamt till öppet grovkornigt och bordellaktigt. Detta upprörde den tidens samhälle och förstärkte de högre klassernas avståndstagande. Det var dock inte tillräckligt för att avskräcka los senoritos (överklassynglingarna) från det portensiska borgerskapet att frekventera dessa piringundines (danshak) som italienarna döpte dem till.

Den autentiska rioplatensiska tangon växer fram mellan 1895 och 1910. Milongan med mer lantliga drag, den kubanska habaneran och andra tidigare genrer finner sina egna vägar. Flöjten, gitarren och violinen överges och därmed försvinner också de mer livliga och språngliknande rörelserna. Bandoneon (dragspel) introduceras och med den också en mer karaktäristisk, långsam och släpig kadensliknande rytm. Även texterna, som tidigare var mer fräcka, blir alltmer poetiska.

El entrerriano, komponerad mellan 1897 och 1889 av den förnämlige afroargentinske pianisten A. Rosendo, ses som den första rioplatensiska tangon.

Beträffande El choclo (*), vars musikaliska upphovsman uppfattas vara Angel Villoldo, skrevs dess mest kända text av Enrique Santos Discépolo år 1947. Med nedanstående återgivning av texten och en kort analys avslutar jag mitt närmande till det tema som varit vårt fokus här. Texten till El choclo lyder så här:

Med denna skämtsamma och vänliga tango

knöts min förorts ambitioner samman till två vingar;

med denna tango föddes tangon som ett skri

och gav sig iväg från den smutsiga stadsdelen

på jakt efter himlen;

en egendomlig besvärjelse rörande kärlek förvandlad till rytm

som öppnade vägar utan andra regler än hoppet,

en blandning av raseri, smärta, tro, frånvaro

och tårar till en lekfull rytms oskuldsfullhet.

Genom dina mirakulösa olycksbådande toner

föddes, utan tankar därpå, rufflarnas kvinnor

(las paicas och las grelas),

vattenpölarnas måne, compadritons stöddiga sätt att röra höfterna

och en rasande ångest över kärlekens former …

tangobsas.jpg

Genom att frammana dig, älskade tango,

känner jag hur bailongons golv gungar

och jag hör muttrandet från mitt förflutna …

Idag, när inte min mor längre lever,

förnimmer jag hur hon kommer tassande för att kyssa mig

när din sång föds till tonerna av en bandoneon.

Den skicklige tangodansarens carancanfunfa

(stopp och svängar),

tog sig över Atlanten under ditt banér

och i en Pernod blandades Paris med Puente Alsina (bro i Buenos Aires).

En nedstämd vän till kvinnoförföraren och förförerskan

och till och med en kopplerska mellan snobben och tonårsflickan.

Genom dig kom elegansen, det gråsprängda håret, kriminaliteten och fattigdomen

att synas i och med att du, med ditt öde, föddes …

Misa de falda (kvinnan i tangon), fotogen, hugg och kniv,

som brann i los conventillos och i mitt hjärta.

I samklang med författaren Alberto Julián Pérez’ (Pérez, 2011) beskrivning kan man säga att Discépolos’ texts poetiska uttryckskvalitéer avslöjar det nära sambandet och ömsesidiga berikandet mellan folklig och mer kultiverad poesi inom argentinsk litteratur.

Vad beträffar texten till El choclo noterar Pérez att - precis som genren grotesco criollo (dramatisk subgenre utvecklad i Argentina) hämtade sin näring ur de italienska immigranternas cocoliche ((spanskt-italienskt blandspråk) – tangon lyfte fram lunfardon, förortens och den undre världens språk.

Slutligen pekar ovannämnde skribent på de visuella metaforer Discépolo använder i texten när han om tangon säger att den är en ”Misa de falda, fotogen, hugg och kniv/ som brann i los conventillos och i mitt hjärta! ”. Och han avslutar: ”I denna avslutande bild framträder tangon på en stor upplyst scen, en sensuell ’mässa’ som brinner samtidigt i det fattiga hemmet, i el conventillo och i poetens hjärta”.

Jag tänker att denna oundgängliga skapelse av Discépolo är den som bäst vittnar om tangons karaktäristiska blandning av raseri, nostalgi, förhoppningar och passioner; och som så livligt uttrycker de rioplatensiska invånarnas existentiella belägenhet och intensivt återupplivas i varje ekonomisk kris, varje diktatur eller varje krig (som det i Malvinas mot England 1982).

(*)

Ordagrannt betyder choclo majskolv. Den bibetydelse ordet har som titel till denna tango har att göra med el compadrito och dennes hårfärg (gulaktig), men också till de prostitutions- och bordellmiljöer som förknippades med tangon.

Översättning: Sören Lander (2020)

Den operativa gruppens blottläggningskontext. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 2 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Texten publicerades i tidskriften Campo Grupal Årgång 17, Nr 173, december 2014.

Introduktion

Syftet med denna text är att beskriva den av E. Pichon-Rivière skapade gruppoperativa teknikens blottläggningskontext. Här inkluderas berättelsen om hans egna första erfarenheter som samordnare av en (icke-terapeutisk) grupp. Han berättade själv om detta för mig i samband med handledning 1972.

Utifrån ett epistemologiskt perspektiv är produktionen av varje slags hypotes eller uppfinning relaterad till personliga, sociala, politiska, ekonomiska eller teknologiska omständigheter, vilka spelar in i och påverkar framväxten och gestaltandet av nämnda upptäckt.

Den operativa gruppen siktar in sig på en liten del av ett socialt nätverk, vilket – genom att vara kollektivt – tillåter att man som individ (subjekt) deltar. Det nät av förbindelser (relationer), som utvecklas i den operativa gruppen, drar in varje gruppmedlems ”referentiella schema” i sin process. Det referentiella schemat ”designar” en subjektiv struktur innehållande kognitiva, känslo- och handlingsmässiga dimensioner (modeller för att tänka, känna och göra) med vilka individen (subjektet) relaterar till världen och andra människor. Det referentiella schemat utgör produkt av en lång socialisationsprocess (Pichon-Rivière, 2011:80).

Det faktum att gruppen är liten (mellan 20 och 30 deltagare) gör det å ena sidan möjligt att uppnå en representation (bild) av gruppen som en helhet, å andra sidan att utforma en individuell representation av var och en av gruppens deltagare. Den (operativa gruppen) utgör också ett optimalt instrument för att uppnå en kollektiv kunskapsproduktion. När deltagarantalet överstiger det ovan nämnda uppstår en spontan tendens att skapa subgrupper.

Upptäckandets kontext (1936)

E. Pichon-Rivières första erfarenheter av gruppteknik daterar sig till 1936. Tillsammans med sin vän från fakulteten, Federico Aberastury, brukade han hälsa på sjukhuschefen (som dessutom var morbror till vännen) på Hospicio de las Mercedes (ett mentalsjukhus i Buenos Aires, idag Hospital Borda/övers anm). De två var ännu inte färdiga psykiatriker. Vid ett tillfälle nämnde Dr González Bosch (i egenskap av sjukhuschef) för dem om sin oro för skötarnas grymhet i sin behandling av patienterna. Likt många av de intagna var majoriteten av skötarna spanska immigranter.

Den unge Enrique, som alltid varit handlingsbenägen, frågade om han fick tillåtelse att söka modifiera denna situation. Sjukhuschefen accepterade förslaget och E. Pichon-Rivière beslöt sig då för att genomföra ett enskilt experiment: han samlade skötarna och föreslog dem återkommande träffar där de skulle kunna ta upp sin vardagliga verksamhet. Han fokuserade här på det talade ordet och på att skapa förutsättningar för skötarna att tillsammans kunna ta upp framgångar och bakslag i det vardagliga patientarbetet med. Pichon-Rivière visste här ännu inte att det han höll på med var att skapa förutsättningar för framväxten av en reflekterande attityd och ett kollektiv vetande som hade sin grund i skötarnas egen praktik. Senare skulle han komma att benämna detta ”att lära sig tänka och att lära sig lära”.

Under en viss tid utvärderade de (under samordning av E. Pichon-Rivière) tillsammans sin skötarroll med dess såväl operativa möjligheter som svårigheter.

Under vår handledning berättade Pichon-Rivière för mig att den som främst blev överraskad av denna erfarenhets effekter var han själv. Hans överraskning var dubbel: å ena sidan upptäckte han att dessa skötare utan systematisk och professionell skolning å ena sidan innehade stora kunskaper om mentalsjukdom och olika kliniska tillstånd (”framförallt hade de operativa färdigheter, de visste hur de skulle göra för att arbeta operativt med den sjuke”, sade han); å andra sidan kom uppgiften att dela med sig av sina erfarenheter till sina skötarkolleger att leda till en attitydförändring och förändring i förbindelsen (relationen) till patienten. ”Vissa mjuknade till och med i kontakten”, berättade Pichon-Rivière.

Vi kan dra slutsatsen att Pichon-Rivière under denna första grupperfarenhet upptäckte följande:

- Att det finns ett vetande som kommer ur den sociala vardagspraktiken och att det är ett vetande som ”man inte har kännedom om” (mer precist ”att man inte vet att man vet”), men som kommer fram när det uppstår förutsättningar för att det ska kunna växa fram. Den unge Enrique samarbetade med skötarteamet inte endast genom att samordna gruppen, utan även genom att bidra med begrepp som motsvarade det vetande skötarna uttryckte – och som de inte uppfattade som kunskap. Han samarbetade alltså med skötarna genom att fånga in detta vetande i begrepp (en konceptualisering).

- Om samordnaren identifierar och legitimerar detta vetande upphör arbetet som skötare att vara något oreflekterat och repetitivt; istället återskapas och vitaliseras det samt kommer att karaktäriseras som en praxis vilken producerar förändringar, vilka är såväl subjektiva som attitydmässiga – och effekter av den uppgift som genomförs i en kollektiv kunskapsproducerande kontext.

Redan vid denna första erfarenhet strukturerar E. Pichon-Rivière en ”anordning” (ett verktyg) med vissa förutsättningar, vilka han senare kommer att konceptualisera som något specifikt kännetecknande för den operativa gruppen som teknik:

1. Den är en anordning (ett verktyg) för att producera ett socialt vetande. Man söker en kollektiv symbolisk bearbetning.

2. Pichon-Rivière inrättar en grupp med fokus på en uppgift och inte på individen - som exempelvis skulle varit fallet om han sökt utforska de enskilda orsakerna till varför varje skötare kommit att bli grym.

3. Den har ett mål, vilket är att reflektera och tänka en bestämd praktik. Den refererar till en praxis; att kunna få tillgång till ett vetande som kommer ur vardagslivet eller de omedelbara sociala erfarenheterna och att med utgångspunkt i detta utveckla ett begreppsligt vetenskapligt vetande.

4. Det gruppsliga tillvägagångssättet implicerar inte en spekulativ relation på två, utan det sker en triangulering via en uppgift som har av-alienerande effekter. I organisationsmiljöer framkallar repetitiv stereotypiserad praktik (som inte är föremål för reflektion) att denna (praktik) hela tiden återupplivas och återskapas, vilket i sin tur ger upphov till främlingskap i form av en byråkratisk praktik upplevd som något utifrån kommande, något man upprepar därför att ”det så ska vara” i en automatiserad sekvens.

5. En grupp, vars produktion är målinriktad, undviker de imaginära relationernas dödande rivalitet. Den ”imaginära dimensionen” är ett koncept som kommer från J. Lacan och betecknar den i grunden narcissistiska och rivaliserande relationen mellan jaget och dettas like. Uppgiften etablerar en triangulär relation med något strukturerande tredje som närvarar i gruppens förbindelser.

6. Den produktion av vetanden, som satts igång, äger rum under heterogena omständigheter. Hos E. Pichon-Rivière har homogenitet inte med individerna (subjekten) att göra, utan med uppgiften. Härigenom undviks mass-effekten att grupperna sluter sig omkring sig själva.

E. Pichon-Rivières andra grupperfarenhet är den som är mest känd: För att sabotera den uppgift han var i färd med på sjukhuset tog man bort skötarna från hans sjukhusavdelning med tonåriga psykotiker. Han beslöt då att välja ut några av dessa tonåringar, de som han uppfattade som mest kapabla till lärande, och utbildade dem till skötare. Trots ungdomarnas motstånd – inledningsvis vägrade de att lämna sin sjukroll – kom E. Pichon-Rivière ändå att förvånas över de resultat man uppnådde. ”De var de bästa skötare jag haft”, brukade han säga.

Hospicio de las Mercedes och dess sociohistoriska kontext

Det sammanhang i vilket den operativa gruppens teknik ser dagens ljus är på Hospicio de las Mercedes (idag Hospital Borda).

För det första var sjukhuset fyllt av fattiga människor. General Uriburus regering (Uriburu var initiativtagare till militärkuppen 1930, vilken inledde det som kallades ”Skammens Decennium”) gynnade den inhemska industrin, men på sätt som ledde till exploatering och misär för immigrantarbetarna och de människor, som emigrerat från Argentinas inre områden. De intagna patienterna motsvarade en del av befolkningen som var svår att socialt integrera som arbetskraft.

Den argentinska industrialiseringsprocessen gav upphov till samma effekter som den europeiska industriella revolutionen, nämligen en inre förflyttning från landet till städerna. I Argentina skedde inflyttningen framförallt i riktning mot Stor-Buenos Aires. Denna mer latinamerikanska befolknings utseende (mate-färgad hud, mörkt hår) gjorde att de fick öknamnet ”svartskallar” beroende på att de skilde sig utseendemässigt jämfört med de ljusa immigranterna av europeiskt ursprung.

Det faktum att sjukhuset huvudsakligen ”befolkades” av immigranter och ”svartskallar” klargjorde psykosens och vansinnets sociala determinanter för Pichon-Rivière; att det handlade om effekterna av symboliska strukturers sammanbrott hos personer underkastade vanmäktighetens och transkulturationens villkor.

Han blev kort sagt varse inte endast personliga misslyckanden, utan även familjegruppens misslyckande med att smälta de nya kulturella omständigheter de mötte som en följd av immigrationen; vidare ett misslyckande från de samhälleliga instansernas sida att kunna härbärgera och kanalisera denna problematik, något som fyllde familjegruppen med vanmakt. Som psykiatriker försökte E. Pichon-Rivière konstruera ett annat sätt att betrakta, andra sätt att intervenera inom institutionen. Detta skedde vid en tid (1936) när psykiatrin (i synnerhet institutionspsykiatrin och den som utövades på sjukhus) kännetecknades av det byråkratiska, auktoritära och biologiska. De ledande mest prestigefulla psykiatrikerna vid denna tid var rasister. Deras ideologi var av typen nazi-fascistisk. En av dess representanter var Dr Arturo Ameghino. Denne högmodige psykiatriker blev 1930 ämnesansvarig för psykiatrin. Det här var just under Pichon-Rivières studieår mellan 1926 och 1936 (vari ingick specialisering inom psykiatrin).

Doktor Arturo Ameghino hävdar följande: ”Det finns i vårt land ett så nära samband mellan immigration och degeneration att när immigrationen tvärt minskade från 1914 till 1918 föll också motsvarande siffror för brottslighet och lagöverträdelser i stort sett parallellt med denna minskning” (Ameghno 1935:131).

Han lutar därför åt att staten bör axla ansvaret för att avskilja allt som skulle kunna degenerera den kreolska rasen genom att låsa in dessa ”degenererade” för att på så sätt undvika ”konsekvenserna av vår befolknings protodegenerering”. Och han tillägger att ”ju mer civiliserat ett land är, desto färre avvikande bör få vara kvar i friheten” (Ameghino 1923-77).

Arturo Ameghino hade utbildat sig i neuropsykiatri i Frankrike och var internmedicinare med koppling till psykiatriprofessuren på Hospicio de las Mercedes mellan 1920 och 1943. 1934 föreslog han att man skulle bygga offentliga asyler för de 45.000 oligofreniker, som fanns i landet, för att därigenom undvika en potentiell degenerativ överföring (vid den tiden översteg inte antalet intagna 15.000 på de offentliga psykiatriska institutionerna).

Ovan beskrivna tänkesätt hos en av epokens företrädare för den argentinska psykiatrin syftar till att påvisa det slutna och fördomsfulla tänkandet hos psykiatrikerna på Hospicio de las Mercedes. Sådant var det tänkande som rådde inom den traditionella psykiatrin på den tiden. Mot detta tänkande var Pichon-Rivière tvingad att kämpa för att kunna införa det nya inom psykisk hälsa samt bättre livsvillkor för de intagna.

En episod från boken Conversaciones con E. Pichon-Rivière (Vicente Zito Lema: Samtal med E. Pichon-Rivière) utgör ett vittnesbörd om kontrasten mellan det traditionella förhållningssättet och den ”läsning” E. Pichon-Rivière genomför avseende problemet psykisk hälsa på sjukhuset. Vi är nu vid år 1936 och precis färdig med sin läkarutbildning fick Pichon-Rivière anställning på Hospicio de las Mercedes och började arbeta på denna institution.

Hans sätt att arbeta inskränkte sig dock inte till den klassiska psykiatrikerrollen. Utifrån vad han berättade är det möjligt att föreställa sig att hans ”läsning” innefattade ett perspektiv på Institutionen i sin helhet som mer liknar idén om ett terapeutiskt samhälle än om de behandlingsinterventioner som fokuserar på varje patient tagen för sig.

Pichon-Rivière beskriver sjukhuset på följande sätt: ”När jag började arbeta där fanns det omkring 4.500 sjuka och av dessa … var mer än 60 % isolerade; de fick inte be­sök av någon och var övergivna. Dessutom behandlades de mycket då­ligt … Den omedelbara uppgiften blev att bilda grupper med vårdarna. Jag noterade att det dåliga bemö­tande de intagna fick i första hand kom från vårdarna, vilka inte hade den minsta kunskap i ämnet, det vill säga om hälso­problem och psykisk sjukdom. Jag föreslog sjukhu­sets direktor – som vid den tiden var Dr Gonzalo Bosch – att få sätta igång med denna uppenbarligen exotiska uppgift. Bosch accepterar mitt förslag och på så sätt ger jag mig i kast med detta arbete under en period när jag var chef för inläggnings­avdelningen (där patienten för första gången möter sjukhu­set).

Det största problemet var att just här av alla platser kunde vårdarna inte ge något slags förklaring; de visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga ... Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare ... för att de skul­le kunna förklara krisens orsaker för patienterna samt att de psykiska besvä­ren dessutom inte var obotliga ... att återvinna hälsan var beroen­de av allas ansträngningar ... och på de uppgifter som ut­fördes av såväl vårdare som den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset hade med vårdarna att göra. Av den an­ledningen beslutade jag mig för att börja med dem och på så sätt skapar jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ’operativa grupper’.

I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med vårdarna. Det handlade om att ge dem en all­män bred överblick över psykiatrin. Vårdarnas lärande var förbluf­fande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenheter. Deras svårigheter fan­ns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter.

När de så började förstå dy­namiken bakom en psykisk sjuk­dom och dess ursprung i depressio­nen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades be­handlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började känna sig bättre omhändertagna och sedda på ett nytt sätt; de var inte längre ’några stackars dårar’ ”.

Detta långa citat gör det möjligt att synliggöra E. Pichon-Rivières professionella positionstagande, hur han förstår mentalsjukdomens problematik samt vilka kollektiva instrument han utformar för att arbeta på sjukhuset på ett sätt som gynnar den psykiska hälsan.

Hans diagnos riktar in sig på närvaron eller frånvaron av förbindelsenätverk (”de fick inte be­sök av någon och var övergivna”) och dessas kvalitet (”de intagna behandlades mycket då­ligt”). Han genomför en ”läsning” av den iakttagbara symboliska strukturen inom de miljöer som var indragna i vansinnets problematik. Med hjälp av denna (”läsning”) får han tillträde till en latent dimension av sjukhusets organisation, vars effekter tar sig uttryck i: tystnader (outsagda, otänkta, oreflekterade, ”självklara” saker), frånvaro (av familjemedlemmar), förbindelseavbrott (skötarna som inte kunde ge något slags förklaringar om patienten), normer, terapeutiska handlingar etc som skulle kunna innefattas i den institutionella kulturen; ett sätt att agera inom institutionen, vilket upprepas som en underförstådd överenskommelse och som lever sitt liv oreflekterat. Det finns i handlingar eller i en handlingssekvens. Endast via de sociala praktiker som utförs och upprepas i vardagen är de möjliga att ”läsa”.

Pichon-Rivière har ett annorlunda sätt att ”läsa” det omedvetnas bildningar inom ett fält som genomkorsas av det subjektiva: de symtomatiska effekterna inom institutionen genom det faktum att de inte symboliseras. Han genomför en ”läsning” av den institutionella miljöns implicita och latenta dimension.

På vilket sätt utför E. Pichon-Rivière sin intervention? Man skulle kunna definiera den som en operation, vilken äger rum genom symbolisering eller återknytande av trasiga förbindelser. Där det finns institutionella ”öppningar” (tystnader, symtom); där det finns oreflekterade upprepningar; där det finns lidande; där det finns trasiga förbindelser introducerar Pichon-Rivière en ”anordning” vars mål är att reparera förbindelser och åstadkomma symboliseringsprocesser. Han noterar att detta får kraftfulla effekter: patienterna ”börjar känna sig väl omhändertagna”; ”de intagnas psykiska hälsa förbättrades synbart”; ”då det inom de övriga verksamheterna inte fanns mer än en eller två läkare kunde min verksamhet räkna med tjugofem” (Zito Lema).

Det är här den struktur (som framöver kommer att utgöra hans favoritinstrument) växer fram: den operativa gruppen. Det gruppsliga förbindelsenätet framträder som optimal struktur för att få tillgång till ett kollektivt vetande, ett pågående vetande inom institutionen (”Skötarnas lärande var förbluf­fande. De hade samlat på sig mycket erfarenhet … Deras svårigheter fan­ns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter”).

Med utgångspunkten att definiera en uppgift ( ”jag diskuterade med skötarna de olika fall som fanns”) produceras sålunda denna anordning, som lyfter fram ett omedvetet vetande och tillåter det individuella/subjektiva processande, vilket var nödvändigt för att kunna uppnå förändringar inte bara på det tankemässiga planet utan även attitydmässigt – det vill säga i handling. Pichon-Rivières intervention syftar till att åstadkomma en mer komplex subjektiv och institutionell symbolisk struktur samt att utifrån en praxis (sjukhuspraktiken och tankar däromkring) ifrågasätta upprepningar och blinda mekanismer för att härigenom återerövra en riktning som stämde överens med sjukhusets uppgift och baserades på hälsa. Effekterna härav låter inte vänta på sig och de märks i förbindelserna som präglas av kreativitet, vitalitet och entusiasm.

Efter 15 år av denna revolutionerande praktik lyckades man avlägsna E. Pichon-Rivière från Hospicio de Las Mercedes genom att beskylla honom för att vara pervers och uppmuntra homosexualitet bland tonåringarna. Detta riktades mot just honom som skapat en avdelning speciellt för tonåringar för att på så sätt skydda dem från eventuella övergrepp från vuxna psykotiker.

Konkluderande kan sägas att E. Pichon-Rivière genomför en interaktionell ”läsning” av ”samhällskollektiv”. Han gör det utgående från ett heterogent material i form av sådant inom en institution som är frånvarande; som uttrycks i tal, normer, befintliga institutionella procedurer och praktiker – men vars oönskade effekter alltid innebär ett mänskligt lidande. Det är här hans operativa verksamhet äger rum. Och hans interventioner syftar till att utveckla ett vetande och att – symboliskt – göra såväl de individer som hela det samhällskollektiv, som utgör objekt för interventionerna, mer komplexa.

Det material som möjliggör en ”läsning” av det institutionella förbindelseskeendet är heterogent: det är inte bara verbalt, utan arkitektoniskt, legalt, estetiskt och formellt. Det kan visa sig i form av: rumsmässigt arrangemang, estetisk konstruktion, tidsmässig reglering eller procedurer som inverkar på vardagsvanonorna.

Det är möjligt att benämna allt detta material för institutionens diskurs i och med att det är tolkningsbart. Genom att sätta ord på detta heterogena material avtäcks ett förbindelsehändelseförlopp och en organisations diskurs. Även om det må handla om en latent och implicit dimension är den möjlig att göra till föremål för igenkännande och reflektion via den operativa gruppens teknik.

Översättning: Sören Lander (2020)