Operativ grupp. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 1 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Ursprungligen framfördes den som en föreläsning den 3 juni 2017 på Escuela de Psicología Social del Sur.

Den naturliga modellen för de operativa gruppernas teknik är inte armén (som Sigmund Freud använde för att analysera massfenomen), utan kommandogruppen. Så uttryckte sig denna grupptekniks skapare, Enrique Pichon-Rivière. I den operativa gruppen finns ingen ledare, utan det är målet, uppgiften, som innehar ledarskapet. Rollerna i gruppen bör vara komplementära och sinsemellan utbytbara eftersom man i en förändringssituation (som i en kommandogrupp kan röra sig om dödsfall eller fångenskap) bör kunna vara kapabel att fullgöra den saknade kamratens uppgift. Det handlar således om en mycket strikt struktur vad avser målet, men med stora förändrings- och justeringsmöjligheter vad avser de oförutsedda scenarior man möter.

Det är inte en grupp med fokus på individen, men inte heller på gruppen. Pichon-Rivière ser den operativa gruppen som en grupp fokuserad på uppgiften.

Han definierar gruppen på följande sätt: ”En begränsad mängd personer (vars deltagare dels sammanlänkas genom konstanterna tid och rum, dels knyts samman via ömsesidiga inre representationer), som explicit och implicit föresätter sig en uppgift, vilken också utgör syftet med att sammanstråla”.

Och den operativa gruppen definieras enligt följande: ”En teknik som kännetecknas av att den explicit fokuseras på en uppgift som kan handla om lärande, (…) diagnosticerande av en arbetsorganisations svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också innebär ett hinder i varje utvecklings- eller förändringssituation” (Pichon-Rivière, 1997:152).

Den operativa gruppen är den anordning (det verktyg) i vilken de drag som kännetecknar de mänskliga förbindelserna (relationerna) framträder med större tydlighet och där förbindelsens subjekt tar plats på scenen. Gruppstrukturens subjekt är ett samhälleligt subjekt. Hennes referentiella schema, sätt att tänka, känna och handla, hennes kosmovision är överhuvudtaget en produkt av en förbindelseskeendenas komplexa historia. Varje individ i gruppen är språkrör för denna komplexitet och samtidigt dess sändebud.

I ett kommunikativt samspel i den operativa gruppen interagerar personer som i sig är de-centrerade; som – om motivation härför finns – gradvis får ett personligt engagemang, något som kommer att inverka på såväl varje ingående gruppmedlems referentiella schema som på det förbindelseskeende som man tillsammans utvecklar i riktning mot gruppmålet. I varje gruppmedlems interventioner innefattas – medvetet eller omedvetet – hans eller hennes kognitiva-, affektiva- och handlingsmodeller. I varje lärosituation är det för E. Pichon-Rivière nödvändigt att kunna lämna sitt vanliga sätt att betrakta världen eller verkligheten. Den nytillkomna informationen gynnar i sin tur en förändring.

Förbindelsestrukturen får på så sätt en triangulär karaktär: två personer som via relationen länkas samman av något tredje strukturerande (uppgiften), vilket utgör det som motiverar eller driver de två personerna att mötas eller att förbli sammanlänkade. Gruppen presenteras som en strukturerande struktur eller gestalt-gestaltung genomkorsad av momentant sammanbindande eller isärlöpande processer.

Homogenitet i uppgiften framkallar en ”förvärvad” heterogenitet (Pichon-Rivière, 1997:118). Ju större homogenitet i uppgiften, desto tydligare blir varje deltagares egen stil när han eller hon tänker och medverkar i denna kollektiva kunskapsproduktion. Det är härvid den singularitetsförutsättning uppstår, som inte bör vara något främmande för den operativa gruppen genom att den är ett sätt att bevara det som motiverar och berikar en operativ grupp, nämligen motsatsförhållandet mellan individ och grupp. Denna i en dialektisk metodologi ”inskrivna” teknik är en icke-disciplinär ansats: att förflytta tonvikten från samordnarens roll till gruppens existerande kunskaper satta i relation till ett gemensamt mål. Det är kort sagt en operativ ansats att använda för att kunna intervenera i gruppsammanhang utifrån olika teman, i organisationer (ONG eller företag) och i samhället. Det är ett verktyg som underlättar kollektiv organisering med utgångspunkt i ett gemensamt mål, men som samtidigt inte bortser från det singulära i och med att det är utifrån detta (singulära) som konstruerandet av samhälleliga kollektiv och organisationer blir mer operativt satt i relation till de olika viljor som finns. Den (operativa gruppen) gynnar en demokratisk logik, återskapar respekten för den enskildes ord och mångfalden i kunskaper och berättelser oavsett vilken samhällsposition man har och vilket ekonomiskt eller symboliskt ”kapital” man sitter inne med. Den operativa gruppens värde avgörs inte i termer av en konkurrensens logik, utan i termer av det man bidrar med till uppgiften. Och den förverkligas oavsett från vilken plats och utifrån vilka erfarenheter detta sker. Olikheterna i gruppen utgör dess styrka i och med att dessa skillnader bidrar till en heterogen rikedom vad avser gruppmålet (gruppen uppfattas som en sammanflätning av individuella vertikaliteter i en horisontell gruppslighet).

Det är ett verktyg (en anordning) som – i samhällsarbetet – främjar en de socialt exkluderades återinförande i samhället. Det skapar en samhällsvävs mikrosociala rum (förbindelseskeenden sammanlänkade genom identifikation och ett gemensamt mål) som förnyar ett samhällsdemokratiskt kontrakt kännetecknat av (ordets och handlingars) transparens, accepterande av olikheter, visionen av den andre som deltagare, stöd för förmågan till individuell och solidarisk utveckling utifrån ett gemensamt mål. I Pichon-Rivières teori – benämnd ECRO (konceptuellt/begreppsligt referentiellt och operativt schema) – finner vi en uppfattning om det sociala som ”yttre objektiv struktur”, vilken, som inre motsvarighet, har en subjektiv struktur vi benämner referentiellt schema. Detta schema innehåller de modeller för att tänka, känna och handla som individen (subjektet) på sitt speciella eller ”singulära” sätt har gjort till sina, men vars ursprung finns i den sociala strukturen. Schemat beskriver samhället som i ett tillstånd av konstant omvandling och modifering av regler, normer och kollektiva representationer. Vad gäller samhällsförändringar pekar schemat på att dessa försätter individen i kris, ty de utgör permanenta utmaningar för individens referentiella schema, som inte alltid kan svara genom en aktiv anpassning till verkligheten. Individen uppfattar sig som i avsaknad av verktyg och ineffektiv samt invaderad av rädsla och osäkerhet avseende sin framtid. Krisen ifråga utgör dock ingen patologi; Pichon-Rivière uppfattar den som något vitalt i sådan mening att den utgör en del av det långa lärande från den sociala verkligheten som varje individ måste genomgå. Patologisk blir den endast om den blir till något inre, om individen (subjektet) gradvis förlorar sina yttre förbindelser (relationer), blir isolerad och utlämnad åt sina inre ”spöken” och rädslor.

Av den anledningen föreslår Pichon-Rivière att ett gruppverktyg – den operativa gruppen – installeras i vilket slags institution eller samhällsorganisation det är möjligt att låta en individ (subjekt) ingå och där denne åter kan få ett mål som på nytt ger en mening åt livet. Det bör vara ett mål som drar honom eller henne med sig utifrån en motivation eller ett intresse. Mot bakgrund av vederbörandes problematik skulle man exempelvis kunna tänka sig följande alternativ: att (den arbetslöse) individen (subjektet) går med i en grupp arbetslösa; att han eller hon deltar i en multifamilj-workshop i syfte att förbättra barnens utbildning; eller genomgår en kurs för att kunna få jobb; eller att personen ifråga lär sig att genomföra förbättringar i den egna stadsdelen. En operativ grupps mål består således i att åstadkomma en gruppstruktur som gynnar inte endast förbindelseintegration, utan också att man engagerar sig i en uppgift, en praxis, ett skapande arbete som får effekter i den sociala världen och påverkar gruppmedlemmarnas personliga utveckling. Uppgiften kommer inte att implementeras utifrån generella modeller eller från den omgivande världens normer, utan i överensstämmelse med varje grupps egen stil och med respekt för dess tempo och de, permanenta eller temporära, överenskommelser gruppen når fram till. På så sätt uppnår gruppen att den alienerade eller anomiske individen återskapar kontakten med ett förbindelsenätverk eller sociala band genom vilka en kreativ uppgift kan förverkligas och där han eller hon känner sig delaktig varvid en aktiv realitetsanpassning förstärks. Pichon-Rivière tänker sig inte den här processen som en terapi, utan som något hälsofrämjande och han likställer detta med att ge näring åt mänskliga relationer (förbindelser) och att höja deras kvalitet; likaså att förbättra livskvaliteten i olika miljöer (som är gruppsliga, institutionella, samhälleliga och sociala) med sikte på en social omvandling som i sin tur via denna process modifierar individen (subjektet). Samhällsomvandlingen formuleras i mikrosociala termer i och med att de sammanhang där den förverkligas är grupper, samhällsorganisationer och samfälligheter.

Begränsningar för att implementera den operativa gruppens teknik

Det svar Pichon-Rivière föreslår på modernitetens olika slags problematik (anomi, alienation, de sociala rollernas och det personliga referentiella schemats fragmentering) har sina begränsningar i och med att det krävs vissa kontextuella förutsättningar för att kunna implementera tekniken. De förändringar avseende förbindelse och individ, som denna teknik syftar till, har att göra med såväl individuell som gruppslig autonomi. Det rör sig om att utveckla kreativa innovativa idéer och förslag, att söka ett möte med den andre och att åstadkomma en gemensam social produktion, värdesätta olikheter och demokratiska värderingar såsom gemensam välfärd, horisontell logik och dynamik, flexibilitet, innovationer etc.

Men när sådana förändringar börjar manifesteras inte bara verbalt, utan även i vardagens sociala praxis, genereras konflikter inom rigida institutioner med mycket auktoritära ledare eller sådana som kan känna sig hotade i sin roll när gruppens makt och autonomi stärks. Det är ingen slump att grupp- och samhällsaktiviteter förbjöds under den senaste diktaturen.

Fortsättningsvis kommer jag att ta upp några exempel på konflikter som utlösts när man implementerat den operativa gruppens teknik.

- I Sociedad de Fomento i stadsdelen La Esperanza (Quilmes-distriktet i Buenos Aires), där man började praktiskt genomföra ett ”Program för Stöd åt Sårbara Grupper” (med finansiering från Världsbanken), bildades dels en ungdomsgrupp, dels en kvinnogrupp. Syftet var att förebygga problem med beroende, våld och tidig graviditet. Man organiserade också yrkesorienterande sammankomster för unga. Dessa samordnades av socialpsykologer utbildade med gruppoperativ teknik. Kort efter starten uppkom konflikter med chefen för Sociedad de Fomento, en ”politisk militant” som försökte manipulera gruppens medlemmar. Hans syfte var att få dem att delta i handlingar som hade att göra med den politiska fraktion han tillhörde. Dessutom försökte han lägga beslag på donationer man fått (fotbollströjor och fotbollsskor, mat avsedd som mellanmål och för planerade tillställningar) i syfte att dela ut dessa enligt sina egna preferenser eller klientstrategier. Programmet var till slut tvunget att genomföras på en sådan ”neutral” plats som kvarterets skola.

- I en elitgrundskola, vars prestige var beroende av medelklasstillhörighet, och som hos sina elever främjade utvecklandet av färdigheter baserade på konkurrens. När barnen i den operativa gruppen började ifrågasätta de känslomässiga konsekvenserna av lärarinnans överkrav och gjorde revolt mot det uppförande, som var önskvärt i vardagen, ingrep rektorn och avslutade experimentet.

- På en fortbildningskurs för ett tekniskt team (som arbetade med unga på en ungdomsvårdsskola) där man utvecklat en vana att ständigt kritisera staten utan att demonstrera något eget intresse för att utforma och praktisera mer självständiga och kreativa strategier som team. Gruppen avvisade samordningsteamets alla försök att få teamet att inta en mer aktiv och utvecklande roll vad avser förbättringsåtgärder och att upptäcka sina egna resurser för att kunna uppfylla sina önskemål. De vidmakthöll envist sin bekväma passiva attityd och emfatiska krav om att det ovillkorligen måste vara staten som skulle åtgärda bristerna.

Den operativa gruppens teknik når sin fulla potential när gruppen eller teamet vill och kan utveckla sin autonomi, sin kreativa praxis; härvid omvandlas det gemensamma projektet till en effektiv praktik och måluppfyllelse i vilken det sker en växt såväl i personlig mening som vad gäller det gemensamt omfattade projektet. Det finns exempel på framgångsrika implementeringar i statliga gymnasieskolor, pensionärscentra, fotbollsskolor, högt utvecklade teknologiska team, företag som värdesätter sina anställdas kreativa medverkan, socialt arbete inom utsatta områden och i uppgiften att forma team (team building) för att bara nämna några.

Det är av vikt att inkludera dessa avslutande reflektioner eftersom – trots att E. Pichon-Rivières gruppteknik är mycket värdefull – jag inte ser den som något allmängiltigt att använda sig av oavsett omständigheterna. Den är kort och gott ett operativt verktyg för de mål som sätts upp, men med begränsningar i situationer sådana som nämnts härovan.

Översättning: Sören Lander (2020)

FÖRELÄSNING NUMMER 2. SKOLANS DIDAKTIK OCH LÄRANDE. BASALA RÄDSLOR.

Föreläsning given av Dr Enrique Pichon-Rivière den 2 maj 1966 (första året) på Escuela Privada de Psiquiatría Social

Skolans didaktik och lärande.

Basala rädslor.

Freuds och Melanie Kleins schema.

Uppfattningen om insjuknandeprocessen.

Mekanismer och försvar.

Jag kommer nu att fortsätta förklara det referentiella schemats innebörd vad gäller gruppsituationsaspekten. Via gruppernas material har jag kunnat notera att det finns förväntningar hos er om att få kunskap om denna didaktik-aspekt, något som inte togs upp under föregående föreläsning. Vad jag då nämnde var att den didaktik som här tillämpas är interdisciplinär, att grupperna är heterogena samt baserade på en grundläggande didaktisk kärna karaktäristisk för vuxenundervisning. Det handlar med andra ord om tillämpning inom olika fält där man utgår från ett (av universaler bestående) bestämt schema.

Om det handlade om ett universitet skulle schemat inbegripa olika avdelningar där avdelningen för psykologi skulle ge ”service” åt övriga undervisningsområden med behov av psykologikunskaper. Psykologiavdelningens chef skulle då ge föreläsningar specifikt för samordnarna som i sin tur skulle förmedla föreläsningsinnehållet vidare. Det rör sig inte om en direktkontakt, vilket skulle vara olämpligt. Däremot medför det en fördjupad undervisning på intermediär nivå för att på så sätt utbilda en lämplig lärargrupp. Vi har haft svårigheter att fylla kurserna med lärare med detta slags utbildning (och redan kunnat konstatera hur den personliga stilen inom ett sådant referentiellt schema ser ut). Idag ska vi ta upp det referentiella schemats personliga del samt den gruppsliga aspekten, vilken utgör kvällens undervisnings andra del.

Den teknik vi använder oss av är ackumulativ, interdisciplinär, gruppslig och avdelningsinbegripande. Den ackumulativa aspekten har att göra med att lärande under flera kvällstimmar (och flera timmar i följd) är mycket effektivare än ett fragmentariskt lärande (uppdelat på olika dagar eller timmar). Paradoxalt nog är det så att möjligheterna till lärande i realiteten tar sin början från det ögonblick när skolklockan ringer ut. Enligt en undersökning vi gjort börjar lärandet bli operativt vid 45 minuters lektion.

Det är som om det skulle existera ett dolt kulturellt rättesnöre (som representant för förändrings-ångesten) och som sådant ett hinder för verkligt lärande. På grund av detta fortsätter vi här att bearbeta lektionen inom gruppen med målet att åstadkomma att ett lärande sker under den tidsrymd grupp och lektion pågår (2 timmar) - något som i sin tur skulle föreställa ett slags assimilativ medelnivå.

När kunskapsteorin studeras närmare kan man se att där finns dels en ”inkorporerings-period”, dels en ”assimileringsperiod”. Den första av dessa perioder utgörs av den normaltypiska didaktiken (den ”Normala skolans”). Minnesinlärning av saker och lärande sker då inte utifrån en reell identifikation med förmedlaren, utan utgör mer en imitation där materialet inte assimileras, utan snabbt glöms bort och näppeligen inkorporeras som ett arbetsinstrument.

Vad gäller den uppgift, som ska utföras här idag, har jag nämnt att den är följande - att lära sig att tänka – vilket utgör en människans största svårigheter i och med att hon då måste konfronteras med det som utgör ett arbetsområdes största ångest, nämligen att förmå förena teori och praktik i en fortlöpande praxis, som i sin tur inte är linjär utan dialektisk och i spiralform. Här kommer det förändringsmotstånd , som framkallar störst ångest (nämligen rädsla för förlust och rädsla för attack; det vill säga framträdandet av de två rädslor, vilka utgör de ”vålnader” eller ”groddar” som närvarar i varje neuros och psykos) inom såväl individ som samhälle att lösas upp.

Under infrastrukturen vilar inget annat än dessa två rädslor som uttrycks i form av osäkerhet och otrygghet - och de förstärks av sociala faktorer, vilka utgör påfrestningar i detta slags situation. För oss är härigenom psykisk sjukdom en social produkt och därför benämns vår Skola ”Socialpsykiatrisk”. Tanken är dock att förändra namnet till ”Skola i Socialpsykologi” i och med vår föresats att bredda vårt område, vilket är ”psykiatri”. Vårt instrument utgörs dock av socialpsykologin på grund av dess speciella metodologi och instrumentering, som är möjligt att använda inom vilket som helst individuellt, gruppsligt, institutionellt och samhälleligt fält.

På så sätt öppnas en rad arbetsområden för psykologen (med sin placering inom universitetets filosofifakultet). Dennes grundläggande fantasi har bestått i att kunna vara psykoterapeut. Därvid skulle dock han eller hon komma att överträda lagens bestämmelser (1967 kommer en lag som reglerar psykologernas roll till att vara läkarnas assistenter och först 1985 ersätts denna lag av en ny enligt vilken psykologer får rätt att bedriva psykoterapi, vilket de tidigare inte fått) – och utan att lägga märke till att det faktiskt existerar en mängd (andra) områden. Att det är så är inte den studerandes fel utan psykologiutbildningsideologins i och med att denna alltid (inom ovannämnda filosofifakultet) alltid lärt ut individualpsykologi. Först på senare tid har det uppstått ett intresse för socialpsykologi, vilken utgör ”förståelsenyckel” för alla slags problem oavsett nivå.

För det första finns det alltså ett instrument – socialpsykologin. För det andra finns det något att betrakta genom ”nyckelhålet”. För det tredje existerar det ett fält som då kan vara vadsomhelst.

Det finns även en osäkerhet omkring att undersöka (att ”titta bakom”; att bli överraskad med att ”spionera”). Alla dessa typer av ångest, som metaforiskt representeras av en konkret nyfikenhetssituation med ursprung i barndomen, utgör bakgrund till önskningen att bli psykolog. Med andra ord är varje psykolog eller psykiatriker en frustrerad och nyfiken människa - en person som hindras av nyckelhålets lilla öppning eller föräldrarnas fungerande strategi för att undvika att hamna i betraktarens blickfång. Man kan med andra ord säga att det rör sig om något slags otillfredsställelse, som psykologen eller psykiatrikern söker övervinna via utforskning. Det här utgör en omedveten drivkraft i och med att psykologin, dess verktyg och områden – liksom uppgiften eller utforskaren själv – bör bör bli föremål för utforskning.

I och med att utforskaren av ett socialt fält använder sig av sitt psyke är han eller hon inbegripen i operationen oavsett om detta önskas eller ej. Och det är genom projektiv identifikation man ”tar sig in i” den andre och – genom resonans eller analogi – återöversätter i form av den projektiva identifikation som empatin utgör. Därefter kan den förståelse som kallas sympati framträda, vilket innebär att kunna placera sig i den andres ställe för att se vad som händer med denne.

Det här kan ge upphov till mycket ångest i och med att när man placerar sig i den andres ställe så innebär detta att placera sig i en otrygg situation där man inte vet vad man kommer att finna i den andre och vad som kommer att hända när man intar dennes roll. Man kan se detta mycket tydligt hos främst psykiatriker vid analys av deras drömmar. Personer, som håller på att utbilda sig i psykiatri och socialpsykologi, drömmer ofta. Statistiskt har jag studerat drömmarna hos dem som utbildar sig i psykiatri och då kunnat konstatera att 60-70 % av drömmarna inbegriper ett klaustrofobiskt element, vilket uttrycks som fruktan för att bli instängd i den andres psyke och att den andres psyke tagits över av en ”personlighet” som är liktydig med vansinne. Det är också härifrån fördomen om att vansinne är något smittsamt kommer. I realiteten är det så att psykiatrikerna - via icke-upplöst identifikation med sina patienter - lägger sig till med vissa psykiska ”vanor” och i den utsträckning de inte förstår sina patienter kommer de att imitera dem.

När man studerar mekanismen ”att förstå den andre” kan man i drömmarna observera hur ångesten inför att ”ta sig in i” den andre omvandlas till klaustrofobiska situationer. Den mest universella eller vanliga drömmen är att man befinner sig på mentalsjukhuset och inte hittar ut eller att man inte hittar sitt fortskaffningsmedel – fast vad man inte hittar är ”nyckeln” för att ta sig ut ur patientens psyke. Detta ligger bakom den primära ångesten hos psykiatrikern, vilken undan för undan tenderar att inta större distans till patienten.

”Optimal distans” (det vill säga lämpligt avpassat avstånd) för patientens del är svår att uppnå. Antingen blir det alltför nära eller alltför stort avstånd. I sig är optimal distans den viktigaste faktorn i psykoterapi eller, uttryckt med andra ord, att känna att psykoterapeuten befinner sig på en sådant optimalt avstånd att han eller hon vare sig kan bli skadad eller förstörd av patientens fantasi och inte heller kan komma in i patienten – och bli förstörd.

Det är på det här sättet begreppet ”gräns” skapas, något som är motsatsen till att förlora uppfattningen om gränser, det vill säga att bli vansinnig (med andra ord att inte kunna skilja mellan det inre och det yttre). Sålunda kan ”vansinne” definieras som att ovannämnda gräns går förlorad och för psykiatrikerns del att det optimala avståndet för att kunna ”operera” går förlorad. Här kan man också notera hur den psykiatriker, som inte förstår empati-mekanismen, börjar inta ett avstånd till patienten eller aldrig på egen hand träffar denne.

I en undersökning jag gjorde för några år sedan på Hospital de las Mercedes kunde jag konstatera att i 95 % av fallen var inte psykiatrikerna själva när de träffade patienten. Det fanns där alltid ett skåp med farmaceutiska produkter eller en bokhylla eller en vän etc - det vill säga en fobisk kompanjon som hjälp för att kunna ”ta sig in i” och därefter ”ta sig ut ur” (patienten). Detta slags psykiatri, benämnd ”delegations-psykiatri”, avlägsnar sig gradvis från behandlingarna, vilka undan för undan utövas av skötarna eller (senare) till och med av de sjuka själva. Eller kan det vara så att psykiatrikern inte befinner sig i patientens närhet, utan har avlägsnat sig och detta i ännu högre grad om ”dödsmekanismer” används (i stil med insulinchock eller elchock, vilka i många fall är terapeutiskt verkningsfulla och med effekt på grund av sin ”dödsmekanism” och därpå följande återhämtning eller reparation).

Vårt referentiella schema innefattar alltså en didaktik, vilken (som sagt) utgörs av ett ackumulativt lärande och där ”formeln” utgörs av att lära sig att tänka och ”uppgiften” består i att bryta stereotypier; att bryta repetitiva beteendemönster, som har formen av olika neurotiska eller psykotiska strukturer, vilka synliggörs med hjälp av nosografin (”nosologi” är den medicinska disciplin vars syfte är att göra en uttömmande beskrivning av sjukdomar för att därigenom skilja dem från varandra och klassificera dem).

Dessa psykotiska, neurotiska, karaktärologiska, perversa etc strukturer är formationer, som konstruerats utifrån hur försvarsmekanismerna aktiveras när ångesten är som svårast.

Vad jag vill säga med detta är att neuroser, perversioner och karaktärsstörningar samtliga utgör försvar mot psykos. När de icke-neurotiska mekanismerna fallerar framträder sådana mer primära ångestformer som rädsla för objektsförlust och rädsla för attack mot jaget (med andra ord depressiv ångest och paranoid ångest). Dessa är de två främsta vektorerna och kommer att konfigurera varje slags sjukdom utifrån dess lokalisering i rummet.

Den rumsliga lokaliseringen av förbindelsen till ett gott gratifierande objekt alternativt ett ont frustrerande objekt berör tre områden, vilka är fenomenologiska i sådan mening att de var för sig innebär varsitt uttryckssätt (ett kopplat till psyket, ett till kroppen och ett till yttervärlden). I realiteten utgör de tre områdena en helhet och de är aktiva - samverkande och samexisterande - samtidigt. Detta är också något som gäller för de två rädslorna (rädsla för förlust och rädsla för attack), vilka aldrig närvarar var och en för sig, utan samexisterar och samverkar varvid de formar en helhet inom de tre områdena (psyke, kropp och yttervärld). Det är inom dessa tre områden som de förbindelser, vilka har att göra med goda och onda, gratifierande och frustrerande objekt är verksamma och tillämpas i praktiken.

Inom ECRO:t (dvs det begreppsliga, referentiella och operativa schemat) finns två rädslor (rädsla för förlust och rädsla för attack) och tre områden: 1) Psyke; 2) Kropp; 3) Yttervärld.

Och vi har två förbindelser: en god och en ond, vilka i sin tur är länkade till ett gott gratifierande objekt och ett ont frustrerande objekt. Dessa objekt placeras inom de olika områdena (psyke, kropp och yttervärld).

Genom de kombinationer som här uppstår kommer vi att ställas inför neurotiska strukturer, psykopatiska strukturer, karaktärsstörningsstrukturer etc, vilka kan identifieras via den psykiatriska nosografin - ”nosografi” i sådan mening att det rör sig om beskrivningar av hur de framträder, i vilken form de manifesteras och av hur omfattande störningen är. Själva innehållet bör dock utforskas på annat sätt och även om det existerar ett dialektiskt förhållande mellan innehåll och ”bärare” (av detta innehåll) kan man dock inte utifrån ”bäraren” (det vill säga patienten) sluta sig till innehållet.

Strukturen kan vara av hysterisk karaktär och innehållet kan ha att göra med patientens personliga historia. Med andra ord styr inte universalerna (* se definition ”universaler” efter texten) i detalj vad gäller igångsättningskrafternas fält, utan de finns mer som en yttersta orsak.

Vi har den manifesta aspekten, vilken kan yttra sig som hysteri, tvångsneuros, paranoia, mani, melankoli etc. Vad som orsakar detta slags strukturer är situationer som fungerar utlösande och handlar om de två rädslorna: rädsla för förlust och rädsla för attack.

Innebörden av detta är att vi inte använder oss av Freuds sätt att konceptualisera i form av begreppen ”livsdrift” och ”dödsdrift”. För oss är drifterna beteenden. Det rör sig om ett inlärt beteende i form av erfarenheter uppkomna i samspelet med omgivningen. Erfarenheten av ett gratifierande objekt ger upphov till ett mönster som, när det manifesteras (och i enlighet med Freud) kommer att benämnas ”livsdrift”. När relationen sker till ett frustrerande objekt på vilket man reagerar med ilska, fientlighet och destruktivitet kommer detta att konfigurera det Freud benämner ”dödsdrift”. Såväl livsdrift som dödsdrift utgör med andra ord strukturer, vilka förvärvats genom mycket tidiga erfarenheter och ett permanent samspel med omgivningen i termer av gratifikation och frustration. Det är utifrån detta perspektiv vi inte accepterar Freuds driftsuppfattning, vilken hävdar att ovannämnda två drifter är något individen föds med.

Det skulle således innebära ett motsatsförhållande för oss att söka modifiera eller rektifiera eller bota en patient med en patologi betingad av dessa två omodifierbara medfödda drifters inverkan. Vissa teoretiker har drivit den biologiska driftsuppfattningen till sin spets, medan Freud däremot i realiteten hade sina allvarliga tvivel, något som lätt kan konstateras i framförallt vissa av Freuds verk där hans driftsteori av honom själv benämns ”mytologi”. Det tyska ordet Trieb är dessutom inte ”drift” utan ”drivkraft” (som redan det är mindre än ”drift”, vilket bär med sig innebörden av att vara något fixt och mycket mer statiskt). Också ”det omedvetna”, som förvarare av våra tidigaste relationer, benämndes pulsorium - istället för ”det” - av den franske psykoanalytikern Eduard Pichon.

Vi kommer att se hur Socialpsykologin modiferar Freuds scheman vad gäller såväl drifter som personlighetsstruktur; modifieras vad avser ursprunget, men icke vad avser deras fenomenologiska vara. Det finns ett ”överjag”, det finns ett ”jag” och det finns ett ”det” – men deras ursprung baseras på konkreta verkliga erfarenheter. Säkerligen är ni bekanta med detta såsom ”Konkret psykologi”. Det existerar dock ingen psykologi som inte är konkret. Situationen är snarast att det finns psykologer som inte är konkreta! Det är dessa man kallar ”fåtöljpsykologer” och det är dessa ”fåtöljpsykologer” som socialpsykologen, psykologen ute på fältet, opponerar sig mot.

Det är också sistnämnde psykolog, som ägnar mycket tid åt att studera det psykoanalytiska referentiella schema som på det sättet skapas - ett referentiellt schema, som kan tillämpas i olika strukturer, inom olika fält, och där personlighetens tid-rum-skeende kan utvidgas eller inskränkas allt utifrån situationsberoende aspekter.

Med andra ord är människan ett subjekt som oundvikligen (jag säger inte ”dömd till”) är inkluderad eller nedsänkt i samhället. Därför framstår diskussionerna om individ versus samhälle som absurda i och med att personligheten konstruerats med utgångspunkt i konkreta reella erfarenheter. Internaliseringen av verkligheten formar patientens inre värld. Först under vårt århundrade (det vill säga 1900-talet/övers anm) har en inre värld beskrivits, som sedan (med Melanie Kleins ord) ”befolkats” av den omedvetna fantasin. Som vi kommer att se representerar denna (omedvetna fantasi) ett drama vars personer utgörs av yttre objekt internaliserade till den inre världen.

Om man uttrycker det med fotbollens terminologi så finns det en ”inre spelplan” och en ”yttre spelplan”. Matchen inom område 1 spelas på den inre spelplanen eller psyket. Inom område 2 och 3 spelar man i kroppen (hypokondri) och i beteendet (vilka utgör den yttre spelplanen).

Kulturellt sett är det område 2 som används mest på grund av att hypokondrikern inte betraktats som psykiskt sjuk och att dennes sjukdom liknar eller är besläktad med organisk sjukdom så pass mycket att det psykotiska inte uppmärksammas. Molières ”inbillade sjuke” framträder inte som psykotiker, utan som en ”inbillad sjuk” – men inbillningen avser kroppen, inte psyket. Om ”det inbillade” tillhör område 1 uppträder förvirring och samma sak gäller om område 3 är inblandat. Detta innebär att med kulturens utveckling har de förföljande objekt, som orsakar psykotisk störning, undan för undan tagit sin tillflykt till område 2 genom att omvandlas till hypokondri och denna i sin tur till psykosomatisk sjukdom.

Härav kommer det sig att vår kultur ofta kännetecknas av psykosomatiska sjukdomar, vilka (egentligen) är psykoser som flyttat från område 1 till område 2 varvid de ofta inte uppfattas eller diagnosticeras som psykos. På så sätt blir hypokondri ett socialt skydd för individen eftersom ingen skulle sätta stämpeln ”psykiskt sjuk” på denne (utom i extrema fall). Samtidigt upptar hypokondrikern, så som han eller hon beskrivits här, 80 % av läkarnas och sjukhusens tid. Ni kan då föreställa Er hypokondrins mångfacetterade karaktär.

Men – varför ta sin tillflykt till kroppen? Kulturellt sett har denna tillflykt underlättats genom klädedräktens uppkomst eller, annorlunda uttryckt, ”det artificiella höljet”. Vid studiet av hypokondri kommer vi att lägga märke till en form, som befinner sig mellan det yttre artificiella höljet (klädedräkten) och det verkliga höljet (som är huden). Detta mellanliggande rum, som jag studerat mycket noggrannt framförallt vid hudsjukdomar, är en plats att ta sin tillflykt till även när det gäller den patogenetiska situation där de sjukdomsorsakande objekten döljer sig.

Vad gäller det yttre höljet, kläderna och renlighetsvanor säger vi därför att det finns en hel neuros, en hel psykos och en hel kulturföreställning, som hänger samman med hypokondriska rädslor. Att tvätta händerna tio gånger är en fobi för orenlighet medan att tvätta sig en gång är en handling som hänger samman med god uppfostran. Vår kultur är full av element tillhöriga neurotiska strukturer (framförallt tvångsneurosen), karaktäriserade av ordning, renlighet, snålhet, sparsamhet och alla de element som hänger samman med en god uppfostran. Samma sak gäller för melankoli, känslan av skuld, vilket är en naturlig känsla – men som när den överdrivs skapar en oproportionerlig skuld i förhållande till den skada man föreställer sig ha åsamkat. Situationen är sådan att många präster (utifrån vad de får höra under bikten) ställer diagnosen ”neurotiska skuldkänslor” och skickar personen ifråga till en psykoterapeut. Det kan röra sig om självanklagelser när man upplever sig vara skyldig till att ha tillfogat skada; och sorg när man inser att det är på grund av omnipotens som man velat ställa till med stor skada.

Föreställningarna om skadans storlek baseras på en grundläggande omnipotens där man tror sig vara ansvarig för skador, olägenheter, pest, krig etc - något som sker genom ett slags förvirring kallad delirio centrífugo (ung ”centrifugal förvirring/övers anm); den riktas utåt genom att man tror sig smitta ned världen. Att exempelvis gå till polisen och erkänna ett brott – eller att göra det indirekt – skapar en så hög grad av ambiguitet (mångtydighet eller tvetydighet) att sådana personer betraktas som misstänkta ända fram tills den verkligt skyldige uppenbaras. Med andra ord är hypokondrikern en viktig personlighet, kapabel att igångsätta en mängd situationer, något som ofta kan observeras hos ledare.

Hypokondri ligger också bakom allt ”kosmetiskt beteende”, vilket hos kvinnan tar sig vissa speciella uttryck. Via en undersökning av bakomliggande drivkrafter inom ett område beläget långt ifrån det medicinska (men dock inte så avlägset som det kosmetiska) gjorde vi följande upptäckt - att det hos alla kvinnor existerar en inre känsla av fulhet oavsett hur mycket deras yttre utseende visar något annat. Det kosmetiska beteendet betingas av just denna känsla varvid det i sådan mening ”terapeutiska” tenderar att skapa ”en annan kvinna” - som (dock) är offer för denna inre omedvetna känsla av fulhet, vilken sedan projiceras i en rädsla för att föda vanskapta eller sjuka barn, alternativt tar sig formen av en hel psykosomatisk patologi inom det urogenitala systemet såsom penetrationsfobi, sterilitet, abort etc. Allt detta är tekniker som syftar till att undvika skada. Inom dessa kvinnor kan det finnas en omedveten känsla av att kroppen är förstörd och i bitar - och här rör det sig om vad Freud benämner ”kvinnans kastrationskomplex”, vilket upplevs som att kroppen tillfogats en skada och blivit berövad det maskulina könsorganet. Det är härur den maskulina protesten uppstår i form av ett mansliknande beteende.

Det vill säga att område 2, kroppen (som dessutom är förvarare av alla psykosomatiska sjukdomar), skapar ett preverbalt kommunikationssystem (kroppsligt, med gester) som är lika viktigt - och ibland viktigare - än det verbala och att det ständigt är i funktion.

Om man söker göra en uppskattning av vad folk säger, hur de säger det och hur det sagda åtföljs av gester, kan man notera att den preverbala kommunikationen upptar största delen, nästan 80 %, jämfört med den verbala. Dessutom är det preverbala beteendet mer autentiskt och mindre förvrängt. Det finns ju skäl till att folk fokuserar sin uppmärksamhet på det preverbala beteendet! Det är som om ordet hade uppfunnits för att förvränga den sanning som kroppen gör explicit. Av det skälet kan man i en psykoterapi eller gruppbehandling upptäcka en situations kriskaraktär genom att observera patientens eller gruppens attityder.

Via de tre områdena - och i enlighet med hur de goda och onda objekten där placeras ut - kommer vi att täcka in alla kända strukturer. I vårt sammanhang här kommer vi att använda oss av exemplet fobier. Fobierna kännetecknas av det fobigena objektets (i grund och botten förföljande) närvaro inom område 3 (agorafobi) och inom område 2 eller kroppen (där det kan finnas klaustrofobi).

Hos varje fobiker finns ett ”följeslagar-objekt” - ett gott objekt, som rör sig inom samma område 3, men som då gynnar den essentiella fobiska mekanism, som utgörs av undvikande. Följeslagarobjeket kan vara något levande, något livlöst eller något som fungerar som fetisch. För att kunna gå ut på gatan eller till någon instängd plats går personen ifråga dit åtföljd av detta objekt som till exempel kan vara en hund. Allt detta finns som något grundläggande i mekanismen ”fobiskt undvikande” och hindrar onda och goda objekt att smitta varandra. Härur kommer fobikerns all oro och osäkerhet avseende kontakt i och med att varje psykos eller neuros syftar till att kontrollera eller bevara det onda objektet. Detta är en situation vi kommer att möta i varje sjukdom.

I den utsträckning en sådan undvikandemekanism fungerar (det vill säga att de onda och goda objekten ej smittar varandra) förflyttar sig fobikern till en neurotisk nivå. Om undvikandemekanismen misslyckas uppträder psykotisk ångest genom det faktum att den fruktade platsen, exempelvis gatan man inte kan korsa, representerar den plats där det onda förföljande objektet huserar - och hos patienten framträder detta som en fantasi om våld, död etc. Om således förflyttningen av objektet till den plats där det hör hemma misslyckas står vi inför en paranoid psykos - och i det ögonblicket börjar fobikern iaktta hur andra observerar honom eller henne samt att det finns någon bakomliggande avsikt avseende det som händer på gatan. Att det blir så har att göra med att det fobiska undvikandet misslyckats och att det onda objektet kunnat växa fram.

Här ser vi således hur en hysterisk neuros omvandlas till en paranoid psykos. Men innan övergången till en psykos äger rum finns en mellanliggande struktur, som skulle kunna sägas utgöra ett mer operativt försvar, nämligen tvångsneurosen. En person, som börjar undvika en situation i syfte att undvika att gott och ont kommer i kontakt med varandra, ”byråkratiserar” försvaret genom att förvandla det till ett ceremoniellt tvång, en individens ”privata religion”, som använder sig av vissa bestämda manövrer för att undvika att åsamka skada. Det är när tvångsneurosen misslyckas som man går in i psykosen.

I psykiatriböckerna uppfattas hysteri som den sjukdom som har bäst prognos. Ur nosografisk synvinkel utgör den också den första neurosen. Den ligger närmast det normala, men ur försvarssynpunkt sett är detta försvar mest operativt mot underliggande psykos. Om vi sedan tänker oss tvångsneurosen i sin förlängning hamnar vi vid perversionerna – och i synnerhet homosexualitet, som är så spridd i vår kultur.

I den utsträckning det finns en ökning av rädslan (och rädsla då framkallad av verkliga faror i vår aktuella vardag i stil med rädsla för atombomben eller liknande) ökar också försvaren. Och de mest operativa försvaren är exempelvis homosexualitet, som övervinner ångesten för förlust genom identifikation med objektet. Om det handlar om en man utgörs förlusten av modersobjektet. Och om han står i begrepp att förlora något, så inkorporeras och assimileras detta varvid han förvandlas till modern.

Den paranoida ångest, som har med fadern att göra i den triangulära situationen, löses upp i den homosexuella relationen genom sexuell underkastelse i förhållande till fadern – med målet att trötta ut och kastrera denne. Med andra ord försvarar man sig mot de två rädslorna genom perversionen (förvandlar sig till kvinna); och via den homosexuella relationen söks i första hand ett ”förblindande” av förföljaren, i andra hand fantasin om att kunna kastrera och därigenom få tillgång till faderns potens.

Homosexualitet, som en sjukdom karaktäristisk för alla kulturer i ett dekadent skede, har en tendens att institutionalisera sig och bilda en minoritet. I Förenta Staterna har man hemställt om samhällslagstiftning för att därigenom kunna bli betraktade som en minoritet och att människors avståndstagande i förhållande till homosexualitet ska ses ha sitt ursprung i en fördom på samma sätt som fördomar mot svarta har (det vill säga att det är ett kulturellt diskrimineringsproblem framkallat av den rädsla, otrygghet och osäkerhet, som inverkar i och är ingrediens i all vår vardagstillvaro).

(*)

Dessa universaler består av:

a) De grundläggande rädslorna: 1) rädsla för förlust av den hittills uppnådda strukturen och 2) rädsla för attack i den nya situa­tion som ska struk­tureras.

b) Inför en situation av förändring gestaltas "den negativa te­ra­peutiska situationen" i: 1) rädsla för förändring; 2) motstånd mot förändring.

c) En grundläggande osäkerhetskänsla (som kan uttryckas "hellre en fågel i handen än tio i skogen").

d) Läro- och kommunikationsprocesserna: Båda dessa aspekter bildar en enhet och är ömsesidigt beroende av varandra. Kommu­nikationen är läroprocessens "räls".

e) De grundläggande fantasierna: 1) om sjukdom; 2) om be­handling; 3) om tillfrisknande.

Översättning: Sören Lander (2020)

PSYKOTERAPIMÄSSAN 6-7 oktober 2020. "El Francesito" - film om Pichon-Rivière.

Inledningsvis: På grund av Corona-pandemin och dess konsekvenser för större evenemang har Psykoterapimässan inställts. Osäkert när den kommer att hållas, men tanken är att filmen då ska kunna presenteras.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

I denna dokumentär från 2017 tecknar regissören (likt en Sherlock Holmes) genom intervjuer och tillbakablickar bilden av den legendariska argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Han var en sannskyldig kulturell gränsöverskridare (psykoanalys, guaraní-kultur, fotboll, konst, tango, journalist etc) i det Argentina som från 1940-talet och framåt kom att utvecklas till ett av världens psykoanalytikertätaste länder (och där Pichon-Rivière var en av initiativtagarna och någon att fortfarande nästan obligatoriskt hänvisa till inom psykoanalytiska kretsar i Sydamerika).

Filmen visas på Psykoterapimässan i Stockholm tisdagen den 6 oktober 2020. Den omfattar Pass 1 D och 2 D och sträcker sig från 11.10 och ca 2 timmar framåt.

En kort inledande bakgrund ges innan filmen och efteråt finns visst utrymme för frågor och diskussion.

Presentatör: Sören Lander, som är leg psykolog och leg psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning. Han är idag pensionär, men fortfarande delvis verksam inom primärvård och företagshälsovård förutom att han sedan ca tjugo år tillbaka översätter spanskspråkig (främst argentinsk psykologisk litteratur). Han har även varit svensk representant på några kongresser om den argentinska (pichonianska) varianten av socialpsykologi i Sydeuropa och Sydamerika.

Enrique Pichon-Rivière var en av psykoanalysens pionjärer i Argentina och skapare av (den argentinska formen av) socialpsykologi.

………………………………………………………………………………………………….

Filmen lägger inte speciellt stor tonvikt på vad som teoretiskt kännetecknar Pichon-Rivière, utan mer på de miljöer och erfarenheter (främst från uppväxten) som haft ett formande inflytande på honom. Föräldrarna kom från södra Frankrike och emigrerar i början av 1900-talet till Argentina där de bosätter sig i norra delen av landet och kommer i nära kontakt med ursprungsbefolkningen (guaraní-indianerna och deras kultur).

Genom att Pichon-Rivières föräldrar är fransktalande lär han sig först franska, därefter guaraní (fadern hade på sina bomullsodlingar en förman som var guaraní-indian och denne lärde ut språket till Pichon) och först som tredje språk (!) spanska när han börjar skolan.

Vad brukade man kalla Er som barn? Sade man Enrique?

Min mor kallade mig ”Petit” … När man ibland frågade mig vad det betydde så blev översättningen (till spanska) ”Chiquito” (ungefär ”lillgrabben”).

Vad kallade Era vänner Er?

För mina vänner var jag alltid ”El Francesito” (den lille fransmannen).

Pichon konfronteras en del med guaraní-kulturen under sin uppväxt. Den kulturen präglas av en mytisk världsuppfattning med ett tänkande som huvudsakligen är av magisk karaktär. Det faktum att Pichons föräldrar hade sitt ursprung i sydfransk medelklassmiljö färgad av upplysningstänkande kommer tillsammans med förstnämnda förhållanden att inverka på honom - som ett möte mellan två sinsemellan mycket olika världar.

Ty på något sätt var han mycket bunden till det magiska tänkandet, ett tänkande typiskt för Guaraní-kulturen … som innefattar … vansinnet som en del av det vardagliga. Och på grund av detta utesluter han inte någon som är förvirrad från samhället … Jag tror att detta skapade en öppenhetens och omsorgens sensibilitet (röster från filmen).

Surrealismen intar en betydelsefull roll i Pichon-Rivières föreställningsvärld. I en ganska omfattande essä (från 1946) använder han sig av ”tillämpad psykoanalys” för att (likt en psykoanalys) tolka innehållet i boken ”Maldorors sånger”, skriven av den mystiske franske 1800-talspoeten Greve Lautréamont, vilken kan ses som föregångare och inspiratör till surrealismen. Detta tema avhandlas i en del av filmen.

Den franska poesin och litteraturen var mycket närvarande hos familjen Pichon. Rimbaud och Baudelaire framförallt är bland de första han närmar sig. Jag vet inte om detta intressen, denna böjelse, kom från … hans familjekultur … Och i detta behov av att förstå …stöter han sedan på ett verk som han ser som den moderna poesins ursprung, den moderna poesins fader … Isidoro Ducasse, som använde Greve Lautréamont som pseudonym (röster från filmen).

Pichon-Rivière är en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och till en början med stort inflytande. Han kommer dock gradvis att inta allt större distans till APA i takt med att det sociala (samhälle, relationer, institutioner och grupper) alltmer drar till sig hans intresse.

Trots sin i många stycken kritiska inställning till många av psykoanalysens begrepp avvisar dock inte Pichon-Rivière psykoanalysen som grund att stå på - men det är också i samband med att han under en viss period uppfattar att divanen "stänger in" patienten som han lyfter fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna. Den utgör en scen och så gör också vår inre värld. Vad Pichon-Rivière hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överförings-förbindelsen - förbindelsen till analytikern”? Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grund-läggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten ”förgrund eller figur” och familjen ”bakgrund eller fond”. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon-Rivière blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social.

Så länge inte Pichon-Rivière sätter den analytiska referensramen ifråga kommer det inte till några större konflikter med kolleger. Men gradvis växer polemiken och det är också ett skäl till att han börjar arbeta på ett annat sätt ute i samhället (i filmen tas den här processen upp på ett originellt sätt). Pichon-Rivière har stöd från en yngre generation som passionerat tar till sig hans teorier. Kollegerna från den egna generationen ser däremot hans idéer som misstag och avvikelser från de psykoanalytiska principerna.

Pichon-Rivière var något av en enfant terrible, som gick sin egen väg i många sammanhang; tog initiativet till att sätta igång mycket, men lämnade det sedan ofta i händerna på andra. Detta är bland annat fallet med den skola i socialpsykologi han skapade i Buenos Aires (Primera Escuela Privada de Psicología Social Fundada por el Dr E. Pichon Rivière) och som nu drivs vidare av Ana Quiroga, som varit med i projektet från början.

Och det är kanske mest som socialpsykolog (med tydliga rötter i psykoanalysen) som han satt tydligast spår. Det handlar då om dels ovannämnda skola i socialpsykologi, dels om den gruppteknik (operativ grupp) han skapade. Detta koncept har gradvis spridits från Argentina ut över Sydamerika och vidare till främst Sydeuropa och med utlöpare i Schweiz och Sverige (Göteborgs Psykoterapi-Institut). Via återkommande kongresser i Europa och Sydamerika sker ett fortlöpande kunskapsutbyte med betoning på det ”pichonianska” tänkandet och tillämpningar av operativ grupp (nästa kongress är planerad att äga rum under hösten 2020 i Brasilien – om den nu kan bli av med tanke på den pandemi som går över världen idag).

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse? Argument för det sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda sådana begrepp som "förbindelse", ”emergent”, "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.

Ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som fortfarande några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som tycks ha skapat en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Och Pichon-Rivière rör sig, som sagt, inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande etc. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichon-Rivières 70-årsdag 1977 (några veckor innan hans död). Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

Filmen fyller en kunskapslucka när det gäller pionjärer inom psykoanalysen från det latinska språkområdet (en annan sådan pionär är ju Lacan, vilken var personlig vän med Pichon-Rivière som indirekt bidrog till att introducera Lacan i Latinamerika i mitten av 60-talet).

I filmen söker regissören Miguel Kohan mer eller mindre finna en ”metafor”, som fångar Pichon-Rivières fängslande personlighet och tänkande. I fullt medvetande om att ord inte skulle ha räckt till för detta ändamål återvänder Kohan till de platser och sammanhang, som sannolikt bidrog till att forma Pichon-Rivières unika sätt att närma sig såväl psykoanalys, psykiatri och psykisk hälsa som samhälle, kultur och vardagsliv.

Avslutningsvis: Ett par böcker på engelska har under den senaste 15-årsperioden kommit ut innehållande dels introduktioner av Pichon-Rivière, dels översättningar av vissa centrala texter.

Juan Tubert-Oklander & Reyna Hernández de Tubert: Operative Groups: The Latin-American Approach to Group Analysis.

Roberto Losso, Lea S. De Setton & David Scharff: The Linked Self in Psychoanalysis. The Pioneering Work of Enrique Pichon-Rivière.

Det finns en kort trailer på Youtube om filmen med engelsk undertext. Den ger en liten försmak av vad som väntar för den som önskar se filmen.

https://www.youtube.com/watch?v=BYiFQpOn0HE&t=15s

NÅGRA REFLEKTIONER RÖRANDE BOKEN ”ROBERT PFALLER. DEN FÖRNEKADE KUNSKAPEN. EN INTRODUKTION TILL ROBERT PFALLERS FILOSOFI”.

Med texter av Robert Pfaller, Octave Mannoni, Sverker Lundin, Tobias Wessely, Emil Asbjörnsen, Ulf Karl Olov Nilsson, Ola Sigurdson, Leo Berglund, Magnus Weber.

Förlag: Tankekraft Förlag.

Utgivningsår: 2019.

Antal sidor: 317.

Av bokens elva texter finns, enligt min mening, fyra mer centrala – tre av Robert Pfaller (inkluderat en intervju med denne) och en av den franske psykoanalytikern Octave Mannoni. Därutöver finns ett par introducerande samt fem kommenterande texter omkring Pfallers tankevärld.

Då jag inte hade någon kännedom alls om Robert Pfaller, när jag påbörjade läsningen av boken, var det med viss skepsis jag närmade mig honom (initialt fick jag uppfattningen att det återigen rör sig om en av dessa postmodernistiska teoretiker med ett alltför stort intresse av psykoanalysen och av att fördjupa sig i perifera dekonstruerande frågeställningar). Men jag måste säga att boken gradvis växte och blev alltmer intressant.

Vad som gör Pfaller särskilt intressant för mig är dels att den franske filosofen Louis Althusser (så populär på 60-talet med sin annorlunda läsning av Marx) är en central referenspunkt för Pfaller, men även att en av Althussers inspiratörer – Gaston Bachelard (idag ganska bortglömd vetenskapsteoretiker med sina intressanta tankar om kunskapshinder: ”Vi lär oss alltid mot något”) – finns med på scenen som del av Pfallers teoretiska ”bakgrundslandskap”. För att skaffa mig ytterligare referensmaterial tittade jag på en föreläsning av Pfaller på Youtube samt laddade ned några texter på engelska och spanska. Utifrån denna ”bredvidläsning” fick jag intrycket att Pfallers böcker nästan blivit något slags bestsellers i den tyskspråkiga världen.

Boken är dock inte så lätt att göra en ”recension” av och därför skriver jag istället ”reflektioner” i artikelns titel. Att jag gör så beror på att Robert Pfallers tänkande (och indirekt bokens innehåll) redan blir ”recenserat” i de texter som utgör såväl introduktion som kommentarer till hans tänkande. Möjligen kan detta vara ett skäl till att Pfaller faktiskt framstår som ganska ”anonym” för mig i boken (Pfallers ursprungliga tankegångar och övriga skribenters vidare-broderingar eller extrapoleringar av dessa har en tendens att flyta samman för mig som ”naiv” läsare). Troligtvis hade boken tjänat på att innehålla fler originaltexter av Pfaller och färre kommenterande texter. Detta innebär naturligtvis inte att de kommenterande texterna på något vis skulle vara ointressanta – tvärtom!

……………………………………………….

Bland annat två aktuella tendenser i vårt moderna samhälle ligger i fokus för Pfaller – den av nyliberalismen pådrivna nedmonteringen av välfärdsstaten och den tilltagande moralismen inom det politiska området. För dessa mina reflektioner väljer jag dock att främst fokusera på begreppet ”interpassivitet” som något centralt för boken och Pfallers tankevärld. Följande definition tar jag från Wikipedia:

Interpassivity is a state of passivity in the presence of the potential of interactivity. The purpose of the concept is to explain how works of art and media sometimes seem to provide for their own reception. The term was coined by Robert Pfaller and Slavoj Zizek, and combines the words ”interactivity” and ”passivity” … Robert Pfaller has developed his theory since the 1990s, accounting for diverse cultural phenomena where delegation of consumption and enjoyment stands central; answering question such as - ”Why do people record TV-programmes instead of watching them? Why are some recovering alcoholics pleased to let other people drink in their place? Why can ritual machines pray in place of believers?”

Genom begreppet interpassivitet föreslår Pfaller en förklaring av vissa ”fascinerande” beteenden inom vår kultur - ”magiska handlingar” som utförs av (till synes) civiliserade upplysta människor. Interpassivitet som begrepp kan då bidra med viktiga aspekter för att förstå mystiska och egendomliga element som behäftar vår civiliserade post-moderna tillvaro. Möjligtvis skulle interpassivitet kunna ses som ett begrepp som tar sikte på den diffusa gränslinjen mellan verklighet och illusion i en människas föreställningsvärld.

Termen interpassivitet sätter ord på det annars svårfångade och paradoxala fenomen som består i att människor frivilligt undviker erfarenheter som man kunde förmoda att de skulle uppleva som lustfyllda … ett … exempel som Pfaller ofta återkommer till … (hämtat från Slavoj Zizek) … är den kulturellt institutionaliserade praktiken bland tibetanska buddhistiska munkar att ”be” med hjälp av roterande bönehjul i vilka munkarna placerat remsor med böner (Lundin sid 12-13 i föreliggande bok).

Bönehjulen utför på så sätt (den rituella) handlingen att be istället för att munkarna gör det (en ställföreträdande handling). Likt tvångsneurosen utgör interpassiva handlingar ”ersättnings-handlingar” och konsekvenser av en intrapsykisk konflikt.

Det är i realiteten vardagslivets illusioner det handlar om – men samtidigt situationer som innehåller mer än vad ögat uppfattar (och med innebörder den handlande ofta inte är medveten om). I sina texter berör Pfaller bland annat det freudianska begreppet ”det kusliga” (”das unheimliche” på tyska, ”the uncanny” på engelska, ”lo siniestro” på spanska) och den tanketråden är det utan tvivel intressant att följa vidare och koppla samman med begreppet ”interpassivitet” och det delegerande till något (tredje) som detta senare begrepp inbegriper.

Låt oss dock kort beröra Freuds beskrivning av ”det kusliga”. Det rör sig om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga – något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända (på sätt och vis kan man säga att ”det kusliga” utgör en manifestation av den övervunna animismen – om den nu är övervunnen helt och hållet). Vi moderna människor vet (via bland annat vetenskapliga landvinningar) att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Men – och här kommer Mannonis text (se nedan) i boken in – trots denna vår förankring i såväl modern vetenskap som upplysningstänkande står vi i vissa situationer med en osäkerhet: ”Jag vet att det inte finns spöken eller gengångare – men ändå … Vad är det där konstiga hasande ljudet, den där hastigt förbiglidande skuggan, i det hus jag just nu befinner mig där det (och detta vet jag) faktiskt begicks ett mord för femtio år sedan?”

Genom att delegera en handling som borde vara vår egen (och då dikterad av vår tro eller övertygelse) – blir konsekvensen av att inte själva utföra den att vi löper risk att förlora kontrollen över (den delegerade) handlingens (medvetna och omedvetna) konsekvenser … det tibetanska bönehjulet som utför bönehandlingen, den nedladdade filmen eller boken som står i vårt bibliotek (osedd eller oläst).

Interpassivitet skulle alltså bidra till att upprätthålla illusioner som ingen egentligen säger sig tro på, men ändå … (man tror inte på astrologi, men kan ändå inte låta bli att kasta en blick på vad dagens horoskop säger utifall att … ). Man skulle kunna tänka sig att dessa illusioner finns kvar därför att de fungerar som ett viktigt sammanhållande kitt, ett ”socialt omedvetet” som del av en kulturs omedvetna – eller överskridna – innehåll … eller en kulturs ”gengångare” som i vissa situationer blir synlig. Vardagshandlingar kanske skulle kunna sägas utgöra ”kungsväg till ett samhälles omedvetna” (för att nu dra en parallell till Freuds ”Drömmen som kungsväg till det omedvetna”).

Gradvis har min text glidit över mot det tema i boken jag finner mest intressant (och originellt). Det handlar dock inte om någon av Pfaller-texterna, utan om Octave Mannonis text med titeln ”Jag vet mycket väl, men ändå … ”. Om jag har förstått Pfaller någorlunda riktigt finns i Mannonis text något av en kärna som Pfaller därefter broderat vidare ifrån.

I Mannonis text spelar förnekandet en stor roll (och det handlar då om ett förnekande av verkligheten). Frasen ”Jag vet mycket väl, men ändå … ” lyfts fram som ett sätt att beskriva hur verkligheten förnekas fastän man intellektuellt VET hur det förhåller sig (det handlar alltså om att den andra delen av frasen upphäver den första – och så kan man fortsätta att tro på något som är en illusion!). Exempelvis: ”Jag vet mycket väl att horoskop är bara strunt, men ändå … ”.

Möjligtvis är det just en variant av detta fenomen, som hypokondriska personer med sjukdomsrädsla illustrerar: ”Jag vet mycket väl att de prover som tagits inte visar på något, men ändå … ” (det här är faktiskt något som – tack vare läsningen av boken – slog mig vid mötet med en sådan patient). Detta sätt att tänka (jag vet, men … ) blir härigenom (sett utifrån Gaston Bachelards tänkande) till ett epistemologiskt hinder (eller kunskapshinder). Men inte så att man hindras av bristande kunskaper om hur det egentligen ligger till, utan att man – trots detta – konstruerar ett epistemofiliskt (känslomässigt) hinder som inte tillåter en att fullt ut använda sig av det man verkligen vet (det vill säga att horoskop inte har någon som helst möjlighet att förutsäga något om framtiden). Man låter en illusion gripa in i verkligheten (som något slags lek – men ändå inte utan allvar).

Mannoni pekar på hur psykologin före psykoanalysen fokuserade enbart på det första ledet i frasen och stod oförstående inför det som döljs bakom frasens andra led (”men ändå … ”), vilket bidrar till en förklaring av varför vårt beteende och tänkande kanske inte alltid är så logiskt och upplyst som vi föreställer oss (och fortfarande kan jag tycka att modern psykologi i sitt helt eller delvisa avvisande av psykoanalysen framstår som ”prefreudiansk” och utan begrepp för att hantera människors irrationella beteenden).

Mannoni illustrerar på ett intressant sätt sina tankegångar med hjälp av de nordamerikanska Hopi-indianernas sätt att från generation till generation vidareförmedla och behålla sina religiösa föreställningar om andeväsendet Kachina – på ungefär samma sätt som vi vuxna ”leker” med begreppet ”jultomte” inför våra barn (som spelar med i leken fastän de mycket väl vet hur det ligger till). Det blir något slags teater där bägge parter är medvetna om att detta inte existerar – men man spelar upp scenen som om det funnes en tredje att lura.

Parentetiskt kan här tilläggas att ovanstående Kachina-tema (med sitt ”Jag vet, men ändå … ” - resonemang) illustreras på ett mycket underhållande sätt i den amerikanske deckarförfattaren Tony Hillermans roman ”Dans med de döda” (boken är del av en serie deckare som Hillerman skrev om indianpoliser i ett reservat i USA … vad som ger hans böcker en annorlunda spänning är just att dessa poliser i sin yrkesutövning måste ta hänsyn till såväl faktiska realiteter som till i vilken mån rituella religiösa handlingar – illusioner – blir viktiga att ha kännedom om för att kunna förstå exempelvis brottsliga handlingar utförda av reservatets invånare).

Det finns givetvis mycket mer att säga om bokens innehåll (inte minst vad som skrivs om den tilltagande politiska moralismen i samhället, som oroväckande nog till stor del representeras av dagens moderna vänster – Pfaller har en del att säga om detta), men utrymmet räcker inte till. Jag överlåter därför åt den presumtive läsaren att tänka vidare själv (så vida inte denne läsare bara – som en äkta ”interpassiv handling” - utför handlingen att köpa boken och sedan låter den stå i biblioteket som ett ”monument” över just något som tycks vara en del av ett beteende hos dagens moderna människa).

Sören Lander

leg psykolog, leg psykoterapeut, översättare av spanskspråkig (främst argentinsk) psykologilitteratur till svenska

Människors reaktioner inför katastrofer. Kommentar avseende dagens "Corona"-situation. Utdrag från intervju med Pichon-Rivière.

Nedanstående utdrag från intervju med Pichon-Rivière 1976 rör människors beteenden i katastrof- eller katastrofliknande situationer. Det är nog inte alltför svårt att se paralleller till hur världen idag reagerar inför Corona-virusets spridning (där vi ännu inte - idag den 29 mars 2020 - vet var det hela kommer att sluta). Relevanta åtgärder ställs mot rykten (som idag har en tendens att spridas så oerhört mycket snabbare via sociala medier) och med konsekvenser för människors möjligheter att orientera i en ny och svårkontrollerad situation - vilket givetvis ger upphov till ångest.

Zito Lema: För någon tid sedan läste jag en text där Ni analy­serade mänskligt beteende vid katastrofer. Jag ställer mig frågan – associatio­nen är uppenbar – om Ni som barn var med om någon händelse av det slaget?

Pichon-Rivière: Det är bra att Ni kopplar samman väsentliga situationer från min barndom med mina intellektuella intres­sen. Jo, jag var med om översvämningssituationer, där jag aktivt hjälpte till att evakuera översvämningsoffren och där­efter även med att placera ut dem, hitta uppgifter åt dem och få dem att spela fotboll som ett konkret sätt att lindra spän­ningen. Det var min första riktiga erfarenhet av kollektiv panik.

Många år senare - under perioden från april 1966 till maj 1967 - pub­licerade jag en serie artiklar i en Buenos Aires-tid­ning (Primera Plana); det var utkast till en ”vardagslivets psykologi”. Och det var med just den titeln, som en bok in­nehållande allt jag skrivit om temat, gavs ut sena­re, 1970. Ana Pampliega de Quiroga, som jag mest direkt samarbetade med då, tog också aktiv del i den uppgiften. Nåväl, en av de texter Ni re­fererar till tar upp psykologiska reaktioner inför olyckor; man kan, som jag nämnde, säga att återigen bidrar en erfarenhet jag varit med om under mina första år med ma­terial till en undersökning. Mysteriet, det oförutsedda, har fångat mig, och jag försöker dechiffrera det med de ”va­pen” jag skaffat som vuxen.

Jag hävdar i den analysen att kärnan i den attityd, som den katastrof­drabbade individen (subjektet) intar, utgörs av förändringsmotstånd. Förändring är nödvändig för att kunna ”svara” på en ny situation som uppstått - i det här läget inte på grund av samhället utan naturen; och detta sagt utan att förneka det ansvar samhället i sin helhet - och fram­förallt de ansvariga - må ha för att genom strukturella medel (grävning av diken, muddring av floder etc) eller åtminstone effektiva varnings- eller preventionsåtgärder undvika detta slags kata­strofer.

Den drabbade individen (subjektet) gör motstånd på alla sätt på grund av rädsla för den förändring som är på gång. Alla slags manövrer för att förhala eller till och med förhindra att man måste överge eller lämna - alltså evakuera - den plats man bor på, kommer att tillgripas. Det är i det läget den olycksdrabbade bör betraktas som jämförbar med en psy­kiskt sjuk eftersom han eller hon framvisar samtliga en paranoi­kers ka­raktäristika och beteenden.

Nåväl, vid översvämningar, liksom vid alla andra olyckor, uppträder paniken under den andra fas jag benämt ”effekt-fas”. Panik utgör den viktigaste emergenten vid detta slags händelser i och med att den kan förorsaka större konsekven­ser och allvarligare skador än den ur­sprungshändelse ur vil­ken den växer fram.

Panikens typiska – och farliga – drag är dess förmåga att smitta, vilket (som vår vardag lär oss) orsakat oändligt myc­ket elände beroende på de reaktioner som då utlöses: tumult, blind flykt och också mord, våldtäk­ter och annat slags ohäm­mat våld.

För att karaktärisera ”panik” skulle man kunna säga att den utgörs av en komplex enhet vars grundläggande element är: fruktan, bestörtning, rådlöshet samt förlust av kontroll och orientering.