ECRO och det dialektisk-materialistiska perspektivet. Av Sören Lander

Människan formas – och blir till människa - i mötet med världen. Denna nya situation - som ”gränssituation” till något nytt - bär förändringen som möjlighet inom sig. För Pichon-Rivière tycks det alltid finnas något ”längre bort”, som måste utforskas, och vars innebörd finns bortanför dess ”manifestationer” eller vad det säger sig självt vara. Utforskandet av bland annat ”det vardagliga” (vardagslivets fenomen) kommer i Pichons föreställningsvärld att ses som en mer eller mindre ”kungsväg” (jmfr Freuds ”drömmen som en väg till det omedvetna”) för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna – med ett annat språkbruk ”det socialt omedvetna”.

På vilket sätt sker det formande av människan som framskapar en individualism av pervers karaktär ... och hur skulle det social­terapeutiska schema se ut som skulle kunna förändra männis­kan och göra henne mer solidarisk och rättvis?

Hur är med andra ord psykoanalysens teoretiska kapacitet att möta ovanstående tankegångar? Den kan få större räckvidd, men måste ändå alltid vara medveten om vilket som är dess arbetsområde. Ty psykoanalysen är inte ett politiskt instrument, utan ett verktyg för att undersöka det omedvetna.

Pichon möter denna utmaning från sin marxistiska filosofis perspektiv - dock utan att i första hand lyfta fram en marxistisk filosofi, utan istället genom att in­foga denna i sitt schema ... som en tankemodell. Han talade egentligen aldrig om marxismen. Däremot förde han in den inom en sektor av den psykoanalytiska världen (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

Den dialektiska och historiska materialismens perspektiv (som sällan diskuteras idag och framförallt förknippas med den gamla realsocialismen och dess dogmatik) ses av såväl Pichon som Ana Quiroga som ett relevant sätt att söka förstå och förklara samhällsskeendet och hur detta inverkar på människan.

Man kan inte automatiskt klassificera någondera av vare sig Pichon-Rivière eller Ana Quiroga som ”militant” inom denna strömning av den marxistiska tanketraditionen. Därtill spelar deras förankring i psykoanalysen för stor roll. Nedanstående citat ger en aning om hur de relaterar sitt marxistiska perspektiv till psykoanalysen:

För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi un­derstryka utgångs­punkterna - psykoanalysen och den his­toriska och dialektiska materialismen …

Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en soci­alpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden …

Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

En grundprincip i det som kallas dialektisk materialism utgörs av tanken att det är människans vara som determinerar hennes medvetande och inte tvärtom. Praktiken uppfattas som en process i vilken människan - en materiell varelse - påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Man går från levande betraktelse (av fenomen) till abstrakt tänkande (teori) och därifrån till praktiskt handlande. Det abstrakta tänkandet måste härvid oupphörligen återvända till verkligheten, gripa tag i den och - genom fenomenen - nå lagarna, de ”objektiva väsendena”. Det abstrakta tänkandet och begreppen, som följer härav, kommer på så sätt att återspegla det väsentliga och inte det skenbara - vilket är något annat än en enkel återspegling via sinnesintrycken. Genom detta handlande når människan ett visst resultat vars betydelse dessutom måste inses.

I Pichons koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. Den referentiella aspekten i ett ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing).

Ett ECRO bör således vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då också som ett öppet system möjligt att modifiera. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. I Pichons spiral ackumulerar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ackumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta.

När det gäller hur man för­håller sig till ett kunskaps­område får kon­struerandet av ett ECRO bland annat föl­jande konsekven­ser:

Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspekti­vet verifiering och falsi­fiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en veten­skapsfilosofi som kommer att innefatta:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett san­ningskrite­rium (operationalitet);

b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;

c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta be­nämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket inne­bär att vi stude­rar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara inter­systemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, refe­rentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslo­mäs­siga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfaren­heten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en samman­hängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstruktu­rella som djup­strukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

I prologen till sin bok El Proceso Grupal tillämpar Pichon konceptet ECRO på sig själv i syfte att teckna en bild av hur han själv formats av såväl sina livserfarenheter (det infrastrukturella) som de teorier (det ytstrukturella) han tillägnat sig. Dessa senare kan sägas innefatta tre stora områden: samhällsvetenskaperna, psykoanalysen och socialpsykologin. Här finns namn som Freud, M. Klein, G. H. Mead, K. Lewin, Marx, Moreno, Piaget, Sartre, H. Lefebre, Fairbairn, Bachelard, Bateson, W. Reich, Sullivan etc. Utifrån Pichons dialektiska uppfattning är detta ECRO ett öppet system i dialog inte endast med andra teoretiska synsätt, utan också i förhållande till praxis (vilket är ett begrepp som betonas).

Dialektisk spiral och ”schema”. Av Sören Lander

Den operativa gruppen har som ett betydelsefullt fokus att bryta stereotypier och upprepningsmekanismer. Begreppet ”dialektisk spiral” inom den ”pichonianska” teorin är ett hjälpmedel för att söka beskriva hur en läroprocess ser ut – men också för hur den kan gå i stå (och då istället blir till en sluten cirkel). Exempelvis innebär ”att lära sig att lära” i detta sammanhang att en stereotypi eller rigiditet bryts … och därvid framträder åter spiralen (om man tänker sig att stereotypin dessförinnan mer gestaltat något av en sluten cirkel). Begreppet ”dialektisk spiral” är värdefullt som hjälpmedel för att förstå att kunskapen är utan gräns. Pichon använder begreppet ”ackumulation” för att beskriva läroprocessen. Det begreppsliga schemat ECRO (se nedan) som begrepp har med detta resonemang att göra i och med att det står för fenomenet ”kumulativt tänkande”.

Ordet ”schema” bör nog kommenteras (inte minst i och med att kognitiv psykoterapiteoribildning använder sig av ”scheman” och att missförstånd kan uppstå i förhållande till hur ”pichonianskt” tänkande använder sig av begreppet ”schema”). I den bemärkelse Pichon använder ordet kan det snarast beskrivas som ”referensram” och syftar till att underlätta en flexibel ”varseblivning” (varseblivning då uppfattad i vid mening).

"Schematisera" kommer från "fixera". Ordet "schema" bär olyckligtvis med sig den samtidiga innebörden av att stå för något rigidt. Kant utvecklade ett primitivt schemakoncept för mer än 150 år sedan. Tyvärr kunde han inte lösa upp an­tinomin mellan det som är a priori och a posteriori (" a priori" = obero­ende av erfarenhe­ten; "a posteriori" = beroende av eller grun­dad på erfarenheten/övers. anm.). I just detta avseende kom han att paralysera dialektiken. Ett antal år se­nare tar Hegel åter upp Kants koncept, men även om han tänker dialektiskt uppfattar han inte begreppet "schema" som en struktur i ständig rörelse eller en Gestalt under utveckling (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Möjligen skulle man kunna tänka sig att ”schema” i Pichons mening innebär ”skelett” (fast ett flexibelt sådant) eller något som andra begreppsliga element kan hängas upp på.

När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema för­stå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Här­med väcks frågan om terapeutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa refe­renspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av de­pressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Gruppen som dramatiskt skeende. Av Sören Lander

I det ”pichonianska” perspektivet finns en tydlig betoning på ”drama” som ett sätt att söka framställa såväl ett inre som yttre skeende. I en text jämför Pichon till och med sitt koncept ”operativ grupp” med den modell som fanns i den grekiska antika teatern.

Vid betraktande av relationen språkrör - grupp kom vi att analy­sera den modell som fanns i den grekiska teatern. Även i denna finns, genom relatio­nen språkrör (protagonist) - kör, en "expressiv delegering". Vår uppfattning om överensstäm­melser mellan den operativa modellen och den dramatiska modellen stärks härige­nom. Benämningen "expressiv delege­ring" består i att fantasi, handling, tanke och känsla depone­ras hos någon, som sedan på ett eller annat sätt avtäcker det hela och gör det manifest …

… Den uppfattning språkröret för fram fungerar - likt i tragedin - som ett ound­gängligt hjälpmedel för att hålla kvar åskådarens uppmärksamhet. Skeendet i en grupp - eller dess utveckling - har också (likt tragedin) en form. I den kan vi återfinna bör­jan, mitt och slut - inledning, förveckling och upplösning. I vår terminologi benämns detta öppning, utveckling och av­slutning. Uppgiftens varaktighet eller tidsåtgång är beroende av det nödvändiga och na­turliga skeendet (i vårt fall av kon­texten) och de tolk­ningar (ämnade att få fram en kollektiv gruppkatarsis) som söker att - på ett logiskt och progredie­rande sätt - styra protago­nisterna (gruppmedlemmarna) mot upplösningen. Den "dramatiska lag", som Aristoteles beskri­ver med sina tre enheter handling, tid och plats, motsvaras i gruppsammanhang av termerna "här-nu-med mig".

I ett visst ögonblick träder en aktör (språkrör) fram på sce­nen (gruppsituationen). Som språkrör ger denna person i allmän­het uttryck för en dubbel upplevelse som blivit honom up­penbarad. Ett stort välbehag upp­fyller honom - utan detta skulle det inte fin­nas dramakonst. Å andra sidan har en olycka eller yttre katastrof lett till att allt vänts upp och ned (vi menar att den inre katastrofen utgörs av den grundläggande depressionen). Språkröret be­rättar för en andra aktör, som alltid verkar finnas lämpligt till hands (i vårt fall skulle den­nes roll vara samordnarens).

Fortsättningsvis fram­träder an­dra perso­ner (andra språkrör eller personer som kom­menterar vad som håller på att ske), vilka i den klassiska tragedin delar upp sig i två undergrupper: den vita gruppen söker bevara nå­got mycket viktigt som i allmänhet utgörs av kärleken (den po­sitiva överfö­ringen); den andra sub­gruppen - den svarta - ar­range­rar en fälla för den förstnämnda, vilken ibland gör en motattack genom att i sin tur arrangera en motfälla … Liksom i tragedin fortskri­der förvecklingarna mellan vita och svarta. De blandas med varandra och bilden för­dunklas fram tills dess att situationen klarnar. Gruppoperationen kallas i vårt fall för "klargörande". Detta kan - som i tragedin - vara plöts­ligt och övergående eller av mer skif­tande varaktighet (plötslig insight eller ögonblicks­insight, vilken också kan vara övergående). Men det kan även vara något som fortsätter i form av en bearbet­ningsprocess.

Den eviga och sympatiska magin (genom interak­tion samt genom intro­jektiv och projektiv identifikation) träder nu in på scenen. Gyckelmakaren (den rasande hjälten, språkröret) är samtidigt någon annan (gruppmedlem), vilken botar genom att möjliggöra kollektiv katarsis - om ej autentisk, så dock menings­fylld och i samklang med den utforskning gruppen håller på med (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

”Dramat” äger rum i det förbindelsenät som finns i gruppen. I ”pichonianskt” tänkande skulle man i konsekvens med ovanstående – i likhet med vad Ana Quiroga framför i en intervju - kunna tänka sig att det foulkesianska gruppanalytiska begreppet ”matrix” motsvarar den gruppförbindelse eller det nät av förbindelser, som momentant manifesteras, när det vertikala och horisontala synliggörs i det att en emergent (språkrör) visar sig. Emergenten skulle då vara svar på något latent som satts i rörelse i gruppens förbindelsenät. Begreppet ”förbindelse” är ett nyckelbegrepp i det ”pichonianska” tänkandet!

I gruppen etablerar medlemmarna förbindelser till varandra via den fortgående interaktionen och de däri ingående kommunikations- och läroprocesserna. I denna interaktion internaliserar varje gruppmedlem de övriga. En ömsesidig interioriseringsprocess äger rum varvid en samling människor övergår från att vara en ”serie” (i sartreiansk mening) till att bli en ”grupp” (Rosenfeld, D. Psychoanalysis and groups. History and Dialectis. London: Karnac Books, 1988).

Gruppernas liv utgörs av en ständig spänning mellan dessa två extremer. En grupp tenderar alltid att återvända i riktning mot ”serialitet” oavsett att den konstituerats i motsatt riktning. Denna spänning utgör drivkraften bakom gruppdialektiken (Pavlovsky, E. & De Brasi, J. C. Lo grupal. Devenires. Historias. Buenos Aires: Galerna – Búsqueda de Ayllu, 2000). Man ska inte glömma att gruppers liv alltid är förgängligt. Möjligheten att grupporganisationen ska lösas upp finns alltid närvarande på samma sätt som att ”det utspridda” också kan struktureras (det vill säga att en ”serie” kan bli till en ”grupp”).

Reflexioner kring bl. a. operativ grupp och terapigrupp. Av Sören Lander

Möjligen kan det vara så att Pichons intresse för "förbindelsen" som begrepp (där interaktionen ersätter drifterna) har att göra med den barndomskonflikt mellan två motsatta kulturer, som utgör ett viktigt formande inslag i hans personlighetsutveckling. Förmågan att kunna se saker och ting från olika synvinklar samt att kunna föra en dialog (etablera en ”förbindelse”) med vem det vara månde - allt från en prostituerad till en torterare - återspeglar på sitt sätt hur Pichon undviker att skapa sig en stereotypiserad bild av verkligheten. Några av hans medarbetare uppfattar också att Pichon hade en förmåga att betrakta verkligheten förutsättningslöst och att kunna låta sig överraskas av det han mötte. Denna aspekt är också något han söker ge utrymme för i konceptet ”operativ grupp”.

Om man söker förstå mer av vad begreppet ”operativ grupp” stod för i Pichons föreställningsvärld ... han söker uppnå att det samhälle han försökte påverka skulle berikas i det avseende jag benämner ”förmåga till reflexivt tänkande” ... att ”hur?” och ”varför?” är integrerade. Det finns inget ”hur?” utan ett samtidigt återvändande till reflexionen - och till förmågan att tänka vidare (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

I sin ursprungliga formulering möjliggör den operativa gruppen att det sociala uttrycks inom den psykologiska dimensionen. Med Pichons perspektiv görs kontexten till del av ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) i sådan mening att detta anger som förutsättningar de sociala ”samhällskoordinater” (samhällssituation) utifrån vilka man gör interventioner. Härigenom undviker man att bara se individen för sig eller att bara se det sociala. Det gruppsliga ”här-och-nu” – den psykologiska dimensionen – genomträngs av det yttre sociala. Utifrån samma tankegång åstadkommer den operativa gruppen ett meningsfullt förhållande mellan det vertikala (individen) och det horisontala (den situation som skapas i mötet). När det uppstår ”brott” i det horisontala (gruppskeendet) framträder de olika ”vertikaliteterna” (individerna med sina ”subjektiviteter”). Det ECRO man sitter med i gruppen syftar till att ge innebörd åt ett speciellt beteende eller skeende oavsett om det framstår som normalt eller patologiskt – varvid allt detta refereras till den på förhand överenskomna uppgiften.

Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ramen eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva arbetssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hellre fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas gruppens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?

Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i uppgiften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situation, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den reflekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsituationerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhållningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.

I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”prospektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repetition” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).

Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträckning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför gruppen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”uppgiften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I realiteteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dynamik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och progression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.

När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.

En annan situation, som kan uppstå i de operativa grupperna (och som man kan kalla ”regressiv” eller nära en terapisituation) är när någon gruppmedlem upprepar en svårighet eller brist vad gäller att föra uppgiften framåt. Detta får till konsekvens att man som samordnare söker utforska personlig stil och individuell problematik (vertikalitet) hos gruppmedlemmen ifråga. Man måste emellertid komma ihåg dels att tolkning av denna vertikalitet åtföljs av en tolkning av gruppens horisontalitet, dels att man inte fokuserar detta ”äntrande” av individens/subjektets vertikalitet på en utforskning av ”arkaiska” drivkrafter. Istället söker man förtydliga och göra individens problematik explicit och då satt i relation till graden av effektivitet med vilken uppgiften förs framåt. Med andra ord beaktar man det förflutna, men prioriterar nuet (uppgiften) utifrån framtidsperspektivet (projekt-prospektion-progression).

H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer traditionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försöker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Vårt bekymmer är att via gruppen - som fokuseras på uppgif­ten - ta itu med det problematiska i uppgiften, lärandet samt personlig problematik relaterad till uppgiften och lärandet. Vad vi söker genomföra är ett lärande av gruppkaraktär. Gruppen föresätter sig en uppgift och uppgiften utgörs av lä­randet eller … bearbetning av de bevistade lektionerna. Med andra ord är det dessa innehåll i uppgifts­gruppen som man bearbetar, lär på nytt eller lär sig slutgiltigt i sin totalitet. Tillsammans med de personliga hinder som in­nefattas i processen realiseras detta i gruppen.

Vad jag just sagt om gruppteknikernas mångfald visar på differentialkaraktären hos den operativa gruppen ge­nom det faktum att den inte fokuseras på gruppen i sin helhet utan på den relation medlemmarna har till uppgiften. Med andra ord utgörs den grundläggande förbindelsen - etablerad eller som något att etablera - av relationen mellan en bestämd uppgift och en grupp och dess medlemmar …

Det essentiella utgörs alltså av denna differentiering: det som är uppgift, det som är grupp, det som är individ. (Citat från El Proceso Grupal: Histo­ria de la técnica de los grupos operativos. Historien om de ope­rativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bättre förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.

Uppgiftskonceptet: Förarbete, uppgift och projekt. Av Sören Lander

Begreppet "uppgift" spelar en viktig roll i Pichons socialpsykologiska koncept. Det har som funktion att ge tillgång till överblick över det som framträder som problema­tiskt, patologiskt etc, och med syftet att utifrån den kunskapen dra upp en planering för att åstadkomma en förändring. Förutom att möjliggöra och etablera delar av kontraktet, arbetsalliansen eller arbetsramen utgör uppgiften också en metafor. I realiteten känner ingen till den fullständigt i och med att vad som vid processens början framstår som uppgift inte är samma sak när det är dags att avsluta.

Man kan urskilja tre moment i förändringsprocessen: förarbete, uppgift och projekt. Dessa utveck­las successivt och kan sägas inrymmas i varje situation som syftar till förändring av en människa (och/eller si­tua­tion).

I förarbetet identifieras de försvarstekniker som utgör motstånd mot förändring. Drivkraft bakom dessa är den ångeststegring som har att göra med rädsla för förlust och för att bli attackerad (de grundläggande ångestformerna). Försvarsteknikernas syfte är att uppskjuta eller förhindra bear­betning av den rädsla, vilken - när den ökar - fungerar som epis­te­mofiliskt hinder i "läsningen" av verkligheten. Som en följd upp­står en "spricka" mellan vad man kan kalla verklighet och vad som är fantasi. Vid exempelvis naturkatastrofer kan detta som resul­tat få att man inte kan ta till sig information om vad som hänt, om hur pass reell faran är och om hur man bör handla för att på bästa sätt klara sig.

Det motstånd som uppträder i förarbetsfasen kan te sig som ett "som om" - som om man verkligen tog itu med att lösa uppgiften. Detta "som om"-uppträdande har dock något ofärdigt, splittrat och dissocierat över sig. Att det förhåller sig så beror på att det finns en tendens att uppfatta delar som helheter (en ”avsmalning” av perceptionsfältet). Manifesta och latenta delar kan då inte integreras på ett helhetsskapande syntetiserande sätt. Det man i denna fas kan ob­servera är sätt att undvika att ta itu med uppgiften.

Pichon-Rivière talar om ”universaler” eller grundläggande situationer (se ”den upp-och-nedvända konens ”spets”), vilka kan fungera bromsande som förändringsmotstånd.

Dessa universaler består av:

a) De grundläggande rädslorna: 1) rädsla för förlust av den hittills uppnådda strukturen och 2) rädsla för attack i den nya situa­tion som ska struk­tureras.

b) Inför en situation av förändring gestaltas "den negativa te­ra­peutiska situationen" i: ) rädsla för förändring; 2) motstånd mot förändring.

c) En grundläggande osäkerhetskänsla (som kan uttryckas "hellre en fågel i handen än tio i skogen").

d) Läro- och kommunikationsprocesserna: Båda dessa aspekter bildar en enhet och är ömsesidigt beroende av varandra. Kommunikationen är läroprocessens "räls".

e) De grundläggande fantasierna: 1) om sjukdom; 2) om be­handling; 3) om tillfrisknande.

(Citat från El Proceso Grupal: Tratamiento de grupos familiares: psico­terapia colectiva. Behandling av familjegrupper: Kollektiv psyko­terapi i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det förnekande av tid och rum som gestaltas i överföringssituatio­nen framstår som en försvarsteknik när det gäller att värja sig mot förändring. Vad som här får svårt att växa fram är nya emergenter. Något inträffar i den inre världen som gör att inga nya emergenter genereras. Detta kan ses i gruppsituationer där rädslan för förändring tar sig formen av ”sabotage” - att en progredierande utveckling stannar upp eller aldrig kommer igång. Det kan iakt­tas på såväl den horisontella nivån (det gruppen har tillsammans eller den ge­mensamma nämnare som håller ihop den) som på den vertikala nivån (det som har att göra med varje gruppmedlems individuella livshistoria och som resulterar i att vissa roller intas eller utdelas i gruppen). Genom sin individuella problematik tenderar dock en speciell person i gruppen att framträda i ”rollen” som språkrör. I egenskap av just språkrör kommer denne att bidra till att en speciell kvalitet (som emergent) i gruppen blir synlig - en kvalitet som berör de infrastruk­turella relationerna och som till sin karaktär är implicit. Den har dock beröring med alla de i gruppen ingående.

Språkröret är den som i en grupp i ett visst ögonblick säger och lyfter fram något. Detta något är tecken på en gruppro­cess som fram tills detta ögonblick förblivit latent eller impli­cit, liksom dold inom gruppens totalitet. Som tecken bör det språkröret uttrycker (emergent) avkodifieras genom gruppen - i synnerhet via samordnaren - som pekar på denna aspekts innebörd. Språkröret är inte medvetet om att han uttrycker något som i detta ögonblick är gruppsignifikativt. Det som uttrycks upp­levs av honom istället som något eget. (Citat från El concepto de portavoz. Språkrörskonceptet i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det moment som innebär att man börjar arbeta med uppgiften be­står i bearbetning av den grundläggande ångesten - dess två for­mer (rädsla för förlust och rädsla för attack) - och den därvid alltmer synliga depressiva utveck­lingspositionen.

I Pichons tänkande finns den depressiva positionen från födelseögonblicket (som depressiv kärna alternativt den grundläggande eller enda depressionen) som en matrix utifrån vilken känslolivet organiseras. Fiasché sammanfattar Pichons syn på depressionen:

Depressionen som sådan är vår följeslagare hela livet igenom. Den kan sägas mer handla om att arbeta i den inre värl­den och inte så mycket i den yttre. Den är också närvarande från det ögonblick vi föds - den depressiva kärnan. Livet är en konstant process of mourning.

Förbindelsen self-object finns från livets början till dess slut. Sörjandet är något fundamentalt i livet - man bryter ner något gammalt för att skapa något nytt. Det är en viktig beståndsdel i lärandet. Depressionen är utifrån ett sådant synsätt att loose the old to learn the new. Varje sekund vi förlorar är utifrån detta perspektiv en mourning process. Och denna sorgeprocess lever vi i från livets första ögonblick tills dess att vi dör (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

Det som blir centralt här är hur depressionen (läs ”förlusten”) kan inverka på den kreativa förmågan (i en intervju talar Ana Quuiroga om “hur depressionen alltid griper tag i sängen för ex vis den arbetslöse”).

Den återskapande processen - den i en gruppkontext väsentli­gaste uppgiften - består just i att återskapa det förstörda ob­jekt (vilket utgör den grundläg­gande depressionens kärna och inverkar stö­rande på förmågan att lära av verkligheten) som grupp­medlem­marna bär. Den pa­togena depressiva posi­tionen - startpunkt för alla psykiska störningar - löses upp genom att objek­tet undan för undan återskapas. Kommunikations- och läroprocessernas be­ty­delse i gruppsituationssammanhang kan inte nog un­derstrykas i och med att de möjliggör det vi be­nämner uppgift , det vill säga be­ar­betning av den patogena si­tuation som givit upphov till en stör­ning i förmågan att "läsa" verkligheten.

I den korrigerande situa­tionen ställs gruppmed­lemmen, genom ett succesivt sändande och mottagande av budskap, inför möjligheten till in­sight och att lära av verklig­heten. Allteftersom åstadkommes en allt högre grad av över­ens­stämmelse mellan mottagarens och avsändarens referen­ti­ella scheman, tills slutligen synen på en själv och andra inte längre förvrängs av en stereotyp upprepningsbetonad arkaisk mo­dell. När väl detta seende (insight) - med åtföljande försvag­ning av den grundläggande ångesten - upp­nåtts, kan indivi­den/subjektet ändra inställning och minska sitt förändrings­motstånd. I denna mognadspro­cess växer projektet fram (Citat från El Proceso Grupal: Grupos opera­tivos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det är inför erfarenheter av förstörelse, berövande och förlust som skapandet blir till en möjlig utväg. Skapandeprocessen sätter bland annat igång en psykologisk mekanism som har att göra med behovet av att reparera förstörda objekt.

I uppgiften bearbetas den depressiva positionen och därvid är det centrala – förutom att sätta igång reparationsprocessen - att göra det omedvetna medvetet. Härvid ökar in­dividens överblick över sin situation. Han kan på ett bättre sätt finna sig tillrätta i tillvaron och genom att använda en lämpligare ”strategi” i vardagen också åstadkomma förändringar - vilka i sin tur gör att situationen (vilken nu framstår som ny för individen) också förändras. Detta startar återigen den process i spiralform där det som nyss var en ny förändrad situation blir till utgångssituation eller -position för nästa varv i spiralrörelsen. Vid övergången från förarbete till uppgift gör individen ett språng - den tidigare summe­rade kvantitativa mängden insight kommer att ge upphov till ett kvalitativt språng, vilket som följd ger en större förmåga att skilja ut sig som individ och därmed också till att se var gränsen mellan själv och andra går. Ett projekt formas (som ett tredje moment), vilket innebär en mer realistisk framtidsplanering utifrån den nya kunskap och tillhörighet som vuxit fram. Gruppens medlemmar sätter upp mål som går bortom här-och-nu och en strategi för att nå dessa utformas. I projektet bearbetas också den rädsla för förlust som uppstår inför insikten att gruppers liv liksom individers är ändligt och att gruppen upplöses när uppgiften är slutförd. Denna kunskap har innebörden av en ny situation, vilken implicerar krav på aktiv reali­tetsanpassning eller att indivi­dens/subjektets för­bindelser omstruktureras.

Varje läropro­cess el­ler handling för att på ett aktivt sätt anpassa sig till verkligheten implicerar med nöd­vändighet att förbindelsestrukturen och dittill­svarande former för realitetsanpassning förändras. I den situ­ationen uppträder de ursprungliga rädslorna - rädsla för förlust av de tidigare förbindel­serna och rädsla för att bli utsatt för attack i den nya situation individen/subjektet ej känner sig ha verk­tyg för att kunna kon­trollera. Dessa ångestformer kommer - sammanvävda - att ta sig formen av motstånd mot förändring. Motståndet manifesteras åter i form av stereotypi och upprepning - något som är mot­satsen till den läroprocess som ska förstås som verk­ningsfull för­ändring - fram tills att en ny öppning åstadkommits och den dialektiska spiralen på nytt framträder.