Begreppet "uppgift" spelar en viktig roll i Pichons socialpsykologiska koncept. Det har som funktion att ge tillgång till överblick över det som framträder som problematiskt, patologiskt etc, och med syftet att utifrån den kunskapen dra upp en planering för att åstadkomma en förändring. Förutom att möjliggöra och etablera delar av kontraktet, arbetsalliansen eller arbetsramen utgör uppgiften också en metafor. I realiteten känner ingen till den fullständigt i och med att vad som vid processens början framstår som uppgift inte är samma sak när det är dags att avsluta.
Man kan urskilja tre moment i förändringsprocessen: förarbete, uppgift och projekt. Dessa utvecklas successivt och kan sägas inrymmas i varje situation som syftar till förändring av en människa (och/eller situation).
I förarbetet identifieras de försvarstekniker som utgör motstånd mot förändring. Drivkraft bakom dessa är den ångeststegring som har att göra med rädsla för förlust och för att bli attackerad (de grundläggande ångestformerna). Försvarsteknikernas syfte är att uppskjuta eller förhindra bearbetning av den rädsla, vilken - när den ökar - fungerar som epistemofiliskt hinder i "läsningen" av verkligheten. Som en följd uppstår en "spricka" mellan vad man kan kalla verklighet och vad som är fantasi. Vid exempelvis naturkatastrofer kan detta som resultat få att man inte kan ta till sig information om vad som hänt, om hur pass reell faran är och om hur man bör handla för att på bästa sätt klara sig.
Det motstånd som uppträder i förarbetsfasen kan te sig som ett "som om" - som om man verkligen tog itu med att lösa uppgiften. Detta "som om"-uppträdande har dock något ofärdigt, splittrat och dissocierat över sig. Att det förhåller sig så beror på att det finns en tendens att uppfatta delar som helheter (en ”avsmalning” av perceptionsfältet). Manifesta och latenta delar kan då inte integreras på ett helhetsskapande syntetiserande sätt. Det man i denna fas kan observera är sätt att undvika att ta itu med uppgiften.
Pichon-Rivière talar om ”universaler” eller grundläggande situationer (se ”den upp-och-nedvända konens ”spets”), vilka kan fungera bromsande som förändringsmotstånd.
Dessa universaler består av:
a) De grundläggande rädslorna: 1) rädsla för förlust av den hittills uppnådda strukturen och 2) rädsla för attack i den nya situation som ska struktureras.
b) Inför en situation av förändring gestaltas "den negativa terapeutiska situationen" i: ) rädsla för förändring; 2) motstånd mot förändring.
c) En grundläggande osäkerhetskänsla (som kan uttryckas "hellre en fågel i handen än tio i skogen").
d) Läro- och kommunikationsprocesserna: Båda dessa aspekter bildar en enhet och är ömsesidigt beroende av varandra. Kommunikationen är läroprocessens "räls".
e) De grundläggande fantasierna: 1) om sjukdom; 2) om behandling; 3) om tillfrisknande.
(Citat från El Proceso Grupal: Tratamiento de grupos familiares: psicoterapia colectiva. Behandling av familjegrupper: Kollektiv psykoterapi i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Det förnekande av tid och rum som gestaltas i överföringssituationen framstår som en försvarsteknik när det gäller att värja sig mot förändring. Vad som här får svårt att växa fram är nya emergenter. Något inträffar i den inre världen som gör att inga nya emergenter genereras. Detta kan ses i gruppsituationer där rädslan för förändring tar sig formen av ”sabotage” - att en progredierande utveckling stannar upp eller aldrig kommer igång. Det kan iakttas på såväl den horisontella nivån (det gruppen har tillsammans eller den gemensamma nämnare som håller ihop den) som på den vertikala nivån (det som har att göra med varje gruppmedlems individuella livshistoria och som resulterar i att vissa roller intas eller utdelas i gruppen). Genom sin individuella problematik tenderar dock en speciell person i gruppen att framträda i ”rollen” som språkrör. I egenskap av just språkrör kommer denne att bidra till att en speciell kvalitet (som emergent) i gruppen blir synlig - en kvalitet som berör de infrastrukturella relationerna och som till sin karaktär är implicit. Den har dock beröring med alla de i gruppen ingående.
Språkröret är den som i en grupp i ett visst ögonblick säger och lyfter fram något. Detta något är tecken på en grupprocess som fram tills detta ögonblick förblivit latent eller implicit, liksom dold inom gruppens totalitet. Som tecken bör det språkröret uttrycker (emergent) avkodifieras genom gruppen - i synnerhet via samordnaren - som pekar på denna aspekts innebörd. Språkröret är inte medvetet om att han uttrycker något som i detta ögonblick är gruppsignifikativt. Det som uttrycks upplevs av honom istället som något eget. (Citat från El concepto de portavoz. Språkrörskonceptet i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Det moment som innebär att man börjar arbeta med uppgiften består i bearbetning av den grundläggande ångesten - dess två former (rädsla för förlust och rädsla för attack) - och den därvid alltmer synliga depressiva utvecklingspositionen.
I Pichons tänkande finns den depressiva positionen från födelseögonblicket (som depressiv kärna alternativt den grundläggande eller enda depressionen) som en matrix utifrån vilken känslolivet organiseras. Fiasché sammanfattar Pichons syn på depressionen:
Depressionen som sådan är vår följeslagare hela livet igenom. Den kan sägas mer handla om att arbeta i den inre världen och inte så mycket i den yttre. Den är också närvarande från det ögonblick vi föds - den depressiva kärnan. Livet är en konstant process of mourning.
Förbindelsen self-object finns från livets början till dess slut. Sörjandet är något fundamentalt i livet - man bryter ner något gammalt för att skapa något nytt. Det är en viktig beståndsdel i lärandet. Depressionen är utifrån ett sådant synsätt att loose the old to learn the new. Varje sekund vi förlorar är utifrån detta perspektiv en mourning process. Och denna sorgeprocess lever vi i från livets första ögonblick tills dess att vi dör (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).
Det som blir centralt här är hur depressionen (läs ”förlusten”) kan inverka på den kreativa förmågan (i en intervju talar Ana Quuiroga om “hur depressionen alltid griper tag i sängen för ex vis den arbetslöse”).
Den återskapande processen - den i en gruppkontext väsentligaste uppgiften - består just i att återskapa det förstörda objekt (vilket utgör den grundläggande depressionens kärna och inverkar störande på förmågan att lära av verkligheten) som gruppmedlemmarna bär. Den patogena depressiva positionen - startpunkt för alla psykiska störningar - löses upp genom att objektet undan för undan återskapas. Kommunikations- och läroprocessernas betydelse i gruppsituationssammanhang kan inte nog understrykas i och med att de möjliggör det vi benämner uppgift , det vill säga bearbetning av den patogena situation som givit upphov till en störning i förmågan att "läsa" verkligheten.
I den korrigerande situationen ställs gruppmedlemmen, genom ett succesivt sändande och mottagande av budskap, inför möjligheten till insight och att lära av verkligheten. Allteftersom åstadkommes en allt högre grad av överensstämmelse mellan mottagarens och avsändarens referentiella scheman, tills slutligen synen på en själv och andra inte längre förvrängs av en stereotyp upprepningsbetonad arkaisk modell. När väl detta seende (insight) - med åtföljande försvagning av den grundläggande ångesten - uppnåtts, kan individen/subjektet ändra inställning och minska sitt förändringsmotstånd. I denna mognadsprocess växer projektet fram (Citat från El Proceso Grupal: Grupos operativos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Det är inför erfarenheter av förstörelse, berövande och förlust som skapandet blir till en möjlig utväg. Skapandeprocessen sätter bland annat igång en psykologisk mekanism som har att göra med behovet av att reparera förstörda objekt.
I uppgiften bearbetas den depressiva positionen och därvid är det centrala – förutom att sätta igång reparationsprocessen - att göra det omedvetna medvetet. Härvid ökar individens överblick över sin situation. Han kan på ett bättre sätt finna sig tillrätta i tillvaron och genom att använda en lämpligare ”strategi” i vardagen också åstadkomma förändringar - vilka i sin tur gör att situationen (vilken nu framstår som ny för individen) också förändras. Detta startar återigen den process i spiralform där det som nyss var en ny förändrad situation blir till utgångssituation eller -position för nästa varv i spiralrörelsen. Vid övergången från förarbete till uppgift gör individen ett språng - den tidigare summerade kvantitativa mängden insight kommer att ge upphov till ett kvalitativt språng, vilket som följd ger en större förmåga att skilja ut sig som individ och därmed också till att se var gränsen mellan själv och andra går. Ett projekt formas (som ett tredje moment), vilket innebär en mer realistisk framtidsplanering utifrån den nya kunskap och tillhörighet som vuxit fram. Gruppens medlemmar sätter upp mål som går bortom här-och-nu och en strategi för att nå dessa utformas. I projektet bearbetas också den rädsla för förlust som uppstår inför insikten att gruppers liv liksom individers är ändligt och att gruppen upplöses när uppgiften är slutförd. Denna kunskap har innebörden av en ny situation, vilken implicerar krav på aktiv realitetsanpassning eller att individens/subjektets förbindelser omstruktureras.
Varje läroprocess eller handling för att på ett aktivt sätt anpassa sig till verkligheten implicerar med nödvändighet att förbindelsestrukturen och dittillsvarande former för realitetsanpassning förändras. I den situationen uppträder de ursprungliga rädslorna - rädsla för förlust av de tidigare förbindelserna och rädsla för att bli utsatt för attack i den nya situation individen/subjektet ej känner sig ha verktyg för att kunna kontrollera. Dessa ångestformer kommer - sammanvävda - att ta sig formen av motstånd mot förändring. Motståndet manifesteras åter i form av stereotypi och upprepning - något som är motsatsen till den läroprocess som ska förstås som verkningsfull förändring - fram tills att en ny öppning åstadkommits och den dialektiska spiralen på nytt framträder.