RECENSION
Elisabeth Roudinesco: “Freud. In his time and ours”. 592 sidor.
Elisabeth Roudinesco (född 1944) är historiker, psykoanalytiker, och har tidigare givit ut bland annat en biografi över Jacques Lacan (1993) samt ägnat många år åt forskning omkring psykiatri och psykoanalys.
Hennes biografi över Sigmund Freud visar fram en avmytifierad Freud och absolut ingen ”ensam upplyst erövrare” som hans lärjunge Ernest Jones försökte beskriva honom som i sin biografi (från början av 60-talet) som mer är hyllningsskrift än något annat. Men det rör sig inte heller om en biografi i stil med den Peter Gay skrev för ett antal år sedan (slutet av 80-talet) och som var mer informativ än reflekterande (vilket Roudinescos är; hennes flytande stil väcker stundtals tankar om en roman).
Roudinescos Freud är modern, motsägelsefullt, oroande, intim, partikulär, universell etc. Freuds tänkande konfronteras hela tiden med det tvetydiga, med tanken om ett inre motsatsförhållande, med minnet och barndomen. Han gick alltid bortom det som framträdde på ytan och var intellektuellt fri och själsligt öppen på ett sätt som förvånar. Vid läsningen av denna biografi får man också intrycket av en intelligens i ständig rörelse, som ofta förvånas; som upptäcker, fördjupar och kommer på nya saker. Ytterst kanske Freud kan ses som en extraordinär uttolkare av modernitetens själ, av dess vindlingar och mysterier – men också någon som samtidigt bidrog till att ”smida” denna modernitetens själ.
Detaljrikedomen i Roudinescos biografi är extraordinär och det handlar om litteratur av hög kvalitet (boken belönades för övrigt med ett litterärt pris som årets bästa bok i Frankrike när den kom ut 2014). Det handlar om en biografi av ett slag man alltmer sällan stöter på idag genom att vara solid, komplett, omsorgsfullt dokumenterad, mycket läsvärt skriven samt med ett originellt självständigt perspektiv i förhållande till de legender och den generella kunskap som finns om Freud.
Elisabeth Roudinesco låter oss således följa en historisk väg som avmytifierar psykoanalysens skapare och samtidigt placerar in hans teori i sin epoks politiska, historiska och samhälleliga kontext. För att kunna göra detta använder hos sig av en rikhaltig dokumentation och av sitt djupa kunnande om psykoanalytisk teori samtidigt som hon är historiker. Hon intresserar sig bland annat för att utforska de arkiv som ingen läst (innehållande cirka 120 patienter som behandlats av Freud).
Freud beskrivs i biografin som en ordnad person med exceptionell arbetsförmåga och rutinmässiga vanor. På höjden av sin förmåga (från nittonhundratalets början fram till en bit in på tjugotalet) tog han 6 dagar i veckan emot 8 patienter per dag (50 minuter för var och en). Hans arvoden var höga och typiska för Wiens (och andra europeiska storstäders) mer avancerade läkare. Han kunde emellertid också – i speciella fall – ta ut mycket små eller inga arvoden alls. Han hade celebra patienter och Roudinesco analyserar i detalj några av hans behandlingar.
Vad som växer fram ur dessa nästan 600 sidor är en figur som utan tvivel är knuten till det tjugonde århundradets öde, dess ljus och mörker. Boken består av 4 stora block: Berättelsen om den ambitiösa och motsägelsefulla personen Freud; det gradvisa erövrandet av hans position som det omedvetnas ”kartograf”; hans inre världs geografi och hans mot slutet av livet förhållande till en historisk tid som var ”ur led”. Även om varje kapitel är intressant i sig finns det dock några som sticker ut: ”Divanens konst” där författarinnan syftar till att visa fram Freuds psykoanalytiska praktik med dess såväl ljusa som mörka sidor (hon presenterar här inte kända fall som Dora, Råttmannen eller Vargmannen, utan andra mindre kända och också några som skulle kunna ses som läroanalyser). Hon lyfter också fram det faktum att de patienter han tog emot före och efter 1914 ofta var mer eller mindre tvingade till behandling av sin omgivning (detta var fallet med kvinnorna från ”Studier i hysteri” - Ida Bauer, Margareth Csonka och många andra). I ett annat kapitel ”Bland kvinnorna” beskriver Roudinesco hur Freud mer eller mindre omgavs av kvinnor (far till tre döttrar och på Berggasse med tre kvinnor omkring sig – Martha, Minna och Anna). Från och med tjugotalet kom också den psykoanalytiska rörelsen att alltmer inkorporera kvinnor och till sist i sådan omfattning att Wien och London kom att styras av två av dessa (Anna Freud och Melanie Klein).
Ytterligare ett intressant kapitel mot slutet har titeln ”Inför Hitler”. Här beskrivs den stormiga mellankrigstiden och nazismens gradvisa framväxt i Tyskland. Freud hyste en djup kärlek till sekelskiftets Wien – med Gustav Mahler, Klimt, Johannes Brahms m m – och resignerade inte inför stadens begynnande dekadens under denna tid mellan de två världskrigen. Men han misstog sig beträffande motståndskraften hos Wien och dess gamla kultur och trodde att den skulle räcka gentemot nazismen och det faktum att österrikarna i sin dekadens stundtals kunde vara mer fanatiska än tyskarna själva. I de mest gripande sidorna av boken berättar Roudinesco om den gamle sjuke Freuds ångestfyllda flykt undan nazisterna och försöken att rädda åtminstone en del av hans tillgångar. 18 månader senare dör han i London av en långt framskriden cancer.
Sammanfattningsvis: Roudinescos biografi ger oss en magnifik historisk ”fresk” av Freud insatt i SIN tid; en bild där det gamla Europa gör Freud förklarlig och där Freud gör det gamla Europa förklarligt … ”Denna värld av igår”, som hans tvillingsjäl författaren Stefan Zweig uttryckte det. Men det återstår att diskutera huruvida denna freudianska tid också är VÅR tid! Roudinesco tror så och hon kommer med solida argument för detta genom hela boken. Hon visar i vilken utsträckning psykoanalysen står för ett sofistikerat humanistiskt svar på dagens alltmer depressiva samhälles ”terapeutiska nihilism” och mjuka grymhet, som tenderar att reducera tänkandets logik till neurologisk aktivitet och begäret till att vara endast en kemisk utsöndring.
”Att återlämna ordet till den som berövats det” – det är kanske så man ytterst kan beskriva den ”ordets kur” som den freudianska revolutionen inneburit. Upptäckten av det omedvetna var här en epokgörande händelse där Freud föreslog en ny själslig väg – med en mörk sida och en belyst sida. Han skapade en egen ideologi och var också kapabel att i tid låta den undergå nödvändiga förändringar.
………………………………………………………….
I en intervju i en spansk kulturtidskrift (El Cultural, september 2015) berättar Elisabeth Roudinesco att hon skrev biografin därför att dittillsdags ingen fransk historiker gett sig på detta. Den föregående stora biografin över Freud, som skrevs av Peter Gay, beskriver honom mer som en lärd i stil med Darwin. Roudinesco poängterar att hon å sin sida betonar det österrikisk-ungerska imperiets betydelse i sammanhanget och Freuds judiska ursprung.
”I boken pekar jag på att psykoanalysen aldrig velat vara en vetenskap. Det handlar istället om en disciplin som tillhör humanvetenskaperna och som inte har något att göra med vare sig hjärnan eller neurovetenskaperna. Debatten om huruvida psykoanalysen är en pseudovetenskap är en löjlig debatt. Det finns ingen neurovetenskap som kan ogiltigförklara psykoanalysens data i och med att den mänskliga varelsen på samma gång är något biologiskt, något själsligt och samtidigt lever insatt i sin omgivande miljö. Och de verkliga neurologerna är inte fientligt inställda till psykoanalysen.
Därför befinner vi oss idag mittemellan psykoanalytikernas löjliga ortodoxi med sin oförmåga att förnya behandlingarna (men där man samtidigt har lämnat den klassiska psykoanalytiska behandlingsmetoden) å ena sidan; å den andra att psykoanalysen har ersatts av andra terapier som inte fungerar. Och frågan om effektivitet är meningslös. Freud levde i en värld präglad av frustrationer – idag lever vi i en värld där allt är möjligt. De som tänker att det bara är hjärnan som räknas och inte själen är på väg direkt mot avgrunden. Den verkliga vetenskapen består i att inte ställa detta slags frågor (dvs om pseudovetenskap).
Attackerna mot Freud är fascinerande (liksom attackerna mot andra subversiva tänkare som Darwin, Sartre eller Simone de Beauvoir) i och med att de innebär att hans ord, hans sätt att tänka, fortsätter att inverka idag”.
Roudinesco framhåller vidare i intervjun att Freud ingalunda upptäckte det omedvetna. Däremot tänkte han omkring det på ett annorlunda sätt – och detta kom att innebära en symbolisk revolution. Det omedvetna har med andra ord existerat alltsedan Antiken då det benämndes ”Ödet”.
“Vem är det omedvetna? Gudarna. I de kristnas universum är det Gud. Det är vad som tänker istället för människan.
Freud framträder under ett moment av västvärldens historia i vilket allt ‘som inte är medvetet’ växer fram. Hans tanke är att bakom det omedvetna finns en omedveten del som agerar – trots vårt medvetna. När han ex vis skriver boken ‘Drömtydning”’söker han inte erbjuda en nyckel för att tyda drömmarna, utan drömmarna representerar det som är dolt bakom vårt omedvetna. Han verkar till sist ha kommit att omfatta föreställningen att det vore möjligt att föregripa vad som komma skulle. Jag vände dock på detta antagande för att på så sätt visa att vad det omedvetna belyste var sin egen epok.
Även patienternas berättelser utgör ett rikt – och helt okänt – material. Jag räknar upp en lista på 120 patienter i boken och vi har tillgång till deras vittnesbörd. Den stora skillnaden mellan de fall som Freud publicerar och patienternas upplevda verklighet utgör ett viktigt tema för historiker. Läkaren, tänkaren, berättar fiktioner baserade på verkliga händelser för att kunna demonstrera botandet. Men patientens berättelse är mycket annorlunda. Vi står inför två berättelser om samma händelse.
Det har tidigare sagts att Freud hittade på sina fall i och med att de liknade en berättelse. Och detta är precis vad jag idag upplever med den franska litteraturen. Författarna skriver om sina neuroser; om föräldraincest; om modern; om sitt privata liv. Varje författare lägger fram sitt fall – medan analytikerna å sin sida publicerar allt mindre. Hela litteraturen är invaderad av Jaget, berättelsen om överjaget, om neuroserna. När jag läser samtidslitteraturen läser jag patientberättelser, inte romaner. Vår värld har blivit freudiansk - men tvärtom”.
Elisabeth Roudinesco berättar att hon inte visste att Freud var så uppslukad av vardagslivets företeelser, det som hände i familjens omgivning; hans grannars sätt att leva, vad de åt och hur deras vardagsvanor såg ut. Hon blev varse detta när hon gick igenom Freuds brevkorrespondens (även den delen av korrespondensen det tidigare inte skrivits om). Roudinesco hävdar i intervjun att om man inte studerar dessa omkring 10 000 brev så förstår man inte något. Breven är lika viktiga som Freuds verk.
”I dessa brev kan vi se honom leva och tänka mitt ibland sina lärjungar. Via breven kan vi följa hans tänkandes utveckling dag för dag. Och han är såväl konservativ som upplyst.
Freud var en upplysningsmänniska – men ’den mörka upplysningens’! Han trodde på förnuftets framåtskridande, men tänkte också att människan genom sina drifter, passioner, dragning mot självdestruktion etc, samtidigt bar med sig något mörkt och irrationellt. Och detta handlar just om arvet från den ’mörka upplysningen’ med exempelvis de Sade. 1800-talet tror på förnuftets framsteg, men också på existensen av mörka krafter som hindrar framsteg.
Freud var ingen anhängare av marxismen. Trots att han hade många vänstersinnade lärjungar trodde han inte på idén om att förändra samhället genom revolution. Han menade att det bara skulle innebära ett byte av tyrann. Likt Levi-Strauss var han konservativ och för de existerande institutionerna. Han befann sig mycket nära Thomas Mann och tyska anti-fascister som Albert Einstein.
Men denne så konservative Freud lyfte samtidigt fram en helt och hållet subversiv teori om sexualiteten. Han var för abort, kvinnans frihet, skilsmässa, jämställdhet, mot dödsstraffet – allt detta var framåtskridandets ideal. Men om sig själv sade han att han levde som en gammaldags borgare. Dock omgav han sig med intellektuella emanciperade kvinnor. Och dottern Anna var lesbisk, något som han var tvungen att acceptera.
Freuds lärjungar avgudar honom inte, däremot beundrar de honom. Och det är inte samma sak! Hans korrespondens med sina lärjungar är därför intressant i och med att den röjer meningsskiljaktigheter”.
Recensionen bygger på den spanska översättningen - “Freud - en su tiempo y en el nuestro”. Originaltitel: “Sigmund Freud. En son temps et dans le nôtre”.
Recensent: Sören Lander i juli 2019.
