Det dialektiska och operativ grupp. Förf: Sören Lander

Dialektiken utgör en mycket viktig aspekt i såväl Pichon-Rivières som Ana Quirogas tänkande.

Ett dialektiskt perspektiv ses som en särskild metod att närma sig verkligheten genom att betrakta de motsatser eller motsättningar som finns. Här ses objektet inte som något homogent utan som något sammansatt av delar. Relationen dessa delar emellan kan vara både komplementär och ”kampbetonad”; de utgör dock en enhet (motsatsernas enhet och kamp) som genomgår omvandlingar. Pichon säger bland annat följande i intervjun med Vicente Zito Lema:

Identitetslagen eller motsat­ser­­nas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens proces­ser, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömse­sidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar va­randra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendy­namik och ger oss också nyckeln till förändringspro­cesser ...

Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utveck­lar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, mot­satta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje grupprocess genomsyras i konsekvens med detta synsätt av motsatser. Dessa utgör en del av en grupps historia och formar den dialektiska spiral, vilken Pichon-Rivière ger grafisk form som ”den upp-och-nedvända konen”.

Ett dilemma i en grupp skulle exempelvis kunna gestaltas som att man ser konflikten (det existerande) mellan person A och person B, men inte den nödvändiga relation dem emellan som samtidigt också finns (och som innehåller nyckeln till en lösning – som en möjlig ny emergent). Här har den dialektiska spiralen (i form av en problematisk situation) blivit till en sluten cirkel där dilemmat träder i förgrunden som stereotypier och upprepningstvång.

En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer - vilka vi karaktäriserar som förän­dringsblockerande situationer i och med att problemen fram­läggs i form av ett dilemma; som val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning - bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning - dialektiska situationer - där man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning, vilken är en syntes, som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation. Den tidigare genom en syntes lösta konflikten, vil­ken sedan fungerar som tes, genererar en operation på grund av att just där etableras nya motsatssituationer. (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

De motsatser man finner i varje grupprocess (enligt gruppoperativt tänkande) är i huvudsak av fem slag. Det finns givetvis fler, men dessa fem är de mest grundläggande och vanliga. De upplöses heller aldrig fullständigt och just detta faktum utgör en garanti för ”projektets” kontinuitet (om någon av dessa motsatser skulle nå en slutgiltig lösning skulle också processen frysas, upphöra och dö). Vad som sker är att lösningarna genomgår olika nivåer. Olika synteser växer fram relaterade till varje motsatspol-par (se nedan) och detta gör att processen fortgår (i form av ”den grundläggande arbetsenheten” existerande-tolkning-emergent etc).

De fem grundläggande motsatspolerna är följande:

- individ/subjekt - grupp;

- det nya – det gamla;

- behov – tillfredsställelse;

- projekt – förändringsmotstånd;

- det manifesta – det latenta.

Gruppen innehåller ”individ/subjekt”-polen i och med att den består av individer/subjekt. Och individen/subjektet innehåller grupp-polen utifrån konceptet ”inre grupp” (de ”personer” som befolkar vårt inre).

Med utgångspunkt i ett grupprocessperspektiv är dessa motsatspoler grundläggande. Moment av övervikt för den ena eller den andra polen kommer att växla. Exempelvis kan en grupps startfas präglas av den förstnämnda polen i och med att inledningen har en stark prägel av överföringar och projektioner. Här uppstår emellertid också en glidning i riktning från subjektets inre värld mot yttervärlden. Om däremot gruppolen överväger uppstår en fantasi om uniformitet – att alla är lika – och därvid negligeras individuella karaktäristika samtidigt som en rädsla för att förlora sin individualitet träder i dagen. Ställda inför denna likhetsfantasi brukar man projicera ut skillnaderna utanför gruppen (mot en annan grupp, organisationen etc); gruppen uppnår härvid identitet genom sin opposition. Oppositionen kan också manifesteras via någon gruppmedlem och därvid uppstår situationer länkade till tankar om syndabock eller ledarskapet. I ytterligare andra fall kan subgrupper växa fram varvid motsättningarna tar form som ”vi” och ”dom”.

Ovanstående utgör några olika vägar motsatspolerna ”grupp – individ/subjekt” kan ta. Om någon av dessa situationer ”fryses” omvandlas den till en stereotyp, möjligheterna till modifiering försvinner och en problematisk situation (ett dilemma) uppstår. Att hantera denna situation av motsatser på ett sammanhangsskapande sätt innebär inte att försöka undvika motsättningar eller konflikter, utan snarare att tolerera, problematisera och bearbeta dessa.

Vad gäller motsatspolerna ”det nya–det gamla” kan konstateras att en gång har det gamla varit nytt; allt nytts öde är att förvandlas till att bli gammalt. Det gäller även de framgångar en grupp uppnår. Vad som i ett visst ögonblick är en framgång för gruppen kan i ett annat förvandlas till ett hinder. Om det exempelvis kostat en grupp mycket arbete att uppnå en viss nivå av tillhörighet och integration så utgör detta en framgång för gruppen. Dock kan denna framgång snart bli till ett hinder som försvårar att ta in nya medlemmar. Alternativt kan hinder uppstå att stänga till grupprocessen på ett adekvat sätt i denna typ av situationer.

När det gäller konkreta lärosituationer kan man ofta känna att det nya som presenteras ifrågasätter det man redan har i sitt bagage av kunskaper och erfarenheter (jmfr ECRO). En ”destrukturering” framkallas och den hänger kvar fram tills att ett nytt dynamiskt jämviktstillstånd uppnåtts.

Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå. I allmänhet har detta latenta i något ögonblick varit manifest. När motsatspolerna ”det manifesta-det latenta” blir till ett dilemma i en grupp (varvid exempelvis det latenta inte kan synliggöras) hamnar gruppen långt från skeendet på den implicita nivån; man uppslukas av den uppgift som ska utföras, men kan inte arbeta med de hinder som uppenbarar sig på förbindelsenivån. Å andra sidan kan det också vara så att gruppen försjunker i det latenta skeendet och därvid varken kan se det manifesta eller fokusera på den explicita uppgiften.

Samordnarens uppgift är att hjälpa gruppen lösa upp de hinder som uppträder, vid behov tolka emergenterna och gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång.

En grupp utgör en plats där gruppmedlemmarna ständigt utsätts för kravet att gradvis ackommodera och anpassa sig till verkligheten, inte minst vad gäller polerna ”projekt” och ”förändringsmotstånd”. I gruppsituationen destruktureras olika situationer för att därefter återigen struktureras i en fortlöpande process. Detta innebär en förändringssituation. I förhållande till en sådan kan ångesten stiga avsevärt och på så sätt bilda förändringsmotstånd. Här kan exempelvis rollen som ”sabotör” framträda och – trots att det sker endast momentant – ”ta ansvar” för motståndet.

Vad gäller motsatspolerna ”behov” och ”tillfredsställelse” finns (från livets början) någon form av subjekt, som begär ett objekt. Utifrån tillfredsställandet – eller icke-tillfredsställandet – av dessa begär eller behov upprättas ett ”behovskartotek”, vilket finns som ”referent” vid fortsatt sökande efter behovstillfredsställelse. I denna dialektiska process mellan behov och tillfredsställelse omvandlas behovet. Enligt ”pichonianskt” tänkande uppenbarar sig nya behov när väl ett gammalt har tillfredsställts – vilket också påverkar ”behovskartotekets” utseende. Ett dilemma uppträder om någon av dessa två poler förnekas och placeras i det yttre. När så är fallet har en deponering skett. Man kan exempelvis förneka ett behov hos sig själv och istället lägga det hos någon annan; det är denne andre som har en brist eller ett behov. Övriga personer i gruppen kan då sitta kvar med sin tillfredsställelse och känna sig fullständigt hela och kompletta. Härigenom undviks (åtminstone tillfälligt) det egna ”behovskartoteket” och då behöver man varken lära nytt eller förändras som resultat av ny kunskap. Återigen kan man här se de två grundläggande ångestformernas inverkan i gruppskeendet (som drivkraft bakom ett förändringsmotstånd).

Det finns … ett permanent samspel mellan rädsla för förlust och rädsla för attack från det som kan uppkomma. Samspelet mellan dessa två situationer styr allt. De utgör uppgiftens essentiella universaler i den operativa gruppen, i den psykotiska situationen eller vid vilken annan sjukdom som helst. Allmänt uttryckt skulle vår uppgift kunna definie­ras som en desperat kamp inom det som vill förbli som det är och inte vill förändras (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Vad gäller gruppskeendet som helhet är det av vikt att beakta att gruppdynamiken strängt taget leder till en gruppdialektik. Tankegången här utgörs av en ”det oavslutades logik” och en ”ständigt åter påbörjad handling”. Gruppen är en pågående totalisering som dock aldrig slutförs. Dialektiken blir härvid en gruppens alltid oavslutade rörelse.

Emergent och "grupptext". Förf. Sören Lander

Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad.

Hans sätt att skriva var mycket komprimerat och han förtä­tade mycket när han skrev. När Pichon förberedde en text tycktes han söka i olika riktningar. Det var ungefär så hans sätt att läsa tedde sig och det gjorde stort intryck på mig när jag lärde känna honom. Han gav sin uppfattning om gruppen och samspelet mellan olika discipliner en skriftlig form. Detta uppträder också som ett produktionsinstrument för gruppen. Ur olika kunskapsperspektiv sökte han en idés mångfal­diga återklang hos olika författare och fick - precis som i arbetet med en grupp - fram en mångfacetterad effekt. Därefter åstad­kom han en imponerande syntes (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Den tidigare omnämnde psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” (Bleger, J.: Las enseñanzas fundamentales. Acta Psiquiátrica y psicológica de América Latina, no 4, Diciembre, 1967), varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.

Vad händer exempelvis när en intervention riktas mot den inre världen eller - alternativt - mot omgivningen? Emergenten – det vill säga något nytt - växer fram. Och som begrepp får ”emergent” en betydelsefull roll för Pichon-Rivière i det kliniska arbetet. Den är ett ”budskap” att dekodifiera i termer av ”universalerna” (det implicita eller det omedvetna – se nedan!). Som terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad än denna emergent kan bestå av. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon lägger stor vikt vid de svar som ges och tolkningen ses som en arbetshypotes.

Emergenten är således det som gör att man kan fortsätta upptäcka. Samordnaren i en grupp är exempelvis hela tiden i ”situationen” här-och-nu lyssnande och sökande de ”emergenter” som kontinuerligt växer fram som ”svar” på situationen. Processen illustreras i ”den upp-och-nedvända konen”. I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spira­len.

Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. De framväxande emergenterna bildar sedan det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienterna på vägen och söka förstå deras egen bild – och vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.

Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp:

Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …

Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.

Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.

I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.

Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.

”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt.

Ana María Fernández (en i pichoniansk – men med en anstrykning av Anzieu – efterföljd arbetande argentinsk gruppterapeut och gruppteoretiker) pekar på att de egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen?

”Grupptexten” har en förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).

Enligt Pichon-Rivières sätt att uppfatta exempelvis psykosen skulle sjukdomen vara den emergerande (nya) kvaliteten, vilken som tecken hänvisar oss till en implicit underliggande situation (i exempelvis familjen). Denna situation skapas av en särskild i det ögonblicket alienerande modalitet i gruppinteraktionen. Den sjuke är det språkrör, genom vilket den patologiska situation, som påverkar hela strukturen, manifesteras. Språkröret (den sjuke) är den ”farkost” genom vilken den implicita sjukdomsorsakande processen börjar manifesteras. Man kan uttrycka det som att varje implicit process manifesteras genom att en ny kvalitet uppenbarar sig inom observationsfältet. Den benämns (som sagt) emergent och hänvisar oss – som utforskare – till ett implicit skeende … en de underliggande händelsernas ordning.

Quiroga - PichonRivière: Från psykoanalysen till socialpsykologin

FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN.

Av Enrique Pichon Rivière och Ana P. de Quiroga

Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Oc­tubre de 1972.

För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi un­derstryka utgångs­punkterna - psykoanalysen och den his­toriska och dialektiska materialismen.Förtydligandet bör emellertid sträcka sig därutöver och då peka på hur dessa båda källor kommer till ut­tryck. Detta blir desto viktigare när vi förstår att det som gör ovannämnda ansats till något spe­ciellt och värdefullt inte utgörs av att de båda teorierna ställs bredvid va­randra eller att man söker upprätta ett slags formell parallellism på modellnivå, utan av möjligheten att upprätta ett vertikalt snitt - en kritisk inter­vention vad gäller den psy­koana­lytiska diskursens premisser, vil­ket i sin tur skulle kunna möjliggöra en förnyad bearbet­ning av vad den kommit fram till.

Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en soci­alpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden.

Att välja en sådan teoretisk position implicerar vad psykoana­ly­sen beträffar också att problemområdet förändras och att ett nytt öppnas. Man kommer med andra ord att utgå från nya premisser vad gäller de psykiska processerna. Den socialpsyko­logi vi postule­rar som teori om själslivet utgör ett - jämfört med psykoanalysen - förändrat teoretiskt fält, ett annorlunda synsätt och en förändring av premisserna. Därigenom blir inte psykoanalys och socialpsyko­logi variationer på en och samma teori. Istället kommer de två be­greppsapparaterna att sinsemellan och i grunden skilja sig åt även i de fall de kan dra nytta av varandra.

Att som i detta fall tala om problemområde innebär att göra såväl den psykoanalytiska produk­tionens som vår egen kritiks grundläggande premisser explicita - men även att göra sam­ma­lunda med de premisser som bildar socialpsykologins teo­retiska område.

Driftteorin och den däri implicita människo- och historiesy­nen ut­gör den punkt där psy­koanalysen och socialpsykologin går isär. Den motsättning vi vill peka på har att göra med en av psykoana­lysens grundförutsättningar, vilken samtidigt de­finierar dess teore­tiska område. Vi syftar på antagandet att själslivet vidmakthålls eller är resultatet av medfödda drifters inverkan. Dessa karaktäri­seras som: "endosomatiska krafter med en psykisk represen­tation, energiladdning och driftsfaktor som får organismen att sträva mot ett mål". Driften, en kon­stant kraft, har sin källa i en kroppslig spänning. Dess mål är att upphäva spänningstillståndet - som har sin källa i drift­trycket - och att genom objektet nå sitt mål (urladdning).

Driftspremissen visar på det problematiska med psykoanaly­sen. Det är med utgångspunkt i detta synsätt som själslivets problem tydliggörs inom ett gemensamt område.

Det som exkluderas och undanskyms - genom att en proble­matik definieras utifrån upp­fattningen att drifterna utgör själslivets fun­dament - är den historisk-sociala kontextens deter­minerande funktion i denna process (nämligen hur psy­ket tar form och ut­veck­las/övers anm). Vi uppfattar den his­torisk-sociala kontexten som en själslivets determinant i och med att kontexten är den specifika förut­sättning inom vilken själslivet kan manifesteras som fe­nomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determinant sätter grän­serna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Utifrån de premisser, som definierar socialpsykologins om­råde, ut­gör den mänskliga värl­den, den historisk-sociala kon­struktionen - mer specifikt varje konkret samhällsformation - det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sam­mantaget är det sammanfattade re­sultatet av såväl produktionsvillkor som behoven och deras utveckling.

Betraktat på det här sättet ersätts driftsbegreppet av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: " ... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc". I vårt syn­sätt förflyttas det emellertid från en ekono­misk teoris domäner.

Behovet - omfattande individen/subjektet som helhet - fram­träder som inre förutsättning för själslivets utveckling. Be­hovet utgör inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ/subjekt och natur; mellan individ/subjekt och ytter­värld. Individen/subjektet produceras i denna dialektiska process - i denna motsätt­ning.

Produktionen av individen/subjektet är historisk-social. Samhällsformationen utgör inte behovets orsak (orsak i me­ka­nistisk mening: orsak-verkan). Däremot är den förutsätt­ning för dess existens och utveckling. Samhällsformationen utgör det som sätter ramar för behovet samtidigt som den av­gör hur det kan ut­tryckas. Den styr behovet genom att er­bjuda socialt tillgängliga mål för dess tillfredsställande. Den översätter och ma­nipulerar behovet.

Behovet är inte endast en enkel konsekvens av strukturen. Genom att det är ett inre villkor bakom individens/subjektets uppkomst uppträder, utvecklas och omvandlas behovet i samspel med de yttre förutsättningar som är verksamma i det­samma (den sam­hälleliga produktionen av indivi­den/subjektet - socialisation).

Den tanke om en "relaterad individ/subjekt" som är innebo­ende i den psykoanalytiska problemställningen implicerar där­emot:

a) att individen/subjektet som sådant konstitueras med au­tonomi vad beträffar sina yttre relationer (till detta fogas det idealistiska antagandet om lustprincipen - som ett sätt att legitimera ett tän­kande som vare sig är grundat i erfarenheten eller determinerat av ytter­världen);

b) en senare relation med den yttre verkligheten vilken kom­mer att inverka på indivi­den/subjektet på så sätt att reali­tetsprincipen formas och att det i form av en psykisk in­stans - överjaget - sker en internalisering av den sociala världen;

c) en avhierarkisering av relationen individ/subjekt-objekt och in­divid/subjekt - yttervärld, varvid analysen fokuseras på det ena (individen/subjektet) av relationens två led. Detta i sin tur implice­rar möjligheten till ett autonomt själsliv, som inte tar sin materi­ella grund i erfarenheten.

Utrymme ges därmed för en hypotes om en i lustprincipen grundad hallucinatorisk tillfredsställelse av önskningar; eller om omedvetna fantasier som uttrycker en autistisk narcis­sistisk värld "sak­nande såväl objektivitet som objekt"(Joan Riviere).

I den psykoanalytiska problemställningen finns ett implicit ideolo­giskt antagande - den metafysiska illusionen om "den mänskliga naturen" som till sitt innersta väsen är oför­änder­lig. Det risk­fyllda i detta antagande har att göra med dess döljande karaktär vad gäl­ler den socio-ekonomiska strukturen och hur den fungerar determinerande när det handlar om frå­gor av typen krig, våld, do­minans, privategendom, despotism etc.

När den psykoanalytiska teorin - trots Freuds tvekan härvid­lag - erkänner att den inte kan undvara driftsbegreppet som hypotes­grundande, kommer den också att innesluta sig i en problemställ­ning, vilken tar sitt ursprung i andra driftteorier. Enligt dessa for­mas människornas relationer i sista instans av samspelet mellan medfödda krafter av driftsna­tur. En mer eller mindre expli­cit konsekvens av detta blir då att slutsatser dras utifrån ett gan­ska smalt spektrum - vad gäller variation - av determinerande biologiska modeller.

Här ser vi således den döljande funktion som blir följden av det i driftsperspektivet in­kluderade ideologiska antagandet. Driftsbegreppet - som grund för en teori om själslivet - funge­rar som epistemologiskt hinder vid utarbetande av en be­greppsappa­rat, vilken tar i beaktande dels relationen sam­hällsstruktur - själs­liv, dels analyserar de processer genom vilka individen/subjektet samhälleligt formas.

Det är ingen tillfällighet att psykoanalysen som begreppsram och institutionaliserad prak­tik har ställts i tjänst hos de här­skande klasserna. Psykoanalysens synsätt har möjliggjort en konvertering till en reformistisk antropologi - en alternativ antropologi till den som marxismen fört fram. De element av avslöjande som inklude­ras i psykoanalysens pro­blemställning samt vikten av att formu­lera ett begrepp om det omedvetna kom att föra in ett mått av kluvenhet när det gällde att vär­dera dess schema. Detta kom också att utgöra ett hinder för dess kritiska potential. När man utvärderar den analytiska praktiken, som den idag utvecklats inom de institutioner som använder sig av den, är det berätti­gat att karaktärisera den såsom varande en av de former av indi­vi­dualism som befräm­jar en passiv anpassning. Som ideologiskt instrument verkade den analytiska ortodoxin - "mer freudiansk än Freud" - för att bakom en komplex systema­tisering dölja de förut­sätt­ningar som gäller för individen/subjektets tillblivande.

Socialpsykologins postulat

Som vi redan nämnt implicerar postulerandet av socialpsyko­login - en vetenskap under konstruktion - en ny problem­ställning. Själslivets problem framställs med andra ord uti­från nya pre­misser. Utgångspunkten utgörs av hypotesen att det existerar en dialektisk relation mellan individen/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis.

Gramsci menar att "människan i allmänhet" och "den mänskliga naturen" utgör en abstrak­tion. Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänskligt. Män­niskan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig konstruktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan formas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor.

När man uttrycker att "individen/subjektet är en varelse med be­hov som endast tillfreds­ställs samhälleligt i relationer som är de­terminerande" (Pichon Rivière 1971) samt att "indivi­den är produ­cerad i en praxis och att det i denne inte finns något som inte är re­sultatet av en inter­aktion mellan individer, grupper och klasser", så gör man i konsekvens med detta också gällande:

1) Att de psykiska processerna är uttryck för en dialektisk re­lation mellan indivi­den/subjektet och yttervärlden eller - kan­ske mer strikt uttryckt - mellan behoven och yt­tervärlden. Vi­dare att yt­tervärlden fungerar determinerande för själslivet i egenskap av re­pertoar av möjligheter och förutsättningar för såväl behovets utveckling som tillfredsstäl­lande.

2) Formulerandet av ett aktivt anpassningskriterium skisse­ras. I detta hävdas att assimile­ring av det verkliga samt dess omvandlande - den ömsesidiga modifieringen indi­vid/subjekt-kontext i en dialektisk relation - blir utvärderingsparameter vad beträffar bete­endets kvalitet. Kommunikations- och läro­processerna hierarkiseras härvid.

3) Hanterandet av objekt och yttervärld hierarkiseras. Detta leder till formulerandet av förbindelsestrukturbegreppet, vilket beaktar individen/subjektets relation till världen. Denna re­lation har två dimensioner - den intersubjektiva och den in­trasubjektiva.

4) Som konsekvens av dels hierarkiseringen av objekt och yt­ter­värld, dels ifrågasät­tandet av driftteorin och de i lustprin­cipen innefattade idealistiska elementen, föreslås en omfor­mulering av de hypoteser som rör den omedvetna fantasin. Denna ses istället som uttryck för behovet och för de varia­tioner i den inre förbindelsen som uppstår i relationen behov-yttervärld.

5) Genom att de yttre villkoren får en determinerande karak­tär när det gäller själslivet kommer också hypotesen om den betydel­sebärande karaktären i den omedvetna fantasins och det störda beteendets innehåll att omformuleras. Utifrån detta föreslås en psykoterapi vid psykoser (schizofreni). Vi­dare ett perspektiv på psykisk sjukdom som något ur pato­logiska interaktionsprocesser emergerande (ett tecken) och där den sjuke är ett språkrör.

6) Grupp­terapeutiska (familjegrupp) tekniker formuleras vilka - vare sig de opererar inom dimensionen det gruppfantiserade eller i samspelet mellan omedvetna fantasier som varje gruppmedlem har beträffande sig själv och andra (beaktandet av den dialektiska relationen mellan inre värld och yttervärld) - leder till framläggan­det av en teknik för att skapa ett möte mellan fantasin och de verkliga interaktionsprocesserna; mellan fantiserad och verk­lig grupp. Detta får som följd att man lär av verkligheten, att ång­esten omfördelas etc.

Som nämnts befinner sig en psykologi med utgångspunkt i dessa premisser un­der konstruktion. Ovanstående antagan­den gör det möjligt att inte bara omvärdera vad psykoanalysen kommit fram till. Vi är även intresserade av att undersöka de "antaganden som uppstår" i vardagslivet. Denna problem­ställning avgränsar och styr såväl Skolans uppgift som pro­duktion. Det är till denna uppgift vi hälsar medlemmar till Institutionen.

Bibliografi:

Freud: Los instintos y su destino. Esquema del Psicoanálisis (Drifterna och deras öde. Schema över psykoanalysen). Såvitt jag vet finns inte detta översatt till svenska. Jag har försökt komma underfund med titeln på tyska och engelska. Mitt för­slag är Triebe und Triebschicksale (1915)/Instincts and Their Vicissitudes SE XIV.

Laplanche & Pontalis: Psykoanalytisk ordlista (Vocabulario de Psicoanálisis)

Mao Tse tung: Om motsättningar.

V I Lenin: Om dialektik (Materialism och empiriokriticism)

M Klein och andra: Utvecklingar inom psykoanalysen. (Desarrollos en Psicoanálisis)

L Althusser: Att läsa Kapitalet

A Sercovich: Kurs i epistemologi (Curso de Epistemología)

A Gramsci: Antologi.

Artikeln från "Actualidad Psicológica No 133, Junio de 1987" sid 4-5.

Pichons förflyttning från psykoanalys mot socialpsykologi

I

Undan för undan för­flyttar sig Pichon från psykoanalysen mot so­cialpsykologin, vilken han också till en början tycks reflektera över som "socialpsykoanalys" (fri översättning av det spanska ut­trycket). Pichon menar att det är här hans problem med APA börjar - problem som han beskriver mest har att göra med hans syn på utbildningstiden. Under en period är han ej heller medlem i APA (Argentinska psykoanalytiska sällskapet)..

Enligt Ana Quiroga (Pichons livskamrat under senare delen av livet) börjar han prata om socialpsykologin på 50-talet i samband med att han i sin psykoanalytiska praktik finner det möjligt att inom individens mest intima subjektivitet iaktta en familjeordning, vilken upprätthålls och normaliseras av den sociala ordningen. Förutom att inverka i subjektets konstruerande fungerar familjen sammanbindande och medierande mellan den sociala ordningen och individen (subjektet), vilken i sin tur på sitt speciella sätt processar den samling regler familjen explicit och implicit överför.

Man kan säga att det är familjen - utifrån psykiatrin och utifrån psykosociala modeller - som utgör startpunkt för Pichons tankar om förbindelsen (se “Pichon-Rivière och Förbindelsen” här på hemsidan). Men det är en komplex bild han ger av familjen. Den framställs som såväl social grupp och "interaktionsplats" som grundläggande kärna för de primärrelationer i termer av "tidiga" erfarenheter, vilka psykoanalysen utforskar. I Pichons psykosociala tänkande är dock förbindelsens problematik alltid relaterad till ett nät av förbindelser. Möjligen kan man här se aspekter av den matrix som den engelske gruppanalytikern S. H. Foulkes laborerar med; detta är i alla fall något som Ana Quiroga (idag den som leder Pichons skola i socialpsykologi) reflekterar över:

Jag skulle nog säga att konceptet hos Pichon som ligger närmast Foulkes’ matrixkoncept … är detta nät av förbindelser … med sina sammanbindningar … som etableras utifrån en ömsesidig internalisering eller en ömsesidig inre representation … och med ett annat koncept som då skulle vara den inre världens gruppstruktur. Jag tror att detta är två punkter som ligger mycket nära – i praktiken överensstämmande. En skiljaktig konceptualisering, men jag uppfattar att den centrala tankegången är mycket snarlik (Lander, S. En argentinsk operativ gruppansats. Enrique Pichon-Rivières tankevärld, Ana Quiroga och det pichonska begreppet ”operativ grupp”. Uppsats på legitimationsgrundande psykoterapiutbildning med gruppanalytisk inriktning, Psykoterapisällskapet, Stockholm, 2003).

Det är också på detta sätt Pichon bryter med den kleinianska psykoanalysens slutna "objektrelation" som modell för de tidiga relationerna med moderskroppens representationer. Vad Pichon hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är:

Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?

Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grundläggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten förgrund och familjen bakgrund. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social. I en föreläsning 1982 lyfter Ana Quiroga fram denna ”pichonska” tanke och låter José Bleger ytterligare förtydliga den:

Med individualpsykologin är det möjligt att studera sociala grupper och med socialpsykologin kan man studera individer. Om man exempelvis studerar grupper och samhällsnormer som härrörande från den individuella libidons öde, så studerar man samhällsfenomen med individualpsykologins metodologi, medan om man studerar en ensam individ utifrån dennes förbindelser och sociala erfarenheter (utifrån hur dessa assimilerats och organiserats som den egna personlighetens beteendemönster) man använder socialpsykologi. När vi säger att det inte finns två psykologier innebär det att psykologin alltid är social och att man studerar individer, grupper eller sociala normer. Individualpsykologin som metod – inte som undersökning av individer – är en abstraktion som helt bör tas bort från det vetenskapliga området (Bleger, J. Psicología de la conducta. Buenos Aires: Editorial Paidós, 1998).

En ytterligare viktig orsak till att han överger den ortodoxa psykoana­lysen är be­hovet av "demokratisering" av möjligheterna till adek­vat be­hand­ling. Det gäller att lösa problemet med vad man ska göra för min­dre bemedlade personer som är i behov av psykoana­lys. Här finns bland annat problemet med betalnings-förmåga för patienter från un­derklassen.

Situationen underlättas i viss mån genom att det finns grupp­psy­ko­analys. Men inte ens på så sätt breddar man möjligheterna till­räck­ligt för de som behöver denna typ av behand­ling. För att göra det hela tydligare kan man uttrycka det så här: psykoanalysen är åt­mins­tone fram till nu och i vårt samhälle något för de resurs­starka samhällsklasserna - de som kan betala (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

I sin verksamhet som analytiker söker Pichon finna något slags medelväg när det handlar om arvodet. Han gör här skillnad mellan om det rör sig om en välbeställd eller fattig pa­tient. Grundhållningen är att söka finna jämviktspunkten mellan vad en patient tjänar (och därmed möjligheterna att betala över tid) kombinerat med den tid analytikern lägger ned (och vad denne måste ta ut för att klara sig på en rimlig nivå). I samband med detta sticker Pichon dock inte under stol med att det finns psyko­analytiker som valt yrket i första hand för att tjäna pengar.

Vad gäller psykoanalytiker som tar ut höga arvoden - ja, detta är en vanlig situation och har att göra med den ohämmade ekono­miska ambition som är vanlig inom yrket. Psyko­analytiker brukar börja leva ett liv som kräver höga inkomster. Så skapas den kom­pro­metterande situationen. Analytikern behöver pengar och ju mer han kan få ur sin klient desto bättre. Man kan uttrycka detta ge­ne­rellt som att det inte finns någon bestämd arvo­desgräns och inte hel­ler någon gräns för penningbegäret ... De flesta psykoanalytiker tar ut oproportionerliga arvoden. Men jag tycker inte heller att det är rimligt att psykoanalytiker med ett visst anseende - trots sin vetenskapliga seriositet och sin erfaren­het - ska ha samma arvode som en färsk kollega. Alla arvoden bör dock vara inom rimliga gränser ... Jag vet att det finns många analytiker som helt enkelt dras till de ekonomiska fördelar som utövandet av detta yrke kan ge. Många väljer yrket utifrån möjligheterna till välstånd och social prestige. Dessa människor brukar generellt också vara de mest motspän­stiga mot själva analysen. Deras ambitioner tycks vara begrän­sade och ej styrda av ett genuint in­tresse för ett intellektuellt och vetenskapligt äventyr (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

II

Det finns också andra förklaringar till Pichons delvis förändrade syn­sätt. Dessa är av teoretisk karaktär och en konsekvens blir att fo­kus mer kommer att ligga på förhållandet individ-samhälle.

Jag tror att det beror på att jag alltmer kom att intressera mig för samhällsaspekter - för gruppers aktivitet i samhället. Det är klart att detta medförde att överge den ortodoxa psy­koanalytiska upp­fatt­ning jag omfattat med så mycket passion. Denna brytning har med­fört ett sannskyldigt vetenskapsteoretiskt hinder och en rejäl kris som det tog många år att övervinna. Jag tror att den först ny­li­gen löstes i och med publiceringen av det verk som inte utan skäl bär ti­teln "Del psicoanálisis a la Psicología social (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Ytterligare en dikotomi, som i realiteten slog rot och allvarligt försvårade framsteg inom psykologi och sociologi, var den som upprättades mellan individ och samhälle. Samhället finns i såväl det yttre som i det inre. I sistnämnda fallet existerar samhället i en särskild form för varje individ. Detta utgör skillnaden mellan hur relationen samhälle - individ dialek­tiskt uppfattas och hur en mekanisk relation individ - sam­hälle gestaltar sig (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Pichons nya perspektiv grundar sig bland annat dels på det arbete med operativa grupper han bedrev under sin verksamhet som psykiater på mentalsjukhus, dels på Freuds "Masspsykologi och jaganalys”. Det finns emellertid nu hos Pichon mer av ett kritiskt övertagande av Freud och psykoanaly­sen.

I realiteten tror jag att det var Freud som skapade socialpsyko­lo­gin. Givetvis rörde det sig inte om någon samlad ansträngning i den riktningen. Om man dock analyserar de verk jag nämnt fram­står det som klart att han stundtals uppnådde en komplett bild av pro­ble­met, det vill säga av det kompletta samspelet samhälle - män­niska. Trots detta kunde han inte överge en antropocentrisk upp­fatt­ning och detta hindrade honom från att utveckla ett dialektiskt an­greppssätt (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

En av de delar av psykoanalysen som Pichon överger eller snarare omformulerar är driftbegreppet. Hans kritik riktar in sig på psyko­analysens anta­gande om att själslivet skulle vid­makthållas eller vara re­sultat av medfödda drifter och deras inver­kan. Det som emellertid ge­nom poäng­teran­det av drifterna skjuts i bakgrunden är hur den historisk-samhäl­leliga kontexten i egenskap av de­termi­nant sätter ramarna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Klyvningen eller splitting uppstår vid själva födel­seakten och varje förbindelse av gratifierande karaktär gör att objektet uppfat­tas som gott. Freud benämner detta (felaktigt, en­ligt min åsikt) livsdrift (Eros). Den andra delen av den primära för­bin­delsen och dess objekt omvandlas - utifrån frustrerande erfa­ren­heter - till ont objekt och förföljande förbindelse. Även detta betraktar Freud som drift, och i det här fallet som döds-, aggressions- eller förstörel­sedrift (Thanatos). Enligt min uppfattning kan man se hur livs- och dödsdrift - genom att det sociala inkluderas i form av gratifierande eller frustre­rande moment - utgör en erfarenhet som beteende. Härigenom in­lemmas barnet i samhället. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Den dialektiska materialismen bidrar till att ge en - i förhållande till den ortodoxa psykoanalytiska teorin - alternativ förklaring av hur människan formas. Det dialektiska perspektivet kännetecknas här bland annat av att tidigare erfarenheter låter sig förändras av och integreras med senare på så sätt att de förstnämnda berikas av de senare. Som ett utvecklingsperspektiv innefattas då att drag från det förflutna kommer tillbaka i det nuvarande, men att detta ändå ej är reducerbart till tidigare lägre nivåer. En grundtanke i det dialektisk-materialistiska tänkandet är att det abstrakta tänkandet oupphörligt måste återvända till verkligheten, gripa tag i den för att därigenom nå det objektiva skeendet eller väsendet.

Istället för att se människan som natur ser Pichon henne i konsekvens med detta mer som "en an­komstpunkt" - människan är något som hela tiden alltmer komplext dialektiskt for­mas genom den öppning som mötet med yttervärlden ger).

(Pichons) uppfattning var att livet tenderar mot allt större kom­plex­itet. När ett be­hov till­fredsställs återställs därmed inte ett tidi­gare tillstånd. Däremot uppstår ett an­norlunda och mer kom­plext till­stånd. .. Pichon är inte ... överens med Freud om den upp­fattning som denne lägger fram i ”Det psykiska skeendets två prin­ciper”. Denne använder sig där av metaforen om fågelfostret som analogi till ett slutet psyke vilket störs av stimuli från yttervärlden. Pichon däremot uppfattar psyket som öppet för att därigenom ut­trycka att det formar sig i just denna öppning (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1987).

Den i öppningen sig for­mande människan är inte reducerbar till några grunddrifter, vilka skulle förklara hennes tillblivande och ex­istens. Snarast blir män­niskan i detta möte en alltmer komplex varelse - en varelse vars formande blir beroende av de "fåror" eller former som varje sam­hälle tillhan­dahåller samtidigt som hon själv förändrar denna for­mande miljö.

Vi uppfattar den historisk-sociala kontexten som en själslivets de­terminant i och med att den är den specifika förutsättning inom vil­ken själslivet kan manifesteras som fenomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determi­nant sätter gränserna för hur själslivet uppstår och utvecklas ...

I den psykoanalytiska problemställningen finns ett implicit ideolo­giskt antagande - den metafysiska illusionen om 'den mänskliga na­turen' vilken till sitt innersta väsen är oföränderlig ...

När den psyko­analytiska teorin - trots Freuds tvekan härvidlag - erkänner att den inte kan undvara driftsbegreppet som hypotes­grundande, kommer den också att innesluta sig i en problemställning vilken tar sitt ur­sprung i andra driftteorier. Enligt dessa formas relationerna mellan människor i sista in­stans av samspelet mellan medfödda krafter av driftsnatur ...

Här ser vi således den döl­jande funktion vilken blir följden av det i driftsperspektivet inkluderade ideologiska anta­gan­det. Driftsbegreppet - som grund för en teori om själslivet - fungerar som epis­temo­logiskt hinder vid utarbetandet av en begreppsapparat vilken tar i beaktande dels relatio­nen samhällsstruktur-själsliv, dels analyserar de processer genom vilka indivi­den/subjektet samhälle­ligt formas ...

Postulerandet av socialpsykologin implicerar en ny problemställ­ning ...

Utgångs­punkten utgörs av hypotesen att det existerar en dia­lektisk relation mellan indivi­den/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon domi­nerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resultatet av en praxis ...

Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänsk­ligt. Människan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig kon­struktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan for­mas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

Pichon ersätter driftsbegreppet med behovsuppfattningen - beho­vet är uttryck för en ac­kumulerad brist som bör löses via en in­ter­aktionsprocess. Behovet karaktäriseras dock av många av de drag som psykoanalysen tillskriver driften. Genom att behovet är ett inre villkor bakom individens (subjektets) uppkomst uppträder, ut­vecklas och om­vand­las behovet i samspel med de yttre förut­sätt­ningar som är verk­samma i det­samma.

Socialpsykologi i Pichons variant är således en vetenskap som - förutom element från Freud och psykoanalysen, Melanie Klein, G H Mead (den symboliska interaktionismen), Kurt Lewin (gestaltpsykologin) - även influerats av marxismen. Marxismens närvaro i den teoretiska ansatsen kan man se genom Pichons energiska betonande av vikten att tänka dialektiskt, av prax­is' be­tydelse och av att man inte (i likhet med Jung) får drab­bas av mysticistiska förvillelser.

Vid konstruerandet av sin socialpsykologi söker Pichon - i likhet med vänsterinriktade psykoanalytiker framförallt på 20- och 30-talet - komma fram till bland annat en integration av psykoana­lys och marxism. Liksom sina föregångare på området söker han skapa en social­psykologi, vilken utgör en brygga mellan sam­hälls­analys och psykoanalys - en brygga där socialpsykologins ob­jekt är interaktionen mellan samhällsstruktu­ren och de enskilda indivi­dernas själsstruktur.

Det ligger nära till hands att söka göra en jämförelse mellan Pichon och Wilhelm Reich. Denne fungerar ju inte minst som inspi­ratör för Pichon. Politiskt befinner sig de båda på vänsterkanten och de söker också använda psyko­analysen som ett instrument - och då med psykoanalysen sedd som objektivt re­volutionär till sin karaktär - för att förstå och på­verka samhället. Det handlar om att förstå den process varigenom en representa­tion på idépla­net - med andra ord ett ideo­logiskt förhållningssätt som det mani­festerar sig i exempelvis rättsföreställningar, moral­regler, ideal, värderingssystem, normer, konventioner etc - genom socialisa­tionsprocessen grundläggs och utvecklas hos en män­niska.

Den dialektiskt-materialistiska psykologin kan inte bestå i någon­ting annat än forskning om denna subjektiva faktor i historien, om den ideologiska strukturen hos människorna och samhället i en viss epok. Den ställer sig inte som den borgerliga psykologin och den psy­kologistiska ekonomin i motsatsställning till den marxska sociolo­gin genom att mot den ställa en 'psykologisk uppfattning' av det samhälleliga. I stället inordnar den sig i denna, som ju härleder medvetandet ur det sociala och materiella varat, men på ett alldeles bestämt ställe i analysen …

Den marxska satsen, att det materiella (varat) i människohuvudet omsätts i idé (i medvetande) och inte tvärtom, lämnar två frågor öppna: För det första, hur det tillgår, vad som därvid sker 'i män­niskans huvud', och för det andra hur det på detta sätt uppkomna medvetandet (vi talar från och med nu om psykisk struktur) åter­verkar på den ekonomiska processen. ...

Den /analytiska dialektiskt-materialistiska psykologin/ har alltså en strängt avgränsad upp­gift. Den kan inte förklara uppkomsten av klassamhället eller det kapitalistiska produktionssättet (i den utsträckning den försöker sig på det blir resultatet som regel reaktionärt nonsens, som till exempel föreställningen att kapitalismen skulle ha sitt ursprung i männis­kans ha-begär), men den ensam - och inte den politiska ekonomin - kan utforska hur människan i ett visst samhälle i en viss epok ser på saker, tänker, handlar, hur motsättningarna i hennes materiella ex­istens verkar i henne och hur hon försöker lösa dem etc (Reich, W. Psykoanalys och marxism. En introduktion till socialpsykologin 2. Lund: Revopress AB, 1973).

Pichon pekar på Wilhelm Reich som en för­grundsfigur inom det so­cialpsykologiska området; en person som gjort ett av de se­ri­ösaste försöken att finna beröringspunkter mel­lan psykoanalysen och sam­hällsteorin. Pichon menar emellertid att han själv i flera av­seen­den kommit längre än Reich och därvid åstadkommit en syn­tes mellan psyko­analytisk teori och sam­hälls­teori - element från såväl psy­koanaly­sen som marxismen finns integrerade i so­cialpsykolo­gins me­todologi. Reich (med tankar om individens psykiska formation som betingad av processer, vilka härrör ur ständigt närvarande mot­sättningar mellan driftskrav och yttre krav, mellan lustprincip och realitets­princip, mellan primärprocess och sekundärprocess etc) befinner sig betydligt närmare den mer or­todoxa psykoanalysen än Pichon, vilken (i sin betoning av det dialektiska samspelet indi­vid-samhälle - där begreppet "behov" ersätter "drift" - som primärt formande människan) röjer större närhet till Marx' "Den tyska ideologin" och föreställningen att människan genom att förändra sin yttre om­givning också förän­drar sin egen "natur". Här finns yt­terligare en viktig skiljelinje mellan Reich och Pichon. Reich har en föreställning om den mänskliga "naturen"; om människornas levande naturliga till­stånd, vilket kan uppnås genom att deras stela karak­tärspan­sar slås sönder. Som tidigare nämnts har inte Pichon den uppfatt­ningen utan omfattar istället synen på människan som en "an­komstpunkt" - något som allteftersom formas - och inte något som i form av natur finns från början.

Genom att driftbegreppet hos Pichon är bortkopplat (såsom va­rande ett begreppsligt kunskapsmässigt hinder) och ersatt av be­hovsbegreppet (där drivkraften eller mo­torn mer handlar om "mo­tivation" - en inre process som aktiverar och styr beteendet - än om drift i Freuds mening) kommer betoningen att i lika mån ligga på individ (subjekt) och samhälle (omgivning). Annorlunda uttryckt är människan för Pichon en varelse med behov som endast tillfreds­ställs samhälleligt i relationer vilka i sin tur är determinerande.

Jag uppfattar att människan formas i en omvandlande aktivi­tet; i en dialektisk sig ömsesidigt modifierande relation till världen. I denna relation utgörs "motorn" av behovet. (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Människan är ett frambringat subjekt och i detta finns inget som inte utgör resultat av individers, gruppers och klassers samspel.

Utifrån de premisser som definierar området för socialpsyko­login så utgör den mänskliga världen, den historisk-sociala kon­struktionen och mer specifikt varje konkret samhälls­formation, det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sammantaget är det sammanfattade resultatet av såväl produk­tionsvillkor som av behovens utveckling. …

Betraktad på det här viset ersätter behovsuppfattningen driftsbe­greppet...

Behovet, vilket omfattar individen/subjektet som helhet, framträder som inre förutsättning för det psy­kiska livets utveckling - som inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ/subjekt och natur; mellan individ/subjekt och yttervärld. Indivi­den/subjektet produceras i denna dialektiska pro­cess - i denna motsättning. …

Individen/subjektets produktion är historisk-social. Samhällsfor­mationen utgör inte be­hovets orsak (orsak i mekanistisk mening: or­sak-verkan) - däremot är den förutsätt­ning för dess existens och ut­veckling. Den utgör vad som sätter ramar för behovet och hur det kan uttryckas. Samhällsformationen styr behovet när det handlar om att tillfreds­ställa det genom att erbjuda socialt acceptabla mål ...

Behovet är inte bara en effekt av strukturen. Genom att vara ett inre villkor bakom indivi­dens/subjektets uppkomst uppträder det, ut­vecklas och omvandlas i samspel med de yttre förutsättningar som verkar i detsamma (Den samhälleliga produktionen av indivi­den/subjektet. Socialisation) (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

Pichon-Rivière: Epilepsi, patorytmi, dialektisk spiral, den enda sjukdomen, m m

I

Pichon skriver under sin tidigare bana (fram till 50-talet) en del om psyko­ser, psykosomatik och epilepsi. De bidragen förtjänar en bok i sig. Något kort ska dock sägas om hans tankegångar rörande epilepsi.

Under 40-talet skriver Pichon några essäer rörande epilepsin och dess dynamik - Algunos conceptos fundamentales de la teoría psi­coanalítica de la epilepsia (Några grundläggande begrepp inom den psykoanalytiska teorin om epilepsi), Patogenia y dinamismos de la epilepsia (Epilepsins patogenes och dynamik) och Los dina­mismos de la epilepsia (Epilepsins dynamik). Hans uppfattning om epilepsins patogenes sträcker sig dock långt utöver det som neurologer benämner epilepsi och han myntar även begreppet "epileptoidí".

I generella termer utgör epilepsin ett slags organismens totala svar på vissa bestämda vitala situationer. Denna typ av svar är i sin tur betingad av faktorer som beror av jagstrukturen och drifterna. Denna situation möjliggör att en bestämd ag­gressionsmängd urladdas på ett speciellt sätt, varvid be­stämda fåror följs och särskilda nivåer nås. Epilepsins pato­gena situation styrs av polikausalitet och - driven av en funktionell enhetlighet - uttrycks den i fenomenisk mångfald (Pichon-Rivière, E. La psiquiatría. Una nueva problemática. Del Psicoanálisis a la Psicología Social II. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1983)

Genom att epilepsin använder sig av samtliga försvarsmeka­nismer och förbindelsetyper kan den definieras som allmän­giltig sjukdom (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Utifrån bland annat dessa tankegångar utvecklar han begreppet "patorytmí". Han förklarar patorytmí som att han till de två posi­tioner (huvudsakligen spatiala strukturer) som Melanie Klein och Fairbairn beskrivit lägger tidsfaktorn för att därigenom kunna ut­trycka - som han skriver - psykets tetradimensionella struktur. Den patorytmiska situationen beskrivs som ögonblick (tillstånd, hastighet eller rytm) av patologiskt strukturerande. Den sträcker sig från hämning och förlångsammande av de psykiska proces­serna till explosiva utbrott av infantil kolerisk karaktär.

Den till sjukdomsprocessen hörande regressionen reaktiverar den in­fantila depressiva positionen (patogen situation) och underlättar framväxten av såväl den schizoida positionen (patoplastisk och in­strumentell situation) som den epileptoida situationen (patorytmisk temporal situation) (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Pichon menar att den intrapsykiska strukturens ångesttröskel varierar mellan olika individer. Med låg ångesttoleranströskel ökar med andra ord risken för utbrott av patorytmisk karaktär. Ett så­dant utbrott kännetecknas av förlust av såväl emotionell som mo­torisk kontroll. Man reagerar utan att ha kontroll över konsekven­serna. Med bristfällig tid-rum-struktur sker utbrotten. Man brukar prata om att "varje sak måste få ta sin tid" - att man i ett rumsperspektiv måste ta hänsyn till vad man kan kalla en rimlig tidsåtgång för en viss process. Erfarenheter behöver tid för att smältas. Beroende på hur ekvationen "ångest - tröskel" ser ut kommer reaktioner att äga rum så att säga vid fel tidpunkt - eller vid rätt.

Pichons begrepp "dialektisk spiral" är påverkat av ovanstående epilepsianknutna tankegång. I den dialektiska spiralen ackumule­ras material i en läroprocess tills det bearbetats eller utvecklats till ny kunskap. Spiralen ackumulerar och dissocierar (Pichon introducerar uppfattningen om den "operativa dissociationen", vilken har innebörden att man måste kunna lägga ifrån sig eller uppskjuta negativa känslor för att på så sätt kunna uppleva positiva känslor) samtidigt för att ackumulationsprocessen hela tiden ska kunna fortsätta. Den epileptoida personligheten kan dock endast ackumulera - ej dissoci­era. Istället agglutineras det ackumulerade tills det inte längre ryms och då kommer ett utbrott - vilket på sätt och vis kan ses som en form av dissociering. Agglutinationen kan också beskrivas som ett stillastående, en sluten cirkel - att något hejdats eller att det sker en cirkulär inneslutning. Uttryckt i termer av läroprocess kan man säga att rigida och stereotypa upprepningsmekanismer hej­dar läroprocessen.

II

I anslutning till Pichons senare utveckling bör fram­förallt framhä­vas att han - i ett försök till enhetlig förklaring av det kom­plex av psy­kiska symtom eller sjukdomar som finns - formule­rat en teori om en depressiv kärna som ligger bakom all psykisk sjuk­dom.

Varje sorg tar sitt ursprung i en förlust. Denna förlust brukar vara av affektiv karaktär. Men den kan också ha att göra med en svår ekonomisk situation eller med förlust av fri­he­ten. Jag vill dock un­derstryka att det alltid handlar om en förlust. Och det är där kon­flik­ten har sitt ursprung. Den patogena depressiva situationen - som startpunkt för varje psykisk störning - får sin lösning genom ett fort­skridande återskapande av objektet. Detta är den grund­läggande uppgiften - att åter ge liv åt det som blivit för­stört och som stör en god ”läsning” av verkligheten (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

På sätt och vis finns grunderna till den teorin i en essä som Pichon skrev 1946 - Historia de la psicosis maniaco-de­pre­siva (Den mano-depressiva psykosens historia). Där refererar han bland annat till Griesingers utsaga från mitten av 1800-talet - att inledningsfasen till i stort sett alla psykiska sjukdomar utgörs av ett tillstånd av melankoli.

Vi talar om ”en enda sjukdom” utifrån att vi betraktar depres­sio­nen som en grundläg­gande patogen situation. Övriga patologiska struk­turer - formade på den grund som de för den schizo-paranoida posi­tionen karaktäristiska stereotypa Jag-teknikerna (försvarsmekanismer) utgör - ses som misslyckade eller inadek­vata försök till bot. Det är utifrån detta inadekvata (=störning av förmå­gan att lära av verkligheten) som ovannämnda strukturer får sin patologiska karaktär … För att göra min teori om den enda sjukdomen förståelig kommer jag att som referentiellt schema använda synsätt vilka härrör från Melanie Klein, Freud och Fairbairn. Jag kommer att ta i beak­tande två utvecklingspositioner - den in­strumentella schizo­para­noida och den depressiva (existentiellt patogen). Till dessa två kommer jag att lägga ytterligare en - den patoryt­miska (tidsmässig). I denna innefattas hur de sym­tom som genererats i den patogena eller depressiva positionen - strukturerad på den instrumentella schizoparanoida posi­tionens grund - rytmiskt manifesteras (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Depressionen blir med detta per­spektiv den grundläggande pato­gena si­tuation som sedan tar sig uttryck i schizofreni, neuros etc. Betraktar man den depressiva kärnan som struktur kan man se att dess bestånds­delar inte skil­jer sig åt vare sig det rör sig om patolo­gisk eller normal utveckling. Om man söker sche­matisera strukturen kan man urskilja tre de­lar:

Den första pekar på en mångkausalitet. Tre faktorer är därvid vik­tiga - den konstitutionella, den disponerande (när det konstitu­tio­nella sam­spelar med en bestämd familjegrupp och formar den så kallade person­liga stilen) och aktuell utlösande händelse av karak­tär förlust. För­lusten är av så stor intensitet att den överstiger den normala kapacite­ten till bearbetning.

I psykoanalytiska termer utgörs konstitution av det som bar­net har med sig vid födseln, medan disposition är den fixering som skapats under utvecklingen. Fixeringsbenägenhet är den konstitutionella möjlighet, vilken determineras av en skada ("noxa" på latin/övers) som påverkar utvecklingen. Man kan tala om en hereditär fixeringsbenägenhetspunkt. Vi talar om ärftlighet vad gäller partiella punkter - mängden aggression och vissa bestämda utvecklingsvägar - vilka dock, liksom fost­ret självt i moderslivet, också påverkas av yttre faktorer, som verkar betingande ifråga om uppkomsten av en fixeringsbenä­genhetspunkt för framtida fixeringar under utvecklingen. Dessa punkter fungerar disponerande för olika sjukdomar. I enlighet med ovanstående formuleras konstitutions- och dis­positionskoncepten i dynamiska termer (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Vid utarbetandet av en teori om psykisk sjukdom (avvikande bete­ende) har analys av kommunikations- och läroprocesser fungerat som utgångspunkt. Psykisk sjukdom kommer sig av försämrad kommunikation och av att man under ett visst ut­vecklingsskede misslyckas med att dra lärdom av verkligheten (fixering). Sistnämnda utgör disponerande moment i livshis­torien. Individen återvänder dit (regression) vid psykisk sjuk­dom och använder sig därvid av arkaiska försvarsmekanismer (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Den andra delen handlar om på vilket sätt symtomet fenomenolo­giskt uttrycks. Det kan då handla om psyket, kroppen eller om­världen. Pichon menar att det inte är möjligt att skilja beteendets yttre aspekter från upplevelsens inre eftersom båda formar en helhet i ett be­stämt ögonblick i vilken som helst "här-och-nu" - si­tuation.

På dessa koncepts grund postulerar vi en genetisk (i betydel­sen uppkomst, härstamning, men ej avseende biologisk ärft­lighet eller gener/övers anm), strukturell och funktionell no­sografi i termer av förbindelsernas (god och ond) lokalisering till de tre områdena psyke-kropp-yttre värld och de olika vari­abler denna ekvation kan ge upphov till (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det är härur han utvecklar sin tanke om de tre områdena - område 1 eller psyket, område 2 eller krop­pen och område 3 eller omgivningen. De används som sätt att se, känna och förklara. Delningen mellan de tre är en fenomenologisk så­dan i den meningen att huvudvikten i ett givet ögonblick kan läggas vid någon av dem.

Ur fenomenisk synvinkel kan man beskriva tre sätt att vara: ett psykiskt sätt, ett kroppsligt sätt och ett sätt som är bete­endemässigt relaterat till den yttre världen. 1 är alltså psyket, 2 är kroppen och 3 är den yttre världen … Därvid ser man att alla tre områdena befinner sig i ett stän­digt samspel. Uppdelningen i område 1, 2 och 3 är en feno­menisk sådan i den meningen att ett av områdena i ett givet ögonblick kan överväga. (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

I den tredje delen slutligen gestaltas en kontinuitet vad gäller de­pres­sionens historia och funktion. Det handlar alltså om den de­pressiva situationen tagen som en röd tråd genom insjuknandepro­cessen och den terapeutiska processen. Fem karaktäristiska for­mer beaktas:

a) protodepression (det vill säga grunddepression). Den uppkommer ur den förlust barnet upplever när det lämnar modersskötet;

b) depressiv situation i utvecklingen. Den kännetecknas av sorg- eller förlustsituationen (avvänjningen), ambivalenskonflikten ge­nom inte­greringen av Jaget och objektet, samt skuld och försök till bearbetning;

c) depressionens start- eller utlösningsfas. Det är den prodromiska (prodromos=inledande sjukdomstecken vid en sjukdom) fasen i varje psykisk sjukdom och uppträder inför en frustrations- eller förlustsitua­tion;

d) regressionsdepression, vilken implicerar ett återvändande till de tidi­gare disponerande punkter som är karaktäristiska för den in­fantila de­pressiva positionen och dess misslyckade bearbetning;

Vid utarbetandet av en teori om psykisk sjukdom (avvikande bete­ende) har analys av kommunikations- och läroprocesser fungerat som utgångspunkt. Psykisk sjukdom kommer sig av försämrad kommunikation och av att man under ett visst ut­vecklingsskede misslyckas med att dra lärdom av verkligheten (fixering). Sistnämnda utgör disponerande moment i livshis­torien. Individen återvänder dit (regression) vid psykisk sjuk­dom och använder sig därvid av arkaiska försvarsmekanismer (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

e) iatrogen depression (yatros är det grekiska ordet för läkare). Så be­nämns det som händer när man i korrigeringsprocessen sö­ker uppnå en integration av Jagets delar hos patienten - när upp­giften består i en förflyttning från den schizo-paranoida positionens ste­reotypa meka­nismer till ett depressivt moment i vilket indivi­den kan integrera såväl Jaget, objektet som den förbindelsestruk­tur dessa innefattar. Härigenom uppnår patienten det som kallas insight och förmåga till självkännedom, vilket möjliggör ut­formandet av ett per­spektiv som innefattar döden som konkret si­tuation - något som angår också honom själv. Det här innebär ett möte med de existentiella pro­blemen och en aktiv anpassning till verkligheten utifrån en egen stil och livsideologi. Det depressiva momentet i in­tegrationen och självkän­nedomen implicerar lidande - ett lidande som dock är verkningsfullt.

... kritiskt medvetande är erkännandet av de egna behoven och av det samman­hang man tillhör. Det är en kunskap som går hand i hand med strukturerandet av de för­bindelser som gör det möjligt att tillgodose behoven. … Det kritiska medvetandet är en form av förbindelse med det verk­liga; en form av lärdom som implicerar övervinnandet av illusioner be­träffande den egna situationen - som indi­vid/subjekt, som grupp och som folk. Man åstadkommer en omvandlingsprocess genom en praxis som förändrar situationer vilka annars skulle uthärdas en­dast med hjälp av fan­tasin eller illusioner (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).