FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN.
Av Enrique Pichon Rivière och Ana P. de Quiroga
Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972.
För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi understryka utgångspunkterna - psykoanalysen och den historiska och dialektiska materialismen.Förtydligandet bör emellertid sträcka sig därutöver och då peka på hur dessa båda källor kommer till uttryck. Detta blir desto viktigare när vi förstår att det som gör ovannämnda ansats till något speciellt och värdefullt inte utgörs av att de båda teorierna ställs bredvid varandra eller att man söker upprätta ett slags formell parallellism på modellnivå, utan av möjligheten att upprätta ett vertikalt snitt - en kritisk intervention vad gäller den psykoanalytiska diskursens premisser, vilket i sin tur skulle kunna möjliggöra en förnyad bearbetning av vad den kommit fram till.
Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en socialpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden.
Att välja en sådan teoretisk position implicerar vad psykoanalysen beträffar också att problemområdet förändras och att ett nytt öppnas. Man kommer med andra ord att utgå från nya premisser vad gäller de psykiska processerna. Den socialpsykologi vi postulerar som teori om själslivet utgör ett - jämfört med psykoanalysen - förändrat teoretiskt fält, ett annorlunda synsätt och en förändring av premisserna. Därigenom blir inte psykoanalys och socialpsykologi variationer på en och samma teori. Istället kommer de två begreppsapparaterna att sinsemellan och i grunden skilja sig åt även i de fall de kan dra nytta av varandra.
Att som i detta fall tala om problemområde innebär att göra såväl den psykoanalytiska produktionens som vår egen kritiks grundläggande premisser explicita - men även att göra sammalunda med de premisser som bildar socialpsykologins teoretiska område.
Driftteorin och den däri implicita människo- och historiesynen utgör den punkt där psykoanalysen och socialpsykologin går isär. Den motsättning vi vill peka på har att göra med en av psykoanalysens grundförutsättningar, vilken samtidigt definierar dess teoretiska område. Vi syftar på antagandet att själslivet vidmakthålls eller är resultatet av medfödda drifters inverkan. Dessa karaktäriseras som: "endosomatiska krafter med en psykisk representation, energiladdning och driftsfaktor som får organismen att sträva mot ett mål". Driften, en konstant kraft, har sin källa i en kroppslig spänning. Dess mål är att upphäva spänningstillståndet - som har sin källa i drifttrycket - och att genom objektet nå sitt mål (urladdning).
Driftspremissen visar på det problematiska med psykoanalysen. Det är med utgångspunkt i detta synsätt som själslivets problem tydliggörs inom ett gemensamt område.
Det som exkluderas och undanskyms - genom att en problematik definieras utifrån uppfattningen att drifterna utgör själslivets fundament - är den historisk-sociala kontextens determinerande funktion i denna process (nämligen hur psyket tar form och utvecklas/övers anm). Vi uppfattar den historisk-sociala kontexten som en själslivets determinant i och med att kontexten är den specifika förutsättning inom vilken själslivet kan manifesteras som fenomen. Det är denna historisk-sociala kontext som i egenskap av determinant sätter gränserna för hur själslivet uppstår och utvecklas.
Utifrån de premisser, som definierar socialpsykologins område, utgör den mänskliga världen, den historisk-sociala konstruktionen - mer specifikt varje konkret samhällsformation - det som frambringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sammantaget är det sammanfattade resultatet av såväl produktionsvillkor som behoven och deras utveckling.
Betraktat på det här sättet ersätts driftsbegreppet av behovsuppfattningen. Vi karaktäriserar behovet som uttryck för en ackumulerad brist vilken bör lösas via en interaktionsprocess. Behovet karaktäriseras av många av de drag som psykoanalysen tillskriver driften: " ... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc". I vårt synsätt förflyttas det emellertid från en ekonomisk teoris domäner.
Behovet - omfattande individen/subjektet som helhet - framträder som inre förutsättning för själslivets utveckling. Behovet utgör inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ/subjekt och natur; mellan individ/subjekt och yttervärld. Individen/subjektet produceras i denna dialektiska process - i denna motsättning.
Produktionen av individen/subjektet är historisk-social. Samhällsformationen utgör inte behovets orsak (orsak i mekanistisk mening: orsak-verkan). Däremot är den förutsättning för dess existens och utveckling. Samhällsformationen utgör det som sätter ramar för behovet samtidigt som den avgör hur det kan uttryckas. Den styr behovet genom att erbjuda socialt tillgängliga mål för dess tillfredsställande. Den översätter och manipulerar behovet.
Behovet är inte endast en enkel konsekvens av strukturen. Genom att det är ett inre villkor bakom individens/subjektets uppkomst uppträder, utvecklas och omvandlas behovet i samspel med de yttre förutsättningar som är verksamma i detsamma (den samhälleliga produktionen av individen/subjektet - socialisation).
Den tanke om en "relaterad individ/subjekt" som är inneboende i den psykoanalytiska problemställningen implicerar däremot:
a) att individen/subjektet som sådant konstitueras med autonomi vad beträffar sina yttre relationer (till detta fogas det idealistiska antagandet om lustprincipen - som ett sätt att legitimera ett tänkande som vare sig är grundat i erfarenheten eller determinerat av yttervärlden);
b) en senare relation med den yttre verkligheten vilken kommer att inverka på individen/subjektet på så sätt att realitetsprincipen formas och att det i form av en psykisk instans - överjaget - sker en internalisering av den sociala världen;
c) en avhierarkisering av relationen individ/subjekt-objekt och individ/subjekt - yttervärld, varvid analysen fokuseras på det ena (individen/subjektet) av relationens två led. Detta i sin tur implicerar möjligheten till ett autonomt själsliv, som inte tar sin materiella grund i erfarenheten.
Utrymme ges därmed för en hypotes om en i lustprincipen grundad hallucinatorisk tillfredsställelse av önskningar; eller om omedvetna fantasier som uttrycker en autistisk narcissistisk värld "saknande såväl objektivitet som objekt"(Joan Riviere).
I den psykoanalytiska problemställningen finns ett implicit ideologiskt antagande - den metafysiska illusionen om "den mänskliga naturen" som till sitt innersta väsen är oföränderlig. Det riskfyllda i detta antagande har att göra med dess döljande karaktär vad gäller den socio-ekonomiska strukturen och hur den fungerar determinerande när det handlar om frågor av typen krig, våld, dominans, privategendom, despotism etc.
När den psykoanalytiska teorin - trots Freuds tvekan härvidlag - erkänner att den inte kan undvara driftsbegreppet som hypotesgrundande, kommer den också att innesluta sig i en problemställning, vilken tar sitt ursprung i andra driftteorier. Enligt dessa formas människornas relationer i sista instans av samspelet mellan medfödda krafter av driftsnatur. En mer eller mindre explicit konsekvens av detta blir då att slutsatser dras utifrån ett ganska smalt spektrum - vad gäller variation - av determinerande biologiska modeller.
Här ser vi således den döljande funktion som blir följden av det i driftsperspektivet inkluderade ideologiska antagandet. Driftsbegreppet - som grund för en teori om själslivet - fungerar som epistemologiskt hinder vid utarbetande av en begreppsapparat, vilken tar i beaktande dels relationen samhällsstruktur - själsliv, dels analyserar de processer genom vilka individen/subjektet samhälleligt formas.
Det är ingen tillfällighet att psykoanalysen som begreppsram och institutionaliserad praktik har ställts i tjänst hos de härskande klasserna. Psykoanalysens synsätt har möjliggjort en konvertering till en reformistisk antropologi - en alternativ antropologi till den som marxismen fört fram. De element av avslöjande som inkluderas i psykoanalysens problemställning samt vikten av att formulera ett begrepp om det omedvetna kom att föra in ett mått av kluvenhet när det gällde att värdera dess schema. Detta kom också att utgöra ett hinder för dess kritiska potential. När man utvärderar den analytiska praktiken, som den idag utvecklats inom de institutioner som använder sig av den, är det berättigat att karaktärisera den såsom varande en av de former av individualism som befrämjar en passiv anpassning. Som ideologiskt instrument verkade den analytiska ortodoxin - "mer freudiansk än Freud" - för att bakom en komplex systematisering dölja de förutsättningar som gäller för individen/subjektets tillblivande.
Socialpsykologins postulat
Som vi redan nämnt implicerar postulerandet av socialpsykologin - en vetenskap under konstruktion - en ny problemställning. Själslivets problem framställs med andra ord utifrån nya premisser. Utgångspunkten utgörs av hypotesen att det existerar en dialektisk relation mellan individen/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resultatet av en praxis.
Gramsci menar att "människan i allmänhet" och "den mänskliga naturen" utgör en abstraktion. Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänskligt. Människan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig konstruktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan formas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som motor.
När man uttrycker att "individen/subjektet är en varelse med behov som endast tillfredsställs samhälleligt i relationer som är determinerande" (Pichon Rivière 1971) samt att "individen är producerad i en praxis och att det i denne inte finns något som inte är resultatet av en interaktion mellan individer, grupper och klasser", så gör man i konsekvens med detta också gällande:
1) Att de psykiska processerna är uttryck för en dialektisk relation mellan individen/subjektet och yttervärlden eller - kanske mer strikt uttryckt - mellan behoven och yttervärlden. Vidare att yttervärlden fungerar determinerande för själslivet i egenskap av repertoar av möjligheter och förutsättningar för såväl behovets utveckling som tillfredsställande.
2) Formulerandet av ett aktivt anpassningskriterium skisseras. I detta hävdas att assimilering av det verkliga samt dess omvandlande - den ömsesidiga modifieringen individ/subjekt-kontext i en dialektisk relation - blir utvärderingsparameter vad beträffar beteendets kvalitet. Kommunikations- och läroprocesserna hierarkiseras härvid.
3) Hanterandet av objekt och yttervärld hierarkiseras. Detta leder till formulerandet av förbindelsestrukturbegreppet, vilket beaktar individen/subjektets relation till världen. Denna relation har två dimensioner - den intersubjektiva och den intrasubjektiva.
4) Som konsekvens av dels hierarkiseringen av objekt och yttervärld, dels ifrågasättandet av driftteorin och de i lustprincipen innefattade idealistiska elementen, föreslås en omformulering av de hypoteser som rör den omedvetna fantasin. Denna ses istället som uttryck för behovet och för de variationer i den inre förbindelsen som uppstår i relationen behov-yttervärld.
5) Genom att de yttre villkoren får en determinerande karaktär när det gäller själslivet kommer också hypotesen om den betydelsebärande karaktären i den omedvetna fantasins och det störda beteendets innehåll att omformuleras. Utifrån detta föreslås en psykoterapi vid psykoser (schizofreni). Vidare ett perspektiv på psykisk sjukdom som något ur patologiska interaktionsprocesser emergerande (ett tecken) och där den sjuke är ett språkrör.
6) Gruppterapeutiska (familjegrupp) tekniker formuleras vilka - vare sig de opererar inom dimensionen det gruppfantiserade eller i samspelet mellan omedvetna fantasier som varje gruppmedlem har beträffande sig själv och andra (beaktandet av den dialektiska relationen mellan inre värld och yttervärld) - leder till framläggandet av en teknik för att skapa ett möte mellan fantasin och de verkliga interaktionsprocesserna; mellan fantiserad och verklig grupp. Detta får som följd att man lär av verkligheten, att ångesten omfördelas etc.
Som nämnts befinner sig en psykologi med utgångspunkt i dessa premisser under konstruktion. Ovanstående antaganden gör det möjligt att inte bara omvärdera vad psykoanalysen kommit fram till. Vi är även intresserade av att undersöka de "antaganden som uppstår" i vardagslivet. Denna problemställning avgränsar och styr såväl Skolans uppgift som produktion. Det är till denna uppgift vi hälsar medlemmar till Institutionen.
Bibliografi:
Freud: Los instintos y su destino. Esquema del Psicoanálisis (Drifterna och deras öde. Schema över psykoanalysen). Såvitt jag vet finns inte detta översatt till svenska. Jag har försökt komma underfund med titeln på tyska och engelska. Mitt förslag är Triebe und Triebschicksale (1915)/Instincts and Their Vicissitudes SE XIV.
Laplanche & Pontalis: Psykoanalytisk ordlista (Vocabulario de Psicoanálisis)
Mao Tse tung: Om motsättningar.
V I Lenin: Om dialektik (Materialism och empiriokriticism)
M Klein och andra: Utvecklingar inom psykoanalysen. (Desarrollos en Psicoanálisis)
L Althusser: Att läsa Kapitalet
A Sercovich: Kurs i epistemologi (Curso de Epistemología)
A Gramsci: Antologi.
Artikeln från "Actualidad Psicológica No 133, Junio de 1987" sid 4-5.