Gruppen som dramatiskt skeende. Av Sören Lander

I det ”pichonianska” perspektivet finns en tydlig betoning på ”drama” som ett sätt att söka framställa såväl ett inre som yttre skeende. I en text jämför Pichon till och med sitt koncept ”operativ grupp” med den modell som fanns i den grekiska antika teatern.

Vid betraktande av relationen språkrör - grupp kom vi att analy­sera den modell som fanns i den grekiska teatern. Även i denna finns, genom relatio­nen språkrör (protagonist) - kör, en "expressiv delegering". Vår uppfattning om överensstäm­melser mellan den operativa modellen och den dramatiska modellen stärks härige­nom. Benämningen "expressiv delege­ring" består i att fantasi, handling, tanke och känsla depone­ras hos någon, som sedan på ett eller annat sätt avtäcker det hela och gör det manifest …

… Den uppfattning språkröret för fram fungerar - likt i tragedin - som ett ound­gängligt hjälpmedel för att hålla kvar åskådarens uppmärksamhet. Skeendet i en grupp - eller dess utveckling - har också (likt tragedin) en form. I den kan vi återfinna bör­jan, mitt och slut - inledning, förveckling och upplösning. I vår terminologi benämns detta öppning, utveckling och av­slutning. Uppgiftens varaktighet eller tidsåtgång är beroende av det nödvändiga och na­turliga skeendet (i vårt fall av kon­texten) och de tolk­ningar (ämnade att få fram en kollektiv gruppkatarsis) som söker att - på ett logiskt och progredie­rande sätt - styra protago­nisterna (gruppmedlemmarna) mot upplösningen. Den "dramatiska lag", som Aristoteles beskri­ver med sina tre enheter handling, tid och plats, motsvaras i gruppsammanhang av termerna "här-nu-med mig".

I ett visst ögonblick träder en aktör (språkrör) fram på sce­nen (gruppsituationen). Som språkrör ger denna person i allmän­het uttryck för en dubbel upplevelse som blivit honom up­penbarad. Ett stort välbehag upp­fyller honom - utan detta skulle det inte fin­nas dramakonst. Å andra sidan har en olycka eller yttre katastrof lett till att allt vänts upp och ned (vi menar att den inre katastrofen utgörs av den grundläggande depressionen). Språkröret be­rättar för en andra aktör, som alltid verkar finnas lämpligt till hands (i vårt fall skulle den­nes roll vara samordnarens).

Fortsättningsvis fram­träder an­dra perso­ner (andra språkrör eller personer som kom­menterar vad som håller på att ske), vilka i den klassiska tragedin delar upp sig i två undergrupper: den vita gruppen söker bevara nå­got mycket viktigt som i allmänhet utgörs av kärleken (den po­sitiva överfö­ringen); den andra sub­gruppen - den svarta - ar­range­rar en fälla för den förstnämnda, vilken ibland gör en motattack genom att i sin tur arrangera en motfälla … Liksom i tragedin fortskri­der förvecklingarna mellan vita och svarta. De blandas med varandra och bilden för­dunklas fram tills dess att situationen klarnar. Gruppoperationen kallas i vårt fall för "klargörande". Detta kan - som i tragedin - vara plöts­ligt och övergående eller av mer skif­tande varaktighet (plötslig insight eller ögonblicks­insight, vilken också kan vara övergående). Men det kan även vara något som fortsätter i form av en bearbet­ningsprocess.

Den eviga och sympatiska magin (genom interak­tion samt genom intro­jektiv och projektiv identifikation) träder nu in på scenen. Gyckelmakaren (den rasande hjälten, språkröret) är samtidigt någon annan (gruppmedlem), vilken botar genom att möjliggöra kollektiv katarsis - om ej autentisk, så dock menings­fylld och i samklang med den utforskning gruppen håller på med (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

”Dramat” äger rum i det förbindelsenät som finns i gruppen. I ”pichonianskt” tänkande skulle man i konsekvens med ovanstående – i likhet med vad Ana Quiroga framför i en intervju - kunna tänka sig att det foulkesianska gruppanalytiska begreppet ”matrix” motsvarar den gruppförbindelse eller det nät av förbindelser, som momentant manifesteras, när det vertikala och horisontala synliggörs i det att en emergent (språkrör) visar sig. Emergenten skulle då vara svar på något latent som satts i rörelse i gruppens förbindelsenät. Begreppet ”förbindelse” är ett nyckelbegrepp i det ”pichonianska” tänkandet!

I gruppen etablerar medlemmarna förbindelser till varandra via den fortgående interaktionen och de däri ingående kommunikations- och läroprocesserna. I denna interaktion internaliserar varje gruppmedlem de övriga. En ömsesidig interioriseringsprocess äger rum varvid en samling människor övergår från att vara en ”serie” (i sartreiansk mening) till att bli en ”grupp” (Rosenfeld, D. Psychoanalysis and groups. History and Dialectis. London: Karnac Books, 1988).

Gruppernas liv utgörs av en ständig spänning mellan dessa två extremer. En grupp tenderar alltid att återvända i riktning mot ”serialitet” oavsett att den konstituerats i motsatt riktning. Denna spänning utgör drivkraften bakom gruppdialektiken (Pavlovsky, E. & De Brasi, J. C. Lo grupal. Devenires. Historias. Buenos Aires: Galerna – Búsqueda de Ayllu, 2000). Man ska inte glömma att gruppers liv alltid är förgängligt. Möjligheten att grupporganisationen ska lösas upp finns alltid närvarande på samma sätt som att ”det utspridda” också kan struktureras (det vill säga att en ”serie” kan bli till en ”grupp”).

Reflexioner kring bl. a. operativ grupp och terapigrupp. Av Sören Lander

Möjligen kan det vara så att Pichons intresse för "förbindelsen" som begrepp (där interaktionen ersätter drifterna) har att göra med den barndomskonflikt mellan två motsatta kulturer, som utgör ett viktigt formande inslag i hans personlighetsutveckling. Förmågan att kunna se saker och ting från olika synvinklar samt att kunna föra en dialog (etablera en ”förbindelse”) med vem det vara månde - allt från en prostituerad till en torterare - återspeglar på sitt sätt hur Pichon undviker att skapa sig en stereotypiserad bild av verkligheten. Några av hans medarbetare uppfattar också att Pichon hade en förmåga att betrakta verkligheten förutsättningslöst och att kunna låta sig överraskas av det han mötte. Denna aspekt är också något han söker ge utrymme för i konceptet ”operativ grupp”.

Om man söker förstå mer av vad begreppet ”operativ grupp” stod för i Pichons föreställningsvärld ... han söker uppnå att det samhälle han försökte påverka skulle berikas i det avseende jag benämner ”förmåga till reflexivt tänkande” ... att ”hur?” och ”varför?” är integrerade. Det finns inget ”hur?” utan ett samtidigt återvändande till reflexionen - och till förmågan att tänka vidare (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

I sin ursprungliga formulering möjliggör den operativa gruppen att det sociala uttrycks inom den psykologiska dimensionen. Med Pichons perspektiv görs kontexten till del av ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) i sådan mening att detta anger som förutsättningar de sociala ”samhällskoordinater” (samhällssituation) utifrån vilka man gör interventioner. Härigenom undviker man att bara se individen för sig eller att bara se det sociala. Det gruppsliga ”här-och-nu” – den psykologiska dimensionen – genomträngs av det yttre sociala. Utifrån samma tankegång åstadkommer den operativa gruppen ett meningsfullt förhållande mellan det vertikala (individen) och det horisontala (den situation som skapas i mötet). När det uppstår ”brott” i det horisontala (gruppskeendet) framträder de olika ”vertikaliteterna” (individerna med sina ”subjektiviteter”). Det ECRO man sitter med i gruppen syftar till att ge innebörd åt ett speciellt beteende eller skeende oavsett om det framstår som normalt eller patologiskt – varvid allt detta refereras till den på förhand överenskomna uppgiften.

Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ramen eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva arbetssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hellre fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas gruppens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?

Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i uppgiften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situation, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den reflekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsituationerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhållningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.

I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”prospektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repetition” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).

Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträckning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför gruppen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”uppgiften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I realiteteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dynamik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och progression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.

När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.

En annan situation, som kan uppstå i de operativa grupperna (och som man kan kalla ”regressiv” eller nära en terapisituation) är när någon gruppmedlem upprepar en svårighet eller brist vad gäller att föra uppgiften framåt. Detta får till konsekvens att man som samordnare söker utforska personlig stil och individuell problematik (vertikalitet) hos gruppmedlemmen ifråga. Man måste emellertid komma ihåg dels att tolkning av denna vertikalitet åtföljs av en tolkning av gruppens horisontalitet, dels att man inte fokuserar detta ”äntrande” av individens/subjektets vertikalitet på en utforskning av ”arkaiska” drivkrafter. Istället söker man förtydliga och göra individens problematik explicit och då satt i relation till graden av effektivitet med vilken uppgiften förs framåt. Med andra ord beaktar man det förflutna, men prioriterar nuet (uppgiften) utifrån framtidsperspektivet (projekt-prospektion-progression).

H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer traditionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försöker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Vårt bekymmer är att via gruppen - som fokuseras på uppgif­ten - ta itu med det problematiska i uppgiften, lärandet samt personlig problematik relaterad till uppgiften och lärandet. Vad vi söker genomföra är ett lärande av gruppkaraktär. Gruppen föresätter sig en uppgift och uppgiften utgörs av lä­randet eller … bearbetning av de bevistade lektionerna. Med andra ord är det dessa innehåll i uppgifts­gruppen som man bearbetar, lär på nytt eller lär sig slutgiltigt i sin totalitet. Tillsammans med de personliga hinder som in­nefattas i processen realiseras detta i gruppen.

Vad jag just sagt om gruppteknikernas mångfald visar på differentialkaraktären hos den operativa gruppen ge­nom det faktum att den inte fokuseras på gruppen i sin helhet utan på den relation medlemmarna har till uppgiften. Med andra ord utgörs den grundläggande förbindelsen - etablerad eller som något att etablera - av relationen mellan en bestämd uppgift och en grupp och dess medlemmar …

Det essentiella utgörs alltså av denna differentiering: det som är uppgift, det som är grupp, det som är individ. (Citat från El Proceso Grupal: Histo­ria de la técnica de los grupos operativos. Historien om de ope­rativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bättre förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.

Uppgiftskonceptet: Förarbete, uppgift och projekt. Av Sören Lander

Begreppet "uppgift" spelar en viktig roll i Pichons socialpsykologiska koncept. Det har som funktion att ge tillgång till överblick över det som framträder som problema­tiskt, patologiskt etc, och med syftet att utifrån den kunskapen dra upp en planering för att åstadkomma en förändring. Förutom att möjliggöra och etablera delar av kontraktet, arbetsalliansen eller arbetsramen utgör uppgiften också en metafor. I realiteten känner ingen till den fullständigt i och med att vad som vid processens början framstår som uppgift inte är samma sak när det är dags att avsluta.

Man kan urskilja tre moment i förändringsprocessen: förarbete, uppgift och projekt. Dessa utveck­las successivt och kan sägas inrymmas i varje situation som syftar till förändring av en människa (och/eller si­tua­tion).

I förarbetet identifieras de försvarstekniker som utgör motstånd mot förändring. Drivkraft bakom dessa är den ångeststegring som har att göra med rädsla för förlust och för att bli attackerad (de grundläggande ångestformerna). Försvarsteknikernas syfte är att uppskjuta eller förhindra bear­betning av den rädsla, vilken - när den ökar - fungerar som epis­te­mofiliskt hinder i "läsningen" av verkligheten. Som en följd upp­står en "spricka" mellan vad man kan kalla verklighet och vad som är fantasi. Vid exempelvis naturkatastrofer kan detta som resul­tat få att man inte kan ta till sig information om vad som hänt, om hur pass reell faran är och om hur man bör handla för att på bästa sätt klara sig.

Det motstånd som uppträder i förarbetsfasen kan te sig som ett "som om" - som om man verkligen tog itu med att lösa uppgiften. Detta "som om"-uppträdande har dock något ofärdigt, splittrat och dissocierat över sig. Att det förhåller sig så beror på att det finns en tendens att uppfatta delar som helheter (en ”avsmalning” av perceptionsfältet). Manifesta och latenta delar kan då inte integreras på ett helhetsskapande syntetiserande sätt. Det man i denna fas kan ob­servera är sätt att undvika att ta itu med uppgiften.

Pichon-Rivière talar om ”universaler” eller grundläggande situationer (se ”den upp-och-nedvända konens ”spets”), vilka kan fungera bromsande som förändringsmotstånd.

Dessa universaler består av:

a) De grundläggande rädslorna: 1) rädsla för förlust av den hittills uppnådda strukturen och 2) rädsla för attack i den nya situa­tion som ska struk­tureras.

b) Inför en situation av förändring gestaltas "den negativa te­ra­peutiska situationen" i: ) rädsla för förändring; 2) motstånd mot förändring.

c) En grundläggande osäkerhetskänsla (som kan uttryckas "hellre en fågel i handen än tio i skogen").

d) Läro- och kommunikationsprocesserna: Båda dessa aspekter bildar en enhet och är ömsesidigt beroende av varandra. Kommunikationen är läroprocessens "räls".

e) De grundläggande fantasierna: 1) om sjukdom; 2) om be­handling; 3) om tillfrisknande.

(Citat från El Proceso Grupal: Tratamiento de grupos familiares: psico­terapia colectiva. Behandling av familjegrupper: Kollektiv psyko­terapi i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det förnekande av tid och rum som gestaltas i överföringssituatio­nen framstår som en försvarsteknik när det gäller att värja sig mot förändring. Vad som här får svårt att växa fram är nya emergenter. Något inträffar i den inre världen som gör att inga nya emergenter genereras. Detta kan ses i gruppsituationer där rädslan för förändring tar sig formen av ”sabotage” - att en progredierande utveckling stannar upp eller aldrig kommer igång. Det kan iakt­tas på såväl den horisontella nivån (det gruppen har tillsammans eller den ge­mensamma nämnare som håller ihop den) som på den vertikala nivån (det som har att göra med varje gruppmedlems individuella livshistoria och som resulterar i att vissa roller intas eller utdelas i gruppen). Genom sin individuella problematik tenderar dock en speciell person i gruppen att framträda i ”rollen” som språkrör. I egenskap av just språkrör kommer denne att bidra till att en speciell kvalitet (som emergent) i gruppen blir synlig - en kvalitet som berör de infrastruk­turella relationerna och som till sin karaktär är implicit. Den har dock beröring med alla de i gruppen ingående.

Språkröret är den som i en grupp i ett visst ögonblick säger och lyfter fram något. Detta något är tecken på en gruppro­cess som fram tills detta ögonblick förblivit latent eller impli­cit, liksom dold inom gruppens totalitet. Som tecken bör det språkröret uttrycker (emergent) avkodifieras genom gruppen - i synnerhet via samordnaren - som pekar på denna aspekts innebörd. Språkröret är inte medvetet om att han uttrycker något som i detta ögonblick är gruppsignifikativt. Det som uttrycks upp­levs av honom istället som något eget. (Citat från El concepto de portavoz. Språkrörskonceptet i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det moment som innebär att man börjar arbeta med uppgiften be­står i bearbetning av den grundläggande ångesten - dess två for­mer (rädsla för förlust och rädsla för attack) - och den därvid alltmer synliga depressiva utveck­lingspositionen.

I Pichons tänkande finns den depressiva positionen från födelseögonblicket (som depressiv kärna alternativt den grundläggande eller enda depressionen) som en matrix utifrån vilken känslolivet organiseras. Fiasché sammanfattar Pichons syn på depressionen:

Depressionen som sådan är vår följeslagare hela livet igenom. Den kan sägas mer handla om att arbeta i den inre värl­den och inte så mycket i den yttre. Den är också närvarande från det ögonblick vi föds - den depressiva kärnan. Livet är en konstant process of mourning.

Förbindelsen self-object finns från livets början till dess slut. Sörjandet är något fundamentalt i livet - man bryter ner något gammalt för att skapa något nytt. Det är en viktig beståndsdel i lärandet. Depressionen är utifrån ett sådant synsätt att loose the old to learn the new. Varje sekund vi förlorar är utifrån detta perspektiv en mourning process. Och denna sorgeprocess lever vi i från livets första ögonblick tills dess att vi dör (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

Det som blir centralt här är hur depressionen (läs ”förlusten”) kan inverka på den kreativa förmågan (i en intervju talar Ana Quuiroga om “hur depressionen alltid griper tag i sängen för ex vis den arbetslöse”).

Den återskapande processen - den i en gruppkontext väsentli­gaste uppgiften - består just i att återskapa det förstörda ob­jekt (vilket utgör den grundläg­gande depressionens kärna och inverkar stö­rande på förmågan att lära av verkligheten) som grupp­medlem­marna bär. Den pa­togena depressiva posi­tionen - startpunkt för alla psykiska störningar - löses upp genom att objek­tet undan för undan återskapas. Kommunikations- och läroprocessernas be­ty­delse i gruppsituationssammanhang kan inte nog un­derstrykas i och med att de möjliggör det vi be­nämner uppgift , det vill säga be­ar­betning av den patogena si­tuation som givit upphov till en stör­ning i förmågan att "läsa" verkligheten.

I den korrigerande situa­tionen ställs gruppmed­lemmen, genom ett succesivt sändande och mottagande av budskap, inför möjligheten till in­sight och att lära av verklig­heten. Allteftersom åstadkommes en allt högre grad av över­ens­stämmelse mellan mottagarens och avsändarens referen­ti­ella scheman, tills slutligen synen på en själv och andra inte längre förvrängs av en stereotyp upprepningsbetonad arkaisk mo­dell. När väl detta seende (insight) - med åtföljande försvag­ning av den grundläggande ångesten - upp­nåtts, kan indivi­den/subjektet ändra inställning och minska sitt förändrings­motstånd. I denna mognadspro­cess växer projektet fram (Citat från El Proceso Grupal: Grupos opera­tivos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det är inför erfarenheter av förstörelse, berövande och förlust som skapandet blir till en möjlig utväg. Skapandeprocessen sätter bland annat igång en psykologisk mekanism som har att göra med behovet av att reparera förstörda objekt.

I uppgiften bearbetas den depressiva positionen och därvid är det centrala – förutom att sätta igång reparationsprocessen - att göra det omedvetna medvetet. Härvid ökar in­dividens överblick över sin situation. Han kan på ett bättre sätt finna sig tillrätta i tillvaron och genom att använda en lämpligare ”strategi” i vardagen också åstadkomma förändringar - vilka i sin tur gör att situationen (vilken nu framstår som ny för individen) också förändras. Detta startar återigen den process i spiralform där det som nyss var en ny förändrad situation blir till utgångssituation eller -position för nästa varv i spiralrörelsen. Vid övergången från förarbete till uppgift gör individen ett språng - den tidigare summe­rade kvantitativa mängden insight kommer att ge upphov till ett kvalitativt språng, vilket som följd ger en större förmåga att skilja ut sig som individ och därmed också till att se var gränsen mellan själv och andra går. Ett projekt formas (som ett tredje moment), vilket innebär en mer realistisk framtidsplanering utifrån den nya kunskap och tillhörighet som vuxit fram. Gruppens medlemmar sätter upp mål som går bortom här-och-nu och en strategi för att nå dessa utformas. I projektet bearbetas också den rädsla för förlust som uppstår inför insikten att gruppers liv liksom individers är ändligt och att gruppen upplöses när uppgiften är slutförd. Denna kunskap har innebörden av en ny situation, vilken implicerar krav på aktiv reali­tetsanpassning eller att indivi­dens/subjektets för­bindelser omstruktureras.

Varje läropro­cess el­ler handling för att på ett aktivt sätt anpassa sig till verkligheten implicerar med nöd­vändighet att förbindelsestrukturen och dittill­svarande former för realitetsanpassning förändras. I den situ­ationen uppträder de ursprungliga rädslorna - rädsla för förlust av de tidigare förbindel­serna och rädsla för att bli utsatt för attack i den nya situation individen/subjektet ej känner sig ha verk­tyg för att kunna kon­trollera. Dessa ångestformer kommer - sammanvävda - att ta sig formen av motstånd mot förändring. Motståndet manifesteras åter i form av stereotypi och upprepning - något som är mot­satsen till den läroprocess som ska förstås som verk­ningsfull för­ändring - fram tills att en ny öppning åstadkommits och den dialektiska spiralen på nytt framträder.

Det dialektiska i ”operativ grupp”-konceptet. Av Sören Lander

Dialektiken utgör en mycket viktig aspekt i såväl Pichon-Rivières som Ana Quirogas tänkande.

Ett dialektiskt perspektiv ses som en särskild metod att närma sig verkligheten genom att betrakta de motsatser eller motsättningar som finns. Här ses objektet inte som något homogent utan som något sammansatt av delar. Relationen dessa delar emellan kan vara både komplementär och ”kampbetonad”; de utgör dock en enhet (motsatsernas enhet och kamp) som genomgår omvandlingar. Pichon säger bland annat följande i intervjun med Vicente Zito Lema:

Identitetslagen eller motsat­ser­­nas enhet indikerar att i alla fenomen - i alla naturens proces­ser, i tänkandet och i samhället - existerar motsatta tendenser vilka ömse­sidigt utesluter varandra samtidigt som de betingar va­randra. Detta förhållande möjliggör förståelsen av deras egendy­namik och ger oss också nyckeln till förändringspro­cesser ...

Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utveck­lar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta, de vardagliga relationerna, framvisar motsatta principer, mot­satta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ... (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje grupprocess genomsyras i konsekvens med detta synsätt av motsatser. Dessa utgör en del av en grupps historia och formar den dialektiska spiral, vilken Pichon-Rivière ger grafisk form som ”den upp-och-nedvända konen”.

Ett dilemma i en grupp skulle exempelvis kunna gestaltas som att man ser konflikten (det existerande) mellan person A och person B, men inte den nödvändiga relation dem emellan som samtidigt också finns (och som innehåller nyckeln till en lösning – som en möjlig ny emergent). Här har den dialektiska spiralen (i form av en problematisk situation) blivit till en sluten cirkel där dilemmat träder i förgrunden som stereotypier och upprepningstvång.

En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer - vilka vi karaktäriserar som förän­dringsblockerande situationer i och med att problemen fram­läggs i form av ett dilemma; som val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning - bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning - dialektiska situationer - där man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning, vilken är en syntes, som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation. Den tidigare genom en syntes lösta konflikten, vil­ken sedan fungerar som tes, genererar en operation på grund av att just där etableras nya motsatssituationer. (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

De motsatser man finner i varje grupprocess (enligt gruppoperativt tänkande) är i huvudsak av fem slag. Det finns givetvis fler, men dessa fem är de mest grundläggande och vanliga. De upplöses heller aldrig fullständigt och just detta faktum utgör en garanti för ”projektets” kontinuitet (om någon av dessa motsatser skulle nå en slutgiltig lösning skulle också processen frysas, upphöra och dö). Vad som sker är att lösningarna genomgår olika nivåer. Olika synteser växer fram relaterade till varje motsatspol-par (se nedan) och detta gör att processen fortgår (i form av ”den grundläggande arbetsenheten” existerande-tolkning-emergent etc).

De fem grundläggande motsatspolerna är följande:

- Individ/subjekt -versus grupp;

- Det nya –versus det gamla;

- Behov versus tillfredsställelse;

- Projekt versus förändringsmotstånd;

- Det manifesta versus det latenta.

Gruppen innehåller ”individ/subjekt”-polen i och med att den består av individer/subjekt. Och individen/subjektet innehåller grupp-polen utifrån konceptet ”inre grupp” (de ”personer” som befolkar vårt inre).

Med utgångspunkt i ett grupprocessperspektiv är dessa motsatspoler grundläggande. Moment av övervikt för den ena eller den andra polen kommer att växla. Exempelvis kan en grupps startfas präglas av den förstnämnda polen i och med att inledningen har en stark prägel av överföringar och projektioner. Här uppstår emellertid också en glidning i riktning från subjektets inre värld mot yttervärlden. Om däremot gruppolen överväger uppstår en fantasi om uniformitet – att alla är lika – och därvid negligeras individuella karaktäristika samtidigt som en rädsla för att förlora sin individualitet träder i dagen. Ställda inför denna likhetsfantasi brukar man projicera ut skillnaderna utanför gruppen (mot en annan grupp, organisationen etc); gruppen uppnår härvid identitet genom sin opposition. Oppositionen kan också manifesteras via någon gruppmedlem och därvid uppstår situationer länkade till tankar om syndabock eller ledarskapet. I ytterligare andra fall kan subgrupper växa fram varvid motsättningarna tar form som ”vi” och ”dom”.

Ovanstående utgör några olika vägar motsatspolerna ”grupp – individ/subjekt” kan ta. Om någon av dessa situationer ”fryses” omvandlas den till en stereotyp, möjligheterna till modifiering försvinner och en problematisk situation (ett dilemma) uppstår. Att hantera denna situation av motsatser på ett sammanhangsskapande sätt innebär inte att försöka undvika motsättningar eller konflikter, utan snarare att tolerera, problematisera och bearbeta dessa.

Vad gäller motsatspolerna ”det nya–det gamla” kan konstateras att en gång har det gamla varit nytt; allt nytts öde är att förvandlas till att bli gammalt. Det gäller även de framgångar en grupp uppnår. Vad som i ett visst ögonblick är en framgång för gruppen kan i ett annat förvandlas till ett hinder. Om det exempelvis kostat en grupp mycket arbete att uppnå en viss nivå av tillhörighet och integration så utgör detta en framgång för gruppen. Dock kan denna framgång snart bli till ett hinder som försvårar att ta in nya medlemmar. Alternativt kan hinder uppstå att stänga till grupprocessen på ett adekvat sätt i denna typ av situationer.

När det gäller konkreta lärosituationer kan man ofta känna att det nya som presenteras ifrågasätter det man redan har i sitt bagage av kunskaper och erfarenheter (jmfr ECRO). En ”destrukturering” framkallas och den hänger kvar fram tills att ett nytt dynamiskt jämviktstillstånd uppnåtts.

Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå. I allmänhet har detta latenta i något ögonblick varit manifest. När motsatspolerna ”det manifesta-det latenta” blir till ett dilemma i en grupp (varvid exempelvis det latenta inte kan synliggöras) hamnar gruppen långt från skeendet på den implicita nivån; man uppslukas av den uppgift som ska utföras, men kan inte arbeta med de hinder som uppenbarar sig på förbindelsenivån. Å andra sidan kan det också vara så att gruppen försjunker i det latenta skeendet och därvid varken kan se det manifesta eller fokusera på den explicita uppgiften.

Samordnarens uppgift är att hjälpa gruppen lösa upp de hinder som uppträder, vid behov tolka emergenterna och gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång.

En grupp utgör en plats där gruppmedlemmarna ständigt utsätts för kravet att gradvis ackommodera och anpassa sig till verkligheten, inte minst vad gäller polerna ”projekt” och ”förändringsmotstånd”. I gruppsituationen destruktureras olika situationer för att därefter återigen struktureras i en fortlöpande process. Detta innebär en förändringssituation. I förhållande till en sådan kan ångesten stiga avsevärt och på så sätt bilda förändringsmotstånd. Här kan exempelvis rollen som ”sabotör” framträda och – trots att det sker endast momentant – ”ta ansvar” för motståndet.

Vad gäller motsatspolerna ”behov” och ”tillfredsställelse” finns (från livets början) någon form av subjekt, som begär ett objekt. Utifrån tillfredsställandet – eller icke-tillfredsställandet – av dessa begär eller behov upprättas ett ”behovskartotek”, vilket finns som ”referent” vid fortsatt sökande efter behovstillfredsställelse. I denna dialektiska process mellan behov och tillfredsställelse omvandlas behovet. Enligt ”pichonianskt” tänkande uppenbarar sig nya behov när väl ett gammalt har tillfredsställts – vilket också påverkar ”behovskartotekets” utseende. Ett dilemma uppträder om någon av dessa två poler förnekas och placeras i det yttre. När så är fallet har en deponering skett. Man kan exempelvis förneka ett behov hos sig själv och istället lägga det hos någon annan; det är denne andre som har en brist eller ett behov. Övriga personer i gruppen kan då sitta kvar med sin tillfredsställelse och känna sig fullständigt hela och kompletta. Härigenom undviks (åtminstone tillfälligt) det egna ”behovskartoteket” och då behöver man varken lära nytt eller förändras som resultat av ny kunskap. Återigen kan man här se de två grundläggande ångestformernas inverkan i gruppskeendet (som drivkraft bakom ett förändringsmotstånd).

Ytterligare några motsatspar kan nämnas:

- Vertikalitet versus horisontalitet

- Heterogenitet versus homogenitet

- Gruppanordningens regler och konstanter versus grupprocessen

- Individuellt referentiellt schema versus gruppsligt referentiellt schema

- Explicit uppgift versus implicit uppgift

- Uppgift versus förarbete

Det finns … ett permanent samspel mellan rädsla för förlust och rädsla för attack från det som kan uppkomma. Samspelet mellan dessa två situationer styr allt. De utgör uppgiftens essentiella universaler i den operativa gruppen, i den psykotiska situationen eller vid vilken annan sjukdom som helst. Allmänt uttryckt skulle vår uppgift kunna definie­ras som en desperat kamp inom det som vill förbli som det är och inte vill förändras (Citat från Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Vad gäller gruppskeendet som helhet är det av vikt att beakta att gruppdynamiken strängt taget leder till en gruppdialektik. Tankegången här utgörs av en ”det oavslutades logik” och en ”ständigt åter påbörjad handling”. Gruppen är en pågående totalisering som dock aldrig slutförs. Dialektiken blir härvid en gruppens alltid oavslutade rörelse.

Rosarioerfarenheten 1958. Av Sören Lander

Första gången Pichon-Rivière mer målinriktat tillämpar konceptet ”operativ grupp” på en större mängd människor sker i den argentinska staden Rosario 1958. Här använder han sig också av begreppet ”den dialektiska spiralen”. Det hela koncentreras i ett grupplärandeexperiment i form av konstruerandet av ett gemensamt och operativt schema (ECRO). Pichon-Rivière leder "Rosarioexperimentet" via IADES (Instituto Argentino de Estudios Sociales), vilket han själv och sociologen Gino Germani skapat i samarbete med "Facultad de Ciencias Económicas", "Instituto de Estadística de la Facultad de Filosofía", "Departamento de Psicología" och "Facultad de Medicina" i Rosario. Syftet med experimentet består i att tillämpa en interdisciplinär kumulativ didaktik varvid metoder av operativt utforskande karaktär används.

Det blir ett långt och produktivt veckoslut. Pichon har på förhand via grupptekniker förberett ett arbetsteam (bestående av psykoanalytiker). Medlemmarna i detta team - David Liberman, Fernando Ulloa, José Bleger, Edgardo Rolla, Angel och Dora Fiasché m m - är dock alla noviser vad gäller den uppgift som ska genomföras.

Publiken man riktar sig till är heterogen och stor - cirka 1000 deltagare och bland dessa allt från studenter och universitetsprofessorer till boxare, konstnärer, försäkringsagenter, hamnarbetare, affärsanställda, husägare, några prostituerade etc.

Å ena sidan kan man notera att situationen med ett helt team psykoanalytiker på plats väcker fantasier om att det handlar om terapi; å andra sidan får Pichons tankar om operativa grupper här en koncentration - genom maximal heterogenitet vad gäller gruppmedlemmar ska man nå största möjliga homogenitet i uppgiften.

Inledningsvis presenteras vissa teman av Pichon. Dessa bearbetas sedan i gruppform. Man bildar heterogena grupper (15 stycken) med cirka nio deltagare i varje - sammansatta dels slumpmässigt, dels i den ordning deltagarna anländer - för den första sessionen (vilken varar 4 timmar).

I varje grupp finns en samordnare och en eller två observatörer, vars uppgift är att registrera allt som händer. Samordnarens uppgift består i att fungera som ”riktningsgivare”, underlätta den intragruppsliga kommunikationen och att söka se till att frontalkollisioner inte uppstår i gruppdiskussionerna. Observatörsuppgiften består i att bidra med data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande gruppens utveckling, dess förhållande till sina mål samt svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften.

Det som här gör observatörsuppgiften specifik är att den som roll är befriad från såväl kravet att verbalt intervenera som att direkt återlämna en tolkning och hypotes angående processer i gruppen till gruppen. Dataregistreringen görs från ett perspektiv, som skiljer sig från varje form av intervenerande roll, och observatören berikar förståelsen av grupprocesserna genom att fungera som samordnarens co-tänkare. Observatörsuppgiften är dock inte något som uteslutande berör observatören. Att observera utgör också ett grundläggande element i samordnaruppgiften i och med att dennes interventioner kommer att styras av de observationer som görs.

Efter den första sessionen sätter sig samordnarteamet ned med Pichon i syfte att gå igenom vad som kommit fram (emergenterna).

En ny session följer med samma gruppkonstellationer och då tar man med i bilden det som nyss analyserats. Åter samlas sedan samordnarna och Pichon för att titta på det nya material (emergenter) som framkommit.

Med dessa data framträder Pichon inför publiken i den stora aulan - dock med den skillnaden att publiken vid det här laget växt i antal och att den dessutom nu börjat fungera som en storgrupp via det arbete som gjorts med tema-emergenterna.

När man sedan skall gå vidare skapas homogena grupper - psykosomatisk medicin (5 stycken), psykologi (3), boxare (1) , statistik (1), målare (1) och försäkringsagenter (1). Efter detta grupparbete blir det åter en genomgång samordnare-Pichon och Pichon avslutar sedan med att ge en översikt över det som skett. I denna deltar de heterogena och homogena gruppernas medlemmar.

Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grupperna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grupper och man börjar åter arbeta med detta nya.

För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som stimulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare. Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emergenter sedan integreras i en avslutande fas. Detta utgör Pichons ackumulativa uppfattning.

Den tidigare omnämnda första användningen av spiralen skedde med studenter på universitetet i Rosario ... i en stor teater. Här ritade Pichon för första gången spiralen och höll en föreläsning. Därefter delade vi upp oss ... vi var cirka fyrtio stycken som hade åkt med till Rosario för att arbeta med detta. Vi delade upp oss i grupper och arbetade med Pichons föreläsning i smågrupper. Därefter återförenades vi med Pichon på teatern. Vi redovisade det som vuxit fram (emergenter) i grupperna och Pichon började åter att arbeta med detta material ... dessa emergenter.

Pichons metod rör den ackumulativa erfarenheten. Det hela utgår från en mer generell kunskap som ges till en åhörarskara. Det sker en uppdelning i grupper ... där arbetar man med och bearbetar det man lyssnat till ... en samordnare antecknar vilka nya emergenter som växer fram ... därefter återförenas samtliga ... samordnarna informerar om de emergenter som kommit upp ... den som talat inledningsvis bearbetar åter dessa emergenter. Om man så önskar kan man fortsätta med denna process en hel vecka. I regel lägger man dock ner ett veckoslut och inget mer (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) )

I förhållande till gruppens uppgift – antingen denna lagts fram i form av ett undervisningsmaterial eller om den handlar om terapi – växer något nytt fram (emergenter). Gruppens ledare samordnar det som växer fram. Därefter börjar man åter arbeta med detta nya som har med uppgiften att göra. Vad gäller det som presenteras i förhållande till uppgiften kan detta dock ses mer som stimulans eller igångsättare. Läroprocessen sker inte genom detta, utan den sker genom gruppen … genom de emergenter som växer fram. Angel Fiasché pekar på att läroprocessen alltid är något som är i växande i form av en uppåtstigande rörelse, som aldrig sluts. Och allt detta är kopplat till förändring.

Den operativa gruppen är en teknik som består i att en sam­ordnare riktar interaktionen mot genomförandet av bestämda mål, vilka har att göra med gruppmedlemmarnas behov här-och-nu. Om samman­komsten rör området "behandling" kom­mer den till behoven kopp­lade uppgiften att handla om att åstadkomma en korrigerande pro­cess. Om däremot samman­komsten har mer att göra med lärande, kreativitet eller större operativ förmåga inom det egna arbetsom­rådet så förändras uppgiftens fokus. Den operativa grupptekniken förblir dock densamma. I och med att behoven ser annorlunda ut ny­anse­rar dock samordnaren i viss utsträckning sina interventioner (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Den operativa gruppen skiljer således till stor del ut sig från övriga gruppkoncept genom att ha en explicit uppgift att lösa. Denna uppgift utgör också den operativa gruppens egentliga motiv för att finnas till. Man kan till och med uttrycka det som att uppgiften är gruppens egentliga ledare.

Det viktigaste som kommer ut ur "Rosarioexperimentet" är presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi utifrån de erfarenheter som görs. Det grundläggande i metoden är att gruppen - med betoning lagd på att skapa ett för gruppen relevant ECRO - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. Som teknisk modalitet kan den operativa gruppen sägas karaktäriseras av följande (Berstein, M. Contribuciones de Enrique Pichon-Rivière a la psicoterapia de grupo. (pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere) Okänd tryckort: okänt förlag, okänt årtal):

• en grupp fokuserad på uppgiften;

• tolkningar vertikalt och horisontellt;

• bearbetning av de depressiva och paranoida ångestformerna;

• att bryta upp stereotyper;

• reparation av kommunikationsnäten;

• övervinnande av förändringsmotstånd;

• kritisk ”läsning” av verkligheten;

• utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning;

• utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer;

• rollföränderlighet;

• enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent);

• tids- och rumsram;

• fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).

Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning m m betonar konceptet ”operativ grupp” skillnaden mellan grupperfarenheten och (det teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som teoretiskt schema och att låta nya erfarenheter modifiera teorin.