Operativ grupp. Av Sören Lander

När Pichon-Rivière 1936 är färdig med sin läkarutbildning tar han anställning på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes. Den situation han möter återspeglar mycket av den vård psykiskt sjuka får i det argentinska samhället vid den tiden. Patienterna göms undan och stängs in; de är isolerade och övergivna. Det största problemet är dock att det inte finns någon metod i behandlingen – och till stor del beror detta på personalens bristfälliga kunskaper. Vad som sedan sker beskrivs med Pichons egna ord:

Det största problemet var att just här av alla platser kunde man inte ge något slags förklaring. Personalen visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga. Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare - kunskaper som förklarade för patienterna orsakerna till de­ras tillstånd och att de psykiska besvären inte var obotliga; vidare att tillfrisknande var beroende av allas ansträngningar - från den sjuke till den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset rörde skö­tarna. Av den anledningen beslutade jag mig för att börja med dem. Härvid skapade jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ”operativa grupper” ... I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med personalen. Det handlade om att ge dessa en all­män bred överblick över psykiatrin. Skötarnas framsteg var för­bluffande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenhet. Deras brister låg i oförmågan att fånga dessa erfarenheter i språkliga begrepp. Därför hade de inte heller någon nytta av sin erfarenhet ... När de så började förstå dy­namiken bakom en psykisk sjukdom och dess ursprung i depressio­nen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades också be­handlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började uppleva sig bättre behandlade. Uttryckt lite annorlunda kände de sig inte längre som '”några stackars dårar” (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

När Pichon några år senare av politiska orsaker berövas sin personal löser han detta problem genom att låta de patienter som är i bäst skick genomgå en ”skötarutbildning” i gruppform. Från en situation karaktäriserad av rollstereotypi – vad gäller patienterna och deras beteende – ställs uppgiften att utveckla ett mer flexibelt fungerande och ansvarstagande. I denna process förbättras patienterna markant och fullgör till och med skötaruppgifterna bättre än den professionella personalen. Ana Quiroga kommenterar detta skeende:

Hur man än väljer att betrakta det tror jag nog att det mest re­volutionerande i Pichons verksamhet är det arbete han utför när han blir stående utan vårdare och då istället ”omskolar” patienter till vårdare. Det var i realiteten problem av politiskt slag som kom att bilda bakgrunden till detta skeende. Pichon anklagades för att uppmuntra ungdomar till prostitution och när man ej kunde av­skeda honom tog man istället ifrån honom hans personal. Man ska ha i minnet att Pichons verksamhet vid den här tiden hade ett jäm­förelsevis högt utskrivningstal och välutbildade behandlare. Sammantaget rörde det sig om något av en mönsterbildande mo­dellverksamhet. När Pichon 1947 berövades sina vårdare började han arbeta med de patienter som var i bäst skick och med syftet att dessa skulle klara av såväl sin egen tillvaro som att hjälpa sämre lottade medpatienter. När patienterna fick en mer positiv roll på mentalsjukhuset gjorde de också ett kvalitativt språng vad gäller det egna tillfrisknandet.

Oftast tänker man på undervisning när operativa grupper kommer på tal. I realiteten handlade dock många av Pichons första erfaren­heter av målinriktade grupper om lärdomar vunna under behand­ling av psykotiker. När det rörde sig om en grupp patienter på en sal handlade uppgiften om att analysera varje persons problematik satt i relation till målet att bli frisk. Rörde det sig om en familjegrupp var målet att klargöra familjekonflikten, fenomenen ”deponering” och ”språkrör” samt hur ”den identifierade patienten'” och familjekon­flikten samverkade. Pichons fokus var här familjegruppen som en­het att analysera vid insjuknandeprocessen (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

En mer allmän definition av begreppet ”operativ grupp” skulle innefatta varje slags grupp i vilken klargörande av gruppens uppgift inte endast möjliggör förståelse av uppgiften, utan även att den – med utgångspunkt i denna förståelse – utförs. Pichon brukade peka på hur Kurt Lewin hjälpt amerikanska armén att skapa operativa grupper under andra världskriget. I en sådan grupp skulle var och en vara medveten om sin roll och om vad som skulle göras för att lösa en bestämd uppgift.

Med detta som bakgrund introducerar Pichon begreppet ”operativ” i sitt teoretiska tänkande. Hans tanke här är att en grupp, som är operativ, kan centreras kring en uppgift. Gruppen ska utföra ett ”arbete” och allteftersom den fokuserar på detta (i form av uppgift) kommer den att stöta på vissa hinder av skiftande svårighetsgrad. Tanken om uppgiften som ett ”arbete” är väsentlig i och med att gruppen härmed placeras i en bestämd verklighet. Horacio Folario hävdar (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997) att detta är den stora skillnaden mellan Pichon-Riviére och andra gruppansatser. Samtidigt är det också något gemensamt för alla grupper, nämligen att de på något sätt syftar till att utföra ett arbete eller en uppgift (ovannämnda Ana Fernández varnar dock i sin skrift El dispositivo grupal för att alltför mycket lägga betoningen på ”uppgift” i och med att prestationsaspekten då kan komma för mycket i förgrunden).

Och vad innebär det då att utföra en uppgift eller ett ”arbete” i denna mening? Det innebär att etablera en relation till sin ”omgivning” i syfte att å ena sidan förändra denna, å andra sidan själv förändras som ett resultat av denna relation (detta utgör den historiska och dialektiska materialismens idé om arbetets roll i historien). En dialektisk relation uppstår genom ”arbetet”; i takt med att gruppen fokuserar på och genomför sin uppgift genereras också en förändringsprocess.

Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas annars av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatörens plats. Förutom att ”importera” den historiska materialismens tanke om arbetet (se ovan) använder sig Pichon av psykoanalysens tanke om ”manifest” och ”latent”, men han benämner dessa ”explicit” och ”implicit”. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift (sitt ”arbete”), så genererar detta också en möjlighet att ”läsa” mer än så – att ”läsa mellan raderna” vad som sker i gruppen – och att göra detta implicita explicit. Samordnarfunktionen som teknik består i att hjälpa till att tydliggöra ”det implicita” (hinder) för att gruppen ska medvetandegöras och gå framåt i arbetet med uppgiften (som del i en dialektisk spiralrörelse).

Dramatiskt skeende, läroprocess och ”Gestaltung”. Av Sören Lander

För Pichon-Rivière är individualpsykoanalys eller -psykoterapi en läro­process - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan be­skrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse. Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar. Detta ut­görs av en interaktionssitua­tion mellan två personer. Allt bör be­traktas som en funktion av hela den relation som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rö­relse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förän­dringar inom det ge­mensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur på­verkar tillbaka. Hela detta resonemang om ömsesidig påverkan skulle i korthet kunna ses som något av en förbindelsens princip.

Sett med Pichons ögon är således individualpsykoanalys/psykoterapi en pro­cess eller levande situation som etableras mellan två personer; analyti­kern/terapeuten och patienten. I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den an­dre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Denna tolkning är en funktion av vad som väcks inom terapeuten.

I det ”pichonianska” gruppoperativa perspektivet bildar samordnare och gruppmedlemmar (och kontext) tillsammans en Gestalt som hela tiden förändras utifrån det samspel som sker. Relationen mellan samordnare och gruppmedlemmar formuleras som en dialektisk relation i spiralform i vilken förstnämnde oundvikligen är något av en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör”. Pichon betonar det samspel mellan Gestalt och Gestaltung (gestaltande) som äger rum.

Pichon använder sitt koncept ”den upp-och-nedvända konen” (ett annat ord för “den dialektiska spiralen”) för att grafiskt illustrera den dynamik mellan implicit och explicit som här är närvarande. Genom att vara observerbart på ytan finns det explicita – eller manifesta - i situationen i konens bas. Det implicita – eller omedvetna – placeras i spetsen. Till det yttre kan man få intrycket att det explicita spelar huvudrollen genom att få störst plats i figuren. Dock ska det implicita här ses som en parallell till ett isberg – den största delen är inte synlig. Inom denna kon rör sig den dialektiska spiralen, vilken i detta sammanhang representerar såväl individ- som grupprocess. Utifrån de universaler (de två grundläggande ångestformerna – rädsla för förlust och för attack), som placerats i spetsen, kommer grupprocessen att gradvis alltmer förändras i ett permanent framväxande av nya emergenter. Härvid kan exempelvis symtom ses mer som ”situationella emergenter” (något nytt och originellt som moment av exempelvis den gemensamma Gestalt terapeut och gruppmedlemmar bildar med sina beteenden) än som direkta resultat av individens/subjektets förflutna och något redan givet (det implicita finns dock närvarande genom överföringssituationen). Och kontexten, yttervärlden eller den sociala dimensionen finns likaledes med hela tiden som något inverkande eller implicit.

Gestalten utgör det existerande och härur växer också fram de emergenter, vilka i form av en gryende ”ny situation” pekar på en förändringsprocess i vardande. Varje gruppmedlems ”inre drama” (det vertikala eller livshistorien) formar tillsammans med det ”yttre dramat” (det horisontala eller det gruppen här och nu har tillsammans) det som befinner sig i rörelse i gruppen (Gestaltung) och som bland annat ”kristalliseras” i de roller som finns i gruppen (rollen som ”kompromiss” mellan det vertikala och det horisontala).

Det rollkoncept som vi börjat lära känna i individuell form kan … utsträckas till att omfatta även grupper. Processen att inta och att utdela en viss roll äger alltid rum i form av ett permanent dialektiskt samspel. Här stöter vi på spiralkoncep­tet. I den ut­sträckning som den ene tilldelar och den andre in­tar en roll, etable­ras mellan dessa båda den relation vi be­nämner "förbindelse". Den tenderar att utvecklas dialektiskt fram tills att de båda rollerna uppgår i en syntes - något som kommer att påverka hur såväl in­dividens som gruppens ifråga uppträdande blir (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Pichon-Rivière pekar på att berättelsens roll i individuell analytisk behandling snarast spelas av det dramatiska skeendet i en grupp. Därför måste gruppterapeuten (gruppsamordnaren i en operativ grupp) mer än att endast lyssna analytiskt även betrakta analytiskt och ställa sig frågan vad som sker framför ögonen i det ”förbindelsenätverk” som är i rörelse och ömsom gestaltas, ömsom gestaltar. Om således Freud grundar den klassiska analysen på att få patienten att betrakta sina egna fantasier för att sedan kunna berätta dem för analytikern, så går gruppen omvänt till väga. Och det är då gruppbehandlaren måste betrakta och tolka gruppen och dess dialog likt en dröm som utvecklas inför hans ögon.

Ana María Fernández beskriver att det i Argentina under åren av politiskt förtryck blev tydligt hur nya ”personligheter” – laddade med skräckinjagande persekutivt innehåll – träder fram i grupperna och hur sammanflätade medlemmarnas individuella fantasmer tenderade att bli med händelseutvecklingen i samhället. ”Gruppen talar utifrån samhällsdramats sätt att uttrycka sig” – och i sådan mening blir den så kallade kontexten strängt taget till gruppens ”text”. Med andra ord finns ingen ”yttre” verklighet, som framkallar större eller mindre påverkanseffekter vad gäller skeendet i exempelvis en terapeutisk grupp; istället är den ”yttre verkligheten” del av själva ”grupptexten” och dess olika modifikationer. Mer än att vara ”scenografi” tycks denna ”yttre verklighet” utgöra gruppdramat självt (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).

I denna process av Gestalt och Gestaltung finns således samhällsfaktorerna med som kontext – och kanske mer än så. Ana Qurioga berättar om hur terrorn under den argentinska militärdiktaturens dagar syftade till att paralysera, bryta sönder de solidariska nätverk som fanns i samhället och få människorna att uppleva sig utlämnade på nåd och onåd åt skeendets godtycklighet. På individnivån fick osäkerheten och fragmenteringen människorna att ej veta vad de skulle tro om grannar, vänner, släktingar etc som försvann: ”Han/hon har säkert gjort något kriminellt”, ”det finns säkert en orsak” var en del av kommentarerna angående dessa försvinnanden. Och Ana Quiroga poängterar att effekterna stannar inte endast vid diktaturåren, utan dröjer kvar även idag i form av attityder och tankar om att ”inte lägga sig i, utan sköta sitt”, ”var varg bland lammen! ”, ”äta eller låta sig ätas” etc. Som intervjun visar får samhällsskeendet effekter i gruppernas sätt att fungera under olika perioder.

Emergent och ”grupptext”. Av Sören Lander

Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad.

Hans sätt att skriva var mycket komprimerat och han förtä­tade mycket när han skrev. När Pichon förberedde en text tycktes han söka i olika riktningar. Det var ungefär så hans sätt att läsa tedde sig och det gjorde stort intryck på mig när jag lärde känna honom. Han gav sin uppfattning om gruppen och samspelet mellan olika discipliner en skriftlig form. Detta uppträder också som ett produktionsinstrument för gruppen. Ur olika kunskapsperspektiv sökte han en idés mångfal­diga återklang hos olika författare och fick - precis som i arbetet med en grupp - fram en mångfacetterad effekt. Därefter åstad­kom han en imponerande syntes (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” (Bleger, J.: Las enseñanzas fundamentales. Acta Psiquiátrica y psicológica de América Latina, no 4, Diciembre, 1967), varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.

Vad händer exempelvis när en intervention riktas mot den inre världen eller - alternativt - mot omgivningen? Emergenten – det vill säga något nytt - växer fram. Och som begrepp får ”emergent” en betydelsefull roll för honom i det kliniska arbetet. Den är ett ”budskap” att dekodifiera i termer av ”universalerna” (det implicita eller det omedvetna – se nedan!). Som terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad än denna emergent kan bestå av. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon lägger stor vikt vid de svar som ges och tolkningen ses som en arbetshypotes.

Emergenten är således det som gör att man kan fortsätta upptäcka. Samordnaren i en grupp är exempelvis hela tiden i ”situationen” här-och-nu lyssnande och sökande de ”emergenter” som kontinuerligt växer fram som ”svar” på situationen. Processen illustreras (som framgår av intervjun med Ana Quiroga) i ”den upp-och-nedvända konen”. I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spira­len.

Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. De framväxande emergenterna bildar sedan det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienterna på vägen och söka förstå deras egen bild – och vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Processen åskådliggörs delvis i nedanstående beskrivning, som görs av en medlem i en operativ grupp.

Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp: Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …

Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.

Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.

I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.

Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.

”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Det är intressant att observera hur gruppen för att kunna utföra sin uppgift (eller sitt ”arbete”) genererar ett sätt att associera, som man skulle kunna kalla ”associationskedja” (gruppens sätt att tillämpa ”fri association”?). En medlem säger något … någon annan säger något utifrån detta … och ytterligare någon kommer in i dialogen etc och på så sätt skrider gruppskeendet framåt.

Ana María Fernández (en i pichoniansk – men med en anstrykning av Anzieu – efterföljd arbetande argentinsk gruppterapeut och gruppteoretiker) pekar på att de egna former gruppen konstruerar (och då mer relaterat till dess produktivitet och vad som växer fram) kan beskrivas som ett slags ”grupptext” eller ”skrift” i utvidgad mening (alltså inte bara som något verbalt) som produceras i gruppen?

”Grupptexten” har en förmåga att generera vidare innebörder eller mening. En implikation härav är att den innebörd som i ett visst ögonblick en viss ”läsning” tillerkänner en aspekt av gruppskeendet därför inte uttömmer denna ”grupptexts” produktivitet. Närmast kan man här jämföra med exempelvis drömmens ”text”. Gruppens ”texter” är outtömliga och det rör sig mer om något som inte har ett slut. Snarare än att vara en dold substantiell innebörd, som tolkningen bör avslöja, genererar ”texten” outtröttligt innebörder, vilka i form av olika uttryck ”skrivs in” inte bara i det sagda eller icke-sagda, utan även i kroppsrörelser, förflyttningar i rummet, tystnader, allianser etc och därvid formande ett komplext skeende av gruppkonfigurationer som i sin tur ständigt genererar andra mångfaldiga innebörder. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion, det vill säga en handling som pekar på någon punkt i gruppens nät av symbolisk-imaginär produktion. Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram (Fernández, A. M. El Campo Grupal. Notas para una genealogía. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1989).

Enligt Pichon-Rivières sätt att uppfatta exempelvis psykosen skulle sjukdomen vara den emergerande (nya) kvaliteten, vilken som tecken hänvisar oss till en implicit underliggande situation (i exempelvis familjen). Denna situation skapas av en särskild i det ögonblicket alienerande modalitet i gruppinteraktionen. Den sjuke är det språkrör, genom vilket den patologiska situation, som påverkar hela strukturen, manifesteras. Språkröret (den sjuke) är den ”farkost” genom vilken den implicita sjukdomsorsakande processen börjar manifesteras. Man kan uttrycka det som att varje implicit process manifesteras genom att en ny kvalitet uppenbarar sig inom observationsfältet. Den benämns (som sagt) emergent och hänvisar oss – som utforskare – till ett implicit skeende … en de underliggande händelsernas ordning.

De tre områdena, språkrör och epistemofiliskt hinder. Av Sören Lander

Fenomenologiskt söker Pichon i sin referensram hantera ”förbindelse-verkligheten” (”kroppslig”, ”psykisk” och ”relationell”) genom konceptet de tre områdena, vilket används som ”sätt” att se, känna och förklara.

Sett ur fenomenisk synvinkel kan man beskriva tre sätt att vara: ett psykiskt, ett kroppsligt och ett som beteendemässigt är relaterat till den yttre världen. 1 är alltså psyket, 2 kroppen och 3 omgivningen. … Man bör inte begå misstaget att etablera en formell åtskillnad mellan kropp, psyke och yttre värld. Vad yttervärlden beträffar representeras den i det inre av mikrokosmos och i det yttre genom makrokosmos. Om man ur existentiell synvinkel "fry­ser" en person i ett visst ögonblick kan man säga att det just då går att särskilja psyke, kropp och yttre värld. Men så fort personen sätter sig i rörelse omvandlas denne till en menings­full helhet. Även om vi talar om tre dimensioner finns det följdaktligen bara en dimension - den mänskliga. (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Delningen mellan de tre områdena är av fenomenologisk karaktär i så­dan mening att huvudvikten (med ett gestaltpsykologiskt betraktelsesätt figur-bakgrund) i ett givet ögonblick kan läggas vid något av dem (medan de andra befinner sig mer i bakgrunden).

Den kontrast som överraskar psykoanalytikern mest i utövan­det av sin uppgift består i att upptäcka att vi med varje pati­ent inte står inför en isolerad människa, utan inför ett sän­debud; att förstå att individen som sådan inte bara är den främste aktören i ett drama, där klargörande söks genom analysen, utan också språkrör för en situation, vars protago­nister är en social grupps medlemmar (hans familj), vilka han alltid varit anknuten till och inkorporerat i sin inre värld allt sedan livets första ögonblick. (Citat från Psicología de la vida cotidi­ana: La psicología social. Socialpsykologin. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Kontextens eller ”det tredje områdets” betydelse börjar växa fram redan under 40-talet när Pichon arbetar på intagningsavdelningen på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes i Buenos Aires. En familj för en person till sjukhuset och ”deponerar” denne (som patient) i ett ”därinne” som radikalt skiljer sig från de deponerandes egen tillvaro ”därute”. Det ”galningen” bär med sig tycks vara ”galenskapen”. Han ”bärs” dit i ett försök av familjen att göra sig av med det man ej står ut med. Pichons blick avslöjar här hur mycket av ett kollektivt spel, som framträder förskjutet och förtätat i exempelvis den psykotiska ”produktionen” – ett spel i vilket en prekär familjejämvikt råkat i kris via en individ/subjekt, som osammanhängande stammar fram de hemligheter alla andra förtiger.

Pichon hävdar att det inte är möjligt att via en enda person (den identifierade patienten) lösa något som tillhör samtliga familjemedlemmar. Den som insjuknar är språkrör (portavoz) eller ”emergent” i den grupp han formats och intagit en plats i – en roll i ett kollektivt spel. Den person, som ej längre står ut med att förtiga det som kämpar för att bli utsagt, är den länk som brister i kedjan. Det är också den person över vilken den mesta spänningen urladdas och den genom vilken systemet hamnar i kris.

Därför frågar sig Pichon när han närmar sig en patients problematik: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen – förbindelsen till analytikern”?

I detta drama är det möjligt att (utifrån Gestalttänkande) urskilja figur (patient) och bakgrund (familj). När denna scen sätts i rörelse blir det uppenbart att inte endast patienten befinner sig i kris utan hela gruppen. Pichons tanke är här att patienten bör återintegreras i samhället. Det är samhället som gjort honom sjuk och stött ut honom. Det är också via samhället vägen till bot finns, vilket sker när patienten lyckas ”återfinna” sig själv och ”de andra”.

Vad Pichon i sin syn på behandling, lärande och utveckling pekar på är att kunskapshinder och förändringsmotstånd inte är så mycket epistemologiska som epistemofiliska till sin karaktär (det vill säga att det snarast rör sig om omedvetna hinder att närma sig ny kunskap).

Pichon var mycket inriktad på framförallt den omedvetna eller drömlika dimensio­nen - vad vi idag skulle kalla ”läroprocessens an­dra scen”. Dessa scener utgör ofta hinder för att kunna nå fram till kunskapsobjektet ...

Lägg märke till att Pichon poängterar hur kun­skapsobjektet ibland som en fantasi antar for­men av fiende inom lärandets om­råde. Han började intressera sig för de blockerande fantasier som var verksamma vid utbildningen av psykot.erapeuter ...

Vad Pichon utifrån en psykologisk ”läsning” av läropro­cessen föreslog var en interven­tion vars syfte var att med­vetandegöra underliggande fantasier vid läran­det. Han uttryckte dessa genom begreppet ”hinder” ...

Pichon betonar det epistemofiliska hin­dret, det vill säga att kontakten med kunskapsobjektet hin­dras (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Förbindelse och subjektivitet. Av Sören Lander

Hela min teori om hälsa och psykisk sjukdom rör sig kring stu­diet av förbin­delsen som struktur (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

I denna formulering tydliggörs den vikt Pichon-Rivière lägger vid begreppet ”förbindelse” i sitt teorinät. ”Förbindelsens” överensstämmelser eller nära likheter med begreppet ”objektrelation” gör dock att den inte blir helt lätt att avgränsa eller få syn på. Den argentinske psykoanalytikern Angel Fiasché pekar bland annat på att begreppet blir komplicerat genom att Pichon aldrig riktigt definierade dess fulla innebörd (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997. (Opublicerat)). Det finns med andra ord skäl att ytterligare söka klargöra vad det står för.

De mänskliga förbindelserna bildar strukturer, som möjliggör ”bindning” (det etimologiska ursprunget till det spanska ordet vínculo - ”förbindelse” i svensk översättning - är bindning; troligtvis har Pichon valt detta ord för att visa på de materiella och relationella betingelserna för hur människan formas som subjekt) hos den varelse, vilken – öppen för världen och med ospecifika odifferentierade (se vidare här José Bleger: Simbiosis y ambigüedad, på svenska ”Symbios och mångtydighet”) impulser – föds in i ett symboliskt fält (samhälle, kultur, språk etc), vilket utgör den historisk-samhälleliga tids kultur, som beskärts henne att leva inom. Individen/subjektet betraktas här av Pichon som historiskt och socialt determinerad ”emergent” (se definition av ”emergent” härnedan).

Vid behandling av psykotiska patienter - enligt psykoanalytisk teknik och genom utforskning av överföringsprocesser - blev ex­istensen av inre objekt uppenbar för mig. De inre objekten - multi­pla "imagon" - knyts samman i en värld som undan för undan byggs upp genom en internaliseringsprocess. Denna inre värld ut­formas som ett scenario i vilket det är möjligt att - som dynamiskt skeende - igenkänna internaliseringen av objekt och relationer.

I detta scenario söker man rekonstru­era den yttre verkligheten. Be­roende på den imaginära över­gången från det "yttre" till den in­trasubjektiva sfären - det "inre" - kommer emellertid objekten och förbindelserna att framträda i förändrad skepnad. Processen är jämförbar med en teaterföreställning. Det handlar där inte om en alltid identisk upprepning av en text. Istället återskapar varje skå­despelare på sitt speciella sätt verket och karaktären. Tid och rum inkluderas som dimensioner i den inre krönika över verk­ligheten som den omedvetna fantasin utgör.

Det analytiska utforskandet av denna inre värld kom mig att - ge­nom formulerandet av begreppet förbindelse - utvidga kon­ceptet "objektrelation". Jag definierar "förbindelse" som en komplex struk­tur bestående av ett - i form av kommunika­tions- och läroproces­ser - ömsesidigt samspel mellan ett sub­jekt och ett objekt (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Förbindelsebegreppet byggs med andra ord upp utifrån begreppet ”objektrelation” (vilken redan analyserats av psykoanalysen). Pichon ser dock denna som alltför begränsad och pekar därvid på relationens vikt.

Psykoanalysens objektrelationsteori är mager jämfört med förbin­delseteorin. Objektrelationsteorin har endast en rikt­ning, medan förbindelseteorin pekar på multipla relationer och utgör en psyko­social utveckling av objektrelationerna - en utveckling som gör det som sker i en grupp förståeligt. Man kan beteckna en gruppsyko­terapi utan tolkningsvektorn "roll" som inoperativ. Ty det konkreta innebär alltid att peka på den gemensamma nämnaren i de roller som spelas eller intas av var och en av gruppmedlemmarna (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Det som enligt honom bör analyseras är inte endast subjektets rörelse mot objektet (det vill säga objektrelationen), utan även objektets (”den andres”) rörelse mot subjektet i en process av ömsesidig påverkan (en intersubjektivitet som kan ses som något av en förbindelsens princip).

Han pekar på att i self- objekt-relationen (vare sig nu objektet befinner sig i yttervärlden eller i det inre) finns ett ständigt samman­bindande flöde som går i båda riktningarna ... Begreppet 'förbindelse' innebär just detta - nämligen att det inte bara handlar om self-objekt-relationen. Det handlar också om objektets sam­tidiga relation med self . Det är mer än en relation. Ett self kan inte relatera till ett objekt utan att objektet samti­digt relaterar till self (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

Förbindelsen utgör här en dynamisk struktur stadd i ständig förändring alternativt en Gestalt i en konstant omvandlingsprocess.

Varje förbindelse som inter­ak­tions­mekanism bör definieras som en Gestalt … (Gestalt som Gestaltung där dimensionen tid införs). Denna Gestalt utgör ett lämpligt instrument för att kunna förstå objektens verklighet. Förbindelsen gestaltar en komplex struktur som in­nefattar ett sän­dar-mottagar -system, ett budskap, en kanal, tecken, symboler och brus. Utifrån en intra- och extrasystemisk analys krävs, för att nå instrumentell ef­fekt, över­ens­stämmelse mellan sändarens och mot­ta­garens begrepps­liga, referen­tiella och operativa scheman - om inte så uppstår miss­förstånd (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Såväl individ/subjekt som objekt innefattas i denna förbindelse eller Gestalt. Den har karaktäristika, vilka kan betraktas som normala, och förändringar, vilka kan tolkas som patologiska.

Det är familjen, som utgör startpunkt för Pichon-Rivièrs tankar om ”förbindelsen”. Den mänskliga varelsen tänks födas in i ett förbindelseskeende, vilket i bästa fall befinner sig i ett skede av väntan – med ett namn på den som ska födas samt med därtill hörande önskningar och förväntningar.

Från första början skapas en protoförbindelse genom att individen/subjektet växer fram ur och får sin ”form” med utgångspunkt i först moderns kropp, därefter den familjegrupp eller motsvarande som tillhandahåller de förbindelser och sociala relationer, vilka först som yttre, sedan som inre, bidrar till formandet av en unik mänsklig varelse (detta ”nät” av förbindelser har onekligen, som Ana Quiroga påpekar i intervjun, påtagliga likheter med S. H. Foulkes koncept ”matrix”). Den ”subjektivitet”, som formas, kan liknas vid en ”väv” fabricerad av tusentals trådar av ett nästan odefinierbart, oöverblickbart och samtidigt mycket skört material.

Uppfattningen om gräns uppkommer mycket tidigt och i samma ögonblick som den första rörelsen uppstår. Det finns ett hinder när den första rörelsen uppstår. Detta första hinder gör att gränsprocessen eller formandet av kontur eller hölje inleds. Den första kunskap barnet tillägnar sig rör kroppen - fast i realiteten lär det känna kropp och värld samtidigt. Kun­skap om tid och rum uppstår också samtidigt. Kunskapen om avståndet i tid och rum till den andra kroppen - moderns bröst, som kan vara gott eller ont, belönande eller frustre­rande - fungerar exempelvis determinerande för hur barnet utvecklar sin första psykiska modell. Genom den kommer barnet att i tid och rum iscensätta de följande kontakterna med omvärlden (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

”Vävaren” (den unika mänskliga varelse som blir till i förbindelsenätverket) bidrar i sin inre (begreppet ”inre grupp”) och yttre värld (yttre grupper) till att ”väva” grupprealiteter (Ruiz Henano, H. A.: El Hilandero. Un acercamiento a la teoría de Enrique Pichon Rivière. Suplemento de Poiésis No 4, Junio de 2002). Som människa ikläder vi oss denna ”väv” … lever, önskar, älskar, fantiserar, blir vansinniga, drömmer i den, reproducerar vår tillvaro (men genom att ha en aktivt omvandlande aspekt blir människans reproduktion av den sociala struktur, som skapat henne, aldrig ”bokstavlig”; även om upprepningen eller reproduktionen förefaller lika, så är den det ändå inte – därav Pichons metafor ”spiral” för att beskriva utvecklingsprocess) etc. Dess logik är den ”klädnad” i vilken vi ”uppfinner” verkligheten i såväl vårt eget varande som i den relation,vilken de gruppsliga förbindelserna utgör.

Vi talar om inre och yttre förbindelser som integreras i en dia­lektisk spiralprocess. Förbindelsen (som först är yttre, sedan inre och återigen yttre för att senare åter bli inre etc) bidrar genom denna sig ständigt formande dialektiska spirals formel till att - som rörelse inifrån och ut, utifrån och in - gestalta en uppfattning om gränserna mellan inre och yttre (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Bilden av familjen är komplex; den är såväl social grupp och interaktionsplats som grundläggande kärna för de primärrelationer i termer av ”tidiga erfarenheter” som psykoanalysen utforskar.

I denna formande process har varje person sin subjektivitet (individualitet eller inre föränderliga värld av objektrelationer = inre förbindelser) och det är denna som sätts i rörelse vid intersubjektivitet (subjektets rörelse mot objektet och omvänt). Individen eller subjektet befinner sig i en dubbel dialektisk process – intrasystemisk och intersystemisk – där subjektiviteten varken betingas av endast något yttre eller endast något inre. I detta individuella och gruppsliga fält sammantvinnas subjekt och objekt i en dialektisk spiral.

Ett barn skaffar sig undan för undan - genom sin kropps utsträckning och hur de saker det vidrör avgränsas - en uppfattning om var gränsen till världen går. Man kan säga att barnet utgör modell för experimentatorn. Genom en stän­digt prövande process av verifiering och falsifiering lär barnet undan för undan känna världen på ett empiriskt sätt. Därvid låter det sig styras av ett refererentiellt schema vilket tar sin början i det yttre. Detta yttre är den moder, vilken till en början tar sig in i barnet för att sedan bli till den andre. En analys av det referentiella schemat kommer med andra ord att ge vid handen att det har sitt ursprung i modern. Det är de första kontakterna med modersbröstet som ger ett begrepp om två. Å ena sidan finns det en hungrig mun och en mage som värker av hunger; å andra sidan finns där en källa till till­fredsställelse - bröstet. Gränsuppfattningen utvecklas som spatial och temporal situation i den meningen att moder och barn har en relation över tid i rummet - tiden i kontakt med bröstet, tiden för digivningen, tiden i presens när barnet tar bröstet. Den gräns - övergående eller permanent, god eller då­lig - som barnet har är med andra ord beroende av kontaktsi­tuationer (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

För Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur (något som byggs upp via förbindelsenätverket). I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” menar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. "Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö) (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976) .

Pichon använder begreppet för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om det på något systematiskt sätt.

Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda män­niskan och un­dersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsstäl­lelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den en­skildes relationer till an­dra personer. I individens själsliv har andra människor i re­gel bety­delse som förebilder, ob­jekt, hjälpare och motståndare. Individual­psykolo­gin är därför samtidigt en socialpsyko­logi i en utvidgad men helt och hållet berätti­gad mening (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt in­begrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".

När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möj­ligt att alla de växelverkningar (vilka man skulle kunna visa på styrs av den öm­sesidiga hand­lingsprincip som fungerar i spiralform /Pichon) som vi inom neuros­läran har lärt känna mellan yttre ob­jekt och jaget som helhet kommer att uppre­pas på denna nya skåde­plats - inom jaget (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Enligt Pichons "översättning" av Freuds tankegångar ”bör varje omedveten psykisk företeelse, det vill säga en omedveten fantasis domi­nans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relate­rande till objekten i den yttre världen ... denna mängd internaliserade relationer i stän­dig interak­tion och under påverkan från försvarsteknikers- eller me­kanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omed­vetna fan­tasins innehåll” ( Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det finns med andra ord ingenting i individen/subjektet som inte på något sätt implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière formandet av subjektiviteten (människan, vilken som subjekt växer fram ur konkreta existensvillor och förbindelser) i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något individuellt, men samtidigt en emergent (människan som en hela tiden framväxande ”ankomspunkt”) uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av (subjektets rörelse mot objektet och omvänt).

Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess – i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi som människor rör oss inom – konstruerar varje människa en egen personlig referensram (ett personligt referentiellt schema; se ECRO nedan!), vilken skänker viss stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta och relatera till världen och verkligheten (ett slags ”karta”). Denna ”apparat för att tänka verkligheten” gör det möjligt att varsebli, särskilja, känna, organisera, tänka och ”operera” i verkligheten. Om den inte hade en sådan förmåga skulle människan störtas ned i ett tillstånd av gränslöshet, oöverblickbarhet och kaos (återgång till ett mer odifferentierat tillstånd).

Genom vår moderna världs förändringsbenägenhet frambringas emellertid oundvikligen modifieringar av den referensram eller ”tankeapparat” utifrån vilken vi betraktar verkligheten. Pichon-Rivière ser individens/subjektets ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att kunna konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förbindelsen – som en struktur med ”ansiktet” riktat såväl inåt som utåt - fungerar här intermedierande och möjliggör individens/subjektets inträde i samhället och i gruppers symboliska fält.

Med sitt dialektiska betraktelsesätt (vilket kommer till uttryck i bland annat begreppet ”förbindelse”) ställer Pichon-Rivière oss inför utmaningen att tänka oss som subjekt präglade av förändringar och insatta i ett samhälle också utsatt för ständiga förändringar. Genom att han inte uppfattar något system som stängt och producerat ”en gång för alla” tvingar han oss att tänka såväl oss själva (i form av subjekt) som samhället i ett tillstånd av kontinuerligt skapande och föränderlighet.

Om en individs/subjekts livssyn på ett repetitivt sätt låter sig styras av en och samma attityd kan man tala om ett slutet system. Däremot kan man tala om ett öppet system om personen ifråga växlar attityd genom att mer införliva verkligheten och därmed också beri­kas i såväl tanke som handling. Det existerar ingen motsätt­ning mellan det öppna och det slutna. Dessa två moment är nödvändiga i den fortsatta dialektiska processen. Ett moment av tillslutning är nödvändigt för assimileringens skull likaväl som ett moment av öppning, vilket måste till för att nya erfa­renheter ska tas in - vilka sedan berikas i det ögonblick en ny tillslutning sker etc (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

En förlust av detta dialektiska samspel (intra- och intersystemiskt) med omgivningsmiljön leder till att referensramen eller ”läsningen” av världen antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna (ideologier, föreställningar, varseblivningssätt etc) och ej ta in nya erfarenheter gynnar framväxt av ”gamla spöken”, vilka såväl läggs över som tenderar att förvränga sociala relationer i nuet. Pichon-Rivière beskriver i konsekvens med detta bland annat ”vansinne” som en situation i vilken den inre förbindelsen läggs över den yttre och att den inre därvid dominerar.