Hela min teori om hälsa och psykisk sjukdom rör sig kring studiet av förbindelsen som struktur (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
I denna formulering tydliggörs den vikt Pichon-Rivière lägger vid begreppet ”förbindelse” i sitt teorinät. ”Förbindelsens” överensstämmelser eller nära likheter med begreppet ”objektrelation” gör dock att den inte blir helt lätt att avgränsa eller få syn på. Den argentinske psykoanalytikern Angel Fiasché pekar bland annat på att begreppet blir komplicerat genom att Pichon aldrig riktigt definierade dess fulla innebörd (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997. (Opublicerat)). Det finns med andra ord skäl att ytterligare söka klargöra vad det står för.
De mänskliga förbindelserna bildar strukturer, som möjliggör ”bindning” (det etimologiska ursprunget till det spanska ordet vínculo - ”förbindelse” i svensk översättning - är bindning; troligtvis har Pichon valt detta ord för att visa på de materiella och relationella betingelserna för hur människan formas som subjekt) hos den varelse, vilken – öppen för världen och med ospecifika odifferentierade (se vidare här José Bleger: Simbiosis y ambigüedad, på svenska ”Symbios och mångtydighet”) impulser – föds in i ett symboliskt fält (samhälle, kultur, språk etc), vilket utgör den historisk-samhälleliga tids kultur, som beskärts henne att leva inom. Individen/subjektet betraktas här av Pichon som historiskt och socialt determinerad ”emergent” (se definition av ”emergent” härnedan).
Vid behandling av psykotiska patienter - enligt psykoanalytisk teknik och genom utforskning av överföringsprocesser - blev existensen av inre objekt uppenbar för mig. De inre objekten - multipla "imagon" - knyts samman i en värld som undan för undan byggs upp genom en internaliseringsprocess. Denna inre värld utformas som ett scenario i vilket det är möjligt att - som dynamiskt skeende - igenkänna internaliseringen av objekt och relationer.
I detta scenario söker man rekonstruera den yttre verkligheten. Beroende på den imaginära övergången från det "yttre" till den intrasubjektiva sfären - det "inre" - kommer emellertid objekten och förbindelserna att framträda i förändrad skepnad. Processen är jämförbar med en teaterföreställning. Det handlar där inte om en alltid identisk upprepning av en text. Istället återskapar varje skådespelare på sitt speciella sätt verket och karaktären. Tid och rum inkluderas som dimensioner i den inre krönika över verkligheten som den omedvetna fantasin utgör.
Det analytiska utforskandet av denna inre värld kom mig att - genom formulerandet av begreppet förbindelse - utvidga konceptet "objektrelation". Jag definierar "förbindelse" som en komplex struktur bestående av ett - i form av kommunikations- och läroprocesser - ömsesidigt samspel mellan ett subjekt och ett objekt (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Förbindelsebegreppet byggs med andra ord upp utifrån begreppet ”objektrelation” (vilken redan analyserats av psykoanalysen). Pichon ser dock denna som alltför begränsad och pekar därvid på relationens vikt.
Psykoanalysens objektrelationsteori är mager jämfört med förbindelseteorin. Objektrelationsteorin har endast en riktning, medan förbindelseteorin pekar på multipla relationer och utgör en psykosocial utveckling av objektrelationerna - en utveckling som gör det som sker i en grupp förståeligt. Man kan beteckna en gruppsykoterapi utan tolkningsvektorn "roll" som inoperativ. Ty det konkreta innebär alltid att peka på den gemensamma nämnaren i de roller som spelas eller intas av var och en av gruppmedlemmarna (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
Det som enligt honom bör analyseras är inte endast subjektets rörelse mot objektet (det vill säga objektrelationen), utan även objektets (”den andres”) rörelse mot subjektet i en process av ömsesidig påverkan (en intersubjektivitet som kan ses som något av en förbindelsens princip).
Han pekar på att i self- objekt-relationen (vare sig nu objektet befinner sig i yttervärlden eller i det inre) finns ett ständigt sammanbindande flöde som går i båda riktningarna ... Begreppet 'förbindelse' innebär just detta - nämligen att det inte bara handlar om self-objekt-relationen. Det handlar också om objektets samtidiga relation med self . Det är mer än en relation. Ett self kan inte relatera till ett objekt utan att objektet samtidigt relaterar till self (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).
Förbindelsen utgör här en dynamisk struktur stadd i ständig förändring alternativt en Gestalt i en konstant omvandlingsprocess.
Varje förbindelse som interaktionsmekanism bör definieras som en Gestalt … (Gestalt som Gestaltung där dimensionen tid införs). Denna Gestalt utgör ett lämpligt instrument för att kunna förstå objektens verklighet. Förbindelsen gestaltar en komplex struktur som innefattar ett sändar-mottagar -system, ett budskap, en kanal, tecken, symboler och brus. Utifrån en intra- och extrasystemisk analys krävs, för att nå instrumentell effekt, överensstämmelse mellan sändarens och mottagarens begreppsliga, referentiella och operativa scheman - om inte så uppstår missförstånd (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Såväl individ/subjekt som objekt innefattas i denna förbindelse eller Gestalt. Den har karaktäristika, vilka kan betraktas som normala, och förändringar, vilka kan tolkas som patologiska.
Det är familjen, som utgör startpunkt för Pichon-Rivièrs tankar om ”förbindelsen”. Den mänskliga varelsen tänks födas in i ett förbindelseskeende, vilket i bästa fall befinner sig i ett skede av väntan – med ett namn på den som ska födas samt med därtill hörande önskningar och förväntningar.
Från första början skapas en protoförbindelse genom att individen/subjektet växer fram ur och får sin ”form” med utgångspunkt i först moderns kropp, därefter den familjegrupp eller motsvarande som tillhandahåller de förbindelser och sociala relationer, vilka först som yttre, sedan som inre, bidrar till formandet av en unik mänsklig varelse (detta ”nät” av förbindelser har onekligen, som Ana Quiroga påpekar i intervjun, påtagliga likheter med S. H. Foulkes koncept ”matrix”). Den ”subjektivitet”, som formas, kan liknas vid en ”väv” fabricerad av tusentals trådar av ett nästan odefinierbart, oöverblickbart och samtidigt mycket skört material.
Uppfattningen om gräns uppkommer mycket tidigt och i samma ögonblick som den första rörelsen uppstår. Det finns ett hinder när den första rörelsen uppstår. Detta första hinder gör att gränsprocessen eller formandet av kontur eller hölje inleds. Den första kunskap barnet tillägnar sig rör kroppen - fast i realiteten lär det känna kropp och värld samtidigt. Kunskap om tid och rum uppstår också samtidigt. Kunskapen om avståndet i tid och rum till den andra kroppen - moderns bröst, som kan vara gott eller ont, belönande eller frustrerande - fungerar exempelvis determinerande för hur barnet utvecklar sin första psykiska modell. Genom den kommer barnet att i tid och rum iscensätta de följande kontakterna med omvärlden (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
”Vävaren” (den unika mänskliga varelse som blir till i förbindelsenätverket) bidrar i sin inre (begreppet ”inre grupp”) och yttre värld (yttre grupper) till att ”väva” grupprealiteter (Ruiz Henano, H. A.: El Hilandero. Un acercamiento a la teoría de Enrique Pichon Rivière. Suplemento de Poiésis No 4, Junio de 2002). Som människa ikläder vi oss denna ”väv” … lever, önskar, älskar, fantiserar, blir vansinniga, drömmer i den, reproducerar vår tillvaro (men genom att ha en aktivt omvandlande aspekt blir människans reproduktion av den sociala struktur, som skapat henne, aldrig ”bokstavlig”; även om upprepningen eller reproduktionen förefaller lika, så är den det ändå inte – därav Pichons metafor ”spiral” för att beskriva utvecklingsprocess) etc. Dess logik är den ”klädnad” i vilken vi ”uppfinner” verkligheten i såväl vårt eget varande som i den relation,vilken de gruppsliga förbindelserna utgör.
Vi talar om inre och yttre förbindelser som integreras i en dialektisk spiralprocess. Förbindelsen (som först är yttre, sedan inre och återigen yttre för att senare åter bli inre etc) bidrar genom denna sig ständigt formande dialektiska spirals formel till att - som rörelse inifrån och ut, utifrån och in - gestalta en uppfattning om gränserna mellan inre och yttre (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
Bilden av familjen är komplex; den är såväl social grupp och interaktionsplats som grundläggande kärna för de primärrelationer i termer av ”tidiga erfarenheter” som psykoanalysen utforskar.
I denna formande process har varje person sin subjektivitet (individualitet eller inre föränderliga värld av objektrelationer = inre förbindelser) och det är denna som sätts i rörelse vid intersubjektivitet (subjektets rörelse mot objektet och omvänt). Individen eller subjektet befinner sig i en dubbel dialektisk process – intrasystemisk och intersystemisk – där subjektiviteten varken betingas av endast något yttre eller endast något inre. I detta individuella och gruppsliga fält sammantvinnas subjekt och objekt i en dialektisk spiral.
Ett barn skaffar sig undan för undan - genom sin kropps utsträckning och hur de saker det vidrör avgränsas - en uppfattning om var gränsen till världen går. Man kan säga att barnet utgör modell för experimentatorn. Genom en ständigt prövande process av verifiering och falsifiering lär barnet undan för undan känna världen på ett empiriskt sätt. Därvid låter det sig styras av ett refererentiellt schema vilket tar sin början i det yttre. Detta yttre är den moder, vilken till en början tar sig in i barnet för att sedan bli till den andre. En analys av det referentiella schemat kommer med andra ord att ge vid handen att det har sitt ursprung i modern. Det är de första kontakterna med modersbröstet som ger ett begrepp om två. Å ena sidan finns det en hungrig mun och en mage som värker av hunger; å andra sidan finns där en källa till tillfredsställelse - bröstet. Gränsuppfattningen utvecklas som spatial och temporal situation i den meningen att moder och barn har en relation över tid i rummet - tiden i kontakt med bröstet, tiden för digivningen, tiden i presens när barnet tar bröstet. Den gräns - övergående eller permanent, god eller dålig - som barnet har är med andra ord beroende av kontaktsituationer (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
För Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur (något som byggs upp via förbindelsenätverket). I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” menar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. "Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp.
Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade relationer, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interaktion. De är internaliserade sociala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekologiska relationer (samspel organism-miljö) (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976) .
Pichon använder begreppet för att tydliggöra den socialpsykologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om det på något systematiskt sätt.
Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda människan och undersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsställelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den enskildes relationer till andra personer. I individens själsliv har andra människor i regel betydelse som förebilder, objekt, hjälpare och motståndare. Individualpsykologin är därför samtidigt en socialpsykologi i en utvidgad men helt och hållet berättigad mening (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).
Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt inbegrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".
När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möjligt att alla de växelverkningar (vilka man skulle kunna visa på styrs av den ömsesidiga handlingsprincip som fungerar i spiralform /Pichon) som vi inom neurosläran har lärt känna mellan yttre objekt och jaget som helhet kommer att upprepas på denna nya skådeplats - inom jaget (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).
Enligt Pichons "översättning" av Freuds tankegångar ”bör varje omedveten psykisk företeelse, det vill säga en omedveten fantasis dominans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relaterande till objekten i den yttre världen ... denna mängd internaliserade relationer i ständig interaktion och under påverkan från försvarsteknikers- eller mekanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omedvetna fantasins innehåll” ( Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
Det finns med andra ord ingenting i individen/subjektet som inte på något sätt implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière formandet av subjektiviteten (människan, vilken som subjekt växer fram ur konkreta existensvillor och förbindelser) i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något individuellt, men samtidigt en emergent (människan som en hela tiden framväxande ”ankomspunkt”) uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av (subjektets rörelse mot objektet och omvänt).
Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess – i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi som människor rör oss inom – konstruerar varje människa en egen personlig referensram (ett personligt referentiellt schema; se ECRO nedan!), vilken skänker viss stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta och relatera till världen och verkligheten (ett slags ”karta”). Denna ”apparat för att tänka verkligheten” gör det möjligt att varsebli, särskilja, känna, organisera, tänka och ”operera” i verkligheten. Om den inte hade en sådan förmåga skulle människan störtas ned i ett tillstånd av gränslöshet, oöverblickbarhet och kaos (återgång till ett mer odifferentierat tillstånd).
Genom vår moderna världs förändringsbenägenhet frambringas emellertid oundvikligen modifieringar av den referensram eller ”tankeapparat” utifrån vilken vi betraktar verkligheten. Pichon-Rivière ser individens/subjektets ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att kunna konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förbindelsen – som en struktur med ”ansiktet” riktat såväl inåt som utåt - fungerar här intermedierande och möjliggör individens/subjektets inträde i samhället och i gruppers symboliska fält.
Med sitt dialektiska betraktelsesätt (vilket kommer till uttryck i bland annat begreppet ”förbindelse”) ställer Pichon-Rivière oss inför utmaningen att tänka oss som subjekt präglade av förändringar och insatta i ett samhälle också utsatt för ständiga förändringar. Genom att han inte uppfattar något system som stängt och producerat ”en gång för alla” tvingar han oss att tänka såväl oss själva (i form av subjekt) som samhället i ett tillstånd av kontinuerligt skapande och föränderlighet.
Om en individs/subjekts livssyn på ett repetitivt sätt låter sig styras av en och samma attityd kan man tala om ett slutet system. Däremot kan man tala om ett öppet system om personen ifråga växlar attityd genom att mer införliva verkligheten och därmed också berikas i såväl tanke som handling. Det existerar ingen motsättning mellan det öppna och det slutna. Dessa två moment är nödvändiga i den fortsatta dialektiska processen. Ett moment av tillslutning är nödvändigt för assimileringens skull likaväl som ett moment av öppning, vilket måste till för att nya erfarenheter ska tas in - vilka sedan berikas i det ögonblick en ny tillslutning sker etc (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
En förlust av detta dialektiska samspel (intra- och intersystemiskt) med omgivningsmiljön leder till att referensramen eller ”läsningen” av världen antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna (ideologier, föreställningar, varseblivningssätt etc) och ej ta in nya erfarenheter gynnar framväxt av ”gamla spöken”, vilka såväl läggs över som tenderar att förvränga sociala relationer i nuet. Pichon-Rivière beskriver i konsekvens med detta bland annat ”vansinne” som en situation i vilken den inre förbindelsen läggs över den yttre och att den inre därvid dominerar.