Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Freud). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 2.

Av Ana Quiroga

Föreläsning 8 den 22 juni 1982

Under en lektion med såväl hög aktivitet som närvaro fortsatte vi förra veckan att bearbeta en hypotes vi ”äntrat” redan gången dessförinnan. Hypotesen bestod i att varje psykologisk teori har en underliggande människo- och världsåskådning, vilken också utgör grund för teorin ifråga. Människo- och världsåskådningen kan dessutom vara såväl explicit som icke-explicit. Den kommer dock alltid att - utgående från denna grund - styra de frågor och svarsbearbetningar som uppstår mot bakgrund av en viss praktik.

Under föregående lektion poängterade vi att olika världs-, människo- och historieåskådningar samexisterar i en social struktur som vår … uppfattningar om relationerna mellan människa, natur och samhälle, vilka - utifrån olika perspektiv (i sin tur styrda av skilda intressen) - ”informerar” om naturen och den mänskliga, sociala och historiska ordningen. Vi visade på detta och underströk att den sociala världen inte utgör någon homogen värld, utan att den är komplex och motsättningsfylld … och i den världen utkämpas en ibland antagonistisk kamp mellan olika sektorer med skilda intressen.

Kultur, vetenskap och konst utgör former i vilka denna kamp mellan olika sektorer kan uttryckas. Med andra ord uttrycks den sociala kampen i olika former av social medvetenhet … som en kamp mellan skilda typer av representationssystem … en ideologisk kamp. Den mänskliga kunskapens område utgör också ett område för sociala konfrontationer, vilka i synnerhet äger rum mellan dels en världsåskådning, som kännetecknas av att den söker beslöja både verkligheten och samhällsordningens konfliktkaraktär (i förra veckan karaktäriserade vi detta slags tänkande – ett uttryck för de härskande sektorernas intressen - som en ideologisk diskurs, vilken tenderar att ”naturalisera” det samhälleliga … föreviga eller placera det historiska ”utanför historien” samt göra det partikulära eller enskilda till något universellt eller allmängiltigt; denna ideologiska diskurs är med andra ord till övervägande delen av övertäckande karaktär); dels en annan ideologisk diskurs, vilken styrs av ett annat slags representationssystem, en annan ideologi … som uttrycker en annan social sektor, vars mål inte är av övertäckande karaktär, utan tvärtom avtäckande - varvid den sociala och historiska karaktären hos de fenomen, vilka framställs som ”naturliga”, ”eviga” och ”universella”, avslöjas.

På vilket sätt ”ingriper” denna konfrontation mellan ideologier och representationssystem (som ytterst har att göra med en konfrontation mellan skilda samhällssektorer) i formandet av ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO)? På vilket sätt kommer den att ”gripa in” i teorin? Den inverkar i och med att denna motsättningsfyllda samhällsordning - denna sammanstötning mellan intressen, människo- och världsåskådningar - utgör förutsättning för framväxt och produktion av ett visst slags tänkande och en viss teori. Ty om den mänskliga kunskapens historia inte är något annat än samhällshistorien kan heller ingen teori förstås eller analyseras utanför den samhällskontext inom vilken den utvecklas.

Som vi noterade under föregående lektion … om en skapande människa på sätt och vis är en ”syntetisör”, ett ”språkrör” och en ”processor” av egna erfarenheter, men samtidigt också någon som ”smälter” erfarenheter och idéer som utvecklats i samhället – utifrån vilken utgångspunkt sker detta ”processande”? Hur ser utgångspunkten ut när denna skapande människa ”syntetiserar”? Hurdan är den utgångspunkt utifrån vilken hon konstitueras som ”språkrör”?

I den utsträckning den skapande människans aktivitet är utforskande sker detta med utgångspunkt i de fakta eller händelser hon söker ”dechiffrera”. Hon ”processerar” och ”syntetiserar” med utgångspunkt i en praktik som i sin tur äger rum i ett socialt sammanhang genomkorsat av idéer, teorier, innebörder … vilka är genomkorsade och impregnerade av ideologier. Varje exempelvis författare eller skapande person överhuvudtaget kommer då att få näring från sin tids tänkande … och hans eller hennes utveckling blir en emergent som framspringer ur denna komplexa och motsägelsefulla helhet. Härigenom kommer också författaren att som språkrör uttrycka skilda intressen - men också motsättningarna mellan olika intressen eller ideologier. Med andra ord kommer vi att möta tankar, som är nästan rena uttryck för antingen en eller en annan ideologi … men också många tankar som uttrycker motsättningen eller kampen mellan världsåskådningar. Varje skapande person inte endast uttrycker eller blir bärare av, utan intar även - i explicit eller implicit form - en position i förhållande till den kamp som utspelas i hans eller hennes kontext eller omgivning.

Ur socialpsykologisk synvinkel är en teori eller ett begreppsligt schema såväl tankemässigt som innehållsligt (med andra ord form och innehåll) en historisk-social emergent, vilken uttrycker de sensibilitetsformer, tankematriser och begreppsstrukturer, som existerar under en viss historisk epok och samhällsordning; detsamma kan sägas om konstverk eller alla slags kulturella skapelser, teorier etc i deras såväl formella (men därför inte sekundära) som innehållsliga aspekter.

Begreppsliga strukturer och sensibilitetsformer på väg att vinna insteg, kan redan ha uppnått en viss status i denna miljö eller sociokulturella ordning … alternativt kan det vara så att de börjar bli synliga inom den sociala ordningen. Tänkande, teorier eller konstnärliga verk blir då till eko av de frågor människan ställer sig när hon söker ge uttryck för sina erfarenheter. Och det konstverk, den teori eller kulturella skapelse vi talar om konstitueras som en form av ”svar” på frågor människan ställer (sig). ”Svaret” grundas alltid på eller genomsyras av en viss människo- och världsåskådning. Detta gäller för såväl Leonardo da Vinci som för Picasso, Shakespeare, Hegel, Pavlov, Mead, Händel, Breton, Borges, Sábato (känd argentinsk författare/övers anm)) eller José Hernández (berömd argentinsk ”gaucho-poet” från 1800-talet/övers anm). Det faktum att dessa frågor – med sina svar – har sin grund i en viss historisk situation med dess rådande människo- och världsåskådningar bidrar till det framskapades sociala väsen.

Det är viktigt att vara medveten om att en teori, ett konstnärligt verk eller en kulturproduktion inte endast refererar till de innehåll som är aktuella under en viss tidsepok. När det gäller Freud exempelvis … att formulera frågor om drömmars innebörd, om döden, om omedvetna processer och om den tidens specifikt signifikativa patologi (hysterin) är att fånga upp manifesta innehåll i den sociala och kulturella kontext som var Freuds. Ty dessa frågor om drömmen, döden och omedvetna processer avtecknade sig mot olika ”tankelinjer” … men i synnerhet var de ”inskrivna” i den stora estetiska strömning som den tyska romantiken utgör. Att formulera frågor kring hysterin hade emellertid också mycket att göra med en kärnfråga för den tidens psykiatri … en fråga som vid den tiden får ett speciellt viktigt svar i Charcots tänkande.

Det freudianska verket bär alltså till oss inte bara innehåll, som fanns närvarande i slutet av arton- och början av nittonhundratalets ”diskurs”; det bär också med sig strukturer och tankematriser, som började ge avtryck i den tidens kulturella universum. Freuds tänkande fångar exempelvis upp ett sätt att tänka, som började utvecklas under artonhundratalet och sedan får speciell vikt under nittonhundratalet och då delvis genom psykoanalysen. Det tankesättet kännetecknas av att vissa observerbara processer ses som ytstrukturella fenomen vars orsaker kan sökas i underliggande icke direkt observerbara strukturer. Hos Freud kom denna relation mellan struktur och ytstruktur att formuleras som förhållandet mellan exempelvis omedvetna processer och ett medvetet skeende; som en dynamik mellan drifter och psykiska processer; som ett samspel mellan motsatta tendenser … som motsättning mellan exempelvis en önskan och ett försvar, vilket får till orsak ett symtom. En strukturell relation fungerar med andra ord determinerande för ett fenomen – något observerbart – som har ytstrukturella karaktäristika.

Trots mycket djupgående skillnader och sinsemellan olika världsåskådningar bär detta tänkesätt på punktvisa överensstämmelser med den samhällsanalys i vilken produktionsrelationerna ses som något strukturellt grundläggande. I den är de sociala representationernas ordning – det vill säga den ideologiska ordningen, den juridisk-politiska ordningen, den vetenskapliga kunskapen etc – den ytstruktur som vilar på produktionsrelationernas struktur. Här hittar man alltså, trots djupgående skillnader, en ”tankematris” som började - eller helt kom att - utvecklas under artonhundratalet. Detta faktum var dock något som kom att gå de flesta förbi … och trots allt uppträder denna metod – av vissa benämnd ”genetisk-strukturell” – i det freudianska tänkandet.

Vad vi inte upphör att understryka när vi ”äntrar” studiet av olika psykologiska teorier – och särskilt då när det handlar om att ”äntra” denna institutions teoretiska kärna (det vill säga Pichon-Rivières verk) - är att texten i ett verk inte är förståelig utanför sin kontext. Text och kontext, verk och samhällskontext, refererar ömsesidigt till varandra. Kontexten ifråga är inte endast en yttre omständighet. Den determinerar också den ”text”, vilken utgör något - av (”text”-)författaren - eget frambringat. De sociala medvetandeformerna bearbetas med andra ord inte automatiskt av författaren etc, utan denne står också för en egen komplex process. Vi kommer här att söka urskilja vad som åstadkommer detta originella resultat (detta ”egna”) … och att detta blir till något nytt som samtidigt uttrycker och ger svar på frågor som är av betydelse för de människor, som lever under en viss författares (eller skapande persons) tidsepok.

Vad är då en skapande människa? Vårt svar är: en ”syntetisör” och ett ”språkrör”. Hennes syntes är dock originell eller egen i och med att hon får en ny kvalitet att framträda. Det sker med hjälp av dittillsvarande tänkande … dittillsvarande konstformer (det vill säga bild-, musik- eller poesiformer) … eller dittillsvarande vetenskapliga arbetsformer – och det sker i en motsättningsfylld relation präglad av kontinuitet och diskontinuitet. Den nya syntesen innehåller det föregående eller dittillsvarande i och med att det föregående utgör förutsättning för möjligheten att skapa denna nya syntes. Samtidigt sker emellertid också en brytning med det föregående, vilket överskrids. Varje ”skapelse” implicerar de-strukturering och re-strukturering.

Anzieu hävdar att människor, som skapar (konst)verk (det vill säga verkligt skapande människor) är personer, som kan få sin personlighet att likna en spegel på så sätt att de får livet att avspeglas däri. Skapande verksamhet skulle utifrån detta perspektiv bestå i en förmåga att återspegla livet … och att återspegla livet i ett speciellt givet historiskt, tidsligt och rumsligt ögonblick. Vad gör med andra ord den skapande människan? Hon återspeglar olika element … hon tar det råmaterial, som utgörs av livet och av kulturella former … hon tar ”tankematriser” - men dekomponerar dittillsvarande sätt att ”organisera sig” och reorganiserar dem till en ny struktur.

Låt exempelvis betrakta Picasso! Han återspeglar livet och ”fångar upp” en tradition. Picasso utgör en ankomstpunkt, men också en brytpunkt i och med att han inför en fjärde dimension i måleriet - han introducerar alltså tiden som ett sätt att uttrycka sig inom måleriet. På liknande sätt kom man vid Renässansens början att uppleva en annan brytpunkt i och med att perspektivet (alltså en annan rumslig dimension) introducerades. En skapande människa återspeglar på ett re-strukturerande sätt och kommer därvid att integrera nya former - hon återspeglar med andra ord inte på ett passivt utan på ett aktivt sätt.

En tanke som framförts är att något kännetecknande för det skapande tänkandet är att det är ett divergerande tänkande … ett tänkande som för isär (dissocierar) det som dittills suttit ihop … men som samtidigt också för samman (associerar) sådant som tidigare varit åtskilt.

Idag kommer vi att göra ett första närmande till det freudianska tänkandets ”produktionsförutsättningar” … alltså dess sociala, ekonomiska och politiska förutsättningar, men också dess inre förutsättningar, familjeerfarenheterna etc. Den freudianska texten kan alltså inte analyseras endast utifrån historiska eller sociala förutsättningar … och inte bara utifrån det som utgjorde den tyska filosofiska traditionen, romantiken, det positivistiska arvet eller det chassidiska arvet hos Freud. Man måste även ta i beaktande hans familjeomständigheter i och med att familjekonstellationen blir dominerande för hans möjligheter att bli till en skapande människa. Hos Freud kommer psykoanalysen att gestaltas just kring de första (livs)erfarenheterna och överhuvudtaget alla former av viktiga erfarenheter … på explicit nivå tar sig psykoanalysen hos Freud formen av en teori om de omedvetna psykiska processerna. Denna teoriutveckling har emellertid även en implicit innebörd - Sigmund Freuds kamp mot döden och för att uppnå klarhet … det är något som kan ses hos varje skapande människa.

Det är i just tre episoder Freud konfronteras med antingen sin egen eller någon annans död. De berör honom mycket och sätter djupgående spår i det freudianska verkets utveckling. Inledningsvis är det en kardiologisk episod som gör att han hamnar i en risksituation. Den episoden (som skakar om honom ordentligt – han hade ännu ej fyllt 40 år) tvingar honom, efter konsultation med Fliess, att sluta röka. Freud rökte omkring 20 cigarrer dagligen. Denna förlust av ”följeslagarobjekt” (som cigarren utgjorde) lämnar honom i det tillstånd mystikerna kallar ”inre öken”. Pichon-Rivière benämnde detta ”ödelandssituation”, vilket i realiteten innebär en upplevelse av döden och uttryck för en depressiv situation.

Elev: Ödelandssituation?

Ana Quiroga: Det har att göra med begreppet ”ödeland” och kommer från San Juan de la Cruz (spansk mystiker från femtonhundratalet) som talar om ”inre öken” … upplevelser av djup depression och tomhet … med andra ord förlust av objektet.

Freud återhämtar sig efter denna erfarenhet och beslutar sig för att fortsätta röka … för att få stimulans och för att ta sig ur den depressiva situationen. Under denna period skriver han flera texter och bland dessa en som utgör det första formulerandet av den psykiska apparaten: ”Utkast till en psykologi” (”Psykologi för neurologer”; se sid 27 i Natur och Kulturs Sigmund Freud: ”Tidiga skrifter och historik”; på tyska ”Entwurf einer Psychologie”; på engelska ”Project for a scientific psychology”; på spanska ”Proyecto de una psicología para neurólogos”).

Den andra episoden är ”fruktbarare” och utgörs av faderns död. Freud går här in i en regressionsprocess där han drar nytta av en mängd erfarenheter, upplevelser och fantasier, som leder honom fram till mycket rikare formuleringar och som verkligen blir till något grundläggande för psykoanalysen. Här finns ”Drömtydning” och tanken att drömmen alltid utgör uttryck för en önskan … och detta gäller inte endast för patologier (vilket man redan kände till), utan också för normaliteten. Vidare upptäcker Freud förekomsten av en mängd motsättningsfyllda känslor i förhållande till faders- och modersfiguren, något som bildar vad han benämner Oedipuskomplexet … och vidare hypotesen om dess allmängiltighet.

Den tredje episoden - vilken har att göra med hans dotters och dottersons död - föregår den sista teoretiska formuleringen av den psykiska apparaten och den omformulering av driftteorin som Freud gör ca 1919-20. Det finns olika tanketrådar i denna bearbetning, men de innebär en omformulering. När Freud exempelvis börjar tala om livs- och dödsdrift upphör han att tala om systemet förmedvetet-medvetet-omedvetet för att istället tala om systemet jag-det-överjag. Sammanfattningsvis är dessa stora linjer i det freudianska tänkandet kopplade till mycket intensiva upplevelser av död eller förlust. Kampen mot inre och yttre förstörelse utgjorde med andra ord en av de möjliga innebörderna bakom Freuds bearbetning av sin vetenskapliga teori … en av den skapande processens innebörder är således just kampen mot inre och yttre förstörelse.

Pichon-Rivière säger i prologen till Del psicoanálisis a la Psicología Social (Från psykoanalysen till socialpsykologin) att ”en författares referentiella schemas struk­tur inte enbart är beroende av hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls också av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfa­renhet. Genom dessa erfarenheter konstruerar forskaren sin inre värld, vilken (innehållande perso­ner, platser och förbin­delser) - genom en skapande process i sin egen takt - uttrycks i form av den strategi som ligger bakom upp­täckten”. Här uttrycker Pichon-Rivière sambandet mellan erfarenheter, inre ”personer”, möjligheten till skapande … och till det han benämner ”upptäcktens strategi”.

Eftersom alltså inte analysen av ett verk kan frikopplas från upphovsmannens liv eller erfarenheter – trots att återspeglingen av livet och verket inte är mekaniskt och bearbetningen inte direkt – implicerar analysen alltid en biografisk utforskning. Och det är just Freud som med speciell generositet erbjuder oss möjligheten att utforska relationen mellan sin inre världs dialektik och sitt till objekt blivna verk (den psykoanalytiska teorin) … det vill säga förhållandet mellan sina existensvillkor och teoretiska produktion.

Freud föds 1856 i Freiburg (en stad som inte längre heter så) i Moravien, Tjeckoslovakien. Vid den tiden befann sig Moravien under det österrikisk-ungerska imperiet vars kejsare hette Frans Josef. Freud tillhörde en tysktalande judisk familj … en minoritetsgrupp inom ett imperium som var inne i en nedgångsprocess på grund av att den engelska imperialismen samtidigt konsoliderades och nådde sin höjdpunkt. Vid den här tiden var England världens mest utvecklade land. I realiteten var kapitalismen i såväl resten av Europa som hela världen mindre utvecklad. Vad gäller samhällsutvecklingen släpade Tyskland och Österrike efter mycket.

I takt med den ekonomiska utvecklingen utvecklades den politiska ekonomin i England. I Tyskland och Österrike kom samtidigt logik, historia och filosofi att genomgå en förnyelse. Man skapade där - jämte en ny politisk ekonomi, vilken såväl bröt med som utgjorde en kontinuitet i förhållande till den som engelsmännen utvecklat - en ny historiefilosofi och en revolutionär uppfattning om de sociala relationerna.

Den kontext Freud föds in i utgör en kulturell kontext i förändring och polemik – motsvarande den politiska mobilisering som ägde rum vid den tiden. Mellan 1859 (det vill säga från det Freud var 3 år och framåt) och 1870 blir det österrikisk-ungerska imperiet indraget i olika krig: ett krig mot Italien, ett mot Preussen och ett mot Frankrike. Freuds barndoms- och ungdomstid utspelas således mot en bakgrund av krig, något han kommer att möta även under andra perioder av sitt liv. Speciellt under sina sista 20 år kommer han återigen att möta kriget: det första världskriget, sedan nazismens framväxt och andra världskrigets utbrott (som han var säker på var nära förestående).

Dessa erfarenheter lämnade speciella spår i hans liv och människouppfattning … och detta så mycket att han säger att för honom utgör tendensen till egoism och grymhet – dessa impulser som i samhället betecknas som ”onda” – primitiva behov som inte är möjliga att rycka upp med roten. För Freud är kriget med andra ord ett i människan inneboende ”naturligt” faktum. Han säger följande: ”Något för mänskligheten kännetecknande är dess förmåga till civilisation; det vill säga en förmåga att sublimera sina impulser till kultur. Det mest primitiva i vårt psykiska liv är emellertid det mest outplånliga”. Freuds uppfattning om den mänskliga naturen tenderar att se vissa mänskliga kärnor ur en konserverande och ahistorisk synvinkel. När han säger att ”det mest outplånliga i vårt psykiska liv är det mest primitiva”, så säger han det inte endast beträffande individens nivå utan även artens.

Hurdan var strukturen i Freuds familj? En ganska till åren kommen far, Jakob, gift för andra gången med en 20 år yngre kvinna, som befann sig i mer eller mindre samma ålder som barnen från det första äktenskapet. Jakob Freud var en småborgare och textilhandlare med liten framgång. Under sonen Sigmunds barndom väckte han dennes intellektuella nyfikenhet. Senare kommer han dock att opponera sig mot sonens val av en intellektuellt präglad yrkeskarriär och föreslår istället studier av mer praktisk karaktär trots att Sigmund aldrig varit speciellt praktisk. Jakob Freud var en autodidakt, en man med humor, ett liberalt tänkesätt … en tillåtande far vars relation till sonen Sigmund snarare var som en mor- eller farfars än en fars. Det är viktigt att komma ihåg att Freud "”tävlade"” med en av sina halvbröder - 20 år äldre och i nästan samma ålder som Freuds mor.

Freuds mor hade en markerad förkärlek för sin äldste son och kallade honom ”mein goldener Sigmund”. Detta sätt att uttrycka sig på är mycket intressant i och med att det pekar på att en uppmärksam och öm mor – en kärleksfull mor –, som ägnar sig mycket åt sitt barn, också med denna stimulans bidrar till att uppväcka såväl sinnen som spiritualitet. Bestt Dine, expert på analys av den skapande processen, understryker att den överstimulering, som sker i en kärleksfull och hållande miljö, utgör en betydelsefull faktor för den sensomotoriska och intellektuella utvecklingen. Med andra ord har man ofta kunna finna mycket kärleksfulla, ömma och överstimulerande mödrar – där knappast de incestuösa önskningarna gentemot sonen döljs – i familjekonstellationer som är mycket kreativa.

Här figurerar också faderns grundläggande roll. När man talar om (familje)konstellationen handlar det också om samspelet mellan faders- och modersfiguren. Det verkar som om det i en skapande människas familjekonstellation skulle finnas ett samspel mellan en mycket nära kärleksfull mor och en far, som sätter gränser utan överdriven stränghet och samtidigt stimulerar kunskapstörsten. Så vad är det då denna fadersfigur möjliggör? Formandet av ett inte överdrivet strängt överjag och ett stimulerande idealjag (en modell som subjektet söker ”forma sig över”). Idealjaget växer fram som en narcissistisk idealisering av det egna jaget och genom ”brådmogen” identifikation med föräldrarna, sociala identifikationer etc.

Daniel Lagache påpekar att heroisk identifikation – det vill säga att identifiera sig med hjältar – är mycket viktigt för den skapande människan. I sina identifikationer var inte Freud barn, utan hans heroiska identifikationer var Aeneas (som stannar kvar i Troja efter att staden fallit i grekernas händer), Hannibal från Kartago, General Massena (som enligt Freuds hypotes var Napoleons ende judiske general) … och han identifierade sig även med Trojas upptäckare. På detta sätt uppenbarar sig diverse heroiska figurer med vilka Freud identifierar sig under sitt liv.

Detta föräldraförhållningssätt – en nära, kärleksfull, öm och överstimulerande mor å ena sidan; å den andra en far, som sätter inte överdrivet hårda gränser, utan är tillåtande och uppmuntrar sonens vetgirighet – skulle komma att möjliggöra en aktiv attityd i förhållande till kunskap och en friare utveckling av den epistemofiliska impulsen (se not 12); det vill säga impulsen ”att lära känna” och den impuls som under våra första utvecklingsstadier får oss att utforska moderskroppen och den egna kroppen (de första kunskapsobjekten) samt att också utan alltför stor rädsla utforska föräldrarnas relation.

Denna föräldrakonstellation möjliggör en aktiv och icke-skräckfylld position i förhållande till urscenen. I denna mening (aktiv och icke-skräckfylld) finns det ett belysande minne hos Freud. När han var omkring sju år gammal kommer han oförmodat in i föräldrarnas sovrum och överraskar dem när de älskar med varandra. Vad gör då Sigmund Freud ställd inför denna scen? Han pissar. Då blir hans far arg och skäller på sonen: ”Den här pojken kommer det aldrig att bli något av!”.

Det är svårt att få klarhet i om detta var något Freud verkligen upplevt eller om det rör sig om ett täckminne. Minnet uppenbarar sig alltså hos Freud just under den regressiva period han kommer in i efter faderns död. I denna regression ”återupptäcker” han upplevelser och fantasier, vilka senare sätter igång viktiga teoretiska bearbetningar; annorlunda uttryckt kommer han att teoretiskt bearbeta händelser som han upplevt eller fantiserat kring, händelser han upplevt eller hört eller ”äntrat” inte bara som person (subjekt) utan också som terapeut.

”Den här pojken kommer det aldrig att bli något av” fungerar inte som belastning utan som utmaning för Freud. Fadern är inte en skrämmande rival, som man måste underkasta sig. Detta kan ge oss en bild av vad som kännetecknar Sigmund Freuds överjag i och med att fadern är någon som det är möjligt att utmana och besegra. Och Freud sammanfattar utifrån detta minne – nu när fadern dött – alla sina framgångar. Han följer kampen och rivaliteten, men han har inte paralyserats. Fadern reagerade på intrånget, där Freud dessutom tillfredsställde sin nyfikenhet … han tolkar ”att pissa” inte som uttryck för panik utan för lust. Hur ser då Jakob Freuds reaktion mot sonen ut? Han provocerar denne och sätter gränser, men är inte överdrivet hård. Han bestraffar inte sonen brutalt, vilket skulle kunna varit någon annans reaktion ställd inför något liknande. Vare sig detta var vad som verkligen inträffade eller ej (om det var ett täckminne) - i vilket fall som helst avslöjas här en hållning hos Freuds far, som gör att fantasin om urscenen (det som alltså här utgör kunskapsobjekt) inte blir till ett objekt av skräckkaraktär utan istället ett objekt att erövra.

Freuds relation till fadern var således motsägelsefull på så sätt att han å ena sidan identifierar sig med denne, å den andra hyser bitterhet. Han glömmer aldrig att fadern – trots barndomens stimulans – trycker på för att han ska slå in på en praktisk, och inte intellektuell, bana. Det finns alltså mycket sårad stolthet i Freuds relation till fadern – alltifrån ”det kommer aldrig att bli något av den här pojken” … och också till en mycket djup besvikelse när fadern förödmjukas av en kristen som korsar hans väg och tvingar honom att gå ner från trottoaren och därvid slår av honom den skinnhatt han bar. Freud väntade sig att fadern skulle reagera inför denna förolämpning och frågar andäktigt vad fadern gjorde, varvid denne svarar att han klev ner från trottoaren och tog upp sin skinnhatt. ”Nedvittrandet” av denna idealiserade figur är mycket djupt och det är mycket smärtsamt för Freud. Han upptäcker att fadern inte – som den judiska traditionen hävdar – är den visaste, mäktigaste och rikaste av människor.

Förutom dessa besvikelser kan läggas en mycket komplex situation av ekonomiskt beroende som hänger kvar fram till 23 års ålder. Många år senare skriver Freud om denna regressionsprocess … det vill säga allteftersom sorgearbetet kring Jakobs död får honom att bli medveten om en fientlighet han inte kände till och dess orsaker: ”I våra borgerliga familjer utvecklar fadern en naturlig fientlighet, till vilken fröet finns redan i relationen till sonen, genom att inte tillåta denne att utvecklas fritt och genom att förvägra denne medlen härtill. Härav kommer det sig att uppstigandet till vuxenhet kommer i och med faderns död”. För Freud var detta en konkret erfarenhet. Faderns död möjliggör inte endast ett ”återvändande” till det förflutna, utan denna regression utgör också utgångspunkt för ett kvalitativt språng i hans kreativa process. Processen identifikation, att vara ”son” och brytning kommer att upprepa sig många gånger i Freuds liv … med andra ord att identifiera sig med någon som vore Freud dennes son … med en lärare – för att därefter bryta med denne. Detta utgör nästan en konstant i Freuds liv, åtminstone under en lång period av livet. Det inträffar i förhållande till Brucke, till Fliess, till Breuer och i viss utsträckning också till Charcot. För Freud tycktes det omöjligt att ”tillskriva sig faderskap till sitt verk” utan att förneka det symboliska ”sonskap” han etablerat till sina lärare. Det kan förefalla som om han måste upprepa sitt förnekande av ”sonskapet” – i sitt inre döda detta faderssubstitut – för att kunna fortsätta gå framåt i sitt verk.

Ovanstående föranleder Anzieu att göra en intressant reflektion angående vissa konstanter i den skapande processen. Att exempelvis skapa en symbolisk anknytning till en lärare … med en okänd skapare för att sedan bryta med denna anknytning - det är just förhållandet anknytning–brytning och identifikation–brytning, som gör det möjligt att skapa sin egen väg.

I början av denna lektion refererade jag till den kulturella kontext inom vilken den freudianska texten bör läsas. Den chassidiska traditionen nämndes också. Vi har refererat till Freuds familjekonstellation och det är intressant att utforska vilka värderingar, representationssystem och tankematriser som härbärgerades inom den familjeorganisation som hade så stor tyngd i Freuds liv.

Genom sin familj mottar han influenser från den chassidiska traditionen. Vad är chassidismen? Den utgör en gren av det mystiska tänkandet i den judiska religionen. Chassidismen växer fram i Centraleuropa under 1700-talet som en förnyande rörelse inom den judiska tron (Not 13). Den föds bland de mest utarmade och fattiga massorna … de som blivit utsatta för förföljelser, och motsätter sig det traditionella judiska tänkandets kalla och distanserade position. Chassidismen söker förening med Gud genom glädjen, vilket genererar ett brett spektrum av musikskapande – den chassidiska musiken (som på senare tid förnyats mycket). Det finns en nychassidism, vilket exempelvis Martin Buber är ett uttryck för.

Den chassidiska sekten kännetecknas av intensiv gruppsammanhållning, vilken i sin tur kännetecknas av mycket stort beroende av ledaren. Det finns med andra ord en stark ledarskapsstruktur som genererar gruppsammanhållning. Gruppen konstitueras utifrån en lärare som är exeget, uttolkare och bevarare av reglerna (Not 14) .

För den som känner till den freudianska gruppuppfattningen – den som Freud utvecklar i ”Masspsykologi” – är det lätt att associera denna chassidiska gruppstruktur med Freuds gruppuppfattning; det vill säga om ledarens plats och identifikationen med ledaren som organiserande element i massan eller gruppen (Not 15).

Chassidismen erkänner inflytandet från kabbalan (Not 16) och det esoteriska tänkandet. Kabbalan formulerar existensen av ett vetande vars nycklar är dolda i de Heliga skrifterna; dessa nycklar är tillgängliga endast för de initierade. Den formulerar alltså ett tolkande tänkande som går bortom det explicita. Detta är en tankematris som förts vidare av Freud från det chassidiska tankesystemet … från hela den judiska traditionen, men i grunden från en judisk tradition influerad av kabbalan etc. Det finns ett tolkande tänkande, som går bortom det explicita; en hermeneutik som tolkar innebördernas spel … det vill säga att det finns en innebörd, som manifesteras i diskursen, och en innebörd som är dold. Detta – att något manifesteras och att något döljs – är essentiellt i det psykoanalytiska tänkandet.

Chassidismen söker föra samman (eller försona) vissa mystiska tendenser - som är ”kätterska” - med det traditionella judiska tänkandet, det vill säga rabbinernas ortodoxi (Not 17). Vissa författare föreställer sig att Freud var väl förtrogen med den chassidiska traditionen och att kabbalan explicit intresserade honom. Man länkar honom – genom chassidismen – till heretiska/kätterska strömningar som Franc, vilken tänker sig syndabefrielse genom sexuell utlevelse med betoning på sexualiteten. Möjligen kan detta ha haft en viss inverkan på Freud; inte just tanken om syndabefrielse, men väl tanken på befrielse från neurosen genom upptäckt och bortlyftande av tabún i förhållande till sexualiteten. Den freudianska puritanismen skulle aldrig kunnat acceptera detta med syndabefrielse genom utlevelse, men väl ett reflekterande kring sexualiteten. Detta – det vill säga förhållandet mellan sexualitet och hysteri – kommer han givetvis att upptäcka så mycket klarare via Charcots tänkande.

Hur knyts dessa kabbalistiska föreställningar samman med den tyska vetenskapens strikta tradition i det freudianska tänkandet; med den mekanistiska materialism som postulerade av Von Helmholtz och (av den som var Freuds lärare) Brucke? Hur möts och sammanlänkas den tyska filosofiska traditionen, den tyska romantiken med sin upptagenhet av döden, det fördolda och drömmen med 1800-talets stränga vetenskapsuppfattning, som Freud fullständigt anammar? Hur kommer det sig att Freud kan föra samman allt detta som uppenbarligen var dissocierat och åtskilt? Hur bär han sig åt för att skapa denna nya integration?

Han åstadkommer detta just genom sin förmåga att föra samman (associera) det åtskilda (dissocierade); genom sin förmåga att destrukturera och strukturera – men ytterst genom förmågan att kunna sjunka in i sina sorger och fantasier; genom sin förmåga och sitt mod att bli kvar i regressionen, att möta sina fantasmer och öppna sig för att varsebli dem … bearbeta och transkribera dem till en kod och ett vetenskapligt språk. Med andra ord genom att ha modet att vara en människa som tillät sig att möta såväl sig själv som andra i sin egen tidsålder.

Bibliografi:

Didier Anzieu m fl: Psicoanálisis del genio creador (Psykoanalys av det skapande geniet).

Sobre la versión castellana (Om den spanska versionen) (Amorrortus introducerande bok till den spanska versionen av Freuds samlade verk) gör en mycket intressant kritisk genomgång av Freuds filosofiska grunder.

Ernest Jones: La vida de Freud (Freuds liv). La vie tragique de Sigmund Freud.

Vicente Zito Lema: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière (Samtal med Enrique Pichon-Rivière).

Enrique Pichon-Rivière: El proceso creador (Den skapande processen).

Noter:

(12) Min betoning av begreppet "hinder" centreras till utforsk­ningen av de drivande elementen bakom varje svårighet att närma sig ett kunskapsobjekt eller att göra en riktig "läsning" av verkligheten. Därför talade jag i princip om "epistemofiliskt hinder". (El Proceso Grupal: Cuestionario para Gentemer­gente. Utfrågning för "Gentemergente".)

(13) Låt oss kort sammanfatta de punkter som är viktiga för den historiska karakteristiken av chassidismen:

1. Ett utbrott av ursprunglig religiös entusiasm i en väckelserörelse som hade sina viktigaste stödjepunkter utanför de lärdes krets.

2. Spänningen mellan de väckta, vilka här samtidigt uppträdde som folkliga ledare och som gemenskapens centra, och de troende, vilka i sin tur koncentrerar sitt liv kring de väcktas personliga religiositet …

3. Rörelsens mystiska teorier hämtades från de kabbalistiska idéernas skattkammare, men fick en folklig anstrykning som ofta hängde samman med en förkärlek för ett inexakt bruk av de ursprungliga begreppen.

4. Det personliga livets värden sattes avgjort i medelpunkten för chassidernas originella tänkande. Allmänna idéer blev till personliga moraliska värden. (Gershom Scholem: Den judiska mystiken sid 374).

(14) Det som gav chassidismen dess särskilda utformning var framförallt grundandet av en ny religiös gemenskap som byggde på en paradox, men en paradox som sociologin gång på gång upptäcker i religiösa grupper. Chassidismens originalitet härrörde från det faktum att mystiker som inom sig hade lärt känna den mystiska vägen, som alltså kabbalistiskt talat hade erfarit den sanna debekuths mysterium, med detta vetande, denna till ”etos vordna kabbala”, gick ut till vanligt folk och sökte lära ut det till alla välvilligt inställda människor istället för att endast själva vandra denna den mest personliga av alla vägar. (Ibid sid 372).

(15) Det torde vara bekant att många efterföljare till efterföljarna … grundade ett slags större eller mindre chassidiska dynastier, i vilka ledarskapet för gruppen mer eller mindre automatiskt gick vidare från far till son … Det finns en annan viktig punkt … uppfattningen om den ideale ledaren. Den rabbinska judendomen hade särskilt under dessa århundraden ett helt entydigt ideal om vem som skulle anförtros församlingens andliga ledning: den Tora-lärde, den lärde rabbinen. Det krävs ingen inre ”väckelse” utan en djup kunskap om lagen för att visa församlingen den rätta vägen och tolka Guds en gång för alla fastlagda ord. I de nya rörelserna ersattes denne laglärde med den ”väckte” vars hjärta Gud har rört och förvandlat, alltså ett slags profet … Det gällde att försvara en inre verklighet som ur förnuftets och vetandets synvinkel måste framstå som absurd och paradoxal. (Ibid sid 362-364).

(16) Kabbala (hebr., tradition), först och främst namnet på en esoterisk judisk tolkningstradition och mystik, som bryter fram under 12- och 1300-talen i Västeuropa … Kabbalan utvecklar dels en spekulativ lära om världens skapelse genom emanation från Gud, dels utformar den en praktisk lära om vinnandet av kunskap om och gemenskap med Gud. Det går en linje från Kabbalan till den senare chassidismen … I en mer obestämd betydelse kan ”kabbalan” beteckna judisk mystik generellt. (Filosofilexikonet sid 279)

(17) Det nya tycks mig inte vara läran utan det primitiva sätt på vilket den förfäktades, den entusiasm med vilken känslan av att Gud ”omger allt och fyller allt” rev ned alla murar … För dem (chassiditerna) kan en stråle från Guds väsen när som helst nå vilken plats som helst. Men ju bredare kretsar chassidismen kom att omfatta, ju mer den lämnade den ursprungliga primitiva miljön i Podolien och drog till sig fler lärda och komplicerade tänkare, desto mer förbleknade den ursprungliga radikaliteten i förkunnelsen av Guds immanens. Man sökte och fann övergångar och ett språk som till slut slog en bro till ortodoxin. För övrigt hade chassidismen, för vilken Toran självklart var livslagen för det judiska folket och en kosmisk lag för alla världar, aldrig lämnat detta område, åtminstone inte principiellt (Ibid sid 378).

Introduktion till det konceptuella, referentiella och operativa schemats teori.

Av Enrique Pichon-Rivière

Föreläsning 1 den 18 april 1966 på ESCUELA PRIVADA DE PSIQUIATRÍA SOCIAL.

Av Enrique Pichon-Rivière

Uppenbarligen slutar man aldrig att lära och speciellt om man undervisar; den som inte lär ut lär sig inte och berikas inte heller. Här kan någon kanske tänka att jag syftar på att ”berika sig” i ordets vanliga mening. Det som här är av intresse är dock inte pengar (även om det också är intressant), utan framförallt kontakten med er åhörare, som bär till oss blandade kunskaper på olika nivåer utifrån olika aspekter vad gäller den samhälleliga verkligheten. Ty här kommer vi att arbeta med den sociala (eller samhälleliga) emergenten, inte med den individuella. Och därför är det här en skola i socialpsykiatri. Kanske kommer vi i framtiden att kalla den “Privat Skola i Socialpsykologi” för att undvika missförstånd som har med namnet “Skola i Psykiatri “att göra (vilket kan få en att tro att vår uppgift endast handlar om studium av patologiska fall).

Våra mål löper samman med socialarbetarnas i det profylaktiska, vilket är vår målsättnings ”ansikte utåt”. Samma sak kan för övrigt sägas om psykologerna, vars funktion – beroende på brist på öppningar mot vissa områden – tenderar att begränsas till terapi som enda utväg att kunna utöva sitt professionella verktyg i en praxis. Endast på detta sätt skulle psykologyrket i praktiken kunna uppnå ett tillstånd av verklig effektivitet.

Det så kallade teamarbetet är i realiteten en fars. Socialpsykologen förvandlas till - eller avkrävs att bli – underordnad läkaren, som är mycket mindre förberedd för olika uppgifter än socialpsykologen, vilken genom sin utbildning befinner sig närmare en mångfald operationella områden (grupper, terapeutiska samhällen, institutioner). Slutligen så borde man tala om “Arbetsgrupp” när interaktionen frambringar ett interdisciplinärt berikande och gruppmedlemmarna intar funktionella roller. Det funktionella ledarskapet kännetecknas av det faktum att det är ”fördelningsbart”; allt är beroende av i vilket moment en ”operation” befinner sig. Därför är ledarskapet situationsbundet, instrumentellt och rörligt.

Materialet bör bearbetas med gruppoperativ teknik. Därigenom uppstår en ”näringstillförsel” och arbetsgruppens produktivitet ökar som följd av gruppens heterogena eller interdisciplinära karaktär. Ökningen sker nu inte längre i aritmetiska utan i geometriska proportioner. Slutligen uppnår man en integration via det sociala och med situationsbundna eller instrumentella roller i en demokratisk atmosfär i vilken, som alltid, utforskning och handling överensstämmer (med denna teknik sker det i ännu större omfattning). Under mötet (där läkare, psykologer, socialarbetare etc deltar) inom den konkreta uppgiftens fält (var och en har sin institutionaliserade roll med motsvarande status såväl vad gäller det diagnostiska som det prognostiska, behandling och profylax) skulle man till sist kunna uppnå en lösning på den sterila och byzantinska dispyt bakom vilken småaktiga intressen döljer sig.

Och vad som är ännu allvarligare är att samhället – istället för att bli till ett uppgiftsfält – då måste anpassa sig och köa i rollen som åskådare, men utan att förstå den ”föreställning” man tvingas åse. Ovannämnda samhälle kommer att ta del av fantasin om detsamma i en i hög grad tävlingsinriktad sammankomst utformad mer som ytterligare ett missförstånd än som en grupp, vilken borde ha intagit en operativ roll (konkret psykologi) ... och som bortser från de verkliga behoven och istället formerar sig som en behovsgrupp (i behov av prestige och pengar, roll, status, terapi).

Under tiden växer ”kön” och otrygghetsgraden eller ursprunget till varje social anpassningssvårighet ökar tillsammans med desillusionen (en annan källa till osäkerhet). Ibland är det svårt att skilja ut vilken av de två grupperna – den som väntar eller den som diskuterar – som är mest sjuk, minst situationsanpassad och var de tre grundläggande känslor, som finns i varje grupp (känsla av tillhörighet, samarbete och tillämplighet/relevans) är mest störda.

Om vi återgår till vår Skola (det vill säga den Socialpsykologiska Skola där Pichon föreläser/övers anm), så utgörs vår ideologi uppenbarligen av lärandet och vid sidan därav dess ”jämlike” eller ”partner” (som en oupplöslig bro) nämligen didaktiken. Vår didaktik skiljer sig helt från den klassiska didaktiken och i den mån så inte är fallet är ändå den didaktik vi använder produkt av vår inverkan. Vi har med andra ord inom didaktiken skapat en ideologi som är gruppslig. Didaktiken är gruppslig och interdisciplinär och kan vara förlagd till en ”avdelning” vilket skulle kunna vara fallet om det gällde ett universitet. Framförallt baseras den på gruppdynamik, lärande i grupp och gruppens aktiva uppgift. Och lärandet följer inte en linjär, utan en dialektisk bana, alltså en evig spiral i vilken det finns ett ömsesidigt utbyte, en ständig dialog mellan elev och lärare (samordnare). Jag tror att vi i år kommer att kunna realisera vårt ideal, vilket är att kunna etablera en mycket effektivare och mer operativ kommunikation; att göra vad som kallas en vertikal analys i ett företag, kunna länka den till samtliga nivåer och arbeta med det som utgör den grundläggande kärnan – som är en annan gren av den aktuella pedagogiken och av oss benämnd ECRO (det konceptuella, referentiella och operativa schema som ni kommer att lära er här) .

Om ni frågar er varför ni kommer hit skulle vi kunna svara att ni kommer för att köpa en liten “apparat” som kallas ECRO. I den finns innefattad och delaktig var och en av ”operatörerna” med sin personliga stil. Det som vi vill lära ut – och som är den basala kärnan – är något allmängiltigt. Vi lär ut att tänka i psykosociala termer; det vill säga att ställda inför ett speciellt fall kommer det man lärt sig här att inom själva uppgiftsområdet bidra till att formulera möjligheter eller hypoteser som växer fram som tolkning – i och med att varje tolkning av en psykologisk händelse är en hypotes om det underliggande skeende som samhället eller individen (subjektet) formulerar för oss. I den utsträckning vi då kan göra denna fantasi (det underliggande innehållet) - som är implicit men inte explicit – medveten är detta vår uppgift.

Detta slags uppgift är alltså baserad på något som är ytterligare ett kännetecken för vår didaktik, nämligen mayeutik med den innebörd grekerna gav detta uttryck och således inspirerad av den sokratiska metoden. Via SOKRATES kan man se att det goda sättet att undervisa har kärleken som sin första vektor; det vill säga känslan för den andre, objektet. I psykoanalytiska termer skulle vi säga en positiv överföring genom vilken cirkulerar information och lärande; och för att kunna ”äntra” det allmängiltiga problemet och förändringsmotståndet – vare sig ”äntrandet” sker från individuell, gruppslig eller samhällelig synvinkel.

Med andra ord kan vi här ge ytterligare ett svar på varför ni kommer hit – och det är: ”För att lära sig bryta stereotypier”. Det rör sig alltså om ett stereotypt rigidt sätt att tänka utifrån ett ”arkaiskt” system som inte svarar mot de aspirationer eller förväntningar som hör samman med nuet. Det är av vikt att kunna föreställa sig att människan definitivt är en del av samhället och att hon inom sig internaliserat den världen. Och precis som det finns en humanekologi (mänsklig miljö) finns det också en inre humanekologi (inre mänsklig miljö) vars ”plats” till och med befinner sig i det inre i och med att vi vid analys av drömmar klart kan se hur tid-och-rum-skeendet är relaterat till en plats, hemmet, här-och-nu. Allt är med andra ord inkluderat; de tre dimensionerna dåtid-nutid-framtid samt rumsliga positioner.

Vad ni då kommer att ta emot här är ett konceptuellt schema (vi kommer att diskutera detta med ”schema”) i sådan mening att ni kommer att besitta ett antal universaler/allmängiltigheter/ inte bara inom individualpsykolog. Ni kommer också att med lätthet överskrida gränserna mot samhället och sociologin. Dessa gränser har konstruerats av ”konspiratörer” från den gruppering som är motståndare till individuell och social förändring. De är på ett mycket formellt sätt och hela tiden upptagna med att konstruera en sådan barriär för att på så sätt förhindra att kommunikationen flyter mer fritt. För oss existerar inte sådana vattentäta fack, utan de utgör arbetsområden eller arbetsfält med i vissa fall specifika tekniker för att ta itu med problem. Dessa tekniker har att göra med antalet personer inkluderade i en ”operation”, men de skiljer sig inte från de som används med en person under en psykoterapisession.

Och om vi då benämner de vektorer vi använder oss av, så är dessa: lärande, kommunikation samt utvärdering (och de motiv som föranleder denna). Det här tillämpas på exakt samma sätt vid individualterapi som vid analys av en gemenskap. Allt detta sker för att kunna ta itu med förändringen, vilken sätter igång rädslor och osäkerhet i och med att människan då måste överge tidigare strukturer och en situation som kan definieras med hjälp av ett ordspråk: ”Hellre en fågel i handen än tio i skogen”. Svaret är då att göra sig kvitt gamla sätt att tänka, vilka inte motsvarar var man befinner sig och som innebär att inte komma i konflikt med samhället eller med andra människor samt frukta förändringar därför att man då kan förlora dessa strukturer samt vara rädd för de nya strukturer man ännu inte känner och de nya fält man ännu inte har verktyg för att att kunna ”äntra”.

Ett mycket typiskt exempel på detta är kåkstäderna. Det som händer där är exakt samma sak som motståndet i individualpsykoanalys, nämligen att det FREUD kallar motstånd - och som motverkar att det omedvetna blir medvetet - på samhällsnivå framträder som förändringsmotstånd i och med att de människor, som kommer från landets inre delar, lider av en känsla av förlust. Ju mer utsatt man har levt, desto mer har man internaliserat sin ”boplats”, vilken utgörs av ens hus, närmiljö och omgivning - och när man går in i förändringar finns en förnimmelse av upplösning, vilket ger upphov till katastrofkänslor. När man så ”äntrar” nya förändringar kommer detta att få följande rädslor att framträda: rädslan för förlust och rädslan för attack. Det är dessa rädslor som betingar all patologi.

Förlust utgörs alltså av den primitiva ”boplatsens” övergivande och attack av rädslan för staden med sin konkurrens. Och ju fler människor i staden, desto större ensamhet. Vår tids stora paradox är att ju fler människor vi har omkring oss, desto ensammare känner vi oss; ty genom att inte bli igenkända får vi en upplevelse av förlust eller tvetydighet (ambiguitet) vad gäller den egna identiteten, medan det som händer i småsamhällen eller små grupper är att alla känner alla (vänner som fiender).

När man arbetar med begränsade grupper (om man nu kallar dessa ”ansikte mot ansikte” eller ”armbåge mot armbåge”, som fransmännen gör) ... men det viktiga är att när det handlar om uppgiften i smågrupper kan man observera att smågrppen (vilket indikeras av ordet ”smågrupp”) utgörs av ett antal individer, vilka har sitt fokus på en gemensam uppgift. Det optimala antalet rör sig (enligt KURT LEWIN) runt de mer eller mindre 10, 20 eller 15 medlemmar som på olika sätt kan vara ”bosatta” i vårt sinne (inre grupp) ... vidare om att kunna etablera interrelationer med dem/mellan dem inom detta vårt inre - av oss samordnade - utrymme. På detta sätt kan vi analysera varje teori om tänkandet i och med att objektet däri har fåtts att gå upp i rök eller att bli borttrollat för att på så sätt lättare kunna hanteras instrumentellt. Bakom denna instrumentering, som styr tankelagarna, finns detta tänkandes drivkrafter (omedvetna fantasier M.KLEIN).

Hos de sjuka där vi kan observera en sammanblandning mellan symbol och symboliserat (varvid det så kallade psykotiska tänkandet uppstår) framträder åter ett slags konkret och magiskt tänkande i vilket det är mycket lätt att se hur en hel grupp är verksam i det inre - uppdelad i subgrupper, vilka befinner sig i konflikt med varandra, exempelvis generationssubgrupper (varvid vi studerar de generationskonflikter som förhindrar förändringar.)

Även om det inte är så lätt att bryta ned förändringsmotståndsbarriären finns det emellertid sådana individuella och sociala tekniker. En av det ”gruppsligas” tekniker är att få exakt kännedom om platsen (för motståndsbarriären) och att med utgångspunkt däri utarbeta strategi, teknik, taktik och logistik i syfte att kunna hoppa över ”muren”, ta sig in i ”förändringens kontext” utan rädsla för att det på andra sidan muren ska finnas fiender.

Psykologin har varit offer för samma slags fantasier som den Kinesiska Muren, vilken i realiteten konstruerades med tanke på fiender som man senare kunde konstatera fanns varken på den ena eller den andra sidan av sidan muren. Det var alltså en enorm uppgift, som kostade tusentals liv, ockupationer och bekymmer. Dock var det en mur konstruerad utan förnuft i likhet med Maginotlinjen (befästningslinje konstruerad av Frankrike under mellankrigstiden som skydd mot eventuella angrepp från Tyskland/övers. anm.) som inte gjorde att tyskarna hejdades ens en enda dag, men som kostade det franska folket enorma uppoffringar. Vi har med andra ord vår egen onödiga ”Maginotlinje”. Den måste dock upptäckas och då måste vi tyvärr använda oss av militär terminologi.

Det inledande nödvändiga moment, som är gemensamt för all psykologi, utgörs av observation; alltså av en teknik för att upptäcka indicier som vi inom vårt fält använder oss av för att konstruera en tolkning. Ty till syvende og sidst är patienten en individ (subjekt) vars tidsligt-rumsliga livsskeende är förvrängt och stört. Han eller hon har förlorat begreppet för distans, igenkännande och särskiljande, något som i vårt sinne utgör en operativ funktion. Det är dessa störningar med åtföljande förvirringsprocess som utgör inledningen på verkligt psykotiska tillstånd.

Det här innebär att ni ofta kommer att höra uttryck som ”logistik”, vilket är en term som kan verka en smula förbryllande i och med att den (naturligtvis) har sitt ursprung i ”logik” (och att det även finns matematisk logik). Inom den militära terminologin betyder ”logistik” dock värdering av offensiv förmåga eller kraft. I terapeutisk terminologi handlar det om operativ förmåga; ”operatörens” (dvs terapeutens) operativa förmåga och den andres (patientens) attack eller motstånd. Det innebär alltså att när man söker prognosticera ett fall kommer prognosen inte att vara så mycket beroende av patienten och dennes struktur som av av terapeutens struktur och information samt huruvida denne förmår att på ett bra sätt hantera sin logistik.

Vi har vant oss vid att betrakta psykotiska tillstånd som mer allvarliga än neurotiska och att de är mindre tillgängliga för psykoterapi. Freud själv, som inte analyserade psykotiker, men väl psykotiska tillstånd hos neurotiker (dock utan psykotikerns närvaro, vilken säkert skulle ha gjort honom ångestfylld) utförde mycket djupgående studier av psykosen via tillämpade analyser. Exempel härpå är Schreber-fallet och analysen av Gradiva från en roman av Jensen. Den tillämpade form av förståelse, som Freud använder sig av, utgörs av en kodifieringsmodell av det omedvetna via fantasier, drömmar, handlingar samt den terapeutiska ”operation” som genomförs på samma sätt som vid en neurotisk symtomatologi och den korrigerande ”operation” som korresponderar däremot.

En av de ”operationer” vi kommer att undersöka är den som söker fastställa typ av sjukdom eller struktur. Detta är något ni bör lära er att urskilja fenomenologiskt i och med att i det ena fallet kan det handla om en hysteri, i ett annat fall om tvångsneuros eller schizofreni. Och den aktuella tendensen idag är att planera terapin utifrån de strukturer som framträder här-och-nu i varje enskilt fall. Denna strukturella aspekt bör bibebehållas för att kunna särskilja och, dessutom, för att kunna föra en dialog med psykiatriker från andra riktningar. Ty om man talar i termer av latent innehåll med någon som talar i termer av manifest innehåll förvandlas uppenbarligen dialogen till en pjäs av IONESCO eller något liknande och därav kommer sig den bristande kommunikation och de missförstånd som finns bland de så kallade klassiska psykiatrikerna. I vilket fall som helst använder de dock ett språk vi är tvingade att förstå ... och när det gäller såväl psykiatriker som patienter tillämpar vi vårt eget arbetsinstrument, vilket när allt kommer omkring gör det implicita explicit. Och i det implicita finns otvivelaktigt deponerat en icke-föraktlig mängd psykiatrisk erfarenhet. Om en sådan attityd kom till stånd skulle relationerna mellan psykiatriker och psykoanalytiker avsevärt förbättras, varvid de sistnämnda skulle kunna dra nytta av de förstnämndas erfarenheter och dessa i sin tur kunna förändra sin attityd gentemot psykoanalysen.

Den dynamiskt och socialt/sociologiskt skolade psykiatrikerns uppgift består i att ha förmåga att kommunicera trots den andres svårigheter; att kunna avkodifiera sitt eget tänkande till en nivå där den andre kan dekodifiera det och inte tro sig vara missförstådd (en vanlig situation som väl återspeglas i CAMUS' pjäs ”Missförståndet”).

Här stöter vi på en av de första universalerna i ECRO:t i vilket andra universaler i stil med rädsla för förlust, rädsla för attack och förändringsmotstånd i form av Den Stora Barriären (som habitualkomponenter) är inkluderade – och som bör synliggöras såväl vad gäller vardagsförståelse som terapeutisk förståelse. Undan för undan kommer vi att konstruera den begreppsliga apparat som ECRO utgör. Med den kommer ni att kunna hantera såväl insjuknandeprocessen som den korrigerande eller terapeutiska processen i och med att om man inte förstår insjuknandet lär man inte heller förstå så mycket av att lämna insjuknandet.

Med andra ord utgörs terapeutens motstrategi i förhållande till den sjuke av ett antal likartade ”operationer” för att på så sätt kunna motverka och förstå den taktik och strategi som det innebär att insjukna.

I militära termer skulle detta motsvara att stjäla motståndarens kodsystem för att kunna dechiffrera dennes budskap. När det gäller terapeuten är det för att kunna ”operera” i konstruktiv mening medan detta för den andre sker i negativ mening. Att stjäla den andres kodsystem (vilket utgör spioners och underrättelsetjänsters funktion) och att kunna sända meddelanden utan att bli förstådd av den andre (fienden) är nödvändigt för att kunna genomföra krigsoperationer. De stora ”fällor”, som funnits inom kommunikationsteorins kontext, har framförallt handlat om förekomsten av kodsystem eller nycklar. Ett ”fördjupat” användande av ett kodsystem, som avslöjats av fienden, innebar att man såväl kodifierade som avkodifierade budskap vilka, som situation, kom att utgöra en ”fälla”.

I den terapeutiska uppgiften sker emellertid det rakt motsatta i det att vi anstränger oss för att (via de budskap patienten utsänder sina drömmar och också preverbala språk, kroppsspråk, gester etc) konstruera ett dekodifieringssystem. Det rör sig om kodifierade budskap och därför är de inte explicita, utan implicita.

Terapeutens eller samhällsforskarens uppgift består i att undersöka eller sätta i verket denna kodifieringsuppgift via de indicier eller meddelanden som utsänds av en grupps eller gemenskaps ”ledare”. Någon intar rollen som ”språkrör” och det är denne som tar på sig att ”dela ut” den hemliga informationen. Det måste klargöras att den här processen är nästan helt omedveten och att man måste ta i beaktande språkrörets mottaglighet (som har att göra med personens ifråga historia och personliga ideologier). Jag kan härvid anknyta till en nyligen timad händelse, som väckte mycket uppmärksamhet (personen ifråga kom att bli döpt till el cornisero av en känd komiker).

Vad som hände var följande: En person lyckades ta sig upp till taknocken på en hög byggnad med den manifesta föresatsen att kasta sig ut. En stor mängd personer började samlas och dessa delar upp sig i två delar: några säker förhindra självmordet, medan andra söker uppmuntra det. Den här personen, som (med en öppet exhibitionistisk attityd) lyckades samla en talrik publik, genomförde en ”allmän opinionsundersökning” varje gång han gjorde någon gest som för att kasta sig ut. Vad han sökte undersöka var hur han skulle mottas om han okänd dök upp i staden. Mellan de båda sidorna växte en spänning, som utmynnade i några personliga incidenter. Allteftersom tiden gick intervenerade olika personer i syfte att avleda mannen från sina föresatser. Bland dessa personer befann sig en präst, en hypnotisör och ett psykiatriskt kristeam som dock inte kunde göra något.

Till slut hade symboler, mycket typiska för den ideologi som spelade in i händelsen eller ”operationen”, tagit gestalt: trummor, sånger och attityder, som väckte till liv tidigare mönster för kollektiva beteenden. Det som underlättade upplösningen av dramat sammanföll med skapandet av ett speciellt klimat och en anhörigs framträdande. El cornisero hade i realiteten uppnått sitt syfte och klättrade lugnt ned och fick applåder när han kom ut från byggnaden.

Om det var så att det handlade om upprepning av ett tidigare kollektivt mönster borde någon annan person från detta kollektiva mönster finnas representerad här. I realiteten existerade en sådan person och rollen intogs av fästmön till el cornisero. Hon hade såväl fysiska, yrkesmässiga som psykologiska likheter med personen från det tidigare mönstret.

På så sätt fullbordades upprepningen av ett signifikativt här-och-nu i vilket målet var att genomföra en ”opinionsundersökning” - men inte av en samhällsforskare, utan av en som intog och representerade rollen som ledare. Publikens reaktioner – som korresponderade mot händelseförloppet – visade också tecken på att vara mer eller mindre omedvetna. Det handlade här om en naturligt emergent och en politisk och kollektivt upplevd erfarenhet, vilken på ett subliminalt sätt förmedlades via ett latent kommunikationssystem.

Det här innebär med andra ord att alla sociala budskap är rejält chiffrerade. Om de direkt tolkas på djupet, utan att samtidigt de element redovisas på vilka tolkningen baseras (med individualpatienten gör man först påpekanden för att göra en fenomenologisk förståelse explicit - och därefter kommer tolkningen) kommer ingen INSIGHT att uppstå; alltså utan detta förberedande steg, det vill säga utan en förståelse av det omedelbara skeendet i och med att avståndet mellan det implicita och det explicita är avsevärt när det handlar om att uppfatta den kritiska punkten (TIMING).

Varje ”operation” - vilket slags nivå det än må röra sig om – består i att göra det implicita explicit utifrån den hypotesbas, som utforskaren realiserar i form av tolkningar, vilka därefter ”utvärderas” genom den nya emergent som framträder. Härvid används speciella utvärderingskriterier. Det handlar dock inte om sanningskriterier utan om verkanskriterier.

De diskussioner, som kan uppstå huruvida en tolkning träffat rätt eller ej, kan bli oändliga. Diskussionen måste då istället ske på ”operationens” nivå och handla om den nya emergentens framträdande, alltså det nya som framträder efter en tolkning. Detta utgör den grundläggande arbetsenhet som består av

1) det som en patient eller gemenskap uttrycker i ett visst ögonblicks emergent här-och-nu;

2) den tolkning, som går tillbaka på det föregående; och

3) den nya emergent som därefter dyker upp som produkt av tolkningens inverkan.

Varje slags undersökning eller vetenskapligt arbete man än må genomföra eller läsa om inom humanvetenskapernas kontext - och som inte innehåller dessa tre element - är inte vetenskaplig. Det är inte möjligt att göra prediktioner, vilka fullständigt uppfyller naturvetenskapernas eller naturvetenskapsmännens krav (dessa den experimentella metodens ack så nitiska väktare!).

Socialpsykologin har med andra ord genomgått en evolution och befinner sig i full utveckling under det högtravande namnet ”Konkret Psykologi” (som om det skulle kunna finnas någon annan). I den process som benämns förändring (= motstånd mot ångesten inför förändring) innefattas såväl fält som utforskare. Det är i drömmarna detta tydligast kan ses och framförallt under perioder när man stöter på ”förändringsmotstånds-barriären”. Drömteorins sociala dimension är enorm och bör beaktas utifrån perspektivet att här alltid finns inkluderat läroelement. Många upptäckter inom framförallt matematikens område har gjorts i sömnen och drömmandet, då etablerandet av nya förbindelser underlättas av jagets då större flexibilitet och regression.

Under sömnen kan man stöta på förändringar, något som kan ske i form av en mardröm. I denna kan man observera hur de två grundläggande rädslorna (rädsla för förlust och rädsla för attack) spelar in. Som ett uppgiftsutvärderingskriterium här kan man försöka upptäcka på vilket sätt och med vilken intensitet jaget söker ”äntra” nya dimensioner. Med andra ord är de processer, som styr drömtänkande och vakenhet, analoga.

Den uppgift ni här kommer att utföra är att lära er om de konstanta och möjliga variabler, som hänger samman med ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema). Det här utgör ett grundläggande problem på grund av att man härigenom kan instrumentera och undervisa med stor snabbhet och djup, varvid utgångspunkten är det oskiljaktiga paret ”undervisa” och ”lära” samt med sitt fokus på teorin (vilken innefattar en grundläggande kärna med signifikativa och nödvändiga emergenter för vår epok). Här ingår sociokulturella förändringar, kunskapsackumulation, tekniska framsteg, nya kunskaper rörande utvecklings- och läroprocesser samt behovet av att lösa en växande elevmängds utbildnings- och informationsproblem och att på ett adekvat sätt (ACTION RESEARCH, det vill säga kunskapens operativa karaktär) kunna möta vårt samhälles växande behov.

Som resultat av djupgående utforskningar inom själva undervisningsområdet uppkom idén om planer och program för en grundläggande kärna (ett så kallat core curriculum/övers. anm.) upp i USA: ”Tanken att planer och program utgör en sammansatt mängd erfarenheter, vilka skolan bör ge sina elever under utbildningen för att dessa ska bli förmögna till effektiv och intelligent 'programmerad' handling avseende samhällets grundläggande problem” (uttrycket ”core curriculum” inrymmer idén om att strukturera utbildningen kring en gemensam kärna av kunskap, vilken anses viktig som förberedelse för livet i allmänhet eller i ett speciellt sammanhang; internationellt är core curriculum-tanken idag främst rotad i USA:s collegesystem; den tycks ha sitt ursprung i utbildningsdiskussioner som fördes under 20- och 30-talet i USA/övers. anm.). Denna komponent (effektiv handling) i ECRO:t implicerar, som sagt, en uppfattning om paret ”undervisa-lära”, vilken innefattar dynamik, helhet och drivkrafter; och med en instrumentell och situationell karaktär vari inkluderas den sociokulturella verkligheten: relationen mellan lärare och elev (överföring, identifikation), relationen eleverna sinsemellan (gruppdidaktik), innehållet (det konceptuella eller begreppsliga schemat) och metoderna (interdisciplinär didaktik).

Utvärderingskriterierna avseende förändringar, som framkallats hos varje gruppmedlem och i gruppen som helhet (kvantitativ informationsansamling), kompletterar undersökningen, vilken antar vetenskaplig karaktär i den utsträckning den möjliggör prediktioner. Vad vi söker lösa upp är den uppenbara antinomin mellan det partikulära (variablerna, det kvantitativa) och det generella (ECRO, det kvalitativa). Och ECRO utgör det generella lärandets ”fokalpunkt” när vi genom gruppen söker integrera de erfarenheter, som kommer att möjliggöra den oundgängliga instrumentering (förmåga till kunskap, färdighet, kompetens) som behövs för att detta lärande ska få en operationell karaktär (ACTION RESEARCH) - där redan FREUD, och därefter ännu mer KURT LEWIN, understrukit att varje utforskning sammanfaller med en ”operation”. Praxis (teorins och praktikens syntes) som instrument för människans transformering genom andra människor finns i grunden för LEWINS metod.

I sin genetiska, historiska och strukturella aspekt utgörs ECRO framförallt av FREUDS och MELANIE KLEINS idéer, medan vi i den sociala och experimentella aspekten stödjer oss på KURT LEWIN, vars experimentella metod är dubbel:

a) Den är en ansats till att göra sociologiska experiment praktiskt genomförbara genom utforskning av små grupper – vittnen och

b) tenderar mot en ny experimentform – ”den aktiva undersökningen” (ACTION RESEARCH).

Med hänvisning till grupper säger han exempelvis: ”Att experimentera med grupper och att organisera dem är samma sak”. Det är att handla i förhållande till de sociala realiteterna i syfte att omvandla dem (praxis) och att samtidigt uppfatta varje fas av denna handling som en pågående erfarenhet (en utveckling i spiralform, som vi skulle uttrycka det) utifrån vilken man drar lärdomar:

a) användbara för vetenskap (psykologi, kunskapssociologi, epistemologi etc) och

b) användbara (operativa) lärdomar – därav beteckningen på de grupper vi beskrivit – för att förbättra en därpå följande handlingsfas.

Helheten antar formen av en kontinuerlig spiral (dialektisk analys av en kontinuerlig praxis).

KURT LEWIN tenderar genom sin teori om de tre etapperna – varseblivning, transformering av den varseblivande och ”operation” inom det förbjudna fältet – definitivt mot att kombinera handling, transformering, experiment och upptäckt i en enda ”operation”, ACTION RESEARCH eller aktiv undersökning.

I en text om effekter skrev vi: Teori och praktik integreras i en konkret praxis och får sin operativa förmåga inom arbetsområdet självt i form av bestämda framsteg varvid en dialektisk spiralbana följs. ECRO transformeras på så sätt till arbetsverktyg för var och en av gruppmedlemmarna i deras planerade gruppinteraktion.

Om vi så slutligen återvänder till en grundläggande kärnas plan och program, så utgör dessa två dimensioner i sin tur ytterligare en oskiljaktig enhet och kontext i form av ECRO:s konstanter och variabler, vilka integreras och fullständigar varandra.

Med speciell hänvisning till vår Privata Skola och i enlighet med FAUNCES och BOSSINGS ord kan man säga att planen utgörs av elevens samtliga erfarenheter inhämtade i denna skola. Och ANDERSON (utgående från denna tolkning av den grundläggande kärnans plan varvid han påvisar hur den skiljer sig från andra planer) gör ett mycket signifikativt påpekande kring det nödvändiga mod som krävs för varje utforskning och dess konsekvenser.

Det är möjligt att priset kan bli för högt, ty om vi betraktar planens reformering utifrån ett sådant perspektiv riskerar vi mycket mer än om vi tänker oss en enkel modifiering på papperet. Det implicerar att reformera oss själva, våra relationer till andra, våra värderingsskalor, arbetssätt; med andra ord ”opererar” vi med de viktigaste faktorerna i elevens omgivning.

Och från konstruktionen av detta ECRO, som vi kan idealisera likt tjuven gör med sin dyrk, kan vi komma att befinna oss i den situation som PORCHIA beskriver i en av sina röster:

”En dörr öppnas för mig, jag träder in och står inför hundra stängda dörrar”.

Och vad beträffar undersökarens sinnesstämning kan den exemplifieras via en annan röst:

”Den som sett nästan allt tömmas vet vad allt fylls av”.

Denna röst kompletteras av nästföljande vad beträffar den självkännedom som är det instrument man ”opererar”med. PORCHIA säger:

”Innan jag anträdde min väg var jag min väg”.

Och undersökarens slutliga bemödande under utvärdering av uppgiften – med syfte att dämpa den egna ångesten – bör vara att betänka poetens pessimism när denne säger:

”Sanningen har mycket få vänner och de vänner den har är självmördare”.

Nåväl, förutom psykiatriker och psykoanalytiker måste man även vara psykolog. Det innebär att man måste ha förmåga att i en ”kontinuerlig omedelbarhet” förstå vad som konstituerar vardagslivets psykologi (folklig psykologi). Likaså är det i de operativa grupperna nödvändigt att utgå från vetenskaplig kunskap. Om inte detta steg kan realiseras blir det till ett förändringsmotstånd i form av en barriär som tenderar att ”fragmentera” eller dela upp den konkreta erfarenheten. Ty varje ”kunskap” som finns dold inom folkligt vetande, samt det vetande man fått via sin utbildning, ställer oss inför uppgiften att dekodifiera bägge dessa strukturer och sammanfogningar.

Jag kommer härnedan att som ”prototypisk svårighet” nämna ett exempel, vilket brukar utgöra ett eldprov för psykiatrikern (oavsett erfarenhet) - så länge denne inte känner till hur den kanske mest ogenomträngliga försvarsmekanismen (hittills studerad endast av oss) fungerar. Det handlar om psykopaten eller (kanske med en lämpligare benämning) sociopaten i och med att den sociala emergentens karaktäristiska ledarskapsfunktioner och agerande är mycket komplexa. Vi menar att denna mekanism är allmängiltig (universell) och utgör varje psykopatis kärna. Det rör sig om det cyniska försvaret (som ofta sammanblandas med det maniska försvaret); om en klyvning av personligheten med kraftig känsloblockering och ett förtingligande av förbindelserna som konsekvens därav ... samt med en machiavellisk instrumentering av dessa.

Samtliga dessa jagtekniker kan studeras hos MACHIAVELLI och framförallt i hans verk ”Fursten” med dess cynism och rekommendationer om skrupelfrihet, något som kommit att inkarnera innebörden av ”machiavellism”. Det märkliga är att i ett annat av hans viktigaste verk, Discorsi sopra la Prima Deca di Tito Livio (en avhandling om Titius Livius), framträder han som frihetens försvarare och förespråkare för folkets deltagande i styret.

Machiavelli var utan tvivel italiensk patriot, i grunden republikan, och såg våldsanvändning via någon skrupelfri stark furste som enda möjlighet att förena de olika italienska staterna. Fursten rekommenderade inte bara våldsanvändning i den inre politiken, utan även bedrägeri, brytande av fördrag och förpliktelser, förräderi, intriger, hyckleri och politiska mord:

“Människorna är i allmänhet otacksamma och ombytliga, hycklare och ynkryggar måna om vinsten”;

“politikerna kan delas upp i lejon och rävar; fursten bör vara bäggedera i och med att människorna av naturen är onda och inte kommer att vara trogna mot er (fursten) och då bör ni inte heller vara trogna mot dem. Ännu har det inte saknats legitima skäl för någon furste att skyla över sin olycka”.

Därpå sammanfattar Machiavelli sina tankar som (överförda till den psykoterapeutiska situationen) ser ut på följande sätt:

“Fursten (sociopaten) bör också vara en erfaren hycklare i konsten att förställa sig eftersom människorna (psykoterapeuterna) är så dumma och så måna om sina behov i nuet (honoraren) att bedragaren (psykopaten) aldrig kommer att sakna offer (nya psykoterapeuter)”.

Vad Machiavelli här vill understryka, som språkrör för fursten (psykopaten), är att dennes främsta uppgift utgörs av den psykoterapeutiska relationen; att upptäcka sin psykoterapeuts akilleshäl, ladda ur sin fientlighet över denna punkt och att på detta sätt hos psykoterapeuten motöverföringsmässigt framprovocera ett sådant tillstånd av förvirring, osäkerhet eller otrygghet att dennes förmåga förlamas. Den psykoterapeutiska uppgiften har här omvandlats till uppgiften att göra sig kvitt psykopaten.

Senast uppdaterad 190808

Översättare Sören Lander

Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Freud). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 1

Av Ana Quiroga

Föreläsningar som hölls andra året 1982 av Ana P. De Quiroga vid Primera Escuela Privada de Psicología Social, grundad av Dr Enrique Pichon-Rivière.

Något bör inledningsvis sägas om föreläsningarnas kontext. De hölls under den tid när militärdiktaturen fortfarande härskade i Argentina 1982. Av den anledningen ställde jag följande fråga till Ana Quiroga (via e-mail 26 mars 2005): Det verkar som att Du höll dessa föreläsningar medan militärdiktaturen fortfarande satt vid makten … jag tycker man kan märka detta på vissa delar av föreläsningarnas innehåll. Ibland tycker jag att Du anspelar på situationer utanför lektionssalen … som om någon speciell situation vore i allas tankar.

Ana Quiroga svarade på följande sätt (kommunicerat via e-mail 28 mars 2005): Den sociopolitiska kontexten till dessa föreläsningar var diktaturen … och de inre upplevelserna … För mig vore det alldeles utmärkt om de kunde översättas. Det handlar om vad som kunde publiceras under denna tid av censur och ännu mer om riskerna … exempelvis framställs individ(subjekt)-uppfattningen i två versioner … Det jag publicerade flera år senare gick inte då att publicera i den psykoanalytiska organisationens (i sin tur förföljda) tidskrift … Jag kan tänka mig att saker undertryckts eller sagts på sådana sätt att de inte skulle väcka anstöt … Det finns även texter av Pichon som berörs av detta.

Föreläsning 7 den 15 juni 1982

Ana Quiroga: Hur mår ni?

Eleverna: Dåligt …

Ana Quiroga: Vi mår inte bra. Idag, medan jag förberedde lektionen, tänkte jag – utifrån hur svårt det blev för mig att förbereda dagens föreläsning och hur svårt det kommer att bli att ge den - på hur svårt det skulle bli att arbeta och att lyssna.

På något sätt kom vi i förra veckan in på analysen av Pichon-Rivières konceptuella, referentiella och operativa schemas (ECRO) källor (not 1) samt temat hur psykologin i grund och botten kunde ses som socialpsykologi (not 2). När jag förberedde detta tema stod Pichons figur och de saker, som tydligast stannat kvar efter honom, fram som mycket närvarande. Jag kom ihåg mycket, som handlade om de skapande mekanismerna och om hur Pichon-Rivière formulerade tanken om skapandet som utväg när man ställs inför upplevelser av förstörelse, berövande och förlust; det vill säga att ”uppgiften” utgör en möjlighet till utväg.

En av de psykologiska mekanismer, som sätter igång skapandeprocessen, har att göra med behovet av att reparera förstörda objekt; det vill säga behovet av att omvandla det som framträder som förstört till något som framkallar en estetisk upplevelse. Och detta gäller inte bara på det konstnärliga skapandets nivå utan i varje slags skapande process. Jag tänkte på vikten av att bevara uppgiften, utrymmet för skapande och för denna inre och yttre reparation …

Vid vårt senaste möte arbetade vi med en tematisk grundidé. Trots de organisatoriska problem som fanns kom ni att producera mycket såväl i storgrupp som i de olika grupperna … och detta kom sedan att påverka gruppatmosfären och att verkligen sätta igång en dynamik. Jag kommer inte att tro er om ni säger att ni inte känner igen detta …

Vad vi i det arbetet analyserade - utifrån olika psykologiska teoriers innehåll - var hur det i olika föreställningar om människan finns närvarande olika uppfattningar om relationen mellan människa, natur och samhälle; vidare olika uppfattningar om psyket (det vill säga de psykiska processerna), faktorer som påverkar de psykiska processerna samt faktorer som inverkar i människans beteende.

I dessa olika teorier närvarar hypoteser som handlar om psykets, hälsans och sjukdomens determinanter. De olika teoretiska angreppssätt vi tog upp till bearbetning (och andra som vi inte bearbetade i och med att vi tog upp endast ett fåtal) implicerar i sin tur att det inom psykologins område finns redan tidigare anteciperade svar. När man utvecklar en teori finns det med andra ord vissa premisser och grundläggande svar som redan givits på vissa fundamentala frågor.

En fråga skulle kunna vara: är människans beteende i grunden biologiskt predisponerat? Utgör detta ”biologiskt predisponerande” något absolut determinerande - och i vilken utsträckning är det determinerande?

En annan fråga – vars svar givits på förhand när man börjar utarbeta en psykologisk teori (senare kan praktiken komma att modifiera detta svar) – är: på vilket sätt determinerar de sociala villkoren det mänskliga handlandets form och innehåll? Och om man accepterar att de sociala relationerna determinerar det mänskliga handlandets form och innehåll – vilket utrymme lämnas då åt det biologiska? På vilket sätt hänger den biologiska organisationen och de sociala villkoren samman? Å andra sidan – vad menas med sociala fenomen eller relationer? Är exempelvis de omedelbara förbindelserna sociala relationer? Är familjerelationerna sociala relationer eller produktionsrelationer inom den juridiska och politiska ordningen, det ideologiska etc?

Förra gången bearbetade ni följande påstående: ”Psykisk sjukdom är direkt orsakad av hjärnskador. Förvirringstillstånd uppstår genom hallucinationer som orsakas av mekanisk retning av ett sensoriellt centrum. Symtomen utgör mekaniska produkter alstrade av skador i vissa sensoriella centra”.

Vad mötte ni i detta påstående? Biologisk determinism och en ensidig linjär orsaksförklaring i vilken inga andra element sågs som inverkande. Det skulle med andra ord röra sig om en kausalitet av organisk natur där det psykiska reduceras till sekundär effekt av det biologiska. Ytterst säger oss detta påstående följande: människan är bara en biologisk organisation; vidare att det psykiska är möjligt att reducera till något biologiskt samt att det psykiska går att förklara genom det biologiska.

I en sådan uppfattning ingår också tanken om människan som något omodifierbart utifrån sociala erfarenheter; att individens (subjektets) erfarenheter med andra människor – relationserfarenheter – inte skulle inverka vid framväxt av psykisk sjukdom. Om människan ses som endast en biologisk organisation skulle härigenom även det sociala reduceras till det biologiska.

Ett annat tema, som bearbetades under lektionen, var följande: ”Schizofreni är huvudsakligen en konsekvens av familjesamspelet; (till detta lägger vi) av en kommunikationsform som benämns dubbel förbindelse eller dubbla budskap”. Det rör sig med andra ord om ett budskap som dels påstår något, ytterligare ett budskap som förnekar det föregående budskapet samt ett tredje budskap som hindrar individen (subjektet) att ta sig ur situationen. I detta påstående hierarkiseras faktorerna lärande, omedelbar interaktion och interaktionssätt. En människouppfattning formuleras och i konsekvens därmed också en uppfattning om de psykiska processerna, om sjukdomen etc.

I förhållande till denna sista formulering kvarstår ytterligare en fråga: Vilket utrymme ger ”kommunikationsskolan” åt konstitutionella aspekter, det vill säga de element som utgör den biologiska organisationen? På vilket sätt hänger de sociala relationerna samman med familjestrukturer, vilka frambringar den typ av kommunikation som kan benämnas ”schizofreniskapande”? På vilket sätt är den sociala och historiska ordningen determinerande för denna typ av familjestruktur?

I en grupp ställdes följande fråga: Vad är mekanisk determinism? Med mekanisk determinism menas en linjär orsak-verkan-formulering, det vill säga att det finns en strikt linjär kausalitet (och inte en mångfald orsaker som kan frambringa en relativt oförutsägbar effekt). Enligt detta synsätt är det möjligt att göra en prediktion om att när man exempelvis skadar ett sensoriellt centrum kommer ett förvirringstillstånd att framträda.

Genom konceptet ”komplementära serier” - som innefattar sambandet mellan biologiska och relationella faktorer; med andra ord en konstitutionell faktor och en disponerande faktor, vilka tar i beaktande individens (subjektets) första erfarenheter (hur dessa första erfarenheter inverkar), samt en aktuell faktor – formulerar det psykoanalytiska synsättet att det finns interagerande orsaker bakom i stort sett varje beteendes uppkomst. Pichon-Rivière tar detta i beaktande när han talar om mångkausalitet (not 3).

Kommer ni ihåg principerna bakom tanken om ett visst beteendes framväxt? Den första principen är mångkausalitet; den talar om multipel kausalitet, multipel determinering, om olika orsakstypers inverkan och om samspelet mellan biologiska och sociala faktorer vid psykets konstituering.

När vi säger att vi följer Pichon-Rivières tankegångar, så tänker vi på samspelet mellan behov och tillfredsställelse som något grundläggande för varje ”förbindelse” (not 4); i detta samspel har varje representation, norm och ideologi sin förankring (det vill säga tar sin utgångspunkt i och sammanhänger med). Det är med sina rötter i detta samspel behov-tillfredsställelse samt i förbindelsens inre (vilken formmässigt determineras av de mest allmänna sociala relationerna) som behovsindividen (behovssubjektet) förvandlas till de sociala normernas, innebördernas och ideologiernas subjekt.

Vad tänker ni nu om detta? I samspelet behov-tillfredsställelse har varje social innebörd, norm och ideologi sina rötter och de inkorporeras i just detta samspel. Hur uppfattar ni detta?

Elev 1: Men … vart tar då värdena vägen? Det finns sådant som går utöver behov och tillfredsställelse. Sådana behovs tillfredsställande ligger inte bara på det mänskliga behovsplanet utan sträcker sig bortom oss.

Elev: Till exempel?

Elev 1: Exempelvis rättvisa … som utgör grunden till en tillfredsställelse, som inte bara är min, utan även till en … social och … freden är en konsekvens av rättvisa. Det finns många värden som går bortom oss själva.

Ana Quiroga: Nåväl, existerar inte behovet av fred? Existerar inte behovet av rättvisa?

Elev 1: Men Ni refererade till detta som om det vore en personlig situation! Ens personliga situation gör det ju möjligt att inse värden bortom en själv.

Elev 2: Jag förstod det snarare som att detta formar vars och ens ideologi; det vill säga att i behovssamspelet kommer var och en att finna sin ideologi för att …

Ana Quiroga: Men det finns inte lika många ideologier som personer; det finns inte heller bara en …

Elev 3: För mig blir det här rörigt, men – vad händer då i fall som El chacal de Nahuel Toro (chilensk film från 1970) eller ”Kaspar Hauser”?

Ana Quiroga: Ni frågar om hominiserings-processen och hur en mänsklig varelse inkorporerar systemet av innebörder, den sociala medvetandevärlden, sociala regler, sociala normer etc? Hur socialiseras man?

Den tanke vår Skola (dvs Primera Escuela Privada de Psicología Social, fundada por el Dr. Enrique Pichon-Rivière) formulerar är följande: i samspelet mellan behov och tillfredsställelse inkorporeras dessa sociala innebörder, vilka kan kommuniceras direkt eller via metakommunikation. Här formas exempelvis tankar om rättvisa, fred, värdighet och underkastelse. Man kan nämligen knyta samman exempelvis relationen tillfredsställelse-underkastelse.

Ofta stöter man på patologimodellen ”förtryckare-underkastad” hos personer, som utifrån en viss förbindelsemodell bär på en särskild ideologi. Utifrån denna modell och genom familjerelationsstilen (det var därför vi sade att patologierna formmässigt determinerats genom de sociala relationerna) kan det bli så att två termer eller uttryck - som inte i sig hänger ömsesidigt ihop – inkorrekt och utan skäl kopplas ihop (”dåliga soldater”, sa Freud) och att det som inte borde förenats på ett oriktigt sätt förs samman, vilket exempelvis är fallet med följande uttryck: ”för att bli tillfredsställd måste jag underkasta mig”. Detta har naturligtvis att göra med en förbindelse- eller anknytningsmodell, som hänger samman med en patologi på familjenivå (återspeglad i denna förbindelse). Men – på vilket sätt ”legaliseras” den familjestruktur som upprättar relationen ”förtryckare-underkastad”? Den ”legaliseras” utifrån sociala relationer, som tillåter relationen ”förtryckare-underkastad”; således utifrån en social egenart eller modalitet, som tillåter vissa sätt för utövande av makt och påtryckning, negligerande av andra människors erfarenheter etc.

När vi hävdar att de mest allmänna sociala relationer utövar sin inverkan genom förbindelsen samt att sociala normer, ideologier och innebörder har sitt upphov i samspelet mellan behov och tillfredsställelse, så säger vi också att faktorerna hänger samman med varandra: biologiska och icke-biologiska behov (ty här är det viktigt att klargöra att behovet inte bara är biologiskt; det är biologiskt, men det kan också finnas icke-biologiska behov), en social ordning, som ”öppnar” människans universum (alltså den sociala och historiska ordningen) …

Elev 4: Jag skulle vilja säga - apropå vad min kurskamrat sade –att när man lyssnade på det tidigare sättet, så verkade detta mycket begränsat. Nu är det tydligare att behovet inte bara är biologiskt som vid fallet med hunger eller kyla; detta är också viktigt, men – som hon sade – det finns även andra behov … eller vi kanske inte förstod begreppet?

Ana Quiroga: Jovisst, behovskonceptet inskränker sig inte endast till en rörelse av biologisk karaktär - det finns även psykologiska och sociala behov; gemensamma behov och inte endast individuella. Jag vill klargöra att när vi talar om behov innebär detta en mängd fenomen.

Elev 5: Ursäkta, men jag tror det är nödvändigt att förtydliga det elev 1 sade … hon sade att det finns något som sträcker sig utöver det mänskliga såsom fred och rättvisa. Jag förstår inte den inställningen, ty om det inte är vi människor som står för fred och rättvisa – vem gör det då!? Jag förstår inte detta – hur kan värden nå utöver det mänskliga? Jag skulle vilja ha detta förtydligat.

Elev 1: Nej, vad jag konkret sade var ”utöver det biologiska” i och med att formuleringen verkade något begränsad.

Ana Quiroga: Detta är mycket intressant i och med att ni å er sida utifrån en förutfattad uppfattning om behov ”avläst” mitt budskap på ett visst sätt, medan jag å min sida utifrån min annorlunda uppfattning om behov missförstått och antagit att ni förstår mig … lyckligtvis har något inträffat under denna lektion som gör att vi kommunicerar mycket.

Elev 1: Genom att behovs-typerna breddats förstår man formuleringen. Jag uppfattade att den omfattade endast det biologiska och det var där jag inte var överens.

Ana Quiroga: Man skulle kunna säga att till en början existerar ett huvudsakligen biologiskt behov; alternativt att det biologiska behovet överväger av nödtvång. Vi får dock inte glömma att emotionella behov – vilka främst uttrycks som kontaktbehov – vid livets början är lika starka som behov kopplade till hunger och att om de inte tillfredsställs blir detta lika dödligt som att exempelvis inte tillfredsställa födoämnesbehoven. När vi använder oss av behovskonceptet – vilket i Pichons schema är en alternativ term för ”drift” (not 5) – implicerar detta en mycket komplex verklighet, som dessutom kompliceras ytterligare allteftersom livet förflyter. Den behovsuppfattning vi rör oss med innebär att behovet - genom att tillfredsställas - omvandlas och blir mer komplext. Till en början riktas exempelvis inte behovet mot något speciellt objekt; när dock en erfarenhet gjorts med ett objekt kommer behovet att utgöras av behovet av detta objekt … det bär ”stämpeln” av det objekt som tillfredsställer behovet. Behovet har omvandlats och därvid har också individen (subjektet) omvandlats – och detta är vad som möjliggör ett växande.

Vi (det vill säga Skolan) formulerar således vissa uppfattningar och bland dessa finns exempelvis tanken om en individ (subjekt), som växer fram ur konkreta existensförutsättningar, vilka inverkar i direkt eller indirekt form; eller exempelvis tanken om en biologisk organisation, men där människans biologiska organisation samtidigt såväl determinerar vissa sociala relationer som att den i sin tur - genom just dessa sociala relationer - determineras i en filogenetisk process. Genom att människan varit tvingad att samarbeta för att materiellt kunna producera sin existens har hos henne också skett omvandlingar, som berört nervsystemets utveckling (i synnerhet hjärnbarken). Detta har i sin tur möjliggjort språket, det vill säga den symboliska ordningen som är en specifikt mänsklig ordning.

I ovanstående formuleringar finns också en föreställning om individen (subjektet) som ”emergent” (något framväxande) och ”producent”. Härigenom hierarkiseras produktionsfunktionen, det vill säga individens (subjektets) modifierande relation i förhållande till naturen. Om vi uttrycker oss i termer av ”emergent” och ”producent” måste vi emellertid också säga ”producerad” i och med att individen (subjektet) determineras av den sociala kontext hon växer fram ur. Vi kan inte bära med oss representationer eller innebörder som väsentligen skiljer sig från de rådande inom den sociala ordning ur vilken vi växer fram. Vi kan processa vissa representationer, men näppeligen bära på representationer motsvarande erfarenheter vi inte haft. Till exempel är det otvivelaktigt så att det 25:e århundradet kommer att medföra innebörder och representationer, som skiljer sig från våra nutida. Varför? Därför att erfarenheterna hos framtidens människor skiljer sig från våra. På samma sätt bär vi med oss innebörder och representationer, som är mycket olika och avlägsna de erfarenheter 1300-talsmänniskan hade.

Ur historisk synvinkel har man tidigt kunnat formulera vissa frågor som dock inte varit möjliga att besvara vid den tid de framlagts. Man har exempelvis under tusentals år varit upptagen av ämnet ”drömmarnas innebörd”; något vetenskapligt svar har dock inte funnits, utan endast svar som i allmänhet varit av mytologisk karaktär. Heraklitos ställer sig frågan om drömmars innebörd (och Freud använder detta som modell).

Aristoteles frågar sig varifrån en varas värde kommer, men denna fråga kan inte få något svar i och med att han lever i ett slavsamhälle. Han ställer frågan om varifrån värdet på det man byter med andra kommer (det vill säga värdet på det man köper och säljer), men eftersom slaven vid denna tid inte uppfattades som människa, utan som en ”talande maskin”, kunde inte frågan få något svar. Många århundraden måste förflyta och människans objektiva villkor förändras innan erfarenheter kunde växa fram som möjliggjorde svar på den förvånande fråga Aristoteles ställde (och som också påvisar graden av hans genialitet).

Aristoteles kunde alltså formulera en sådan fråga i ett slavsamhälle trots att han givetvis inte kunde ge något svar. Sistnämnda faktum har att göra med vad som förra läsåret beskrevs som ”epistemologiskt hinder”, det vill säga kunskapens historiska produktionsförutsättningar … (Not 6)

Någon här nämner att det inte var så att Aristoteles lämnade frågan öppen utan svar, utan snarare att han gav ett svar som överensstämde med de behov som fanns vid den tid frågan ställdes. Och naturligtvis tillfredsställer inte det svaret oss idag därför att vi genom dagens vetenskapliga kunskap vet vad som grundlägger en varas värde. Idag känner vi till värdebegreppet; begreppen bruksvärde, bytesvärde etc producerades av den politiska ekonomin.

……………………………………………………

Freud skriver följande i ”Masspsykologi och jaganalys”: ”Endast sällan och under särskilda förhållanden är det givet individen (subjektet) att bortse från sina relationer till andra personer. I själslivet finns alltid ’den andre’ integrerad som modell, objekt, rival eller hjälpare” (den svenska översättningen från tyskan lyder: ”Individualpsykologin … kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den enskil­des rela­tioner till andra personer. I individens själs­liv har 'andra' människor i regel betydelse som förebil­der, objekt, hjälpare och motståndare” (sid 81)).

Detta är mycket intressant i och med att Freud här beskriver en inre scen; utifrån en triangulär situation och identifikationsprocesser formuleras en grundläggande scen och matris för den inre världens dramatik – fast nu formulerade inte Freud det på detta sätt i och med att han talade om en annan scen.

Freud skriver vidare: ”Individens (subjektets) relationer till sina föräldrar och syskon, till sitt kärleksobjekt eller till sin läkare, kan betraktas som sociala fenomen och står därvid i motsats till vissa andra processer benämnda ’narcissistiska’ i vilka drifttillfredsställelsen undandrar sig eller avstår från andra personers inflytande” (den svenska översättningen från tyskan lyder ”Den enskildes förhållande till sina föräldrar och syskon, till sina kärleksobjekt, … kan göra anspråk på att uppfattas som sociala fenomen och står därmed i motsats till vissa andra processer som vi betecknat som ’narcissistiska’, vid vilka drifttillfredsställelsen undandrar sig eller avstår från inflytande från andra personer” (sid 81)).

Freud formulerar här en människouppfattning som i det väsentliga är relationell. Om ”den andre” alltid är närvarande i det psykiska livet – vare sig det är som modell, objekt, rival eller hjälpare – så är människan en relaterande varelse.

Nåväl, vad gör Freud med detta? Varför kom han inte att tala om människan som ”emergent” eller ”producerad” - eller att människan i grund och botten determinerats socialt? Därför att Freud reserverar en speciell plats, som undantas från ”den andres” inverkan eller relationen till ”den andre” – även om han också understryker att det handlar om mycket speciella fenomen; det finns således ett område som exkluderats från ”den andres” närvaro och det motsvarar de narcissistiska fenomen i vilka individen (subjektet) tar sig själv till kärleksobjekt.

Pichon-Rivières uppfattning var att det narcissistiska fenomenet alltid dolde en närvaro; om man utforskade den inre världen hos en patient, som befann sig i ett tillstånd av regression till en narcissistisk fas, stötte man alltid på en existerande förbindelse i den inre världen … en förbindelse, som inte är synlig i den yttre världen, men som dock alltid hänvisar till ”en annan” (not 7).

Det finns flera Narcissos-myter. En handlar om att när Narcissos ramlar i vattnet, så sker detta därför att han sett sitt eget ansikte reflekteras däri. Genom att Narcissos tagit sig själv till kärleksobjekt söker han sig själv och därför faller han i vattnet.

Andra versioner av myten talar om Narcissos’ kärlek till sin mor. Ytterligare andra om hans kärlek till systern. Det Narcissos såg flyktigt återspeglas i vattnet är ansiktet på denna älskade och förlorade kvinna. Han kastar sig i vattnet för att nå henne och drunknar.

Dessa olika versioner av myten används för att illustrera eller skapa metaforer för skilda narcissismuppfattningar; dels en som handlar om kärleksobjekt som en förbindelse inte kunnat etableras till, dels en annan som handlar om kärleksobjekt där förbindelsen är avlägset belägen långt in i den inre världen på intrasubjektiv nivå … men där ”den andre” är närvarande” och ”refererad till” – och inte fullständigt avskild från en själv.

Vart når vi då med dessa problemframställningar? Pichon-Rivière talar om sin ”producerade” individ (subjekt), emergent eller producent. Hos Freud är individen (subjektet) relaterande, men han reserverar ett speciellt område för en möjlig avskildhet och ”den andres” icke-närvaro.

Dit vi når är att varje psykologisk teori har en underliggande människo- och världsåskådning; med andra ord en mer eller mindre explicit hypotes rörande ursprung och innersta väsen hos de processer, som – bortom en rent animal ordning – konstituerar den sociala och historiska ordningen, alltså den specifikt mänskliga ordningen.

Varifrån kommer föreställningarna om människan och om världen? Varifrån kommer tanken att människan determineras av sina sociala relationer? Eller varifrån kommer tanken att människan determineras utifrån det biologiska?

Dessa föreställningar om människan och världen utgör former för att representera eller tolka olika erfarenheter. De utgör former för att representera och tolka människans olika typer av praktik. Här tar vi i beaktande att tänkandet i grund och botten baseras på praktik och handling. Människans verksamhet utgör således produktionsförutsättningar – och möjlighetsskapande förutsättningar – för de system av mer eller mindre sammanhängande och organiserade helheter av idéer, normer och värderingar, vilka tar sig uttryck i olika uppfattningar (av oss identifierade som ideologier eller system av sociala innebörder) om människan och världen. Om det inte funnes en mänsklig aktivitet, praktik och erfarenhet skulle det inte heller existera föreställningar om människan och världen. Idéerna växer alltså fram som försök att ”informera” om den mänskliga världen; som försök att förklara och legitimera produktionsvärlden, de sociala relationernas värld; vad man producerar, hur man producerar samt de förutsättningar under vilka man producerar – en hel komplex ytstruktur, som söker ge kunskap om en struktur grundad på människans erfarenheter samt de i grund och botten formande erfarenheter i vilka hon såväl producerar materiellt som reproducerar sitt liv.

De sociala representationssystemen eller ideologierna (not 8) söker alltså visa på denna verksamhet; förklara organisationernas social relationer, legalisera och tillskriva dem logik och rationalitet samt konsolidera dem utifrån denna representationsordning. Genom att legitimeras, representeras och uttryckas som idé konsolideras det existerande utifrån tänkandet.

Detta är alltså en av representationssystemens möjligheter. Men ett representationssystem eller en ideologi inte endast legaliserar och legitimerar – det kan också ifrågasätta relationsformer, former för liv, produktion och social organisation samt undersöka dessa.

Man kan säga att underliggande till varje psykologisk åskådning finns en föreställning om människan, den sociala ordningen och historien. Och när vi säger ”underliggande” så är detta i dubbel mening, ty i allmänhet är detta något implicit. Vanligtvis uttrycker inte en explicit psykologisk teori den människo- och världsåskådning som utgör dess grund. Vi säger således ”underliggande” inte bara för att åskådningen är implicit, utan också därför att den utgör en viss psykologisk teoris grund utifrån vilken problematiken definieras.

Vad innebär det att åskådningen definierar problematiken? Att definiera problematiken är inte att – likt vissa fotbollskommentatorer, som ofta använder termen – definiera en samling problem. Att definiera en problematik är istället att referera till de premisser som styr vissa frågor - premisser som gör att vissa frågor formuleras. Frågor rörande sjukdom eller hälsa styrs således utifrån den problematik som öppnas av en viss människouppfattning: det kan exempelvis handla om en strikt biologisk reduktionistisk uppfattning eller om en uppfattning, som ser människan som determinerad, interagerande och med en biologisk organisation etc. Olika fråge- och svarsmöjligheter uppstår på grund av detta.

Människo- och världsåskådningar definieras här som den optik eller det perspektiv man utgår från vid utvecklandet av en psykologisk teori … problematiken skulle således utgöras av optiken eller perspektivet. Vi vill mena att människo- och världsåskådningen är den teoretiska plats som inverkar styrande för hur individens (subjektets) problem formuleras, för hur frågorna kring de psykiska processerna formuleras och för hur man formulerar hälso- och sjukdomskriterier (not 9).

Om vi analyserar det hälsokriterium som Pichon-Rivière formulerade … kommer ni ihåg vilket det är?

Elev: Aktiv realitetsanpassning (not 10).

Ana Quiroga: Alltså – tanken om ett växelspel, en ömsesidig modifiering som äger rum mellan individ (subjekt) och dennes kontext samt möjligheten att såväl synliggöra som lösa motsättningar. Om vi analyserar detta - av Pichon-Riviére formulerade - kriterium kan vi också sluta oss till hans människouppfattning. Pichon gör sin uppfattning om människan explicit; genom att analysera detta hälsokoncept kan vi sluta oss till att han säger att människan (i ett ständigt dialektiskt växelspel) konstitueras som ett öppet system i förhållande till världen.

Den ”teoretiska platsen” – de underliggande och grundläggande föreställningarna – styr inte bara frågorna. Den styr också perspektiven vid svarens utarbetande.

Man kan också ställa sig följande fråga: om en viss människouppfattning intar en fundamental plats i utvecklandet av en teori – hur mycket utrymme lämnas då till praktiken? För vi sade väl att praktiken är kunskapens utgångspunkt?! Har vi ändrat uppfattning? Nej, vi har inte ändrat uppfattning. Var är alltså utgångspunkten när en undersökare ställer sina frågor? Den finns i fakta eller händelser i sig själva (detta är odiskutabelt om man vill utföra en vetenskaplig uppgift); det vill säga i konkreta erfarenheter av vissa realiteter, som behöver utforskas (exempelvis grupprocesser, sjukdomar, lärande etc).

Men – hur gör då undersökaren dessa erfarenheter? Hur går vi som undersöker exempelvis interaktionsfenomen, grupper, egna erfarenheter eller upplevelser till väga? Gör vi det under ”kliniskt rena” förhållanden - under isolerade förhållanden eller ”nedsänkta” i den sociala verkligheten? När vi undersöker dessa fenomen befinner vi oss i en social verklighet. Undersökaren är med andra ord själv – som social varelse – en aktiv del i en social organisation; han gör därvid sina erfarenheter och tolkar dessa inom ett socialt sammanhang (en social kontext), vilken genomkorsas av sociala innebörder.

Dagens föreläsning vill jag avsluta med att säga följande: vi kommer att analysera ursprunget till ett tänkande (dess genes), nämligen det psykoanalytiska tänkandet. Härvid kommer vi att reflektera kring de ”produktionsförutsättningar” Freuds tänkande hade. Med detta som utgångspunkt kommer vi sedan att reflektera kring vilka ”produktionsförutsättningar” Pichon-Rivières tänkande hade. Vid denna bearbetning kommer vi ånyo att använda oss av begreppen ”vertikalitet” och ”horisontalitet”.

Men vad är då en tänkare? En tänkare kan sägas vara en ”syntetiserare” eller ett ”språkrör” för sin tid (not 11). Tänkarens verk uttrycker aspekter av den socioekonomiska, ideologiska, vetenskapliga och politiska verklighet som kännetecknar den epok han/hon lever i. Vissa delar av dessa aspekter kommer att uttryckas av tänkaren.

Och varför kan denna individ (subjekt) uttrycka dessa delar? Främst på grund av att han/hon lever under ett visst historiskt skede … och delar vissa erfarenheter med sina samtida - men också kommer att spegla dessa utifrån sin egen personliga historia.

Om exempelvis Freuds relation till fadern inte haft sina konfliktfyllda karaktäristika skulle hans död inte gjort sådant intryck på Freud att en självanalys bleve möjlig … något som i sin tur ledde till upptäckten av det strukturerande element i psyket, vilket utgörs av Oedipuskomplexet.

Om inte Pichon-Rivière genomgått sina motsägelsefyllda erfarenheter – att ha fötts i en europeisk stad; tillhöra en familj från Lyons högre borgerskap; bo på en bomullsplantage i Chaco-provinsen (i nordöstra Argentina) och ”inkastad” i Guaraní-kulturen - … Om han inte upplevt den skarpa kontrasten mellan den franska kultur, som slagit rot i hans familj, och guaraní-kulturen, vilken fascinerade honom framförallt genom sina berättelser, myter samt växelspel mellan det kusliga och det fantastiska … Om han inte upplevt denna kulturkontrast - och om han inte observerat kvalitativt skilda psykiska innehåll hos individer (subjekt) tillhöriga olika kulturer - skulle han knappast ha kunnat vara verksam som tänkare inom det socialpsykologiska området. Och om han inte genomgått en personligt omvälvande erfarenhet av karaktären ”familjehemlighet” - nämligen att vid 5 års ålder upptäcka att modern, som han dittills trott vara mor till även hans (äldre) syskon, var mor till endast honom och att hans syskon var halvsyskon (en situation som omsorgsfullt undanhållits honom) - så är det mycket möjligt att de teman som rör familj och hemligheter inte blivit så djupt laddade för honom.

Naturligtvis är det så att om inte Freud varit en kritisk tänkare från 1800-talet … om han inte i sig upptagit 1800-talets hela vetenskapliga utveckling eller aktuella vetenskapsåskådningar … om han inte i viss utsträckning varit såväl arvtagare till det kantianska tänkandet som - ur en annan aspekt – positivismen … om han inte varit översättare från engelska av Stuart Mills; om han inte varit passionerad läsare av den tyska romantiken och om inte ”avtrycken” från hans tids estetiska tänkande (den av dödstematiken så upptagna romantiken) varit så djupa och påträngande … om inte dessa strömningar funnits bland den tidens delade erfarenheter skulle inte Freud ha kunnat tänka psykoanalysen. Och om inte Pichon-Rivière levt under en epok med massfenomen som den ryska revolutionen och två världskrig, så skulle det inte heller ha funnits en begreppsutveckling kring relationerna mellan människa, natur och samhälle. Utan en hela tiden allt större närhet mellan samhällsteorier och psykologiska teorier skulle inte heller den övergång Pichon-Rivière givit rubriken ”Från psykoanalysen till socialpsykologin” kunnat äga rum.

En tänkare kan alltså - utifrån sin personliga historia och delade erfarenheter med andra människor - vara ”syntetiserare” och ”språkrör” för sin epoks framväxande aspekter (emergenter); ”farkost” för en ny kvalitet och nya delade samhällsfenomen, vilka finner nya uttryck och därvid också (efter några första trevande uttrycksalternativ) mer av konsensus.

I början av sitt arbete med psykoanalysen gick det alltså inte så bra för Freud. Något liknande kan nog också sägas ha varit fallet länge när det gäller Pichon-Rivières socialpsykologiska teori; detta är något som brukar inträffa för vissa ”språkrör”. Men det faktum att vi nu befinner oss här tillsammans i ett samarbete, som syftar till att utveckla denna typ av tänkande, beror på att Pichon-Rivière uttryckte ett behov under sin epok. Det är med andra ord detta som möjliggör formulerandet av en teori och konstruerandet av ett ECRO (ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema).

Men – varför talade vi tidigare om människo- och världsåskådningar? Därför att det inte finns endast en ideologi i en social organisation; det finns inte bara en uppfattning om människan och världen. Och därav kommer det sig att ibland uttrycker ett visst ”språkrör” en ideologi, ibland en annan - eller så uttrycker språkröret de motsättningar som finns mellan olika ideologier.

Varför existerar då olika ideologier i en social organisation? Därför att ideologierna och representationssystemen intimt flätats samman med de samhällssektorer vars intressen står i strid med varandra inom en viss social organisation. Det finns människo- och världsåskådningar som uttrycker de dominerande samhällssektorernas intressen: dessa uppfattningar tenderar till ”förevigande” varvid man tänker sig dem som universella, eviga och oföränderliga.

Något som är karaktäristiskt för dominerande ideologier är att de får det sociala att framstå som något ”naturligt” och utomhistoriskt varvid det partikulära också ses som något universellt. Dessa ideologier understryker också sådana värden som har att göra med oföränderlighet, omodifierbarhet och stabilitet; i detta skeende omvandlas dessa värden till estetiska värden - och då som motsats till begrepp, vilka handlar om förändring, rörelse och modifiering. Dessa sistnämnda skulle då i sin tur representera värden, som är nödvändiga för och representerar en annan samhällssektors intressen i kampen mot den sektor vilken tenderar till ”förevigande”.

Bibliografi: Ana P De Quiroga: La concepción del sujeto en el pensamiento de Enrique Pichon-Rivière från boken ”Enfoques y perspectivas en psicología social”.

Noter:

(1) I Pichon-Rivières koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. Den referentiella aspekten i ett ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing).

Ett ECRO bör således vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då också som ett öppet system möjligt att modifiera. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. I Pichons spiral ackumulerar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ackumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta.

När det gäller hur man för­håller sig till ett kunskaps­område får kon­struerandet av ett ECRO bland annat föl­jande konsekven­ser:

Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspekti­vet verifiering och falsi­fiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en veten­skapsfilosofi som kommer att innefatta:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett san­ningskrite­rium (operationalitet);

b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;

c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta be­nämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket inne­bär att vi stude­rar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara inter­systemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, refe­rentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslo­mäs­siga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfaren­heten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en samman­hängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstruktu­rella som djup­strukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

(2) För Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur (något som byggs upp via förbindelsenätverket – se not 4). I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” menar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. "Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö) (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976) .

Pichon använder begreppet för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om det på något systematiskt sätt.

Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda män­niskan och un­dersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsstäl­lelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den en­skildes relationer till an­dra personer. I individens själsliv har andra människor i re­gel bety­delse som förebilder, ob­jekt, hjälpare och motståndare. Individual­psykolo­gin är därför samtidigt en socialpsyko­logi i en utvidgad men helt och hållet berätti­gad mening (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt in­begrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".

När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möj­ligt att alla de växelverkningar (vilka man skulle kunna visa på styrs av den öm­sesidiga hand­lingsprincip som fungerar i spiralform /Pichon) som vi inom neuros­läran har lärt känna mellan yttre ob­jekt och jaget som helhet kommer att uppre­pas på denna nya skåde­plats - inom jaget (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Enligt Pichons "översättning" av Freuds tankegångar “bör varje omedveten psykisk företeelse, det vill säga en omedveten fantasis domi­nans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relate­rande till objekten i den yttre världen ... denna mängd internaliserade relationer i stän­dig interak­tion och under påverkan från försvarsteknikers- eller me­kanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omed­vetna fan­tasins innehåll“( Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det finns med andra ord ingenting i individen (subjektet) som inte på något sätt implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière formandet av subjektiviteten (människan, vilken som subjekt växer fram ur konkreta existensvillor och förbindelser) i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något individuellt, men samtidigt en emergent (människan som en hela tiden framväxande ”ankomspunkt”) uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av (subjektets rörelse mot objektet och omvänt).

Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess – i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi som människor rör oss inom – konstruerar varje människa en egen personlig referensram (ett personligt referentiellt schema; se ECRO), vilken skänker viss stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta och relatera till världen och verkligheten (ett slags ”karta”). Denna ”apparat för att tänka verkligheten” gör det möjligt att varsebli, särskilja, känna, organisera, tänka och ”operera” i verkligheten.

(3) Mångkausalitetens parametrar utgörs av:

a) Den konstitutionella faktorn. Den består av det genetiska och det re­dan tidigt i moderlivet förvärvade. I den sistnämnda si­tuationen är fostret (genom förbindelsen till mo­dern) redan del av en relation till den sociala om­giv­ningen, och därmed är den triangulära situationen redan verksam (moderns relation till sin partner, familjen etc). När så den konstitutionella fak­torn samverkar med effekten av en tillökning i familjegruppen, formas

b) den disponerande faktorn - punkter i individen (subjektets) utveckling, vilka ka­raktäriseras av speciella försvarstekniker. När väl sjukdomsproces­sen ut­lösts sker en regression till dessa punkter. I upplösningen av den pato­gena kärnan spelar den disponerande faktorn - bestämmande för den person­liga sti­len - en avgörande roll för hur symtomen ser ut.

c) Den aktuella faktorn, vilken kan beskrivas som berövande eller förlust. Den är så­ pass intensiv att den ej kan bearbetas med de i vanliga fall till­gängliga anpassningstekni­kerna. Re­gressionen styrs därför till en viss dispo­nerande punkt i ut­vecklingen (disposition). (El Proceso Grupal: Grupos opera­tivos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen.).

(4) Hela min teori om hälsa och psykisk sjukdom rör sig kring stu­diet av förbin­delsen som struktur (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

I denna formulering tydliggörs den vikt Pichon-Rivière lägger vid begreppet ”förbindelse” i sitt teorinät”. Dess överensstämmelser eller nära likhet med begreppet ”objektrelation” gör dock att det inte blir helt lätt att avgränsa eller få syn på, något som kanske inte är så märkligt i och med att dess utgångspunkt är i just objektrelationsbegreppet. Pichon uppfattar dock sistnämnda som alltför begränsat och pekar härvid på relationens vikt; det som bör analyseras är inte endast subjektets rörelse mot objektet (det vill säga objektrelationen), utan även objektets (”den andres”) rörelse mot subjektet i en process av ömsesidig påverkan (en intersubjektivitet som kan ses som något av en förbindelsens princip).

Från första början skapas en protoförbindelse genom att individen (subjektet) växer fram ur och får sin ”form” med utgångspunkt i först moderns kropp, därefter den familjegrupp eller motsvarande som tillhandahåller de förbindelser och sociala relationer, vilka först som yttre, sedan som inre, bidrar till formandet av en unik mänsklig varelse.

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

De mänskliga förbindelserna bildar strukturer, som möjliggör bindning (det etimologiska ursprunget till det spanska ordet vínculo - ”förbindelse” i svensk översättning - är ”bindning”; troligtvis har Pichon valt detta ord för att visa på de materiella och relationella betingelserna för hur människan formas som subjekt) hos den varelse, vilken – öppen för världen och med ospecifika odifferentierade impulser – föds in i ett symboliskt fält (samhälle, kultur, språk etc), vilket utgör den historisk-samhälleliga tids kultur, som beskärts henne att leva inom. Individen (subjektet) betraktas här av Pichon som historiskt och socialt determinerad ”emergent”.

(5) … driftsbegreppet (ersätts) av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist, vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: " ... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc". I vårt syn­sätt förflyttas det emellertid från en ekono­misk teoris domäner.

Behovet - omfattande individen (subjektet) som helhet - fram­träder som inre förutsättning för själslivets utveckling. Be­hovet utgör inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ (subjekt) och natur; mellan individ (subjekt) och ytter­värld. Individen (subjektet) produceras i denna dialektiska process - i denna motsätt­ning (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

(6) … nödvändigt att fast­ställa en skillnad mellan den strikta användning av konceptet "epistemologiskt hinder", som Gaston Bachelard gav upphov till, och den användning av begreppet "hinder" jag gör utifrån min läsning av nämnda författare.

Jag tar risken att forma hypotesen att bristen på ett integre­rande perspektiv har sin grund i vad man skulle kunna kalla "det stora epistemologiska hindret" - uppfattningen om att den formella logiken utgör det vetenskapliga tänkandets enda möjliga rättesnöre. Denna tänkandets dissocierande modalitet - med uppenbara ideologiska fundament - utgör uppgiftens allvarligaste svårighet. (El Proceso Grupal: Cuestionario para Gentemergente. Utfrågning för "Gentemergente".)

(7) Se här även vad Pichon-Rivière säger om autism:

Vanligtvis har man sökt förstå en patologi genom att studera yttre relationer till yttre objekt. Man kan dock se att alltefter­som en individ (subjekt) regredie­rar till mer primitiva positio­ner, så etableras också objektrelationer i hu­vud­sak - och fö­reträdesvis - till inre objekt. Den extremaste posi­tion man kan stöta på är autismen. I denna drar sig indivi­den (subjektet) till­baka från yt­tervärlden. Man kan säga att kontakten med verkligheten förloras. Därvid sker en förflytt­ning från den yttre verkligheten till en annan och inre scen - den inre scen där (vid analys av indivi­den (subjektet) ) samma personer åter­finns som tidigare fanns i det yttre. Hela upp­trädandet kommer att betingas av de speciella förbindelser till dessa som nu etableras. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens patologi.)

(8) Ideologierna (Schilder) är system av idéer och konnotationer, vilka människorna disponerar för att kunna styra sina hand­lingar bättre. De utgör mer eller mindre medvetna eller omed­vetna tankar med stor emotionell laddning. Av sina bärare uppfattas de som resultat av det rena förnuftet. Emellertid skiljer de sig ofta inte från religiösa övertygelser, med vilka de delar en hög grad av inre evidens och brist på empiriska bevis. Ideologierna är en grundläggande faktor i organiserandet av li­vet. (El Proceso Grupal: Técnica de los grupos operativos. De operativa gruppernas teknik.)

(9) Den friske indivi­den (subjektet) förändrar - i den utsträckning han förstår och om­vandlar objektet - samtidigt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara utgångspunkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiralpro­cess. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdo­mar av verklighe­ten genom att möta, hantera och lösa konflikter på ett inte­grerande sätt. (El Proceso Grupal: Una nueva problemática para la psiquiatría. En ny problematik för psykiatrin.)

(10) Vårt ­begrepp "aktiv anpassning" är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen (subjektet) förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv. Sålunda formas en permanent spiral i vilken den sjuke - som befinner sig i be­handling och förbättras - samtidigt utövar en påverkan på hela familje­kretsen, vars strukturer därigenom modifieras (härvid framkallas en fort­skridande avalienering i såväl inre som yttre grupp). (El Proceso Grupal: Grupos familiares. Un enfoque operativo. Familjegrupper. Ett operativt fokus.)

(11) Språkröret är den som i en grupp i ett visst ögonblick säger och lyfter fram något. Detta något är tecken på en gruppro­cess som fram tills detta ögonblick förblivit latent eller impli­cit, liksom dold inom gruppens totalitet … Språkröret är inte medvetet om att han uttrycker något som i detta ögonblick är gruppsignifikativt. Det som uttrycks upp­levs av honom istället som något eget. (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrörskonceptet.)

Språkröret är … en given situations sändebud, språkrör för det medvetna eller omedvetna budskapet, och söker uppnå en begriplig situation ... (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrör­skonceptet.).

Historien om en brytning: psykiatri, psykoanalys och socialpsykologi hos Pichon-Rivière.

Av Fernando Fabris

Denna text är baserad på föreläsningar som gavs den 16 och 20 oktober 2004 på La Primera Escuela Privada de Psicología Social fundada por Enrique Pichon-Rivière.

Fernando Fabris är socialpsykolog och licenciat i psykologi och lärare på La Primera Escuela Privada de Psicología Social fundada por Enrique Pichon-Rivière. Han är för närvarande aktuell med en nyutkommen biografi över Pichon-Rivière: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos (Génesis e irrupción de un pensamiento nuevo). Buenos Aires. Editorial Polemos, 2007. 

Jag kommer i det följande att ta upp ”Teorin om beteendet” och ”Teorin om den enda sjukdomen” utifrån ett historiskt utvecklingsperspektiv relaterat till den kontinuitet och de brytningar detta implicerade visavi Sigmund Freuds och Melanie Kleins psykoanalytiska tänkande. Under olika faser av sitt liv kom Pichon-Rivière att passera genom olika typer av praktik och teoretiska ramar fram tills det att han under de sista tjugo åren frambringade en originell begreppsram, vilken - vad avser grundläggande aspekter – skiljer sig från det som funnits dessförinnan även om mycket också bibehålls.

Jag syftar här nedan till att reflektera kring historien om hur detta tänkande blev till, vilka faser och former av praktik det genomgick samt vilka dess influenser var; och hur Pichon-Rivière - från 1956 fram till 1977 - utvecklade en originell teori och ett eget teoretiskt tänkande.

1932, när Pichon-Rivière var 25 år gammal och medicinstuderande, tog han anställning på Asilo de Torres (nära Lujan i Provincia de Buenos Aires). Det rörde sig om ett hem för mentalt efterblivna bland vilka det också fanns några psykotiska patienter. Samma år skrev han artiklar i Nervio, en kulturtidskrift med anarkistiska tendenser. Dessa till stor del okända texter är mycket betydelsefulla i och med att åsikter om konst och kultur här framfördes i vilka den Pichon-Rivière, som i 50-60-årsåldern skapade ett eget psykologiskt tänkande, tycktes vara närvarande. Picasso sade att det tog honom många år att måla som barnen gör; i viss mening skulle man kunna säga att det tog Pichon-Rivière nästan tre decennier att utforma ett teoretiskt tänkande som svarade mot hans tankar och kosmovisioner under yngre år. Under dessa inledande år fanns redan två teman närvarande: vansinnet och skapandet, vilka är två sannskyldiga ledmotiv genom hela hans verk.

Fyra år senare (som just färdig läkare) började han arbeta på Hospicio de las Mercedes (idag Hospital Borda). Utgående från en viss typ av praktik samt inom en teoretisk referenskontext kännetecknad av avancerad psykiatri (den ”ny-jacksonska”) - och innan han tog till sig den psykoanalytiska referensramen – kom han fram till idén om beteendet som en ”totalitet i dialektisk utveckling”.

Samtidigt började psykoanalysens inflytande göra sig gällande i Argentina. Tillsammans med två eller tre andra personer på Hospicio de las Mercedes studerade Pichon-Rivière psykoanalytiska texter. Under 1938 och de följande åren träffade han andra läkare med vilka han formade en grupp som gav upphov till en kraftfull inledande psykoanalytisk rörelse, vilken 1942 grundade Asociación Psicoanalítica Argentina (APA). I överensstämmelse härmed kan vi se att Pichon-Rivières texter redan från och med 1941 är tydligt psykoanalytiska. Under de föregående åren – mellan 1932 och 1940, en period under vilken han som sagt innefattades i den kliniska psykiatrins ram – kan man inte finna någon psykoanalytisk referens med undantag för några texter (år 1934) avsedda för publicering i vilka han jämför Freud, Adler och Jung. Från 1941 och fram till 1954 hittar vi däremot inte någon text som inte är tydligt psykoanalytisk.

Vad erbjöd då psykoanalysen? Möjligheten att förstå beteendens omedvetna innebörder samt intervenera på ett operativt sätt genom att modifiera deras patologiska aspekter. Den tidens – och fortfarande dagens – psykiatri begränsar sig i allmänhet till en endast symtomatisk (fenomenologisk) beskrivning. Den nya psykoanalytiska vetenskapen hävdade att under denna helhet av symtom och tecken fanns omedvetna innebörder som förklarade den psykiska sjukdomen. Genom att ”operera” gentemot dessa kunde man modifiera sjukdomens utveckling. Utan att överge många av den kliniska psykiatrins bidrag övergick Pichon-Rivière till att placera sig inom psykoanalysens teoretiska schema, vilket förblir hans dominerande referensram fram till 1954. Om Ni läser Pichon-Rivières texter från 1941 till 1954 kommer Ni alltså att finna en psykoanalytiker i stil med Sigmund Freud eller Melanie Klein (i vissa avsnitt av dessa texter antyds eller skisseras dock ifrågasättanden av aspekter inom det psykoanalytiska tänkandet).

Ovannämnda psykoanalytiska etapp kan också tänkas som moment eller sub-etapper. En undersökning jag just avslutat (som publiceras nästa år) gjorde det möjligt för mig att föreslå existensen av inte bara en etapp, som föregick den psykoanalytiska, utan även att den psykoanalytiska kan delas in i tre moment: en som går från 1941 till 1945, en andra som går från 1946 till 1950 och en tredje, som går från 1951 till 1954.

Vad är då det viktiga i den etapp som inleds 1941? Själva accepterandet av psykoanalysen och inkluderandet av omedvetna determinanter för att förstå beteendet. Och i etappen som inleds 1946 – vad var det som framträdde? Teorin om ”den enda sjukdomen”, alltså en originell hypotes om sjukdomens ursprung. Vad är det teorin om ”den enda sjukdomen” utsäger i komprimerad form i de termer den då formulerades? Att underliggande till alla psykiska sjukdomar finns en central psykotisk kärna av depressiv natur. I det ögonblick Pichon-Rivière formulerar teorin om ”den enda sjukdomen” var han freudian. Vad han säger implicerar emellertid en viktig skillnad avseende Freuds tänkande i och med att den främsta referenten i teorin om ”den enda sjukdomen” inte utgörs av Oedipuskomplexet, utan av ovannämnda centrala psykotiska kärna. Samtidigt med detta bidrag formulerar han samma år, 1946, sambandet mellan ”det kusliga” och ”det fantastiska”.

Pichon-Rivière var alltså en freudian som såg och konceptualiserade med hjälp av sina egna ögon. I behandlingen av psykotiska patienter var det uppenbart att en psykos kunde omvandlas till neuros och en neuros till psykos och att såväl psykosen – vilken är så skrämmande att tänka – som neurosen har något gemensamt. Att hälsa och sjukdom samexisterar i varje människa, att friska personer i sig har psykotiska aspekter; men inte bara detta, utan även att psykotikerna har friska och kreativa aspekter. I grund och botten utgjorde den strukturella frågan något gemensamt för bägge patologierna: alla sjukdomar utgjorde försök att undfly, göra sig av med eller undvika kontakten med en psykotisk kärna av depressiv natur, en tanke som Pichon-Rivière formulerade i september 1946 och sedan håller fast vid under resten av livet.

Under den epok han formulerade denna tanke kan vi i hans texter inte finna någon kleiniansk teoretisk referens med undantag av den om ett tidigt överjag i förhållande till modern. Upptagandet av kleinianismen ägde rum några år senare.

Det är med andra ord så att när Pichon-Rivière lyfte fram teorin om ”den enda sjukdomen” - i vilken han fäster stor vikt vid de arkaiska (psykotiska faktorerna) - så håller han också på att smälta en praktik, som kom honom att dra slutsatser, vilka i hög utsträckning närmade honom till kleinianismen, något som delvis förklarar varför han 1951 ger sig in i det kleinianska tänkandet med sådan emfas. Jag pratade med Ana Quiroga om detta, när jag till henne förmedlade en observation jag gjort om Pichon-Riviéres egen stil vad gäller teoretiska modifikationer; han ger intryck av att först ha studerat något mycket noga innan han assimilerar det – men när han väl accepterat det gör han det fullt ut.

Under perioden av mest aktiv anslutning till freudianismen – mellan 1946 och 1948 – skrev han fjorton viktiga artiklar. Från 1949 till 1951 skrev han nästan ingenting. Under dessa år sker mötet med det kleinianska; han börjar studera det och blir övertygad. 1951 är han – som en ny text klart framvisar – klart positionerad som kleinian.

Vad är det då hos Klein som intresserar honom? Det är den här tanken om att de tidiga faktorerna (förknippade med det första levnadsåret) är determinerande; han är mycket intresserad av förhållandet mellan det depressiva och det schizo-paranoida. Ett tredje tema hos Klein, som intresserar honom mycket, är objektrelationerna; alltså vad subjekten gör med de inre objekten i psyket.

Vilka är de inre objekten för Klein? Modern, fadern, bröstet, penisen, vaginan, i magen etc. Dessa utgör ”de andra” eller delar av ”de andra”, vilka babyn och således också vi relaterar till inom en del av oss livet igenom (enligt Kleins sätt att tänka); med andra ord personer eller delar av personer som är ”inskrivna” i vår inre värld.

Utifrån vad är Pichon-Rivière intresserad av begreppet ”objektrelation”? Utifrån sitt intresse för att utveckla ett totaliserande perspektiv och förstå beteendet som en helhet i dialektisk utveckling. Under dessa år på femtiotalet innebar totalitet – på grund av vad som var dominerande på kulturell och ideologisk nivå i världen – nödvändigtvis enhet mellan subjekt och värld. Med andra ord finns det en oundviklig aspekt, som inte bara utgörs av den totaliserande förståelsen av subjektets inre värld, utan samtidigt av människornas enhet med världen. Klein bidrog på något sätt med element till detta; att inte bara se subjektets relation med sina omedvetna innebörder, utan också hur dessa omedvetna innebörder utgjorde en representation av personer eller delar av personer, med andra ord ”någon annan”. Här modifierar Pichon-Rivière gradvis sin teori om ”den enda sjukdomen”. I den föregående freudianska ramen var det den psykiska konflikten i sin helhet som projicerades till psyket, kroppen eller den yttre världen. Från och med nu kommer det att vara var och en av en konflikts – tidigare dissocierade – poler, vilka som delobjekt projiceras till det ena eller andra området.

En fjärde aspekt, som gör Klein intressant för Pichon-Rivière, är påståendet att den av Freud postulerade primära narcissismen inte existerar och att subjektet redan från början - från födsloögonblicket - relaterar till andra. Kleinianismen närmade sig alltså i mycket ett förbindelseperspektiv; ett perspektiv i psykologin som lade betoningen på att förstå en person i hennes relationer till andra.

Men något hände som gjorde att Pichon-Rivière fortsatte vidare och inte stannade inom de kleinianska referenskoordinaterna. 1955 grundade han IADES (Instituto Argentino de Estudios Sociales) varifrån han började utföra undersökningar i samhället genom opinionsenkäter; vid några tillfällen gjorde han även samhällsinterventioner. Mer än tidigare intresserade han sig för samhällslivet som något helt. Men det handlade inte bara om nya intressen eller omformulering av praktiken. Det handlade om en i grunden mer substantiell modifiering av hans begreppsliga schema: två texter från 1956 visar otvetydigt på detta. Den ena är Comentario final al libro de Franco Di Segni ”Hacia la pintura” (Slutkommentar till Franco Di Segnis bok ”Om målningen”; Från El Proceso Creador (Den skapande processen) och där felaktigt daterad till 1955) och den andra Teoría del vínculo (Förbindelseteorin); sistnämnda återger föreläsningar till största delen framförda under 1956.

Vad säger Pichon-Rivière i dessa texter? Att objektrelationsteorin (centralt begrepp i kleinianismen) är fattig i jämförelse med förbindelseteorin. Jag citerar: ” ... vi är vana vid att använda objektrelationsbegreppet i den psykoanalytiska teorin, men förbindelsebegreppet är mycket mer konkret” (Förbindelseteorin). ”Psykoanalysens objektrelationsteori är fattig i jämförelse med förbindelseteorin. Objektrelationsteorin har bara en riktning, medan förbindelseteorin visar på multipla relationer; den utgör en psykosocial utveckling av objektrelationerna som gör livet i en grupp förståeligt” (Förbindelseteorin). ”Man skulle kunna säga att objektrelationsbegreppet ärvs från den atomis­tiska psyko­login”. (Förbindelseteorin).

Första frågan: han myntade ett begrepp - ”förbindelse”. Den teoretiska förändringen fick metodologiska konsekvenser: för att förstå mänsklig subjektivitet var den kliniska erfarenheten inte tillräcklig. I ovannämnda texter underströk Pichon-Rivière det nödvändiga i att varje inrättning för psykopatologi till sitt förfogande skulle ha en avdelning för social forskning. Det kliniska och det sociala (mottagningen på Calle Copérnico respektive IADES) markerade ett åtagande, vilket rörde sig om ett ömsesidigt berikande.

Förbindelsebegreppet som uppenbarade sig detta år, 1956, var långt utvecklat och innehöll nästan alla sina centrala komponenter: subjekt, objekt, det tredje, kommunikation, lärande etc. Här framträdde hierarkiserade de beteendebegrepp han hade hämtat från Daniel Lagache med början 1951. Från 1956 (och till 1957) framträder nästan samtliga de begrepp, som kommer att definiera Pichon-Rivières Konceptuella, Referentiella och Operativa Schema (ECRO); begrepp som givetvis kommer att genomgå fortsatt utveckling under de följande tjugo åren. Vissa begrepp – som ”förbindelse” eller tanken om dialektisk spiralprocess – var nästan färdigutvecklade. Andra är på väg att formuleras eller befinner sig i början av sin teoretiska utveckling: språkrör, emergent, grupp, det existerande, ny emergent, psyko-socio-historisk kontext, triangulär situation, operationellt fält, fullständig mångfacetterad forskning etc. Vi stöter till och med på behovsbegreppet (känslomässiga behov), som han arbetar med dels på egen hand, men även tillsammans med José Bleger; och flera år senare framträder det återigen - omdefinierat.

Varför formulerade han dessa nya begrepp? Vilka teoretiska och praktiska behov fick honom att föreslå dessa ord? Vilka utforskade processer anspelar dessa begrepp på? Varför förbindelse, dialektisk spiral, språkrör, emergent? En nyck? Ett legitimt behov? Till en början var det för att förstå och utveckla en praktik; botandet av psykiska sjukdomar. Många år tidigare – redan på fyrtiotalet när han var ansvarig för inläggning av patienter på ett psykiatriskt sjukhus; alltså dit patienterna först kommer – hade Pichon-Rivière observerat att patienten var ett ”sändebud” från sin grupp. Han noterade att det fanns ett ömsidigt orsakssamband (om vi uppfångar de olika relationstyper patienten etablerar till sin familjegrupp samt benämner de olika beteendetyper han eller hon manifesterar gentemot var och en i gruppen kommer vi att få en inre beskrivning av ett kliniskt tillstånd (Förbindelseteorin)) mellan det som hände med den sjuka personen och dennes närmaste omgivning (grupp).

Detta var något som kunde konstateras empiriskt av var och en som höll på med denna uppgift. Pichon-Rivières genialitet bestod i att föra över detta till teoretisk mark. Det tog honom åtminstone tio år att omvandla denna observation till en samling begrepp, vilka kunde fästa uppmärksamheten härpå. Det fanns saker, som inte kunde förklaras utifrån dittillsvarande (psykoanalytiska) begrepp. En av dessa var att personen stördes inte bara av sina inre objekt, utan samtidigt även av de andras beteende, vilket placerade honom eller henne i rollen som budbärare avseende de spänningar som fanns inom familjegruppen. Med de nya begreppen underströk Pichon-Rivière hur förbindelsen, interaktionen, gruppen och det sociala inverkade. Det är ingen tillfällighet att idén om (psykosociala, sociodynamiska, institutionella) miljöer dök upp 1956 och att den fjärde principen vad gäller beteendets konfigurering formuleras strax efter denna tidpunkt. De tre andra principerna hade formulerats 1943 i termer av ”funktionell enhet”, ”mångkausalitet” och ”fenomenisk mångfald”. I början av femtiotalet övergår termen ”funktionell enhet” till benämningen ”genetisk och funktionell kontinuitet”. Om han väl, som redan nämnts, formulerar ”principen om strukturernas rörlighet” efter 1956 är det ändå så att han redan 1938, när han talar om de olika psykotiska strukturerna, refererade till att ”alla förändringar och övergångar mellan en struktur och de övriga är teoretiskt sett möjliga och också sker i praktiken; vare sig man jämför olika psykoser sinsemellan eller om man fokuserar endast på en och samma psykos' utvecklingshistoria”.

Han säger att frågan inte bara rör subjektets relationer till de inre objekten, utan också relationen till de yttre objekten, förbindelserna, gruppen, samhället; att dessa faktorer har en speciell inverkan avseende beteendets formande; och att varje undersökning uteslutande inriktad på subjektets relation till den inre världen nödvändigtvis kommer att bli endast partiell. Patienten är språkrör inte bara för sig själv och sina konflikter, utan också för den grupp han eller hon tillhör. ”Den förvirrade indi­viden söker rekonstruera inte bara sin personliga värld, utan även strukturen som helhet - i första hand då familjestruktu­ren, i andra hand den sociala strukturen” (Förbindelseteorin). ”En patients förvirringstill­stånd kan ses som försök till rekonstruktion av den inre och yttre världen som enhetlig struktur” (Förbindelseteorin). Ett föregripande av denna sociala uppfattning om subjektiviteten kan man finna i den ”globaliserande” tolkning av Lautréamonts liv och verk som Pichon-Rivière genomför 1946. I de kliniska texterna från samma tid är det teoretiska perspektivet nästan uteslutande intrasubjektivt, vilket överensstämmer med den freudianska grund utifrån vilken han konceptualiserade sin praktik.

Den tanke om en dialektisk spiral, som uppträdde vid samma tid, underströk en uppfattning om rörelse i vilken upprepningen av det obearbetade arkaiska (disposition) inte är det primära, utan endast utgör del av en mer omfattande bana som i gradvisa spiralsvängar går från det enkla mot det komplexa. Pichon-Rivière formulerar - jämfört med Freud och Klein – en annorlunda idé om rörelse. Hos honom tenderar beteendet eller subjektiviteten generellt främst i riktning mot större komplexitet, ett växande och ”sig tillägnande av världen” samt en ömsesidig omvandling i subjektets relation till denna. Det är därför inte heller en tillfällighet att han nu för första gången talar inte endast om ”psyko-socio-historisk kontext”, utan om ”situation” (han använder även ordet ”omgivning”). Det psykoanalytiska perspektivet, som ensidigt fokuserar på subjektets mer arkaiska aspekter, kan bortse från situationstanken eller ”här-och-nu med någon annan”; Pichon-Rivière gör det inte. Han börjar nu även inom APA att insistera på tanken om ”här-och-nu” och betraktar detta ”presens” inte bara som överföringsprocess (eller helt enkelt upprepning av det förflutna), utan också som något reellt existerande (och en kreativ möjlighet).

Det fanns mycket som influerade i dessa förändringar. Kort före 1956 kom han i kontakt med George Herbert Meads tänkande; denne bidrog med basala idéer i stil med ”den generaliserade andre”, som gjorde det möjligt att på ett mer djupgående sätt förstå den sociala process genom vilken den inre världen konstrueras. En annan influens var Kurt Lewin, vilken utifrån Gestaltperspektivet – uppkommet i Tyskland i början av 1900-talet – tillhandahöll nyckelbegrepp gällande förståelsen av interaktionsprocesser. Vid denna tid integreras det surrealistiska inflytandet på ett märkbart sätt i hans vetenskapliga produktion – såväl vad gäller nya former av praktik (gruppsliga och sociala) som i sättet att teoretisera.

Slutligen framträdde på ett uppseendeväckande sätt ett filosofiskt fundament, vilket vid den tiden uttrycktes på en specifik (psykologisk) teoretisk nivå; alla begreppen i hans konceptuella schema fördes här samman på ett sådant sätt att det från och med nu är omöjligt att förstå Pichon-Rivières tänkande utanför denna filosofiska referensram. Jag syftar på den materialistiska dialektiken, som han studerar med särskilt intresse mellan 1952 och 1954. Om väl Pichon-Rivières förhållande till detta tänkande finns sedan lång tid tillbaka – närvarande redan i texterna från 1932 – så övergår det nu till att bli ett fundament för hans psykologiska teori under just de år när han lägger fram begreppen förbindelse, spiral i kontinuerlig rörelse etc. Man kan säga att Pichon-Rivière från och med 1956 på ett mycket originellt sätt ”skrivs in” i en dialektisk materialistisk strömning av psykiatrin och psykologin. Kort därefter kan vi för första gången (i en text från 1961) möta denna filosofiska anknytning explicit.

Det är för mig väsentligt att markera detta moment av särskiljande och brytning med det dittillsvarande. När vi studerar ”Teorin om beteendet” och ”Teorin om den enda sjukdomen” i sina senare formuleringar (1965, 1967, 1971, 1972) – så finns dessa i redan ”avslutad” form. Men för att förstå det specifika med denna teori och Pichon-Rivières tänkande i sin helhet krävs att man förstår den historiska process genom vilken detta konstituerades. Härigenom kan man förstå den konkreta innebörden i hans teoretiska brytning; de förändringar, vilka – som Pichon-Rivière poängterar - ”nödvändigtvis ledde till en definition av psykologin som i strikt mening social psykologi”. (Och förtydligandet att) ”Även om dessa frågeställningar växte fram ur en praxis - och del­vis antyds i några av Freuds verk (Masspsykologi och Jaga­nalys) - innebar formulerandet av dem en brytning med det or­todoxa psy­koanalytiska tänkande, som jag omfattat under de första åren av min gärning och vilket jag ständigt sökt bidra till att sprida” (Prologen till El Proceso Grupal).

Efter att ha genomfört denna historiska rekonstruktion framstår det nu som klart för oss vad ”ortodox psykoanalys” innebär: till en början det freudianska tänkandet och därefter kleinianismen.

Men låt oss övergå till ett tema kring vilket det råder polemik inom och utanför vår Skola sedan nästan fyrtio år tillbaka: Vad betyder brytning? I princip innebär det differentiering och skapande av något nytt. Ur dialektisk synvinkel finns i en brytning åtminstone tre samexisterande ”moment”: a) negation av det dittillsvarandes substantiella aspekter; b) bibehållande ”på annat sätt” av det dittillsvarandes aspekter och c) dialektiskt överskridande (möjligen ska det spanska superación här översättas med ”upphävande” istället för ”överskridande”; i hegeliansk mening innebär ”upphävande” såväl ”bevarande” som ”förändrande”/övers. anm.) och det nyas framträdande. Överskridandet (eller upphävandet; se ovan) - den tredje komponenten i brytningens dialektik - utgör den viktigaste aspekten. Det är överskridandet som gör att det nya är något annat än det dittillsvarande, fastän man kan igenkänna det nyas rötter i det förutvarande.

I ovanstående mening finns många aspekter från såväl psykiatri som psykoanalys bevarade i det tänkande Pichon-Rivière formulerar och utvecklar från mitten av femtiotalet. Låt oss som exempel ta analysen av omedvetna processer, vilket är ett oförnekbart arv från den psykoanalytiska teorin; metaboliserat bevaras det (det vill säga ”på ett annat sätt”) inom den pichonianska konceptuella ramen.

I uppgiften som samordnare i en lärogrupp handlar det bland annat om att undan för undan förstå det skeende av medvetna och omedvetna innebörder som vecklar ut sig. Något liknande händer i den psykoterapeutiska uppgiften. Fokuseringen på de omedvetna processerna (något prioriterat i psykoanalysen) genomgår en förändring i den pichonianska tänkandet. De tolkas eller kommer i fokus endast i förhållande till de svårigheter eller hinder som uppträder i relationen (prioriterad) mellan individerna (subjekten) och deras uppgift. Man kan säga att hos Pichon-Rivière är analys eller intervention avseende det implicita eller omedvetna något som blir underordnat analysen av ovannämnda relations kvalitet. Om subjektets relation till sin uppgift utvecklas i spiralform, som en huvudsakligen kreativ rörelse, tolkar man inte de omedvetna innebörderna i och med att dessa undan för undan spontant blir explicita.

I början av denna brytningsprocess (1956, 1957, 1958 etc) uppfattade Pichon-Rivière sig själv som psykoanalytiker. Ett antal år senare (1971) skrev han i prologen till El Proceso Grupal att ”Jag tror att denna brytning innebar ett sann­skyldigt 'epistemologiskt hinder' och en djup kris som det tog mig många år att övervinna. Kanske lyckas jag med detta nu i och med att dessa texter publice­ras”.

1948 hade han grundat Instituto Pichon-Rivière, också kallat Clínica de la Calle Copérnico eller Instituto Privado de Asistencia, Docencia e Investigación. Det var vid den institutionen han i sällskap med många disciplar utvecklade sin psykoanalytiska period. Efter att 1955 ha skapat IADES (se ovan) dyker Primera Escuela Privada de Psiquiatría upp 1959; det är där han ger kursen i dynamisk psykiatri tillsammans med en grupp disciplar av vilka speciellt José Bleger är framträdande.

Vid den här tiden har det heller inte på flera år gått så bra för honom med APA. Efter att ha varit president för organisationen vid tre tillfällen (1946, 1950 och 1951) hade en långsam marginaliseringsprocess inletts från institutionens sida; den överensstämde objektivt sett med att Pichon-Rivière teoretiskt avlägsnade sig från några av psykoanalysens grundläggande premisser.

Från mitten av femtiotalet utformade han ett tänkande som var oacceptabelt inte bara för APA, utan även för psykoanalysen i sig. Det var oacceptabelt att vare sig ge de verkliga relationerna till världen en central plats eller att formulera en samhällsåskådning avseende subjektiviteten och en dialektisk prospektiv vision vad gäller den mänskliga naturen. Pichon-Rivière höll på med ett ”rangordnande” som inte bara berörde analysen av fantasivärld och intrasubjektiva fenomen, utan även analysen av interaktion, gruppsligt och socialt. Enligt honom var de sistnämnda co-determinerande för den inre världens innehåll och för vartåt subjektens beteende orienterades.

Den nya inriktningen innebar en perspektivförändring och en brytning med viktiga psykoanalytiska premisser. Därför refererar han redan 1956 till behovet av en (i utvidgad mening) social psykologi.

1962-63 övergick Escuela de Psiquiatría till att kallas Escuela de Psiquiatría Social och 1967 till att direkt benämnas Escuela de Psicología Social. Pichon-Rivière själv började definiera sig inte som ”psykoanalytiker” utan ”socialpsykolog”. Denna fråga kom att skapa förvirring bland vissa av hans disciplar, som föredrog att fortsätta betrakta honom som psykoanalytiker; de avvisade omdefinitionen. Under dessa år fick Ana P. de Quiroga en mycket viktig roll; hon förmådde förstå och följa med i de teoretiska och praktiska omdefinitioner, som – i en ny spiralsväng – var igång sedan mitten av sextiotalet.

Möjligen kan det nu framstå som mer tydligt att socialpsykologin är ett originellt teoretiskt perspektiv, vilket lutar sig mot en lång historia från vilken det såväl hämtar näring som framspringer ur. Socialpsykologin är ett teoretiskt perspektiv och inte ett tillämpningsområde eller ett slags uppgift; man är inte socialpsykolog endast genom det faktum att man arbetar med grupper eller samhälle eller därför att man är upptagen med uppgifter som syftar till förbättrad hälsa och sjukdomsprevention. Man är socialpsykolog genom att ta till sig och praktisera ett – av Pichon-Rivière skapat – teoretiskt schema i vilket en uppfattning om individen (subjektet) och historien finns ”inneboende”. Varje slags uppställt motsatsförhållande mellan kliniskt och samhälleligt-gruppsligt kan – med undantag för olika tekniska specificeringar – endast komma sig ur ett förnekande av Pichon-Rivières teoretiska brytning med psykoanalysen; eller omvänt att man söker reducera socialpsykologins komplexitet till dess pedagogiska, sociologiska eller filosofiska komponenter. I Pichon-Rivières socialpsykologi bildar det kliniska och det gruppsligt-samhälleliga en oupplöslig enhet; att skilja dem åt är att förvränga något som utgör ett oalienerbart identitetsdrag i hans tänkande.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 070713

Sören Lander: Intervju med Ana Quiroga 27 mars 2002

A. Något om intervjuns bakgrund eller ”kontext”

Från cirka december månad år 2001 skakas Argentina av en statsfinansiell kris som det fortfarande inte går att se slutet på. Krisen har succesivt byggts upp under åtminstone tio års tid med start under början av nittio-talet när den argentinska valutan peso knöts till den amerikanska dollarn. Systemet är dock ohållbart i längden och bryter – efter några inledande framgångsrika tillväxtår - samman under hösten 2001 varvid stora delar av den argentinska befolkningen (alltifrån medelklass och nedåt) hamnar i stora ekonomiska svårigheter. I nuläget räknar man med att 55 procent av befolkningen har fallit under fattigdomsstrecket. Proteströrelser (piqueteros, som sätter upp illegala vägspärrar och med koppling till de arbetslösas rörelse; cacerolazos, som mer handlar om medelklassprotester, asambleas barriales eller stadsdelsråd, arbetare som tar över av sina ägare övergivna fabriker etc), som i och för sig redan tidigare grott under ytan, växer sig stora och riktar sin kritik (”que se vayan todos” eller ”bort med allihop”) framförallt mot den korrupta politikerklass och överklass, som under nittiotalet (delvis som en konsekvens av bindningen peso-dollar) fört stora ekonomiska summor ur landet.

Idag räknar man med att den samlade argentinska förmögenhet, som finns utomlands, är större än den stora utlandsskuld Argentina söker finna vägar att hantera för att ta sig ur krisen.

Den nyfattigdom, som vuxit fram under tiden från tidigt nittiotal, har i dagens läge slagit hårt mot framförallt de lägre samhällsklasserna, vilket följande citat visar:

Argentina har fallit ned i ett stort svart hål. Peson har tappat 70 procent av sitt värde, BNP faller med 14-16 procent i år, fattigdomen breder ut sig, var fjärde argentinare är utan jobb, kriminaliteten exploderar, illegala vägspärrar har blivit vardag, rädslan sprider sig i medelklasskvarteren, den sociala och ekonomiska väven trasas sönder. Byteshandel och begagnat tar över, sopletare invaderar Buenos Aires. Var femte barn är undernärt. Och för första gången – nu i november – svälter barn ihjäl i detta land av kött och spannmål.

Samtidigt träter politikerna om vem som bär skulden och om när näste president ska väljas … Den politiska klassen, full av korruption och ränksmidande, har sedan länge tappat folkets förtroende (Håkan Forsberg i Svenska Dagbladet den 29 november 2002: ”Bankrutten som trasade sönder hela Argentina”).

Det är således mot denna bakgrund intervjun med Ana Quiroga äger rum och som hänvisningar görs till på flera ställen. Och därmed kommer också samhällsaspekterna på ett påtagligt sätt - som något väsentligt att beakta - in i resonemanget.

B. Den operativa gruppen under de senaste fyrtio åren.

Intervjun hålls på det socialpsykiatriska/socialpsykologiska institut ("Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere"), som Pichon-Rivière grundade i Buenos Aires på 60-talet och Ana Quiroga efter hans död övertog ledningen av. Som ett kuriosum kan nämnas att vi sitter i Pichons gamla behandlingsrum (som man låtit vara oförändrat) med välfyllda bokhyllor, tavlor, divan och skrivbord. Trots att det är kväll är institutet fyllt med folk på väg till eller från undervisning. Ana Quiroga ska själv leda ett undervisningspass direkt efter intervjun.

För förståelsens skull har till intervjun lagts citat som ej förekom i intervjun. I dessa citat definieras begrepp som är specifika för den pichonianska terminologin med användande av Pichon-Rivières egna formuleringar från hans texter. Att jag använder dessa tillsammans med Anas egna formuleringar beror på att hon i hög grad stöder sig på just Pichons formuleringar när hon sedan utvecklar egna resonemang.

Den operativa gruppen (som grupp betraktad) fokuserar på uppgiften och syftet är därvid att lära sig tänka i termer av hur man löser - inom grup­pens område skapade och manifes­terade - svårighe­ter. Det handlar alltså inte om var och en av gruppmedlemmarna. Då skulle vi snarare tala om in­dividual­psykoanalys i grupp. Men fokus ligger inte heller (som när det gäller gestaltidéer) uteslutande på gruppen, ty i alla uppgiftens här-och-nu-med-mig opererar man i två dimensioner. På så sätt åstadkoms i viss ut­sträckning en syntes av samtliga (i gruppen ingående/övers anm) tendenser.

Den sjuke (och den­nes framlyftande av en händelse) ses som språkrör för sig själv och gruppens omedvetna fantasier. I och med att tolkningarna görs i två tempus (nu-då/övers. anm) och två olika riktningar (vertikalt-horisontalt/övers. anm) skiljer sig denna opera­tiva teknik från andra grupptekniker. (Citat från El Proceso Gru­pal: Grupos operativos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Vad består vår teknik i? Man kan säga att den utgörs av två grundläggande aspekter - den explicita (manifesta) och den implicita (latenta). I sådan mening närmar vi oss den analytiska tekniken, vilken i realiteten innebär att göra det omedvetna medvetet eller det implicita explicit. Ur teknisk synvinkel utgår man vanligtvis från det explicita för att upp­täcka det implicita i syfte att göra detta explicit, vilket sker i en kontinuerlig spiralrörelse. (Citat från El Proceso Gru­pal: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995)

Sören Lander: Det jag främst är intresserad av att få veta mer om rör sig kring konceptet ”operativ grupp”. Hur ser det ut och har det förändrats?

Ana Quiroga: Vilka drag som har förändrats? Jag tror att det essentiella när man söker komma fram till en definition av ”operativ grupp” är att dess fokus är uppgiften. Och jag uppfattar ”uppgift” som något komplext med flerfaldiga dimensioner. I vissa ögonblick kan det som tas upp handla om vad som finns i det explicita kontraktet. Vid andra tillfällen arbetar man med fantasierna … de olika ångestformerna … överföringen … förhållandet till ramen och till den institutionella miljön. Jag tror att detta kännetecknar vad som är essentiellt och specifikt i den operativa gruppen – och det har inte förändrats.

Däremot har olika andra saker förändrats. En av dessa är möjligheten att inkludera andra interaktionsformer än den verbala, exempelvis något som Pichon såväl funderade över som värderade en del – psykodramat … att arbeta med rollerna och med en konflikt genom dramatisering

Allt detta har utvecklats mycket längre än under Pichon-epoken. Det innebär dock inte att de handlingsinriktade teknikerna skulle dominera över de verbala. Dessa är fortfarande oerhört viktiga … men ibland är det så att man behöver tillgång till andra medel … något ”verktyg” som innefattar andra modaliteter, men där samordningsperspektivet bibehålls och där gruppuppgiften hålls kvar kring vad som är uppgiftskonceptet. Men det är dock inte så att detta nya skulle ändra på den operativa gruppens uppgifter.

Något annat som också förändrats åtskilligt är grupperna. Formerna för det ”gruppsliga” har gradvis förändrats under de sista fyrtio åren. Jag har undersökt hur dessa drag förändrats … exempelvis hur det ”gruppsliga” var bland oss under perioden av militärdiktatur, där gruppen hade en såväl omedveten som ganska medveten innebörd av att vara en tillflyktsort … eftersom det inte fanns så många platser där man på ett tryggt och konfidentiellt sätt kunde möta ”den andre” etc. Nåväl, relationerna mellan människorna präglades av detta behov av tillflyktsort. Och relationerna blev mer av primärrelationer. Överföringen blev mer primitiv och intensiv. Vi som utbildare arbetade med detta som egentligen kommer från Hernán Kesselman – ”samordnarens fruktade scener” … det handlade om skräckinjagande scener. Regressionsnivårerna var mycket intensiva. Och sedan blev vi varse att dessa scener hade mycket att göra med det förfärliga som hände på samhällsnivå … och att detta satte mycket skräckinjagande upplevelser och fantasier i rörelse hos gruppmedlemmarna. Det här stöter man inte på idag.

S L: Kunde man prata om allt i grupperna under militärdiktaturen? Eller var man tvungen att använda självcensur för att inte någon skulle komma till skada?

A Q: Två saker skedde. I ganska stor utsträckning fanns det konfidentialitet och trygghet. Det var möjligt att tala. Men sedan fanns det ögonblick när detta saknades och relationerna präglades då av viss misstro.

Det var mödosamt att sätta samman grupper i och med att det fanns en hög grad av idealisering. Under denna och påföljande period kunde man iaktta det fenomen Anzieu talar om som ”gruppillusionen” … att ”vi är alla en och vi är fantastiska etc”. Det uppstod föreställningar om att gruppen var ett objekt. Idealiseringen var stor beroende på ångest, ensamhet och rädsla. Under den perioden tänkte jag ofta på något som René Kaës säger om att ”en av de fantasier som finns om att vara i en grupp är att man tillhör en kropp som varken kan gå sönder eller dö”. Bland oss fick detta en mycket speciell innebörd … att uppleva fragmentering eller dödsskräck eller något värre än döden … alltså att försvinna …att man inte kan föreställa sig vad det är - allt detta var i högsta grad närvarande bland folk. Vi som hade med psykologi att göra och de som befann sig under utbildning blev mycket förföljda.

S L: Det handlade om verkliga händelser …?

A Q: Det var något reellt som ytterligare späddes på genom förekomsten av beväpnade grupper. Detta med grupper var inte något som uppskattades av makten. Därför attackerades olika former av sammankomster - och grupper var något misstänkt. Det här skedde under den period när vi började komma igång med arbetet. Pichon kom att uppleva en del av den här perioden. Han dog 1977 och det här började växa fram mellan 1975 och 1977. Vi började då uppfatta dessa innebörder av det ”gruppsliga” … detta sökande efter tillflyktsort … ”livmodersgruppen” som tillflykt … därefter motsättningen mellan intensiv fruktan och begär … och så mobilisering av det regressiva.

Under 80-talet fanns inte lika stor regression i grupperna. Där fanns en sorts solidariskt fungerande etc, och man började sätta ord på mycket av det som förtigits under den föregående perioden under vilken jag knappast tror att man talade om allt. Det fanns många som aldrig berättat vad de varit med om … eller om vad de personligen eller deras familjer utsatts för … mycket svåra saker. Och så kom då den här perioden när man använde mer ord och det fanns större möjligheter till kommunikation eller att berätta. Sedan fanns hela 90-talsperioden - med mycket fragmentering och motstånd mot det ”gruppsliga”.

S L: Som reaktion?

A Q: Som reaktion eller som omvärdering av vad ens ”nästa” är. Vad är ”den andre”? Om man tänker på att marknadens lag säger att ”den andre” är en rival … även detta fanns i luften. Samhället gick igenom en period av exalterad individualism … och det gynnar inte ”gruppslighet”. Man sökte det ”gruppsliga”, men det kostar också på … det kostar på mycket att acceptera skillnader … att gå igenom en dialog där detta går att göra explicit. Att ge uttryck för skillnader (mellan människor) är fortfarande något som är mödosamt.

Det var inte så på 70-talet … folk hade större möjligheter att mötas då … att diskutera och att ge uttryck för olika positioner utan att uppleva detta som en katastrof.

S L: Men fanns det också en önskan – som reaktion - att bara glömma på 90-talet … glömma det som hänt under 70- och 80-tal?

A Q: Ja, även detta kan ha varit fallet.

S L: Kanske det åter dyker upp nu i det som händer i Argentina idag?

A Q: Jovisst, bland det som dyker upp nu finns sådant som inte gått att glömma …

Det dök också upp saker på 90-talet som var mer individualistiska och av mer distanserad karaktär. Vi undersökte till exempel vilken bild folk på gatan hade av hur pass stor en grupp är. Och vi fann att folk uppfattade att en grupp bestod av tre personer … fyra personer … men inte mer … inte något större antal för då var det inte en grupp, utan en massa. Det var alltså så att möjligheten att känna att något var en grupp reducerats … att en grupp bestod av färre personer.

Men i folks uppfattning om en grupps storleksdimensioner … det var så att folk till och med tänkte att en grupp var större, men omedvetet fungerade inte detta som referent. Det fanns också andra sociala referenter till större grupper. Det fanns ögonblick när folk använde familjegruppen som något att referera till … familjer från medelklassområden, bland vilka vi vanligtvis rör oss när det rör sig om utbildningen, och då handlar det om 4-6 personer. I andra samhällsskikt – vi gjorde ju våra undersökningar bland folk på gatan och inte bara härinne på institutet – rör det sig om större gruppdimensioner i och med att man där lever mer solidariskt och ”gruppsligt” med andra relationsformer och andra relationsregler.

S L: I de lägre klasserna?

A Q: I de lägsta klasserna uppfattade vi en tanke om en mycket annorlunda närhet.

Vi stänger in oss mer i våra hem etc, medan folk från andra kretsar i samhället cirkulerar och lever tillsammans på andra sätt, eller hur. Men knappast så att de i vissa ögonblick inte kan stänga igen dörren när det uppstår konflikter, våld etc. De ”stänger situationen” och låter inte oss exempelvis komma in. Men vid andra tillfällen, när situationerna inte är så konfliktartade, är de mer öppna inför att folk rör sig ut och in hos dom.

S L: Tror du att detta med att ha ”reducerat” gruppdimensionen hade något att göra med det tidigare förtrycket?

A Q: Ja, och med intolerans … och med oförmågan att stå ut med det annorlunda och att det individuella värderades upp. Ens like måste vara väldigt mycket ens like … väldigt mycket något av ens egen spegelbild. Det var en mycket narcissistisk fas … och dessutom fanns det mycket rädsla för ”den andre”.

Det var som att gå tillbaka igen för oss. Vi trodde att den mest bearbetande processen ägde rum på 80-talet i och med att man då pratade mycket.

S L: Tror du att ”den dialektiska spiralen” (se ”Fördjupning och diskussion”) slöt sig i ett visst stadium … och att den återigen öppnar sig nu?

A Q: Ja, men allt detta har också att göra med den tyngd de ekonomiska modellerna fick i Argentina, vilket implicerade livsstilar som kom i bruk under 90-talet. Det här var en period av kris på arbetsmarknaden Många förlorade arbetet. Och då kom folk att ställas mot varandra. Livet blev svårare och man slöt sig inom sig själva. Det var en annan sorts instängdhet än under diktaturen. Då var man mer solidariska. Den här senare instängdheten är däremot mindre solidarisk och har att göra med mycket förluster … med att folk förlorat så mycket under dessa sista 10 år. Allt det som idag exploderat i Argentina är raseriet över det som gått förlorat. Tidigare fanns det mer som en tyst smärta … en enorm kostsam smärta … i det tysta led man mycket. Idag finns det mer av social explosion i detta. Under de senaste månaderna har vi sett förändringar i grupprelationerna eftersom folk åter kommit varandra närmare.

Vad jag vill säga med detta är att om grupperna i något hänseende förändras i sitt sociala fungerande, så kommer också samordnaren att få en annan position i förhållande till hur grupperna arbetar. Inte för att detta skulle vara stipulerat eller för att vi har regler för hur man ska fungera på ett annat sätt. Det är dock mer mödosamt att arbeta med grupp nu än tidigare. Och det har också kostat på mer för oss att bearbeta vår egen relation till gruppmedlemmarna - vår egen motöverföring eller vår överföring på grupperna - eftersom vi också är inne i den här situationen. Vi befinner oss inte utanför.

Om jag tänker på din fråga om förändringar vad gäller ”operativ grupp” … så är det dessa saker som hänt. Vissa tekniska öppningar har inträffat genom att inkorporera nya frågeställningar. Det har funnits viktiga inflytelser från gruppområdet i övrigt. Pichons tankar runt det ”gruppsliga” fortfar dock att vara av värde och deras användbarhet bekräftas också i praktiken.

S L: ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) som flexibelt instrument som öppnas och alltmer berikas?

A Q: Temat att ECRO bör öppna sig si eller så när man arbetar kom mig exempelvis att börja undersöka vad som hände under samhällskrisen i Argentina .. och med människor och grupper. I ett visst ögonblick verkade det dock som om de medel jag hade att arbeta med inte fungerade … och det var något jag måste undersöka ytterligare.

Bland de grundläggande element som inkluderas i ECRO vill vi poängtera konceptet återkoppling mellan teori och praktik. I enlighet med den dialektiska processen och dess modell tes, antites och syntes förändras en given situations a posteriori till en ny situations a priori.

I den utsträckning man studerar en dialektisk process - människans relation till sin omgivning - inkluderar ECRO, som ett sätt att närma sig, en dialektisk metodologi. Därför har den socialpsykologi vi postulerar en instrumentell karak­tär, vilken inte når sina lösningar inom en sluten cirkel utan via ett kontinuerligt berikande av teorin genom dess möte med praktiken. Erfarenheten av en genom kritik och självkritik konceptualiserad praktik berikar och korrigerar teorin genom reiktifierings- och ratificeringsmekanismer. (Citat från Concepto de ECRO, de próxima edicion. ECRO-konceptet i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det var detta med praxis och ratifikation … och verifikation … något som var relaterat till - och som finns i den dialektiska materialismen - men som dessutom började bli mycket påtagligt mot slutet av 1900-talet … en idé om att tänka komplext och att ej lämna tanken om flerfaldiga dimensioner, komplext tänkande etc. Det går väl ihop med den dialektiska materialismen … om man inte kan göra framsteg i en sådan mening, så står man rätt som det är utan verktyg och man förstår inte vad som pågår.

S L: Och ECRO har då stängts?

A Q: Exakt. Dessutom finns det inget ledsammare när man arbetar med människor än att plötsligt inte förstå eller att undgå att lägga märke till … det var till det stadiet jag kom.

I de grupper som är operativa händer det så mycket mer …och att sedan ta reda på vad detta är. Men att inte ens kunna komma nära nog att se vad det är! Jag tror att detta blev en mycket viktig drivkraft till att tänka och att tänka återigen etc.

C. Hur fungerar en operativ grupp?

S L: Hur sätter man igång en session? Vilken är samordnarens roll vid sessionens öppnande?

AQ: I allmänhet öppnar man på enklast möjliga sätt. ”Hej, hur står det till etc?”. Det är mycket viktigt för oss att observera hurdan öppningen är. Hur kommer folk? Sent, tidigt, tillsammans, var och en för sig? Vad manifesterar medlemmarna i denna början? Vanligtvis finns i denna öppning ledtrådar till vad som kommer att utvecklas senare under mötet.

S L: Uppgiften – när och hur beslutar man i den operativa gruppen vad som kommer att vara dess uppgift?

AQ: Du frågar mig hur man öppnar sessionen – utifrån uppgiften. Det beror på uppgiften. Om det är en terapeutisk grupp är det en fri öppning. Medlemmarna tar plats i rummet. Det är dags att börja sessionen och med vadhelst tema det må röra sig om. Uppgiften har ”installerats” i det inledande kontrakt som redan tidigare upprättats.

Handlar det om en studiegrupp lägger man fast dagens tema - om det redan tidigare givits en lektion … och så väntar man. Tema läggs inte fast varje dag i och med att det står i kontraktet att gruppens uppgift är att arbeta med den information som ges under lektionerna.

Den systematiska analysen av motsatser (dialektisk analys) utgör gruppens centrala uppgift. I grund och botten riktar denna analys in sig på att utforska den ideologiernas omed­vetna infrastruktur som sätts i rörelse i gruppinteraktionen. (Citat från El Proceso Grupal: Aportaciones a la didáctica de la psico­logía social. Bidrag till socialpsykologins didaktik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Rör det sig om ett institutionellt arbete har det även då funnits ett tidigare kontrakt, men som har gjorts explicit. Man återvänder ofta till kontraktet i och med att det gradvis ”tas” i spiralform fram tills att det integrerats; att det förstås och accepteras … tills ett psykologiskt kontrakt finns som ”installerar” en fungerande förbindelse mellan samordnare och gruppmedlemmar - en förbindelse som gör det möjligt för en (som samordnare) att ”operera” … att tolka exempelvis.

S L: Sammanfattar samordnaren när sessionen avslutas?

AQ: Vad beträffar hur man ”stänger” är det ibland viktigt att göra ett slags beskrivning av det som skett och om vad det handlat. Ibland är det bättre att avstå från detta om man fortfarande bearbetar och det ännu ej är tid att lämna tillbaka något. Det här rör sig om ett situationsbetingat kriterium. Det har också att göra med samordnarstil och om gruppen träffas månadsvis … och om det är nödvändigt att göra en sammanfattning. Om det är veckovis man träffas kan det vara nyttigt att lämna avslutningen öppen. Det beror på vad som inträffat.

S L: I gruppanalys har terapeuten en ganska så passiv roll (i alla fall utåt) – det förefaller mig som om samordnaren i den operativa gruppen är mer aktiv. Stämmer det?

AQ: Samordnaren bör inte vara passiv i den operativa gruppen. Passivitet brukar intensifiera regressionen. Men samordnaren bör inte heller vara överdrivet aktiv … samordnaren bör vara en ”co-tänkare” … ett stöd och en följeslagare. Även detta har att göra med gruppens uppgift i och med att regression i en terapeutisk grupp ej har samma innebörd som i en lärogrupp. I vilket fall som helst är man som samordnare varken ledare eller uppgiftsorganisatör.

Samordnarens eller medtänkarens funktion i dessa grupptek­niker består huvudsakligen i att skapa, upprätthålla och be­främja kommunikationen, som genom en progressiv utveck­ling kommer att anta formen av en spiral i vilken didaktik, lä­rande, kommunikation och verkningsgrad sammanfaller. (Citat från El Proceso Grupal: Técnica de los grupos operativos. De opera­tiva gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Samordnaren fyller en föreskriven roll i gruppen. Rollen består i att hjälpa medlemmarna att tänka för att de på så sätt ska kunna ta itu med det epistemologiska hinder som utgörs av de grundläggande ångestformerna. (Citat från El Proceso Grupal: Estruc­tura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

S L: En operativ grupp … hur många personer består den av?

A Q: Hur många vi arbetar med i en operativ grupp? Vi har en gräns. Om personerna är vana att arbeta i operativ grupp … upp till 20-21 personer kan det röra sig om. Och gränsen nedåt … i allmänhet 6-7 personer … kanske 5. Det har mycket med uppgiften att göra. Om det rör sig om en terapigrupp - vars uppgift är terapi - handlar det om ett mycket mindre antal personer … 6-7 … eller 8 … men inte mer. Lärogrupper kan innehålla fler personer.

S L: I dessa operativa grupper … byter man medlemmar eller är det hela tiden samma grupp?

A Q: Under 1 år, ja. I realiteten under 9 månader … som en graviditet (skrattar).

S L: Hur ofta träffas man?

A Q: 1 gång i veckan. Man kan även träffas därutöver, men då arbetar man inte med grupptekniker. Då blandar sig medlemmarna med varandra … sätter ihop andra subgrupper etc. Men den som arbetar med ”operativ grupp”-ramen … det är samma grupp under 1 år.

S L: Jag har aldrig haft möjlighet att se en operativ grupp i verksamhet … jag tycker dock jag har en ganska klar bild av den operativa gruppen i teoretiskt hänseende. I och med att jag hela tiden jämför den med den gruppanalytiska gruppen blir det dock svårt att ”se” den gruppoperativa ”situationen”. I den operativa gruppen finns det ju en samordnare … men det kan också finnas en eller två co-samordnare, eller hur? Kan du beskriva lite mer hur detta fungerar … eller är det så att när den operativa gruppen har psykoterapi som uppgift är det bara en samordnare?

A Q: Co-samordning finns alltid som möjlighet i den operativa gruppens teknik. Pichon gillade det inte speciellt mycket … han sade att han var rädd för att om det skulle uppstå konkurrens eller supplementaritet mellan samordnarna skulle detta också kunna störa gruppens sätt att fungera.

I gruppen finns även en (i regel icke-deltagande) observatör. Dennes funktion består i att fånga upp allt material som ut­trycks verbalt eller pre­verbalt i gruppen och att därigenom bi­dra med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen. (Citat från El Proceso Grupal: Estructura de una escuela des­tinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att ut­bilda socialpsykologer i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Jag kan väl för min del säga att co-samordning erbjuder ett lärande om komplementariet … det är något man upptäcker med åren. Jag har använt mig av co-samordning i såväl terapier som lärouppgiftsgrupper och det har gått bra förutsatt att förbindelsen varit väl upparbetad och referensramen haft gemensamma centrala punkter … det har dock inte nödvändigtvis varit fråga om en homogenitet.

Kaës och Anzieu arbetar på ett intressant sätt med interöverföringstemat såväl när det gäller observatören som samordnaren (det vill säga den ömsesidiga överföringen dem emellan/övers. anm.) … detta är något som även kan tillämpas i situationer med två samordnare. Jag har även varit med om byte av samordnare (under utbildning) … alltså att ett möte samordnas av en samordnare och nästa av en annan. Det är intressant att notera vad olika stilar väcker.

S L: Jag tänker på andra former av gruppterapi … gruppanalys exempelvis. Har ni jämfört ”operativ grupp”-tekniken med dessa?

A Q: En person som ägnat sig speciellt åt detta är Hernán Kesselman och även Juan Campos. Förutom Hernán har vi inte undersökt detta närmare. Jag har läst Foulkes och hans tankegångar är mycket intressanta. Hans tänkande är mycket rikt. Det är ett tänkande som var helt tystat under många år. Ingen här visste om att det fanns en engelsman förutom Bion (skrattar)! Jag lärde känna Foulkes tänkande … jag var då i Danmark … Köpenhamn 1980.

Först och främst måste jag säga att Bion bidrog med mycket intressanta saker vad gäller grupptemat … men sedan lämnade han detta med grupper. Foulkes fortsatte emellertid att intressera sig .. han dog under en gruppsession, eller hur? Och sedan gavs möjligheten till spridning av särskilt Foulkes idéer i Europa. Jag vet att många människor i Östeuropa också influerades av Foulkes.

Fast detta är något som hänt ganska nyligen eftersom för 20-30 år sedan … för 30 år sedan åtminstone var detta inte för handen. Det var mycket mer begränsat då.

D. Förbindelse, matrix och depression.

S L: Förbindelsen … ”förbindelse” är ett mycket problematiskt begrepp att översätta till svenska. Jag pratade med Angel Fiasché (argentinsk psykoanalytiker – elev till Pichon-Rivière – som med sin fru Dora bland annat var med om att grunda Göteborgs Psykoterapiinstitut) om detta för flera år sedan för att han skulle kunna ge en mer utförlig förklaring på spanska. Det som emellertid är intressant är att Foulkes rör sig med ett koncept som kallas ”matrix” och … dessa två begrepp – ”förbindelse” och ”matrix” – har likheter.

A Q: Ja, det finns mycket gemensamt där.

S L: Är det så att förbindelsen i en grupp mer eller mindre utgör matrix?

A Q: Snarare skulle jag säga ett nät av förbindelser. Från början analyserar ju Pichon förbindelsen mellan två personer, eller hur – men med en referens till en tredje. Det finns med andra ord alltid en annan med … och denne andre är inte densamme för dig som för mig.

Men – jag skulle nog säga att det koncept hos Pichon som ligger närmast Foulkes’ matrixkoncept är detta nät av förbindelser med sina sammanbindningar … som etableras utifrån en ömsesidig internalisering eller en ömsesidig inre representation … och med ett annat koncept som då skulle vara den inre världens gruppstruktur. Jag tror att detta är två punkter som ligger varandra mycket nära … i praktiken överensstämmande. En skiljaktig konceptualisering, men jag uppfattar att den centrala idén är mycket snarlik.

S L: Den analytiska gruppen stängs till gentemot omgivningen i och med att den är en terapeutisk grupp. Men de operativa grupperna öppnar sig mot omgivningen och detta är också ett av den operativa gruppens syften?

A Q: Ja, det stämmer.

S L: Jag har exempelvis föreställt mig att vad som nu händer i Argentina – stadsdelsråden/”Asambleas” och ”piqueteros” … de arbetslösa arbetarnas rörelse … som församlar sig – har något att göra med att vissa personer kan ha gjort erfarenheter i en operativ grupp och därefter fört dessa vidare till exempelvis stadsdelsråden …

A Q: Jag skulle nog säga att det ligger till tvärtom. Den operativa gruppen föds genom att den griper tag i det ”gruppsliga” fenomenet i samhällslivet. Exempelvis arbetar vi som operativ grupp med en mycket stor organisation för arbetslösa. Dom bad oss om hjälp – men inte för att organisera sig. Den saken tillhör deras kamp och det kan dom mycket mer om än vi. Men dom bad oss om hjälp av annat slag … hjälp som i grunden handlar om att kunna hantera lidande och att stå ut … att hitta någonstans att prata om konfliktfyllda familjefrågor … om exempelvis våldet i hemmet som är ett framträdande tema … om tonårsdotterns graviditet … om de ungas drogbruk. Det är slående hur drogen inom mycket fattiga områden med arbetslöshet – och med stor brist på livsinnehåll – kommer att ”organisera” livet. För att kunna betala drogen – om man inte har pengar – så måste man stjäla. Och så ger man sig ut och stjäl, köper drogen, men … och så kommer den att bli till något som ”organiserar” ens liv.

Man blir gradvis varse att bakom denna destruktiva kedja av händelser finns det en förfärlig uppväxtmiljö alltifrån födseln … fast det finns alltid människor som på olika sätt kan ta sig ur den här situationen. Och den operativa gruppen tjänar här syftet att hitta andra sätt att tänka sig att växa i samhället … för exempelvis människor som inte avslutat sina studier, som är halvanalfabeter eller liknande etc.

Man börjar kunna utarbeta ”projekt” (”projekt”, se ”Fördjupning och diskussion”), vilket är något viktigt … med en känsla av att höra till något. Och om det finns en terapeutisk funktion i dessa fall, så handlar det om att realisera uppgifter av karaktären social kamp … såvida nu inte uppgiften handlar om att växa som grupp och som individer … eller om att man är grannar från samma stadsdel och att kunna lära sig lösa konflikter sinsemellan.

S L: Lära sig att tänka … lära sig att lära. Det här är ännu ett koncept.

A Q: En av de saker som gör mest intryck på mig i mitt arbete varje gång jag arbetar med dessa människor är att i realiteten kan dom tänka mycket bra. Dom är enormt skärpta. Och jag tror att det är den kamp deras livsvillkor tvingat dom till som gjort dom så skärpta. Detta gäller dock vissa aspekter i deras liv … kvinnorna exempelvis är mycket modiga och starka, men i andra avseenden är de mycket beroende av familjesituationen.

Uppfattningen om lärande som praxis gör det möjligt att for­mulera processen i termer av att lära sig att lära och att lära sig att tänka. Denna uppfattning är av instrumentell karaktär och stöder sig på en teori om ett tänkande och en kunskap, vilka verkar i ett socialt sammanhang (Citat från El Proceso Grupal: Grupo operativo y modelo dramático. Operativ grupp och dra­matisk modell. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Och mannen blir deprimerad. De arbetslösa männen blir deprimerade och kvar i sängen. Sedan blir de alkoholiserade och – där börjar våldet.

Här finns alla dessa frågor …och möjligheten finns att lära sig tänka annorlunda … att ta sig ur detta … exempelvis vad det betyder för männen att ta sig ur sängen … ty dom lägger sig och … känner sig besegrade och vill bara dö. Det förekommer många självmordsförsök.

Det depressiva svaret bör ses som ett totalt beteendemön­ster inför situationer präglade av frustration, förlust och berö­vande. Dess karaktär är enhetlig vad gäller före­komst, struk­tur och funktion (Citat från El Proceso Grupal: Empleo del Tofranil en psicoterapia individual y grupal. Användning av Tofranil i indi­vidual- och gruppsykoterapi. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Ty depressionen griper alltid tag i sängen, eller hur? Detta är den grundläggande patologin … depressionen. Och den uppträder ofta.

Vi talar om "en enda sjukdom" i sådan mening att vi betrak­tar depressionen som grundläg­gande patogen situation. Övriga patologiska strukturer - formade på den schizo-paranoida po­sitionens stereo­typa jag-tek­nikers (försvarsmekanismers) grund - ses som misslyckade eller inadekvata försök till bot. Denna bristande ändamålsenlighet (vilket kan ses som stör­ning av förmågan att "läsa" verkligheten) ger ovannämnda strukturer deras patologiska karaktär (Citat från El Proceso Grupal: Grupos operativos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

E. Den upp-och-nedvända konen och dialektisk spiral.

S L: ”Den upp-och-nedvända konen” eller ”den dialektiska spiralen”. Är det samma sak eller rör det sig om två olika saker?

A Q: De är besläktade, men inte samma sak.

S L: Kan du rita och beskriva?

A Q (ritar): Den här tanken verkar motsägelsefull, eller hur? (pekar på ”den upp-och-nedvända konen”, där basen och den största delen utgörs av ”det explicita” och spetsen och den minsta delen av ”det implicita”). Det verkar inte stämma med Freuds tankar … han säger det omvända … vi ser det här (pekar på ”det explicita”) och det är hit vi söker komma (pekar på ”det implicita”).

Varför tecknar Pichon en sådan bild? Inte därför att han inte tänker som Freud … här finns väldigt mycket (pekar på ”det implicita”). Men om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här (pekar på konens bas).

S L: Som en ”emergent” eller …?

A Q: Javisst, emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på konens spets och bas). Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit.

I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spira­len.

a) Basen: Här placeras de tydliga eller "explicita" innehåll som växer fram.

b) Spetsen: De grundläggande situationerna eller "implicita" univer­salerna.

c) Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit.

Det explicita skulle vara det vi ser, det manifesta; med ut­gångspunkt häri kan vi gradvis genom spiralens riktning i dia­lektisk form se och - undan för undan - nå botten i den situ­ation vi siktar in oss på. Med denna dialektiska spiral kan vi nå den centrala kärna dit förändringsrädslan som motstånd är lokaliserad.

Det som först uppträder i schemat är det explicita. Det impli­cita däremot är det som skulle motsvara det omedvetnas zon. Men det är genom att utgå från det explicita och via en kon­stant spiral som man kan komma fram till det implicita. Därvid analyseras vilka element som spelar in och hur situa­tionens rigida struktur kan brytas för att det ska vara möjligt att nå fram till en framstegssituation och en ny formulering (Citat från El Proceso Grupal: Tratamiento de grupos familiares: psico­terapia colectiva. Behandling av familjegrupper: Kollektiv psyko­terapi . i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Den upp-och-nedvända konens schema har till syfte att i sin bas uttrycka alla manifesta situationer på det operationella området, och i sin spets de grundläggande universella situa­tioner, som verkar i latent form.

Allmänt uttryckt innebär detta att vår uppgift består i att lösa upp stillastående situationer - oavsett om det rör sig om en "fastlåsning" i sjukdomen, lärandet eller samtliga livets aspekter - och att göra situationen dialektisk. Tes, antites och syntes kan bära just till en situation av rörelse i gruppen och med möjlighet att lära utan att riskera förlust, det vill säga att förlusten kan "förflyttas" inför möjligheten till ett opera­tivt lärande.

Med denna teknik går gruppen i vilket fall som helst från det explicita till det implicita för att - genom denna process - ett nytt explicit ska framträda; annorlunda uttryckt att det som varit latent, störande och konfliktartat blir expli­cit. Därigenom kan den korrigerande operationen mycket väl framställas som en upp-och-nedvänd kon(Citat från De próxima edición: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

AQ: Det som finns här (pekar på spetsen i konen) … för Pichon finns här ångestformerna (rädsla för förlust och rädsla för attack). För mig tycks dessa tankar ha att göra med den starka influensen från den engelska skolan och Melanie Klein.

De grundläggande rädslorna: 1) rädsla för förlust av den hit­tills uppnådda strukturen och 2) rädsla för attack i den nya situation som ska struktureras. (El Proceso Grupal: Tratami­ento de grupos familiares: psicoterapia colectiva. Behandling av familjegrupper: Kollektiv psykoterapi.)

Socialpsykologens handlingsområde är rädslornas; hans uppgift är att förtydliga deras ursprung och irrationella karaktär. Ytterst kan de reduceras till två – rädsla för förlust och rädsla för attack (Citat från Psicología de la vida cotidiana: El Psicólogo social. Socialpsykologen i Pichon-Riviére, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Fast Pichon kommer fram till lite annorlunda tankar … men denna plats för ångestformerna är mycket viktig som organiserande element vad gäller handlingar, ångest och fantasier (pekar på konens spets). Det handlar om saker som kan vara explicita på en nivå och implicita på andra nivåer. Han säger att när en ångest är explicit – exempelvis persekutorisk ångest (rädsla för attack) – så finns samtidigt en depressiv situation (rädsla för förlust) som inte kan bli manifest. Ty Pichon menar att ångestformerna samexisterar. Här skiljer han sig från Melanie Klein. Dom samexisterar och samverkar. Men när den ena är manifest, så är den andra här (pekar på konens spets). Pichon säger att när patienten kommer till behandlingsrummet och tittar under divanen … han tycks inte vara så ledsen. Det han visar fram är ju att han känner sig förföljd. Men om man utforskar vad han försvarar sig mot - vad inrymmer denna uppenbart förföljande situation?

S L: Och där bakom finns rädslan för förlust?

A Q: Just det. Patienten är ledsen och bekymrad över den här förlustsituationen. Det är nu Pichon gör sitt första schema över konen …

Jag kommer nog aldrig att få reda på varför Pichon valde den andra modellen (ritar figuren med vektorerna anslutning/tillhörighet, samarbete, relevans/tillämplighet, läroprocess, kommunikation och telé) - och jag tror inte att han heller visste, men för honom fungerade den.

Exempelvis sade han att för att analysera en grupp … han tog detta (vektorsmodellen) eftersom det komplicerade detta andra (konen) … och han inkorporerade mer … och dessa vektorer har att göra med Kurt Lewins tankar. Pichon plockade upp saker från olika gruppteoretiker.

Här finns alltså temat ”anslutning” … ”tillhörighet”. ”Tillhörighet” skulle alltså vara en nivå som befinner sig mycket långt från ”identifikation”. ”Anslutning” är en ännu mer avlägsen identifikation … labilare … svagare. Och ”tillhörighet” är detta … laget och matrisen … den ömsesidiga inre representationen här … och detta har implikationer för ”samarbete” … ty möjligheten att samarbeta när det finns tillhörighet har betydelse för tillämpligheten.

Den första vektorn … (i ovannämnda kategorisering) … inkluderar anslutning till eller identifikation med grupprocesserna. I dessa behåller emellertid individen/subjektet en viss distans och går inte helt upp i gruppen. Detta första moment av anslutning – karaktäristiskt för vad som sker i alla grupper – förändras senare till tillhörighet, vilket medför högre grad av integrering i gruppen … Samarbete består i att man ger sitt bidrag – om än tyst – till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet.

Tillämplighet/relevans är det namn vi givit åt den kategori, som består i att gruppen fokuserar på hur den förelagda uppgiften kan klargö­ras. Det kvalitativa härvidlag värderas utifrån mängd förar­bete, gruppens kreativitet och produktivitet samt om det ska­pas öppningar, vilka pekar i riktning mot ett projekt.

Den femte kategorin på vår skala utgörs av kommunikationen - såväl verbal som preverbal i form av gester - mellan medlem­marna. Inom denna vektor noterar vi inte en­dast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Vi kallar detta för metakommunikation. När dessa båda element ham­nar i ett motsatsförhållande uppstår missför­stånd inom grup­pen.

Den sjätte vektorn gäller ett grundläggande fenomen - lä­rande. Genom att i ett visst moment föra samman gruppmed­lemmarnas information verkar den dialektiska lagen om om­vandling från kvantitet till kvalitet. En kvalitativ förändring inträffar i gruppen - en förändring som kan översättas till ångestupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, pro­jekt etc.

Som universell kategori i gruppsituationen inkluderas faktorn telé - av professor Moreno definierad som negativ eller positiv in­ställning till att samarbeta med en viss gruppmedlem. Telé bildar en atmosfär som kan översättas till positiv eller negativ gruppöver­föring såväl i förhållande till samordnaren som vad gäller relationen gruppmedlemmarna sinsemellan. Det bör understrykas att attityden till förändring utgör den operativa gruppens centrala situation. Denna attityd kan ta sig uttryck i såväl ökning som minskning av depressiv eller paranoid ång­est (rädsla för förlust och rädsla för attack). Dessa ångestfor­mer samexisterar och samverkar i tid och rum. En följd av detta är att samordnaren i sin tolkning bör inkludera även den andra och underliggande ångestformen när en av dessa manifesteras i en gruppsituation (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Och detta är en annan nivå (pekar på figurens högra sida där vektorerna läroprocess, kommunikation och telé finns) av vektorer … kommunikation, lärande … och så den här idén om telé … som Pichon egentligen plockar upp från Moreno, men han tolkar den samtidigt …

Pichon tog som sagt ofta upp idéer från andra teoretiker och gjorde om dom. Men han förvarnade inte sina åhörare, som ju inget visste om detta … och då blev det komplicerat. Jag exempelvis kom i diskussion med honom … och sade till honom att ”nej, så här är det inte!” ”OK”, svarade han, ”men det fungerar ändå”. Ty telé-konceptet handlar om att varsebli något reellt … även Pichon har med detta i sitt koncept … att man varseblir något verkligt … och överföringsprocesser utlöses då.

Se här hur vi i detta öppna ECRO rör oss med samexistensen av två teoretiska ramar som Pichon integrerar i denna tanke att om jag har en god telé till någon, så finns det hos denne något reellt jag varseblivit, något som tilltalar mig etc – och som hänvisar mig till andra förbindelser.

Moreno säger att telé framträder när väl överföringen genomarbetats. Pichon säger ”nej, så är det inte … mellan överföring och telé finns ett permanent samspel”. Den här tanken om att en förfluten relation aktualiseras i en nuvarande relation måste ha att göra med telé … med överföringen.

S L: Detta med ”tillämplighet” … har det att göra med det relevanta med …?

A Q: … med syftena. När vi säger ”tillämplighet” måste vi också ha i beaktande uppgiftskonceptet. Men detta med uppgiften är komplext eftersom det finns ögonblick när det är relevant att lyfta fram vissa grupproblem i förgrunden … och i andra ögonblick är det inte relevant att göra det. Att exempelvis arbeta med integration är relevant i de ögonblick frågan uppträder … eller i början. Men i andra ögonblick när integration kommer på fråga kan en motsägelse rörande tillhörighet uppträda. När det inträffar är det relevant att arbeta med gruppens förbindelser.

S L: Man fördjupar sig i detta?

A Q: Pichon fortsätter att söka sig hit mot spetsen och de grundläggande ångestformerna. Det var något han inte förändrade. Han använde sig av mer eller mindre samma schema för två olika ”äntringsformer”. Ty man kan använda det här schemat även vid individualpsykoanalys. Pichon upphörde aldrig att använda sig av individualanalysen … vilket ju den här divanen visar (skrattar och klappar divanen) … ibland använde han den och ibland arbetade han ansikte mot ansikte.

…………………………………………………

Tillägg av Ana Quiroga (skickat via e-mail november 2004 efter en fråga som ställts av mig i samband med en grupputbildning i Sverige)

Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den. Detta observerbara är här inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Mellan det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer subtilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av intensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetiserande” och skapande händelse. Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten.

Låt oss tänka oss en situation som håller på att ta form i en gruppintegrationsprocess. Hela gruppen upplever i och för sig alltid på kvalitativt olika sätt växlingarna i integrationsprocessen – men vi ska nu försöka tänka oss den betydelsefulla ”upplevelsesituation”, som uppstår hos gruppens medlemmar, när ett kvalitativt språng sker i gruppens integrationsprocess …

När denna vår identifikatoriska upplevelse – olik andras och en gräns som avskiljer oss från gruppens yttre symboliska (omgivning/övers tillägg) - ”installeras” skiljer vi också ut oss från ”det andra” som finns i det yttre. Detta skeende har att göra med ett specifikt moment i den ömsesidiga internaliseringsrörelsen … med förändringar i den ömsesidiga internaliseringsprocess man var upptagen med.

Denna intensivt upplevda inre ”närvaro” tenderar att uttryckas i form av ett spatialt språk. Det yttre kan här utgöras av våra vardagliga scenarion … men i detta ögonblick finns något motsägande mellan denna integrationsprocess och ”gruppnärvaro” och all övrig ”närvaro”. Annan ”närvaro” tycks hota intimiteten.

Man kan sluta sig till att i detta integrations- och identifikationsmoment eller ”gränsögonblick” erbjuder gruppsammankomsten ett maximum vad gäller stöd, stärkande av jaget - och kanske också av illusion.

Om vi i denna situation är samordnare eller observatörer kommer det för oss registrerbara – i form av ord, handlingar, kroppsspråk, samarbete, sättet att föra uppgiften framåt etc – att vara något nästan uppenbart. Något förändrades!

Denna integreringsnivå är olik den föregående. Vi kommer att få en uppfattning om tid, process och att det som sker är något annorlunda och i någon mening motsatt det tidigare.

Beroende på den fortskridande integreringen har något förvandlats och detta har också registrerats av gruppmedlemmarna.

Känslomässigt tillfredsställer detta oss. Emellertid nödvändiggör uppgiftens riktning och vårt analysåtagande att vi är uppmärksamma på de motsättningar, som vi noterat är verksamma inom fältet, och som kan ge upphov till olika utvecklingslinjer.

Vi står här inför en betydelsefull integrationsemergent. Men – vad hände med det föregående? Det stämmer inte att grupper inte har historia. Inom fältet fanns tills för kort tid sedan labila former – ”tvekande” vad gäller integration och närmande … vad hände med den inledande fragmenteringen? Har dessa icke-integrationsaspekter fullständigt utplånats eller har de förminskats som en av polerna i motsättningen och övergått till att bli sekundära?

Den linje vi följer i uppgiften kommer i mycket att vara beroende av om vi kan ”öppna” dessa frågeställningar i oss själva. Därför att i det observerbara, som utgör emergentens delar, finns mycket att utforska i och med att dessa inte är enkla utan komplexa fakta. Denna nya händelse innehåller motsättningar. Det finns en mångfald verksamma aspekter inom gruppfältet och dessa kan sätta igång olika rörelser.

Om vi som socialpsykologer positionerar oss utifrån en föreställning om komplexitet, rörelse, motsättningar och inbördes sammanhang vad avser fenomenen, så måste vi både fråga oss själva och fråga om vad det är som dyker upp; denna grupp- eller (eventuellt) organisationsform som växer fram än nämligen inte enkel utan komplex.

Varför? Därför att saker innehåller såväl något av det gamla eller föregående som något av det nya – även om det nya nu skulle vara det som dominerar.