SUBJEKTIVITET, FÖRBINDELSE, ECRO. Av SörenLander

Sammanfattning av texten ”El Hilandero. Un acercamiento a la teoría de Enrique Pichón-Rivière” av Héctor Alonso Ruiz Henao – Estudiante 5to semestre de Psicología-Funlam. Sammanfattningen gjord av Sören Lander.

Subjektiviteten som den ter sig inför gruppskeendet (och omvänt - som detta gruppskeende ter sig för subjektiviteten) har att göra med ett slags meningens eller innebördens logik. Subjektiviteten kan liknas vid en väv fabricerad av tusentals trådar av ett nästan odefinierbart oöverblickbart och samtidigt mycket skört material. ”Vävaren” (det vill säga var och en av oss) har i sin inre och yttre värld med sina ”trådar” bidragit till att ”väva” grupprealiteter. Utifrån denna gemensamma öppnade erfarenhet uppstår som resultat en gigantisk ”väv”. Vi ”ikläder” oss denna ”väv”. Vi lever, önskar, älskar, reproducerar vår tillvaro, fantiserar, blir vansinniga, drömmer etc i den. Dess logik är den ”klädnad” i vilken vi ”uppfinner” verkligheten såväl i vårt eget varande som i den relation vilken de gruppsliga förbindelserna utgör.

För Pichon-Rivière finns det ett subjekt som söker eller begär ett objekt. I detta individuella och gruppsliga fält sammanblandas och hoptvinnas subjekt och objekt i en dialektisk spiral. Denna relation medieras av begäret i och med att subjektet och i slutändan subjektiviteten (det vill säga det personliga, det för individen egna m m definitioner) inte kan förstås utanför den sociala kontext i vilken den definieras via gruppfenomenen. Subjektiviteten konstrueras i gruppen och gruppen i sin tur konstrueras av subjektiviteter.

Subjektivitetens närvaro i gruppsammanhang inkluderar på ett centralt sätt formandet av ett kritiskt medvetande hos den mänskliga samhälleliga varelse, vilken i takt med att hon omvandlas också omvandlar den värld hon lever i. Detta påstående förutsätter också att subjektet så att säga alltid befinner sig ”i situation” (med andra människor) i och med att varje människa väsentligen är en social varelse.

Subjektiviteten i gruppfenomenens skeende uppstår utifrån förbindelserna. Den mänskliga varelsen föds in i ett förbindelseskeende, vilket i bästa fall befinner sig i ett skede av väntan – med ett namn på den som man väntar ska födas samt med därtill hörande önskningar och förväntningar. Därför är det de mänskliga förbindelsernas skeende som upprätthåller vår socialisationsprocess, vår förlängda socialisationsprocess eller vårt införande i kulturens process.

Ovanstående utgör den ena kontextpolen i subjektivitetens konstituerande. Den andra utgörs för Pichon-Rivière av den moderna världen, vilken kännetecknas av sin förändringsbenägenhet. Det är i detta föränderliga samhälle den mänskliga varelsen bör konstruera en referensram eller ”apparat för att tänka verkligheten”, något som gör det möjligt att positionera sig och tillhöra ett symboliskt fält eget för den kultur och subkultur man fötts in i och definierar sig inom. Denna ”tankeapparat” eller detta referentiella schema gör det möjligt för oss att varsebli, särskilja, känna, organisera och ”operera” i verkligheten. Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess, i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi rör oss inom, konstruerar vi detta referentiella schema som skänker stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta världen. Om det inte hade den förmågan skulle vi störtas ned i ett tillstånd av gränslöshet, oöverblickbarhet och kaos.

Moderniteten karaktäriseras av förändring och därmed också av oundvikliga modifieringar av den referensram utifrån vilken vi betraktar verkligheten. På grund härav ser Pichon-Rivière subjektets ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att kunna konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i världen – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel med världen försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna gynnar framväxt av gamla ”spöken” som läggs över nuets sociala relationer.

I detta samhälle uppfattat som sociala signifikanters ”magma” (Castoriadis) urskiljer Pichon-Rivière olika fält eller områden. Han benämner dessa psykosocialt område (vilket har med individen att göra), sociodynamiskt område (som har med grupper att göra) samt institutionellt och samhälleligt område. Dessa områden möjliggör inte endast visualisering av de scenarior i vilka socialisationsprocessen institutionaliseras med målet att producera de subjektiviteter som blir dess konsekvens. De möjliggör också förståelse av de olika slags logik och därmed också metodologier, tekniker och interventionsverktyg som utövar inverkan på subjektiviterna.

Områdena ses som ömsesidigt påverkande varandra – som de stora förmedlarna av den sociala makrostrukturen – vid subjektivitetens konstituerande. Förbindelsen eller de förbindelseartade skeenden subjektet befinner sig i utgör aldrig ett isolerat element, utan ses alltid som uttryck för dessa successiva gruppsliga, institutionella och sociala områden.

Pichon-Rivière hävdar att likaväl som vi behöver ett konceptuellt schema eller system av idéer som ledstjärna i tillvaron är det också viktigt att detta system av idéer eller denna ”tankeapparat” fungerar som ett öppet system möjligt att modifiera. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den subjektiva referensramen. Dessa modifieringar av schemat innebär enligt Pichons synsätt dock inte att schemat i sig avvisas såsom varande felaktigt. Det handlar istället om modifieringar (nödvändiga för en aktiv anpassning till grupper och realiteter) som syftar till att önskningar och projekt man går med ska kunna bibehållas trots pågående förändringar i kontexten och de sammanhang man befinner sig inom.

Varje referentiellt schema är oundvikligen något som är typiskt för en viss kultur i en bestämd historisk-social situation. Som människa är man alltid ”sändebud” och emergent för det samhälle som såg en födas. Varje referentiellt schema är på samma gång gruppslig och individuell produktion. Det konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer samtidigt att man konstitueras som subjektivitet, vilken reproducerar och transformerar det samhälle i vilket man lever.

En bärande tanke hos Pichon-Rivière är begreppet ”omvandling”. Det handlar inte om att endast beskriva eller förklara verkligheten, utan också om att omvandla eller transformera den. Att omvandla implicerar här också att omvandlas.

Pichon ställer oss inför utmaningen att tänka oss som subjekt präglade av förändringar och insatta i ett samhälle också utsatt för ständiga modifieringar, vilket tvingar oss att tänka subjektet och samhället i ett tillstånd av skapande och föränderlighet. Han bevarar genom ett sådant perspektiv våra förutsättningar att vara skapande i och med att han inte kan se något system som stängt och producerat ”en gång för alla”. Alla system, subjekt, grupper, institutioner, teoretiska referensramar, ECRO:n etc är öppna för produktion av de innovationer, vilka samhället oundgängligen kommer att utsätta oss för utifrån sitt tillstånd av modernitet.

Det är viktigt att definiera att för Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur och något som kan upplevas i gruppfenomen. I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” hävdar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. ”Subjektet är inte bara ett subjekt som relaterar till andra. Det är också ett producerat subjekt. Det finns inget i subjektet som inte är resultat av interaktionen mellan individer och grupper”. Detta innebär att det inte existerar något i subjektet, som inte implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière konstituerandet av subjektiviteten i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något singulärt/individuellt, men samtidigt en emergent uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av. Subjektiviteten bevarar en relation som både producent och samtidigt producerad av dessa förbindelseskeenden. Pichon säger att:

Den kontrast som överraskar psykoanalytikern mest i utövan­det av sin uppgift består i att upptäcka att vi med varje pati­ent inte står inför en isolerad människa, utan inför ett sän­debud; att förstå att individen som sådan inte bara är den främste aktören i ett drama, där klargörande söks genom analysen, utan också språkrör för en situation, vars protago­nister är en social grupps medlemmar (hans familj), vilka han alltid varit anknuten till och inkorporerat i sin inre värld allt sedan livets första ögonblick. (Psicología de la vida cotidi­ana: La psicología social. Socialpsykologin.)

För Pichon konstitueras subjektiviteten i de förbindelsestrukturer denna genomträngs av och vars konceptualisering sker i termer av gruppsliga fenomen. Detta utgör människans enda möjlighet att strukturera sig med världen och den avviker från en sluten struktur i stil med Humpty Dumpty i ”Alice i Underlandet”. Pichon uppfattar subjektet i en dubbel dialektik: intrasystemisk och intersystemisk. Subjektiviteten är varken något endast inre eller något som uteslutande betingas av det yttre. Det pichonianska ECRO:s subjekt är ett subjekt, som uppfattas utifrån sin vertikalitet, men som ”decentreras” i förbindelsen, vilken talar bortom vertikaliteten och alltid produceras socialt i relation till en oundgänglig ”annan”.

Den subjektivitet Pichon-Rivière talar om utspelas i det inre och i det yttre. Denna subjektiva ”positionering” har att göra med just hans hälsouppfattning, vilken inplicerar ett tänkande subjekt.

Socialisationsprocessen ses av Pichon som en lång läroprocess, vilken ger utrymme till ”formulerandet” av ett referentiellt schema inom varje subjekt. Han benämner också detta schema ”apparat för att tänka verkligheten”. Detta koncept drar uppmärksamheten till en subjektiv struktur, vilken – som produkt av socialisationen – determinerar en subjektets omedvetna reproduktion av de sociala relationer som format strukturen ifråga.

Det ”referentiella schemat” pekar på reproduktionen av de existensvillkor subjektet genomlevt och även på situationer präglade av exploatering och underkastelse. Denna ”tankeapparat” tillåter oss att varsebli, särskilja, känna, organisera och ”operera” i verkligheten. Härur framväxer en aktiv subjektivitet, som också producerar de egna existensvillkoren. Den implicerar dels att subjektet på ett transformerande sätt tänker, känner och ”gör” sin kontext; dels åstadkommer denna aktiva omvandlande betingelse att den reproduktion människan gör av den sociala struktur, som skapat henne, aldrig blir ”bokstavlig”. Den reproduceras alltid – men med vissa smärre omvandlingar. Detta faktum får Pichon att tänka metaforen ”spiral” för att därigenom peka på att även om upprepningen eller reproduktionen ”förefaller lika, så är den det ändå inte”. Den yttre sociala strukturen åstadkommer (via de intermedierande områdena – se ovan) den subjektiva strukturen genom det referentiella schemat och härvid utgör förbindelsekonceptet den stora förmedlaren.

Det etimologiska ursprunget till ordet ”förbindelse” (vínculo på spanska) är ”bindning” (atadura på spanska). Troligtvis har Pichon valt detta ord för att beteckna den materiella betingelsen för vårt subjektiva konstituerande. De mänskliga förbindelserna utgör strukturer, som tillåter och effektiviserar ”bindningen” hos den varelse, vilken - öppen för världen och med ospecifika impulser - föds in i ett symboliskt fält, som utgör den historisk-sociala tids kultur som beskärts henne att leva inom.

Förbindelsen är den sinnes-, affekt- , tanke- och handlingspräglade struktur, som förenar och ”binder” oss till en annan varelse med vilken vi som subjekt identifierar oss. Identifikationen sker inte gentemot en bild utan snarare gentemot drag i en förbindelsestruktur som i sig inkluderar ”innebördsmodeller” av sinnes- , affekt- , tanke- och handlingskaraktär, vilka subjektet sedan reproducerar.

Förbindelsen fungerar intermedierande och möjliggör subjektets inträde i samhället och i gruppers symboliska fält. Därför är också förbindelsen en struktur med ”ansiktet” riktat såväl inåt som utåt. Subjektiviteten uppfattas i konsekvens med detta av Pichon-Rivière som en sannskyldig djungel av gruppförbindelser, vilka möjliggör såväl skeendet i gruppen som subjektiva upplevelser.

Förbindelsen är det speciella sätt

ett subjekt anknyter eller relaterar till

den andre eller de andra

och därvid skapande en struktur

som är specifik för varje situation

och ögonblick.

Gruppoperativt seminarium om ”bete­ende, tankemönster och relatio­ner”. KBT satt i förhållande till pichoniansk metodologi. Korttidsterapi. Av Sören Lander

Med användning av det argentinska gruppkonceptet "operativ grupp" (ett slags learning by doing), söker vi i seminarie­form närma oss och ut­forska i vilken utsträckning rubrikens tre aspekter ""beteende", "tanke­mönster" och "relationer" helt eller delvis berör samma fenomenologiska område.

Genom att låta seminariet ske i gruppoperativ form (med fri diskussion under överinseende av samordnare och observatör) hoppas vi kunna bi­dra till en djupare utforskning av begrepp som – ur olika perspektiv – berör samma fenomenologiska område, nämligen den värld som är män­niskans. I syfte att skapa en utgångspunkt för seminariediskussionen skickas också en text ut till deltagarna. Texten följer här nedan och tar upp vissa begrepp, som vi uppfattar som viktiga.

……………………..

Vad skulle ett seminarium med frågeställningen ”Beteende, tankemöns­ter och relationer – ett sammanlöpande paradigm i dagens psykologivär­ld” kunna innehålla?

EN utgångspunkt vore att utgå från vardagsföreställningar om vad des­sa begrepp innebär. Om vi går till Wikipedia på Internet och undersöker dess definitioner av begreppen ”beteende”, ”tankemönster”, ”relation” och ”paradigm” finner vi följande:

Beteende syftar på handlingar, uppförande eller reaktioner av en indi­vid, vanligtvis menas särskilt människors sätt att vara och förhålla sig till sin omgivning, tillfälligt men oftare i allmänhet. Beteendevetenskap är en del av samhällsvetenskaperna.

Thought pattern: a habit of thinking in a particular way or making cer­tain assumptions, usu. positive or negative.

En social relation, eller ett mellanmänskligt förhållande, är inom samhällsvetenskap och beteendevetenskap det utbyte som finns mellan två eller flera personer, eller mellan grupper av personer.

Paradigm är en populär term myntad av fysikern och vetenskapshi­storikern Thomas Samuel Kuhn för att beteckna en förebild, ett ide­alexempel eller mönster inom vetenskapen. Enligt Kuhn avgör ett para­digm bland annat:

• Vilka frågor som skall ställas och inte ställas

• Vilka svar som är relevanta (vilka resultat som kan förväntas)

• Hur experiment skall utföras

Vad finns det som på ett eller annat sätt knyter samman begeppen – och därvid “belyser” de fenomen vi möter i vår dagliga yrkesverksamhet som (samtals)behandlare? Vi behöver tänka vidare tillsammans kring detta … inte nödvändigtvis ställa begreppen så mycket mot varandra som låta dem befrukta och berika vår beskrivning av den fenomenvärld vi möter … låta dem “gå i resonans” med varandra för att på så sätt nya emergen­ter ska kunna växa fram. ”Emergent”, som är ett begrepp i den argentinska ”pichonianismen” (men ursprungligen tycks ha myntats av nobelpristagaren i kemi 1967, Ilya Prigogine), definieras på följande sätt i olika sammanhang (Wikipedia):

Emergenta strukturer är mönster som inte skapats av en enskild händel­se. Inget befaller ett system att forma ett mönster, snarare så skapar in­teraktionen av flera delar en komplex kedja som leder till en viss ord­ning. Det kan hävdas att emergenta strukturer är mer än dess kombine­rade delar, eftersom en emergent ordning inte uppstår enbart av de­larnas blotta existens - interaktionen av delarna är det centrala.

Emergent i levande biologiska system: Ett exempel är myrstackar. Drott­ningen delar inte ut order eller berättar för myrorna vad de ska göra. Istället reagerar varje myra på stimuli, så som feromoner från larver, andra myror, inkräktare och mat. I sin tur lämnar myran kemiska spår som andra myror reagerar på. Varje myra är en självständig enhet som endast reagerar baserat på dess närmsta omgivning på genetiskt kodat manér. Trots avsaknaden av centrala beslut så uppvisar myrstackar komplext beteende och kan lösa geometriska problem.

Det har hävdats att språk, eller i alla fall förändringar i språk, är ett fenomen grundat på emergens. Medan en talare endast försöker nå sitt eget mål, används språket på ett visst sätt. Om tillräckligt många talare beter sig på samma sätt så ändras språket (Keller 1994). I bredare me­ning kan språkets normer ses som ett emergent system som formas på lång tid av talarnas kommunikativa problemlösning. (Määttä 2000)

Vi föreställer oss att seminariediskussionen gradvis kommer att ge upphov till framväxten av vissa emergenter – eller aha-upplevelser – som kan vara till hjälp i vars och ens yrkesvardag.

I nedanstående textdelar tas bland annat kognitiv beteendeterapi upp. Men texten söker också ta upp termen ”beteende” ur ett annorlunda perspektiv och framförallt då med sina rötter i de tankar om ”beteende” som den argentinska, socialpsykologiskt influerade, psykoanalysen (”pichonianismen”) lyfte fram. Den ”dialektiska spiral”, som omnämns i texten här nedan, utgör ett av de verktyg man använder i denna teoretiska strömning. Inledningsvis dock något om kbt,

I

Fenomenet ”beteende” har på senare år seglat upp som en viktig aspekt när det gäller psykoterapeutisk behandling. Från högsta ort (i Sverige So­cialstyrelsen) utpekas en speciell behandlingsmetod – kognitiv beteende­terapi (kbt) – som det bästa alternativet. Kbt beskrivs bland annat så här:

Kognitiv beteendeterapi, kbt, kombinerar inslag från både beteendeterapi och kognitiv terapi med syfte att påverka tankar, känslor och beteende i en positiv riktning. Olika strategier med övningar och hemuppgifter är en viktig del. Gränsdragningen mellan de olika terapierna är inte entydig och ofta är det svårt att avgöra vilken terapiform som an­vänts i studier. Oftast avses dock en blandform, dvs kbt. Kbt kan ske individu­ellt eller i grupp (SBU).

” ... att påverka tankar, känslor och beteende i en positiv riktning” är dock knappast något som kbt har ensamrätt till som syfte.

Inom psykody­namisk terapi finns också en betoning på att få syn på de mer implicita faktorer (eller drivkrafter) som kan göra att en människa inte fungerar i sin vardag - i sitt beteende. Man måste alltså söka sig bakom eller under det som finns på ytan (det explicita) och utforska vidare (ned mot eller bakom det implicita/det ej medvetna/det outsagda) … ned i den dialektiska spiralen. Men - vad är då en “dialektisk spiral”?

I den argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Riviéres (1907-77) individualpsykoterapeutiska perspektiv ses individualpsykoanalys (eller –psykoterapi) som en läro­process - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan be­skrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse.

Med hjälp av den ”upp-och-nedvända-konen”/den dialektiska spiralen (se nedan) kan ovanstående illustreras lite tydligare. I figuren går man från den explicita ”ytan” (det pat presenterar som ”identifierat problem”) nedåt mot de mer implicita aspekter som skapar det dilemma pat söker hjälp för (ofta är det så att när pat förmått gå från det oöverblickbara diffusa ”dilemmat” till att formulera vad som är problematik är han också på god väg mot en lösning).

Den ”upp-och-nedvända konen” (spiralfiguren) är således ett sätt att illustrera förhållandet mellan ”det synliga” (explicita) och ”det osynliga” (implicita). Men den är också en ”karta” som kan hjälpa en att ställa det psykody­namiska och det beteendekognitiva perspektivet i förhållande till varand­ra.

En människas beteende kan betraktas som ”svar” på ett ”stimuli” (för att använda ett begrepp från den beteendeterapeutiska arsenalen) som vid något tillfälle trätt in i livet. Men responsen kan komma senare eller kvarstanna på ett repetitivt sätt varvid de implicita drivkrafterna är osynliga. Själva processen kan beskrivas i följande liknelse:

En sten kas­tas i en damm med spegelblankt vatten. Stenen träffar ytan ... ringar sprider sig på vattnet ... samtidigt sjunker stenen mot botten och för undan vattenväxter på sin väg nedåt ... när stenen träffar dammens botten sätter den i rörelse bottenslammet, som i sin tur stiger upp mot ytan som ett slags ”damm” ... Samtidigt sprider sig ringarna på vattnet och blandas med varandra. Man kan här tänka sig att det stundtals inte framstår som tydligt VEM som kastade stenen; inte heller NÄR, HUR eller VARFÖR ... och detta ger upphov till olika ”berättelser” om vad som hänt.

Möjligen är det denna verklighet – som fenomenvärld betraktad – som de flesta psykologiska teorier på ett eller annat sätt söker hantera. Och det teoretiska perspektiv, som utgörs av kognitiv beteendeterapi, är inget undantag.

Här följer ytterligare en – och fördjupad – definition av kognitiv beteende­terapi:

Kognitiv beteendeterapi är en form av psykoterapi som grundar sig på forskning och te­oribildning inom inlärningspsykologi, kognitionspsykologi och socialpsykologi. Begreppet kognitiv beteendeterapi anger att tonvikten ligger på samspelet mellan individen och om­givningen, här och nu.

Det sätt som begreppet "beteende " används inom KBT skiljer sig från vardagsspråkets användning av ordet. Med beteende menas olika kroppsliga reaktioner, egna tolkningar och uppfattningar om händelser och specifika handlingar som gör att både individen själv och dennes omgivning påverkas. Beteende i denna bemärkelse är föremål för förändring inom kognitiv beteendeterapi. De psykoterapeutiska metoder och tekniker som tagits fram utifrån detta synsätt inom respektive område har visat sig effektiva och ibland mycket effektiva när det gäller behandling av psykiska problem.

"Med beteende menas olika 
kroppsliga reaktioner, egna
tolkningar av händelser och
specifika handlingar som gör att
både individen själv och dennes
omgivning påverkas."

En kognitiv beteendeterapeut (KBT-terapeut) börjar alltid med att göra en beteendeana­lys av samspelet mellan individ och omgivning. Grunden för beteendeanalysen är att var­je människa är unik och analysen är därför högt individualiserad men utifrån all­männa principer. Analysen syftar till att kartlägga orsakerna till just denna individs problem.

Orsakerna till problemen är inte på förhand bestämda, men en kunnig KBT-terapeut har god kännedom om vilka olika samspel mellan individ och omgivning som brukar före­komma. Även tanke- och beteendemässiga strategier som kan härledas från tidiga rela­tioner analyseras för att skapa förståelse för problemens vidmakthållande. I terapin fo­kuseras dock på här och nu-situationen och de faktorer som där förekommer. Dessa kan utgöras av t ex sociala färdighetsbrister, feltolkningar av signaler från den egna kroppen och omgivningen eller andras uppmärksamhet för olika beteenden. De behandlingsmeto­der som ryms inom KBT kan utgå från en persons problem och upplevelser som vid indi­vidualterapi eller från flera personer som vid familjeterapi. Både individuellt behandling med en patient i taget och gruppbehandling med flera patienter förekommer inom KBT (Från Beteendeterapeutiska föreningens hemsida: ”Allmänt om kognitiv beteendeterapi (KBT)”).

På många sätt har kognitiv beteendeterapi i dagens terapivärld blivit till ett ”sesam – öppna dig!” och orimliga förväntningar ställs på vad metoden (eller snarare tekniken) kan uträtta.

Men vad händer om man söker sätta in KBT-metoden och dess behandlingsprocess i den dialektiska spiralen?

II

När det gäller explicita, mer lättdefinierade, frågeställningar, som patienten har önskemål om att lösa, är det troligtvis lättare för en patient att ta till sig och tillämpa den metodologi KBT använder sig av (KBT-terapeuten ”konceptualiserar”/sätter ord på den problematik pat beskriver). I figuren återspeglas detta av att patienten tar sig ned något varv i spiralen (med psykoanalytisk terminologi kanske man skulle uttrycka det som att något av det ”förmedvetna” blir tillgängligt för patienten att reflektera omkring och påverka).

När det gäller mer komplex problematik (där dilemmat inte lätt låter sig översättas till problembeskrivning) ”låser sig” vandringen nedåt i spiralen. Patienten kan inte ”lära sig” eller tillämpa KBT:s ”språk” för att synliggöra dilemmat (det fortfar att vara oförståeligt). Alternativt kan det vara så att KBT:s terminologi inte räcker till för att synliggöra/beskriva/sätta ord på det patienten behöver hjälp med. Man kan inte få patienten att ”lära sig” endast genom att dela ut information!

Om man tänker sig att KBT-interventionerna till stor del handlar om psykopedagogiska interventioner, så innebär ovanstående blockerande process att fokus gått över från att handla om främst epistemologiska hinder (dvs att det finns saker pat inte känner till, men som han med god vilja kan lära sig via information som ger kunskap) till att vara epistemofiliska hinder (dvs ångest inför att förändra något p g a att en förändring kan innebära hot om förlust av något stabilt, hot om att bli kritiserad eller ”attackerad” i en ny situation eller helt enkelt förvirring p g a att man tappar ”koordinaterna” i den nya situation man ska förflytta sig till). Epistemofiliska hinder kan beskrivas som känslomässiga hinder vilka blockerar den nyfikenhet och vilja att utforska som är nödvändig för att ta till sig den kunskap som kan lösa upp ett dilemma (och tillåta en effektiv problemformulering). När man blir alltför rädd kan man inte längre tänka! Och då hjälper det inte att man får rationella förklaringar serverade om hur saker egentligen är.

Så vad händer (som jag uppfattar är fallet vid KBT) om terapeuten AVSTÅR från att tolka förmedveten eller omedveten nivå och främst uppehåller sig vid den medvetna, dvs vid det som pat redan känner till (den explicita nivån)? Tolkning innebär ju att gå bakom det talade ordet (det explicita) och upptäcka det som är ”sanning” (man nöjer sig inte med patientens problembeskrivning). När man tolkar övergår fokus från ett sammanhang till ett annat varvid en ny innebörd kan uppenbaras (det Pichon-Rivière benämner ”emergent”).

Det förefaller utifrån ovanstående resonemang som om konceptet ”beteende” behöver fördjupas bortom den föreställning KBT rör sig med, något som gör att vi måste förflytta oss till det argentinska 60-talet (där vi alltså återfinner bland annat Pichon-Rivière).

III

I sin bok ”Psicología de la conducta” (Beteendets psykologi, 1966) understryker den legendariske psykoanalytikern och Pichon-Rivière-lärjungen José Bleger hur det referentiella schemat (ECRO) (som den argentinska operativa psykoanalysen refererar till) utgörs av den sammanlagda mängd idéer, attityder, känslor, kunskaper och er­farenheter som i sin tur formar bakgrunden till hur en individ tänker och handlar. Uttryckt annorlunda är schemat en organiserad och strukturerad ”kristallisering” i personligheten av en stor mängd er­farenheter, vilka (i en viss strukturell form) återspeglar den yttre vär­lden. Det är med detta schema som individen (subjektet) tänker och handlar i världen.

Vetenskaplig objektivitet består inte i att agera utifrån ett ”blankt” psy­ke. Att söka uppnå något sådant vore utopiskt. Man möter varje ny er­farenhet mot bakgrund av en viss personlighetsorganisation som i sin tur utgör en ”kristallisering” av hundratals och åter hund­ratals fö­regående erfarenheter. Och detta gäller vid såväl naiv eller folklig som vetenskaplig kunskap.

Ens referentiella schema (ECRO) kan ”aktiveras” eller ”organiseras” som funk­tion av att man studerar ett visst objekt (man kan kanske här tala om en ”stimuli-respons-reaktion”). Men ett schema kan också stereoty­piseras (vilket innebär att det mer eller mindre sluter sig i förhållande till yttre erfarenheter och därvid går bland annat den intersubjektiva dimensionen förlorad ... det är som om man sluter sig inne i ett slags ”a priori-värld” och inte mer tar in de erfarenheter som är ”a posteriori”).

Den dialektiska uppfattningen pekar på det faktum att det inte föreligger någon motsägelse mellan en öppen och en slu­ten situation. Det beror på att det rör sig om situationer, som öppnar och sluter sig tillfälligt eller gradvis, och därvid skapande spiralsituationer.

Det existerar ingen motsätt­ning mellan det öppna och det slutna. Dessa två moment är nödvändiga i den fortsatta dialektiska processen. Ett moment av tillslutning är nödvändigt för assimileringens skull likaväl som ett moment av öppning, vilket måste till för att nya erfa­renheter ska tas in - vilka sedan berikas i det ögonblick en ny tillslutning sker etc.

I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den an­dre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning.

Min uppfattning om Pichon-Rivière är att han alltid respekterade hur den andre utvecklade sitt tänkande … Att formulera tolkningen i form av arbetshypotes var något att beakta; man måste kunna ge psyket frihet att generera hypoteser kapabla att organisera ett tänkande, vilket alltmer närmar sig det som är rimligt. Pichon-Rivière hade en humanistisk – och samtidigt dialektisk – inställning. Han sade att psykoanalysen utgjorde en “översättning” på tre: två som arbetade med ett permanent (närvarande) tredje oavsett om detta var en sak, en person eller ett objekt. Han hade en gestaltisk uppfattning som andra psykoanalytiker saknade (Sagt av den argentinske psykoanalytikern Angel Fiasché).

En viktig aspekt i denna process är att terapeuten som ”operativ härbärgerare” av pats utsagor behöver befinna sig på ett optimalt avstånd från patienten (ett ”operativt område” skulle då vara ett sådant där det inte finns alltför stor distans mellan patient och terapeut, men inte heller alltför stor närhet). När patienten säger något som exempelvis sårar terapeuten, väcker ångest eller ilska hos denne, utgör något uppskattande, nedsättande, kritiskt etc – så bör terapeuten inte reagera direkt utan söka följa nedanstående ”tågordning” som ett sätt att skjuta upp den egna reaktionen (att alltså inte ”agera”):

• Registrera förnimmelsen eller känslan – men skjut upp ”urladdningen”/svaret!

• Fråga dig själv! Varför känner jag det jag känner? En tolkning är att ”verkställa”, göra verklig och synliggöra misstanken för mig själv och patienten (om det rörde sig om en dramatisering skulle vi behöva konfrontera två scener: den aktuella här-och-nu och dess konsonans med det förflutna).

• Gå över till konceptualiseringsnivån och tänk omkring vad som händer! Varför skapar det patienten säger ångest hos mig och vad är det som väcks? Vad är det som sker inom/hos patienten som framkallar detta ”faktum” eller tal? Gå in på upptäckandets område! Där finns möjlighet till hållande och dekodifiering.

• Utifrån förståelse eller bearbetning av hypotesen – förmedla denna förståelse till patienten via ord, tystnad, en kommentar, en tolkning, ett påpekande etc!

Denna förståelse eller tolkning är således en funktion av vad som väcks inom terapeuten. Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa.

Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar (en interaktionssitua­tion mellan två personer). Allt bör här be­traktas som en funktion av hela den relation (Gestalt) som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rö­relse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förän­dringar inom det ge­mensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur på­verkar tillbaka.

I processen är det av vikt att såväl föra samman, avtäcka, dittills obeaktade implicita stimuli eller aspekter som att bryta associationer/stimuli vilka implicit verkat som hinder.

IV

Den dialektiska spiralprocessen, som går från det explicit synliga mot det implicit osynliga, kan beskrivas som en operativ utforskning med fokus på den förelagda uppgiften och där teori och praktik går upp i varandra via den praxis som utvecklas när man (i individuell eller gruppslig form) gradvis synliggör och löser de problem som uppstår.

Vad är det man utforskar? Man utforskar den konflikt som ligger under/bakom det manifesta beteendet; det man kan ”ringa in” som observerat och som – utifrån vårt ECRO/vår referensram – karaktäriseras som ”emergent” eller tecken. Man söker dechiffrera motsatsförhållanden, vilka upplevs som konflikter och som finns underliggande/bakomliggande till en persons uppträdande. Om dessa motsatsförhållanden eller bakom-/underliggande konflikter inte löses utan blir till dilemman (att alltså motsatsförhållandet ”fryses” och stannar upp i sin utveckling) eller får misslyckade lösningar kommer föjden att bli avvikande beteende, störningar i lärandet och hinder. För Pichon-Rivière är ett hinder en patogen struktur – eller kanske snarare att strukturen genererar en patologi på grund av att den leder till att jagteknikernas (försvarens) användning stereotypiseras. Vad som händer då (vare sig det rör sig om individ, grupp, institution eller samhälle) är att hindret får allt att stanna upp i förarbetsfasen. Förmågan att lära har stängts/slutits till på grund av de grundläggande rädslornas (rädsla för förlust, rädsla för attack, rädsla för förvirring) inverkan, beteendet stereotypiseras och samspelet mellan individens inre och yttre upphör (det blir alltså svårt att lära nytt som kan omvandla dilemman till fruktbara problemställningar att arbeta med).

Hur utforskar man? Den psykologiska operationens mest allmänna ram utgörs av det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO) vilket i sin tur baseras på den dialektiska metoden.

Vad innebär dialektisk metod? Kännedom om de motsatta tendenser, de motsatsernas spel, vilka fungerar som källa till utveckling och rörelse i alla fenomen och processer som har med natur, samhälle, tänkande etc att göra. Metoden implicerar ett slags tänkande, ett slags analys, som utgår från mer elementära, omedelbara data eller fakta; exempelvis den konkreta individen i sina konkreta existensvillkor, sina förbindelser/relationer – och att därifrån avtäcka de ”principer” som bidrar till att forma denna individ med sitt speciella uppträdande.

Den metod Pichon-Rivière föreslår för den psykologiska operationen är ”observation” (som den psykologiska operationens generella metod) … att registrera, att lyssna … något som är karaktäristiskt för det analytiska lyssnandet och Freud benämnde ”fritt flytande uppmärksamhet”, vilket inte a priori betonar något visst element i det patienten talar om … att som terapeut låta sina egen omedvetna aktivitet flytta fritt … Pichon-Rivière kallar detta att fånga upp de egna emergenterna, känslorna, förnimmelsena, tankarna – i förhållande till det som sker i det psykoterapeutiska mötet.

Analytikerns accepterande av den inre emergent, som hänger samman med det patienten tillskriver honom, utgör tolkningens grund. Men analytikerns motöverföringsemergent motiverar i sin tur analys.

Under arbetet med att analysera den andre bör analytikern vara medveten om att han också analyserar sig själv och att han använder instru­ment - sina inre objekt och fantasier - vilka inte kommer från någon annan än honom själv.

Om terapeuten inte upptar det som deponerats (hos honom) uppstår en interferens:

Analytikerns - eller vår - attityd kan betecknas som "vild" när en tolkning hamnar vid sidan om i ett visst ögonblick av be­handlingssessionen. Man kan se det som ett psykopatiskt be­teende i sådan mening att vi inte koncentrerat oss på pati­entens emergent ... utan istället tolkat denne uti­från vårt eget schema, att vi alltså sökt placera detta inom patienten för att få denne att acceptera vår (egen) situation.

Den önskvärda attityden bör vara sådan att den inrym­mer så lite ångest som möjligt och med en förmåga att - som "depo­nerat" - kunna acceptera vadhelst patienten vill lägga hos terapeu­ten; gott eller ont, moderligt eller faderligt, feminint eller maskulint etc.

Detta sätt att lyssna ”fritt” kombineras med en fokusering på vissa bestämda aspekter av ”fältet” terapeut-patient, exempelvis förhållandet mellan patient och uppgift. Det här förhållningssättet kan beskrivas som en syntes mellan en irrationell och en rationell aktivitet. Vad som då möjliggörs är ett mer djupliggande närmande till det som är observerbart respektive det som finns bakom- eller underliggande.

Den psykoanalytiska metoden använder sig av dels rationell observation, dels fri association ... skapande fö­reställningsförmåga ... syntes mellan det ra­tionella och det irrationella ... en hypotes angående det latenta skeendet just då.

Den flytande uppmärksamheten uppmärksammar andra saker än den rationella observationen gör (exempelvis kan känslor som väcks inom terapeuten av vrede, sömnighet etc ställas i relation till det patienten berättar eller gör).

I korthet handlar detta om två olika sätt att uppfånga eller registrera skeenden, vilka i sin tur kan göra det möjligt att upptäcka samband och föra samman sådant som är fragmenterat eller dissocierat – alternativt att föra isär sådant som sammankopplats.

V

Det sätt man använder för att verifiera eller utvärdera vad som sker under det terapeutiska mötet är via det Pichon-Rivière benämner ”arbetsenhet”: det existerande, intervention, emergent, nytt existerande etc.

Arbetsenheten består av 3 steg:

1) det existerande (som finns från början i den terapeutiska processen);

2) tolkningen, som “stör” det existerande;

3) emergenten (som något nytt i förhållande till det existerande och konsekvens av tolkningen).

Emergenten innehåller olika aspekter vilka dels pekar på att den innehåller något observerbart (såväl i form av någots närvaro eller frånvaro), dels att den utgör ett avbrott eller en brytning i förhållande till det tidigare (det vill säga det existerande). Något nytt bryter in som antingen större tydlighet eller som en antydan om en närvaro av något nytt. Av vikt här är också att söka avgöra sambandet mellan det föregående (existerande) och det nya (emergenten).

Emergenten skulle kunna sägas ”sammanfatta” det latenta (det implicita), vilket därigenom framträder på det manifestas (det explicitas) nivå. Som manifest (explicit) ”händelse” möjliggör detta observerbara ”faktum” (det vill säga emergenten) ett vetande om något underliggande (implicit) i form av ”dolda händelser”. Emergenten utgör härigenom ett slags ”svar” på tolkningen.

The existent has a structure, a form, a configuration. It is a Gestalt or, in reality, a Gestaltum, that is to say an ongoing process of development of a Gestalt or structure. Not only the existent, but also the emergent resulting from a suitable interpretation is a Gestalt. The emergent that is shaped in the here-and-now constitutes what might be called a figure in Gestalt psychology. Ground and figure are the two components we may find in every structure. What appears in the foreground depends on a process that is internally determined … We consider … that the notion of dynamic emergent is part of the notion of Gestalt. In the psychoanalytic work field, new structures are continuously being organized, the emergents, which are produced moment by moment and are the basis of our interpretations. This situation comprising two participants who are constantly working to modify a certain structure is a living, ongoing process that develops as a dialectic spiral (“The Linked Self in Psychoanalysis”, sid 87-88).

Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienten på vägen och söka förstå dennes egen bild – och vid behov (om processen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Pichon-Rivière tillmätte det existerande – såsom det konkret manifesterades - en fundamental vikt i och med att:

1a) han i varje sessions inledning accepterade den förståelsestrategi patienten gav uttryck för. Först något senare formulerade han en tolkning eller annan typ av intervention.

1b) Han formulerade interventionen som förslag och inte som sanning. Den hade tonen av ett förslag; han frågade och det var något 'ingen psykoanalytiker brukade göra'.

1c) Han utvärderade interventionen utifrån dess effekt på patienten och dennes nya emergent (Fabris: Un viajero ...).

”Metoden” utgörs således av den operativa utforskningen. Och syftet/målet för utforskningen består i att sätta i rörelse de stereotypiserade strukturer som förändringsångest framkallar.

I den upp-och-nedvända konens ”dialektiska spiral” finns den process illustrerad, som gradvis tar sig ned mot de hinder, vilka ofta begränsar eller hindrar ett tillägnande av kunskapsobjektet. Det rör sig enligt pichoniansk teori om tre basala rädslor:

• rädsla för förlust (av den dittillsvarande situation man levt i – oavsett om den varit behaglig eller obehaglig);

• rädsla för attack (i en förändrad situation, som innebär att lämna det invanda för att förflytta sig mot något nytt och okänt);

• rädsla för förvirring (att man till sist ska ha kvar vare sig den tidigare förmågan eller kunnat skaffa sig någon ny).

Dessa tre rädslor finns i det implicita i den upp-och-nedvända konen!

Den operativa teknikens mål är att lösa upp de basala rädslor som varje förändring väcker (se ovan). Det sker, som sagt, genom att sätta stereotypiserade strukturer i rörelse och genom att ”äntra” de kommunikationsstörningar som uppstår när man tar itu med att lösa en uppgift. Försvarsmekanismer igångsättes därvid för att skydda sig; det är väsentligt att omvandla dessa till konstruktiva anpassningsmekanismer som inte blockerar!

VI

Den största objektivitet vi kan uppnå är att medge det relativa i våra kunskaper; analysera det begreppsliga a priori eller referentiella sche­ma vi tänker, betraktar och handlar utifrån. Tänkandets kategorier ut­gör del av det referentiella schemat, men det är också sammansatt av ett stort antal mindre generella (eller mer tillfälliga element) som det är nödvändigt att undersöka. Inom psykologin är det som observeras en emergent ur den totala situation observatören är del av (deltagare). Denna betingar de fenomen som observeras lika mycket som dessa (fenomen) betingar observatören. Observatörens inställning (vilken ju är del av dennes ECRO) betingar till stor del de fenomen som ska obser­veras … och den betingar även de egna observationerna. I den psykolo­giska uppgiften finns därför en optimal di­stans som är väsentlig att be­akta.

Låt oss föreställa oss att vi ska observera hur en individ löser ett visst problem. Inkluderandet av en observatör modifierar betingelserna, vil­ket gör att vi inte längre studerar ”ett naturligt beteende”. Men – vad ÄR då ”ett naturligt beteende”? Likt varje annat mänskligt fenomen be­tingas en persons agerande alltid av en stor mängd faktorer … och därigenom finns det heller inget som kan kallas ”naturligt beteende”. Vad som hän­der och vad man vet kan aldrig särskiljas från HUR och NÄR man fick kännedom eller kunskap därom, inte heller FRÅN VEM.

Rent generellt kan man alltså säga att det inte finns något naturligt be­teende. Beteendet utgör alltid en emergent ur ett fält. Om ett barn har ett visst beteende i skolan och ett helt annat i hemmet består inte pro­blemet i att utröna vilket av dessa beteenden som är genuint eller na­turligt. Bägge beteen­dena är det och bägge utgör också delar av barnets personlighet (eller sätt att vara).

Det som alltså är intressant för oss att härleda är de metodologiska kon­sekvenserna av att studera beteendet som emergent ur ett visst fält.

Å andra sidan kan man också säga att den bästa observationen är den som fortsätter över tid på grund av att förändringar i såväl beteende som fältet i sin helhet då uppmärksammas.

Inom psykologens arbetsområde löser ett konsekvent utforskande av dennes re­ferentiella schema upp det klassiska filosofiska problemet med den aprioristiska komponent som finns i varje erfarenhet. Och lös­ningen består i att komponenten inkluderas såsom del av undersök­ningen i sin helhet. Och det är en lösning som är helt motsatt positivis­ternas antimetafy­siska ansatser, vilka föresätter sig att reducera kun­skapsprocessen till ren empirism (och därmed till synes fri från varje metafysiskt antagande.

När vi förstår och tolkar ett beteende modifieras det gemensamma fäl­tet av tolkningen. Det nya beteendet (emergent) blir resultat av det nya fält som struktu­rerats av vår intervention. Den nya emergenten bekräf­tar eller korri­gerar i sin tur den tolkning som gjorts.

Vad som lyfts fram som något rimligt att beakta är här hur den egna världsåskådningen/ECRO (eller teorin) – som en ”a priori-kompo­nent” - hela tiden bör utsättas för kritisk utforskning för att inte ens ECRO ska stereotypiseras. Det beteende – i form av emergent – som växer fram i exempelvis en behandlingssituation är viktigt att beakta och främst då som ”signal” om att hela det gemensamma fältet mellan terapeut och patient förändrats. Och därvidlag är det betydelsefullt att vara klar över att förändringen påverkar såväl område 1, 2 som 3.

I Enrique Pichon-Rivières efterföljd beskriver vi tre typer av beteende i form av tre utan­på varandra lagda koncentriska cirklar. Vi numrerar dem 1, 2 och 3 - vilket har sina re­spektive motsvarigheter i psykiska fenomen (1), kroppsliga fenomen (2) och handlings­fenomen i den yttre världen (3). Efter att ingående ha studerat detta schema vad beträf­far såväl psykologi som psykopatologi gav Pichon-Rivière cirklarna benäm­ningen ”bete­endets områden”.

Beteendet implicerar alltid de tre områdenas samexistens. I och med att de vart och ett utgör en manifestation av människan som helhet betrak­tad kan alltså inget feno­men framträda inom något av dessa tre områ­den utan att också med nödvändighet de övriga påverkas. Med andra ord samexisterar alltid de tre områdena.

Att exempelvis tänka eller fantisera (beteenden inom område 1 eller psykets område) kan inte äga rum utan att samtidigt manifesteras i kropp (område 2) och yttre värld (område 3) – och omvänt. Denna de tre områdenas permanenta samexistens hindrar dock inte att något av dem i ett visst ögonblick överväger.

VII

Beteendet, som en helhet, har under psykologins historia genomgått en delning som fortfarande till stor del kvarstår utan att ha övervunnits. Å ena sidan talar man om fenomen inom psykets område (område 1), å and­ra sidan om de som finns inom område 2 (kroppen) och 3 (omgiv­ningen).

Alla de ”skolor”, som studerat område 1 (och därvid betraktat detta som psykologins objekt, alternativt även inkluderat område 2 och 3 i sitt studi­um, men ändå sett sistnämnda som underordnade till eller beroende av område 1), tillhör det man kallar ”mentalister”. Å andra sidan har de ”skolor”, som definierat område 2 och 3 som psyko­logins objekt (och där­vid bortsett från fenomen inom område 1, alterna­tivt låtit område 2 och 3 vara överordnade), i regel benämnts ”behavio­ristiska”. Till de förstnämn­da ”skolorna” räknas såväl Wundts och Tit­cheners introspektiva strukturalism som psykoanalysen. Till de sist­nämnda räknas otvivelak­tigt Watsons behaviorism. Skillnaden mellan Wundts och Titcheners mentalistiska schema och psykoanalysen består bland annat i att psyko­analysen även inkluderar område 2 och 3 – även om dessa områden då görs avhängiga ett redan existerande psykiskt innehåll … som är en an­norlunda (omedveten) kvalitet.

Termen ”beteende” (när den refererar till vad en individ manifesterar) tycks alltid bära med sig innebörden av att bortse från de rent psykiska eller mentala fenomenen. Men dessa sistnämnda utgör de fenomen som i realiteten är viktigast i och med att de ger upphov till beteendet. Att såle­des bara betrakta beteendet gör att vi fokuserar på sådant som är produk­ter eller derivat av något annat.

Etimologiskt sett är det spanska ordet conducta (beteende) av latinskt ur­sprung och betyder ”att vara ledd eller guidad”. Alla manifestationer, som förknippas med termen ”beteende”, utgör alltså handlingar ledda eller guidade av nå­got som befinner sig utanför dessa handlingar – och detta något skulle då vara psy­ket. En sådan syn på beteendet sker dock utifrån en dikotomi kropp-psyke … alltså utifrån en rent idealistisk tra­dition i vil­ken psyket existerar för sig och utgör ursprung till alla kroppsliga ma­nifestationer. Med det synsättet är kroppen endast in­strument eller far­kost för psyket (själen) att manifestera sig via. Enligt Bleger är det inte svårt att finna de religiösa rötterna till denna fö­reställning. Som motsats härtill pekar han på det – relativt sett – pro­gressiva i behaviorismens framträdande:

I beteendebegreppets historia inom psykologin är Watsons artikel från 1913 betydelse­full. Det är den som utgör startpunkt för den strömning eller skola som kallas Behavio­rism. Enligt det synsättet bör den veten­skapliga psykologin endast studera yttre ma­nifestationer (motoriska, glandulära och språkliga), alltså sådana som såväl kan obser­veras och regi­streras noggrant som verifieras.

Man kan säga att Watsons behaviorism verkligen förde fram en konse­kvent och öppet materialistisk position inom psykologin. Visst hade man även tidigare talat om psykologin som vetenskap om beteendet; det var dock först i och med Watson som man kan tala om denna vetenskap som en ”-ism” (behaviorism).

I beteendet inkluderade Watson alla de fenomen som var synliga, objek­tivt möjliga att kontrollera existensen av eller möjliga att göras till fö­remål för registrering och verifiering; och vidare att dessa fenomen all­tid är organismens svar eller reaktioner på stimuli som påverkar den. Han sökte skapa en psykologi utifrån den naturvetenskapliga modellen … med en solid experimentell bas. Han presenterade sin modell som motsatsen till den klassiska psykologins två grundläggande postulat: in­trospektion som vetenskaplig metod och medvetandet som objekt för psykologin (se här ovan).

Utifrån sitt materialistiskt-dialektiska perspektiv lyfter Bleger här fram det konstruktiva och vidareutvecklande med behaviorismen. Men för att inte stanna vid de begränsningar det synsättet bär med sig intro­ducerar han via Lagache (som representant för ett psykoanalytiskt per­spektiv) ett annorlunda och fördjupat synsätt på beteende:

Lagache definierar beteendet som ”organismens totala mängd reaktioner i förhållande till en situation i sin helhet”. Här inryms: 1) yttre och manifest beteende; 2) den medvet­na upplevelsen så som den görs tillgänglig i en berättelse … här inklu­deras även subjek­tiva somatiska förändringar; 3) objektiva somatiska förändringar så som dessa görs till­gängliga vid fysiologisk undersök­ning; 4) beteendets produkter i form av skrif­ter, teck­ningar, arbetspro­dukter, test etc.

Så som vi kommer att använda oss av termen ”beteende” så går den å ena sidan utöver den behavioristiska skolans alla varianter, å andra si­dan sammanfattar och använder sig vårt perspektiv av den ”watsonska revolutionens” konsekvenser för psykologin – på samma sätt som vi an­vänder oss av Gestaltskolan och psykoanalysen. I termen ”beteen­de” in­kluderar vi alltså alla människans manifestationer – oavsett hur dessa ”presente­rar” sig. På så sätt vidgas begreppet till områden betydligt mer omfattande än behavio­rismens.

Vår utgångspunkt utgörs av Lagaches definitioner av ”beteende”: ”den sammanlagda mängd betydelsebärande svar genom vilka en levande varelse i en viss situation integre­rar de spänningar som hotar organis­mens överlevnad och jämvikt”; ”den samman­lagda mängd operationer (fysiologiska, motoriska, verbala, mentala) genom vilka en organism i en viss situation reducerar de spänningar, som utgör dess drivkraft, och förverkligar sina möjligheter”. Hos människan som varelse är struktu­ren hos denna sammanlagda mängd operationer av mycket komplex ka­raktär.

Blegers syn på beteendet är att det utgör – och har utgjort - studieobjekt för all hittillsvarande psykologi med sina olika ”skolor”.

Oavsett teoretiska fundament eller ”tankeskolor” har alla psykologiska strömningar (alla psykologiska områden) medvetet eller omedvetet stu­derat beteendet. Och denna ”enhet­lighet” – multiform och motstridig – befinner sig i ett tillstånd av konstant vardande. Det är av den anledningen jag i denna text söker presentera en beteendets dialektik … ett be­teende från vilket de olika ”skolorna” endast betraktat olika frag­ment. Därvid har de förvrängt de reella samband som finns mellan den unika dialek­tiska processens olika moment.

VIII

Att inom psykologin använda sig av beteendekonceptet utgör, enligt Bleger, ett slags återvändande till ”händelserna i sig själva”. När man på detta sätt fokuserar på händelser (”fakta”) så som de visar sig (och existe­rar) kan man låta ob­servationer konfronteras, teorier verifieras – och även få möjlighet att nå fram till enhetlig förståelse med hjälp av bi­drag från olika sammanhang och te­oretiska horisonter. Bleger betonar dock här att

Vårt studium av beteendet tar sin utgångspunkt i personligheten och den sociala kontext, som är en från personligheten oskiljbar del (i och med att människan alltid är del av en social kontext). Vi studerar bete­endet i sin egenskap av process – inte som ett ”ting”. Vi studerar alltså beteendet såsom varande något dynamiskt.

Vad beteendet avser bör fyra väsentliga minimiaspekter inbegripas i en dynamisk person­lighetsteori:

a) Att beteendet är funktionellt; med ”funktionell” menas att varje be­teende har ett mål, nämligen att lösa upp spänningar.

b) Att beteendet alltid implicerar konflikt eller ambivalens.

c) Att beteendet kan förstås endast mot bakgrund av det fält eller sammanhang inom vilket det äger rum.

d) Att varje levande varelse strävar efter att bibehålla ett tillstånd av maximal integration eller inre konsistens.

Om vi så tänker oss att varje beteende är knutet till ett objekt (objektrela­tion), så beskriver man också som ett faktum att beteendet utgör en för­bindelse till andra människor. Beteendet är alltså en interperso­nell rela­tion. Varje handling i den yttre världen utgör uppenbarligen – från indi­videns (subjektets) sida – en relation till ett (levande eller dött) ob­jekt som (i detta fall) är konkret. Varje beteende inom psykets områ­de (område 1) eller kroppens (område 2) har alltid med ett objekt att göra – oavsett att detta objekt är virtuellt är det icke desto mindre ur psykolo­gisk synvinkel reellt.

Vi skulle kunna definiera förbindelsen som en speciell relation till ett objekt. Denna rela­tion formar ett pattern, ett beteen­demönster, vilket tenderar att upprepa sig auto­matiskt i såväl den inre som den yttre relationen till objektet. I förbindelsen finns så­ledes två psykologiska områden - ett inre och ett yttre. (E. Pichon-Rivière: Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens pato­logi.)

Även relationen till livlösa objekt implicerar existensen av virtuella ob­jekt eftersom beteendet från början i grund och botten utgör en förbin­delse till andra mänskliga varelser. Med andra ord är beteendet alltid en interper­sonell relation. Varje kontakt med livlösa objekt sker utifrån assimilerade beteende­mönster som förknippas med interpersonella relationer. Och var­je objekt innehåller (i ”kristalliserad” form) ett antal mänskliga förbindel­ser.

När ett mänskligt beteende tar form är det inte ”abstrakta”, utan socia­la eller interpersonella stimuli som ”agerar”. En individs (subjekts) be­teende i förhållande till exempelvis ett bord är inte ett beteende i förhål­lande till bordets abstraktion utan till ett konkret bord relaterat till vir­tuella ob­jekt; man kan inte utforma ett beteende i förhållande till ett abstrakt bord utan det sker alltid i relation till andra människor (när man äter, le­ker etc). Re­lationen till objekt innehåller eller implicerar alltid mänskliga förbindel­ser. Ett barn, som leker med något, leker virtuellt med eller mot andra (levande varelser). Barnet, som suger på tummen, låter fing­ret (ett kon­kret objekt) ersätta moderns bröst eller hela mo­dern (virtu­ellt objekt).

IX

Varje beteende är således alltid en förbindelse (något som vittnar om en interpersonell relation). Annorlunda uttryckt så refererar alla beteen­den alltid till någon annan. Relationen till saker utgör alltid derivat av relatio­ner till personer (interpersonella relationer) och objek­ten är alltid ”för­medlare”, som laddas upp av de mänskliga relationer­nas olika kvali­teter. Beteendemönster assimileras eller lärs alltid in i relation till and­ra män­niskor.

I sådan mening är ett beteende inte bara en konkret förbindelse. Beteen­det är alltid en MÄNSKLIG förbindelse i konkret och/eller virtuell form ... och denna vir­tuella förbindelse och varje konkret förbindelses virtuella ob­jekt är det som Freud beskrev i termer av ”omedvetet in­nehåll”.

Det omedvetna består alltså av en serie ackumulerade beteen­demönster, vilka har att göra med förbindelser och roller som individen/subjektet intar i förhållande till vissa be­stämda individer (subjekt). (E. Pichon-Rivière: Teoría del vínculo: Vínculo, comunica­ción y aprendiza­je. Förbindelse, kommunikation och lärande.)

Allt vårt beteende i förhållande till närvarande objekt är till stor del influ­erat eller betingat av tidigare erfarenheter i förhållande till andra ob­jekt. Ett beteende ter sig mer adekvat ju mer konkret och virtuellt ob­jekt öve­rensstämmer. Och ett beteende, där konkret och virtuellt objekt inte stäm­mer överens eller är skiljaktiga, ter sig mindre adekvat. I sistnämn­da fallet kan det sträcka sig till att utgöra ett förvirrat eller hallucina­toriskt beteende.

Vansinne kan beskrivas som konsekvensen av att lägga en inre förbindelse över en yttre och att därvid prioritera den förra. (E. Pichon-Rivière: Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendi­zaje. Förbindelse, kommunikation och lärande.)

Varje beteende är således alltid en förbindelse, en Gestalt, be­stående av ett ob­jekt, ett subjekt (individ) eller del av ett sub­jekt (jaget) och ett visst re­lationsmönster (strukturen). Dessa element existerar aldrig var för sig.

X

Slutligen följer här nedan ett stycke text, som beskriver en korttidsbehandlingsmodell där såväl beteende, tankemönster som relationer finns med – utan att någon del därför betonas speciellt. Texten är ett utdrag ur den argentinske psykiatrikern, psyko­analytikern och psykodramatikern Hernán Kesselmans bok ”Kort­tidsterapi” (första utgåvan från 1969).

Planering

Planering består i att skissa en väg att följa för den korrigerande agenten (det vill säga psykoterapeuten) och korrigeringens subjekt (det vill säga patienten). I det vi benämner ”korrigerande process” kommer man under viss tid och omständigheter att såväl gå igenom (och se till­baka på) den bana en avvikelse följt som föreslå nya vägar.

För att kunna ta mig an den korrigerande uppgiften använder jag mig av de metodologiska principer och koncept Enrique Pichon-Riviè­re (Pichon-Rivière, E.: Clases de la Primera Escuela Privada de Psicología Social.) utvecklat inom vårt område. Vissa synpunkter är resultatet av egna tankegångar.

Jag ska göra en kort genomgång av de element jag uppfattar vara vik­tigast för att kunna manövrera inom det här området.

Vidare kommer jag att beskriva konceptet ”korrigerande process” samt fyra grundläggande principer för planering och genomförande av den korrigerande uppgiften.

Begreppet ”korrigerande process”

Den korrigerande processen är en uppgift i vilken den korrigerande agenten i en bestämd situation - med hjälp av ett instrumentellt schema - psykologiskt hjälper den individ (subjekt) som är föremål för korrige­ringen.

Den korrigerande agenten kan vara en individ eller en grupp (team). In­dividen (subjektet) eller ”aktören” (det vill säga patienten) kan li­kaså vara en individ eller en grupp (liten, median eller stor) av indi­vider.

”Korrigering” implicerar förändring. I vår uppgift utgörs föränd­ring i grund och botten av att de individer eller grupper, som genom­går be­handling, under processens gång lär sig nya sätt att möta psy­kiska konf­likter, vilka fungerar begränsande för deras förmåga.

Uppgiften utvecklas inom en referens- och arbetsram.

Referensramen utgörs av det begreppsschema den korrigerande agenten använder sig av för att genomföra ett givet fälts omvandling: Konceptu­ellt, referentiellt och operativt schema (på spanska ECRO – Esquema Conceptual Referencial y Operativo; fortsättningsvis kommer schemat i texten att förkortas till ECRO/övers. anm.).

ECRO:t hos den korrigerande agenten innehåller dels en ytstruktur (su­perstruktur) bestående av det begreppsskelett han eller hon inför­livat under sin vetenskapliga utvecklingsbana, dels en djupstruktur (infra­struktur) huvudsakligen bestående av de psykologiska driv­krafter, som läggningsmässigt kommit att styra honom eller henne i riktning mot den här typen av verksamhet, samt slutligen hans eller hennes ideologi (världsåskådning, inställning till förändring och samhället överhuvud­taget).

Arbetsramen innefattar relationsområdet mellan individ (subjekt) (det vill säga patient (er)/övers. anm.) och korrigerande agent. Och området är de avvikande beteendenas område.

Begreppet ”beteeendeavvikelse” hänger samman med olika varianter av vad som kan kallas ”det normalas rättesnöre” - vilket inte kan vara en fast och universell norm (då man i så fall skulle riskera att förvandla korrigering till ett instrument för passiv anpassning och social under­kastelse). Utgående från sitt ECRO beaktar den korrigerande agenten tids- och rumssituation, roll och social status, ålder, kön etc avseende den eller de individer som är föremål för korrigering.

Något kännetecknande för den korrigerande processen är därför att den inte använder sig av fixa, utan situationsbundna modeller; och vidare att korrigeringens meningsfullhet framgår av om den är funk­tionellt och socialt verkningsfull (operativ).

Om en avvikelseprocess primärt har sin grund i bristande förmåga att ge och inta sociala roller bör den korrigerande processen leda fram till att individen (subjektet) kan inta mer (med honom eller henne) överens­stämmande roller.

Varje korrigerande process innehåller sex konstanter: tillhörighet, sam­arbete, tillämplighet/relevans, kommunikation, lärande och télé.

Konstanterna grupperas tre och tre på vardera sidan av det Pichon-Rivière kallar ”den upp-och-nedvända konen”. De fenomen, som regi­streras inom var och en av dessa (konstanter), gör det möjligt för den korri­gerande agenten att spåra en avvikelses natur och därigenom plane­ra en korrigerande process.

a) Tillhörighet: Det är det sätt på vilket den eller de, som står i fokus för korrigeringen, identifierar sig med den korrigerande uppgiften. Den här konstanten bedöms utifrån hur mycket ansvar som tas för att utföra uppgiften. Den kan identifieras som anslutning alternativt reell tillhörighet (exempelvis i stil med ett fotbollslags anhängare re­spektive spelare). På liknande sätt kan man tänka när det rör sig om en patient (samt dennes närstående och familjemedlemmar) under behandlingen.

Vi talar om olika slags tillhörighet eller om högre alternativt lägre grad av tillhörighet inom en och samma form.

b) Samarbete: Det är hur pass effektivt varje individ (subjekt) i realite­ten bidrar till att uppgiften utförs eller misslyckas. När det hand­lar om grupper (eller olika skeden för en individ) kommer roller att formas som bidrar till framsteg alternativt tillbakagång och sabotage. Vi vill här poängtera ”reell effektivitet” i och med att effek­tiviteten inte utvärderas genom en individs (subjekts) medvetna in­tentionsstyrda utsagor, utan genom de (faktiska) beteendeeffekter, vilka växer fram som en följd av arbetet med uppgiften.

Ett vanligt exempel på samarbetsstörningar vid behandling av par­förhållanden, familjegrupper, institutioner etc är när - under pro­cessens gång - omkastning av roller sker bland de som inledningsvis uppträdde aktivt respektive deltog på ett passivt accepterande sätt.

c) Tillämplighet/relevans: Det handlar om förmågan att fokusera på den föreskrivna uppgiften. Det är också vad som gör det möjligt att hålla kvar processens verkliga innebörd i uppgiftsfokus. Störningar här kan vara det så vanliga fenomenet att ”gå utanför ramarna” under vissa ar­betsmoment eller att psykoterapeuten tillskrivs en an­nan roll (domare, präst) än man tidigare kommit överens om (att kämpa mot sjukdomen).

d) Kommunikation: Denna konstant tycks vara det element som är lät­tast att peka på när det gäller att upptäcka och synliggöra relationsstör­ningar. Vi fokuserar här på två nivåer för att närma oss detta: informa­tionsteorielementet och de libidinösa nivåer­nas dynamiska element.

Utgående från informationsteori låter vi beteckningarna ”avsända­re”, ”mottagare” och ”budskap” avgränsa en kommunikationskrets (egent­ligen ”arbetskrets” i det spanskspråkiga originalet/övers. anm.) för att på så sätt ta reda på till vilken del av kretsen den ”kortslutning” vi benäm­ner ”missförstånd” kan lokaliseras.

Vad beträffar de libidinösa nivåernas dynamik noterar vi psykoanaly­sens klassiska tre nivåer: oral, anal och genital.

Var och en av dessa karaktäriseras av det slags relation individen (sub­jektet) har till sina intresseobjekt. På den orala nivån överväger före­bråelser och önskan om att ”tömma” den andre samt med krav på att få ta emot och om förändring. På den anala nivån överväger häftiga ut­brott med ömsevis attacker, ömsevis medlidande gentemot den andre och samtidigt oförmåga att vare sig gå ihop med eller separera från den­ne. På den genitala nivån överväger förmågan till identifikation (att kunna sätta sig in i den andres situation) och önskan om att skydda den andre från förintelse, alternativt att gottgöra för attacker som denne fått utstå. Det här innebär att kunna förstå den andre, förstå relationen till den andre samt handla i enlighet med den förståelsen.

e) Lärande: Att lära är att tillägna sig förmågan till alternativa beteen­den för att på så sätt kunna ta itu med hinder; att lära sig tänka kring känslor, handlingar och tankar; att sätta det egna beteendet i relation till andras. Enligt min mening inbegrips här utvärdering, vilket skulle innebära förmåga till rekonstruktion av livshistoriska händelser i syfte att förstå nuet och - med utgångspunkt i vad man uppfattat - konstrue­ra ett framtidsprojekt.

f) Télé: Människans hemsöks av basala rädslor – förföljande (rädsla för attack) och depressiva (rädsla för förlust). Hos varje individ (sub­jekt) framkallar de basala rädslorna en ”subjektiv” bild av den yttre världen, som i sin tur blir till föremål för omedvetna projektioner av nämnda rädslor och mot dem korresponderande objekt, vilket får till följd att man – utan att veta varför – känslomässigt vill närma sig al­ternativt inta distans till vissa personer. Uppenbarligen handlar det här inte om ”möten” som är lyckliga eller olyckliga, utan snarare – vad den yttre vär­lden avser – om ”återseenden” med arkaiska objekt i den inre vär­lden. Dessa känslor av attraktion eller avvisande benämner vi positiv respektive negativ télé.

I det föregående underströk vi att dessa sex konstanter gör det möj­ligt att lägga märke till fenomen, vilka hjälper den korrigerande agenten att utforska vad som ligger under en manifest avvikelse. Agenten kan därigenom planera en korrigerande process enligt följande: låt oss anta att han eller hon i sin behandlande uppgift ställs inför en klinisk stör­ning vad gäller konstanten relevans/tillämplighet hos patienten/patien­terna. Den korrigerande agenten försöker då undersöka om detta i sin tur kan bero på en underliggande störning i samarbetet; att alltså söka upptäcka varför sabotage eller tillbakagång (medvetet eller omedvetet) dominerar över framstegets krafter hos patienten/patienterna.

Med detta väl klarlagt leds man vidare till samarbetsstörningarnas underliggande drivkrafter, det vill säga störningar i tillhörighet. När dessa störningar (svårigheter att identifiera sig med uppgiften) över­vunnits kommer på nytt framsteg och därmed också förmågan att återigen fokusera på uppgiften - som en emergent – att överväga i förhållande till tillbakagång.

Vi har här i korthet beskrivit den modell för utvärdering en korrige­rande agent vanligtvis använder - eller bör använda - sig av.

Vad de andra tre konstanterna beträffar kan den korrigerande agenten stundtals ställas inför en så pass kraftig störning i télé att relationen till patienten paralyseras. Här bör man fråga sig hur det epistemolo­giska hinder ser ut, vilket blockerar andra sätt att relate­ra känslomäs­sigt på än de som stereotypt framträder hos patienten med ett påföljande stereotypt rollintagande och rolltilldelande.

Man kan börja med att undersöka de grundläggande missförstånd, som bloc­kerar eller stör den vanliga kommunikationskretsen och med fixe­ring i någon av de mer regressiva libidinösa nivåerna. Via sina korri­geringsverktyg söker den korrigerande agenten få till stånd modifie­ring eller förändring av de störningar som påträffas; om detta lyckas blir det möjligt att ta bort det ”epistemologiska hindret”, varvid al­ternativa be­teenden och mobilisering av sätt att inta och tilldela rol­ler framträder.

Givet ovanstående kan man anta att de känslomässiga stereotyper vi in­ledningsvis utgick från också kommer att förändras med åt­följande modifieringar i télé (att gå från divalens till ambivalens).

I den schizo-paranoida positionen är objekten delobjekt. De är uppdelade i goda och onda och därvid uppstår det Pichon-Rivière kallat "divalens", dvs samtidighet i varandra motsatta del­känslor ... I ambivalenssituationen handlar det om en relation eller för­bindelse till ett helt ob­jekt. Kärlek och hat styrs mot samma objekt. I den schizo-para­noida positionen riktas däremot kär­lek och hat mot skilda objekt. Det handlar om skilda objekt och skilda delar av jaget, vilka i denna process etablerar skilda förbindelser (Enrique Pichon-Rivière: Diccionario).

De tekniska verktyg den korrigerande agenten använder sig av (tolk­ning, klargörande, dramatiseringar etc) syftar till att patienten på ett adekvat sätt ska kunna hantera och minska sina basala rädslor (det vill säga rädsla för förlust och rädsla för attack) samt mer grundläggande minska rädslan för förändring.

För att bekräfta eller rätta till våra dynamiska hypoteser – med vars hjälp vi söker förstå och korrigera under processens gång – drar vi nytta av vissa psykologiska universaler från objektrelationsteorin. Dessa finns med som allmängiltiga variabler i varje korrigerande pro­cess. I vår korrigerande verksamhet söker vi fokusera på:

a) minsk­ning av de basala rädslorna (rädsla för förlust och för attack);

b) flexibilitet i samspelet mellan introjektion och projektion;

c) att göra det implicita explicit;

d) att gynna rollföränderlighet;

e) att gynna återskapandet av ideologier.

Slutligen möjliggör de uppnådda modifieringarna av initiala stör­ningar i kommunikation, lärande och télé (med sin början under patientens in­ledande samtal och/eller under den terapeutiska proces­sen) att den korrigerande agenten, terapeuten, får tillgång till utgångsreferenspunk­ter, vilka i samråd med patienten kan användas för att planera en upp­gift eller bana att följa (för bägge parter). Då och då kan dessa referens­punkter användas för att utvärdera be­handlingsprocessen och, samti­digt, tänka över hur att gå vidare framöver.

De korrigerande processerna kan, beroende på varaktighet och målsätt­ning, delas in i avgränsade och icke-avgränsade.

Korrigerande processer avgränsade i varaktighet och målsättning kan även delas in i sådana som utvecklas med personer, vilka söker psykolo­gisk hjälp (syftande till större effektivitet och kunskap) men där de av varken sig själva eller den korrigerande agenten betraktas som sjuka (hälsans område); vidare sådana korrigerande processer som utvecklas med personer, vilka söker psykologisk hjälp (för att bli friska) och därvid av den korrigerande agenten (vilken söker göra dem friska) betraktas som sjuka (sjukdomens område).

Inom detta område bedriver den korrigerande agenten psykoterapi ...

De fyra grundläggande principerna för planering och genom­förande av den korrigerande uppgiften

Vi kan utgå från fyra grundläggande och styrande principer i den korri­gerande agentens totala uppgift: logistik, strategi, taktik och teknik.

Erfarenheter från grupper (fotbollslag, terapeutiska team, ”komman­do”-grupper i krig etc) ledde in tanken på ... att man kan se kampen mot psykisk sjukdom i termer liknande de, som används när man ta­lar om att konfrontera en fiende eller rival på slagfältet.

Den korrigerande agenten ses då som en soldat i kamp mot en fien­de – sjukdomen. Här bör den korrigerande agenten söka bli klar över möj­ligheterna till framgång. Han eller hon bör sträva efter att ge sitt stu­dieobjekt (patienten) och det område inom vilket arbetet sker (den tera­peutiska relationen) bästa möjliga förutsättningar för att kampen (mot sjukdomen) ska bli så fruktbar och lite frustrerande som möjligt. Det in­nebär också att använda sig av minsta möjliga energi för att nå bästa möjliga resultat. För att så ska kunna ske bör den korrigerande agenten dock först utföra ett inledande observa­tionsarbete där han eller hon sö­ker ordna och systematisera relevan­ta data från det aktuella området ifråga; vidare utvärdera möjlighe­ten att använda sig av dessa data eller genomföra operationer, vilka syftar till modifiering av det som utgjorde utgångsdata. Allt detta benämns av oss logistik, vilket vi definierar som ett utforskande när­mande till arbetsområdet i syfte att genomföra de nödvändiga (logis­tiska) operationer som skapar gynnsammast möjliga förutsättningar för att den person, som är föremål för studium och korrigering, ska få en användbar erfarenhet.

När vi väl utforskat detta område och studieobjekt kan vi utforma ett sätt att attackera, ”äntra” och bli bekanta med studieobjektet; ut­veckla en form som indikerar vad vi bör göra, under hur pass lång tid och vart att nå – det vill säga till vilket mål och genom vilka etapper. Denna de­sign har inte skapats utifrån ett på förhand uppgjort sche­ma eller en i förväg utformad fantasi i den korrigerande agentens huvud, utan uti­från de reella möjligheter, som vuxit fram ur den in­ledande logistiska åtgärden. Det här benämns strategi. Strategi är alltså en handlings­plansbeskrivning avseende den väg som ska tillryg­galäggas för att nå fram till det slutliga målet. Det sker genom an­vändning av de data vi fått fram under den logistiska etappen.

Hur handlingsplanen kommer att användas, tidpunkten för när vi sät­ter den i verket eller ändrar den, ögonblicket när vi utvecklar den helt eller delvis etc – allt detta indikerar hur pass mycket ”käns­lighet” den korrigerande agenten besitter. I vardagslag säger man att det krävs viss timing för att göra eller säga saker vid rätt tidpunkt eller plats; att man exempelvis kan göra mycket goda tolkningar, men att de måste göras på ett taktfullt sätt gentemot personer och under omständigheter som är rimliga. Just denna suntförnuftsbaserade förståelse, genom vilken en handlingsplan sätts i verket vid lämplig tidpunkt och plats, är vad vi kallar taktik.

När väl ett visst bestämt område utforskats, en handlingsplan tänkt att inverka på detta utformats och vi blivit klara över de om­ständigheter under vilka det är lämpligt att sätta planen i verket, kommer vi att hitta många sätt att använda den på. Vi kan tänka oss antingen en repertoar av sinsemellan olika instrument alternativt ett instrument, som kan an­vändas på olika sätt. Vid psykoterapi kan de olika tekniska resurserna innefatta en verktygsrepertoar som den korrigerande agenten har till­gång till i sina operationer: användning av ord, av kroppen och gester via framställningar eller dramatise­ringar, av symboliska förmedlingar i stil med teckningar, målningar eller bearbetning av olika arbetsobjekt såsom lera etc.

Man kan också inkludera hanterandet av ett och samma instrument, men på olika sätt och i olika syften, exempelvis användning av ord: som tolkning, som förslag eller fråga, som instruktion eller hinder etc. Man kan alltså med ett och samma instrument – i detta fall ordet – verka på olika sätt. De olika sätt instrumenten används på inom ar­betsområdet – alltså en systematisering av olika vägar för att uppnå samma mål eller syfte – benämns teknik.

Logistik, strategi, taktik och teknik i sin tur behöver inte följa på varandra (på samma sätt som jag i didaktiskt syfte beskrivit) utan kan även vara samti­digt förekommande. Den korrigerande agenten beaktar dessa fyra grundläggande principer vid den korrigerande uppgiftens planering och genomförande. Om uppgiften inte kan genomföras bör den korri­gerande agenten systematiskt gå igenom i vilken eller vilka av ovan­nämnda principer det inträffat en störning och således en justering måste göras.

Det är utifrån dessa principer vi tar oss an den - i varaktighet och mål­sättning avgränsade - korrigerande uppgiften.

Kommen så här långt i framställningen vill jag redovisa några tan­kar om begreppen ”förändring”, ”förändringsagenter”, ”anpassning” samt ”hälsa och sjukdom”, vilka – enligt min mening – sammanfattar psyko­terapeutens möjligheter att ta ett samhällsansvar.

När vi via den korrigerande uppgiften tar på oss att vara ”förändringsa­genter” är det svårt att undvika frågan huruvida vi verkligen är sådana eller istället håller på att bli ”icke-förändringsagenter”.

Det vanliga arbetssätt vi skolats in i innehåller ett – mer eller mind­re synligt – underliggande ideologiskt skikt, vilket består av det som bru­kar benämnas ”anpassningsmodell”. Denna anpassningsmodell är inget annat än ett ”schema för hälsa”, vilket hos oss och våra patien­ter syftar till social underkastelse eller, som mest, en ”salongsopposi­tionsattityd”, vilken dock blundar för och vidmakthåller den domine­rande borgar­klassens moral, livsstil och aspirationer (vilket ses som modell för fram­åtskridande).

Det har även sagts att korttidspsykoterapi (exempelvis den som prak­tiseras i Nordamerika) är den mest ”adaptativa” av samtliga psykotera­pier och den som ”anpassar” snabbast. Möjligen är det så, vilket kan ut­göra en risk vid tillämpning i exempelvis vårt eget land.

Med avseende härpå vill jag säga att problemet med anpassning – obe­roende av tidsåtgång – inte utgörs av hur pass lång tid det tar att bota en patient. Det utgörs av vilket slags ideologi terapeutens referentiella schema - satt i relation till det mänskliga dramat och ett alienerat samhälle - baseras på.

Och denna ideologi – för eller emot social förändring – kommer (på ett mer eller mindre motsättningsfyllt sätt) att förtätas i ens egen uppfatt­ning om bot. I varje ögonblick av ens arbete är detta för handen - i vissa situationer tydligare än i andra, men framförallt i förhållande till de slags problem där man oundgängligen måste ta ställning utan att kun­na ”två sina händer” genom att hänvisa till ob­jektivitet eller värderings­mässig neutralitet.

Enligt min mening utgörs den mest påträngande uppgiften fortfa­rande av sökandet efter kategorier, som förmår dra en skiljelinje mel­lan samhällsalienation och psykisk sjukdom. Det är ingen enkel upp­gift.

Att på ett spekulativt sätt – och syftande till en enkel förklaring – anta förekomsten av parallellitet och ”översättning” term för term mellan samhällsorganisation och psykologisk struktur utgör, enligt José Bleger, ett fel, som knappast kan rättfärdiga annat än vetenskaplig och ideolo­gisk blindhet.

Jag tror dessutom att vår uppgift går härutöver och hänger samman med Blegers tanke om psykologins framtida möjligheter och problem i ett annorlunda samhälle: ” ... vi behöver nog också veta eller progno­sticera om psykologin behövs i en samhällsorganisation där män­niskor inte längre kan exploatera varandra och man kan skapa förutsättningar för att leva tillsammans på bättre sätt. Personligen hyser jag inga tvivel om att svaret på den frågan är jakande. Och dessutom: det är först på senare tid som psykologin blivit oundgäng­lig, ty det är när ekonomins determinerande tyngd och vår nuva­rande kapitalistiska strukturs ex­ploatering börjar lösas upp som de psykologiska variablerna träder i för­grunden” (Bleger, J.: Apéndice a la Psicología Concreta de Georges Polit­zer. Ed. J. Alvarez, Bs. As., 1965).

Jag ska inte utbreda mig vidare över det här temat; först och främst därför att det ständigt är föremål för diskussion, för det andra därför att det här – trots sin mycket stora betydelse – krävs ett brett och in­gående studium av psykoterapins teori generellt, något som går utö­ver den aktuella textens möjligheter ...

Som något av avslutande slutsats kan man som mest säga att varje slags botkriterium (med sin kompletterande sjukdomsteori) implicit el­ler explicit bär med sig den ideologiska ”stämpel” som samtidigt är dess upprätthållare.

Varje korrigerande agent, vars ideologi hävdar behovet av total system­förändring, kan utöva sitt arbete fritt och offentligt endast så pass långt de styrande inom systemet tillåter.

I vilket fall som helst är det önskvärt att synliggöra vissa konkreta ob­jektiva kategorier att hantera när det gäller psykologisk hjälp inom vad­helst social organisation det än må röra sig om ...

Kontraktet

Kontraktet utgör en samling normer - ett reglemente – terapeut och patient kommer öve­rens om som förutsättning för att terapeuten ska ar­beta med patienten. I detta ingår vidare att bägge parter tar ansvar för vilken väg behandlingen ska följa.

Kontraktet rör tre grundläggande element: behandlingsmål, behand­lingsteknik och säkerhetsåtgärder att beakta så att de psykologiska be­tingelserna för att nå målet garanteras.

A) Mål

Vi bör tillsammans med patienten utforma en hypotes rörande vad som är ett framgångsrikt resultat, hur lång tid processen kan tänkas pågå samt vad slags behandlingstekniker som behöver användas. Tanken är att om såväl terapeut som patient är klara över i vilken riktning man ska gå och vad målet är så blir det möjligt för bägge parter att (under uppgiftens utförande) på ett konstruktivt sätt diskutera framgångar el­ler bakslag på vägen.

Ett adekvat kriterium för att kunna ta ansvaret att dirigera en korrige­rande process är balans mellan följande tre faktorer:

a) Vart vill man komma (såväl terapeut som patient)? Psykoterapin kan beskrivas som ett lopp där vissa är inställda på att springa 100 meter, andra 500 meter och ytterligare andra 1000 meter.

Den som varit inställd på att springa 100 meter kan knappast känna sig besviken om han eller hon inte lyckats vinna ett lopp på 1000 me­ter. Och den som varit inställd på att springa 1000 meter kan heller inte vara besviken över att det tagit mycket längre tid att nå mål än vad det gjorde för den som sprang 100 meter.

b) Vart kan man nå med vad man har här-och-nu relaterat till en mer eller mindre näraliggande framtid? Och detta för att urskilja vad som undan för undan med tiden kan uppnås respektive vad man mer eller mindre direkt kan förvänta sig uppnå när väl den korrigerande proces­sen inletts? Det rör sig alltså om att skilja mellan mer avlägs­na och mer näraliggande mål.

c) Vart vore det idealiskt att kunna nå? Denna fråga gör det möj­ligt att analysera de svårigheter och omständigheter, som gör att en person inte kan uppnå allt han eller hon vill vara samt inse vad som aldrig är möj­ligt att uppnå. Det handlar om att skilja det nåbara från det onåbara och få en uppfattning om hur pass mycket psykoterapin kan fungera som ”förändringsagent”.

Allt detta (alltså en balans mellan a, b och c/övers. anm.) är möjligt i en grans­kande dialog om de ömsesidiga hypoteser, som psykoterapeut och patient utbyter och konfronterar varandra med avseende pro­jektet att bli frisk. Vi har på så sätt kunnat notera hur begräns­ningarnas realite­ter kommit att omfatta inte bara psykotera­pins varaktighet, utan också målen, något som motiverar beteck­ningen ”korrigerande process avgrän­sad i varaktighet och målsättning”.

En analys av ovanstående faktorer gör det möjligt för oss att utforma de tre grundläggande karaktäristika, som bör prägla en överens­kommelse om målen: målen bör vara tydliga och delas av psykotera­peut och patient; näraliggande och mer avlägsna mål bör särskiljas; sistnämnda gäller även för uppnåeliga respektive ouppnåeliga mål.

Om dessa villkor inte uppfyllts kan heller inte processen utvecklas på ett adekvat sätt.

Terapeuten bör föreslå ett psykoterapeutiskt mål. Vid psykoterapier med begränsad varaktighet kan vi inte tillåta oss lyxen att vänta i flera år på att patienten ska förstå vad det handlar om. Antingen har patienten målet klart för sig eller också försöker vi (om det står klart för oss själva) klargöra målet på alla de sätt som är möjliga ända fram tills det är tydligt att de behov och förväntningar patienten ger ut­tryck för överensstämmer med den bild VI fått. Att göra annorlunda vore att inte dra nytta av den ”terapeutiska alliansens” välsignelser samt innebära att man slår in på en väg, som leder bort från psykoterapins själva syfte, varvid utforskandet blir till något primärt och boten nå­got se­kundärt.

Å andra sidan är det bra att komma ihåg att det ofta är helt omöjligt att söka påbörja en omstrukturering av personligheten om man inte dess­förinnan löst vissa initiala problem som bromsar ett mer effek­tivt hanterande av uppgiften. Glöm inte de patienter som i början av be­handlingen klagar över att de mår sämre än innan de sökte hjälp hos oss!

Sammanfattningsvis utmynnar allt det ovan sagda i en lista med mål att uppnå och konflikter att hantera, som – genom att ordnas efter prio­ritet och möjligheter – benämns: ”ranking”, klassificering av teman eller indelning (Wolberg, L. R.: Short-Term Psychotherapy. Grune and Stratton, Nueva York, 1965.).

B) Behandlingsteknik

Generellt kan sägas att när man väl kommit överens om terapimålen och en prioritering fastlagts, så är det lämpligt att med patienten dis­kutera olika sätt eller vägar att uppnå målen. An­norlunda uttryckt rör det sig om vilken teknik vi avser att använda.

Behandlingstekniken bör vara rationellt grundad och möjlig att förmed­la till alla slags patienter. Dess tekniska grunder innefattar alltså inte endast terapeuten med sin uppgift, utan även patienten som medar­betare i uppgiften. Vi menar att patientens medverkan till stor del hänger samman med dennes förståelse av vad man kommer att göra med honom eller henne och varför. Istället för att patienten gör mot­stånd på grund av oförmåga att stå ut med den ångest det okända väc­ker (”ockultism”) kan han eller hon tvärtom hjälpa tera­peuten genom att stödja och samarbeta med denne. Kom ihåg de pro­fylaktiska förbere­delsetekniker som används för barn, vilka ska genomgå kirurgiska in­grepp eller odontologisk behandling! Allt detta sker för att patienten ska befinna sig på vår sida och samarbeta i mesta möjliga mån i kampen mot den fiende vi har - sjukdomen. Att inte beakta eller ta sig tid till ett sådant förarbete är oklokt. Det finns knappast något led­sammare att bevittna än den dialog mellan döva som äger rum när ett visst slags terapeuter är upptagna med upp­giften att tolka för patienter som inte förstår att de blir tolkade.

När terapeuten kommit över det värsta av den ångest situationen kan väcka är det möjligt att förmedla teknikerna på ett enklare och mer na­turligt sätt. Patienterna kan då lättare se det värdefulla med tekniker­na och acceptera dem. Förhoppningsvis kan ramens mångty­dighet minska genom att man sätter ord på vad som kommer att ske; och sam­tidigt kan den ångest, som framkallas genom ansvaret för att genomföra uppgiften, minskas.

C) Säkerhetsåtgärder

Dessa utgörs av de instruktioner eller rekommendationer vi vill att patienten ska acceptera som regler i det spel han eller hon går in i - pro­cessen att bli frisk.

Instruktionerna understryker tre aspekter: det jag som terapeut förvän­tar mig att patienten ska göra, det patienten kan förvänta sig från mig och de optimala säkerhetsåtgärder som ska upprätthålla vår relation.

Den första instruktionen har att göra med vad jag, terapeuten, förvän­tar mig att patienten ska göra. Det här är för att patienten ska få en idé om vad jag önskar att han eller hon gör för att bli frisk. Genom ett så­dant förfarande undviks i allmänhet den stora ångest som väcks av det okända.

Jag brukar säga till patienterna att vad jag önskar av dem är att de berättar om sina konflikter, tankar däromkring, händelser relate­rade till känslor och tankar vilka skulle kunna uttryckas i ord – och om det inte är möjligt med ord försöka använda andra medel, ex­empelvis med hjälp av material jag skulle kunna stå för eller som de själva tar med sig. Patienten skulle också kunna åskådliggöra vardagssituationer för att ge en klarare bild av det som inte kan ut­tryckas i ord.

Därefter berättar jag för patienterna om vad de kan förvänta sig av mig. Jag klargör för dem att jag i min funktion som specialist hela tiden kommer att söka förstå vad som händer samt kommunicera detta i syfte att tillsammans arbeta med det. Om det är så att jag inte förstår kommer jag att låta dem veta det och om det stundvis blir så att jag inte direkt besvarar deras frågor är det på grund av att jag – om så skedde – inte längre skulle kunna fortsätta observera vad som sker; alternativt skulle jag med ett direkt svar beröva dem möjligheten att själva finna svar på den fråga de ställer sig ...

Dessutom säger jag att för att kunna nå de överenskomna målen kommer jag vanligtvis att göra tolkningar, något som jag är kunnig i. Om det rör sig om en patient, som inte vet vad en tolkning är, förklarar jag fram tills det att han eller hon förstått. Exempelvis: jag säger till patienten att det finns andra sätt att se på det presente­rade problemet än han eller hon föreställt sig; alternativt informerar jag patienten om att detta är psykologens sätt att uppfatta verklighe­ten, vilket är något i stil med en samtidig översättning till nya innebörder varav vissa känns igen från tidigare, medan andra inte känns igen eftersom patienten mö­ter dem för första gången. Det påminner lite om hur vissa vardagsut­tryck kan ha en dubbel innebörd.

Att det sker på det här sättet beror på att om patienten inte behövde lära sig något av det jag (som terapeut) kan förklara, så vore det i reali­teten bättre att han eller hon sökte upp en advokat, en vän med sunt förnuft eller kanske till och med vände sig till sig själv utifrån sina tan­kar om hur problemen borde lösas (eller utifrån problemets art).

Man kan tänka sig att behov av psykologisk hjälp för lekmanna­patienten kan uppfattas som tecken på svaghet, brist på styrka, en föröd­mjukande situation där hans eller hennes förmåga till själviaktta­gelse och egen handlingskraft inte fungerar eller framstår som tveksam.

Vi bör söka förändra denna förhandsinställning genom att för patienten demonstrera inte bara att man inte behöver uppfatta det hela så, utan dessutom att det utifrån ett annat perspektiv kan ligga till precis tvärtom.

Vid det här laget – när vi alltså redan kommit överens om slutmål och delmål – föreslår jag för patienten den tids- och rumsram inom vilken (beroende på omständigheterna: sjukhus eller institution, pri­vat mottagning, bostad etc) kontakten kommer att äga rum.

Vanligtvis kommer vi överens om frekvens, period, varaktighet och kost­nad per session (i de fall det rör sig om betalning direkt till mig) under den tid behandlingen pågår. Hur tiden används är en variabel som kan hanteras under den tid behandlingen varar. Det är dock väl­känt att det­ta blir mycket svårare att göra helt fritt när det rör sig om psykoterapi på sjukhus eller institutioner i allmänhet eftersom det skulle kunna in­verka på hur behandlingstiden där överhuvudta­get organiseras.

Slutligen bör det understrykas att relationen mellan patient och tera­peut alltid måste ske med vissa psykologiska säkerhetsåtgärder, vilka ska garantera de genomförda interventionernas och åtgärder­nas fram­gång. Dessa åtgärder skänker större trygghet åt psykotera­peuten i sin uppgift och förebygger riskfyllda situationer, vilka skulle kunna få pro­cessen att leda till större besvär än patienten ursprung­ligen kom för att få hjälp med.

Alla de anvisningar och normer för behandlingsarbetet, vilka syftar till att undvika ”fältets nedsmittning”, benämner vi aseptiska regler (asep­tisk = bakteriefri/övers. anm.). I grund och botten syftar de till att låta psykoterapeuten få bli kvar i sin roll som korrigerande agent och patienten i rollen som korrigeringens subjekt eller aktör.

Generellt sett har dessa regler att göra med respekt för tids- och rums­ramen, den ekonomiska ramen (om det rör sig om behandling som patienten själv betalar för) och andra förutsättningar för behand­lingsprocessen; vidare att det finns garantier från betydelsefulla perso­ner runt patienten som kan ta på sig ansvaret för ovanstående.

Som jämförelse kan man använda olika exempel från allmänmedici­nen: Om läkaren föreskriver en viss dos antibiotika att admini­streras av familjeanförvanterna till en patient med infektionssjuk­dom, exempelvis att medicinen ska fortsätta tas ända tills förpack­ningen är slut – trots att symtom och feber försvunnit – så bör patientens familj ta på sig an­svaret för om medicineringen är fram­gångsrik eller ett misslyckande. Om försämring eller recidiv inträffar på grund av att man inte följt före­skrifterna bör inte läkaren ta på sig ansvaret för detta.

Jag menar att för att inte behandlingen ska störas av situationer där det inte längre går att fortsätta arbeta, bör vi inta en liknande atti­tyd, när det rör sig om psykoterapi. Och det handlar inte om att formulera problemet i termer av ”tillit eller bristande tillit” (och alla de betydelser som kan finnas i dessa termer) vad gäller patientens förtroende för be­handlingen. Det handlar om att göra oss själva till en säker och adekvat förvarare av den ångest patienten konsulterar oss för.

En god början är att berätta om våra möjligheter och begränsningar; alltså vad vi menar oss kunna ha kontroll över i den psykoterapeu­tiska relationen – exempelvis de psykologiska säkerhetsåtgärder som krävs för en god relation i samtalsrummet – och vad vi inte kan kontrollera inom och/eller utanför den.

Vad det sistnämnda beträffar tror jag det är lämpligt att varje patient har tillgång till en ”garant” under behandlingstidens gång. Som namnet antyder skulle det kunna vara en person eller grupp personer, som med patienten delar ansvaret att fullgöra det som sti­puleras i kontrakt och behandlingsplan, samt att - om så blir nöd­vändigt (i början eller alltef­tersom behandlingen framskrider) - inta en beskyddande roll visavi patienten och samarbeta med psykotera­peuten vid sådana tillfällen när den sjuke (i den fas han eller hon be­finner sig) är oförmögen att spontant samarbeta för att bevara ra­men (tider, betalning, kontroll av destruktiva beteenden etc).

Vid psykospsykoterapi utgör detta en vanlig och i allmänhet accep­terad åtgärd trots att alla som arbetat på sjukhus, där psykotiker läggs in, är medvetna om dramat i de familjer, vilka kastar ut patienten ”i fallskärm” och sedan själva fortsätter sin resa (tanken om patologin som något gruppsligt).

Vid barnpsykoterapi däremot används denna åtgärd (ofta även på priva­ta mottagningar) för att skapa vissa säkerhetsåtgärder. Inom barnpsy­koanalysen finns en allmän tendens att skydda ramen från att inva­deras av barnets föräldrar eller deras likgiltighet. Man talar om ”inva­derande föräldrar” eller flyktbenägna föräldrar”. Men jag vill fästa upp­märksamheten på det faktum att om vår teori baseras på tanken om en familjegruppspatologi i vilken barnet (som trots att det verkar vara så inte alltid är den sjukaste) utgör en emergent, så bör vi söka ge familjen bästa möjliga förutsättningar för att stå ut med det vi kallar ”psykotisk återdistribution”.

Detta fenomen uppträder som bekant i det ögonblick barnet bör­jar förbättras. Det är då familjemedlemmerna (åter) bör ta ansvar för att (reintrojicera) allt det psykotiska som (tidigare) deponerats hos barnet. Om detta inte förberetts på lämpligt sätt (profylax) är det mest troliga att de anhöriga återigen deponerar hos barnet (reprojek­tion), något som utmynnar i den välkända kommentaren från be­handlare som utövar psykoterapi med barn: ”Just när pojken började förbättras började föräldrarna sabotera behandlingen” eller ”i det ögonblick pojken började förbättras tog föräldrarna honom ur be­handlingen”.

På grund av ovanstående är det nödvändigt att först göra ett logis­tiskt arbete med familjegruppen - eller motsvarande - omkring det barn som ska påbörja behandling. Vi bör analysera det ”invaderande beteendet” alternativt ”icke-samarbetande beteendet” hos föräldrar­na som effekt av – och inte orsak till – störningar i den triangulära relationen mellan barn och föräldrar. Och den relationen bör också ha tillgång till adekvat psykologisk hjälp. Man kan exempelvis inte tala om ”invaderande föräldrar” eller ”flyende föräldrar” om man inte dessförinnan tänkt igenom vad som utgör en lämplig position för dem innan- och utanför det terapeutiska territoriets gränser.

Något liknande kan sägas om tonåringar och jag tror många psykotera­peuter tänker på just det problemet. Med vuxna kan situationen tyckas vara annorlunda. Vanligtvis har jag mött mycket motstånd hos vux­enpsykoterapeuter mot att börja arbeta med ”behandlings­garanter”. Även jag har haft svårt för detta och ibland därför att det verkat ”myc­ket patetiskt” och ovidkommande i sådana fall där patienten från början själv sökt hjälp. När jag vid andra tillfällen vil­le införa ”behandlings­garanter” i behandlingen på grund av det omöj­liga i att annars fortsätta arbetet, så var det för sent; eller så blev jag varse att den enda ”garant” patienten kunde vända sig till var - mig!

Min fortsatta inställning är dock att denna resurs erbjuder utmärkta möjligheter och lämpligtvis kan understrykas i det förbe­redande logis­tiska arbetet för att på så sätt användas mer ef­fektivt. Och det är defini­tivt lämpligt att inleda ett så pass osäkert och svårt arbete som korttids­psykoterapi med att skapa största möj­liga trygghet vad gäller de tera­peutiska indikationernas efter­levande.

Operativ grupp och själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ metodik. Av Sören Lander

Nedanstående text handlar främst om en gruppmetod som kan användas i såväl rena gruppterapi- som utbildnings- och handledningssamman­hang m m. Metoden, som benämns operativ grupp, har sitt ursprung i Argentina och utvecklades för 50-60 år sedan av den schweiziskfödde ar­gentinske psykiatern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Till Europa – främst då Spanien, Italien och Schweiz – kom detta grupptänkande för 30 år sedan tillsammans med argentinska flyktingar, vilka flydde från den argentinska militärdik­taturen under senare hälften av 70-talet.

Mitt intresse för metoden väcktes i mitten av 90-talet när jag översatte texter av Pichon-Rivière som bland annat behandlade den operativa gruppen. Jag skrev därefter min utbildningsuppsats om operativa grup­per och det ”pichonska” tänkandet när jag utbildade mig till gruppsyko­terapeut på Psykoterapisällskapet i Stockholm 2001-2003. En del av ”fältarbetet” bakom uppsatsen bestod i en resa till Argentina där jag bland annat intervjuade Ana Quiroga (Pichon-Rivières änka), en av da­gens förgrundsfigurer inom det gruppoperativa tänkandet.

Så vad är då en operativ grupp?

Begreppet ”operativ grupp” skulle egentligen kunna användas om varje grupp i vilken klargörande och handling (med utgångspunkt i den upp­gift gruppen har) inte bara möjliggör en förståelse av gruppens uppgift (eller mål), utan också att den utförs. José Bleger, en av Pichon-Riviéres nära medarbetare och berömd argentinsk psykoanalytiker, gav den kanske mest koncisa definitionen:

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team..

Den pichonianska operativa gruppen bör dock inte huvudsakligen defi­nieras utifrån sina mål; den utgör snarare ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper. Därvid handlar det om vilket slags process man uppfattar som önskvärd (något som i sin tur är beroende av ens ”världsåskådning” eller referensram; det gruppoperativa begreppet för detta är ECRO, som betyder ”konceptuellt, referentiellt och operativt schema”). Metodens upphovsman Pichon-Rivière gjorde härvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocesser å den andra:

Den av oss skapade grupptekniken - i form av så kallade operativa grup­per - får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift.. Upp­giften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), dia­gnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargöranden siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvå­rar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hin­der i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

En operativ grupp består av samordnare, 1-2 observatör/er (kanske inte så vanligt i terapigrupper) samt mellan 5-8 medlemmar (tera­pigrupp) och upp till 15-20 medlemmar när det rör sig om institutionellt arbete eller undervisning (antalet delvis beroende på hur pass förtrogna medlemmarna är med metoden).

Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatö­rens plats.

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på fakto­rer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. I detta slags läroprocess handlar gruppsamordnarens eller –ledarens huvud­uppgift mindre om att ”dela ut information” än att ”bidra till en begrän­sad men djup förändring i gruppmedlemmarnas personlighet” samt att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.

Man kan säga att samordnaren söker stödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bi­dra till ett grupptänkande som går från ”det vardagliga” mot ett mer ut­forskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

I den gruppoperativa teorin utgör begreppet emergent en viktig pro­cessaspekt (ordet ”emergent” finns faktiskt på svenska och betyder en­ligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart). Som samordnare/terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad detta än kan bestå av. Emergenterna öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar ”verktyg” för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon-Rivière lade alltid stor vikt vid de svar som gavs och en tolkning eller intervention sågs som en arbetshypotes. Samordnaren i en grupp befinner sig exempelvis alltid i situationen ”här-och-nu” - lyssnande och sökande det annorlunda nya som kontinuerligt växer fram som ”svar” på just situationen. I gruppoperativ praxis blir emergenten härigenom också något som pekar på diskontinuiteter, avbrott, bryt- eller vändpunkter etc.

I en operativ grupp kan emergenten ta ”kroppslig gestalt” i form av ett språkrör som lyfter fram något nytt, en ny insikt, en aha-upplevelse el­ler liknande. Att en viss gruppmedlem på så sätt blir till ett språkrör har att göra med att just han/hon utifrån sin egen livshistoria blir extra berörd av något som kommer upp i gruppdiskussionen - och härigenom fungerar denna person som ett slags ”radar” för just en viss frågeställ­ning eller problematik som kanske annars skulle gå gruppen förbi (men ändå angår den). Det språkröret lyfter fram har i någon mening sam­band med vad som finns närvarande hos alla i gruppdiskussionen; nå­got implicit, outsagt eller omedvetet som inte är direkt explicit eller gripbart. I och med att en operativ grupps huvudmålsättning rör förändring har ett visst språkrörs ”intervention” att göra med sådant som befordrar alternativt motverkar en sådan.

Förändringshinder kan vara av två olika slag: dels rena ”kunskaps­brister” (avseende det gruppen är upptagen med att lösa inom sin upp­giftsram vare sig det nu handlar om terapi eller en undervisningssitua­tion), dels att man av känslomässiga skäl får svårt att närma sig ett visst ”kunskapsobjekt” (jämför bland annat med hur traumatiska upple­velser kan trängas bort, hur fobier kan inverka hämmande på en män­niskas förmåga att söka ny kunskap eller hur i skolan avsky för ett visst skolämne och vad det förknippas med kan medföra exempelvis fokuse­rings- uppmärksamhets- eller koncentrationssvårigheter).

I Pichon-Rivières gruppoperativa modell kan man urskilja drag av ”so­kratiskt tänkande”; att föra en dialog med gruppmedlemmarna och därigenom få kunskaper att växa fram inom dem som de inte visste att de hade. Uttryckt lite annorlunda söker en sådan ”sokratisk lärare” få ”eleven” att ”dra sig till minnes” och att återfinna tankar och kunskaper som han/hon tidigare haft. I den operativa gruppen sker denna process som produkt av ett vetande, vilket föds genom de praktiska erfarenheter olika personer i gruppen har. En grupp kan härigenom ses som ett ”framfödande” instrument alternativt ett instrument som ”lyser upp”. I läro- eller terapiprocessen bör man därför erkänna, respektera och tole­rera det osystematiska i den ”kollektiva produktionen”; införliva det osystematiska i lärandet utan att för den skull bortse från möjligheten att i ett senare skede omvandla det osystematiska eller oordnade till nå­got ordnat. Kunskapsprocessen har sin rytm, sitt tempo och sina vägar och dessa skiljer sig åt mellan de olika gruppmedlemmarna. I gruppens samspel kan dock dessa olikheter framträda som ett hot (åtföljande svårigheter att acceptera dessa blir synliga i kommunikationen).

Gruppens förmåga att utföra sin uppgift kommer i mycket att bero på hur pass realistiska, rigida eller flexibla gruppmedlemmarnas ”mentala kartor” (eller ECROn) är. Ett viktigt steg i den gruppoperativa proces­sen är därför att medlemmarnas ”kartor” (i kommunikativ mening) allt­mer kan fås att överensstämma – inte minst för att man ska tala om samma sak och att missförstånd därigenom så långt möjligt undviks.

Ovanstående resonemang gäller givetvis även gruppens samordnare (el­ler ledare), vilken också behöver förfoga över en flexibel ”karta” eller re­ferensram (ECRO) som gör det möjligt att ”läsa” det nya som växer fram som ”produkt” av grupprocessen. Man kan därför säga att en operativ grupps öde även är beroende av hur pass förändringsbar gruppledarens egen "mentala karta” är.

Den dialektiska spiralen utgör ett orienterande ”verktyg” i gruppope­rativ metodik. Härigenom söker man ”läsa” den process som pågår i gruppen. De aspekter (i form av vektorer) det då rör sig om är anslut­ning/tillhörighet, samarbete, tillämplighet/relevans, kommunikation, lä­rande och télé (ungefär motsvarande överföring). En grupps utveckling kan utvärderas i förhållande till dessa (se nedanstående figur).

I figurens botten finns de rädslor som bildar det motstånd som alltid tar form i en förändringsprocess (rädsla för att förlora den relativa trygghet man har samt rädsla för att bli utsatt för ”attack” från en ny situation man saknar ”verktyg” för att behärska).

Grupprocessen tänks ske i en djupnande spiralform där man gradvis rör sig från yttre mer explicita fenomen mot inre implicita och inte alltid så synliga innehåll, vilka kräver bearbetning och klargörande på grund av att de fungerar som motstånd mot förändring. Samordnarens interven­tioner syftar här till att peka på och tydliggöra hinder som dyker upp på gruppens väg mot sitt mål.

Pichon-Rivière använde sig av ytterligare en variant på ovanstående fi­gur i syfte att kunna ”läsa” en individuell eller gruppslig process.

I denna spiral går man från den explicita ytan (det som är manifest, medvetet eller möjligt att tala om eller beskriva i processen) ned mot det implicita (det som inte är tydligt, som är diffust eller osynligt, omed­vetet och där­för svårt att benämna eftersom man inte har ord för det). ”Vägen ned” beskrivs som en spiral. Det är dock inte bara att gå raka vägen ned och avslöja det som är implicit, utan det kräver ett arbete som utförs mot något (motstånd). I detta arbete upptäcker man nya in­nehåll och innebörder och inte minst får man mer kännedom om vad det är som kan bromsa kunskaps­tillägnandet.

Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ra­men eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva ar­betssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hell­re fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas grup­pens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?

Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i upp­giften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situa­tion, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den ref­lekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsitua­tionerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhåll­ningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.

I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”pro­spektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repeti­tion” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).

Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträck­ning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför grup­pen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”upp­giften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I reali­teteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dy­namik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och pro­gression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.

När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.

H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer tradi­tionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försö­ker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuent­ro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bätt­re förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.

Vad kännetecknar då en operativ grupp?

A) Det är en grupp som är fokuserad på uppgiften.

• Uppgiften innehåller alltid två grundkomponenter: 1) Att utveckla och genomföra gruppens mål; 2) Att bearbeta den ångest uppgiften väcker.

• I generell mening är uppgiften den mängd handlingar som genomförs för att uppnå ett syfte eller mål. I särskild mening är uppgiften det moment i en individs (subjekts) eller grupps skeende som följer på förarbetet. Uppgiften består i att bearbeta de basala ångestformerna (implicit uppgift) som förhindrar att man går vidare framåt mot full produktivitet och det mål som individen (subjektet) eller gruppen föresatt sig att uppnå (explicit uppgift).

• Uppgiften utgörs av tre moment: förarbete, uppgift och projekt. Dessa tre moment uppträder vanligtvis när en individ (subjekt) eller grupp måste möta en förändringssituation. Implicit uppgift (också benämnd ”latent uppgift”) utgörs av utforskning och upplösning av de konflikter som håller gruppen kvar i förarbetets improduktiva fas. Allteftersom dessa hinder avlägsnas kan gruppen ta itu med den explicita uppgift, som består i att fullgöra de mål gruppen blev till för (utöva terapi, studera, skapa en annonskampanj, göra en institutionsdiagnos, konstruera en maskin etc). Denna etapp utmynnar – allteftersom den explicita uppgiften genomförs – i ett PROJEKT som genomsyrar gruppens här-och-nu. Sekvensen ”förarbete-uppgift-projekt” preciseras egentligen bättre av sekvensen ”förarbete-implicit uppgift-explicit uppgift-projekt”. Dessa sekvenser a) går inte bara åt ett håll eftersom en grupp, som befinner sig i uppgiften i ett visst ögonblick kan återvända till förarbetsmomentet och vice versa; och b) det finns inget abrupt ”brott” som skiljer dessa moment åt. Mellan förarbete och implicit uppgift, implicit uppgift och explicit uppgift, explicit uppgift och projekt finns en kontinuitet eller gradvis övergång.

• I fallet med själverfarenhetsgrupper handlar uppgiften om följande: a) att få ökad självkännedom, b) att medvetet bidra till utveckla den nystartade gruppens arbetsklimat, c) att bli medveten om (få en bild av) de krafter som är verksamma inom grupper, d) att få insikt i att gruppens dynamik kan utnyttjas i terapeutiskt syfte.

B) Tolkningar vertikalt och horisontellt.

• Det innebär att såväl den enskilde medlemmen med sin livshistoria (den vertikala aspekten) som processen i form av gruppmedlemmarnas samspel här-och-nu (den horisontala aspekten) tolkas.

C) Bearbetning av de depressiva (rädsla för förlust) och paranoida (rädsla för attack) ångestformerna.

• Det är från Melanie Klein som Pichon-Rivière tar föreställningen om grundläggande rädslor eller basala ång­estformer. I förändringssituatio­ner aktiveras dessa som rädsla för förlust och rädsla för attack. Rädsla för förlust utgörs av en diffus fruktan för att förlo­ra en situation man redan är instrumenterad för. Rädsla för attack är en diffus fruktan för att bli utsatt för attack genom att man befinner sig i en ny okänd situa­tion. Som del av den operativa gruppens uppgift ingår bearbetning av dessa ångestformer för att gruppen på så sätt ska gå framåt.

D) Att bryta upp stereotypier.

• Stereotypi innebär rörelse eller handling, som upprepas på samma sätt och också kan ge intryck av att vara något slags automatisk aktivitet. Rädsla för förlust och för attack kan leda till uppkomsten av stereotypier som en form av obsessiv ritual. En stereotypi kan sägas forma en sluten cirkel (som motsats till den öppenhet som kännetecknar den dialektiska spiralen).

E) Reparation av kommunikationsnäten.

• Kommunikationen kan vara verbal eller preverbal (i form av gester). Vi noterar härvid inte endast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Att öka förmågan att sända och ta emot budskap, vilka så litet som möjligt förvrängs av ”brus”, är ett av syftena med den operativa grupptekniken. Psykoanalys exempelvis innebär att något implicit eller omedvetet omvandlas till en situation präglad av explicitet och kommunikation.

F) Övervinnande av förändringsmotstånd.

• Motstånd mot förändring är något som kännetecknar alla gruppers initialfas. Med jämna mellanrum upprepas detta motstånd som i grund och botten handlar om de grundläggande rädslorna (rädsla för att förlora en stabil situation, rädsla för att utsättas för attack i en ny förändrad situation och rädsla för att bli förvirrad om man lämnar något gammalt välbekant). Man kan starkt förenklat säga att gruppen organiserar sig på ett stereotypt sätt för att försvara sig mot den ångest en förändring väcker.

• En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer (vilka kan beskrivas som förän­dringsblockerande situationer i och med att problem fram­läggs i form av dilemman och som ett val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning) bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning (dialektiska situationer) i vilka man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning (en syntes), som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation (vilken i sin tur sedan utgör tes och genererande en ”operation” eller handling på grund av att där växer fram nya motsatsförhållanden – alltså en antites).

• I varje grupp möter vi förändringsmotstånd som ett universellt fenomen; men detta motstånd kan i varje grupp eller vid olika tillfällen visa sig på olika sätt såsom uttråkning, aggressivitet, ouppmärksamhet, skämtande, konspiration etc.

G) Kritisk ”läsning” av verkligheten.

• Pichon-Rivières psykosociala filosofi baseras till stor del på kritik av vardagen i form av en kritisk ”läsning” av verkligheten (”analys av det vardagliga som kungsväg till det omedvetna”). Enligt detta synsätt innebär psykisk hälsa att man genom en sådan ”läsning” kan dra lärdomar av verkligheten för att på så sätt möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt.

H) Utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning.

• Om det gäller en grupp kan den sägas ha uppnått aktiv realitetsanpassning när den blivit medveten om vissa aspekter rörande den egna strukturen och dynamiken samt när aspirationsnivån (dvs vad gruppen söker uppnå) avpassas efter de faktiska förhållandena. ”Vårt begrepp 'aktiv anpassning' är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen/subjektet förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv”.

• Målet för gruppen kan sägas vara: a) Aktiv realitetsanpassning; b) Möjlighet att ta nya roller; c) Förmåga att ta större ansvar; d) Övergivande av tidigare roller som är inadekvata i den aktuella situationen; e) När de grundläggande känslor av tillhörighet, samarbete och fokuseringsförmåga, som finns i varje grupp, samverkar på ett harmoniskt sätt blir gruppen mycket produktiv.

I) Utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer.

• En vektor är i det här sammanhanget främst ett diagnostiskt verktyg; en indikator som visar hur en grupp fungerar i ett visst ögonblick. Ursprungligen kommer vektorsbegreppet från matematiken och fysiken, och utgör där ett sätt att representera storheter, vilka besitter en viss intensitet, riktning och innebörd.

• Enrique Pichon-Rivière använder sig av termen ”vektor” för att uttrycka ett visst slags gruppinteraktionsprocesser. Han gör det genom att låta vektorerna bilda ett schema som möjliggör en ”läsning” av gruppinteraktionen, att gruppens utvecklingsväg kan utvärderas och att man kan komma fram till en diagnostik mot bakgrund av gruppens tema. Den upp-och-nedvända konen är en visuell resurs att använda för att bättre förstå hur gruppsituationer systematiskt kan analyseras. ”Att analysera” betyder här att göra det implicita explicit. Uppgiften att göra det implicita explicit är vad som mer konkret benämns ”tolkning”.

• Interaktionskategorierna (även kallade den upp-och-nedvända konens vektorer) är en skala för basal utvärdering av fenomenen i gruppen. Skalan utgörs av 6 kategorier (eller vektorer):

• 1) Anslutning-tillhörighet: Detta är ovannämnda kategoriserings första vektor och innefattar i en första fas fenomenen anslutning till eller identifikation med gruppens processer. I dessa intar dock individen (subjektet) en viss distans utan att helt gå upp i gruppen. Detta första anslutningsmoment är något typiskt i varje grupps historia och övergår senare till tillhörighet där gruppmedlemmen känner sig mer integrerad i gruppen. Tillhörighet består i en känsla av att vara del av en grupp och att identifiera sig med dess skeenden och växlingar. Genom tillhörigheten synliggörs gruppens medlemmar som sådana för varandra; samtidigt upplevs de övriga gruppmedlemmarna som innefattade i den egna inre världen. Att uppnå tillhörighet är vad som gör det möjligt för en grupp att planera. Tillhörighet är inte något givet utan något som varje grupp är upptagen med att konstruera.

• 2) Samarbete: Det är det bidrag varje medlem kommer med till gruppens uppgift och det etableras på den grund differentierade roller utgör (rollheterogenitet). När det finns samarbete strävar man i samma riktning vad avser uppgiften. Medlemmarna är en grupps medarbetare och samarbetar i samma riktning, mot uppgiften (homogenitet i uppgiften), varvid medlemmarnas olika handlingar integreras. ”Samarbete be­står i att man ger sitt bidrag - om än tyst - till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet”. Konkurrens: Det är när konkurrens mellan gruppens medlemmar överväger; istället för att komplettera varandra tävlar man med varandra. Vad som här dominerar är rollhomogenitet och kampen för att vara den som utövar rollen ifråga. ”Om en supplementprincip uppträder kommer gruppen att präglas av en konkurrenssituation som inverkar förlamande på arbetet med uppgiften”.

• 3) Relevans/tillämplighet: Det är när gruppen fokuserar på den föreskrivna uppgiften och dess klargörande. Relevanta eller tillämpliga beteenden är sådana som bidrar till att gruppens uppgift fullgörs.

• 4) Kommunikation: Det handlar om utskickande av en serie signaler; ett utbyte mellan en avsändare och en mottagare i en kodifierings- och dekodifieringsprocess vars resultat blir information. I den här processen beaktas inverkan av ”brus” som något störande för kommunikationen.

• 5) Lärande: Det utgörs av att gruppmedlemmarnas information läggs samman varvid den dialektiska lagen om omvandling från kvantitet till kvalitet uppfylls. En kvalitativ förändring sker i gruppen. Denna förändring kan översättas i upplösning av ångest, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, projekt etc. Ett ”äntrande” av objektet sker i vilket man tillägnar sig en instrumentell kunskap som gör det möjligt att använda sig av detsamma.

• 6) Télé: Det är den förmåga eller beredvillighet var och en av oss har att arbeta ihop med andra.

J) Rollföränderlighet.

• En grupps struktur och fungerande är avhängigt rollintagande och rolltilldelningsmekanismer. Rollerna har en grundläggande vikt i gruppen.

• ”En familjegrupp med bra kommunikationsnät och förmåga att effek­tivt ta itu med sina uppgifter är en operativ grupp. Här har varje medlem sig tilldelad en specifik roll. Flexibiliteten är dock av sådant slag att även andra funktio­nella roller kan in­tas ... Komplementaritetsprincipen bör styra rollsamspelet i grup­pen. Därigenom blir dessa funktionella och operativa ... Den opera­tiva gruppens område består av föreskrivna eller givna roller. Dessa roller definieras i termer av tillhörighet, anslutning, samar­bete, tillämplighet, kommunikation, lä­rande och telé. Vid en viss upp­gifts utförande smälter de samman till roller eller funktioner - framställda i form av en upp-och-nedvänd kon - vilka syftar till att bryta upp en stere­otyp situation ... Beträffande skeendet i gruppen kan man säga att individerna kommer att bekläda roller som överensstämmer med deras personlighetskaraktäristika. Detta skeende kan dock inte be­skrivas som något enbart positivt”.

K) Enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent).

• Den grundläggande arbetsenheten utgörs av observation och utforskning av det individen/gruppen säger (det existerande eller explicita). Detta tas upp till behandling via en tolkning, vilken tenderar att göra situationens implicita aspekter manifesta eller explicita (emergent). Arbetsenheten delas således upp i tre komponenter: 1) Det existerande; 2) tolkning; 3) ny emergent. ”Den grundläggande operationella enheten inbegriper relatio­nen mellan det existerande, tolkningen och den nya emergen­ten”.

L) Tids- och rumsram.

• Gruppen är en avgränsad mängd personer, vilka (sammanbundna tids- och rumsmässigt genom sina ömsesidiga inre representationer) - implicit eller explicit - föresätter sig ett mål.

• I och med att det implicita har med det förflutna att göra in­nebär tydliggörandet av det implicita att tydliggöra "som om". Att tolka är att belysa överföringskaraktären hos de innehåll, vilka manifesterar sig som inadekvata beteenden. Det innebär att konfrontera två tempus: det arkaiska i fantasierna och gruppsituationens "här-och-nu"-presens.

• I tidshänseende genomgår gruppsessionen tre olika moment - öppning, utveckling och avslutning.

M) Fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).

• Den operativa gruppen har en speciell lednings- eller samordnings­modell, vilken innefattar att samordnare/gruppledare och co-samordna­re/co-tänkare/observatör intervenerar på speciella sätt. Samordningsteamets uppgift är att visa gruppen på vad som händer när den ger sig i kast med att lösa sin uppgift.

• Samordnaren fyller, enligt Pichon-Rivière, en föreskriven roll i grup­pen; att hjälpa medlemmarna tänka och att ”äntra” det epistemologiska hin­der som bildas av den grundläggande ångesten (rädsla för förlust och rädsla för at­tack). ”Den ideala roll man kan inta i grupparbetet utgörs av det de­mokratiska le­darskapet. Växelspelet mellan ledare-samordnare och grupp har formen av en per­manent spiral i vilken ut- och inlärnings-processer hänger samman som en enhet av givande och tagande (feedback)”.

• Observatörsuppgiften: att registrera data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande en grupps utveckling, dess förhål­lande till sina mål samt de svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften. Observatören bidrar därigenom med synpunkter som kan hjälpa sam­ordnaren att leda gruppen. Observatören är samordnarens ”medtänka­re”.

• Pichon-Rivière understryker följande roller i en grupp: 1) Ledarroller (vilka driver på eller bromsar förändring); 2) Språkrör (vilka omedvetet uttrycker gruppens behov); 3) Syndabockar.

Praktiska funderingar

Vad skulle då en ”själverfarenhetsgrupp samordnad enligt gruppoperativ metodik” innebära?

Gruppstorleken bör vara högst 8 personer. Om möjligt bör den könsmässigt vara fifty-fifty. Förutom gruppmedlemmarna tillkommer samordnare och observatör alternativt co-samordnare. Uppgiften är att i form av själverfarenhetsgrupp söka skapa större självkännedom och insikt i vad som händer såväl individ som grupp (utforska gruppdynamiken). Tidsåtgången beräknas till 1,5 timmar om gruppen träffas varje vecka, 3 timmar om gruppen träffas var fjortonde dag. Under hur lång tidsrymd gruppen ska träffas är institutionens uppgift att besluta. Maximalt antal grupper om 8 personer i varje att driva samtidigt är för min del två. Lämpligt är också att någon form av utvärdering sker i och med gruppens avslutning. Likaså att någon form av ”lägesbeskrivning” görs innan gruppen kommer igång (att ha som jämförelsematerial relaterat till utvärderingen).

Vad skulle en själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ teknik syfta till? Att beakta här är att den riktar sig till första- eller andraårspsykologstudenter med ännu så länge relativt rudimentära kunskaper i psykologi.

En operativ grupp kännetecknas bland annat av att den har två uppgifter: en explicit och en implicit. Om en explicit uppgift skulle formuleras – hur kan den då se ut?

Reflektera omkring utbildningen och på vilka sätt den ger resonans hos var och en samt gruppen i sin helhet (”stenen i dammen”-liknelsen).

Vilka hinder är möjliga att urskilja på vägen? Handlar det om epistemologiska (kunskapsmässiga) och/eller epistemofiliska (känslomässiga) hinder? Och hur bär man sig åt i gruppen för att övervinna dem?

Gruppens process kan illustreras och utvärderas via två figurer: den upp-och-nedvända konen (den dialektiska spiralen) och vektorsmodellen. De kan introduceras på ett tidigt stadium för att på så sätt hjälpa gruppen att söka ”diagnosticera” och ”läsa” sin egen process. Syftet är här att på sikt få en förtrogenhet med gruppers process som kan användas senare i yrkeslivet.

En fjärde aspekt kan tilläggas, nämligen i vilken utsträckning gruppen förmår forma ett grupp-ECRO tillräckligt flexibelt för att ge utrymme för individualitet.

Ytterligare en uppgiftsaspekt skulle kunna vara att gruppen är uppmärksam på de emergenter som produceras.

Den implicita uppgiften utgörs av ”den väg som blir till när man går”. Den vägen kan man illustrera med hjälp av figurerna. Observatören har uppsikt över ”hur gruppen gör i sin diskussion” och noterar de emergenter som produceras.

Senast uppdaterad 091124

ECRO och det dialektisk-materialistiska perspektivet. Av Sören Lander

Människan formas – och blir till människa - i mötet med världen. Denna nya situation - som ”gränssituation” till något nytt - bär förändringen som möjlighet inom sig. För Pichon-Rivière tycks det alltid finnas något ”längre bort”, som måste utforskas, och vars innebörd finns bortanför dess ”manifestationer” eller vad det säger sig självt vara. Utforskandet av bland annat ”det vardagliga” (vardagslivets fenomen) kommer i Pichons föreställningsvärld att ses som en mer eller mindre ”kungsväg” (jmfr Freuds ”drömmen som en väg till det omedvetna”) för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna – med ett annat språkbruk ”det socialt omedvetna”.

På vilket sätt sker det formande av människan som framskapar en individualism av pervers karaktär ... och hur skulle det social­terapeutiska schema se ut som skulle kunna förändra männis­kan och göra henne mer solidarisk och rättvis?

Hur är med andra ord psykoanalysens teoretiska kapacitet att möta ovanstående tankegångar? Den kan få större räckvidd, men måste ändå alltid vara medveten om vilket som är dess arbetsområde. Ty psykoanalysen är inte ett politiskt instrument, utan ett verktyg för att undersöka det omedvetna.

Pichon möter denna utmaning från sin marxistiska filosofis perspektiv - dock utan att i första hand lyfta fram en marxistisk filosofi, utan istället genom att in­foga denna i sitt schema ... som en tankemodell. Han talade egentligen aldrig om marxismen. Däremot förde han in den inom en sektor av den psykoanalytiska världen (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

Den dialektiska och historiska materialismens perspektiv (som sällan diskuteras idag och framförallt förknippas med den gamla realsocialismen och dess dogmatik) ses av såväl Pichon som Ana Quiroga som ett relevant sätt att söka förstå och förklara samhällsskeendet och hur detta inverkar på människan.

Man kan inte automatiskt klassificera någondera av vare sig Pichon-Rivière eller Ana Quiroga som ”militant” inom denna strömning av den marxistiska tanketraditionen. Därtill spelar deras förankring i psykoanalysen för stor roll. Nedanstående citat ger en aning om hur de relaterar sitt marxistiska perspektiv till psykoanalysen:

För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi un­derstryka utgångs­punkterna - psykoanalysen och den his­toriska och dialektiska materialismen …

Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en soci­alpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden …

Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

En grundprincip i det som kallas dialektisk materialism utgörs av tanken att det är människans vara som determinerar hennes medvetande och inte tvärtom. Praktiken uppfattas som en process i vilken människan - en materiell varelse - påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Man går från levande betraktelse (av fenomen) till abstrakt tänkande (teori) och därifrån till praktiskt handlande. Det abstrakta tänkandet måste härvid oupphörligen återvända till verkligheten, gripa tag i den och - genom fenomenen - nå lagarna, de ”objektiva väsendena”. Det abstrakta tänkandet och begreppen, som följer härav, kommer på så sätt att återspegla det väsentliga och inte det skenbara - vilket är något annat än en enkel återspegling via sinnesintrycken. Genom detta handlande når människan ett visst resultat vars betydelse dessutom måste inses.

I Pichons koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. Den referentiella aspekten i ett ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing).

Ett ECRO bör således vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då också som ett öppet system möjligt att modifiera. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. I Pichons spiral ackumulerar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ackumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta.

När det gäller hur man för­håller sig till ett kunskaps­område får kon­struerandet av ett ECRO bland annat föl­jande konsekven­ser:

Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspekti­vet verifiering och falsi­fiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en veten­skapsfilosofi som kommer att innefatta:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett san­ningskrite­rium (operationalitet);

b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;

c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta be­nämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket inne­bär att vi stude­rar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara inter­systemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, refe­rentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslo­mäs­siga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfaren­heten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en samman­hängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstruktu­rella som djup­strukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

I prologen till sin bok El Proceso Grupal tillämpar Pichon konceptet ECRO på sig själv i syfte att teckna en bild av hur han själv formats av såväl sina livserfarenheter (det infrastrukturella) som de teorier (det ytstrukturella) han tillägnat sig. Dessa senare kan sägas innefatta tre stora områden: samhällsvetenskaperna, psykoanalysen och socialpsykologin. Här finns namn som Freud, M. Klein, G. H. Mead, K. Lewin, Marx, Moreno, Piaget, Sartre, H. Lefebre, Fairbairn, Bachelard, Bateson, W. Reich, Sullivan etc. Utifrån Pichons dialektiska uppfattning är detta ECRO ett öppet system i dialog inte endast med andra teoretiska synsätt, utan också i förhållande till praxis (vilket är ett begrepp som betonas).

Dialektisk spiral och ”schema”. Av Sören Lander

Den operativa gruppen har som ett betydelsefullt fokus att bryta stereotypier och upprepningsmekanismer. Begreppet ”dialektisk spiral” inom den ”pichonianska” teorin är ett hjälpmedel för att söka beskriva hur en läroprocess ser ut – men också för hur den kan gå i stå (och då istället blir till en sluten cirkel). Exempelvis innebär ”att lära sig att lära” i detta sammanhang att en stereotypi eller rigiditet bryts … och därvid framträder åter spiralen (om man tänker sig att stereotypin dessförinnan mer gestaltat något av en sluten cirkel). Begreppet ”dialektisk spiral” är värdefullt som hjälpmedel för att förstå att kunskapen är utan gräns. Pichon använder begreppet ”ackumulation” för att beskriva läroprocessen. Det begreppsliga schemat ECRO (se nedan) som begrepp har med detta resonemang att göra i och med att det står för fenomenet ”kumulativt tänkande”.

Ordet ”schema” bör nog kommenteras (inte minst i och med att kognitiv psykoterapiteoribildning använder sig av ”scheman” och att missförstånd kan uppstå i förhållande till hur ”pichonianskt” tänkande använder sig av begreppet ”schema”). I den bemärkelse Pichon använder ordet kan det snarast beskrivas som ”referensram” och syftar till att underlätta en flexibel ”varseblivning” (varseblivning då uppfattad i vid mening).

"Schematisera" kommer från "fixera". Ordet "schema" bär olyckligtvis med sig den samtidiga innebörden av att stå för något rigidt. Kant utvecklade ett primitivt schemakoncept för mer än 150 år sedan. Tyvärr kunde han inte lösa upp an­tinomin mellan det som är a priori och a posteriori (" a priori" = obero­ende av erfarenhe­ten; "a posteriori" = beroende av eller grun­dad på erfarenheten/övers. anm.). I just detta avseende kom han att paralysera dialektiken. Ett antal år se­nare tar Hegel åter upp Kants koncept, men även om han tänker dialektiskt uppfattar han inte begreppet "schema" som en struktur i ständig rörelse eller en Gestalt under utveckling (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Möjligen skulle man kunna tänka sig att ”schema” i Pichons mening innebär ”skelett” (fast ett flexibelt sådant) eller något som andra begreppsliga element kan hängas upp på.

När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema för­stå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Här­med väcks frågan om terapeutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa refe­renspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av de­pressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).