Psyket som öppet system och människan som ”emergent”. Av Sören Lander

Pichon-Rivière är och förblir psykoanalytiker, men han tycks i sin förflyttning mot en alltmer socialpsykologisk uppfattning inte vara helt överens med Freud (Formulations on the Two Principles of Mental Functioning 1908) i dennes användning av fågelfostret som analogi till ett slutet psyke som störs av stimuli från yttervärlden.

A neat example of a psychical system shut off from the stimuli of the external world, and able to satisfy even its nutritional requirement autistically (to use Bleulers term) is afforded by a bird’s egg with its food supply enclosed in its shell; for it, the care provided by its mother is limited to the provision of warmth (Freud, S.: The Essentials of Psycho-Analysis. Formulations on the Two Principles of Mental Functioning. London: Penguin Books, 1991).

Freuds formulering återfinns som del av en not till ett längre resonemang kring lustprincipen och realitetsprincipens uppkomst:

… I suggest that the state of psychical rest was originally disturbed by the peremptory demands of internal needs. When this happened, whatever was thought of (wished for) was simply presented in a hallucinatory manner, just as still happens today with our dream-thoughts every night. It was only the non-ocurrence of the expected satisfacion, the disappointment experience, that led to the abandonment of this attempt at satisfaction by means of hallucination. Instead of it, the psychical apparatus had to decide to form a conception of the real circumstances in the external world and to endeavour to make a real alteration in them … A new principle of mental functioning was thus introduced … the reality principle … (Freud, S.: The Essentials of Psycho-Analysis. Formulations on the Two Principles of Mental Functioning. London: Penguin Books, 1991).

Pichon-Rivière tolkar innehållet i det Freud skriver som att denne från början ser psyket som ett slutet system (vilket dock allteftersom, som led i realitetsprincipens formande, måste skapa relationer eller förbindelser utåt). Själv betonar Pichon sin uppfattning om psyket som från början öppet (ett öppet system) för att därigenom uttrycka att det - via sina relationer eller förbindelser (definition ”förbindelse” se nedan) – formar sig i just öppningen utåt (se vidare härnedan ”protoförbindelse”).

Men framförallt är Pichon inte överens med Freud och dennes driftteori. Istället vill han lyfta fram kontextens/samhällets betydelse för människans tillblivandeprocess.

Driftteorin och den däri implicita människo- och historiesy­nen ut­gör den punkt där psy­koanalysen och socialpsykologin går isär. Den motsättning vi vill peka på har att göra med en av psykoana­lysens grundförutsättningar, vilken samtidigt de­finierar dess teore­tiska område. Vi syftar på antagandet att själslivet vidmakthålls eller är resultatet av medfödda drifters inverkan. Dessa karaktäri­seras som: "endosomatiska krafter med en psykisk represen­tation, energiladdning och driftsfaktor som får organismen att sträva mot ett mål". Driften, en kon­stant kraft, har sin källa i en kroppslig spänning. Dess mål är att upphäva spänningstillståndet - som har sin källa i drift­trycket - och att genom objektet nå sitt mål (urladdning) …

Det som exkluderas och undanskyms - genom att en proble­matik definieras utifrån upp­fattningen att drifterna utgör själslivets fun­dament - är den historisk-sociala kontextens deter­minerande funktion i denna process (nämligen hur psy­ket tar form och ut­veck­las/övers anm). Vi uppfattar den his­torisk-sociala kontexten som en själslivets determinant i och med att kontexten är den specifika förut­sättning inom vilken själslivet kan manifesteras som fe­nomen. Det är denna histo­risk-sociala kontext som i egenskap av determinant sätter grän­serna för hur själslivet uppstår och utvecklas.

Utifrån de premisser, som definierar socialpsykologins om­råde, ut­gör den mänskliga värl­den, den historisk-sociala kon­struktionen - mer specifikt varje konkret samhällsformation - det som fram­bringar och utvecklar individen/subjektet på så sätt att denne också sam­mantaget är det sammanfattade re­sultatet av såväl produktionsvillkor som behoven och deras utveckling.

Betraktat på det här sättet ersätts driftsbegreppet av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: "... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc" . (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

En konsekvens av att (som Pichon) betrakta de mest allmänna sociala relationer som verksamma via förbindelsen (”förbindelse” – se nedan) är att olika faktorer – biologiska och icke-biologiska behov samt en samhällsordning – ges möjlighet att komma till uttryck. Härigenom öppnas människans ”universum” – med andra ord den sociala och historiska ordningen. Människan, vilken som art varit tvungen att från början samarbeta för att materiellt producera sina existensvillkor (människan som en biologisk ”organisation”, vilken determinerar vissa former av sociala relationer), kan också ses såsom varande i en utvecklingshistorisk process i vilken omvandlingen i nervsystemet – i synnerhet utvecklingen av hjärnbarken – möjliggör inget mindre än språket, med andra ord den symboliska ordningen, vilken är en specifikt mänsklig ordning (De Quiroga, A. P.: Texto y contexto en la producción de un esquema referencial. Algunas reflexiones sobre el proceso creador; pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere. Buenos Aires: Ediciones Cinco, okänt årtal). Människan som subjekt växer fram ur konkreta existensvillkor, vilka inverkar i direkt eller indirekt form. Utifrån denna tankegång ses människan som ”emergent” och ”producent” med innebörden att hon dels har en ”modifierarrelation” i förhållande till naturen eller omgivningen, dels är något ”producerat” i bemärkelsen determinerad av den kontext hon växer fram ur.

Pichon är den förste psykoanalytiker som inkluderar kontexten - dock utan att närmare utveckla tanken. För honom var psyko­analys - utan att kontexten inkluderades - en omöjlig tanke (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

I detta resonemang kan man skymta inslag av den dialektiska och historiska materialismens utgångspunkter, vilka spelar en viktig roll i Pichons tankevärld (och också kan återfinnas i den s k kulturalistiska skolan inom rysk marxistisk psykologi med namn som Vygotskij, Leontiev och Luria), nämligen att man måste skilja mellan de (lägre) psykiska funktioner hos människan, som är produkt av den biologiska utvecklingen, och de (högre), vilka determineras av den sociala och historiska kontexten (Rougier, H.: Confluencias del Pensamiento de Enrique Pichon Rivière y Liev Semiónovich Vygotski. Från Internet-sajten Espiral dialéctica). För att förstå människans högre psykiska processer (tänkande, språk etc) och deras utveckling är det nödvändigt att gå utanför organismens gränser och söka rötterna till dessa komplexa processer i tillägnandet av allmänmänskliga erfarenheter som ackumulerats under historiens och olika samhällsformationers lopp.

Själslivets problem framställs med andra ord uti­från nya pre­misser. Utgångspunkten utgörs av hypotesen att det existerar en dialektisk relation mellan individen/subjektet och världen. Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis … . Människan är ingen utgångspunkt. Det finns inget till sitt väsen mänskligt. Män­niskan är snarast en ankomstpunkt och hela tiden stadd i ständig konstruktion - olika i varje historiskt ögonblick och i varje konkret samhällsformation. Människan formas sålunda i en dialektisk relation med världen. I denna relation fungerar behovet som mo­tor. (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

Den mänskliga varelsen ses som en behovsvarelse, vars behov endast kan tillfredsställas via de relationer (eller den kontext) som också fungerar determinerande. När Pichon således använder begreppet ”behov” istället för ”drift” (med stora likheter mellan vad som kännetecknar drift och behov) impliceras därmed samtidigt en mer komplex (och föränderlig) verklighet - som dessutom blir alltmer komplex allteftersom livet förflyter. Ty behovsuppfattningen innebär här att när behov tillfredsställs, så omvandlas de. Och genom att behov omvandlas, omvandlas även individen/subjektet. I denna process konstitueras – och determineras – psyket.

Sören Lander: Recension av Elisabeth Roudinescos biografi - Freud. In his time and ours.

RECENSION

Elisabeth Roudinesco: “Freud. In his time and ours”. 592 sidor.

Elisabeth Roudinesco (född 1944) är historiker, psykoanalytiker, och har tidigare givit ut bland annat en biografi över Jacques Lacan (1993) samt ägnat många år åt forskning omkring psykiatri och psykoanalys.

Hennes biografi över Sigmund Freud visar fram en avmytifierad Freud och absolut ingen ”ensam upplyst erövrare” som hans lärjunge Ernest Jones försökte beskriva honom som i sin biografi (från början av 60-talet) som mer är hyllningsskrift än något annat. Men det rör sig inte heller om en biografi i stil med den Peter Gay skrev för ett antal år sedan (slutet av 80-talet) och som var mer informativ än reflekterande (vilket Roudinescos är; hennes flytande stil väcker stundtals tankar om en roman).

Roudinescos Freud är modern, motsägelsefullt, oroande, intim, partikulär, universell etc. Freuds tänkande konfronteras hela tiden med det tvetydiga, med tanken om ett inre motsatsförhållande, med minnet och barndomen. Han gick alltid bortom det som framträdde på ytan och var intellektuellt fri och själsligt öppen på ett sätt som förvånar. Vid läsningen av denna biografi får man också intrycket av en intelligens i ständig rörelse, som ofta förvånas; som upptäcker, fördjupar och kommer på nya saker. Ytterst kanske Freud kan ses som en extraordinär uttolkare av modernitetens själ, av dess vindlingar och mysterier – men också någon som samtidigt bidrog till att ”smida” denna modernitetens själ.

Detaljrikedomen i Roudinescos biografi är extraordinär och det handlar om litteratur av hög kvalitet (boken belönades för övrigt med ett litterärt pris som årets bästa bok i Frankrike när den kom ut 2014). Det handlar om en biografi av ett slag man alltmer sällan stöter på idag genom att vara solid, komplett, omsorgsfullt dokumenterad, mycket läsvärt skriven samt med ett originellt självständigt perspektiv i förhållande till de legender och den generella kunskap som finns om Freud.

Elisabeth Roudinesco låter oss således följa en historisk väg som avmytifierar psykoanalysens skapare och samtidigt placerar in hans teori i sin epoks politiska, historiska och samhälleliga kontext. För att kunna göra detta använder hos sig av en rikhaltig dokumentation och av sitt djupa kunnande om psykoanalytisk teori samtidigt som hon är historiker. Hon intresserar sig bland annat för att utforska de arkiv som ingen läst (innehållande cirka 120 patienter som behandlats av Freud).

Freud beskrivs i biografin som en ordnad person med exceptionell arbetsförmåga och rutinmässiga vanor. På höjden av sin förmåga (från nittonhundratalets början fram till en bit in på tjugotalet) tog han 6 dagar i veckan emot 8 patienter per dag (50 minuter för var och en). Hans arvoden var höga och typiska för Wiens (och andra europeiska storstäders) mer avancerade läkare. Han kunde emellertid också – i speciella fall – ta ut mycket små eller inga arvoden alls. Han hade celebra patienter och Roudinesco analyserar i detalj några av hans behandlingar.

Vad som växer fram ur dessa nästan 600 sidor är en figur som utan tvivel är knuten till det tjugonde århundradets öde, dess ljus och mörker. Boken består av 4 stora block: Berättelsen om den ambitiösa och motsägelsefulla personen Freud; det gradvisa erövrandet av hans position som det omedvetnas ”kartograf”; hans inre världs geografi och hans mot slutet av livet förhållande till en historisk tid som var ”ur led”. Även om varje kapitel är intressant i sig finns det dock några som sticker ut: ”Divanens konst” där författarinnan syftar till att visa fram Freuds psykoanalytiska praktik med dess såväl ljusa som mörka sidor (hon presenterar här inte kända fall som Dora, Råttmannen eller Vargmannen, utan andra mindre kända och också några som skulle kunna ses som läroanalyser). Hon lyfter också fram det faktum att de patienter han tog emot före och efter 1914 ofta var mer eller mindre tvingade till behandling av sin omgivning (detta var fallet med kvinnorna från ”Studier i hysteri” - Ida Bauer, Margareth Csonka och många andra). I ett annat kapitel ”Bland kvinnorna” beskriver Roudinesco hur Freud mer eller mindre omgavs av kvinnor (far till tre döttrar och på Berggasse med tre kvinnor omkring sig – Martha, Minna och Anna). Från och med tjugotalet kom också den psykoanalytiska rörelsen att alltmer inkorporera kvinnor och till sist i sådan omfattning att Wien och London kom att styras av två av dessa (Anna Freud och Melanie Klein).

Ytterligare ett intressant kapitel mot slutet har titeln ”Inför Hitler”. Här beskrivs den stormiga mellankrigstiden och nazismens gradvisa framväxt i Tyskland. Freud hyste en djup kärlek till sekelskiftets Wien – med Gustav Mahler, Klimt, Johannes Brahms m m – och resignerade inte inför stadens begynnande dekadens under denna tid mellan de två världskrigen. Men han misstog sig beträffande motståndskraften hos Wien och dess gamla kultur och trodde att den skulle räcka gentemot nazismen och det faktum att österrikarna i sin dekadens stundtals kunde vara mer fanatiska än tyskarna själva. I de mest gripande sidorna av boken berättar Roudinesco om den gamle sjuke Freuds ångestfyllda flykt undan nazisterna och försöken att rädda åtminstone en del av hans tillgångar. 18 månader senare dör han i London av en långt framskriden cancer.

Sammanfattningsvis: Roudinescos biografi ger oss en magnifik historisk ”fresk” av Freud insatt i SIN tid; en bild där det gamla Europa gör Freud förklarlig och där Freud gör det gamla Europa förklarligt … ”Denna värld av igår”, som hans tvillingsjäl författaren Stefan Zweig uttryckte det. Men det återstår att diskutera huruvida denna freudianska tid också är VÅR tid! Roudinesco tror så och hon kommer med solida argument för detta genom hela boken. Hon visar i vilken utsträckning psykoanalysen står för ett sofistikerat humanistiskt svar på dagens alltmer depressiva samhälles ”terapeutiska nihilism” och mjuka grymhet, som tenderar att reducera tänkandets logik till neurologisk aktivitet och begäret till att vara endast en kemisk utsöndring.

”Att återlämna ordet till den som berövats det” – det är kanske så man ytterst kan beskriva den ”ordets kur” som den freudianska revolutionen inneburit. Upptäckten av det omedvetna var här en epokgörande händelse där Freud föreslog en ny själslig väg – med en mörk sida och en belyst sida. Han skapade en egen ideologi och var också kapabel att i tid låta den undergå nödvändiga förändringar.

………………………………………………………….

I en intervju i en spansk kulturtidskrift (El Cultural, september 2015) berättar Elisabeth Roudinesco att hon skrev biografin därför att dittillsdags ingen fransk historiker gett sig på detta. Den föregående stora biografin över Freud, som skrevs av Peter Gay, beskriver honom mer som en lärd i stil med Darwin. Roudinesco poängterar att hon å sin sida betonar det österrikisk-ungerska imperiets betydelse i sammanhanget och Freuds judiska ursprung.

”I boken pekar jag på att psykoanalysen aldrig velat vara en vetenskap. Det handlar istället om en disciplin som tillhör humanvetenskaperna och som inte har något att göra med vare sig hjärnan eller neurovetenskaperna. Debatten om huruvida psykoanalysen är en pseudovetenskap är en löjlig debatt. Det finns ingen neurovetenskap som kan ogiltigförklara psykoanalysens data i och med att den mänskliga varelsen på samma gång är något biologiskt, något själsligt och samtidigt lever insatt i sin omgivande miljö. Och de verkliga neurologerna är inte fientligt inställda till psykoanalysen.

Därför befinner vi oss idag mittemellan psykoanalytikernas löjliga ortodoxi med sin oförmåga att förnya behandlingarna (men där man samtidigt har lämnat den klassiska psykoanalytiska behandlingsmetoden) å ena sidan; å den andra att psykoanalysen har ersatts av andra terapier som inte fungerar. Och frågan om effektivitet är meningslös. Freud levde i en värld präglad av frustrationer – idag lever vi i en värld där allt är möjligt. De som tänker att det bara är hjärnan som räknas och inte själen är på väg direkt mot avgrunden. Den verkliga vetenskapen består i att inte ställa detta slags frågor (dvs om pseudovetenskap).

Attackerna mot Freud är fascinerande (liksom attackerna mot andra subversiva tänkare som Darwin, Sartre eller Simone de Beauvoir) i och med att de innebär att hans ord, hans sätt att tänka, fortsätter att inverka idag”.

Roudinesco framhåller vidare i intervjun att Freud ingalunda upptäckte det omedvetna. Däremot tänkte han omkring det på ett annorlunda sätt – och detta kom att innebära en symbolisk revolution. Det omedvetna har med andra ord existerat alltsedan Antiken då det benämndes ”Ödet”.

“Vem är det omedvetna? Gudarna. I de kristnas universum är det Gud. Det är vad som tänker istället för människan.

Freud framträder under ett moment av västvärldens historia i vilket allt ‘som inte är medvetet’ växer fram. Hans tanke är att bakom det omedvetna finns en omedveten del som agerar – trots vårt medvetna. När han ex vis skriver boken ‘Drömtydning”’söker han inte erbjuda en nyckel för att tyda drömmarna, utan drömmarna representerar det som är dolt bakom vårt omedvetna. Han verkar till sist ha kommit att omfatta föreställningen att det vore möjligt att föregripa vad som komma skulle. Jag vände dock på detta antagande för att på så sätt visa att vad det omedvetna belyste var sin egen epok.

Även patienternas berättelser utgör ett rikt – och helt okänt – material. Jag räknar upp en lista på 120 patienter i boken och vi har tillgång till deras vittnesbörd. Den stora skillnaden mellan de fall som Freud publicerar och patienternas upplevda verklighet utgör ett viktigt tema för historiker. Läkaren, tänkaren, berättar fiktioner baserade på verkliga händelser för att kunna demonstrera botandet. Men patientens berättelse är mycket annorlunda. Vi står inför två berättelser om samma händelse.

Det har tidigare sagts att Freud hittade på sina fall i och med att de liknade en berättelse. Och detta är precis vad jag idag upplever med den franska litteraturen. Författarna skriver om sina neuroser; om föräldraincest; om modern; om sitt privata liv. Varje författare lägger fram sitt fall – medan analytikerna å sin sida publicerar allt mindre. Hela litteraturen är invaderad av Jaget, berättelsen om överjaget, om neuroserna. När jag läser samtidslitteraturen läser jag patientberättelser, inte romaner. Vår värld har blivit freudiansk - men tvärtom”.

Elisabeth Roudinesco berättar att hon inte visste att Freud var så uppslukad av vardagslivets företeelser, det som hände i familjens omgivning; hans grannars sätt att leva, vad de åt och hur deras vardagsvanor såg ut. Hon blev varse detta när hon gick igenom Freuds brevkorrespondens (även den delen av korrespondensen det tidigare inte skrivits om). Roudinesco hävdar i intervjun att om man inte studerar dessa omkring 10 000 brev så förstår man inte något. Breven är lika viktiga som Freuds verk.

”I dessa brev kan vi se honom leva och tänka mitt ibland sina lärjungar. Via breven kan vi följa hans tänkandes utveckling dag för dag. Och han är såväl konservativ som upplyst.

Freud var en upplysningsmänniska – men ’den mörka upplysningens’! Han trodde på förnuftets framåtskridande, men tänkte också att människan genom sina drifter, passioner, dragning mot självdestruktion etc, samtidigt bar med sig något mörkt och irrationellt. Och detta handlar just om arvet från den ’mörka upplysningen’ med exempelvis de Sade. 1800-talet tror på förnuftets framsteg, men också på existensen av mörka krafter som hindrar framsteg.

Freud var ingen anhängare av marxismen. Trots att han hade många vänstersinnade lärjungar trodde han inte på idén om att förändra samhället genom revolution. Han menade att det bara skulle innebära ett byte av tyrann. Likt Levi-Strauss var han konservativ och för de existerande institutionerna. Han befann sig mycket nära Thomas Mann och tyska anti-fascister som Albert Einstein.

Men denne så konservative Freud lyfte samtidigt fram en helt och hållet subversiv teori om sexualiteten. Han var för abort, kvinnans frihet, skilsmässa, jämställdhet, mot dödsstraffet – allt detta var framåtskridandets ideal. Men om sig själv sade han att han levde som en gammaldags borgare. Dock omgav han sig med intellektuella emanciperade kvinnor. Och dottern Anna var lesbisk, något som han var tvungen att acceptera.

Freuds lärjungar avgudar honom inte, däremot beundrar de honom. Och det är inte samma sak! Hans korrespondens med sina lärjungar är därför intressant i och med att den röjer meningsskiljaktigheter”.

Recensionen bygger på den spanska översättningen - “Freud - en su tiempo y en el nuestro”. Originaltitel: “Sigmund Freud. En son temps et dans le nôtre”.

Recensent: Sören Lander i juli 2019.

Att använda gårdagens kartor för att avläsa framtiden? Psykoanalys - och KBT ...

Det förflutnas glasögon

Att betrakta vår egen tid eller framtiden med det förflutnas "glasögon"? I förstone synes detta vara ett projekt i rang med det som ålades ett antal sovjetiska vetenskapsmän i slutet av 50-talet: Att skriva något om hur de föreställde sig att år 2000 skulle vara (Titel: M. Vasiljev och S. Gusjtjev: Reportage från nästa århundrade. Intervjuer med ryska forskare ur väldseliten om vetenskapens närmaste framtid. Förlag Kronos. Utgivningsår: 1962).

För att använda sig av travjargong kan man säga att inte många hästar ens fick en placering i det "loppet" ... dessutom visade det sig att dessa vetenskapsmän försökte använda sig av "hästar" som inte var uppsatta i startlistan. Samtidigt "bortsåg" de från hästar som faktiskt kom  till start!

Framtidsforskning har alltid varit ett fantasieggande projekt och inte minst SF-författare har där till fullo fått utrymme för sina föreställningar om en värld eller verklighet skild från vår egen (SF-författarna som "framtidens kartläggare"?). Där framtidsfantasierna legat alltför nära vår egen tid har de oftast hamnat i samma svårigheter som ovannämnda sovjetiska vetenskapsmän ... kanske främst därför att "extrapoleringar" av tendenser i nutiden mer söker spegla en "linjär logik" där B kan härledas från A och C ur B och således framtida utvecklingar skulle kunna följa samma mönster. Vad en sådan föreställningsvärld inte  tar hänsyn till (vilket vi kunnat konstatera i vår egen tid med dels Sovjets fall, dels datorernas styrande intåg i vardagen) är de språngvisa förändringar vilka ej kunnat förutsägas, men där man nog ändå på goda grunder kan förutsätta att det funnits en föregående ""ackumulationsprocess" i bästa dialektiska mening där så småningom den kvantitativa aspekten (i ackumulationsprocessen) slog över i en kvalitativ (och där av den till synes oförutsägbara "emergent" eller förändring som dök upp).

Att betrakta nutiden alltför stint och uppmärksamt gör således att man inte "ser skogen för bara träd"? Och att de gradvisa flexibla från vecka-till-vecka-förändrande-sig hypoteserna om vår tillvaro fastnar i en närsynthet där till sist inget kan ses - och man är lika blind som om man sökte beskriva framtiden ur det perspektiv vi har idag.

Nåväl, om det nu är så (eller i alla fall om man kan misstänka att det är så) skulle kanske en annan väg kunna prövas - nämligen att med hjälp av till synes "omoderna" (förbisprungna eller "upphävda"?) teorier eller ideologier (såsom psykoanalys eller dialektisk materialism) "avläsa" den moderna (eller "postmoderna"?) nutid vi lever i ... eller blir "hemsökta" (=förföljda) av. Att jag skriver "till synes" beror på att de fortfarande tycks innehålla så pass intressanta sätt att "läsa" världen att de knappast kan undvaras i en tid när "allt som är fast förflyktigas" (för att citera Kommunistiska Manifestet).

Att använda gårdagens "kartor" kan bli en väg att återerövra förmågan att tänka omkring våra liv, vår vardag och vad som håller på att hända i en värld som fram tills ganska nyligen kändes välbekant och hemlik ("heimlich" för att använda Freuds terminologi) - men som nu blir alltmer obekant (där vi möjligen gått vilse på ett sätt som - återigen med Freuds ord - skapar en känsla av något "unheimlich" eller kusligt). Det som har känts välbekant manifesterar nu "sprickor" (tidigare inte tänkbara) som kastar skuggor långt in i våra liv och med konsekvenser in i framtiden.

Ett av dessa fenomen är att söka göra allt mätbart eller kvantifierbart och att på så vis göra världen gripbar (men detta är också en av de tendenser Marx beskrev som karaktäristisk för kapitalismen). Att göra allt mätbart till den dominerande verklighetsbeskrivningen och allt annat till något sekundärt innebär i sin förlängning en "attack på tänkandet" i den mening som den brittiske psykoanalytikern Bion beskrev. "Kan du inte omvandla dina tankar, handlingar eller känslor till siffror - så existerar de inte!"

I vår värld lyfts det explicita fram i det som går att peka på och som också tycks vara odiskutabelt i sin "empiriska" förankring. "Med empiri diskuterar man inte!" Bevittnar vi inte här det vetenskapliga samhällets genomslagskraft på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt? Vetenskapliga "sanningar" är dock aldrig entydiga, utan alltid föremål för tolkningar ... en hypotes kan idag antas vara bekräftad i mer eller mindre vetenskaplig mening - men ändå inrymma den fälla som jag en gång hörde formuleras i ett helt annat sammanhang: "Man tror sig se det man tycker sig veta" (alltså ett cirkelresonemang där man på en "tolkad" grund konstruerar en sanning som, stöttad av ett antal referenser och citat i auktoritativa vetenskapliga tidskrifter, verkar återspegla verkligheten i en eller annan aspekt).

Nåväl, var kommer då psykoanalys och dialektisk materialism in i detta? Och hur kan man använda sig av dessa teorier om människa, samhälle och kunskapstillägnande för att säga något väsentligt om vår egen tid?

Det jag menar förenar bägge dessa teorier är deras fokus på att man bakom eller under det synliga eller explicita kan finna något annat är man föreställer sig. Det är med en "paranoid beredskap" man närmar sig den synliga världens fenomen och det är också med denna "läsart" (av det verkliga) man söker nå fram till sanningen. Ty glöm inte att i grund och botten kan man översätta varje slags paranoidt tillstånd till ett sökande efter sanningen (hur den än må se ut)!

Således - från ytan mot djupet för att med en misstänksamhetens logik söka se de samband och "sanningar" som inte är urskiljbara på ytan.

När man sätter i rörelse de tankemekanismer, som ovanstående perspektiv innehåller, kommer det att växa fram en hypotesernas värld som inte längre - likt dagens förment vetenskapliga faktavärld - fokuserar på linjära samband, utan där man söker uppfånga den dolda eller inre logik som leder fram till vissa händelser eller resultat. Visst är det så att dessa teorier med jämna mellanrum måste återvända till det "kött och blod", den verklighet, man refererar till och låter sina hypoteser utgå ifrån. Men man låter alltid sin "paranoida beredskap" ge näring åt ett hypotetiserande eller teoretiserande som inte gör halt vid skenbart oomkullrunkeliga fakta, utan hela tiden söker gå vidare - driven av den paranoida, misstänksamhet eller nyfikenhet som är varje genuint kunskapssökandes själva grundförutsättning.

Vad gömmer sig … bakom … under … ?

Vi talar här ovan om ett ”sken” (vad gäller ex vis att utvärdera eller mäta) … som uttrycker något i stil med att endast det vi kan ta på eller betrakta/formulera är möjligt att påverka eller förändra. Vill vi ta oss vidare från denna ”förenkling” måste vi dock föra in ytterligare en variabel, nämligen att all kunskap inte är direkt tillgänglig eller påvisbar – och därmed går den heller inte att mäta. Trots svårmätbarheten kan exempelvis en behandlingsmetod som psykoanalys eller psykoanalytiskt baserad psykoterapi vara mycket operativ (i betydelsen ”fungera effektivt”; se ovan definition på engelska) … eller – rättare sagt - ska den vara operativ måste den ta sig ifrån ovan beskrivna förenklande måttänkande. För att åstadkomma ”operativa effekter” i psykoanalytisk/psykodynamisk behandling är det nödvändigt att även beakta existensen av företeelser som är implicita, latenta eller omedvetna.

Den analytiska situationen är en situation på två, men det grundläggande målet är att upptäcka det tredje; att se var det befinner sig och vilka funktioner det har.

Det tredje är temat, personen eller saken (objektet) som patienten behöver göra något (undvika, ta itu med, attackera etc) med (Fabris del 2).

”Sanningen” är oftast inte direkt gripbar, utan dold bakom eller under något. Arbetet i en psykoanalytiskt orienterad behandling kan därför sägas ha sitt fokus på att söka uppenbara den hemlighet, det dilemma, den oklarhet etc som finns bakom eller under den skenbara ytan.

En av huvudtankarna i denna föreläsning om ett ”operativt psykoanalytiskt/psykodynamiskt tänkande” tar sin utgångspunkt i en föreställning som tillhör det moderna tänkandet men på ett sorgligt sätt ”glöms bort” när moderna behandlingsmetoder/-tekniker lyfts fram (och bland annat psykoanalysen ”städas undan”). Jag vill mena att det är svårt att arbeta effektivt psykoterapeutiskt utan att ha med sig något slags föreställning om något omedvetet, något inte direkt grip- eller fattbart, i sin referensram (sitt ECRO på ”pichonianska) som psykoterapeut. Jag låter den berömde svenske författaren Lars Gustafsson vidareutveckla denna aspekt:

”Alla de stora ansträngningarna vid slutet av förra århundradet och en bit in i det nya går ut på att förklara varför människorna beter sig som de gör: Marx, Freud, Nietzche.

Alla de stora avslöjarna utgår från att det förhåller sig på ett annat sätt än vad man har sagt oss …

… Freud: Den skräck du känner är egentligen en skräck för något annat, kanske för personer som för länge sedan är torra och gamla och små och ofarliga eller döda men som lever som jättelika skuggor nere i brunnen av drömmar. Skräckgestalten med yxan som försöker mörda den sovande mannen är kanske bara din snälla pappa som höll på att överraska den onanerande tolvåringen när han öppnade dörren litet för överraskande …

… Föreställningen att någonting gömmer sig bakom samhällets yta, att det bär på en lögn eller en hemlighet, är den stora centrala föreställningen i det slutande förra århundradet … Lögnen eller hemligheten bakom samhället. Finns det en bättre bild av denna adertonhundratalsproblematik än den scen i 'Drömspelet' där nästan alla styckets personer står framför den stängda dörren, den med fyrklövermönstret i dörrspegeln och ivrigt, ivrigt väntar på att den skall öppnas?” (Lars Gustafsson ur ”Den onödiga samtiden” sid 131-132, PAN/Norstedts 1974).

Jag tror det vore oklokt att glömma bort denna ”centrala föreställning” från skiftet mellan 18- och 1900-tal. Den är lika central idag som då och det finns samma skäl idag som då att försöka utröna vad som döljer sig bakom det explicita, ytliga, manifesta etc. Psykoanalysen benämner detta ”det omedvetna”, gruppanalysen benämner det ”det socialt omedvetna”.

Ty – vad är det egentligen psykoanalys går ut på?

”För Freud var svaret givet: psykoanalysens mål är att göra det omedvetna medvetet. Detta löper som en tråd genom alla hans skrifter alltifrån 'Freuds psykoanalytiska metod' (1904a/1903), där han även uttrycker det som att 'alla bortträngningar skall hävas', via 'Erinring, upprepning och genomarbetning' (1914g) där han säger att målet är 'att fylla ut minnesluckorna … att övervinna bortträngningsmotstånden' till 'Den ändliga och den oändliga analysen' (1937c) där han formulerar målet som 'medvetandegörandet av det som i vidaste mening är bortträngt i detet' ” (Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008)

”Psykoanalysens grundläggande metafysiska antagande rör existensen av omedvetna själsliga processer. Freud 'upptäckte' inte det omedvetna, men gav det ett namn. Före honom har människan i alla tider känt närvaron av något ogripbart i sitt inre och anat att hon inte är alltigenom genomskinlig för sin egen introspektion. Det unika i Freuds bidrag var att han utvecklade en systematisk metod att 'komma till tals' med det omedvetna på ett sådant sätt att annars förborgade psykiska konflikter kunde påverkas och i gynnsamma fall en individs livsöde fås att ändra riktning till det bättre. Utöver det skapade han teorier som skulle göra det möjligt att säga något om denna fördolda dimension i tillvaron …

… Att hysa en övertygelse rörande existensen av omedvetna tankeprocesser, motiv och upplevelser är inte bara ett teoretiskt antagande utan också en aspekt av psykoanalysens etos. Detta skall emellertid inte uppfattas som att analytikern måste vara övertygad rörande specifika omedvetna 'innehåll'. Ty det hör också till psykoanalysens etos att respektera det unika hos analysanden, att härda ut i ovetande hellre än att dra snabba slutsatser, att lyssna hellre än att påstå, vilket enligt min uppfattning är att ha accepterat tanken att i sig är och förblir det omedvetna okänt och låter sig inte kartläggas” (Jurgen Reeder: ”Psykoanalys i välfärdsstaten”. Symposion. 2006, sid 154-155).

Den svenske författaren Lars Gustafsson skriver i sin essä ”Freud och modernismens framväxt” (”Psykoanalys och kultur”, antologi redigerad av Hans Reiland och Franziska Ylander, 1991, Natur och Kultur) intressant om lyssnandet, utforskandet eller upptäckten av det som inte ligger direkt framför ögonen på oss:

”Vad Sigmund Freud … gjorde i sina mest hermeneutiska arbeten 'Drömtydning' och 'Vardagslivets psykopatologi' var att göra oss till överraskade avlyssnare av oss själva. Det språk vi talar, verbalt och genom våra handlingar, har inte bara avsändarmening, det har en för oss själva inte omedelbart uppenbar mottagarmening. Det omedvetna inte bara talar, det vill någonting, dess yttringar är ändamålsenliga. Det finns en avsändare till. Ett namn för denne andre avsändare är 'det omedvetna' …

… Freuds hermeneutik i drömtydningen och boken om vardagslivets felhandlingar utväljer oss i en viss mening till mottagare av signaler från oss själva. Det omedvetna som dunkelt men ändamålsenligt försöker komma till tals genom vitsar, felsägningar och drömmar inför en väldigt egendomlig samtalspartner i den mänskliga kommunikationen; jag själv som främmande avsändare av budskap för vilka jag själv utvalts som mottagare …

… Freuds lära är … på ett fundamentalt filosofiskt plan optimistisk: den förkunnar den mänskliga kommunikationens möjlighet även när vi döljer oss själva för oss själva”. (ibid sid 19-27).

Vet vi egentligen vad vi säger – eller menar? Och vem riktar vi oss egentligen till?

Och om vi fortsätter på temat ”det omedvetna”?

”Om vi … återvänder till 'Psykoanalysens mål: att göra det omedvetna medvetet' kan vi på nytt fundera över vad Freud menar med minnen. Vad är det som erinras? Med konstruktionens facit i handen konstaterar vi att det knappast rör sig om händelser, fantasier, trauman eller något annat förutbestämt och avgränsat som en gång varit medvetet. Det handlar istället om inre svårgripbara skeenden, som på det omedvetnas villkor formats genom individens levnadshistoria och som inte ens i (re)konstruktionens form gör anspråk på annan sanningshalt än den som i subjektiv bemärkelse ger mening åt den enskilde individens livssammanhang.” (Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008).

Den tolkande interventionen kan peka ut någon innebörd, märklighet eller paradox. I den handlingen ”upptäcker” man inte något, utan skapar snarare förutsättningar för att andra innebörder ska kunna träda fram. Härigenom kommer en tolkande intervention, långt ifrån att vara något avslutat eller helt, snarast att ha karaktären av en interpunktion. Det finns med andra ord inga okomplicerade ”svar” att söka upp!

Pichon-Rivière uttrycker samma tanke på ett lite annorlunda sätt när han – med utgångspunkt i objektrelationsteorin – formulerar det omedvetna i förbindelseteorins terminologiska språkdräkt:

”Det finns inga opersonliga relationer i och med att förbindel­sen mellan två människor alltid etableras på den grund som individens/subjektets övriga förbindelser historiskt sett utgör. I ackumulerad form utgör dessa vad man kallar 'det omed­vetna'. 'Det omedvetna' består alltså av en serie ackumule­rade beteendemönster, vilka har att göra med förbindelser och roller som individen/subjektet intar i förhållande till vissa be­stämda individer/subjekt” (E. Pichon-Rivière: ”Förbindelseteorin”, sid 38 i den svenska översättningen/S. Lander).

Det finns inga sätt att undvika sin (beteende)historia. Och vår tolkning av historien bär vi med oss. Endast med stor möda förmår vi förändra den.

Den värld vi hamnar i när vi förflyttar oss till kognitiv beteendeterapi förefaller befinna sig ljusår från ovanstående mer komplexa sätt att tänka. Fast – kanske inte så långt ändå? Kunskap om patientens historia är, enligt KBT-perspektivet, viktig i och med att den hjälper terapeut och patient att förstå såväl hur besvären en gång kan ha uppstått som hur de vidmakthålls (hållit i sig) fram till den dag som är. På sätt och vis kan man säga att det är patentens inlärningshi­storia som är viktig här … hur patientens beteenden, tankar och känslor genom livet formats i relation till hennes liv.

Och detta låter bekant ty – säger inte psykoanalysen något liknande?

”Det som upprepas i överföringen är 'själsliga upplevelser' som hör hemma tidigare i livet, men analysen upprepar också … 'sina dåvarande försvarsreaktioner'. I överföringen visar analysanden fram 'kärnan i sin intima levnadshistoria, han reproducerar den gripbart, som om den utspelade sig just nu, istället för att erinra sig den' …

… I överföringen till analytikern visar sig barndomens inre konflikter genom att tidiga och omedvetna såväl livsstrategier som relationer till betydelsefulla inre objekt upprepar sig i nuet. Omedvetna krafter med säte i såväl detet som jaget och överjaget söker till varje pris hålla fast vid det välkända och beprövade. I analysen kommer denna strävan efter ett bevarat status quo till uttryck i en stegrad intensitet i överföringen som då kallas motstånd. En modern analytiker skulle säga att det är när överföringen/motståndet tolkas som det omedvetna görs medvetet” ((Jill Hoffman de Maré: Inledning till Sigmund Freuds ”Psykoanalysens teknik”/Natur och Kultur 2008)

En rimlig slutsats vid detta jämförande anslag är att KBT och psykoanalysen tar upp samma tema (bakgrundshistoriens betydelse för senare symtomutveckling), men att man bedömer svårighetsgraden på olika sätt i det att psykoanalysen ser omedvetna krafter inom patienten som ett epistemofiliskt (känslomässigt) hinder, vilket blockerar den kunskapande process som KBT föresätter sig.

ERFARENHETER 2004-2012. VIII. Informerande föreläsning om operativ grupp.

En föreläsning hålls i november månad 2008 på ett möte vars egentliga syfte är att möta (och organisera) personer med intresse för grupper och gruppbehandling. Inlagt som övrig punkt är en föreläsning om operativ grupp.

Föreläsningen blir kort och introducerande omkring det gruppoperativa perspektivet (i och med att en ganska stor del av mötet i övrigt uppehål­ler sig kring dess egentliga syfte) och åhörarskaran är liten, ca 10 perso­ner varav flertalet redan känner till det gruppoperativa konceptet. Det visar sig att några av dessa personer redan använt sig lite av metoden. De emergenter, som ”springer fram” ur mötet, är följande:

- I motsats till mer bionskt/AGSLO-orienterade gruppar­betssätt tycks den operativa gruppen ge mer lugn i diskussio­nerna (som kontrast till det mer ”attackerande” förhållnings­sätt som präglar förstnämnda modell).

- Vad är egentligen att arbeta med grupper och hur kan man tänka? Måste man kanske avlägsna sig från det grupptera­peutiska fokuset och även se andra sätt att förhålla sig till grupper, exempelvis det gruppoperativa konceptet?

- Att under ett visst skede av föreläsningen om operativ grupp blir det naturligt att rita spiralen och vektorsmodellen som ett sätt att illustrera det pichonianska tänkandet. Är detta en viktig emergent som egentligen hör samman med just det gruppoperativa konceptet? Att tydlighet och klargörande är så viktiga ingredienser och därvid blir illustrationer (som en ”räls” att kommunicera information på) ett naturligt inslag. Vad sker i en grupp när man tar bilder exempelvis till hjälp?

- Kan de två figurerna (spiralen och vektorsmodellen) läggas ovanpå varandra? Möjligen blir det då mer komplicerat att åskådliggöra det explicita och det implicita i förhållande till varandra. Finns det explicita och implicita apsekter i varje vektor exempelvis? Eller är det så att graden av implicitet ökar ju längre ned i vektorsmodellen man kommer – och li­kaså att i den dialektiska spiralen (om man fortfarande tän­ker sig figurerna lagda ovanpå varandra) ligger tillhörighet och kommunikation närmare det explicita, medan relevans/tillämplighet och télé ligger närmare det explicita?

- Att inte glömma hur Gestaltkonceptet ”figur-bakgrund” finns med som en viktig aspekt i det gruppoperativa konceptet (lik­som i det gruppanalytiska).

- Innebär det faktum att operativ grupp och pichonianskt tänkande ”installeras” i en verksamhet (eller i ett team) att spiralen ”naturligt” uppstår, alternativt att man på ett smi­digare sätt kan integrera de olika individuella ECRO:n som finns närva­rande?

- Den operativa gruppen präglas nog mer än gruppanalysen av en aktiv samordnare … och det sker genom uppgiftskonceptet. Och blir det därigenom också enklare att integrera ett kogni­tivt/kbt-tänkande i ett gruppoperativt angreppssätt?

- ECRO blir en bakgrund ur vilken olika synsätt kan kliva fram och betonas? ECRO alltså som något av en ”metateori” som skapar ordning bland de olika teoretiska perspektiven … konceptu­aliserar (liksom i den skötargrupp Pichon samordnade i bör­jan på 40-talet) och ”relativiserar” alltså den fragmenterade teorivärld som söker beskriva de fenomen som finns i grupper (och individer).

ERFARENHETER 2004-2012. VII Seminarieföreläsning med kortare gruppoperativ bearbetning.

I mars 2008 håller jag en seminarieliknande föreläsning som syftar till att sprida information om Pichon-Rivière och operativ grupp. Gruppen jag riktar mig till består av mycket erfarna gruppbehandlare (10 st). De flesta i gruppen har dock aldrig tidigare hört talas om operativ grupp och har alltså ingen kännedom om dess begreppsvärld. I direkt anslut­ning till föreläsningen sker en diskussion som samordnas i gruppope­rativ stil med samordnare och observatör. Diskussionens fokus är fö­reläsningens innehåll och att tänka vidare utifrån det.

Bland de undringar jag har inför föreläsningen är hur gruppen ska ta emot det jag har att säga:

- Vad sätts igång hos åhörarna? Kommer emergenter att alstras som leder vidare till nya tankegångar och öppningar?

- Här presenteras gruppfältet – som fenomen – som något som kan betraktas från ett lite annorlunda håll än vad man är van vid. Breddas därigenom vars och ens uppfattning om det egna perspektiv (eller ECRO) man bär med sig? Eller är allt välbe­kant sedan tidigare fastän det nu presenteras med andra ord och begrepp?

- Finns det aspekter i det gruppoperativa konceptet som lyfter in något nytt? Observatörsrollen (som man nu kan iaktta i realiteten) som något härbärgerande? Den dialektiska spi­ralmodellen som en tankemodell, illustration eller ”karta”? Vektorsmodellen som ett sätt att ”lokalisera” de punkter (eller områden) i en grupprocess där motstånd eller hinder kommer till synes … eller där öppnande lösningar växer fram?

Föreläsningen ges därefter under 45 minuter med en observatör från åhörargruppen och mig själv som samordnare i den efterföljande dis­kussionen. Syftet med detta förfaringssätt är att ge åhörarna möjlighet att själva känna hur det är att sitta i en operativ grupp med dess speci­ella samordningsteknik … ett slags ”learning by doing”.

I den avslutande fasen av gruppen pratar jag vidare om det explicita som man arbetat med i gruppen … vidare om ECRO som ”karta” och tankeverktyg, men också att man som samordnare kan tillföra gruppen ny information om det förefaller som att gruppen ”irrar omkring” eller fastnar på grund av brist på information eller kunskap om något som är väsentligt för att kunna fortsätta processen. Vidare pekar jag på att det är väsentligt att var och en i gruppen inser att han eller hon bär med sig sitt eget individuella ECRO.

En möjlig emergent från gruppdiskussionen är om det gruppoperativa konceptet egentligen är för svårt (rent intellektuellt) att installera inom exempelvis dagens psykiatri … att man inom dagens psykiatriska värld med dess dominerande paradigm inte har förutsättningar att förstå el­ler dra nytta av verktyget ”operativ grupp”. Finns det i dagens svenska behandlarvärld så pass mycket ”attack mot tänkandet” (i Bions mening) att ett koncept som ”operativ grupp” automatiskt utmönstras?

Observatören reflekte­rar avslutningsvis här över hur nästa varv i spiralen skulle kunna tänkas ha sett ut om det funnits en fortsättning och utrymme för att ytterligare utforska det implicita. Jag lägger här till pers-pektivet ”ECRO som metateori” för att på den vägen kunna tänka och förstå mer i dagens behandlar- och tera­pivärld.

Tyvärr finns ingen tid för en andra smågruppsdiskussion efter sam­ordnarteamets återlämning … men trots detta verkar det som att den av­slutande diskussionen tar sig ned lite i spiralen - det vlll säga i nedanstående figur.